ABB var frimurare: detta plus nya avslöjanden om Nixon föranleder detta inlägg om frimureri

Anders Behring Breivik var frimurare. Tydligen en ganska obetydlig sådan. Dock: han var med. Han poserar i frimurarförkläde på bilden ovan. Jag är själv ingen beundrare av frimureriet. Tvärtom. Jag har till exempel bloggat om det här. Enligt DN har man idag även lyft sekretessen på Richard Nixons vittnesmål i Watergateprocessen. Detta drar oss osökt in i Nixons konspirativa värld. Han var möjligen inte frimurare men han var en ful fisk, medlem i CFR och Bohemian Grove där många andra elitfigurer vistats. Mer om Nixons koppling dit senare. Först en rundmålning över presidenter som varit frimurare.

Amerikanska presidenter har ofta varit frimurare. Själve George Washington var det. Det är allmänt känt. Går vi till perioden från 1930-talet och framåt så har även här de flesta tillhört detta osunda sällskap. Dessa frimurare omhuldar i och för sig en viss esoterisk tradition, det erkänner jag som esoteriker. Men jag är privatreligiös kvietist, inte magiutövande manipulatör med intresse för hemliga riter. Jag är transparent, de är hemlighetsmakare. Jag vistas i dagsljuset, de är källarhålsmän.

Många frisinnade icke-frimurare brukar tona ner frimurarnas dåliga inflytande. Men jag säger: den som försvarar frimureriet med all dess hemlighetsmakeri och dunkla symbolik tar på sig en stor börda. Djuroffer, sexsymbolik (det kända förklädet frimurare bär skyddar och döljer, och därmed understryker könet), eder om att man må dödas eller lemlästas om man yppar hemligheten, trakterande av blod – om detta är så fint alltsammans, varför inte hylla det på stadens torg då?

Frimureri är inte min tekopp. Sedan Karl XIII brukar svenske kungen vara stormästare i svenska frimureriet. Carl Gustav har vägrat ta detta ämbete, han är bara medlem. Heder åt honom; än större skulle hedern ha varit om han vägrat vara med i denna sexsekt. Fixeringen vid obelisker är central för frimurarna och vi vet ju alla vad denna pelare symboliserar.

Men det skulle handla om amerikanska presidenter som varit frimurare. Härmed en lista från diverse källor. ”Order de Molay” är frimurarnas ungdomsklubb (!). Som synes var både FDR och Bill Clinton med i den. (CFR, Council on Foreign Relations,) är för sin del inte frimureri men det är ett slutet sällskap för utrikespolitik med avgörande inflytande på USA:s internationella agerande. Presidenter agerar aldrig mot deras råd.)

Franklin D. Roosevelt: Order de Molay, frimurare
Harry S. Truman: frimurare
Dwight D. Eisenhower: CFR
John F. Kennedy: möjligen ej frimurare
Lyndon B. Johnson: möjligen ej frimurare
Richard M. Nixon: CFR, ej frimurare
Gerald Ford: frimurare
Jimmy Carter: möjligen ej frimurare
Ronald Reagan: senare i livet invald som hedersfrimurare
George H. W. Bush: frimurare
Bill Clinton: Order de Molay, frimurare
George W. Bush II: frimurare

Anmärkningsvärt är alltså de presidenter som inte varit frimurare. Ta Reagan och Nixon. Dock var båda inbjudna till den skumma californiska herrklubben Bohemian Grove på 1960-talet. Det finns en bild med Reagan och Nixon flankerande Harvey Hancock vid en utomhusmiddag bland redwoodträden som präglar detta sommarläger. Nixon framhöll att det tal han höll där blev startpunkten för hans presidentskap:

"If I were to choose the speech that gave me the most pleasure and satisfaction in my political career, it would be my Lakeside Speech at the Bohemian Grove in July 1967. Because this speech traditionally was off the record it received no publicity at the time. But in many important ways it marked the first milestone on my road to the presidency."—President Richard Nixon, Memoirs (1978) källa

Och Bohemian Grove, detta är alltså det hemliga sommarmöte som Alex Jones avslöjade för världen år 2000. Man bränner bland annat en docka framför en staty av ugglan Moloch. Sunt? Nej sjukt är bara förnamnet.

Så frimurare eller inte, amerikanska presidenter har en hel del skelett i garderoben. EN president som tycks ha varnat för frimureri och konspirativt beeende är Kennedy, som alltså antagligen ej var med i klubben. Hans tal till American Newspaper Publishers Association strax innan han mördades anses vara det närmaste en amerikansk president kommit i att slå larm mot kultbaserat hemlighetsmakeri. Häri hade han möjligen en självsfrände i Eisenhower, som antagligen inte heller var frimurare och som innan han avgick 1961 varnade för det militär-industriella komplexet som, då som nu, styr USA. Man krigar för dollar helt enkelt; denne rakryggade soldat såg det och varnade världen. Men har världen lärt sig? Nej, den tror ännu att USA krigar i Libyen för sanning och rätt. Mundus vult depici.

Relaterat
Konspirativt beteende
Svenssonska sagor
dn dn dn dn svd svd svd svd svd svd

ABB: metod i galenskapen

Bör Anders Behring Breivik åtalas för "brott mot mänskligheten"? Man har diskuterat det. Men nu säger norska jurister att detta snarare skulle gynna ABB, göra honom mer betydelsefull än han är och ge honom martyrstämpel. DN

Detta kan belysa den allmäna svårigheten att hantera ABB opinionsmässigt. Hur ska mainstreammedia (MSM) göra för att förringa och nedvärdera honom och hans attack på samhället?

ABB tycks ha tänkt efter hur mediabilden av honom skulle bli. Han tog bilder av sig själv. Dessa kan delvis ge ett löjets skimmer. Dock avviker han på vissa sätt från standardbilden av "ensam galning". Han är inte orakad som UNA-bombaren, han är inte vek som Timothy McVeigh, han stirrar inte galet som John Ausonius.

Till lättretade läsare som undrar varför jag inte började det här inlägget med knäfall och sorg, kan jag bara säga att jag klarade av den biten i förrgår. Här däremot, i dagens inlägg, diskuteras ABB:s image. Utan att jag för den skull hyllar honom. Det bör påpekas både en och två gånger. Folk har svårt att läsa innantill, det vet jag som luttrad bloggare. Man måste nöta in sin ståndpunkt, repetera och tala sakta. Jag vill inte ha 40 kommentarer efter detta inlägg som säger "usling".

Jag stödjer inte ABB. Dock är han ett intressant fenomen. Och en viktig sak som ABB tycks ha övervägt var vilka måltavlorna för dådet skulle vara. Man kan fråga sig: vad hade hänt om ABB mördat invandrare, muslimer och mena-folk istället? Hade reaktionen blivit en annan då? Minns nojan kring lasermannen.

Men ABB, vad gjorde han? - Han sköt vita ungdomar. Detta är, för att vi ska vara överens, förkastligt i sig. Jag är emot våld. Men reaktionen ute bland folk och i eliten skulle nog blivit orkanartad om invandrare varit målet. Jag vet inte riktigt varför. White guilt?

Mycket kunde sägas om ABB - om graden av terror (bättre att mörda många än ett fåtal skrev han i sitt manifest), om värdet av terror överhuvudtaget, om hans frimureri, hans fantasiuniformer etc. Men generellt tror jag MSM får en svår uppgift i att kalla honom vansinnig och att förringa hans 1000-sidiga manifest "2083". Titeln syftar på att Europa 1683 slog tillbaka ett muslimskt angrepp. ABB tycks vilja ha en ny kontra-jihadisk rörelse. Metoder åsido så visst kan man som privatperson tycka att islam behöver motas i grind. Sharia ska inte tillåtas här, det leder primärt till exterritorialrätt och sekundärt till dhimmifiering.

Anden är ute ur flaskan. Vad än MSM säger så kommer folk att läsa "2083" och fråga sig om ökad muslimsk invandring är av godo. De kommer att sätta sig in i begrepp som "kulturmarxism" och "Frankfurtskola", det som skapade den politiska korrektheten. Visst är 1000 sidor en mäktig bibba att läsa online. Men det finns även läsplattor och ipads. ABB var galen men nog var det metod i galenskapen.

MSM kan säga att ABB stulit 60% av innehållet i sitt manifest. Som om det skulle få folk att sluta läsa. "No copyright" är slagordet idag, copy/paste är en nationalsport bland skribenter.

Jag förespråkar som sagt fredlig, legal verksamhet. Och jag har föga till övers för frimurare. Och jag ser kristendomen mer existensiellt än ABB. Det åsido kan man inte säga att kontra-jihadism, kritik av Frankfurtskolan och ett värnande av traditionella värden är farliga idéer som bör motarbetas till varje pris. ABB har fört upp dem på dagordningen och gett dem en extrem vinkel, men ignoreras kan de inte.

Relaterat
Att vara nationalist
Några böcker
dn dn dn dn dn dn dn dn svd svd svd svd svd svd svd svd

Alexander Bard är en klok man

Först hette han Magnus Bard. Sedan Barbie. Sedan Alexander Bard. Hur som helst: den mannen har sina ess i rockärmen.

