Konspirationer jag mött

Detta inlägg illustreras av Neal Wilgus' "The Illuminoids" som jag köpte för länge sedan. Jag har läst den då och då och fascinerats av dess konspirativa fakta. Halvvägs ner i detta inlägg ägnar jag den några rader. Förutom det lite annat i ämnet konspirationer.

1.

Vad är en konspiration? Vad är en konspirationsteori? Idag tenderar alla lite vilda, oortodoxa teorier att stämplas som "konspirationsteorier".

Men en icke vedertagen teori, en ovanlig teori, en renegat-teori, en "vild" teori, en djärv teori är inte alltid detsamma som en konspirationsteori.

En konspiration är när en grupp människor hemligen samlas för att besluta något som påverkar politik, ekonomi etc. Det är av latinets CON-SPIRARE, ordagrant "att andas tillsammans". En sammansvärjning. Hävdar man till exempel att "internationella bankirer påverkar världsekonimin under hemliga möten" är det en konspirationsteori. Hävdar man så, "när månen approcherar jorden i mitten av mars kommer det att bli jordbävningar och tsunamis" är det en oortodox teori men ingen konspirationsteori. Dock kallade DN "Super Moon"-fenomenet i mitten av mars just detta: en konspirationsteori. Det var för att brännmärka och förlöjliga den. Månidén i sig kanske var vild men man måste vara klar med språkbruket tycker jag. Kalla saker vid deras rätta namn.

Vild teori ja, konspiration nej. Men idag är allt som är lite mystiskt, gåtfullt, vid vetenskapens gränser lika med "konspiration". Associationen har antagligen kommit via Arkiv X där Kennedymordet kopplades till UFO:s mm. Kul fiktion kanske men inte så bra om det påverkar språkbruket enligt ovan.



2.

Visst kan man ogilla vissa konspirationsteorier. Som Estonia och månlandningen. Estonia var nog föremål för en del cover-ups men konspiration? Vem vet. Sedan re månlandningen så är ifrågasättandet av denna lika med ifrågasättande av den vite mannens entreprenörsanda och heroism. En lite väl plebejisk konspirationsteori alltså.

Jag ifrågasätter dessa två nummer. Det betyder inte att alla konspirationsteorier ska motarbetas.

Låt säga, om någon i USA år 1910 hävdat att det finns ett kriminellt nätverk med italienare med hemliga initiationsceremonier, skulle ni ha satt "foliehatt" på denne någon? Antagligen. Men detta var ju maffian som avslöjades 1960. Då, efter avslöjandet, är det ju inte konpsirationsteori längre, då är det vedertaget. Då kommer saken, som man säger, "i ett annat läge" - eller...?

Hur dog Lin Biao, Kinas arméchef? I en flygkrasch 1969? Detta hävdar den officiella linjen än idag. "Konspirationsteoretikerna" har fräckheten att påstå något annat.

I Sovjet trodde man att utrensningarna på 30-talet var en reaktion på en kupp att frånta Stalin makten, med utländska förgreningar, spioner osv. Skulle man hävda att det var Stalin som var paranoid och bara ville öka sin makt och slå ner all opposition skulle folk skakat på huvudet.

Min poäng är, man kan inte stämpla alla vilda/obekväma/icke-mainstremteorier inom historia och samhällsvetenskap som "konspirationsteorier". Det är nästan lika med brännmärkning, att stämpla "tankeförbud".

Vi vet ju att konspirativt beteende förekommer (CIA:s deltagande i Chile 1973 och före det i Dominikanska republiken, Guatemala). Och att komplett hemliga, dvs för alla utomstående OKÄNDA sällskap må vara sällsynta, men SLUTNA sällskap finns definitivt. Är Bilderbergers mötesprotokoll offentliga? Nej. Kan vem som helst gå med i denna grupp? Nej. Definitivt ett slutet sällskap. Med viss tendens åt konspirativt beteende.



3.

En "konspirationsklassiker" som William Guy Carr tenderar att skriva ensidigt och kompakt: svårläst. Hans "Pawns In the Game" finns att ladda ner gratis. Jag har gjort det.

En möjligen mer läsbar konspirationsöversikt är dock Neal Wilgus' "The Illuminoids" (1974, se bild). Han är en klassisk "man att lita på", en rimlig tvivlare med öppningar både åt vilda teorier och skepsis. Tonvikten ligger på USA 1776-1974. Men hans tvivel är lite för salongsmässigt. W. G. Carr må vara paranoid och slarva med källhänvisningar men jag tror denne man, Carr, är en större sanning på spåren. Carr når längre än Wilgus som ska ifrågasätta allt. Dock är Wilgus som sagt balanserad, han är läsbar.

Nåväl. Det finns mer. Det finns youtubefilmer: jag säger inte att dessa filmer är sanna, jag är skeptisk. Men vill man ha lite infotainment, googla "September Clues" och "9/11 Loose Change".

Som någon sa re en viss ledtråd i JFK-mordet: "We haven't found the smoking gun but there's something that smells." Och det kan få en att tänka på 9/11-komplexet: där något som är fel i det officiella narrativet. Skyskrapor som fås att kollapsa symmetriskt, rakt ner, på grund av brinnande flygbränsle...? Taffliga terrorister som inte ens kan flyga Cessnas kapar plan och får flyga dem obehindrat genom USA:s luftrum i timmar...? Och varför fann man inga vrakrester efter Flight 93 på kraschplatsen i Pennsylvania? Och planet som kraschade in i Pentagon: högst kuriöst säger jag!

Eftersom jag redan är långt ute i kontroversiella marker, härmed min lista på konspirationer:

. Palmemordet: Christer P gjorde't men det var antagligen en konspiration med Sigge Cedergren och bombmannen inblandade. Ingemar Krusells "Palmemordet tio år efteråt" ger en ganska bra bild av den polisiära sidan av det hela.
. JFK: Roscoe White gjorde det. Det går inte att bevisa men indicierna finns. Kolla länken. Plus denna youtubefilm.
. Amerikanska presidenter har i regel varit frimurare. Och har inte nummer ett varit det så har vicepresidenten varit det. Eisenhower ses ju som rätt ren, se till exempel hans varningstal om det militärindustriella komplexet. Men hans vice var Nixon som var upp över öronen konspirativt lagd.

Inte för att jag förväntar mig något av detta. Dessa gåtor - JFK, Palme, 911 - kommer aldrig att lösas. "The smoking gun" saknas, allt blir en fråga om tro eller vantro. Vår tids tro, en tro i ateismens tidsålder...?

Relaterat
David Icke
Konspirativt beteende

Mishima, Heidenstam, Byron, Malraux...

Här jämför jag Ernst Jünger med olika författare. Jag börjar med Yukio Mishima som han påminde en del om.

Var Yukio Mishima Japans Ernst Jünger? Vi kan bortse från sånt som att Mishima var 30 år yngre (född 1925), aldrig var soldat på riktigt samt på det litterära området var mer orienterad åt vardagsrealism - för annars är de tu som ler och långhalm, du och bror, världslitteraturens Lolek och Bolek, var och en i sitt väderstreck.

Sinnebilden av Jünger är för många den uniformerade Pour le Mérite-bäraren, och sinnebilden av Mishima är ofta "Sköldsamfundets" fotogeniske teatersoldat. Jünger spekulerade över stöttruppslivets ontologi, Mishima över bodybuildingens metafysik. Båda förekom perifert i Nobelprissammanhang, och båda hade sina aktivistperioder, Mishima på slutet och Jünger mer i början av karriären; generellt saknade båda den sedvanliga intellektuella framtoningen, "glasögonprydd man i grå kostym", även om de såklart kunde vistas i salongen iklädd övlig författarpersona.

En annan författare som Jünger liknar är annars Verner von Heidenstam. Vi behöver här inte nämna konservatismen, historiekänslan och allt det där - nej, vad som slår mig som likartat hos båda är den lite upphöjda positionen, detta att avhålla sig från debatt. Det kan verka som irriterande snobbism och elfenbenstorneri, men för författarskapet som gestalt, som skapelse i sig, är den välgörande. De behöver inte skriva några sura debattinlägg, de vet ju ändå att de har rätt... Eller att debatt som sådan ofta bara alstrar negativism och hat; motståndaren kan också ha rätten skriven på sin sköld (ansåg Heidenstam), och Jünger med sin högerprofil hade generellt inget emot vänstern.

"Heidenstams uppgift här i världen är att bilda en lätt igenkännbar profil mot himlen, likt renarna på Skansen" sa Klara Johanson. Det var posörsattityden hon fångade, och ett liknande drag hade Jünger: profilporträtt, tillgjort avslappnad hållning, "désinvolture" som ikonografi...

- - -

Hur enkelt vore det inte om Jünger varit en sån där konventionell författare, med trist biografi och verksamhet begränsad till skrivkammaren. Men det är som med Byron: dennes utomlitterära bravader, som kärlekshistorien med kusinen, Europatrippen som gav upphov till "Childe Harold" och slutscenen i grekiska frihetskriget, är förknippade med namnet "Byron" så pass att textkropp och privatperson är svåra att skilja. Eller som hos Saint-Exupéry: privatpersonens bravader i postflyget och som rekordflygare, och som stridspilot i andra världskriget, kastar återsken på de litterära texterna.

Fler exempel på halvt om halvt heroiska författarliv kunde vara André Malraux, Evert Taube och Rupert Brooke. Och i fallet Jünger så får man acceptera att läsandet av hans verk alltid kommer att vara färgat av hans biografi; hans namn kommer för alltid att vara förknippat med första världskrigets skyttegravar, 20-30-talets Berlin och andra världskrigets fälttåg och staber, på gott och ont. Helt omöjligt är det så klart inte att betrakta hans litterära verk åtskilt, att granska texterna på deras egna premisser. Att strunta i eventuell avsikt som författaren kan ha haft med verken, glömma tidsrummet där de skapades och läsa dem så förutsättningslöst det går, det är en uppgift att bita i. Kanske kommer jag rent av att ta tag i den i dessa spalter.

