Lovecraft och rasism

Varje gång jag skriver om H. P. Lovecraft brukar jag få en kommentar från En Viss Läsare som anmärker på diverse fel i inlägget. Jo jag vet vem du är och vi har träffats IRL, no hard feelings, jag bara retar mig på detta robotaktiga felletande och aldrig ett vänligt ord. Sån e ja.

Det ska i varje fall handla om H. P. Lovecraft idag. Han brukar kallas rasist och man behöver inte leta så länge innan man träffar på diverse rasrelaterade passager i hans fiktion. Nu blir det lite spoilervarning så ni som inte vill veta något, sluta läs.

Vad gäller raselement hos HPL kommer jag spontant att tänka på novellen "Arthur Jeremyn", aka "The White Ape" (1920). Där ska efteforskningar till ättlingen till en Afrikaresenär leda till upptäckten att denne har en apa som förfader. Det rör sig alltså om simianska anor i rätt sent led här, inte om något darwinskt koncept. -- En möjligen besläktad story är "The Lurking Fear" från 1922, om inavlade bergsbor som förvandlas till aplika varelser. Denna har jag för mig skrevs som en parodi - men det är lite beside the point, för som vi sett ovan ("The Iron Dream", Linda och Valentin) kan parodin missuppfattas eller gå läsaren spårlöst förbi. Så jag anser "The Lurking Fear" vara ett bra exempel på en lite bisarr, icke-PK Lovecraftnovell.

Allmän motvilja mot sydeuropeiska invandrare visar Lovecraft i sina New York-noveller, som "He" (1925). Lovecraft bodde själv i staden ett tag men han hatade den kan man lugnt säga. Han hatade trafiken och svarthåriga italienare och greker, han hatade stressen och den moderna arkitekturen. Allt blev till honom en skräckvision av framtiden där själlösa horder rör sig till djävulsk musik, visat i just novellen "He". I samma story finner dock berättarjaget lite lindring i att vandra bland New Yorks bakgator och se på gamla hus och lämningar från koloniala tider.

Under kolonialismen var det bra säger HPL, under engelsmännens välde styrde de anglosaxiska folken med sin känsla för "freedom, justice and moderation". Sedan kom sämre folk från Sydeuropa och förde med sig kriminalitet och laster. En novell som skildrar detta visar en by vid kusten som blomstrar under 16- och 1700-tal, sedan blir allt sämre. Bygatan går från god kultur och hästkärror till degeneration och biltrafik. Novellen heter "The Street" och är en tidig novell, publicerad 1920. Lovecraft levde för övrigt 1890-1937.

Novellen "The Street" är en pärla även stilmässigt; den undviker årtal och geografiska namn och för därmed över narrativet till ett tidlöst, nästan symbolsikt plan. Gatan - The Street - blir därmed till den arketypiska gatan i vilken stad som helst, gatan i Varjestad - den blir din gata, skildrad från urtid till nutid.

Lovecraft var förvisso poet också. Och vad han ansåg om de svarta i USA visas av följande rader, med prosaöversättning av mig:

When, long ago, the gods created Earth,
in love's fair image Man was shaped at birth.
The beasts for lesser parts were next designed;
yet were they too remote for humankind.
To fill the gap, and join the rest to Man
the Olympian host conceiv'd a clever plan
a beast they wrought, in semi-human figure,
filled it with vice, and called the thing a n-gg-r.

När gudarna för länge sedan skapade Jorden / skapades människan till kärlekens avbild. / Sedan skapades djuren för smärre roller, / men de var för långt avlägsnade från människan. / Så för att överbrygga klyftan till människan / kom de Olympiska gudarna på en smart idé; / de skapade ett djur, en halvmänsklig figur / som de fyllde med laster och kallade niggur.

Mer Lovecraft i Galaxen

(Malevitj, "Svart fyrkant")

Café Exposé om "Grönt ljus"

Här handlar det om "Grönt ljus". Denna diktsamling finns som fri pdf. Du hämtar den här.

När det gäller att marknadsföra sina alster kan det vara bra att kunna citera något, hänvisa till någon yttre instans, peka på en fri och obunden läsare som tagit del av vad man skrivit. Det kan jag göra också. Föreståndaren på Café Exposé, en blogg om andlig kultur och esoteriska utflykter, hade i augusti förra året en artikel om mig:

Alstren i Svenssons minst sagt mångsidiga repertoar kännetecknas av en oefterhärmlig balans mellan det personliga och det mer allmängiltigt reflekterande om såväl högt som lågt: filosofiskt, estetiskt, politiskt, historiskt, litterärt, gastronomiskt och allt möjligt och omöjligt däremellan. Alla har de mer eller mindre ett direkt, konverserande tilltal med otvunget flyt i texten. Anrättningen blir inte mindre välsmakande när den kryddas med väl valda anekdoter och inflikade citat vilka i all sin anspråkslöshet röjer en närmast encyklopedisk belästhet, en förbluffande förtrogenhet med de mest skilda ämnesområden. Som en på samma gång ovanligt rättfram och fördragsam röst i nätloggosfären ger Svensson i sina kommenterande bidrag dessutom allt som oftast prov på vad som brukar förknippas med klassisk gentleman style.

Här hänvisas alltså till olika alster i min produktion. Men Caféföreståndaren går sedan in på det litterära och säger:

Den för inte så länge sedan timade flytten från Uppsalas Marmorväg till den friska luften i ”Norrlands Athen” vid porten till Höga kusten tycks ha varit särskilt gynnsam för det svenssonska kynnet, ty [nyss] släpptes inte endast den trevligt gladmetafysiska romanen "Till Smaragdeburg" om en pilgrimsfärd och andlig bildningsresa delvis utformad som en underhållande gissningslek (vilka döljer sig egentligen bakom täcknamnen Hammarskalle, Assessor, Syster, Don Casta, Jowo, Piprökare, Docent, Kyrkogård, Silverräven vid sin oas, Aristokrat, Dandy och Joschua…?), utan även den 108-sidiga debutdiktsamlingen "Grönt ljus" (Etherion förlag, ISBN 978-91-978651-3-5), som vi härmed anmäler. Generöst nog är den utgiven som gratis e-bok i PDF-format.

Att nämna "Till Smaragdeburg" i samma andetag som "Grönt ljus" är nog ingen dum idé. Båda behandlar, på sitt sätt, andligt sökande och spirituella frågor, men med populär vinkling om jag får säga det själv. En mix av personligt tilltal och invecklade frågor.