Alexander Bard är artist, låtskrivare och opinionsbildare. I mars intervjuades han i SVT. Frågan gällde om Bert Karlsson vore en farlig rasist för att han sagt "neger". Bard tonade ner det hela och sa att folk som öppet säger neger inte är farliga. Helt rätt tycker jag. Bert är som person en normal svensk som inte är så känslig för språk och ordvalörer som de övre medelklasstyper (= ÖMK) som styr det offentliga samtalet. Själv säger jag ibland "neger" för att provocera samma ÖMK-typer, som att säga negerboll istället för alla spaka synonymer (chokladboll etc).

För Bards replik, kolla denna Fria Tider-länk. Kanske har den ännu en fungerande länk till SVT-klippet. Det är en rätt snygg fotparad, en unik röst för sans och måtta i ett lättstört mediaklimat.

Bard sa alltså: "Säga neger är inte farligt". Och denna Bards marginella replik mot PK-ism kan ses som del i ett fenomen. Jag brukar kalla det sprickorna i muren. Det är när etablissemangsfigurer och elitjournalister inser PK-projektets tomhet och multikultipropagandans lögner. Det är när Ulf Nilson, Marcus Birro, Janne Josefsson med flera gör avbön och skriver sanningen om massinvandring och utarmning. Och ännu en figur har sällat sig till skaran på sistone, en musiker likt Bard: rocksångaren Roger Daltrey från The Who. Nyligen (15 juli) tog han bladet från munnen i Daily Mail:

When it comes to British politics he has a lot to say. A lifelong Labour voter, he’s disgusted by the last Government. ‘I was appalled at what Labour did to the working class — mass immigration, where people were allowed to come here and undercut our working class,’ says Roger.

‘It’s fine to say everybody can come into your country, but everybody should work towards a standard of living expected by people who live here. Not come here, live 20 to a room, pay no tax, send money home and undercut every builder in London. They slaughtered the working class in this country. I hate them for it because it is always the little man who is hurt badly. It’s terrible. It frustrates me.

För att anspela på en Who-låt: He Won't Get Fooled Again. Daltrey har fått nog av PK-medias lögner. Massivandringen är ett hot och måste upphöra.

- - -

Jag undersöker i detta inlägg fenomenet "sprickorna i muren". Som sagt är det när offentliga personer börjar ifrågasätta PK och tala förnuftigt. Bard och Daltrey kan ses som lite udda exempel. Men vi har även rena elitfigurer. Ett av de första svenska högdjuren som ställde sig frågande till att man inte fick kritisera invandring var Harry Schein. En tid före det han dog var han på radio där han bland annat ifrågasatte att många äldre MENA-invandrare inte kan svenska. I studion satt några yngre PK-fanatiker som beklagade att den fine Harry Schein nu blivit reaktionär, genom sina nya åsikter ökar han diskrimineringen. På vilket Schein utbrast. ”Diskriminering! Jag har slagits mot diskrimineringen innan du ens var född, innan du ens var påtänkt!”

17/2 i år sa Kjell-Albin Abrahamsson i Skånskan apropå Scheins pionjärgärning:

Det är i dagarna fem år sedan Harrys röst tystnade. Vi får nöja oss med hans böcker och en samling gulnade tidningskrönikor.

I boken "Och vi som ville så väl" (1996) skriver han: ‘Det mångkulturella samhället fungerar ingenstans – det visar historien.’ Jag minns hur jag hajade till vid läsningen och gjorde en tjock understrykning, utropstecken och frågetecken. Ett sånt påstående i mitten av 90-talet – när etnogullandet stod i zenit i Sverige samtidigt som kriget rasade som värst i det mångkulturella paradiset Jugoslavien – var verkligen att sätta sig på tvären. De senaste veckorna har alla Europas stora ledare sagt det, Storbritanniens premiärminister David Cameron, Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy: Multikulturalismen fungerar inte.

Fler högdjur som mer eller mindre övergivit PK, som iaf börjat kritisera invandring, flathet mot kriminella invandrare osv, är Marcus Birro, Janne Josefsson, Leif G W Persson, Ulf Nilson. De är förhållandevis få men de är viktiga. Det är exempel på sprickor i muren som inte går att laga.

Josefsson är förstås ett paradexempel. Jag ska därför avsluta detta inlägg med hans BEKÄNNELSE. 10/2 2008 lät han sig nämligen intervjuas av Helsingborgs Dagblads Torgny Nilsson. Josefssons utsaga är mycket talande. Tur att folk kopplar på hjärnan och tänker; kan Josefsson kan fler av hans kolleger. HD:

Han [Josefsson] ser två hot mot den seriösa undersökande journalistiken. Den första är att den politiska makten nu anlitar pr-konsulter för att försvåra den undersökande journalistik de i andra sammanhang hyllar. Den andra är det låga förtroendet journalister har hos allmänheten. Han menar att det beror på den bristande rapporteringen från baksidan av det mångkulturella samhället.

- Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det. Det är otroliga saker som har hänt i arbetarförorterna, där en trappuppgång på några år kunde förvandlas, medan vi stämplade rasist i pannan på dem som protesterade och sedan själva förskansar oss i områden långt bort från flyktingar och invandrare, säger han.

Den likriktningen inom media återkommer han till gång på gång. Journalister är med få undantag bildad medeklass, med den bildade medelklassens syn på tillvaron. 


- Medelklassvärderingar är på många sätt väldigt bra. Homosexuella har samma rättigheter som andra, synen på flyktingar och invandrare är positiv. Men det är också mycket falskt. När ens barn ska gå i en klass där 80 procent inte talar svenska, hur ställer man sig till det då? Det är lätt att snacka.


Han är själv skyldig till en liknande enögdhet. Hans metoder är hårda och ibland har han i efterhand upptäckt att han gått för långt. I ett reportage om alkoholister runt ett torg fick han en affärsinnehavare att uttrycka sig oerhört föraktfullt om de utslagna. Mannen fick sjukskriva sig efter reportaget. Janne Josefsson menar att han inte förmedlade hela bilden i sitt reportage.


- Jag tycker att jag svek mitt uppdrag och mannen genom att inte tillräckligt tydliggöra honom. Jag försökte inte förstå hur han bryts ned av alkisar som kommer in, snor grejer och ställer till ett helvete för honom, som ska försörja sin familj på detta. Det var ett svek mot honom och mot journalistiken. Om jag tvingas flytta in i en loftgång där jag bor granne med knarkare och har en tre- fyraårig grabb som jag inte vågar släppa ut, hur länge har jag ett civiliserat, liberalt tänkande?

Relaterat
Fredrika Bremer
Jag är nationalist
dn dn svd svd svd svd svd svd svd

Chris Foss, "Tango November"

Reinfeldt talar till folket

Fredrik Reinfeldt har en text i SvD idag. Där talar han lugnande till folket i kölvattnet av Breiviks dåd. Det är nog bra av statsministern. Dock är hans allmänna framtoning, eller BRIST på framtoning denna vecka efter Utöya, det som slår en. Det påminner om Göran Perssons mediokra insatser efter Thailandtsunamin 2004: han tog på sig en svart slips, det var ungefär allt... Istället var det kungens tal som nådde fram i den kris som var då. Carl Gustav läste inte manus, han relaterade dem som dött till sin egen situation där han som barn förlorade sin far. Detta tal, denna insats bör vi komma ihåg när kungen idag jagas med blåslampa för sina kvinnoaffärer.

Kungen gjorde skillnad där julen 2004. Så håller man tal, så når man fram: genom att utgå från sig själv. Statsministern saknar denna förmåga. Han kan vinna val, han kan läsa färdigskrivna tal, han kan "styra effektivt". Mycket mer är det inte.

Jag bara frågar: var var du Reinfeldt när folket behövde en lugnande röst, en samlande gestalt? Utöya lämnade folket i chock. Nu, en vecka efteråt, kommer livstecken från Rosenbad. Detta land saknar vitalt ledarskap, det har jag länge hävdat.

Nu läser jag i DN att fler än jag reagerat mot Reinfeldts tystnad strax efter dådet. Obama var mer alert i att ge kondoleanser och säga några ord.

Det är just det man måste göra, man måste "säga några ord". Det gör stor marginalnytta, "ger stor utväxling" som Ericssonchefen Svanberg skulle ha sagt.

Man kan kritisera Reinfeldt för detaljer i denna affär. Och detaljer är viktiga. Man måste ha något slags känsla för vad man bör göra, kunna göra det där lilla extra. Reinfeldt agerade förvisso direkt med formell hjälp till Norge och annat. Men man bör göra mer. Som statsminister har man dock tillgång till en talarstol. Man måste kunna tala utanför protokollet, kunna hänvisa till sig själv, vara lagom privat så där som kung Carl Gustav var i sitt Tsunamital. Men det är helt enkelt så att Reinfeldt saknar "det där lilla extra", det som gör en politiker till en Ledare och inte bara en tjänsteman som sitter av sin ämbetsperiod.

Relaterat
Konsten att hålla tal
Jag är nationalist
svd svd svd dn

Att vara nationalist idag

Förra veckan skedde terrordådet på Utöya i Norge. Och idag har polisen i Tyskland slagit till mot en högerextrem grupp som förberedde våldsdåd mot invandrare, "Standarte Württemberg" i Stuttgart. Jag räknar mig själv som högerman. Dock är jag en fredlig sådan. Så vad betyder dessa dåd för min metapolitiska verksamhet?

1.