Saken är bara den att Jünger är så speciell, så enastående, att betraktandet av hans verk inte kan göras med blott en strategi för ögonen. Ibland gör man en biografisk approach, ibland en textfokuserad - och ibland skriver man parodier och parafraser, allt för att ringa in denne gåtfulle Silverräv! Dock slinker han ofta ur nätet, trogen sin natur...

Relaterat
Besök på Godenholm
Jüngers liv

Bild: portalen till Arnäs kyrka.

David Ickes teorier är plausibla

Det är dags att gå ut i konspirativa marker, spionera på Bohemian Grove, frilägga Washingtons ockulta stadsplan och se ödlorna i vitögat. Det är med andra ord dags att lyssna på en vithårig, verbal engelsman med hockeyfrilla: David Icke.

David Icke är en engelsk regimkritiker och dissident. Han skrattar åt 9/11 och han varnar för den totalitära stat vi är på väg mot.

Men detta är vedertaget. Mer oortodoxt är hans idéer om illuminatiska släktlinjer och att utomjordingar styr eliten.

Vad gäller det sista säger Icke: det finns utomjordingar men dessa befinner sig i en annan dimension. De existerar bortom våra fem sinnen, bortom det vi kan se och i övrigt uppfatta via det elektromagnetiska spektrat. Så om dessa varelser, företrädesvis ödlor, vill ta över jorden, så måste de ha en tredimensionell, fysisk aktör här nere att gå genom. Det blir då via vissa, sedan babylonska dagar framavlade släktlinjer, som erbjuder en invand ingångsport för dem. Det är kungliga släkter, bland annat Windsors med rötter i äldre europeiska ätter.

Nåväl, tror jag på detta? Inte direkt, men teorin i sig är fascinerande. Och går vi vidare i upplägget så kan ödlevarelserna ta över vissa individer i dessa släktlinjer. Man går via de två nedersta chakrorna. Googla "chakras" om ni inte vet vad det är. Googla "youtube reptilian shapeshifters" om ni vill ha lite gosiga videos också.

Men vad har detta med 9/11 att göra? Här är Icke mer mainstream. Sedan 1 maj 1776, möjligen tidigare, finns ett hemligt sällskap kallat Illuminati. Detta är inställt på att riva ner allt gott och sedvant, krossa familj och tradition och folkgemenskap, för att ersättas av ett livlöst, knapptryckande världssamfund drogat av TV och media, inriktat på rofferi och ateism, girighet och porr. Man vilseleder allmänheten med lögner och hemliga operationer, riggade event som 9/11, Irakkriget, Libyenkriget och otaliga andra krig.

Hjärnorna bakom detta är Illuminati och andra hemliga sällskap. Men dessa är endast marionetter för de reptiliska utomjordingarna, de som existerar i en dimension bortom vår verklighet. Dessa aliens omtalas i Genesis 6:4 som de som kom ner till jorden för tusentals år sedan och gav sig i lag med människans döttrar.

Man parade sig med människor för att lägga grunden till dessa hybridiska släktlinjer, säger Icke. Låter detta för enkelt? Så enkelt att det är svårt? Jag medger att det finns mycket som är gåtfullt här. Kruxet med Ickes teorier är dock att de är inte så lätta att avfärda. Idén i sig själv, "jorden styrs av en elit dominerad av repitiliska släktlinjer", kan låta bisarr. Icke medger det själv. Han har självironi. Men han verkar äkta. Han drivs av något, kalla det sanningslidelse. Och han är intelligent, det är rätt avancerad vetenskap han hänvisar till ibland. Sedan kan man hävda att teorier som dessa är svåra att falsifiera, att pröva med formella metoder. OK, gör det då! Hävda det då och strunta i vad han har att säga. För helheten i Ickes budskap, med ett samlat grepp på konspirationsteorier, utomjordisk länk och varningar för den 1984-stat vi är på väg mot, är rätt fascinerande.

Relaterat
Konspirativt beteende
Uppenbarelseboken: en modern tolkning

Bild Härnösands resecentrum

Recension: Myths of the Near Future (Ballard 1982)

J. G. Ballard levde 1930-2009. Han skrev en hel del under sin levnad. Om detta har jag skrivit på Vetsaga, länk nedan ("Biografi över Ballard"). Här ska det handla om en av hans bättre novellsamlingar, "Myths of the Near Future".

Detta är en bok om kristallinska visioner i smäktande djungler, motellarkitektur och framtidens hieroglyfer, projicerade här och nu. En bok om att lågflyga med en Cessna över suburbana nejder, om att vänta på nyheter från solen, om USA krigandes i England (you wish) och om turistorter som morgondagens interneringsläger.

I titelstoryn går en Sheppard runt i ett övergivet Cape Canaveral, med en känsla som i en Chiricomålning: gåtfullheten i tingen är att de existerar. "Empty collonades and reveresed perspectives" hos målaren blir här till uttrasslad krypkedja till transportfordon, tomma raketställningar och skriande fåglar över lagunerna. Och arbetslösa rymdingenjörer, som ännu går och mumlar radiodialoger från rymdprojektens glada dagar.

"Zodiac 2000" vill konstruera en ny astrologi, med tecken som radardisk, psykiater och injektionsnål istället för babyloniernas gamla goda krets, som var alltför fixerad på bondesamhällets symboler... Förutom detta är det en skön story i urbana tablåer, med mellanrubriker och tät prosa utan radbyten.

"The Dead Time" är ett slags förstudie till "Solens rike", den självbiografiska romanen om tiden i japanskt fångläger. Nu ska Ballard till och med ha skrivit en regelrätt självbiografi; han blir visst aldrig klar med det där, risfälten och störtade flygplan och japanska militärlastbilar tuffande fram mellan likhögar. I denna novell kör berättarjaget dylik lastbil under förvirrande omständigheter, de döda lever med i världsskeendet, och över allt vilar ett oförlikneligt ljus, ett tideljus.

I "News from the Sun" är det en strandad astronaut, solspeglar i öknen och en hippiecommunity, en klinik och en huvudperson med tidsluckor. Dessa luckor blir längre och längre, och slutligen hoppas han kunna undkomma från tiden helt och hållet. Ja det vore väl skönt, leva i tidlöshet i evighet, segla runt i ett gränslöst akâsha.

Relaterat
Biografi över Ballard
Aspekter på Ballard

Denna dag finner jag det för gott att publicera lite aforismer plus länkar till diverse inlägg här på bloggen

Jag skriver min värld, skriver min tid. Jag påverkar denna tid med ord och toner. Jag sjunger i skon: "When the moon is in the seventh house / and Jupiter aligns with Mars, / then peace will guide the planets / and love will steer the stars!"

O vilka toner mellan bergen, Sissido! Musik och lyrik, tunga tankar. Jag tänker på tung lätthet, en sort i rosenrött. Jag skyndar långsamt att ge er en lista på mina tankar, mina aforismer som ekar mellan berg och dal:

Det finns bara här och nu: ett oändligt här, ett evigt nu.

Hjärnan skapar inga tankar - men tanken skapar hjärnan.

När man dör säger vissa att allt blir mörkt, andra säger att man möter en ljusvarelse. För vissa ljusnar det, för andra mörknar det.

Det är aldrig så bråttom att man inte har tid att hämta andan. Ett liv, ett andetag.

När allting förklarats återstår ett, och det är Gud, och det går inte att förklara. "Credo quia impossibile": eftersom jag inte kan förklara, tror jag.

Evighet varar längst.

Lucifer skapade människan, men Gud adopterade henne och gav henne evigt liv. Det är därför som "vi alla ligger i rännstenen, men vissa av oss har blicken mot stjärnorna".

Inget existerar - och allt.

Allt hänger ihop och hänger ändå inte ihop.

Som ni ser berör dessa aforismer ett och annat. Men exakt vad? De rör esoterism, Gud och religion. Därför får ni i det följande lite länkar till dylikt på denna blogg.

Att börja med kan vi nämna apatia som var stoikernas livsmål. Det var för sin del inte "apatiskhet", inte nihilism i modern mening. Det var en mellanväg "jenseits von Gut und Böse" så att säga, en supraledd livsfärd beyond the Beyond. Om detta i given länk.

Och har man nämnt stoicism och apatia kommer man osökt att tänka på Bhagavad-gîtâ, som har sin egen variant av detta. Krigaren Arjuna uppmanas strida utan baktanke på sin personliga säkerhet, utan tanke på lön eller straff, seger eller förlust. Det är sann apatia, uttryckt på klingande sanskrit.

De länkar jag nyss gett har gått till sakprosainlägg. Så för den som vill ha lite mer skönlitterär andlighet, lite mer sjungande sjustjärnor, uppmanas gå hit och läsa en novell som heter just det: "Den sjungande sjustjärnan". Ett sällskap adepter är i färd med att gå in i Det Stora Bortom men en trio rebeller slår bakut och planerar istället att ta över världen...

En rätt finurlig följetong är "Kopisten i Babylon". Vid tiden för Kyros approch mot Babylon möter vi en kopist och dennes gudeliga funderingar, hans pennvässanden och fågelfängeri. Ännu en följetong på Galaxen är "Melinas resa", om en new age-nunnas öden och äventyr.

Återgår vi till de sakligare inläggen har vi här en tråd om Swedenborg med biografi, recension av Drömbok och annat: allt du ville veta om "Nordens Buddha". Här kan man, vad det beträffar, läsa om Paul Bruntons Egyptenresa, "Vandra mot ljuset" och om katedralen i Chartres, som var ett brohuvud för gotiken. Detta inlägg har en originalillustration av Jenny B, det ni! (Även Melinatråden har en Jenny B-teckning, specialbeställd för denna blogg slår det mig. Det är typ sista inlägget i den tråden.)

Jag sitter här och länkar till andliga inlägg på Svenssongalaxen. Då frågar jag mig osökt: det centrala i mitt credo, kristendomen, vad har jag att säga om den? Men även detta har jag täckt upp. Jag har till exempel denna tråd med dikter och Rudolf Steiners kristologi, och jag har inte minst denna tråd som berättar om en pilgrimsresa jag gjorde förra året. Den ställdes till Stockholm och bestod i att gå runt till olika kyrkor och bese dem, ägna sig åt privat meditation i deras stilla, manande rum av tegel och puts, av marmor och ädelträ, av guld och koppar. Rekommenderas.

