På sidan 1408 i sitt manifest nämner Breivik diverse böcker som präglat honom. Dit hör Machiavellis "Fursten", Toynbees "A Study of History" samt Clausewitz' "Om kriget". Clausweitz analyserar där krigets psykologi samt vissa grunder för taktik och strategi. Breivik hade själv inte ens gjort lumpen, han ansåg inte den norska regimen värd att dö för, men i övrigt var Breivik rätt "soldatisk". Han tänkte i termer av krig. Han ansåg Natos bombning av Serbien 1999, när det ville förvisa muslimer, som en krigsförklaring. Vare därmed hur som helst; i detta inlägg ska jag ta en titt på Clausweitz' berömda bok.
1.Man kan säga att på 1990-talet vände kulturklimatet en smula här i Sverige. Tyska författare som sedan 1945 förvarats i giftskåpet blev åter salongsfähiga.
Nietzsche och
Jünger fick en renässans, böcker om och av Heidegger och Hegel såg dagens ljus.
Oswald Spenglers ”Västerlandets undergång” och Carl Maria von Clausewitz’ ”Om kriget” gavs ut på finförlag.
Hur många här i landet som läst Clausewitz vet jag inte. Dock var det en kulturgärning att ge ut denna klassiker. Clausewitz står sig. Han är ingen bisarr teorituggare, o nej: han var delvis en pragmatiker, delvis en holist. - Clausewitz ogillades för sin del av Montgomery of Alamein. Denne förstod honom inte (q v ”Krigskonstens historia”, 1975). Monty var väl för common sense-präglad för det, han greppade inte Clausewitz' förhållandevis mer principiella approach. Dock kunde en sådan etablissemangsfigur som
Colin Powell tala uppskattande om tysken i sina memoarer (”My American Journey”, 1995) så Clausewitz var inte helt ignorerad efter 1945. Tack vare att Lenin framhöll Clausewitz’ värde så torde även vissa vänstermänniskor ha läst honom under den tid man i övrigt skyfflade undan allt tyskeri.
”Om kriget” kom på svenska 1991 på Bonniers. Till boken följde ett separat appendix med en introducerande essä av en amerikan vars namn jag nu glömt. På basis av den kan man i vart fall poängtera att Clausewitz' närmande till krigskonsten var lite speciell. Den var inte logisk och deduktiv så som Jominis och Willisens arbeten tenderade att vara. Clausewitz försökte inte koka ner krigshistorien till ett allmängiltigt, abstrakt och syrefattigt system. Clausewitz ville istället gå en pragmatisk väg; han ville
skapa en syn på krigandet som hjälpte chefen att fatta beslut.Willisen och Jomini sägs ha inriktat sig på kvantitativa data, geografi, logistik och vapenverkan. Men detta sista ändras för sin del fort, gamla sanningar inom ballistik och skjutlära blir till exempel snabbt obsoleta. Clausewitz däremot fokuserar som antytt på LEDAREN för att lära denne tänka och bedöma striden, snarare än att formulera regler för hans handlande.
Den gamla skolan fokuserade på planmässighet och systematik. Clausewitz gick en annan väg. Han försökte greppa sådant som slumpmässighet, oberäknelighet, moral, vilja och friktion. Den gamla skolan kan då kallas NOMOTETISK: den ställer upp lagar, grek nomos. Bättre anpassat för krigföringens föränderliga natur är en IDIOGRAFISK attityd (av grek. idios, egen, separat, distinkt), en som ser till disciplinens särart. Likt en hermeneutiker lever sig Clausewitz in i krigföringen på dess egna premissser för att utvinna vissa tumregler ur den, allt i det pragmatiska syftet att handleda chefen på slagfältet. Uppenbarligen har han lyckats för Clausewitz läses än idag men Willisen och Jomini inte alls. Clausewitz pragmatism passar det militära kynnet som inte gillar principer och kannstöperi för deras egen skull. Hur man vinner ett fältslag är målet, hur man vinner taktiska segrar är vad en soldat vill. Clausewitz hjälper soldaten att göra detta.
2.Clausewitz var antiteoretisk, dock inte anti-intellektuell.