Men nu talar jag i egen sak, det där som man slipper om man har en yttre källa att hänvisa till. Caféföreståndaren om "Grönt ljus":

I bokens författarpresentation står att läsa att Lennart Svensson föddes 1965 i Åsele och ser sig som ”’ett frimodigt Guds barn, mitt i denna världens stormar’, även om han ibland är en grubblande nihilist, precis som ni.” Det andliga och existentiella temat, representerat i såväl tro som i stunder av tvivel, är med andra ord ett tema som många av dikterna kretsar kring, och det är självfallet något vi gärna premierar här i Cafét. Till skillnad från mycket annat av vad som i vår samtid passerar som poesi (vilken inte sällan tar sig själv på betydligt större allvar!) är den därför angelägen på riktigt.

Caféts recension nämnde en hel del apropå dikternas formvärld, särkilt haikun. Vad gäller att fånga dikternas emotionella särart är detta ett centralt citat:

Merparten av dikterna i Grönt ljus är skissartade impressioner och chosefria impromptu-stycken i konkretionens tecken. I en mening har de enkelheten och faktiskt en viss stramhet som gemensam nämnare, men därmed inte sagt att de skulle vara uttryck för någon norrländsk fåordighet. Här lämnas ingalunda några marker för fäfot. Nej, vår gode storodlare i ordens trädgård delar ymnigt med sig av alltifrån sina oförvägna danssteg längs Siratbrons svärdsegg, såväl som ett dagligt fäktande mot demoner och oknytt, till blomstervandringar i pastorala nejder och meditationer bland de städsegröna, norrländska tallarnas raka stammar till ackompanjemang av deras grenars trolska sus.

Länken till diktsamlingen gavs ovan men för den late ger jag den även här. Pdf:en är en bra form för diktsamling gissar jag. Ty HTML-e-böcker för läsplatta, där man som läsare kan ändra radbrytningen, torde inte funka för dikter. Ni vet vad jag talar om. Eller gör ni inte? Skit samma, men pröva att ladda ner min poesi-pdf, den är fulländad både vad gäller format och innehåll. Det sista har ni ju Caféföreståndarens ord på.

Relaterat
Fri nedladdning av poetisk pdf
Grönt ljus som pdf: gratis

Mellanöstern i stöpsleven

[S]aker och ting ligger i stöpsleven i Mellanöstern och det kan påverka oss mer än vi vill. Det kan påverka Ryssland och synkronisera olika lokala konflikter till en global. Detta är inte så roligt att tänka på – men vi måste om vi inte ska drabbas av framtidschock!

Detta skrev jag i Vårt Försvar 1/2008. Under rubriken "Al-Qaidas mål" skrev jag om vad som ska hända då Mellanöstern blivit ett storrike igen, ett nytt Kalifat, och vi ser början till det i dagens strider. Det rapporteras som alla vet om oroligheter i Tunisien och Algeriet och svallvågorna sägs spridas till Libanon, Jordanien och Palestina. Tufft för Israel med andra ord.

Mellanöstern är i stöpsleven. Och med eller utan Al-Qaida så är det neråt för västvänliga regimer och uppåt för islamism, även om alla uppror av idag inte är uttalat islamistiska. Men den som förväntar sig uppror à la Frankrike 1789 eller 1848 tror fel, fel i så måtto att det inte är någon sekulariserad medelklass som kämpar. Det är mer som Iran 1979 och medelklassen må i så fall vara med, men ingen må förneka att det är religionen och islam som är den kommande kraften.

Vad jag anser om islam har jag skrivit här och här. Det åsido kan man inte förneka vilket banér det är MENA-folken samlas kring i det följande: kalifernas svarta fana. Man vill ha ett muslimskt storrike. Så att, utan att måla fan på väggen tror jag dagens oroligheter i Mellanöstern inte lägger sig i förstone. Kanske slås de ner och det blir lugnt ett tag, men på sikt - högst ett eller ett par års sikt - är detta en ohejdbar kraft som satts i rullning.

Och den påverkar inte bara Mellanöstern. Läs mitt Vårt Försvar-inlägg. Där talar jag om hur Rysslands sydgräns med sin muslimska befolkning kan dras med, med vidare svallvågor in i Ryssland självt osv osv. Man kan också se på våra egna safe European homes och förvänta sig demosntrationer till förmån för sharia, islamism och annat trevligt. I måndags demonstrerade man ju i Helsingborg för sharia och detta kommer bara att öka framöver. Så det är dags för neutrala krafter att ta ställning: för eller emot islamism, för eller emot västerländsk livsstil. Jag är emot islamism och för det västerländska ifall ni undrar, det utläses klart av Galax- och RP-länkarna ovan.

(Bilden: Kairo nu på lördagsmorgonen)

En gång i tiden sålde jag henne en artikel

Det här hände våren 1997.

Jag bodde i Uppsala på den tiden. Och på bibblan fanns ett tidskriftsrum jag brukade besöka och där hade de flygtidningen Mach. Där skrev redaktör Olsson en gång en artikel om andra världskriget och dess stridsflyg, om striderna kring D-dagen och liknande. Det var intressant och samtidigt något jag kunde skriva om tänkte jag, jag hade lite koll på liknande saker. Bland annat om situationen i Stilla havet.

Så jag kollade mina böcker om kamikazeflyg och tänkte att detta kunde man kanske brassa ihop till något. Det gjorde jag också, en 30-sidors artikel med dubbelt radavstånd blev det. Olsson fick artikeln och tyckte den var bra, men så gick Mach i konkurs i denna veva och jag - ja, vad gjorde jag? Jag sände artikeln till konkurrenten Flygrevyn så klart, chefad av Christina Lindberg, se bild.

Hon köpte artikeln och slog upp den på fyra sidor i nr 3/97. Illustrationerna gjordes av min bror Robert. Det är alltid roligt att bli publicerad och här var det med en genuin berättelse, en historisk sådan men likafullt en story som har den här auran av "berättelse i brasans sken". Stilen är "historisk faktaartikel" men innebörden är myt och legend.


Jag skildrar hur japanerna stod med ryggen mot väggen hösten 1944: amerikanerna var på väg att inta Filippinerna och den stundande striden skulle bli avgörande. Men japanerna saknade tillräckliga flottstridskrafter och flygvapnet var svagt. Så vad göra? - Lasta Mitsubishi Zeros med bomber och låta dem störtdyka mot fartygen så klart. Och det fungerade, man sänkte en del tonnage med detta. Man förde blott en uppehållande kamp men taktiskt sett var detta imponerande. Ingen kan motstå kraften i Kamikaze, "den gudomliga vinden". Dessa hjältedåd lever för evigt.