Som ni ser är jag en bred adept: jag tar både in kristendom och new age-aspekter. Så för att avsluta i en nyandlig ton, det där som tycks intressera så många just nu, kan jag nämna att jag här har en tråd om Neale Donald Walsh' "Samtal om Gud"-böcker. Han är så att säga kompatibel med kristendomen, men han och den Gud han talar med nämner föga om Kristus märkligt nog. Nåväl. Den sista länk jag ger er blir till bloggens Castanedainlägg, som var den första andliga tråd jag startade. Äldsta inlägget är här från hösten 2007. Andlighet, religiositet och new age har med andra ord grasserat här på bloggen under hela dess existens, för bloggen startades nämligen just denna tid, i det kulna november i nådens år 2007.

Relaterat
Smurfturfare
Bilens aura

EU förmanar Syrien

Det demonstreras i Syrien skriver DN. Militanta demonstrationer. Vad gör regimen? Försöker slå ner dem så klart. Det gör varje regim som hotas av aggressiva demonstranter. Men då får man genast skäll av "flera tunga EU-länder": Aja baja, så får ni inte göra. Men det stannar nog vid ord. Ett FN-ingripande verkar inte sannolikt skriver DN vidare. Västvärlden (som är pådrivande) har nog heller inte kraft att invadera ännu ett land för att göra verklighet av sitt hot.

"Jasminrevolutionen" har stött på motstånd, i Syrien och Iran. Det beror på att dessa länder har starka regimer. De låter sig inte manipuleras av USA så lätt. Hela Jasminrevolutionen var nog triggad. Jag kan inget bevisa, däremot VISA ett och annat. Men Libyenkriget var rätt genomskinligt. Ryktena om Khadaffis massaker på civilbefolkning var propanda i stort sett. Krigets första offer är sanningen.

Nåväl. Riggat eller inte, Mellanöstern är i en fas av omvälvning. Man ska inte måla fan på väggen men nog är något på väg att hända i Mellanöstern allt. Det händer nu och man kan säga: det har hänt hela efterkrigstiden. Alla dessa krig i regionen söker ju sin like: Israelkriget 1948, Suezkrisen, Sexdagarskriget, Yom Kippur, Israels invasion av södra Libanon 1978 och 1982, kriget Iran-Irak, Gulfkriget 1991-92, Irak 2.0 samt Afghanistan 1979-89 och 2001 - detta är indicier på att regionen är i stöpsleven.

Krig och rykten om krig, revolter och upplopp: "The man in grey he told me / about the storm across the Red Sea"... Det här blåser INTE över, sanna mina ord.

Jag säger det igen: det här blåser inte över, det här är inte slut än på långa vägar.

Och jag är den ende i Sverige som säger detta vad det verkar. Alla andra bedömare går med rosafärgade glasögon, tror och hoppas på stabilisering. Ingen säger som jag: det här är bara början.

Det här är ingen "Syrienkris", "Libyenkris" osv, det är en Mellanösternkris. Och denna Mellanösterkrisen bedöms inte i tidningar och TV för hur den sannolikt kommer att förlöpa, utan hur den BÖR förlöpa. Och vad som bör hända är naturligtvis seger för västerländsk demokrati, liberalism och nihilism. Att de främreorientaliska folken sannolikt vill ha islam och sharialagar istället för ateism och MTV, det blundar man för. Varför? För då kan inte vi i väst kontrollera processen, då blir det konfrontation och kris, möjligen även oljeembargo, dyrtid och inflation.

Man ser vad man vill se. Själv har jag dock inga illusioner. Mellanöstern vrider sig i födslovåndor, detta är bara början. Vad man som bedömare behöver för framtiden är en klar blick och historisk klangbotten; önsketankarna får man ha för sig själv.

Den som läst mina analyser vet att vi måste se längre än västdemokrati vs islamism, se mer än de enstaka länderna. Hela Mellanöstern är i stöpsleven och det här är bara början. Inget land kommer att gå fritt, Syrien och Saudi-Arabien för att inte nämna Irak är mogna för förändring, 2011-style.

För att sammanfatta det hela i punkter:

. Hela Mellanöstern bubblar under ytan och snart (om cirka ett år) kokar det över. Det är en megakris med element som gammalt mot nytt, värdslighet mot islam, västinfluens mot herre i sitt eget hus, modernism mot traditionalism, Mellanösterns hela geopolitik med rötter i Perserriket

. Om Muslimska krafter kommer till makten i de revolterande länderna, blir allt lugnt då? Kanske i början, men risken/chansen är ju att denna typ av beslutsamma minoriteter börjar tillämpa ”salami-tactics” och gör sig av med sina koalitionsbröder en efter en (q v Tyskland 1933, Östeuropa efter 1945).

. Väst har gjort sitt i regionen, USA är en koloss på lerfötter som inte förmår vända denna stormflod i vardande. Om hela Mellanöstern (som jag spått) kommer att stöpas om och ett nytt Kalifat upprättas, då kan USA med sina överbetalda flicksoldater och dyra vapensystem inget uträtta.

Om bara den sedvanlige västanalytikern förstod detta. Om bara de överbetalda thinktanks och omvärldsanalytikerna hade lite historiskt djup, religiös klangbotten och sedvanlig intuition så skulle de sluta se detaljer och fatta helheten. Och den helheten är att Mellanöstern vare sig vi vill eller inte håller på att stöpa om sig, och att de svallvågor som skapas kommer att påverka oss också.

Relaterat
Mellanösterns historia
Israels geopolitik
dn dn

(Bild: Östra kanalen i Härnösand, fotograferad tidigare i vår innan lövsprickningen. Idag har vi det ganska grönt kan jag meddela. För övrigt är den vita triangel som syns nederst till höger broräcket. Jag publicerar hellre en "banal" egen bild än en "proffsig" bild man snor ute på nätet.)

Ryssland i fokus

Enligt SvD idag förekommer korruption i Ryssland. Bland annat ska chefen för Moskvas skattekontor Olga Stepanova ha levt över sina tillgångar. 25% av rysk BNP lär vara svarta pengar.

Det låter ju illa. Bortsett från det vill jag inte delta i svartmålningen av Ryssland. Med vissa förbehåll ser jag Putins Ryssland som ett bättre land än USA, mer förtroendeingivande. USA befinner sig i det stadium Sovjet var 1989, alltså kollaps. Ryssland befinner sig i ett förstadium till en mer lovande utveckling. Bland annat kan man ju nicka gillande åt ryktena om att de funderar på införandet av en guldbaserad valuta.

Ryssland är en hörnsten i Sveriges strategiska läge, vare sig vi vill det eller inte. Att vara skeptisk mot ryssen, hålla garden uppe mot denna stormakt har alltid behövts, men det var enklare förr då de hade en ateistisk, blytung chekaregim. Dagens Ryssland ger förvisso spelrum åt andlighet, det måste man erkänna: en skön kontrast mot västvärldens ateistkungar.

Jag är en svensk boende i Sverige. Nu skriver jag om Ryssland. Och som svensk som betraktar Ryssland måste man först se till det strategiska, de geopolitiska realiteterna.

Kort sagt: är det bra att som Sverige ha Ryssland till granne? Svar: egentligen inte. Vi har en lång historia av konflikter med detta land. Och idag, när den svenska armén reducerats till korprals postering, är risken än större att Ryssland ”tvingas” fylla ut detta strategiska tomrum om världläget blir tajt. Och tajt, det kan det snabbt bli om Mellanösternkrisen eskalerar och sprider sig till Rysslands södra gräns med alla sina muslimska regioner.

Så man måste veta vad man har för granne: Ryssland, en fastlandsstat med en stor armé. Hamnar världen i stöpsleven måste vi räkna med rysk intervention här. Krig alltså, invasion, om så bara för att ”stabilisera” eller vad de väljer att kalla det.

Nu har ni det klart för er: jag ser Ryssland för vad det är, en stormaktsgranne som strategiskt inte vill oss väl. Med det sagt så är jag inte så negativ till Ryssland som alla andra debattörer i detta land. Här är några punkter

. att Putin motarbetat oligarkerna var förmodligen rätt, han värnar landet mot rövarbaroner som är bra på att muta media i väst (för att måla upp oligarkerna som offer)

. att Ryssland sägs samla på sig guld i mängder för att eventuellt återinföra guldmyntfot för rubeln, detta tyder på en lite gammaldags men idag helt och hållet sund ekonomisk politik. Dollarn däremot tenderar idag att tappa sin ställning som stark valuta, som världsstandard

. Putin kan ibland ses delta i gudstjänster, han hedrar kyrkan och religionen. Jag vet ingen annan europeisk statschef som gör det så öppet. Som kristen (protestant) gläds jag åt det öppna stöd Putin ger sin kyrka

Summa summarum: vi bör vara på vår vakt mot Ryssland geopolitiskt. Makt utövas enligt vattnets inträngningslagar, dvs i relation till motståndet, och ett svagt Sverige inbjuder till ryska framstötar, idag och imorgon. Förutom det är Ryssland ett land som vet att slå vakt om sina intressen, det har ett förhållandevis sunt ledarskap och man märker inte lika mycket av västvärldens liberalfundamentalism och religionshat i dess offentliga liv. Detta gör att jag kan se med viss välvilja på dagens Ryssland. Nota bene: viss.

Relaterat
Ryssland och Kina bildar SCO
Konspirativt beteende

George Trevelyan var en engelsman

Ett subtema för 2011 är andlighet. För mig är 2011 tiden då man ska vara spirituell och dann, recensera new age-böcker och frotteras med gamla gurus. Jag har iofs haft esoterica som tema här sedan starten 2007 men nu fortsätter ruljansen, parallellt med "allt annat" jag bloggar om såsom världspolitik, sf, reklam för mina böcker mer mera. Svenssongalaxen kommer aldrig att bli en nischad blogg.

George Trevelyan var en engelsman, född 1906 och död 1996. Enligt Wikipedia ledde han bland annat The Trevelyan Manhunt i Cambridge, ett slags glorifierad kurragömmalek som är ett omtalat event än idag. Det hela ska ha startats av Trevelyans farbror G. M Trevelyan 1898: exentriska engelsmän som vet hur man leker. Vad gäller George så vigde han sitt liv åt andlighet, växelverkade med Findhornfolket och inspirerade efterkrigstidens kultur att bli mer kultisk och dansartad.

