Science fiction, paranoia, Breivik och David Icke

Hur galen var Breivik? Var han paranoid? Gick han runt och tyckte sig se ”the PC pod people” överallt, lobotomerade får utan insikt om repressionen? Härmed i alla fall ett inlägg om metafysik, paranoia och våld. Det börjar i sf-filmens och -böckernas värld men utmynnar hos Brevik och David Icke, en annan intressant person dessa tider.

På 1970-talet regisserade Don Siegel filmen ”Dirty Harry”. Denna Clintan-film var nog minnesvärd. Men före det, på 1950-talet, regisserade Siegel ännu en klassiker. Det var ”Invasion of the Body-Snatchers”.

En scen ur den har etsat sig fast. Huvudpersonen har förstått att utomjordingar håller på att ta över världen via kopior, mänskliga kopior framodlade i särskilda puppor. Nu ger sig huvudpersonen av för att varna resten av staden han bor i. Han försöker hejda folk på gatan: ingen reaktion. Han försöker hejda bilar: ingen reaktion, folk lyfter inte ens på ögonbrynen inför det han säger. Det slutar med en utzoomning: han står uppgivet i en korsning medan trafiken strömmar kring honom och ignorerar honom. Slutsatsen är: det är ingen vits med att varna människorna för dessa är redan styrda av utomjordingarna, alla människor i staden är puppmäniskor…!

När mannen inser att alla runt honom är puppmänniskor, så vänder han sig därnäst mot kameran och ropar: They’re already here! And you’re next!

Detta är paranoia. Det är den desperation man känner när ens omvärld inte delar ens egen verklighetsuppfattning. I en värld av PK-fanatiker är till exempel åsynen av en europeisk stadsgata med hälften svarta ansikten ett tecken på framsteg. För en etniskt medveten är det lika med katastrof och kreolisering. Och dessa skilda synsätt, de är en fråga om ontologi, hur man tolkar sinnesintrycken och därmed vad man anser vara verkligt.

Det finns fler exempel på science fiction där huvudpersonen är, eller tycks vara paranoid. Han har genomskådat allt. I Heinleins ”The Others” är världen bara kulisser men endast huvudpersonen ifrågasätter det. Fritz Libers ”You’re All Alone” har ett liknande tema.

Även Philip K. Dicks ”Flow My tears The Policeman Said” (1974) har paranoid ontologi. En TV-kändis vaknar en dag upp på ett lopphotell. Ingen vet vem han är, ingen har sett hans TV-program. Han återfår sin identitet på slutet men det hela har minst sagt underliga associationer, man vet varken ut eller in till slut. Vad är verkligt? Dick var bra på att fuzza till verkligheten på detta sätt.

- - -

Filmer på temat ”paranoid verklighet” är alltsedan Don Siegels verk rätt vanliga. 1988 kom till exempel John Carpenters ”They Live”, om skelettmänniskor som styr världen men ingen ser det, på ytan är allt normalt. Men av misstag får huvudpersonen tag på ett par glasögon med vilka skelettfolkets rätta ansikte blir synligt. Så startar en revolt mot deras regim. Detta händer när man får på sig "sanningsglasögonen".

Även ”The Matrix” (1999) har ontologiskt tema. Vad är verkligt? Inte den värld vi ser sägs det, den är datagenererad. För att bryta den måste man ta till våld… Detta är i sig en paranoid tanke. Mången psykopat har sagt sig vilja ändra världen med sitt våld. Men även mer sansade attentatsmän, som presidentmördare, har ontologiska mål sägs det. Se bara på novellen ”The Object of the Attack” av Jim Ballard. Denna novell publicerades i Interzone 1984, antologiserad i ”The Complete Short Stories” från 2002. - Varför mörda en president? Det handlar inte bara om att komma åt en makthavare. Ballard:

Invested in the President of the United States, the world’s most powerful leader, are not only the full office and authority of the temporal world, but the very notion of existence itself, of the continuum of time and space which encloses the assassin as much as his victim. … Like the disturbed child seeking to destroy everything in its nursery, the assassin is trying to obliterate those images of himself which he identifies with his perception of the external universe. Suicide would leave the rest of existence intact, and it is the notion of existence, incarnated in the person of the President, that is the assassin’s true target.