Det har som sagt begåtts ett terrordåd i Norge. Lite senkommet säger jag: mourn the dead. Debattören Lisa Bjurwald försökte efter dådet att skuldbelägga alla högermän, i synnerhet SD. Alla invandringskritiker föreföll vara iskalla mördare som Breivik. Men denna taktik har, peppar-peppar, misslyckats. Mannen på gatan drogs inte med i svindeln. ”Sentimentet” tycks idag vara att Breivik åsido får vi inte strypa debatten, lägga locket på och förbjuda fri opinionsbildning.

Vi har den gångna veckan varit väldigt nära diktatur tror jag. Det viktiga vid ett dåd som detta är agerandet strax efter krisen, tolkningen av densamma och utnyttjandet av det chocktillstånd som råder. Reinfeldt hade nämligen i kölvattnet av Utöya kunna säga: ”På grund av dådet i Norge är rikets säkerhet i fara. Därför införs nu legitimation för bloggare, förbud för SD som parti och ökad invandring för att tysta kritiker av Breiviks typ.” Nu gjorde han inte det. Iofs kan det fortfarande komma ”surt efter” i denna affär. Och fler syndrom à la ”extremhögern som spöke” kan vi få, som den militanta högergrupp man slog ner på i Tyskland idag. Men detta för PK-ismen så efterlängtade syndrom tjänar på ett plan samma syfte som Breivik: att skapa kontrast till oss metapolitiska, fredliga aktörer. Så eftersom vi fortfarande har yttrandefrihet i det här landet tänker jag fortsätta min metapolitiska kamp mot multikulti, PK-ism och massinvandring och för svenskhet, tro och tradition. Och jag gör det här med ett inlägg om NATIONALISM och vad stora andar genom tiderna sagt om det.

Jag är nämligen nationalist. Jag älskar mitt land. Varför älskar man då sitt land? Seneca sa: ”Man älskar sitt land, inte för att det är bra men för att det är ens eget.”. Seneca var för sin del stoisk och lugn men dödades vad det led av sin elev, kejsar Nero.

Men det ska inte handla om Nero eller död här. Det ska handla om citat som det nyssnämnda, epigram om nationalism, patriotism och att älska sitt land. Upprinnelsen var Senecas citat. När jag googlade det fann jag denna sajt. I det följande ges alltså några patriotiska citat med mina kommentarer. Dispositionen är ”allmänt” följt av ”amerikanskt”, ”krig” och ”kvinnligt”.

Sajten jag fann var på engelska. Senecas citat löd på detta språk: Men love their country, not because it is great, but because it is their own.

Men jag fann mer, mycket mer på denna webbsida. Häng med!



2.

Det handlar om patriotiska citat. Vad sägs om denna intrikata sak av George Santayana:

A man's feet must be planted in his country, but his eyes should survey the world.

Detta kan man kalla balans patriotism/kosmopolitism. Det ena utesluter inte det andra. Jag är präglad av svensk natur och historia, svenskt språk och odling, vilket blir den bas varifrån jag vandrar i alla möjliga länder på jorden och i universum.

Tjusiga rader av sällsport slag finner vi härnäst. Det är poesi av en poet, schvungfulla stilismer av en bredbladig fäktmästare:

Breathes there the man with soul so dead
Who never to himself hath said,
This is my own, my native land!
Whose heart hath ne'er within him burn'd
As home his footsteps he hath turn'd
From wandering on a foreign strand?
- Walter Scott

Inget finns att tillägga här. Detta är sant. Har man känsla i kroppen påverkas man av sitt land, gör man det inte är man antagligen en lobotomerad PK-robot. För övrigt minns jag en sf-berättelse som hette ”Breeds there a man” som jag har för mig skrevs av Asimov, vilket inte har något med detta att göra.

Kärlek är världens grund. Kärlek måste finnas. Man måste iaf älska sig själv – och sedan sitt land. Om man däremot bygger en världsbild på hat, skepticism och ironi har man till slut inget kvar. Detta säger Byron i ämnet: "He who loves not his country, can love nothing."

Och här är en bra sentens av Shakespeare, ord och inga visor:

Who is here so vile that he will not love his country?

3.

Här har vi tunga ord, särskilt gångbara 2011 då vi laddar upp inför tunga kriser med 2012 som magisk nollpunkt:

We fight in honorable fashion for the good of mankind; fearless of the future, unheeding of our individual fates, with unflinching hearts and undimmed eyes; we stand at Armageddon, and we battle for the Lord.
- Theodore Roosevelt

Vi stannar i USA. ”Stolthet, kärlek” är temat för vad en annan president har att säga oss:

I like to see a man proud of the place in which he lives. I like to see a man live so that his place will be proud of him.
- Abraham Lincoln

Land vs regering är temat för Mark Twains sentens: "Loyalty to the country always. Loyalty to the government when it deserves it." Det är en distinktion nödvädnig att göra. Jag ger inte fem öre för vår nuvarande regering; dock hedrar jag Sverige och dess politiska institutioner per se.



4.

Krigspatriotism hör också till ämnet. Horatius’ rader är bevingade:

Pro patria mori dulce et decorum est.

Om sedan detta att dö för sitt land är så ljuvt vet jag inte. Som Heinlein sa: ”Att som värnpliktig dö för ens land är ungefär som när hummern kokas; det må vara ens bästa ögonblick men man har inte valt det själv.

Jag frångår krigsämnet. Härmed en lätt kritisk röst till all patriotism:

The love of one's country is a splendid thing. But why should love stop at the border?
- Pablo Casals

Jodå, detta må vara en berättigad invändning – men man kan inte älska alla människor. Vi må, med Tankesmedjan Feminix, erkänna att alla människor har samma värde men det innebär inte att alla har samma rätt att bo i Sverige. Detta är en viktig distinktion i Sverige 2011, speciellt nu i slutet av juli, där varje kritik av invandring av vissa ses som hatbrott.



5.

Feminix kritiserar multikulti från en kvinnlig synpunkt. Och för att fortsätta på temat kvinnlig/vänlig patriotism, härmed ett citat från journalisten Emma Bombeck:

You have to love a nation that celebrates its independence every July 4, not with a parade of guns, tanks, and soldiers who file by the White House in a show of strength and muscle, but with family picnics where kids throw Frisbees, the potato salad gets iffy, and the flies die from happiness. You may think you have overeaten, but it is patriotism.

Jag slutar som jag började, med ett svenskt citat. Och i harmoni med Bombecks passage gör jag det med en kvinnlig vinkel, med en gyllene sentens myntad av bloggaren Feminix. Den säger i ett nötskal vad nationalism handlar om, och dylik kärnfullhet är aforismens och epigrammets själ:

Nationalism behöver inte vara konstigare än att en mor räddar sitt eget barn först.

Relaterat
Jag är nationalist
Arkeofuturism
svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn

Bild Eriksbergsplan, Stockholm 1972

Recension: 2001 - en rymdodyssé (Clarke 1968)

Jag har på sistone påmints om Clarke/Kubricks "2001". Den har några år på nacken men är en odödlig klassiker. Den visar nämligen på vad sf kan användas till: att berätta esoteriska sagor inom en teknologisk ram.

1.

David Bowman har lämnat jorden för att resa till Saturnus. Väl där tvingas han lämna rymdskeppet och bege sig ut på en resa i en räddningskapsel, en resa som för honom genom en viss Stjärnport och sedan ut i omöjliga länder. Han färdas Bortom bortom, han styrs över komiska vidder, han ser tillvarons slut och början. Omsider går han inför landning på en planet. Där finns ett Rum iordningställt åt honom. Han finner sig vakna i sängen i detta Rum, och det första han gör när han vaknat är att böja sig fram och slå på TV:n.

Detta slår mig som helt genialiskt. Det förenar Evighet med Vardaglighet, storslagenhet med enkelhet. Det är en scen ur filmen "2001 - en rymdodyssé".



2.

Det var en dag i slutet av 1960-talet. Plats: England. Filmregissören Stanley Kubrik ringde upp sf-författaren Arthur C. Clarke. Kubrik sa:

- Jag har läst din novell "Vaktposten".

- Du menar "The Sentinel"? sa Clarke.

- Ja, just den, sa Kubrick. Jag tycker den är genialisk. Jag får lust att filmatisera den. Vad säger du...?

- Tja...

- Kom igen! Får du inte lust att göra något storslaget, något som får ditt namn att lysa i hävderna för evigt?


- Visst...

- Då så, sa Kubrik. Vi gör det. Låt oss göra den största, bästa och djupaste sf-filmen någonsin!

- Topp! sa Clarke.



3.

Kubrik gjorde sin film på basen av Clarkes manus. Clarke skrev sedan en veritabel roman av det hela parallellt med filmandet. Film och bok har sedan dess ingått en högre syntes, ett oskiljaktigt amalgam. Nog är det filmen folk först får i sinnet när "2001" förs på tal men boken är trots det värd sitt salt - trots det och trots den något stela stilen den är skriven i. Men är det mästerverk så är det: det är ikonisk status, det är litteraturhistoria. Det är myt och religion, det är människan och kosmos. Clarke är ingen religiös person och ibland är han onödigt kåserande. Hans putslustigheter kan ta udden av vissa dramatiska höjdpunkter. Där hade en oberörd stenstil varit bättre. Men på det stora hela är jag positiv. På den symboliska nivån är "2001" fulländad.



4.