Trevelyan blev omsider ledare för vuxenskolan Attingham park. Detta var 1948. Förutom mer sedvanlig kultur som kammarmusik undervisade man i esoteriska ämnen. Trevelyan föreläste bland annat om detta:

"Death and Becoming" - begreppet i sig, ty. stirb und werde, härrör från Goethes "Selige Sehnsucht". Denna dikt handlar om att leva sitt liv i intuitivt sökande, att acceptera det mänskliga livets begränsningar och inte ens se den sista gränsen, döden, som ett slut. Nej, genom att dö så BLIR (ty. werden) man något, nämligen fri från sitt kroppsliga hölje. Ens odödliga ande går vidare till ett nytt liv. Det är innebörden av "stirb und werde".

"Finding the Inner Teacher" - uppnå stillhet, komma till ro, höra "den gnostiska rösten". Castaneda nämner denna som the voice of Power. Man kan lära sig mycket genom att sluta ögonen och lyssna inåt.

"Holistic Vision" - holism är att se helheter. Motsatsen torde kunna kallas "reduktionism, detaljanalys". För vissa större problem såsom "livet och hur det bör levas" är en holistisk attityd nödvändig. Dvs man tar en tes, prövar den, prövar nästa tes, modifierar den i ljuset av erfarenheterna osv. Det blir ett växelspel bild-verklighet, man går från del till helhet till del igen. Överordnat är en vision av något större, av HELHETEN. Ett exempel på vedertagen holism är så kallad hermeneutik. Googla det den som är nyfiken.

- - -

Trevelyan skrev en handfull böcker. Här tänkte jag behandla ”Operation Redemption” (1981). Den skrevs före millenieskiftet och såg fram mot emot det som nästa stora grej. Ungefär som vi ser fram emot 2012. Boken känns därför en smula daterad. Men bara en smula. Trevelyan har något att skriva hem om.

Ett centralt kapitel handlar om Steiners kristologi. Likt Steiner insåg Trevelyan att Kristi gärning och död på korset är den centrala händelsen i världshistorien. Låter det pretentiöst? Sluta läs då för jag är inne på samma linje. Det var först sedan jag läst Steiners texter om kristendom, framför allt hans bok om Johannesevangeliet, som bitarna föll på plats. Och Trevelyan är samma andas barn. Han nämner bland annat KRISTUSIMPULSEN. Detta är Steiners centrala begrepp. Från Kristus Jesus utgick en mäktig impuls. Tar vi emot den kan vi förändra världen och oss själva.

Detta är viktigare nu än någonsin. Världen är på väg in i en megakris men, som Iron Maiden sa, "The truth of all predictions / is always in your hand." Dessa tider är fruktbara för allsköns domedagsprofeter. Men vi får inte lyssna alltför mesigt, får inte dras med i dramatiken obetingat. Vi får inte bli "ångestknarkare". Vi måste inse att vi har kraft att själva vara medskapare i framtiden. Dylik kraft får man från esoterismen, bland annat i form av Kristusimpulsen.

Trevelyan är en fingervisare dit. Han citerar även en del dikter som skildrar Kristi unika väsen, hans - enligt Steiner - allnärvaro i jorden. Ta bara denna dikt av Joseph Plunkett:

I see his blood upon the rose
and in the stars the glory of his eyes,
his body gleams amid eternal snows,
his tears fall from the skies.

I see his face in every flower;
the thunder and the singing of the birds
are but his voice – and carven by his power
rocks are his written words.

All pathways by his feet are worn,
his strong heart stirs the ever-beating sea,
his crown of thorns is twined with every thorn,
his cross is every tree.

Dikten beskriver alltså hur ”Kristus är med oss till tidens ände”, hur jorden är hans kropp och Kristi ande är dess ande. Så har det varit alltsedan blodet från såret i hans sida nådde jorden och förenades med den. Detta var coup de lance, legionärens lansstöt som omtalas i Johannesevangeliet. Detta ögonblick började jordens aura lysa med nya färger enligt Steiner.

- - -

Trevelyan skriver om mer än Steiner och Kristus i sin bok. Buddhism, Tudor Pole och Teilhard de Chardin behandlas även. In alles är det en TREVLIG bok, en bok med charm. Det är viktigt. Också. Hos, säg, Swedenborg och för all del Steiner saknar man viss personlighet, viss måtta och proportion. Men detta har Trevelyan i rikt mått.

Trevelyan är en popularisator och introduktör. Steiner och Swedenborg, svårlästa eller inte, är mer åt guruhållet, mer upphöjda. För en mångsidig andlig kost torde alla sorterna behövas: dels pedagogerna, dels visionärerna.

Relaterat
Rudolf Steiner
Carlos Castaneda

Det amerikanska imperiets uppgång och fall

USA förnekar sig inte. Igår avslöjades att en CIA-enhet bedrivit spioneri på svensk mark. De spanade efter "terrorister". Detta ska ha skett 2009. Säpo upptäckte gruppen och man avvisade den. USA bedriver alltså hemlig verksamhet i Sverige, som ändå är vänskapligt sinnat. Det visar bara att USA blivit fartblinda. Det amerikanska imperiet slår vilt omkring sig. Man drar sig inte ens för att spionera i vänligt sinnat land. Vad blir det härnäst? -- USA har ett imperium, det har militärbaser i varje världsdel. Det är tusentals staber, installationer, armébaser samt flott- och flygbaser. Hur har allt detta uppstått? Varför gör USA på detta viset?

1.

USA grundades som stat i slutet av 1700-talet. I början krigade man mot näraliggande hot. Man skyddade sitt territorium mot engelsmän (1812) och mot mexikaner (1846-48). Förutom det slog man ner indianuppror och utkämpade sitt inbördeskrig 1861-65.

Krig i närområdet har i och för sig fortsatt i modern tid. USA har intervenerat i Mexico, på Kuba, Grenada och i Dominikanska republiken. Man har även utövat hegemoni över Sydamerika genom schackranden i Chile (1973) och på andra platser (Guatemala på 1950-talet).

Sedan har USA även fört krig bortom haven. Det hela började med det spanska kriget 1898-1902. Det innebar dels strider i närområdet, på Kuba. Man hade kunnat erövra och annektera ön men man avstod. Antagligen av etniska skäl: man ville inte ha mer hispanics än nödvändigt som medborgare. Dels erövrade man ögruppen Filippinerna i Ostasien. Inte heller denna annekterades. Man tog kontroll genom ett slags hegemoni.

Hegemoni är ett bra ledord för USA:s imperium. Man har undvikit att dominera länderna totalt genom guvernörer och administratörer. Dock har man fått den kontroll man behövt genom flott- och armébaser, valutapolitik (dollar/petrodollar) och handelsavtal. Man har inte behövt hissa den amerikanska flaggan över varje erövring. Dominansen har tryggats genom en kombination av piska och morot. Det militära inslaget har tonats ner men alltid funnits där i bakgrunden.



2.

USA:s kärnland är fastlandsamerika, de 50 staterna. Sin transoceana hegemoni grundlade USA med beskydd av Filippinerna (armé- och flottbas och amerikansk ståthållare som drogs in 1946) samt erövring av öarna Wake och Guam. Hawaii annekterades separat 1889 (och blev USA:s 50:e stat 1959).

USA:s hegemoni över Europa började stapplande med första världskriget. Man drog sig tillbaka i isolationism efter den segerrika interventionen 1917-18. Dock började vid den här tiden dollarn ersätta pundet som världens dominerande valuta. Och sedan väl isolationismen dött 1941 kunde USA flytta fram sina positioner både i öst och väst. Efter andra världskriget var den amerikanska hegemonin rätt stabil med dollarn som världens inofficiella reservvaluta och amerikanska militärbaser (flyg, flotta, armé) i Japan, på Filippinerna, i England, i Italien och i Tyskland med mera. I skrivande stund har USA baser och installationer på tusentals platser världen över, i Sydamerika, Afrika, Asien och Europa.


Gällande dollarimperialismen så föll det sig rätt enkelt att etablera den. Konferensen i Bretton Woods 1944 bestämde att alla internationella lån skulle ske i dollar. Olja handlades rutinmässigt i dollar. Detta blev ett permanent system på 1970-talet genom en deal Nixon gjorde med Saudi-Arabien, OPEC:s mäktigaste medlem. För att kompensera att dollarn 1971 inte längre var guldbackad lovade USA att skydda Saudi-Arabien militärt mot att all olja skule handlas i dollar. Saudi-Arabien gick med på det och därefter antog hela OPEC samma policy. Detta stärkte dollarn och gav USA väldiga finansiella fördelar.

Dollarn blev efter 1945 världens standardvaluia, dess reservvaluta. USA behöver till skillnad från andra länder inte ha någon valutareserv med vilken det kan köpa tillbaks egen valuta i tider av skakig sådan. Nej, man trycker bara mer pengar. Detsamma gäller stadsskulden. Alla länder inklusive USA har denna värderad i dollar. Genom att ha stadsskulden i egen valuta har USA en viss finansiell fördel, jag vet inte vilken, men en ekonom kan nog svara på det.

USA utövar i alla fall militär och finansiell hegemoni över världen. Det kalla kriget hann ju aldrig bli varmt, det var bara ett sätt för militär och politiker att spendera pengar på vapen och adminsitration. Som på beställning fick man 9/11 som resulterade i 1) ett otal regeringsorgan inriktade på ”nationell säkerhet” 2) evigt krig à la Afghanistan-Irak-Libyen. Således har det militärindustriella komplexet, avslöjat för omvärlden i Eisenhowers avskedstal som president 1961, USA och världen i sin hand.



3.

Men det går inte alltid som USA vill. I Vietnam blev kostnaderna för stora, militärt, finansiellt och imagemässigt. Man måste retirera. Det har hänt förr och kan hända igen. Min vision är att man hamnar inför en kulturell-nationell storm, en religiös levée en masse i Mellanöstern, när den synbarligen sekulära Jasminrevolutionen byter skepnad i höst och blir en fundamentalistisk, islamdominerad rörelse. Detta torde USA:s plutokrater ha anat, ja redan när man (som många påstår) triggade Jasminrevolutionen i december 2010-våren 2011.