Det var en gudomlig vind som svepte fram över havsvidderna, en senkommen avläggare till den storm som fick den mongoliska flottan mot Japan att gå i kvav 1279. Så nu dök de från skyn, alla tillgängliga plan med beslutsamma piloter vid spakarna, pannband om huvudet och "dö för kejsaren" på läpparna. Eller dö för ontologin, för att göra ett metafysiskt påstående: om detta har jag skrivit på sidan 90f i denna fil.

Ett smakprov på den odödliga stilen i Flygrevyns Svenssonartikel:

Klockan 10.40 befann de [= den första kamikazedivision som sattes in] sig över Leytebukten. Sikten var perfekt. De amerikanska fartygen där nere tillhörde Spragues eskader. De hade retirerat under striden mot Kurita och sökte nu skydd i bukten. Kurita hade ångat iväg en knapp timme tidigare. När de amerikanska sjömännen upptäckte planen trodde de att faran redan var över.

Klockan 10.53 dök löjtnant Seki. Han rammade eskorthangarfartyget S:t Lo i förstäven. Ett stort hål revs upp i fartygssidan. Så kom ytterligare ett plan. Det träffade på samma ställe. En explosion skadade skeppet. Lågorna steg 300 meter upp i luften. S:t Lo gick till botten.

Detta är historiskt, detta står sig för tid och evighet: att med två bräckliga plan, bestyckade blott med 250 kg bomber, få ett hangarfartyg att gå till botten. Det är David mot Goliat i modern form. Det kan inte bli mer mytiskt än så här och det var detta mytiska skimmer som fick mig att intressera mig för ämnet i förstone. Mina källor var A. J. Barkers "Självmordvapen", Inoguchi/Nakajimas "Kamikaze" samt i viss mån "Jag var en kamikazepilot" av Ryuji Nagatsuka.

Relaterat
Den svenska suveränitetens betydelse
Adelsvälde = dåligt

Den lugna kraften

- Vi har framför oss tenngjutaren och fridansaren Lennart Svensson, med en självtagen bild i denna själverotiska intervju. Så min första fråga blir, vad ska du göra idag?

- Gå runt på diverse krogar och söka jobb.

- Tror du de anställer dig då?

- Kanske inte idag, men på sikt. Det är en process.

- Så vad ska du säga då? "Anställ mig, jag har gett ut en kokbok!"

- Haha, kanske det! I vart fall om de frågar mig om det så ska jag svara.

- Men du är alltså kock.

- Ja, jag har betyg på det.

- Men du skriver helst "författare" på vistkortet.

- Det är åtminstone det jag sysslar med på dagarna.

- Vad har du för grandiosa verk att dela med dig av då?

- Den här och den här kan ni kolla in så länge.

- Så intressant. Annars då, vad gillar du vintern?

- Den bara är. Det är inget att klaga på. Vi ska få rätt kallt ända fram till april sägs det. Det är inget att göra något åt.

- Som avslutning, har det hänt något kul på sistone? Jag har läst om din mammas död men bortsett från det, finns det någon ljuspunkt för Svensson denna januari 2011?

- Ja, faktiskt. 16 januari var jag i högmässan och det var berikande. Nu på söndag ska jag gå dit igen. Det är mer än en hobby såklart - men också - som en hobby! Man har något att se fram emot. Ceremoni och sång, skrudar och nattvard, det heliga rummet och en skön feeling helt enkelt. Jag ska korsa bron till ön där kyrkan ligger, gå upp på höjden och sjunga "Ära, ära, hosianna i höjd".

- Så du är glad.

- Ja. Någon "solstråle" är jag väl inte. Men jag har en glädje i mitt liv, en stilla glädje. Så jag får lust att citera Johann Wolfgang von Goethe:

Bleibe, bleibe bei mir,
holder Fremdling, süße Liebe,
holde süße Liebe,
und verlasse die Seele nicht!
Ach, wie anders, wie schön
lebt der Himmel, lebt die Erde,
ach, wie fühl ich, wie fühl ich
dieses Leben zum erstenmal!

Ni som gillade detta inlägg, härmed något liknande från 2008

Kameramobil

Ni ser här ett konstverk av min hand, ett kollage av flygplan. Jag gjorde det i december 2010. Den vita skarven i mitten kommer sig av att det är inklistrat i en bok. Hela boken har montage och kollage som det där, ja jag har flera sådana böcker.

Kollaget är en sak, men rent tekniskt gläder jag mig åt att jag nu kunnat fota det och lägga upp här. För nu har jag har äntligen dragit åstad och skaffat digitalkamera. Den stod högt på önskelistan i julas men det blev inte av att jag "fick" den förrän nu. Riktigt roligt är det, jag har många planerade motiv att realisera. Durchaus!

Här publicerar jag dikten "Svenssons kompani", föranlett av ett resonemang om Norrlands flagga

Min pappa är norrlänning. Nyss talade jag med honom om den Norrlands flagga som pryder detta inlägg. Då nämnde han sin granne taxichauffören H. som brukade ha denna duk hissad. Då sa jag:

- Jag hissar också Norrlands flagga. I andanom.

- Det gläder mig, sa pappa.

Norrlands flagga lär ha sitt vita på grund av förbindelserna till Finland. Det skriver jag gärna under på: vår landsända har alltid känt sig nära till vårt östra grannland, i såväl krig som fred. Korset på flaggan har vidare en distinkt färgläggning, det är svenska färger. In alles en tjusig flagga med innebörd.

Så jag hissar gärna denna flagga liksom den svenska, ja jag hälsar även I 21:s fana som jag vaktade med liv och blod en gång i tiden. Och från de norra viddernas skrin, från moarnas sus och nejdernas elegi, från sjöarnas och bergens melodi flödar allt samman till följande rader som är på gränsen till parodi; det är en okrigisk parad över nejden som skildras, dock med ett allvar i botten. Jag ger er Svenssons kompani:

Vi tågar genom bygden med något vilt i blicken,
en levandets vilda fröjd som poeten sa –
vi i förbandet, kompaniet, Svenssons kompani –
oregerliga sällar i träskor och jeansjackor,
knätofs och goretex, vadmal och varpsatin –
en irreguljär skara med hagelgevär och bronsyxor,
symboliska vapen för att visa vår styrka,
vår andliga styrka, vår vilda fröjd i att tåga runt
och sjunga ”våran svenska fana gul och blå /
den ska ingen jävel trampa på” – Sveriges flagga
jämte Norrlands, den i vitt med blåbrämat guldkors,
och så tar vi I 21:s Västernorrlandsfana för att få
tretalet komplett, då hyllar vi ”ditt land, din
hembygd, ditt regemente” som var I 21:s måtto.