I början av filmen hörs Richard Strauss "Also Sprach Zarathustra". Den handlar om Nietzsches övermänniska. Och det är vad "2001" handlar om - hur människan är redo för ett nytt steg i utvecklingen. Nu tvivlar jag på att någon övermänniska kommer att skapas - någonsin. Vi kommer snarare att bege oss in i framtiden med de förmågor vi redan har; våra latenta psykiska förmågor kommer att realiseras. Kanske kan man kalla det "övermänniska". Nåja.


Filmen (och boken) berättar antydningsvis hur den primitiva människan besöktes av utomjordingar. Dessa satte en monolit på jorden som visade henne saker, höjde henne. Apmänniskan blev i stånd att hantera redskap. Lårbenet på en antilop blev ett kraftfullt vapen.

Så går tiden. Vi använder redskap och utvecklar tekniken. Denna för oss till månen. Väl där (berättar alltfort "2001") upptäcks ännu en monolit. Vi har bestått provet, vi har gått från grottmänniska till rymdfarare! Denna monolit sänder så en signal som pekar till rymden kring Saturnus. Där upptäcks en tredje monolit. Ett rymdskepp utrustas för att kolla in den. Via diverse intriger på rymdskeppet beger sig vad det lider David Bowman ut på en resa som för honom mot och IGENOM monoliten. Den är en stjärnport: STARGATE. En port till ett annat universum, en högre medvetandenivå. Efter ytterligare utbildning vid sin destination (TV:n) återvänder Bowman på slutet som ett glorifierat foster, ett stjärnbarn. Han är den nya människan.



5.

Så hur blir det då? Ska vi bli stellara Übermenschen? Kanske det! Vi måste i alla fall höja oss över dagens materialism och nihilism. Men vägen går genom kärlek och sympati, inte nietzscheansk dominans och påstridighet. Nietzsche förnekade Gud; jag tvivlar på att militanta ateister har något att säga oss om den energihöjning som förestår, ja som redan har börjat.


"2001" handlar ytligt sett om en rymdresa. Men alla som sett passagen genom Porten och färgspelet där bortom inser att detta inte handlar om en resa från punkt A till punkt B. Det är en färd i ett psykiskt landskap, en symbolisk resa för människan. Vi måste lämna tvivlets dalar och höja oss till promenad i en tidlös eter. Balans, kringsyn och dans är morgondagens melodi. Så tona in på sköna vibbar och var beredd på morgondagens kalikå, ackompanjerad av sfärernas musik i harmoni med DNA-molekylens spiralgång. Att låta vårt sinne påverka materien, makrokosmos och mikrokosmos, vår kropp likaväl som universum, det är tidens melodi. Det är den odyssé vi ska bege oss ut på, den resa vi ska företa: från nihilism till andlighet, realiserat med viljekraft. Av sig själv går det inte. Vi kan inte vänta på att gudarna ska plocka upp oss och placera oss i ett paradis. I så måtto hade Nietzsche rätt: viljestyrka är ordet, inte själlös väntan på andligt lördagsgodis.

Vilja till makt, förstådd som makt över en själv och ens begär, är vad dagens människa behöver för att ta sig vidare. Men denna process måste företas i samarbete med Gud och det gudomliga. Gud gav oss fri vilja; det är den viljan som är framtidens melodi, ingen egotrippad nihilist-vilja à la Nietzsche.

Relaterat
George Trevelyan
van Vogt och drömmen

Centrumpuck (dikt)

Jag sjunger i skon. Jag gnolar lätt på en melodi dessa sista dagar på semestern. Den låter:

Världen vibrerar med mig,
världen roterar kring mig,
alla ränner runt och jag -
är centrumpuck.

Det där sista kan ses som ett lån från Magnus Ugglas "Centrumhets". Där lyder texten: "Alla ränner runt på stan - i centrumhets!" Här har jag ändrat det hela till att jag står i centrum av tillvaron, dock inte malligt och dant. Nej tvärtom: jag vill med detta uttrycka en kvietistisk hållning, en attityd av lugn och ro. Det är mediation i mandalan medan alla andra far runt för att jaga vind.

Jag är centrumpucken, mittpluppen på singelskivan, mannen i mandalan. Och detta är vad alla kan känna sig som, vi är alla universums centrum. Så därför kan vi lite till mans sjunga: "Alla ränner runt och jag - är centrumpuck!"

Centrumpuck är alltså vad man använde till vissa vinylskivor. Speciellt singlar hade ibland ett något större hål i mitten, okänt varför. Då måste man lägga dit en plastgrej på några centimeters diameter. En - ni vet namnet vid det här laget - centrumpuck.

Relaterat
Tempel och trädgårdar
Lovsång

William Shakespeare: "Stormen"

Härmed en titt på en gåtfull pjäs.

Shakespeares ”Stormen” (”The Tempest”) börjar med ett skeppsbrott. Detta har alltid varit en utmaning för scenografer: hur gestaltar man ett skeppsbrott på en teaterscen? – Besättningen kommer iland på en ö styrd av den gåtfulle Prospero. Denne har sin dotter Miranda som sällskap. Plus tjänaren Caliban, ett gåtfullt monstrum. Dessutom finns där luftanden Ariel.

Mystiken tätnar! Skeppsbesättningen möter i alla fall ön och dess innevånare. I en scen måste en sjöman ta skydd under ett täcke bredvid Caliban. Sjömannen säger: ”Danger makes for strange bedfellows.” Andra bevingade ord i denna pjäs är ”A great general in dreamland”, ”my tricksy spirit” och ”we are such stuff as dreams are made of”.

En tolkning som lanserades av Thomas Campbell 1838, vidmakthållen ännu 1936 av R. Howard i hans bok om denna pjäs, är att Prospero är Shakespeare själv, den geniale magikern som i scen 2 sitter i sin kammare på ön och pratar avspänt med sitt livsverk (förkroppsligat av Miranda). Anden Ariel är i så fall fantasin. ”Stormen” är en sen pjäs och Shakespeare ska ha känt att diktarförmågan var på upphällningen: ”Nu är det med min trolldom slut” säger Prospero på slutet. Han lägger ner sin stav och mantel och släpper greppet om dramats gestalter, som ju är ”such stuff that dreams are made of”.

Jag tycker det är en plausibel tolkning. Visst finns det rum även för flera synsätt, det gör det alltid, men denna tolkning är rimlig inom sina ramar. Bland annat detta med att Ariel framstår som olydig i sitt mellanhavande med Prospero, kan ses som den åldrade diktarens problem med fantasin: den vill inte göra tjänst som förut!

Konst är som det är: mångtydigt. ”Stormen” har kommunicerat till människor genom århundradena. På 1950-talet inspirerades ju sf-filmen "Forbidden Planet" av denna pjäs och på 1980-talet gjorde Per Åhlin den tecknade filmen ”Resan till Melonia” utifrån samma förlaga. Shakespeare är alltid Shakespeare, man finner alltid något i hans pjäser, men om man vill ha en pjäs som är svår att klassificera och avkoda ska man läsa ”Stormen”.

Här finns mycket! Här finns en ö, här finns magi, här finns övernaturliga väsen. Till ön kommer vissa vardagliga människor och de förundras storligen av vad de ser. Mindre överraskad är öns härskare, Prospero, som drar igång vissa intriger mot besökarna som han tycks ha träffat förut. Prospero är ju landsförvisad och en i besättningen har del i detta. Men även Prospero är som antytt ödmjuk; han inser på slutet att hans trollkraft är på upphällningen. Allt slutar i en mild cerise av dans och romantik. Man kan kalla det: harmoni genom konflikt.

Jag nämnde filmen ”Forbidden Planet” ovan; den blev i sig inspiration för TV-serien Star Trek. Och denna lånade inte bara filmens ram (= jordiskt rymdskepp som far runt och undersöker kosmos), den omarbetade då och då vissa andra Shakespearedramer till sf-skrud. Se bara på de tidiga TV-avsnitten ”Catspaw” (som lånar från Macbeth) samt ”Elaan of Troyius” (The Taming of the Shrew) plus diverse citat och referenser i titlar och annat.

Relaterat
Ballard
Mytisk resning

Recension: Hell Bent for Leather (Judas Priest 1978)

En minor classic inom hårdrock är "Hell Bent for Leather" av Judas Priest.

1978 hade Judas Priest varit igång ett bra tag. Man hade gett ut intrikata plattor och jobbat hårt. Men ingen tog riktigt notis om dem. Men det här året började det vända, poletten var på väg att trilla ner.

Man var skickliga musiker, "very studious musicians" som Malcolm Dome sa. Idealet var Led Zeppelin: långa låtar med 48 tempobyten. Men gliporna i bygget syntes, man hade inte dragit åt skruvarna ordentligt - och små fel i musik som vill vara perfekt tenderar att märkas, mer än om man spelar punkigt och rått.

Lustigt nog var detta mitt under punkvågen. Punkare var Judas Priest inte, man hade föga gemensamt med dem. Men en sak lärde man sig från stormen man levde i: spela snabbare, gör kortare låtar.

I slutet av 1978 gav Judas Priest så ut sin "Hell Bent for Leather". (Detta var USA-titeln. I Europa hette den "Killing Machine".) Den går ut hårt redan i öppningsspåret: "Delivering the Goods". Hård tryckrock av bästa märke, stunsigt boggiesväng. Tajt som en talltita. Nån punk är det inte, därtill är man för skickliga musiker. Detta lovar gott för framtiden, främst för att låten är förhållandevis kort.