Vill de verkligen ha världskrig, vill de att USA ska åka på spö i Mellanöstern, bli jagade bort från Irak, Libyen, Afghanistan och inte minst Bahrein med sin fina flottbas...? Kanske inte direkt. Men när det gäller machiavelliska intriger kan vad som helst hända. Världskrig för att sedan, efter några år i välutrustat skyddsrum i Coloradobergen, ta över i namn av NWO? Jag vet inte. Mitt grundtips är dock att USA:s hegemoni går mot sitt slut. Inget varar för evigt. Post-1945-ordningen med dollar som reservvaluta och tusentals USA-baser världen över kan inte vara för evigt. Man kan inte bygga ett imperium på luft. För det är ju vad deras valuta består av, luft. Den saknar täckning, är bara en papperslapp med godtyckligt värde. Dollarn har värde bara för att vi anser att den har det. Så den dag dollarn dör dör även USA:s krigsmakt.


Dollarn hålls uppe av fenomen som petrodollar, främmande länders valutareserver i dollar, kärnvapenhot (”kärnvapenmyntfot”) och allmänt förtroende. Det är kruxet med alla fiatvalutor, alla konstgjorda pappersvalutor inklusive den svenska kronan. De har värde för att folk anser dem ha värde. När sedan detta intryck upphör att gälla, när folk inte längre har förtroende för valutan som i Tyskland 1923 eller Zimbabwe 2003-09, då rasar allt. Så när dollarn dör kan vi sjunga, ”Horray, horray, the wicked witch is dead”. Vi kan sjunga ”Fallet, fallet är Det Stora Babylon”. Frågan är bara när det kommer att ske. Experter har spått en dollarkrasch sedan början av 2000-talet. Problemet är väl att dessa experter sett det hela ensidigt ekonomiskt. Men internationell ekonomi består inte av balansräkningar enbart, det består av realpolitik samt imagefrågor och intryck, vad man tror respektive inte tror. Idag är förtroendet för USA och dess dollar på nedgång, visst, men när botten går ur påsen, när proppen går ur flaskan på riktigt är svårt att sia om.

Dock upphör ju Federal Reserves fribrev att trycka pengar 31/12 2012 så det tar väl slut senast då.

Relaterat
USA och Mellanöstern
Det Stora Babylon krigar vidare
svd svd svd svd svd svd svd

Bilder på amerikanska soldater: ökensoldater, armésoldat 1944 samt fallskärmsjägare.

Libyenkriget är riggat

"Politiken är ett skuggspel" sjöng Dag Vag på sin tid. Det gäller inte minst världspolitiken anno 2011.

I mars i år antog FN:s säkerhetsråd resolution nr. 1973. Den beslutade om etablerandet av en "flygförbudszon" över Libyen. Syftet? Att skydda civilbefolkning. Khadaffi höll enligt uppgift på att utföra massakrer på sina undersåtar.

Men detta hot från Khadaffis trupper mot rebeller och civila var överdrivet. Låt oss citera professor Alan J. Kuperman i frågan. Jag kunde iofs översätta detta men då är det risk för förvanskning. Så jag ger er Kupermans ord ur Boston Globe 14/4 i år på originalspråket:

. . . President Barack Obama grossly exaggerated the humanitarian threat to justify military action in Libya. The president claimed that intervention was necessary to prevent a “bloodbath’’ in Benghazi, Libya’s second-largest city and last rebel stronghold. But Human Rights Watch has released data on Misurata, the next-biggest city in Libya and scene of protracted fighting, revealing that Moammar Khadafy is not deliberately massacring civilians but rather narrowly targeting the armed rebels who fight against his government. Misurata’s population is roughly 400,000. In nearly two months of war, only 257 people — including combatants — have died there. Of the 949 wounded, only 22 — less than 3 percent — are women…. Nor did Khadafy ever threaten civilian massacre in Benghazi, as Obama alleged. The “no mercy’’ warning, of March 17, targeted rebels only, as reported by The New York Times, which noted that Libya’s leader promised amnesty for those “who throw their weapons away.’’ Khadafy even offered the rebels an escape route and open border to Egypt, to avoid a fight “to the bitter end.’’

Jag citerar Kuperman efter en artikel av Peter Dale Scott på Global Research. Kupermans artikel hette för sin del “False Pretense for War in Libya?”. Den publicerades som sagt i Boston Globe 14/4 2011.

Och citatet i sig? Det säger främst att Obama överdrev det humanitära hotet i Libyen för att rättfärdiga intervention (ungefär som USA överdrev det hot Saddam Hussein kunde utöva mot världen 2003). Något "blodbad" förekom inte i Libyen före interventionen (bara efter denna - det är Nato som har blod på sina händer!). Under Khadaffis nedslående av rebellerna, något varje härskare är berättigad att göra, dog blott 257 människor inklusive kombattanter. Av de 949 skadade var blott 22 stycken kvinnor -- Khadaffi utfärdade ingen allmän "ingen pardon"-order; denna 17-mars-varning var enbart riktad till rebeller. Utöver det rapporterade New York Times att Khadaffi ska ha lovat amnesti för rebeller som gav upp.

Där har ni en bild av Libyen före interventionen jag finner trovärdig. Vad vi får veta av MSM är något helt annat. Ja min själ, hela denna Libyenaffär stinker. Man väljer att intervenera i ett land som utsatts för provokatörer i "rebell"-dräkt, intervenera i ett land sysselsatt med ett legitimt hävdande av territoriet. Khadaffi drabbades av (riggade) uppror. Då började han slå ner dessa. Detta demoniserades i världspressen och snart hade vi en FN-resolution som i en liten ask.

Nog visste man sedan förut att politiken är ett skuggspel. Men man behöver påminnas om det igen och igen. Detta handlar om petrodollar och inget annat, imperialism och vendetta USA-Libyen. Peter Dale Scotts artikel förtjänar att läsas: "The Libyan War, American Power and the Decline of the Petrodollar System" heter den. Den publicerades på Global Research 29/4 i år.

Relaterat
Mellanösterns geopolitik
USA och Mellanöstern

Sona dina miljösynder

Det här inlägget handlar inte om vulkanutbrottet på Island. Dock nämner jag parentetiskt "vulkanutbrott" som symptom på den jordhistoriska utvecklingen idag och länkar till DN. Ifall ni undrar. Här handlar det mer specifikt om detta med miljövård och dess kryptoreligiösa sidor.

En plågad mänsklighet har insett sina synder och gör bot och bättring - hurdå? Genom att be till högre makter eller Moder Jord? Ånej, hon utför tusen konstiga ritualer, som "sänka hemtemperaturen för att rädda en isbjörn", "panta flaskor och stoppa glaciärsmältningen" och "sluta kör bil och stoppa malarian".

Att bry sig om miljön må vara hedervärt, bättre än att helt strunta i den. Men hajpen kring detta just nu kan få en att baxna. Det ligger något kryptoreligiöst över det hela.

Just det: vi kallar oss irreligiösa, men under ytan lever religiösa attityder kvar. Nu är det syndaförlåtelse och botgöring, som för ateisten yttrar sig bland annat som ovan. Det är åter ateismen som kommer till ytan, bristen på förtröstan och intoning på djupare ontologiska skikt.

Syndromet är gammalt. Jünger framhöll till exempel att ateismen är skuld även till bacillskräcken; den paniska rädslan att dö av mikrobers inverkan, överdriven städnit och hygien, bottnar i samma brist på förtröstan och känsla för feeling.

Så tänk gärna på miljön och gör vad du kan, men överdriv inte, gör det inte till en kryptoreligion. Många av de extrema väderyttringarna vi ser idag (El Nino, vulkaner och översvämningar) är förresten bortom människans påverkan, de är symptom på något annat: konvulsioner inför en ny jordhistorisk epok. Och det är på sikt nödvändiga steg som måste tas. Förhöjd temperatur behövs för sin del för att inviga jorden i en högre vibration, har jag hört sägas. Bygg inte ditt hus vid stranden, men flytta gärna inåt landet och börja odla vin...

Just det. Och istället för att bli miljöfanatiker, be en bön till Moder Jord. Som Plotinos sa: Jorden hon har inga organ men hon har sinnen. Moder Jord hör bön.

Kanske gillar du även
Profeterandets svåra konst
Topp 5 regler för en författare

(Bild: en tulpan i min rabatt, fotad tidigare i maj.)

Kurs i att skriva krigsberättelser

Välkomna till denna kurs i att skriva krigsberättelser. Det gäller både film och romaner. Allt är mycket enkelt och kan sammanfattas i punktform:

. Du behöver inte ha någon kunskap om stora operationer, massverkan och "striden som tillstånd". Nej, ett litet löjligt kommandoföretag räcker, ett gäng grabbar på äventyr. Som i "Saving Private Ryan", "Kanonerna på Navarone", "Örnnästet", "Bron över floden Kwai" och "De nakna och de döda". All action i denna sista roman är koncentrerad till en patrull. Och de övriga fokuserar på liknande patrullföretag.

. Överhuvud taget är action inte så viktigt, nej koncentrera dig du på gruff mannarna emellan, lägerlivets nolltillvaro, "sergeanten är dum, majoren är dum" osv. Detta kan lösas genom att ha all eller stor del av handlingen förlagd till utbildning, som i "Full Metal Jacket".

. Känslopjunk är ett måste. Löses lätt i filmen med att ha smetig musik i bakgrunden till varje scen. I textform utförs det hela med introspektion i personernas psyken, gärna med tillbakablickar över vad som hänt innan, allt med målet att visa hur synd det är om dem.

. Ett tillgjort språk måste till. Kalla för all del inte en spade för en spade, nej sökta omskrivningar är alltid bäst. I film är detta lika med löjliga kameraåkningar, överdrivet långa inzoomningar på själsplågade ansikten och frosseri i militär formalia vilket ger en ironisk effekt.

. Du behöver inte känna till något om hur militära operationer och ledning går till, nej alla bara rusar i en skock och skjuter. Samurajartad coolness kan du strunta i. Däremot får alla soldater gärna skrika och kommentera vad de gör, à la "nu är det hett om öronen", "vi kommer aldrig att klara det här" (q v "Pearl Harbor").