Tanken var viktig, idén, inte den brutala kraften. Som filosof var Clausewitz HOLIST. Han ville se helheten, leva sig in och tolka hela det fenomen som hette krig. Han ville se ”kriget i sig”, oblandat av inflytanden, och sedan se hur detta ”absoluta krig” modifierades när det hamnade i verkligheten. Fullt krig, absolut krig, totalt krig, det var krigets mest avancerade form: totalt krossande av fienden är målet. Clausewitz ansåg dock att dylikt krossande för för långt; bättre är i så fall att sikta på en varaktig fred. ”Total seger” bör inskränkas till den taktiska nivån. Men ibland är det fler faktorer än vad man personligen vill med kriget som spelar in; det kan bli en naturkraft, se nedan.
Clausewitz urskiljde nämligen olika perspektiv på kriget, väglett av olika symboler (detta med symboler kan i sig ses som ett paradexempel på intuitivt synsätt, jag gillar det). Kriget kunde då dels vara en NATURKRAFT (symbol: folket), en KREATIV VERKSAMHET (symbol: generalen), samt ett VERKTYG (symbol: politikern). Kriget som naturkraft hade Clausewitz själv sett under
Napoleonkrigen då man krigade hårt och utan förskoning, kanske inte lika hårt som under 30-åriga kriget men det var inte långt ifrån. Samma totala, naturkraftsliknande karaktär hade kriget på 1900-talet i form av FVK och AVK. Det är bortom generalens och politikerns makt, även om kriget parallellt kan vara kreativa verksamheter och politiska verktyg, så där som Clausewitz urskiljde de olika perspektiven ovan.
3.”Krig är enkelt”, sa
Napoleon, ”allt beror på hur man genomför det.” Clausewitz noterade också det där med hur det var enkelt i teorin. I verkligheten finns dock FRIKTIONEN, vilket var ett begrepp han lanserade. Det innefattar detta att saker och ting går snett, tar längre tid än beräknat, Murphys lag osv. Vidare förstod han att krig är vad vi idag skulle kalla en KRISVERKSAMHET, en svårfångad entitet där det är onödigt, ja farligt att ställa upp principer för handlandet.
Tyska armén insåg det och hade till exempel inför andra världskriget principen ”inget slår en taktisk seger”; då finns det inget rätt eller fel handlande per se. Om en viss bro måste sprängas trots brist på order från högre ort så spränger man den. Detta enligt Marco Smedberg (”Militär ledning”, 2001). Den ryska armé tyskarna mötte då hade inte samma fokus på taktisk seger, där var det mer formalism och styrt handlande. Vilket ledde till nederlagen 1941 som sånär knäckte landet.
Med Clausewitz så måste frontofficeren inse krigets väsen, röra sig med stridens flöde istället för att hämmas av regler. ALLA regler ska såklart inte ignoreras, bara de som klavbinder en att vinna en taktisk seger. Teori är onödigt, det inskränker handlandet. Man ska behärska hantverket och kunna analysera ett läge, men intuition måste också finnas. Man måste både ha Förnuftets svärd och intuitionens stav. Moltke den äldre kallade för sin del denna balans för ”väga och våga”. Förnuft och känsla måste gå hand i hand, även på slagfältet.
Fler discipliner är kriget torde förresten behöva rum för intuitionen. Men det kommer så sällan fram, allt är bara systematik och steg-för-steg-mallar. Det som låter sig sägas från en kateder, det rätlinjiga som utgår från ett antagande och utmynnar i en formel, det är vad som lärs ut, inte det att verkligheten kan vara kaotisk och brist på systematik ibland är av nöden. Minns dock att vi talar högre ledning här. Att leda ett skyttekompani består än idag till 90% av att följa reglementet. Men ska man bli mer än kompanichef (kontorschef, butikschef, kökschef) måste man ha en clausewitzk attityd till beslutsfattande – en fri och flytande, en som tar det oväntade med i beräkningen. En både pragmatisk och fri hand.
4.Mannen som skrev essän i det där appendixet till svenska utgåvan av ”Om kriget”, han sammanfattade Clausewitz så här: preussarens analys av kriget var STRUKTURELL. Hans analys av människan i krig var för sin del PSYKOLOGISK. Till detta kom en analys av SLUMPENS ROLL i krig. Allt detta förenades till en gångbar handlingsteori, ett stöd för en fältherres handlande.