"Rock Forever" fortsätter segertåget:

When the day is over
I like to ease my mind,
by juicin' up my system
with a beat of the heavy kind.

I smack a bottle open,
I crank the hi-fi high,
I'm in my seventh heaven,
oh I could touch the sky.

Jag vet inte varför jag citerar det här riktigt, nån epokgörande text är det inte - men ett av många exempel på Rob Halfords låtskrivarförmåga. Ett "throw-away" bland många, lyckad partymusik. Ännu en kort låt detta, ännu en tight fit i boogiekostym. Och ett snyggt solo.

"Evening star" öppnar med akustisk gitarr och poetiska rader:

I've traveled to a distant shore,
I felt I had to go.
An inner voice had called me there,
why I did not know.

I saw the evening star rise up,
shining out to sea,
and now I understand at last what I means,
what it all means!

Titellåten har både text och musik av gitarristen Glenn Tipton. Det tog lång tid innan jag förstod den, lång tid innan jag hittade fram till JP:s textarkiv på nätet:

Seek him here, seek him on the highway,
never know when he'll appear.
All await, engine's ticking over,
hear the roar as they sense the fear.

Wheels! - a glint of steel and a flash of light.
Screams! - from a streak of fire as he strikes:
Hell bent, hell bent for leather...

Det är snabbrock, speed metal i sin begynnelse. Och så sticket: There's many who tried to prove that they're faster, but they didn't last and they died as they tried! Och så Tiptons solo på det, kondenserad version av Joe Walsh' solo i "Hotel California" låter det som. Man flämtar efter andan - och får vila ut med trum-rumlet i "Take On the World", en allsångsdänga som blev modell för framtida storheter som "United" och "Heavy Duty - Defenders of the Faith".

B-sidan på detta vinyl som det ursprungligen var, inleds av "Burnin' Up". Detta är massiv funkrock, skickliga musiker är ett måste för en sådan här låt - ja för all Priestmusik, de döljer ofta intrikata mönster.

"Killing Machine" är en mer långsam, hotande slugger om en yrkesmördares vardag. Omkvädet lyder: "I've got a contract on you"... Ja min själ, i vilken ordbok skulle man kolla upp en sådan trop när man som 17-årig lyssnade på den här första gången...? "Running Wild" är ännu en Tiptonskapelse, en låt om att partaja på stan, och "Before the Dawn" en lysande ballad om gryningens första grådager. Det är akustisk gitarr och snudd på falsettsång; han hade spännvidd Halford, från mörk stämma i "Seek him here, seek him on the highway" till "Before the dawn, I hear you wisper, in your sleep, don't let the morning take you". Spännvid i tema också: ballader och rejsrock, tempo och vila.

Allt avslutas med "Evil Fantasies", en tung, långsam tryckare som ökar tempot mot slutet. In alles visar denna skiva att man lärt sig läxan: skruvarna har dragits åt, stålkonstruktionen står stadigt. Inga långa låtar, högre tempo istället. Inga glipor, inga tveksamheter. Tryckrock och boogiebas, men också variation och infall. En vägvisare mot framtida stordåd som "British Steel", "Point of Entry" och "Screaming for Vengeance". Poletten hade trillat ner!

Relaterat
Hård musik
Priest bildades av Ian och KK

Med naturen in på knuten

Jag har som regel bott i villaområden eller i hyreshus. En gång i tiden bodde jag dock ute på landet med naturen in på knuten. Det var hösten 2004 då jag bodde i Läby.

Hösten 2004 bodde jag i Läby, Uppland, 4 km söder om Uppsala. Det var medan det rum jag hyrde inne i stan skulle renoveras. Jag hyrde så en stuga i detta Läby: ursprungligen en liten sommarstuga med ett rum, kök och altan, som nu hade fått altanen övertakad och så tillagt badrum och ännu ett rum. Rena lyxen för 2000.- i månaden.

Köket var modernt, badrummet likaså. Jag hade till och med tvättmaskin. Det enda minuset var takhöjden, det klarade inte min IKEA-bokhylla. Annars bodde man bra där: naturen in på knuten, fält och skogsbryn. Från matbordets fönster såg man banvallen för gamla Enköpingsbanan. Där, bortom fältet, i en glipa i trädridån, kunde man se cyklister och joggare passera, som på en rälsmålbana.

Handla fick man göra på ICA Stenhagen, 2 km bort. Bara att cykla.

Roligt i Läby var att mitt i höstnatten gå ut och röka och se en bil komma i mörkret, på Enköpingsvägen. Först hördes brus långt borta, så lyktor som lyser spöklikt, så ökande buller och dopplande ljud, strålkastare i vitögat - och passage och ljud som minskar, bilen försvinner. Allt blir stilla.

Stugan ägdes av ett pensionärspar. De hade sitt hus intill. De hade biodling. Honungsframställning är nog en ädel syssla, men man får väl säga att lukten i honungsmakeriet, där de slungade ut honungen från ramarna, inte var så najs. Snarare sötäcklig.

Nåja. De hyrde ut stugan åt mig. De var sjundedagsadventister. Trevligt folk.

Jag bodde i min stuga. I farstun stod en TV. Den kunde jag se på liggande i sängen i mitt sovrum till höger. Därnäst fanns badrummet med tvättstuga. Rakt fram fanns den överbyggda altanen, vardagsrummet. Så hade vi, åter på höger sida, det stora spatiösa köket. Sist på höger hand fanns ännu ett boningsrum. Jag levde där med att läsa mina Castanedas, skriva "Eld och rörelse" och njuta av naturen. En dag skulle jag cykla iväg på banvallen för att handla på Ica Maxi i Stenhagen. Då såg jag ett rådjur skutta bort över ett hygge. Det var pittoreskt: morgon, sensommar, dagg och så denna varelse som for sproing, sproing bort över nejden. Ack så lyriskt.

Jag bodde där hela hösten. När snön kom blev TV-antennen översnöad. Mottagningen blev sämre. Jag fick gå upp på taket för att röja bort snön. Det var ett heroiskt, autentiskt inslag i mitt liv tyckte jag då.

Relaterat
Jag föddes i Vilhelmina
Enköping

Om FREDRIKA BREMER levat idag skulle hon kallats KRISTEN KONSERVATIV

Fredrika Bremer var en svensk författare. Hon skrev den del romaner men är idag mest känd för sina resekildringar, som den om den amerikanska resa hon företog. Hon förblev ogift; böckerna blev hennes barn.

Fredrika Bremer föddes den 1 augusti 1801 i Åbo, Finland, som då hörde till Sverige. Vid tre års ålder flyttade hon med sina föräldrar till Sverige, där fadern blev brukspatron och ägare till godset Årsta, Österhaninge, Stockholm. Hon fick en traditionell, man kan säga sträng uppfostran. Hon hade en kristen livssyn som hon behöll och fördjupade med åren. Hon visade tidigt intellektuell mognad. Romanen ”Axel och Anna” (1828) skrevs till exempel på två dagar och blev en smärre framgång.

Fler berättelser med scener ur det svenska vardagslivet följde. De sägs ha inneburit genombrottet för den realistiska romanen som svenskt litterärt uttryck; dittills var huvudfåran romantisk poesi. På 1840-talet var Bremer rätt etablerad som skildrare av hus och hem. Som ung hade hon gjort en bildningsresa med sina föräldrar i Europa, och 1849 tog hon själv båten till Amerika där hon reste runt bland borgerliga hem. ”Hemmen i nya världen – en dagbok i brev, skrivna under två års resor i Norra Amerika och på Cuba” blev resultatet. Den är än idag läsbar: en nykter stil med särpräglade reflektioner över boende, familjeförhållanden och kulturliv i USA före inbördeskriget, guldåldern som den kallas. Idén till resan fick Bremer efter att ha läst Tocquevilles ”De la démocratie en Amérique”.

Kontroversiell blev Bremer med romanen ”Hertha”. Den handlade om kvinnofrigörelse, dock ej av 2000-talsmodell med abort, nihilism och materialism på baneret utan fastmer med ideal ur solitt borgerliga källor. Att ge kvinnor rätt att bestämma lite mer om sitt liv var Bremers mål, inte att befrämja manshat, riva ner sunda traditioner eller förstöra ett samhälle baserat på Tro och Trygghet, det där som vår tids feminister ofta gör. Fredrika Bremer är med dagens mått mätt snarast en konservativ traditionalist, föregångare till Ellen Key och andra högerkvinnor. Om Bremer levat idag skulle hon kunnat klassas som kristen högerliberal.

”Hertha” ledde enligt Wikipedia till en riksdagsdebatt, som 1858 utmynnade i beslutet att kvinnor skulle myndigförklaras vid 25 års ålder. Dittills hade de haft sin make eller far som förmyndare.

Bremer var en varmt religiös person som förmådde ge sin kristendom ljusa toner. Med sina inkomster från författarskapet stödde hon fattiga barn och gamla samt gav bidrag till lärarinneutbildningen, ett av de få fria yrken kvinnor på den tiden kunde ha.