Så går det alltså till enligt handboken. Vill ni däremot ha krigsstories som bryter mot alla dessa regler - som behandlar stora, sammanhängande operationer med befäl mitt i smeten som leder sina förband, utan fredsmässigt gruff och känslopjunk, med ett avskalat språk där en spade kallas spade - kolla då in "Eld och rörelse", "Stridsmiljö 2500" och "Camouflage".

Den första är en pappersbok, de två andra elektroniska resurser. Mer i detalj så är "Eld och rörelse" titelberättelsen i en novellsamling, utgiven på Etherion förlag 2007. "Stridsmiljö 2500" är som titeln antyder en framtidsroman. "Camouflage" är likt "Eld och rörelses" titelberättelse en samtida krigsberättelse, en fullängds roman i okända länder. Och trots de olika tiderna och miljöerna så har alla texter det gemensamt att de inte känslopjunkar, inte bara skildrar små patruller. Här kallas en spade en spade, här GESTALTAS. Här råder, mutatis mutandum, SAMURAJARTAD COOLNESS från början till slutet.

"Eld och rörelse" kan köpas. De andra två är fritt nedladdningsbara.

Relaterat
Det röda massanfallet
Kaninbibeln

Simone Weils credo

Häromveckan bloggade jag om Simone Weil. Då kunde man läsa om hennes levnadssaga samt en del om hennes credo. Här blir det ytterligare några ord om detta credo, hennes teologi och religiösa idéer.

Simone Weil var som sagt en originell tänkare, en mystiker som uttryckte ontologiska sanningar och religiösa idéer i nya former. Hon har bland annat kallats postmodern teolog. Med bevarad tradition uttryckte hon metafysiken i annorlunda, fräscha termer.

Hon var annorlunda för att vara en 1900-tals kristen ideolog. Bland annat framkastade hon idén om ateismen som rening. Det betyder: även om man tror på Gud kan man ibland, av och till, låtsas som om han inte fanns. Detta motverkar liknöjdhet i fromhetslivet, motverkar vardagsfilosofiskt muttrande om "människans spår men Gud rår" och liknande. Det är att liksom ställa sig vid avgrunden även om man vet att de soliga ängderna finns. Men platsen vid stupet gör att man bättre inser skönheten i dessa fagra marker. Jag tycker denna idé är utmärkt hjärngymnastik. Och den är helt originell för teologer, ingen ger ju annars ateismen minsta lilla spelrum.

"Ateismen som rening" är ett slags verbaljudo, man tar ett negativt begrepp och utvinner styrka ur det.

Idén ifråga står att finna i Weils bok "Tyngden och nåden" (La Pésanteur et la Grace,1944). Det är aforismer sammanställda efter Weils död. Den svenska utgåva jag läst är översatt av Margit Abenius. Själva titeln syftar på att Guds nåd, "la grace", är som en motvikt mot den fysiska tyngdkraften, "la pésanteur". Nåden är synnerligen märklig, den får oss att falla uppåt som Weil sa.

En annan originell tanke i "Tyngden och nåden" är längtan efter tomheten, fr. "désir à la vide". Det finns en tydlig hinduisk-dharmisk influens här. Weil hade läst sanskrit, studerat Bhagavad-gîtâ i original. Skt. shûnyatâ betyder just "tomhet" och är ett eftersträvansvärt tillstånd hos asiaten, dock ej hos oss. Weil lärde dock att "vilja i tomhet, vilja tomheten":

Ty en tomhet är det för oss, detta goda som vi varken förmår fatta eller beskriva. Men den tomheten är mer fylld än all fullhet. -- Det goda är för oss ett ingenting, eftersom ingenting är gott. Men detta ingenting är inte overkligt. [s 55]

- - -

Simone Weil hade mycket att komma med. Hon sa till exempel apropå BEGÄRET att detta har en tendens att förstöra sitt föremål.

Så vad var receptet på detta?

Ja, vad? Det vill ni gärna veta, eller hur?

Då kan jag meddela att Weil sa följande i saken, på sitt egensinniga, oefterhärmliga vis: "Eftersom det är omöjligt att begära något, måste man begära intet." [s 142] -- Ja min själ, "intet" och "tomhet": det är ovanligt för en teolog att överhuvud nämna dylikt. Västerlänningen styrs ju av horror vacui, "rädsla för tomrummet". Detta är en konsthistorisk term som Weil möjligen tänkte på när hon myntade "désir à la vide". "Horror vacui" betyder annars tendensen att alltid fylla ut varje tomrum i en tavla eller i en interiör med pynt, prylar och smågrejs. Idag må tendensen vara lite annorlunda, vurmen för japansk konst samt möjligen även nordism har lärt nutudsmänniskan att det sparsmakade kan vara vackert. Men om vi ser till antikens huvudfåra samt renässans, barock och 1800-tal så har idealet här i väst, både i måleri, inredning och konsthantverk, varit att pryda och utstoffera, att fylla bilden och rummet med föremål och krusiduller. Att som en japan måla en fågel på en tallgren och låta de tomma ytorna bidra var länge främmande för oss.

Med ett ord: horror vacui, rädsla för tomrummet. Det var detta Weil anspelade på i "désir à la vide".

- - -

Ytterligare en tanke i "Tyngden och nåden" är denna: ordet "gott" har inte samma innebörd när det används i paret gott-ont som när det betecknar Gud själv [s 146]. Detta är en bra precisering. Det finns ju en viss tendens idag att se gott och ont som egala, typ, "de makthavande säger sig alltid vara goda, ergo finns ingen godhet eftersom det är en helt världslig sak att kalla sig god härskare".

Men det är ett felslut.

Det finns, låt säga, relativt gott och relativt ont, som att mättnad är bättre än hunger och rent vatten bättre än smutstigt. Men utöver detta har vi det absoluta goda som bör förbehållas Guds eget väsen/Tao/indianernas Store Ande. För att anspela på Nietzsche kan man säga att det bortom gott och ont finns ett större gott: jenseits von Gut und Böse. Alltså som Weil sa, ordet gott har inte samma innebörd när det används i kontexten gott-ont som när det betecknar Guds eget väsen.

Weils aforismer är spännande läsning, uppfriskande och originella. Det är skönt som omväxling mot långa teologiska utläggningar (som Weil förvisso också skrev). Hon formulerade sig kortfattat och precist, ibland så nerbantat och avskalat att det blev dunkelt. Jag avslutar detta inlägg med några citat utan kommentar, samtliga ur 1951 års utgåva av "Tyngden och nåden":

Det omöjliga är porten till det övernaturliga. På den kan man bara klappa. Öppnar, det gör någon annan.
- - -
Människan gör allt för att täta springorna så att inte nåden ska sippra in.
- - -
När den vanligaste sanning tar i besittning hela själen är den som en uppenbarelse.
- - -
Gud kan bara älska sig själv. Hans kärlek till oss är hans kärlek till sig själv igenom oss.
- - -
Förnuftet säger oss att det förnuftet inte fattar är verkligare än det det fattar.

Nu, slår det mig, har jag skrivit tre inlägg om Simone Weil. Det är 1) detta 2) det jag länkade till i början samt 3) en dikt jag publicerade här i juli 2008, en lapidarisk hyllning till en stilsäker teolog. Mycket nöje.

Relaterat
Bhagavad-gîtâ och dess stoicism
Kierkegaard
Svensk fantastik

(Bild: Nattviken, Härnösand. Från vänster till höger ser vi Domkyrkan, gamla biblioteket i rött tegel och Pingstkyrkan i vitt. Klicka på bilden för förstoring!)

USA och Mellanöstern: dollar och olja

Libyenkriget tycks gå in i en avgörande fas. Det är inte över än. Nu har NATO till exempel sänkt åtta libyska fartyg. Khafaddi har begärts häktad i Haag. Imperialister i alla länder må applådera. Själv har jag en egen syn på det hela - på Libyen, Jasminrevolutionen och USA:s agenda. Obama presenterade på torsdagskvällen sin nya utrikespolitik, ett fagert tal om demokratisering i Mellanöstern. Men det handlar som alla förstår om olja och dollar. "Follow the money" som Max Keiser säger.

1.

Tidigare i vår brött den så kallade Jasminrevolutionen ut. Det blev regimförändringar i Egypten och Tunisien. I ett flertal andra Mellanösternländer var det revolter och uppror. Nu verkar det som om alltsammans var manipulerat utifrån. Antagligen av USA/internationella bankirer/machivelliska aktörer. Intrycket av ”spontana uppresningar” är överdrivet.

Men manipulation åsido: vi har inte sett slutet på det här än. För även om resningarna manipulerades fram så är det lätt att starta revolter men svårt att få slut på dem. Tänk bara på årets muslimska pilgrimsfärd, Hajj, i Mekka i slutet av oktober. Vad ska ske när miljontals muslimer samlas på trånga ytor, i en enda stad med omgivningar? 1979 och 1987 dog hundratals pilgrimer i upplopp i Mekka. Hur det blir i år kan man bara gissa. Svensken Carl Johan Calleman har återgett en spådom att Den Tolfte Imamen ska visa sig där. I samma veva ska Mayakalendern ta slut - då och inte i december 2012 som de flesta andra spår.

Men detta är spekulativt. I övrigt kan man konstatera att USA manipulerar och agerar. Regimbytet i Egypten var antagligen OK för dem. Man blev kvitt Mubarak, en gammal allierad som spelat ut sin roll. Dock lyckades man inte få till något i Iran. Iran är inte Egypten, det skrev jag redan i februari.



2.

Men USA kan ju trösta sig med Libyen. Här invaderade man ett land sedan det beslutat sig för att frångå petrodollarn och börja handla sin olja i dinarer. Dinaren skulle bli en regional guldbaserad valuta. Sådant gillar inte USA. Det var samma mönster som Irak 2003 och krigshoten mot Iran 2006. En kort sammanfattning ges i denna Wikipediaartikel, "Petrodollar Warfare". (Länken jag gav före det, "Irak 2003", berättar mer ingående om USA:s hegemoni sedan 1945, petrodollar, Irakkriget mm. Rekommenderas.)