Vi tågar genom bygden i Svenssons kompani, en
brokig skara som hyllar hyllandet, som sjunger för
sångens skull, som lovsjunger livet och glädjen med
pompa och ståt. Vi paraderar, går i procession,
tågar som kyrkofurstar och prästkungar, distriktets
vilda grevar och baroner, andens adelsmän som
prisar oss själva, prisar hembygden, ärar skogen och
bergen, vattnen och kyrkorna, gårdarna och djuren,
barnen och bygden, gumman och gubben och alla
vi som är detta land, distriktet, Västernorrland,
Höga kusten, landet här och nu, landet som är.

Vi har kraft och styrka, vi har sånger – vi ä bre'
mellom axlan' - och stärsk... Så följ trumman,
gå med i vårt gäng, greppa sabeln och blotta
ditt huvud för fanan – för våra färger, våra flygande
dukar, blänket i guldet och elden i anden.
Klädseln är fri men vårdad, klä dig i det bästa
du har – och sjung med din bästa röst – och
traska värdigt och med kraft, stå för det du säger,
stå för den du är – som soldat i ledet, vilande i
ditt eget väsen men givande energin för saken,
för kompaniet, för Svenssons kompani – där
jag är major, tamburmajor och kyrassiär,
praktkyrassiär till fots med plymer i hatten
och glimten i ögat. Avdelning framåt – till
storms mot hat och apati, mot nihilism och
tomgångsmuller, mot anti-krafter och
negativ nej-nej. Och för glädjen i solen
och dansen på logen, öset på krogen och
trycket i baren, och solsken i kvällen på tallar
i höjden, i fjärran jag skådar dem varje dag.

Edit maj 2011: nu finns denna dikt att läsa i en PDF tillsammans med några andra. Samlingen heter "Tempel och trädgårdar". Du finner länken här.

Nazis tar över USA

Axelmakterna har vunnit andra världskriget och delat USA mellan sig. Japanerna har tagit västra och nazisterna östra USA. Detta är upplägget i "The Man In The High Castle" (1962). Författaren, Phil Dick, har den egenheten att han höjer japanerna till skyarna medan han rackar ner på allt tyskt: japaner är fina bonsaiodlare medan tyskar är barbarer. Samtidigt hade han själv tyskt påbrå, där kan man ju psykologisera en del: tyskt självhat och endogen antigermanism.

Dick ställer tyskar mot japaner i en roman. Denna sport, detta att jämföra tyskar och japaner genom att låta dem uppträda i en och samma bok, utövas även av Alistair MacLean i "South By Java Head". Där jagas flyktingar iväg från Singapore av De Hemska Japanerna, medan en tysk man möter på havet i form av en ubåtskapten är Ädelheten Själv. Kontentan är att skildrandet av nationalkaraktärer är svårt, oavsett genre, man riskerar alltid att hamna i klichéer. Bättre är att skriva metafysisk fiction i okänt land där folk heter sådant som Jenro Klao och Gotsis Fripp.

Dicks bok: scenariot med axelmakter som delar USA mellan sig är för sin del orealistiskt, detta hade inte hänt ens om Japan och Tyskland vunnit kriget. De hade varit nöjda med att reducera USA till en tredje rangens makt genom att begränsa dess försvar, framför allt dess flotta. De hade inte behövt fysiskt ockupera det. Att skicka dit ockupationstrupp och administratörer hade blivit en orimlig börda.

Men bortsett från det är det en ganska bra bok! Den har fängslande gestalter, bland annat en japan i ockupationsmakten är rätt väl fångad (trots tendensen att idealisera japaner som folk). Dessutom infinner sig vid läsandet en surreal känsla av "få se nu, vann verkligen USA kriget...?" Kan man invagga läsaren i en sådan känsla har man som författare lyckats. Intrigen as such är inte så spännande, det är mest en psykologisk långrullare. Men bra. Dick har ett fint handlag här, det är en roman där det inte händer så mycket men där innebörden mellan raderna är tät. Många författare har försökt skriva sådana där "händelselösa men fina" romaner, men för att lyckas med det måste man vara ett geni som Dick.

Romanen finns på svenska som "Mannen i det höga slottet". Jag tror dock detta är en felöversättning: är inte "high castle" lika med "högborg" (= kärntorn, den centrala delen i en medeltida riddarborg)? Jag ska inte satsa min ära på det, ordet är lite svårgooglat, jag bara frågar.

Relaterat
Clark Ashton Smith
Lord Dunsany
J. R. R. Tolkien

Nu är hon jordad

Det var i fredags. Det var en grå dag: grå, fuktig och kall. Vi skulle begrava min mamma, född i oktober 1934 och död i januari 2011.

Om kyrkceremonin, i korthet och med nyckelord:

Värdiga former, fin orgelmusik, tårar, "Gläns över sjö och strand", formsäker präst i vit skrud och gyllene stola, tårar, många gäster, prästen som berättade koncist om mammas liv, psalmsång, vit kista, blommor, tårar.

Jag grät. För mig och mamma men inte bara för det, jag grät även för mänskligheten. Det må låta märkligt men jag gjorde det. Det var när vi sjöng "Härlig är jorden", det fick mig att tänka på när man har korum i "Okänd soldat" och denna psalm sjunges. Finland ska ut i krig 1941 och nu, i Arnäs kyrka 21/1 2011, kom allt över mig: tankar på krig, på framtiden, på krisernas år, på Mayakalender och allt. Svenssonska tårar på mammas begravning, tårar om allt och inget.

Inte så att jag låg rödgråten på golvet. Det var ungefär som jag väntat mig. Vissa sägs bli galna när det är begraving (som Ozzy Osbourne, q v Sue Crawfords biografi) och andra måste ta lugnande medel. Själv hade jag hade viss fattning ifall ni undrar. Jag har varit på begravning förr. Men man grinar vare sig man vill eller inte: ateist eller from, mystiker eller vardagsmänniska, alla drabbas.

Sedan gick vi till Församlingshemmet för kaffe och tårta. Jag höll ett tal:

Hej då mamma, farväl Kerstin -

Nu har du vandrat vidare; ja, du har som man säger vandrat vidare. Jag föreställer mig nu att du går i ditt älskade Sörbyn, din norrbottniska barndomsnejd och plockar blommor.

Du har fått komma hem, du har fått träffa dina sörbynska släktingar och vänner - som du så ofta talade om. Och nu är du som sagt där, nu går du där och plockar blommor på ängen. Och nu ser jag något märkligt - jag ser hur ängen liksom sträcker sig oändligt, upp i skyn - och nu ser jag dig vandra bort på den ängen.

Hej då mamma, farväl.