1860-62 reste hon i Europa, skildrat i ”Livet i gamla världen”. Närmare bestämt besöktes Schweiz, Frankrike, Italien, Grekland samt Orienten. Texten är genomlyst av andlighet och synkretism. Hon hade planer för fler resor. Vid slädfärden från julottan 1865 till Årsta, sitt gamla barndomshem där hon nyss flyttat in, fick hon emellertid lunginflammation. Den 31 december dog hon. Hon ligger begravd på Österhaninge kyrkogård. Fredrikas självbiogafiska anteckningar utgavs av hennes syster Charlotte. 1884 bildades Fredrika Bremerförbundet som skulle ”höja kvinnan i sedligt och intellektuellt, såväl som i socialt och ekonomiskt hänseende”. Det första skulle behövas också idag: ett sedligt och intellektuellt höjande av de idéer svenska kvinnor omhuldar. Svenska kvinnor av idag är alltför mycket präglade av materialism och nihilism. Skrapar man på ytan visar det sig att de nog omfattar immateriella värden som trygghet, tro och tradition, men det uttrycks i moderna floskler som ”ökad andel kvinnor i arbetslivet”, ”solidaritet”, ”ökad invandring för att hjälpa stackars afrikaner”, vilka ideal tycks mig föra lite vilse. De ger inte ökad trygghet för SVENSKA kvinnor och SVENSKA barn.

Visst lever Fredrika Bremerförnudet än idag men jag tvivlar på att de hjälper svenska kvinnor att känna trygghet i sitt eget land.

Relaterat
Etnofeminism
Swedenborg

Den stolta svenska historien

Man gräver på Riddarholmen i Stockholm. Det ska bli en tunnel för pendeltågen. Innan det hela fullbordas får arkeologerna göra sitt: de får sålla fram fynd från denna plats som varit ångbåtskaj. Ett fickur från 1800-talet hör till fynden. Kanske hittar man även saker från medeltid och vikingatid, vem vet.

Man gräver på Riddarholmen, söker sig fram i Sveriges ärevördiga historia. "Stolta stad" sa Bellman om Stockholm. Man kunde säga detsamma om Sverige: "stolta land!" Vi svenskar har nämligen åstadkommit mycket i vårt förflutna. Som krigarnation vann vi segrar över halva Europa. I fältslag har vi besegrat danskar, polacker, ryssar, sachsare, preussare och österrikare. Vad sägs om tåget över Bält, övergången av Düna och segrarna vid Narva, Svensksund och Lund? Vad sägs om Breitenfeld efter vilket Gustav Adolf i praktiken var tysk kejsare?

Ja, vad säger ni? Geopolitiskt betyder detta föga idag men andligt och renommémässigt är detta än idag levande bragder. Och på industrins och forskningens område behöver man bara nämna namn som Linné, Berzelius och Siegbahn och firmor som Asea, Volvo, Saab, Nohab och Bofors för att inse att svensk ande är i stånd till stora ting. Så, i korthet: varför ska svenskar idag, varför ska vi som åstadkommit allt det här, böja rygg för negrer som kommer hit och knappt arbetar, för mena-fanatiker som vill spränga oss i luften? Varför har det plötsligt blivit så viktigt att vi ska glömma de andliga innebörderna av Narva, Svensksund och tåget över Bält? Varför får en svensk inte vara stolt längre, varför har storsvenskheten förbytts i sin motsats, kryperi för tredje världens trasproletariat?

Nå, ni förstår vad jag menar. Svensken är lagd för stordåd och bragder. Sverige har en historia man kan vara stolt över. Och Sverige och svenskhet innebär för mig ”Sverige åt svenskarna”, inte ett fjolligt utläggande av röda mattan för TBC-sjuka, lusbemängda horder from beyond the Beyond.

Vi måste rädda det som räddas kan av Sverige. Vi måste minska invandringen, värna svensk kultur och etnicitet, värna svensk trygghet, tro och tradition. Då kan vi återigen glädja oss åt fädrens segrar. Då kan vi återigen känna stolthet och glädje över vad vi uträttat som nation. Vi kan emotionellt och andligt räkna oss till godo den anda som bringade seger vid Lund, Narva, Gadebush, Kliszow, Jankowitz, Holofzin och Helsingborg. Då kan vi åter andas fritt, hälsa våra svenska färger och åter träda in som en fri nation bland fria nationer. Idag är vi ju en slav under internationella intressen. Reinfeldt har lyckats med vad gårdagens adel misslyckades med: att införa livegenskap i Sverige. Vi försmäktar under låneslaveri styrt av kosmopolitiska banker.

Men att förslava ett helt folk som det svenska går i längden inte. Möjligen om vi vore en fellah- eller mestisbefolkning i solstekt ökenland, men nu är vi inte det. Vi är ett hjältefolk bland skog och malmberg: ”i klippan växer järn, och männer däruppå” som Tegnér sa. Så det svenska folket går inte att kuva, tror ni det så tror ni fel. Furor germanicus bubblar i folkdjupen. Dolt eller öppet lever än i oss den anda som segrade ”på Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter”.

Relaterat
En svensk fristat
Svenska folksagor
dn

Res dig, Tyskland!

Hur står det till med vårt södra grannland Tyskland egentligen? Är det inte dags att vakna, att skudda av sig det amerikanska stoftet?

Vilka vann andra världskriget? – USA och Ryssland. Dessa båda ockuperade Tyskland 1945. Sedan dess har ryssen åkt hem, han slöt fred med Tyskland 1990 och tog hem alla trupper från tysk jord 1994. USA är dock kvar i Tyskland. Man har fortfarande baser och installationer där.

Till exempel har man flygbaserna Rammstein och Spangdahlem. Dessa är fullt operativa idag, de understödjer till exempel Mellanösternkonflikterna. US Army har för sin del ett 30-tal faciliteter i landet: baser, staber och utbildningscentra. Viktigt i sammanhanget är att man kontrollerar vissa logistiska funktioner. Till exempel hanteras militärt fordonsbränsle i Tyskland av US Army, alltså av icke-tyska trupper för den tyska försvarsmakten. Detta är en subtil form av imperialism. Källan till detta är signaturen ”Galileo Figaro” i denna forumtråd.

Enligt samma källa sägs man stå under amerikanskt och israeliskt inflytande rent politiskt. Nyss ändrade man till exempel födslorätten från droit sangue till droit terre. Förr måste man nämligen ha tysk etnicitet för att räknas som tysk, nu räcker det med att vara född i landet för att få medborgarskap. Detta ska ha tillkommit på yttre initativ. Nåväl, detta må vara rykten och jag vidareför dem som det.

USA har ännu baser i Tyskland. Varför? Varför kan inte USA lämna detta land ifred? Varför kan inte Tyskland få stå på egna ben 65 år efter andra världskrigets slut? Tyskland är en ärevördig nation. Att i evighet sona för brott begångna under andra världskriget är inte en rimlig väg.

- - -

Tyskland är en ärevördig, central europeisk nation. En av mina favorittyskar är för sin del Goethe som jag avbildade i romanen "Till Smaragdeburg". Där har Pilgrim på sin väg till Smaragdstaden gjort ett uppehåll i ”Jowos” trädgård, alltså Johann Wolfgang von Goethes. Där bjuds han in i dennes gröna salong för en konversation om väsentligheter.

Goethe talar bland annat om HELHETER. Man måste se helheten, man kan inte frysa allt i ögonblicket. En fjäril uppträdd på en nål är ett klent substitut för en vaken iakttagare:

Jowo tog fram ett herbarium. Fascinerad bläddrade jag där bland växter jag aldrig hört talas om.
Jag frågade om inte min värd samlade insekter också...?

– Nja, sa Jowo, jag tycker bättre om levande fjärilar. Färgerna är mer levande i naturligt skick; dödar man den bleknar de.

– Förvisso.

Detta hade jag ju sagt Silverräven; jag kände redan till min värds åsikt i frågan. Han fortsatte:

– Det är hemligheten med allt naturskådande: man måste förhålla sig levande till den levande naturen, rörlig till det rörliga livet. Att bara sätta allt under skalpellen räcker inte.

– Holism, att se helheten...? föreslog jag.

– Ackurat, där slog du huvudet på spiken. Se fjärilen på ängen, under solen, flygandes bort över blå himmel. Detta är naturvetenskapens början.

– Eller konstens...?

– Konstens början och slut, men vetenskapens början. Sedan må man fånga fjärilen och – ja – döda den om man nu anser sig vinna något på det. Men vetenskap kan inte bara vara subjektiv, den må börja där men något slags strävan mot objektivitet och exakthet måste finnas.

– Att både ha intuitionens stav och förnuftets svärd.

Dessa esoterismer intresserar mig. Goethe är och förblir en inpsirationskälla. Mer om boken kan ni läsa här.

- - -

Goethe var tysk och Tyskland är ämnet för detta inlägg. Låt oss nu återvända till det jag talade om i början, landets säkerhetspolitik och geopolitik. Tysklands soldater i Afghanistan sägs till exempel vara hårt bundna. De har förbehåll, CAVEATS. De får knappt göra någonting sägs det. De har stränga regler för när de får öppna eld. Öppnar en tysk soldat eld bryter nämligen tredje världskriget ut sägs det… Jag menar, hur ska man annars tolka dessa strama tyglar.