Det är petrodollar och hoten att frågå den som låg bakom vapenskramlet. Petrodollar är fenomenet att all olja i världen handlas i dollar, operativt sedan 1970-talet. I fallet Irak betydde det: Saddam Hussein ville frångå petrodollarn 2002 till förmån för euro. Sedan, 2003, när USA invaderat landet, återgick Irak till petrodollar. Slumpens skördar?

USA har en del på sitt samvete. Man agerar INTE för demokrati och folkens bästa. Det är ren imperialism. I vår lät man ju till exempel slå ner upproret i Bahrein i vår via ombud. Saudi-Arabien och Förenade Arabemiraten gick in här med varsin elitbataljon. De handlade med 99% sannolikhet på USA:s order eftersom USA har bas för sin 5:e flotta där.

Denna flottbas nämndes som hastigast när det begav sig i mars men detta är oerhört viktigt. Bahrein har en amerikansk flottbas, alltså fick inte revolten utveckla sig för långt.



3.

Så vart är det på väg? Jasminrevolutionen, manipulerad eller inte, hämtar andan. Den kommer att dra igång igen i höst, antagligen i slutet av oktober, se ovan re Hajj. Jag kommer i vart fall att hålla krutet torrt när löven gulnar.

Under tiden får USA spela på bäst det kan. Det Stora Babylon krigar vidare. Man slår vilt omkring sig. ”They’re throwing around their weight violently”, som en fet man i jakt på mat. ”Don’t get between a fat man and his food” heter det ju och det är vad vi ser idag. USA grabbar frenetiskt efter alla de rikedomar de har eller tror sig kontrollera. ”Follow the money”: USA krigar inte för broccoli. Det gäller olja och privilegiet att oljan ska handlas i dollar. Detta är en enorm för del för USA finansiellt, utöver det att man får billigare olja själv. Dollarns värde hålls uppe genom att varje land världen över som behöver köpa olja först måste växla till sig dollar.

Man kan inte köpa dollar i kronor. En svensk aktör måste till exempel först växla till sig dollar för att få det svarta guldet. Detta är viktigt för USA för att behålla värdet på dollarn, i sig en pappeslapp utan guldbackning. Men nu är slutet kommet för papperspengar. Varje valutapåfund har en cirka 30-40 års varaktighet som Mike Maloney sa. Vi har haft guldmyntfot och pundhegemoni, därefter pundet ersatt av dollarn som ledande valuta efter VK1, sedan post VK2-ordningen med Bretton Woods (med dollarn peggad till guld och resten av valutorna peggade till dollarn) och sist avskaffandet av Bretton Woods 1971. Ni ser: 30-40-årscykler.

Detta pappersdollar-bedrägeri har lett till de senaste 40 årens upp- och nedgångar, till hausse och baisse av sällan skådat slag. Mest har det gått upp, folk har blivit rika. Men det är världskapitalismens sista dagar, ett fall som skyndas på av det säkerhetspolitiska kaos som påbörjats i Mellanöstern.

Är då detta kaos triggat av finansbaroner och plutokrater, som jag antydde i början? Men vill de verkligen ha krig? Ja, antagligen. På kort sikt är krig vinstdrivande. Och på lång sikt klarar de sig nog. Med sina egna förmögenheter tryggade av bankvalv, bastioner och privatarméer kan de lugnt störta världen i krig. Sedan tar de över – tror de. Men det kan ju komma överraskningar. Som Den tolfte Imamen, en religiös väckelse och folk som tar sitt öde i egna händer, fria från materialism och girighet.

Relaterat
Årets Hajj blir intressant
Arabisk vår
svd svd svd dn dn

Recension: "Sturm" (Ernst Jünger 1923)

Genom åren har det blivit en del inlägg om Ernst Jünger här på bloggen. Kanske 40. Länkar följer. Här ska jag dock koncentrera mig på ett verk ur hans tidigare produktion, kortromanen "Sturm".

1.

Osökt faller mina ögon på Ernst Jüngers "Sturm" som ligger bredvid mig. Boken kom på tyska 1923 och på svenska 2006, utgiven på Augusti förlag och översatt av Urban Lindström.

Och jag kan bara säga: detta är en pärla. På sina drygt 80 sidor hinner den måla upp en hel värld, ja en mängd världar. Den har det där som jag älskar hos böcker, förtjänar ett visst adjektiv jag kanske slösar med: tajt.

Förtjänsterna är flera.

Boken handlar om första världskriget men lyckas på något sätt överträffa självaste "I stålstormen". Nu menar jag inte att den boken ska dissas, den är en klassiker i sin egen rätt, men jag värjer mig lite mot rapportstilen, bristen på tragik och Jüngers liksom resande ett monument över sig själv i denna stålstorm. Nåväl, skriver man dokumentärt är det begränsningar man får leva med.

Men hur annorlunda blir det inte om man diktar, skriver fiktion! I "Sturm" är huvudpersonen kadett Sturm, en figur som bär jüngerska drag - men det är inte Jünger, just därigenom att det är en fiktiv gestalt, omtalad i tredje person. Här får man Jüngers krigsmytologi lite från sidan så att säga. Författaren skymmer inte bilden, det där som han ibland tenderar att göra i sina mer sakliga böcker.



2.

I "Sturm" skildras frontlivet sant skönlitterärt och inte rapportmässigt. Jünger kan ta ut svängarna lite mer här än i Stahlgewittern (även om den såklart också har sina stilblommor). Betänk också att Jünger skrev detta 1923, strax efter den större boken; han var fix och färdig som diktare redan här vill jag mena, allting finns här som i denna frontmålning:

Så hade tofslärkan helt försvunnit sedan vägarna bara höjde sig i landskapet som tussilagobevuxna band. Därigenom hade sånglärkan förökat sig helt otroligt. När morgonens första silverstreck syntes vid horisontens östra rand spände dess kvitter över fältet som en enda melodi. Vitfjärilarna och makaonfjärilarna fladdrade numera endast över resterna av murarna i byn där deras larver fann näring på kålplantorna och morötterna i de förvildade trädgårdarna. Däremot svävade moln av tistelfjärilar kring klarblå blomklasar, silverfläckiga blåvingar och de från dem oskiljaktiga vitfläckiga guldvingarna lekte kring de grönaktiga vattenpölarna som hade samlats i granathålen.

Denna bok är som en skarpt graverad medalj, med både fram- och baksida. Framsidan är frontmiljön där det händer både en och annan sak under storyns gång, och baksidan är de texter som Sturm läser för sina plutonchefskolleger, prosaskisser à la "Das abenteuerliche Herz". Och kanske lite mer, kanske lite mer otuktat än i denna bok. Se här bara på beskrivningen av en studentkrog:

På ekbänkarna längs med väggarna i ölsjappet satt folk som visste vilken ton man skulle hålla, män och några enstaka fruntimmer. En brutalitet av historiska dimensioner var trumf. Jättelika krus kastades omkull, starkt kryddade korvar, som en slampig kvinna bar ut från köket till borden medan de fortfarande fräste i pannan, konsumerades i massor. Tobaksrök, ljudliga smällar från tärningsbägare, nedslag av skämt och skrattsalvor fyllde hålan in i minsta hörn med buller och os. Med hjälp av tändstickor kom man fram till vem som skulle traktera snapsar och summan skrevs med kritstreck på bordet. Höjdpunkten utgjordes varje gång av en krokig åldrings uppdykande, som ställde en cittra på bordet och började kraxa underliga sånger.

Som gammal uppsalastudent kan jag bara säga: det är Orvars upp i dagen, med H. P. Burman i åldringens roll...



3.

Följande citat har sin charm. Det skildrar glädjen i att stå i en bokhandel och kallprata med föreståndaren. Det är kallpratet som skön konst, detta att bara nämna titlar och författare och låta dem associera till hundra andra:

Man uttalade ett ord, ett namn - lätt som ett andetag och ändå av omätlig vikt. Man nämnde en figur från romantikens Tyskland, från Paris år 1850, från Ryssland efter Gogol, från Flandern efter bröderna van Eyck - och vilket nät av förhållanden man drog upp. Varje ord var ett träd som vilade på rötterna av tusen föreställningar, ett ljus som hjärnan bröt sönder i ljusknippen. Ja, det var en stor och gudomlig gåva att man på en förmiddag som denna fick stå i hjärtat av en storstad och kasta sådana ord likt diamanter i ett samtals forsande bäck. På denna plats, omgiven av mahognyträ och gnistrande spegelglas, kände man sig som en medveten och värdefull son av en sen tidsålder, som århundraden hade lämnat omätliga skatter till.

Kanske är denna roman det närmsta Jünger någonsin kom att skriva en throw-away en sak han inte tog riktigt på allvar. Boken ska ju ha "glömts bort" av författaren, och den ingick inte i samlade verk-utgåvan från 60-talet. Ändå är det en pärla till bok, ett smärre mästerverk, ypperlig medaljkonst. Faktiskt reviderar den min syn på Jüngers författarskap: jag trodde han blev fullödig prosaist först med "Das Abenteuerliche Herz II" och "På Marmorklipporna" i slutet av 30-talet, men som sagt ligger den jüngerska stilen fix och färdig redan här, 1923.

Allting i Jüngers värld finns här, allting i hans författarskap speglas holografiskt i "Sturm": kriget som bakgrund, den historiska bildningen och beläsenheten, überskarp naturskildring, och så det arketypiska men ändå levande persongalleriet. Lägg till det en vild ungdomlighet, en lite oregerligare Jünger än den man är van vid, och ett kongenialt slut som närmar sig det tragiska, och bilden av ett mästerverk är komplett.

Jag kan bara tillägga: här föreligger stark köprekommendation. Du kan köpa boken här.

Relaterat
Ernst Jüngers Nya Testamente
Silverrävens mellankrigsår

En diskussion om etnicitet i modebranschen, illustrerad av en bild av årets HM-modell Filippa Hamilton

Vi talar idag om multikulti, om färgblindhet gällande ras. Men jag vet ett område där det fortfarande finns white privilegie: modevärlden.