Min ambition var att fånga något esoteriskt utan att nämna Gud för mamma var inte religiös. Och utan att förhäva mig kan jag säga att talet blev uppskattat. Vad gäller sessionen i sig så hade jag det trevligt, det var prat med allehanda kusiner och släktingar jag inte träffat på länge. Jag mötte även en del lokala människor som mamma känt, okända för mig men de ville alla trycka min hand och det fick de gärna. De ville symboliskt beklaga sorgen och, gissar jag, få en sista kontakt med Kerstin via mig.

För att summera mammas sjukdom (jag var hemma i december då hon låg inlagd) och begravningen nu, kan man säga: Jag har träffat människor. I processen av mammas borttynande mötte jag sjuksköterskor, en läkare, en kurator, vårshemspersonal osv: förträffliga människor. Och nu på begravningen träffade jag kända och okända människor, folk jag gärna växlade några ord med. "Jag deltar gärna i människornas liv" skriver Jünger någonstans och detsamma gäller mig i fall som dessa.

Mamma är död men hennes själ har vandrat vidare, sådan är min esoteriska övertygelse. Hon har lämnat oss och den senaste tiden har varit lite intensiv, men: under sorgen och oron så har jag mött människor.

(Arnäs kyrka, högaltaret)

Mellan födelse och död (dikt)

På fredag ska jag begrava min mor.

Så är det. Det är sorgens dagar detta men också något annat.

I söndags var jag nämligen i högmässan, jag gick i kyrkan. Jag har tänkt gå dit ett tag men först nu blev det av. Jag hade lust att gå dit, jag ville ha ett glatt budskap, jag ville ha ceremoni och sång och Herrens Måltid. Och jag fick allt detta.

För att i någon mån skildra min känsla dessa dagar, vandringen mellan ett och noll, död och liv, begravning och evangelium, ger jag er dessa rader. Jag kallar den "Mellan födelse och död".

Mellan födelse och död är min gång,
mellan Bethlehem och Jerusalem,
mellan Födelsekyrkan och Den
Heliga Gravens Kyrka –

mellan stallet och Golgata,
mellan visionen och drömmen,
mellan ett och noll, mellan
Arnäsvall och Härnösand.

Mamma dog nyss. Hon
ska begravas i Arnäs på fredag.
Och själv var jag i högmässan
i söndags, i Härnösands domkyrka.

En kommunion med Kristus,
en hyllning av livet. Och på
fredag jordfästning och
den sista vilan. Oy vey.

Jag har inte varit i högmässan
på 40 år, jag har aldrig gått dit
frivilligt. Nu gick jag dit för
att få något roligt, intressant,

gripande. Och det var gripande,
roligt och intressant. Psalmodier
och skrudar, vin och bröd,
kolonner och ljus. Liv och

död – min moders död, mitt
andliga liv: att vandra vidare
till himlen, vandra vidare i
livet, sjung halleluja.

Allt i januari, årets värsta
månad: snö och kyla och
danska oväder, det ljusnar
men än är det vinter.

(Korset på kupolen till Den Heliga Gravens Kyrka, Jerusalem)

Ny blogg startad

Jag har startat en ny blogg. Den heter Rent Principiellt.

Det är en politisk blogg, en sajt med ledord som "radikalkonservatism" och "traditionalism". Den hör till etiketten Motpol och är därmed del av samma sfär som Oskorei, Gudomlig Komedi, Nilrik och andra. Ett sällskap som förpliktigar.

På Rent Principiellt har det hittills varit Nietzsche och Jünger, bushido och Castaneda: lite grann som Svenssongalaxen alltså fast mer politiskt. Join the fun!

(Sagogrottan i Ludvig II:s Linderhof, Bayern)

Min mamma dog nyss

När mammor dör,
då förlorar man
ett av vädersträcken.
Då förlorar man
vartannat andetag:
då förlorar man en
glänta.
När mammor dör,
växer det sly överallt.

Göran Tunström skrev dikten. Min egen mamma har nämligen dött nyss efter en tids sjukdom.

Jag var hemma över jul och nyår, besökte henne på sjukhuset och såg henne bli sämre och sämre. Vården var bra, ingen tvekan om det. Hon hade eget rum största tiden. Men nu är hon död.

Det har varit tårar. Och lugn. Ja även ett slags lugn. "Jag har tagit det med fattning". Men vi får väl se framöver hur lugn jag är. Begravningen är nästa vecka. Kanske bryter jag ihop då. Nej det ska jag väl inte, jag får samla mig och ta hand om pappa.

Pappa: han hade ju sin incident i maj. Han överlevde. Och så nu det här.

(Bild J. C. Dahl)

Fantastik som nödvändighet

Har mainstreamförfattare rätt att skriva sf?

Jag tänker här på en viss typ av sf, fantastik, framtidsfiktion och liknande, fantastik som inte är så genremedveten men ändock hör till genren. Jag tänker på sf skriven av folk som inte vet vad sf är.

Har de då rätt att skriva sf? Måste man inte gå en grundkurs där man får lära sig om Wells, Heinlein och Dick, om extrapolation och trovärdighet? - Det kanske många sf-vänner skulle önska men i konst fungerar det inte så, en konstform ska i princip stå öppen för alla och envar. Bra är förstås om författarna är medvetna om vad de ger sig in på, om, säg, en författare som gestaltar ett "2050" vet med sig att konstruera en framtid trovärdig på de premisserna.

Men man bör inte se det hela alltför genrespecifikt. Frågan för de författare jag här tänker på är snarast: "Jag har kunskap och åsikter om vissa samtidsfenomen men av politiska och andra skäl kan jag inte skildra dem som samtid. Alltså skildrar jag det som framtid." Det tycker jag är en helt okej strategi, om än resultaten inte alltid är så litterärt lysande.

Vad det handlar om är alltså: har man något kontroversiellt att säga kan science fiction ofta vara vägen att gå.

Jag menar, ta en politiker som vill skriva något bitande i skönlitterär form, något giftigt om vårt land och dess politik, dess institutioner och skandaler. Iscensätter han det i Sverige i samtiden uppstår en massa problem - han kan bli stämd, han kan bli utfryst ur sitt parti. Dock, säger han "detta utspelas 2020" så är han på säkrare mark, då kan han måla på lite friare duk. Jag tänker här på Thomas Bodström (s) som nyss skrev en deckare som utspelas i framtiden: "Lobbyisten". Den utkom förra året, 2010, men den utspelas helt frankt år 2014. Så det är formellt sf detta, det är framtidsfiktion och jag tycker det är en okej litterär strategi, om än Bodström inte ansträngt sig att skapa en trovärdigt extrapolerad miljö med teknikutveckling osv.