Stackars Tyskland. När ska de slippa bördan från nazismen, Adolf och Waffen SS? Vapnet vrids ur händerna på dem genom ständiga påminnelser om detta. Men det gagnar ingen. Den eventuella skulden är vad mig beträffar sonad. Vi måste ha ett Tyskland som skuddar av sig det amerikanska oket och blir en europeisk aktör. Res dig, germanske broder! Upp och hoppa Germania, låt inte kosmopoliter och illuminater binda dig med slavkontrakt. Ta som ett första steg kontroll över fordonsbränsleförsörjningen i Bundeswehr. Sedan kan du åter träda in i kretsen av fria nationer.

Det är inte en dag för tidigt att Germania lyfter huvudet fritt, skakar mullen ur håret och låter himlens blå slå in i sina ögon.

Tysken Joschka Fischer kallar USA "vår främsta säkerhetsgarant". Vad är det för larv? Lämna barnkammaren Tyskland och väx upp.

Relaterat
Bloggtråd om "Till Smaragdeburg"
Ernst Jünger

Att bilda Fristaten Norrland

Vi lever onekligen i tuffa tider. Men inget ont som inte har något gott med sig. Härmed en vision för ett annorlunda Sverige.

- Store Gud! Hjälp detta arma och i smutsen nedtrampade gamla och värdiga rike!

Detta sa en viss Karl Adolf Brakel i Torneå 1809. Det var i april månad, Sverige och Finland hörde ännu ihop då. Torneå ligger som alla vet i nuvarande Finland. Brakel beklagade sig över rikets usla tillstånd och detsamma kunde sägas idag: Gud, hjälp detta i smutsen nedtrampade gamla och värdiga rike!

Brakel levde i ett Sverige drabbat av Napoleonkrigen. Vi förlorade Finland tack vare det. Men liknande elände råder i Sverige idag. Vi är drabbade av REINFELDTS REGIM som inget annat är än lakejer för kosmopoliter och bankirer. Man dyrkar USA, man hyllar tillväxten och man massimporterar en ersatzbefolkning, allt för att förstöra det som traditionellt varit bra med det här landet.

Reinfeldt antydde i sitt Almedalstal att turbulenta tider står för dörren. Världen kommer att omstöpas. OK, bra: saker kommer att förändras men även Reinfeldt och hans anhang kommer att blåsa bort i stormen gissar jag. Sverige går en tuff tid till mötes. Men kanske kunde man dra nytta av det och skapa ordning ur kaos?

Ja, vad säger ni? Borde man kanske bilda ”Fristaten Norrland” och skapa ett mindre multikultidrabbat, mer svenskt Sverige i de omvälvningar som stundar…? Jasminrevolutionen var bara början, snart sprider den sig hit i form av eurokris och etnokris. Förändringar stundar; hur styra in denna kraft på något positivt? Ett sätt vore då att bilda en fristat här i norr, inriktad på allt som är positivt men omöjligt att förverkliga genom PK-ismens betongregim i Stockholm. Så, alltså: de som gillar våldtagande mena-män, sharia, särbehandling av invandrare på arbetsmarknaden, kristendomshat, förringande av traditionell svensk kultur och hyllande av multikulti, kunde i så fall få en helt egen stat, i detta fall landet söder om Dalälven. Vi andra, vi som gillar det traditionella Sverige, som står för etnisk trygghet och sedvanlig tro, som gillar svenska seder och svensk historia och som anser att lagen ska vara lika för alla, vi kunde bilda en stat med Dalälven som sydgräns. Huvudstad bleve Härnösand, mitt i Norrland. Näringslivets bas kunde vara elkraft och skogsbruk samt ett återkoloniserat inland.

Det vore något, vad? Skulle världen kastas i stöpsleven och staten tappa kontrollen över landet, då kan man ju gissa att utomeuropeiska invandrare skulle fly Norrland rätt snabbt. De torde vilja söka sig till sina rasfränder i Stockholm, Uppsala, Södertälje, Göteborg och Malmö. Där kunde de bilda sina enklaver bäst de ville och njuta sharias välsignelser. Vi andra kunde bilda ett etniskt sundare norr, mer laglydigt och välordnat. Valutan bleve guldbaserad, fotad i de ädelmetaller vi har gott om i Västerbottens inland. Etniska minoriteter månde tillåtas men det svenska folkelementet skulle gynnas. Sentimentet, om än inte lagens bokstav, skulle vara prosvenskt.

Småsaker som riksstyre, försvar, kulturpolitik och admininstration torde ge sig med tiden. Men i stort torde det vara ett och annat som kunde tala för bildandet av Fristaten Norrland. Det handlar i så fall inte om norrländsk patriotism, inte bara. Det handlar om att bevara svenskheten på ett territorium vi kan kalla vårt: ”sträng hon är men en god fostrarinna av män”… Man behöver dock inte dyrka strängheten och kargheten per se; temperaturen höjs ju numera så vintrarna kanske blir mindre stränga framöver. Detta torde gynna odlingen och minska energibehovet.

Fristaten Norrland vore en vision för plågade svenskar, behandlade som andra klassens invånare i sitt eget land, det nuvarande Sverige. Fristaten Norrland kunde vara ett sätt att realisera svensk trygghet, tro och tradition, ett påtagligt alternativ till det Sverige vi ser idag där allting traditionellt släpas i smutsen, där media förstör landet genom cover-up och lögner och där riksbanken säljer ut sitt guld till vrakpris.

Fristaten Norrland skulle åter tända svenskhetens fackla: ”Dess ljus slår upp mot norrskenets ljus”...

Javisst ja, en sak till: Fristaten Norrlands flagga skulle såklart bli den redan antagna Norrlandsflaggan: vit med gyllene, blåkantat kors.

Relaterat
Jasminrevolutionen och USA
En dikt om Norrlands flagga

Bild: residenset i Härnösand, möjligen ett bra regeringssäte för en norrländsk fristat

Det börjar bli dags för inval av en ny AKADEMILEDAMOT

En stol är ledig i Svenska Akademin.

Akademiledamoten Birgitta Trotzig avled tidigare i år. Så vem ska ersätta henne på stol nummer 6?

Jag en bra kandidat: Erik Andersson.

Han är bildad, har gett ut finurliga prosaböcker (Ättlingen från Mecklenburg, Gyllene Gåsen, Den larmande hopens dal) och har översatt Fina Saker (Ringtrilogin, Joyce mm). Så att, utan ironi måste jag nog säga att Andersson är perfekt för Akademin. Man måste ha viss bildning, kunna bidra till det arbete Akademin ändå uträttar, och det tror jag Andersson kan.

Är man lagd åt genrepjunk kan man ju tänka sig att Anderssons tolkande av just Ringtrilogin och annan fantastik kan vara en merit. Kanske approcheras han av Englund & c:o sägande, ”Hördu Andersson, vad är egentligen det här med fantastik? Du tycks kunna det. Så kan inte du komma till Börshuset och upplysa oss om sf, fantasy och skräck till båtnad för det svenska kulturarvet?”

Vare därmed hur som helst. Även om Akademin fortsätter att ignorera fantastik – fullt möjligt; varför ska de syssla med genrer? – så är nog Andersson med sin lexikaliska kunskap i svenska ord och vändningar som gjuten för Svenska Akademin. Man måste ha vissa meriter för att bli invald, det räcker inte med att sitta på innekrogar i Stockholm och hänga.

Andra tänkbara kandidater vore en indolog, en hebraist eller en klassiker (latinsk och/eller grekisk språkman). Har man sinologen Göran Malmqvist borde man även kunna värva i andra språkområden.

Vad jag INTE tror är att Akademin värvar ännu en poet. Vi har redan Lotass, Frostenson, Lugn, tre tämligen nyvärvade krafter. De har även täckt upp den kvinnliga flygeln så nu kanske det blir en man, oavsett inriktning.

Nåväl, det får bli som det kan. Som en liten service ger jag er här en lista på dagens Akademirulla. Vilka är med, vilka skolkar?

1. Lotta Lotass, 2009 – (poet)
2. Bo Ralph, 1999 – (forskare)
3. Sture Allén, 1980 – (forskare)
4. Anders Olsson, 2008 – (forskare, skriftställare)
5. Göran Malmqvist, 1985 – (sinolog)
6. Birgitta Trotzig, 1993 – 2011 (författare)
7. Knut Ahnlund, 1983 – (deltar inte sedan 2005)
8. Jesper Svenbro, 2006 – (skriftställare)
9. Torgny Lindgren, 1991 – (romanförfattare)
10. Peter Englund, 2002 – (ständig sekreterare från 2009)
11. Ulf Linde, 1977 – (konstvetare)
12. Per Wästberg, 1997 – (författare)
13. Gunnel Vallquist, 1982 – (skriftställare)
14. Kristina Lugn, 2006 – (poet)
15. Kerstin Ekman, 1978 – (deltar inte sedan 1989)
16. Kjell Espmark, 1981 – (skriftställare)
17. Horace Engdahl, 1997 (ständig sekreterare 1999-2009)
18. Katarina Frostenson, 1992 – (poet)

Relaterat
Gyllene gåsen
Tolkien

Illustration Björn Brusewitz

Japan är ett spännande land

Fotboll är som det är. Det är svårt att göra mål. Därför avgörs det hela rätt ofta på förlängning och straffsparkar. Så skedde nu i damfotbollens final mellan USA och Japan. Straffläggning handlar till stor del om psyke och här visade sig japanskorna starkare. 5-3 till Japan blev slutresultatet.