"Normalmodell typ 1A" är en blond nordeuropeisk kvinna. Det finns alltid jobb för en blondin i modebranschen. Och är du inte rågblond men "bara" mörkblond som Filippa Hamilton på årets HM-baddräktsbilder, så kan du ändå räkna med att bokas för många jobb. Vita fotomodeller är och förblir branschidealet så vitt jag kan se.

Idealmodellen i modevärlden ska vara vit. Hon ska därtill vara antingen nordisk/engelsk/germansk eller slavisk/rysk. Visst kan hon vara slavisk: den andra modellen på årets HM-bilder är ju litauiskan Edita Vilkeviciute. Nå, vad mer är det som går? Vad är mainstream-idealet? Fransyskor går bra men då ska det vara nordfransk/blond appeal. Mörkhåriga sydeuropeiskor och latinamerikaner har aldrig varit någon stor grej i modevärlden.

Det är så här: ibland affischeras latinskor, asiatiskor och negresser. Vi har även haft svarta toppmodeller som Naomi Campbell och Tyra Banks. Men där är det snarast så att EN är stor åt gången. Fejden Campbell-Banks handlade ju inte bara om personkemi; de slogs om platsen "den svarta supermodellen".

Man kan säkert nämna tio namn på populära svarta modeller. Men slänger man ut ett så stort nät fångar man lätt 100 vita. Det är white nationalism helt enkelt, salongsvarianten.

EN svart modell i taget får vara stor, ikonisk. Detsamma gäller asiatiska tycks det. I ett avsnitt av tävlingen "Americas Next Top Model" var det en asiatisk tjej som gick till final ihop med fyra andra. Programledaren Tyra Banks sa något till henne i stil med, "You are Asian and you have to adapt your career strategy to that". Men jag är inte asiatisk, jag är bara jag sa tjejen. Men då sa Banks:

- In fashion, everything is about race.

Ras spelar roll i modevärlden. Och för asiatiska modeller är marknaden inte lika stor som för vita modeller. Normalmodell 1A är vit och nordeuropeisk. Och gärna det. Det finns inte så mycket "white privilegie" kvar i världen idag.

Relaterat
Etnofeminism
Skogens vilda härskarinna

Låtar jag gillar

Härmed några länkar till Youtubelåtar jag gillar. Det är en samling med stort och smått, högt och lågt, rock och pop och klassiker och lite till. Det är själva tonerna som är viktiga, inte bilderna; vissa videos är banala eller störande men skrolla i så fall ner själva bildrutan på Youtube och lyssna.

1. Suggo

Med "suggo" menar jag suggestiv musik, oavsett genre. Här är det moderna danslåtar inramade av två 50-talslåtar. De sistnämnda, Flamingos och Peggy Lees låtar, tycker jag är "sobra en hårsmån från smärtgränsen". De andra tre är helt enkelt odödliga mästerverk, oavsett stilen.

Flamingos, "I Only Have Eyes For You"
Planet Funk, "Chasing the Sun"
Opus 3, "It's a Fine Day"
Heed, "Seldom Seen"
Peggy Lee, "You're My Thrill"



2. Soundtrack till Harmageddon

Youtubevideos om aliens, konspirationer och växthuseffekten ackompanjeras ofta av en satanspolka vid namn "Requiem for a Dream". Det är ett fränt crescendo av fioler, komponerat av Clint Mansell. Sedan har vi 009 Sound Systems låt som för mig är inbegreppet för "2011, Youtube, apokalypsstämningar" och lite till. Sist har vi Carl Orffs "Carmina Burana" som är en gammal klassiker för undergångsromantiker och andra. (Musikversionerna av dessa tre låtar är noga utvalda av mig; bilderna som ackompanjerar däremot är lite si och så. Skrolla bort bildrutan i så fall.)

"Requiem for a Dream"
009 Sound System, "With a Spirit"
Carl Orff, "O Fortuna"



3. Annat

Här finner vi först en 70-talslåt jag hörde i svensk version som barn ("Jag tar dig med till en annan värld, en bättre värld") - sweet. Och suggestiv. Sedan är det en ANTIK LÅT: äntligen har vi fått rekonstruktioner av de gamla grekernas musik, som denna pärla. Sist en gåtfull låt av Rolling Stones.

Les Humphries Singers, "We'll Fly You To the Promised Land"
Antique Song
Rolling Stones, "Gimme Shelter"



4. Female Pop

Fragmas låt är lätt banal men härlig ändå. MelC:s är likadan: banal men med karaktär. Och Rebecca Blacks egenutgivna låt är för mig vårens soundtrack. Ofta när det är fredag brukar jag påminnas om denna trallvänliga sak.

Fragma, "Every Time You Need Me"
MelC, "I Turn to You"
Rebecca Black, "Friday"



5. Religiöst

Som kristen gillar man kristna sånger. Dock inte alla. Men "Father God, I Wonder" är speciell eftersom den är lite dunkel, lite mollstämd. Som ett kyrkorum i mörkt tegel. "Jesus Christ, You Are My Life" är för sin del en ståtlig hymn. Många poplåtar kan vara hymniska (Hey Jude, Bridge Over Trobled Water, A Whiter Shade of Pale) men här har vi originalformen: en kristen hymn. Lyssna även på Hildegard av Bingens låt, en medeltida suggo. Utan det kristna arvet skulle Europa inte vara någonting.

Father God, I Wonder
Reflections of Christ
I Can Only Imagine
Hildegard von Bingen, "Spiritus Sanctus"
"Jesus Christ, You Are My Life"

Relaterat
Popgruppens psykologi: Beatles
Jazzrock och fusion

Bild: en Corgi Toys polisfolka ur de egna samlingarna.

Räddande repliker

Om du talar i telefon med mormor och vill avsluta, vill ha en räddande replik, härmed några förslag. De kan även användas när du sitter på krogen och tröttnat, när du är på en bättre middag och inte bara vill bryta taffeln opåkallat, eller när du träffat en gammal lekskolekamrat på stadens gator och plötsligt känner att du vill bort, iväg...!

. Du får ursäkta men nu måste jag gå och bromera några flamskyddsmedel...

. Vore kul att fortsätta men nu måste jag gå och bilda ett al Qaida-nätverk...

. Det här var kul men nu börjar världscupen i cykelboll på TV...

. Fantastiskt trevligt, men nu måste jag hem och putsa min Nobelservis i 48 delar...

Generellt så är alla slags esoteriska sysslor bra undanflykter. De är roligare än snöda vardagssysslor som städa och tvätta. Dessutom har de en tendens att skrämma folk, att få folk att fly dig. Så om du vill ha ytterligare alibin, ta sådant som att du måste iväg och "prata med mina blommor", "rensa grannens lägenhet från en avlidens ande" eller "ha min dagliga ört/kristall/färgterapi".

Esoteriska undanflykter är bra att ta till, de låter lite udda och går därför hem bättre. Som Olle Palmlöf sa: sa man i skolan "jag har inte gjort läxan för hunden åt upp böckerna" så går ingen på det. Men säger man "jag har inte gjort läxan för min katt dog" så låter trovärdigare.

Orelaterat
Konspirativt beteende
Den esoteriske tenngjutaren

Bild: påskliljor fotade för några dagar sedan.

Sommaren 2009 hade jag en novell med i denna antologi. Nu kan du ladda ner hela romanen gratis

Blogger låg nere igår. Det gick inte att uppdatera. Dessutom försvann temporärt ett inlägg, det om Simone Weil. Men nu har det återställts. Och det går att posta igen. Så därför detta inlägg som inleds med ett citat.

Soldaterna genomströvade parken, på två täter med 50 meters lucka. Det var en skenbart avslappnad tur i det gröna men någon söndagspromenad var det inte; man gick fram med lyhördhet. Minor skannades, via hörventilen noterades omgivningens ljud och med blotta blicken granskades terrängen på sedvanligt, rovsdjursaktigt vis. Reptilhjärnan var i funktion: ingen diskursiv verksamhet, bara registering av föremål à la sten – grästuva – torrlagd bäck – skogsdunge – horisont –

Detta är ett citat ur min novell ”Soldat i framtiden”. Den trycktes i FEL förlags antologi 2009, se bilder. Novellen skildrar det transartade tillstånd en soldat befinner sig när han är i zonen, när han går på autopilot, kopplar på det soldatiska sjätte sinnet.


Det hela utspelas i ett rymdkrig år 2478. Människan har anfallits av igozilerna, en art humanoida krokodiler. Reträtt och samlande av krafterna vidtar. Sedan tar vi tillbaks det som tagits från oss, som planeten Varro där novellen utspelas. Plutonchefen Jason Revel får en viss dag i uppgift att ta sig igenom fronten och slå ut en fientlig stab.

Man samlar och utrustar patrullen och ger sig av, når en viss park och där har vi citatet ovan. För övrigt är det q-granater och pulsvapen, svepelektron och nanokartor, parasollträd och lekkopalmer. Novellen ingår i en hel roman, ”Stridsmiljö 2500”, som du kan läsa mer om här. Du får där länkar till PDF och e-bok, gratis nedladdningsbara. Den episod jag citerat ur i detta inlägg är kapitel 12, ”Patrull”. Vissa detaljer har ändrats såsom egennamn och årtal men essentiellt är FEL-antologins novell identisk med detta kapitel.

Så är det: man antog novellen, FEL förlag ansåg den vara värd att spendera papper och tryckfärg på. Så här skrev man om berättelsen på sin hemsida:

Lennart Svensson spränger sin text med testosteron i form av en rapportliknande redogörelse från ett slag bland många i ett storskaligt krig med infogade Napoleoncitat här och där samt fräcka vapen. Låter det för hard core? Inte alls! Svensson vet att underhålla och roa sina läsare lika mycket som han vet hur en militär rymdoperation kan gå till.

För att förtydliga: ni ser här avbildad en antologi jag medverkade i 2009. En pappersbok. En samling noveller av mig, Alf Yngve, Love Kölle och andra. Den novell jag bidrog med ingår dock i en större Svenssonberättelse, en virtuell roman. Den finns som 200-sidig PDF samt e-bok med variabel radbrytning. Du finner länkarna till dem här.

Relaterat
"Agajan äventyraren", gratis e-bok
"Camouflage" som PDF