Det kan sägas vara attentatsmannens ontologi in nuce. En störd individ av detta slag kan inte bara begå självmord, som Ballard antyder, det löser för honom inga problem. Han tänker i ontologiska termer, han vill ändra verkligheten. Han vill få media att skriva om det hela. Ty vad är verkligt? Det man ser och hör i media. Alla vet vem USA:s president är och mördar man – eller försöker mörda – denne har man satt sitt avtryck i verkligheten för evigt.

Har Breivik spelat denna ontologiska roll? Har han påverkat vår verklighet? Eller är han bara ett stört barn som slår sönder sina leksaker för att få uppmärksamhet? Båda sakerna kan vara fallet: han har känt sig desperat och känt sig tvingad att ta till våld för att få omvärlden att reagera. Men i och med dådet så HAR han också fått uppmärksamhet. Han har blivit en ökänd typ, en herostratiskt ryktbar person med sitt dåd och sitt 1500-sidiga manifest. Vad vi än tycker om det så har han ”påverkat verkligheten”. Han har fört sin kamp upp på ett ontologiskt plan. Ingen kan idag undgå att tänka på detta dåd, på Breivik, Utöya och 2083.

Det är verkligheten det gäller. Breviks dåd gällde också verklighetsbilden i sig. Han ville ha islamism och Frankfurtskolans negativism på dagordningen. Ingen skriver annars om detta, inte MSM i varje fall.

Vi har fler ontologiska aktörer idag. Vad sägs om en David Icke som driver sin högst annorlunda bild av verkligheten. Han säger att världen styrs av humanoida ödlor från en annan dimension. Deras verktyg är särskilda släktlinjer i vars individer de kan ”gå in” via de två nedersta chakrorna. Detta låter som science fiction men Icke hävdar att det är sant. Mer om detta här.

Så vi lever in intressanta tider: vi strider om verklighetsbilder i vår vardag, din granne ser inte vad du ser när han blickar ner på gatan. Och händelser detta år har påverkat vår verklighet, där i synnerhet Breiviks dåd var en oväntad händlese, en galnings dåd som fått rätt stora effekter, effekter på tänkande och attityder. Och en viss regimkritiker vid namn Icke anser att världen styrs av aliens från en annan dimension. Verkligheten har blivit sf. Men sf är inte en onödig verksamhet för den skull; vi kan behöva sf-litteratur för att lära oss tolka dessa spekulativa verklighetsbilder.

Relaterat
Breivik och science fiction
Philip K. Dick

Östra kanalen, Härnösand.

dn dn dn exp ab svd

För nytillkomna läsare

Vi lever i intensiva tider: Breivik och Libyenkrig, mena-revolt och amerikansk skuldkris, hot om depression och en samhällsdebatt som går till ytterligheter. Den som gillar Sverige är suspekt och plutokraten är kung.

Och värre ska det bli: USA går Sovjets väg och kollapsar, euro och dollar blir värdelösa, åska, hagel och drivis i sikte... what's not to like? Jag menar just det: gilla krisen! Jag har anat denna megakris sedan milennieskiftet så jag är inte så nedslagen dessa dagar. Har jag bara mat på bordet och tak över huvudet mår jag som en prins.

Men kanske Krisen berövar en även detta, maten för dagen och huset? Kanske ens hus sveps med i en tsunami som den japanska i våras? Allt kan hända.