Clausewitz hann inte revidera sitt verk som planerat. Han dog i den koleraepidemi som svepte över Europa på 1830-talet. Hans änka beslöt dock att utge verket som det var. Det gjorde hon rätt i. Verket står sig som en oslipad diamant. För att sammanfatta Clausewitz kan sägas: han är pragmatiker, han frångår ett deduktivt, logiskt tänkande till förmån för en friare systematik, en helhetspräglad rundmålning där vissa stickord som friktion, initiativ, intuition och inlevelse vägleder fältherren. Vissa tumregler – vissa skulle säga ”lagar” – uppställdes. Som ”anfallets kulminationspunkt”, som var den punkt bortom vilken ökad insättning av kraft ger negativt utbyte. Det kan även kallas ”minskad marginalnytta” samt ”lagen om anfallets avtagande kraft”. Clausewitz noterade också att försvar är starkare än offensiv; en angripare måste som regel vara överlägsen med minst 2:1 för att segra.
5.I Liddell Harts ”På andra sidan kullen” (1987) kan läsas om det arv Clausewitz fick
i Tyskland. Här fokuserade man på Clausewitz’ diktum att krig måste vinnas genom slag, genom anfall, inte genom att manövrera. ”Låt oss slippa höra om fältherrar som vunnit segrar utan att skjuta ett enda skott” sa Clausewitz, syftande på Maréchal de Saxe, Eugen av Savojen eller någon annan perukhjälte. Utan anfall kan nämligen fienden inte besegras. Det besannades under
Napoleontiden och under Preussens enhetskrig. Men detta ledde med tiden till en tysk övertro på brutal kraft och sluggerartad kamp. FVK:s materielslag sägs vara resultatet av detta. Man tenderade att angripa fienden där han var starkast, endast så ansågs seger kunna vinnas.
Rakryggat möta fienden i titanisk kamp, även om det leder till sådant som Verdun; det var den tyska stilen. Därför kom en reaktion under mellankrigstiden då man åter betonade manövrering och indirekt angrepp. Generellt lästes Clausewitz inte så mycket denna tid. Istället var det von Schlieffens idéer om det tomma slagfältet, utspridningen och den ökade komplexiteten som vägledde FVK- och
AVK-generationerna. Nog fanns Clausewitz ande implicit även i detta men som vägledande gestalt var han vid denna tid lite diffus.
I den mån de tyska AVK-generalerna hade en guru var det Schlieffen. Detta alltså enligt Liddell Hart. Men efter 1945 fick Clausewitz möjligen en smärre renässans. In i modern tid har nämligen olika arméer frångått hårda system på krigskonstens område. Man har i Clausewitz’ anda fokuserat på att sammanfatta taktikens grunder i ett antal ledord. Svensk armé brukar till exempel tala om ”kraftsamling, överraskning, handlingsfrihet och lokal överlägsenhet”. Detta kan kompletteras med Montgomerys fokus på ”kraftsamling, överraskning, samverkan, ledning, enkelhet, snabbhet och initiativ”.
Monty nämndes ju inledningsvis; hans common sense-natur hade svårt att förstå Clausewitz. Dock är Clausewitz som vi sett förhållandevis common sensig; hans sätt att uttrycka sig hade dock en tendens att verka mer gåtfull än nödvändigt. Det kanske var den gamla tyska
warum soll man es einfach machen wenn man es so schön komplizieren kann som spökade för Monty. Men det är mer en fråga om stil mer än innehåll. Clausewitz står sig, hans attityd till krigskonsten är ännu brukbar trots att vapnen förändrats till oigenkännlighet sedan hans dagar. Preussaren levde i hästens och muskötens dagar men hans ambition att ur krigskonsten sålla fram ett hjälpmedel för handlandet, hans approach att hjälpa en fältherre att fånga stridens natur för att uppnå seger, är fruktbar
ännu på attackhelikoptrarnas och lasersiktenas slagfält.Relaterat
Jünger och första världskrigetBreivik-testetsvd svd svd svd dn dn dn dn dnBild Carl Maria von Clausewitz, 1780-1831