Politiker skildrar sin samtid i lätt förklädd framtid: tänk här också på 70-talspolitikern Per Ahlmark (fp) som ogillade Olof Palme. Denne porträtterades så i Ahlmarkdikten "Eminensen - tal till en politiker år 2000" (dikten skrevs 1980 och finns i samlingen "Överleva"). Skarpögda läsare ser att det är Palme som åsyftas (till exempel raden "bord duka dig - med Svenssons frestelse" anspelar på "det dukade bordet" som Palme sa att borgarna kom till 1976).

Detta är som antytt ganska billigt rent gestaltningsmässigt: man bara sätter etiketten "framtid", "år 2050" osv och skildrar sedan sin mer eller mindre samtid. Men det är så science fiction funkar, det kan vara ett instrument även för en enkel författare. Det måste inte vara Frank Herberts "Dune" hela tiden.

En liknande sak jag slås av i sammanhanget är detta: Håkan Nessers van Veeteren-romaner. Nesser är ännu en schablonartad typ utan något att säga, han är hyfsat habil och så men originell är han inte (och hans stil är så där lagom tillkrånglad för att verka "bildad" - nog sagt). Dock får jag för mig att han skapat sina van Veeteren-romaner, med sin vaga iscensättning i något "land som påminner om Holland", för att slippa skildra svensk vardag på 2000-talet med alla PK-krav på att ha radikala åsikter i intrigen, vänsterism osv. Åsiktshegemonin idag är vänsterliberal och den som avviker från detta får problem, blir "kontroversiell", mer så idag än förr vill jag hävda.

Medvetet eller omedvetet kan Nesser ha tänkt så. Jag gissar att han bara vill skriva kriminalromaner, konstruera brott och skildra polisarbetet kring det hela, och slippa "karsk feminist som kan skjuta och köra bil lika bra som männen", "hemsk fascist" mfl stående inslag i svensk normaltypsdeckare. Jag kan ha fel. Men att skriva samtidsberättelser om Sverige 2010 låter sig svårligen göras såvida man inte lobotomerats och fått hjärnan ersatt på Aftonbladets kulturredaktion.

Jag minns någon gammal recension i Summa av "framtidsroman av mainstreamförfattare", där den enda markören att det var framtid var "treglasfönster"... Sådant ska man som sf-fan naturligtvis peka på, man bör kräva viss extrapolation av framtidsförfattare. Men principiellt bör man inte förbjuda den genomsnittlige författaren från att skriva fantastik/framtid/berättelse i fiktivt land bara för att han inte läst 100 sf-romaner med den vinkeln. Cut some slack och bejaka att det finns en ventil även för realistiska samtidsförfattare, en flyktväg att ta till när samtiden blir alltför påträngande - en utväg som heter sf.

(Bild M. C. Escher)

Inlägg 11/1 2011

Man diskuterar på nätet allt möjligt, ibland intressanta saker, ibland inte. Det finns förvisso typer där ute som ställer puckade frågor, perukstockar som tänkt lite för mycket (eller litet). Dylika frågor är av typen: varför fällde USA atombomben över Japan 1945, de hade ju ändå vunnit, de visste att Japan var utslaget.

Men här brister man i historiskt sinne. 1945 var 1945. Det fanns aldrig ett ögonblicks tvekan att använda bomben mot Japan skrev till exempel Churchill i sina memoarer. Logiskt sett var kanske atombomben onödig men med alla faktorer med i beräkningen, som känslor och imagefrågor, ”politik som teater” (bomben skulle demonstrera USA:s makt inför Sovjet) så var fällandet av bomben given.

”Smarta” invändningar som dessa tenderar att likna påståenden som: varför gick Titanics passagerare ombord på skeppet, det skulle ju ändå sjunka...?

Diskussion i all ära men ibland måste man tiga: wovon Man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen. Och i detta fall, när vi talar om Historien och den attityd jag har till den, så blir det ett tigande föranlett av förundran, gripenhet, vad du vill. Men sådan förundran är främmande för perukstocken. Han är historiens advokat, hela tiden på jakt efter en ny anklagelsepunkt. Under och gripenhet kan han inte känna: ”Happiness he cannot feel / and love to him is so unreal” för att anspela på Sabbath.

Relevant: En tråd om allsköns historia på denna blogg, utförd med all den där inlevelsen och kryddan jag propagerar för

Den esoteriske tenngjutaren

Jag är en fullfjädrad esoteriker. Det mesta jag säger och gör har någon bäring på det metafysiska.

Ta bara min tennsoldatssamling. I en vitrin i mitt vardagsrum har jag tennsoldater. Men jag har inga Karl XII eller Mannerheim, nej jag har sådant som karolinsk infanterist och Nylands dragon. På så sätt blir det mer arketypiskt; det blir lättare att projicera sin privata sinnebild på denna i och för sig omärkliga figur, en figur som bara föreställer sig själv, än på en mer eller mindre porträttlik Karl XII eller Mannerheim. Tennfigurer som föreställer kända män är förresten aldrig porträttlika, det är bara ett fåfängt försök till avbildning. Bättre då att vara ”tennsoldaten Tennsoldaten”, soldaten som är alla och ingen, som är den arketypiska soldaten. Soldatens urbild. En leksakssoldat bland andra, namnlös och odödlig.

Sedan är jag förstås konstnär själv också, diktare. Och om jag skriver om ett träd så är det Det Typiska Trädet, skildrar jag en gata så är det En Typisk Gata. Förebilderna hittar jag här i staden och jag avbildar dem så gott jag kan, men jag ser samtidigt motivet med mitt inre öga, söker något intuitivt bortom Bortom. Jag lägger till något av mitt eget också, jodå, helt objektiv kan man inte vara, då blir det för tråkigt. Men essentiellt är det frågan om ett skådande varmed jag uppnår det tidlösa, det speciellt ospeciella. Jag approcherar den transcendentala förebilden, urbilden; likt Goethe ser jag Idén oförmedlat. Det där behöver inte vara medvetet, jag har inget emot att vara Han Som Fångar Staden I Realistiska Bilder, men något annat får gärna flyta in, en gnutta känsla eller humor eller personlighet. Den som däremot tror sig objektivt avbilda Vardagsverkligheten Eftersom Den Är Allt Som Finns, han bedrar sig själv. Han lurar sig själv likt en Sippen Brago som inte kan se det transcendentala i ett sådant begrepp som ”jag”.

Målar jag av en fågel är det inte bara en fågel vilken som helst. Det är fågelns urbild, fågeln-som-är-alla-fåglar.

Detta med urbilder går igen på flera områden. Ta bilar till exempel. På Härnösands gator står det bilar parkerade, vissa av dem snygga, blanka och skinande, vissa fula och nergångna, tärda av vägdamm och rost. Men i en viss dimension lever bilens former för evigt – och det är på filmduken. Där kör de runt i evig kromglans, där lever deras urbilder oanfrätta av det timligas påverkan.