Var det japansk andlighet över amerikansk materialism? Var det koncentrerat psyke över moralisk slöhet? Var det disciplin över låt-gå-mentalitet? Nu ska vi inte dissa Pia Sundhages lag men idag svallar känslorna såklart för Japan. Japan har länge fascinerat mig. Vem gillar inte detta estetiska folk, detta strävsamma, tålmodiga folk, detta lågmälda men, när det gäller, storslagna folk?

Jag har studerat detta land, tänkt över det och skrivit en bok om det. Det är essäsamlingen "Drakens spegelbild" som finns som fritt nedladdningsbar pdf. Gå hit bara och klicka på "spara som" på arkivmenyn. Denna 95-sidiga fil ger dig Japan i ett nötskal: du får en bakgrund till landet och dess historia, dess kultur och särart. Det handlar om gammal kultur och ny, om Kurosawa och samurajer, om bilindustri och science fiction, om buddhism och Mishima och mycket mer. Det är historia och konst, det är religion och filosofi, det är moderna krig med Togo och MacArthur och det är gamla tidens krig med bushido och svärd.

Det är, kort sagt, "Drakens spegelbild - en bok om Japan".

Relaterat
Japansk bilindustri
Science fiction och Japan
svd svd svd svd dn dn dn

Det råder torka på Afrikas horn

Det råder torka på Afrikas horn. Kenya, Djibouti, Somalia och Etiopien är drabbade. Det inhämtar jag idag i DN och SvD.

Den här våren har det hänt saker i Mellanöstern. Dit hör inte direkt Afrikas Horn som är östra spetsen av mellersta Afrika. Men nog gränsar det till Mellanöstern alltid. Till Mellanöstern räknar jag automatiskt norra Afrika eftersom denna region historiskt hängt ihop med det egentliga Mellanöstern, sett som Mesopotamien plus Mindre Asien. Norra Afrika, "NA" i sammansättningen "MENA" (Middle East and North Africa) har alltså mer med Mellanöstern/Främre orienten att göra än med resten av Afrika, Afrika söder om Sahara.

Afrikas horn kan trots det sägas tillhöra Mellanöstern. Sedan vår tideräknings början har till exempel Etiopien haft kristendom. Övriga Afrika, mellersta och södra, tenderar att ha fått kristendom först med kolonialismen. Sedan är islam stark på Afrikas horn också, ett typiskt MENA-drag.

Så låt oss tala om Mellanöstern! Det har hänt en del där på sistone. I alla fall i våras. En symbolhändelse var när Egyptens president Mubarak föll. Efter trycket från demonstrationer och upplopp avgick han i februari. Då gladdes egyptierna. Ja, man gladdes så pass att man sjöng. Man sjöng: "Mot Jerusalem tågar vi / för att bli miljontals martyrer". (Arabiska: "Lel Qudous Rayheen... Shohadaá bel malayeen") Se denna video.

Den fantasirike bedömaren, en sådan som jag, säger då: här har vi en indikation på de tider vi lever i, en tid då allt flyter, allt är i stöpsleven. Hela Mellanöstern kommer att kastas i krig, före årets slut kommer vi att leva i EN ANNORLUNDA VÄRLD. Hur pass "annorlunda" tänker jag inte säga här, ni tror mig ändå inte.

Den sansade bedömaren däremot, han säger: dessa skanderande egyptier, de var bara gripna av stundens eufori, som en fotbollspublik ungefär. Inget att fästa sig vid.

Inget? You tell me.

Denna arabiska skandering, detta med att tåga mot Jerusalem för att bli martyrer, rapporterades inte av MSM (mainstreammedia). Nej, då hade väl det gulliga Jasminrevolutionsnarrativet fått sig en törn. Själv uppmärksammandes jag på det hela när jag såg ett Youtubeklipp från Alex Jones TV-program. Det handlade främst om ekonomi. Men allt flödar samman nu, världspolitik, ekonomiska rapporter (om dollarns svaghet, eurons och yuanens relativa styrka, om ädelmetaller och oljepris), domedagsprofetior och annat härligt.

Domedag? Tja, profetior om civilisationskollaps, Fyra Ryttare, Antikrist, Planet X och annat är legio på Youtube. Det är tidens tempo helt enkelt, inte riktigt mainstream än men det kommer att bli. Mahdin kastar sin skugga framför sig. Dyker han inte upp i år så blir det förmodligen nästa år.

Relaterat
Mellanösterns historia
USA och Mellanöstern
dn dn dn dn dn svd

USA:s valuta heter knarkdollar

USA:s budgetproblem har manglats i veckan. Obama vill få igenom sin budget men det går dåligt. Varför? För USA:s ekonomi är knackig.

1.

USA har en ekonomi. Valutan heter dollar. En aspekt av dollarn är fenomenet PETRODOLLAR. All olja i världen handlas i dollar vilket ger USA enorma finansiella fördelar. Libyenkriget sägs för sin del vara, inte det första oljekriget men det första oljevalutakriget. Man bestrider Libyens rätt att handla olja i annat än dollar. Mina inlägg om detta i detta inlägg (scrolla ner till stycke 2).

All olja handlas i dollar. Detta tillhör USA:s ekonomiska egenart. Men dollarns status som världsvaluta sägs även bero på att droger handlas i dollar. ”Narcodollar” skulle i så fall vara lika viktigt som ”petrodollar” för dess ekonomi. Se till exempel vad professor James Petras skrev i maj i år om drogkriget i Mexico:

Drug profits, in the most basic sense, are secured through the ability of the cartels to launder and transfer billions of dollars through the US banking system. The scale and scope of the US banking-drug cartel alliance surpasses any other economic activity of the US private banking system. According to US Justice Department records, one bank alone, Wachovia Bank (now owned by Wells Fargo), laundered $378.3 billion dollars between May 1, 2004 and May 31, 2007 (The Guardian, May 11, 2011). Every major bank in the US has served as an active financial partner of the murderous drug cartels – including Bank of America, Citibank, and JP Morgan, as well as overseas banks operating out of New York , Miami and Los Angeles , as well as London.

På ytan kanske USA ogillar att drogpengar går genom dess banksystem. Men ur profithänseende, visst ger det snurr på ekonomin att en massa dollar från knarkaffärer flödar genom USA? Knark är en stor business. Är odling av knark den viktigaste jordbruksgrödan? Vissa säger det. Och USA är motorn i knarkaffärerna.

Dollarn hålls vid liv av ett flertal faktorer. Narcodollar är en av dem: "If not for our drug kingpins funneling dollars into our markets, the dollar would be dead." (källa)



2.

Vad mer om USA? Dess ekonomi är ett kapitel för sig. Men re det som var ett varningens tecken, krisen 2008, så lär orsaken till det hela ha varit dåliga lån. Vem som helst fick låna till ett hus.

USA sägs ha konsumerat sönder sin ekonomi på huskrediter. Hela USA:s s k ”goda ekonomi” byggde på konsumtion på kredit.

Saken tycks vara den att lån, banklån, alltså kredit, inte ger någon tillväxt i sig. Sparande och produktiva investeringar ger tillväxt, inte skräplån till skräpkonsumtion. ”Köpa hus” är i sig inte skadligt, men att köpa hus med 90-100% belåning och fylla det med diverse dyrt skräp som platt-TV, espressomaskin och spis med glashäll är tvivelaktigt. Allt ska man som antytt låna till. Men de pengar man lånar skapas ju ur tomma luften av bankerna, det är bara luft i systemet.

Men staten gillar denna typ av bankrörelse. Det ger snurr på ekonomin, det ger tillväxt. Allt ska gå upp, hela tiden upp. Det är bubbeleffekten. Vi ser samma sak idag 2011. Men nu väntar antagligen utplaning och fall. Hela västvärlden befinner sig här idag sägs det. Alla sitter i samma båt, alla ekonomier har nått kulmen. Alla har upplevt uppgång på grund av att det varit enkelt för folk att låna pengar. Billiga krediter är tydligen vad som ligger till grund för eländet.



3.

Vad mer har jag att säga? Om USA har jag skrivit en hel del här på bloggen. Om dess moderna historia här. Papperspengar, mest dollar och euro men på sikt även SKR, är en tvivelaktig tillgång. Bättre är att titta på ädelmetaller. Guld hade sitt all time high igår. Idag är det fortsatt stigande på 1593 dollar.

Så vad mer behöver ni veta? Vill ni ha bibliska aspekter på USA:s uselhet? Kolla här då. För övrigt vill jag inte hacka mer på det fina USA. Kulturellt är man ju så gosiga. Blue Öyster Cult, Heinlein, Frank Herberts "Dune", van Vogt – vad kan gå fel? Ända sedan jag var barn på 60-talet har USA stått för positiva visioner också. Vi såg mycket västerns som små, High Chaparrall och Bröderna Cartwright. Timpo Toys plastcowboys och –indianer var de hieroglyfer med vilka vi lärde oss förstå världen. Personer som Robert E. Lee och Custer hade ju sina heroiska drag.

Så USA av idag må leva på narco- och petrodollar, det må vara Den Babylonska Skökan och Det Stora Babylon, men man behöver inte kasta ut barnet med badvattnet. USA har (eller hade) även något att bidra med kulturellt.

Relaterat
Jonajted Stejts Ov Amörrrka
Lovecraft
svd svd dn dn dn dn