En gangstercittra i en film med Jean Gabin har sin lyster för evigt, den åldras inte. Den blir idealet, sinnebilden för hur en sådan Citroën ska se ut. Bullitts Mustang GT behåller för evigt polityren i sin gröna lack. Och Bergmanfilmer hade alltid Volvobilar i undanskymda men dock roller: en Vovlo 144 i ”Scener ur ett äktenskap”, en Amazon Kombi i ”Persona”; den senare körs av Bibi Anderson över en gotländsk hed och där kör den än idag så vitt jag vet, i våra minnen av denna film far denna Amazon fram som en gudarnas vagn, bortom jordisk påverkan som rost och vägdamm. Den lever för evigt som sinnebild för Volvo Amazon Kombi eller varför inte bilen, bilen-som-är-alla-bilar.

Relaterat
Neale Donald Walsh
Kristus

Dra i fält med Camouflage (dikt)

En gång gav jag ut en diktsamling. I den har jag en avdelning med rubriken "Hårda tag" och det är jag glad för. Jag tyckte nämligen ett tag att aktuella dikter var för - jodå - hårda. Men när jag nu ser resulatet sitter de som en smäck, de är malörten som balanserar all honung i bägaren.

Så även om man är en from kines, "en som sjunger en sång i Fridens Tesalong", så kan man behöva dikta om död och natt och blod också. Det ger djup, det ger färg. Att däremot skriva en hel diktsamling med mörker kan jag inte göra. Ljus och skugga ska det vara, honung och malört.

Så vad med malörten då, har jag något nytt att erbjuda där? Jodå. Jag har tidigare skrivit en roman om en viss Camouflage, ja även en novell. Och nu är det dags för "Camouflage: dikten". Det är en hård sak om att dö, om memento mori och dödskallar i natten. Så tänk er en scen med traditionella vanitas, med brinnande lunta, rivna fanor, en dödskalle och ett timglas, det blir väl bra? Ja det tror jag, det är en bra scendekor för denna dikt - en bakgrund, en allmän atmosfärgivare och ambianceförstärkare.

Den som drar i fält med Camouflage
måste göra upp räkningen med livet.
Han måste dö, bereda sig att dö.

Camouflage drar en linje i sanden
och säger: ”Den som är rädd för att dö,
far åt helvete. Ni andra, följ mig.”

Hårda ord från en hård man. Men
det är inte tomma ord. Det är sanna
ord, ord från en verklig människa.

Camouflage är människa. Han har
sett allt, vet allt, kan allt. Och ändå
denna drömmares ögon...

En drömmare och realist, geni, galning
och gud. Och glimten i ögat, tomhylsor
i diket och skottlossning i fjärran.

Ska du dra i fält med Camouflage?
Har du gjort upp räkningen med livet?
- Skriv ditt testamente, spotta i nävarna

och greppa geväret. Avdelning framåt,
marsch i natten. ”Mål: fiendens fältarméer.
Rikting: evigheten.” Död eller liv,

seger eller förlust, allt är likgiltigt
när du drar i fält med Camouflage.
Du lever här och nu, du är mästare

över ÖGONBLICKET. Du har
drömmen i ögat, hylsan i diket
och vindsus i öronen. Det är allt,

din värld, ditt andetag. Så framåt
i natten, fronten nästa, liv eller
död, Hals- und Beinbruch.

(Not: Orden "den som är rädd för att dö, far åt helvete, ni andra följ mig": detta ska ha varit Vorsjilovs första order till sin armé i ryska inbördeskriget.)

Fejkdokumentärer

H. P. Lovecraft berättade ofta om Necronomicon, en svartkonstbok som skulle innehålla diverse hemskheter. I Lovecrafts paniska världsåskådning skulle man såklart bli galen av att blott läsa den: viljestyrka och djävlaranamma är inte så vanliga drag i HPL:s credo. För varför skulle man bli galen av en bok? "Människan är ett det svagaste rö, men ett tänkande rö" som Pascal sa. Man måste stålsätta sig mot farorna, får inte låta demonerna vinna på walkover!

Necronomicon förekom inte bara i Lovecrafts noveller, nej den gavs en veritabel historik också, en fejkdokumentär i form av en essä. Författare till Necronomicon uppgavs där vara en viss Abdul al-Hazred (det borde vara "Abd al-Hazred" har jag fått veta, Lovecraft kunde inte arabiska); denne skrev sitt opus på 700-talet efter Kristus. Originaltiteln var "Al-Azif" vilket ska ha varit en onomatopoetisk efterbildning av gräshoppslåt, tolkat som ropet från de döda i dåtidens Främre orient.

Verket översattes sedan till grekiska av en Theodorus Philetas i Konstantionopel, det var på 950-talet, men hundra år senare brändes det av patriarken Mikael. Titeln var nu den som blivit den gängse, Necronomicon: "Om namnet (nomos) på de döda (nekros)." Nominalsuffixet "-icon" tolkade Lovecraft som "bild" men det var fel. Visst hittade han på detta själv, det är vanskligt att slå honom på fingrarna här, men givet grekisk nominalbildning så var detta ett suffix och inget annat.

En latinsk översättning ombesörjdes 1228, men den svartlistades fyra år senare av påven Gregorius IX. Översättaren var Olaus Wormius, Christian IV:s av Danmark hovastrolog.

Allt detta enligt Lovecrafts fejkhistorik som hette "A History Of The Necronomicon". Det har ju sin charm att ljuga ihop historier av det här slaget, efterhärma sakprosa och låtsas att det är på riktigt. Fler saker i denna genre jag osökt kommer att tänka på är "Frankensteins dagbok" av Pastor Hubert Venables (svensk utgåva 1980), illustrerad med Dr. Frankensteins "autentiska" skisser och med foton av dennes föräldrar. Och med text i form av doktorns arbetsanteckningar: hur jag experimenterade med att återuppväcka djur, idén att övergå till människan, hur jag skaffade ett lik och så vidare. Denna bok blir ett slags "reverse engineering" av Frankensteins projekt, en gissning hur det kunnat te sig i anteckningar och skisser om doktorn funnits på riktigt. Som vi alla vet var ju Frankenstein en litterär figur uppfunnen av Mary Shelley.

Här kommer man även att tänka på Aldiss' "Frankenstein i frihet", en roman om Shelleys skrivande av boken samt själva romanskeendet plus berättarjagets resor mellan dessa poler. Också detta må kallas fejkdokumentär i litterär form. Lyckat? Ja, man måste ju älska Aldiss, denna bildade popfarbror, denna fanniske feting, denna sf-historikens okrönte kung (q v "Trillion Year Spree" där han ju vältaligt hyllade "Frankensteins monster" som den första sf-romanen).

Mer i samma doku-genre kunde vara P. J. Farmers "Phileas Foggs hemliga dagbok", om vad denne Jules Vernes globetrotter egentligen hade för sig: kontakt med bläckfiskmonster ("Great Cthulhu"?) och annat. Sweet.

Farmer var rätt duktig i den fejkade dokugenren. Ett av hans alias var till exempel Kilgore Trout, en usel sf-författare som vid något tillfälle gavs en egen biografi av sin skapare. Trout ska till exempel ha levat i en bensinstation, spelat kazoo i ett skiffelband och ha varnat folk för speglar; de var farliga sa han, de kunde föra en till en annan dimension...

Det om fejkade dokutexter, sf-varianten. "Rekursiv sf" kan det kanske kallas idag. Sf om sf. Kreativt? Tja, kanske inte så originellt. Men kul. Så låtom oss alla skriva romaner om romaner, låt oss stoppa in Heinlein och Asimov som romanhjältar, låt H. P. Lovecraft besöka Sverige 1932 för att bese de gåtfulla grottorna under Skuleberget, halleluja kul.

Varför predika (dikt)

De outtalade ledorden för denna sajt är "energi, inspiration". Men även jag har mina mörka stunder och denna dikt kunde vara exempel på det.

Varför ska jag predika för folk
med ett hjärta av sten?
”Gå ut och vittna” heter det –
men om min publik inget
vill höra, inget lära,
inget ångra –
då slösar jag min tid,
då sjunger jag hellre
för fåglarna, för blommorna,
för Gud i mitt inre.

Här skriver jag om seriealbumet "Vårdagjämningens hjältar"

Man har vissa följeslagare på sin bana genom livet. Det är klassikerna, de där verken man kan läsa igen och igen utan att tröttas. Man hittar nya saker i dem varje gång. "Vårdagjämningens hjältar" av Christin och Mézières är ett sådant verk.

Planeten Simlane har en åldrande befolkning. Den kan föryngras om fyra hjältar beger sig till Ungdomens Ö, Filena, och där genomför olika prov. De som väljts ut till provet är bland annat Valentin från Jorden och ”Irmgaal från Krahan”, en arkaisk krigare med brinnande svärd. Denne är medvetet en parodi på sword&sorcery, chauvinism och fascistoida hjältebilder, men parodin är så subtil - konstverket är så fulländat - att man likaväl kan läsa det som en hyllning till heroism. Det gjorde i alla fall jag när jag läste albumet första gången, jag var 15 år då, även om jag förstod att det var en parodi. Också.

Det rör sig om albumet ”Vårdagjämningens hjältar” med Linda och Valentin. Tecknade gjorde J-C Mézières och skrev manus gjorde Pierre Christin. Originaltiteln var ”Les héros de l’équinoxe” och det kom 1979.

Detta album påminner om Spinrads ”The Iron Dream” jag skrev om här. Det är parodiering av fascism men aktuell konstnär är så skicklig att verket står på egna ben, parodi eller inte. Och därmed finns läsare som ”missförstår” och läser utan rätt tolkningsmekanism, utan den tolkning som författaren vill ska gälla. Men författaren kan inte bestämma hur hans verk ska tolkas när han väl publicerat det, hur mycket han än vill det. Det måste man ju fatta: på det beror hela konstnärsskapet. Man gör sitt verk så bra man kan, sedan får läsarna skapa vidare på det med all den olika tolkning de kan ha.

Albumet jag pratar om har mycken politisk inkorrekt heroism under den sockrade ytan av parodi. Sagde Irmgaal talar till exempel om ”eld och blod och den starkes plikt”, han ska göra Simlane ”till en fyrbåk för universum”. Om han får råda ska ”ett nytt släkte... framträda (som gör) dess folk till rymdfarare – och sedan ska det färdas ut i rymden och överallt sprida den storslagna kultur det byggt upp”, allt illustrerat av facklor, Nürnbergaktiga parader, rymdskepp som blästrar skyn och främmande arter som besegras. Under sina prövningar på Ön får så hjälten nedlägga monster och korsa floder av eld, och på kvällen när han slår läger grillar han kött på sitt flammande svärd... Det där sista ska ses som ”avväpnande parodi” men det stör inte en heroisk läsare, det piggar bara upp.

Så nog står sig denna episod som ett fint landmärke i fascist-sf på svenska. Det roliga med albumet är att där även parodieras andra attityder, som industriell kommunism och new age. Det sista representeras av ”Blimflim från Malamum”. Denne säger bland annat:

Ord är bara falska snaror och det enda som betyder något är den inre friden, den subtila harmonin som härskar över varelserna och tingen i den eviga form som givits dem av det oändliga världsalltets heliga lagar...

Det är återigen menat som parodi, här av österländsk filosofi, men citatet i sig är inte fel på något sätt, jag skriver under även på det! Jag gillar även dennes framtidsvision av upplysta mästare som undervisar folket; städerna vänds ryggen och ett friskare liv i jordbrukets hägn ska göra Simlanes folk till harmoniska gudsmän.

Så idag, som 45-åring, har jag snarare Blimflim som hjälte. Och det kan man kalla ett smart konstverk som förmår tilltala en på olika plan i olika faser av livet. Det är som sagt fulländat, ett ypperligt seriealbum som kan läsas igen och igen. En klassiker! Med en spoilervarning kan nämnas att segrande ur kampen går Valentin som inte har någon ståtlig filosofi, han vill bara att Simlanes befolkning ska få utvecklas som de vill – och detta är miljondollarsvaret, han vinner provet och får befrukta Filenas Stora Jordemoder. Det är en rätt snygg dragning. Så det hela blir ännu ett bevis på hur man åskådliggör och diskuterar idéer inom sf:s ram.

Finurliga sf-berättelser som denna finns det många. Men denna når som helhet än högre nivåer genom stilen på illustrationerna – genom übertjusiga miljöer, klassisk-men-fantastisk arkitektur, eld och is och elementens uppror och lite till, vilket resulterar i ett av Linda och Valentins största ögonblick. Pierre Christin var helt klart en vänstermupp (se ”Härskarens fåglar”, ”Stjärnlös värld”) men ibland svepte transen med honom, han invecklades i skapandets högre nivåer där åsikt och läggning inte spelar någon roll. Han lät i och för sig sina PK-åsikter råda på ETT plan i detta äventyr, det parodiska planet, men på det stora hela (inte minst tack vare Mézières lagom realistiska, lagom fantasirika teckningar) så nåddes en alkemisk blandning som helt enkelt är BRA, det är KONST, det FUNGERAR.