Men tills dess: den dagen, den sorgen. Men om jag ska ge mina läsare ett råd så är det att vi är på väg mot annorlunda tider. "Uncharted territory ahead." Kanske låter jag som en kriskramare, en som njuter av kollapsen. Det vore ju förfärligt. Men jag kan ju inta tiga om mina utsikter. Vill ni ha ett budskap om för evigt fyllda mataffärer, evig tillväxt, billig bensin och lådvin på lördag, sluta läs då. "Kicki Danielsson-festisen" kan gå all världens väg jämte punktlig löneutbetalning, sopade gator och polisen som kommer när man ringer. Redan idag går ju polisen på knäna i storstadsregionerna och det behövs inte mycket för att tippa vårt land över kanten.

Nu ska vi inte bli alarmistiska här. Kris kan komma, det kan bli en megakris av det slag Guillaume Faye talar om: en krisernas konvergens. En etnisk, miljömässig, ekonomisk, politisk osv kris sammanfaller. Join the fun. Men har man som jag redan diskonterat eländet, redan räknat med tuffa tider, så kan man ta det rätt lugnt idag. Har man internaliserat kris och kollaps så kan inget röra en. Det är, som allt annat, en mental fråga.

- - -

För ett år sedan hade den här bloggen 30 läsare per dygn. Nu är det 300. Några läsare har alltså tillkommit på sistone. Därför kanske jag borde ge lite osökta länkar för att visa vad som finns här.

Idag, den dag som idag är, publicerar jag en novell här på bloggen: "Rosen i Solgläntan". Den får ni skrolla ner för att nå. Jag har även tidigare lagt upp noveller här, som den något dunkla "Den sjungande sjustjärnan". Den handlar om ett sällskap adepter som är i färd med att gå in i Det Stora Bortom, men en trio rebeller slår bakut och planerar istället att ta över världen...

Mer skönlitteratur finns det. En rätt finurlig följetong är "Kopisten i Babylon". Vid tiden för Kyros' approch mot Babylon möter vi en kopist och dennes gudeliga funderingar, hans pennvässanden och fågelfängeri. Ännu en följetong på Galaxen är "Melinas resa", om en new age-nunnas öden och äventyr.

Nog med mina noveller. Jag har även skrivit om litteratur och då rätt ofta om fantastik och liknande. En tysk fantast var till exempel Ernst Jünger. Hans "Der Arbeiter" med sin kyliga teknovärld har alltid lockat mig. Sedan kan vi ta ett inlägg om Campbell-skolan inom science fiction med Heinlein, Asimov, Niven och andra.

När det gäller fantastik har jag även skrivit om arkaiska andar som Clark Ashton Smith och Frank Herbert.

Denna blogg heter som alla vet Svenssongalaxen. Jag startade den 2007. Namnet valdes för att visa på bredden: detta skulle inte bli en nischad blogg, nej här skulle allt få finnas, högt och lågt. Allt skulle tumla runt i en gigantisk och kaotisk jazz. Så för att ge typiska länkar till bloggen kan man välja och vraka lite som man vill - tänker jag - så varför inte, bland annat, länka till inlägget om "Phil Lynotts sista dagar och död". Det handlar om Phil Lynotts sista dagar och död. Vet du inte vem Phil Lynott var? Läs inlägget.

Och här är ett inlägg om diktformen transpiranto, ett av bloggens populärare inlägg.

Politik har jag skrivit en del om. Kolla till exempel in detta inlägg om Fredrik Reinfeldts doktrinära maktlöshet. En salt grej från 2010, väl värd att läsa.

Ett annat rätt fränt inlägg är "Romantik". Det handlar om litterär romantik.

Sist ger jag er tre spridda inlägg. Detta är från 2007 och handlar om ICA, om att vara en "ICA-människa", föranlett av den kris företaget upplevde då. Det gällde gammal (eller inte så gammal) köttfärs.

Här recenseras "Karolinerna" av Heidenstam. Den är ibland teatralisk och tillgjord, jodå, men på det hela taget koncis och ganska lagom. En klassiker.

Och för att balansera den hårdrockare jag nämnde nyss (Lynott), härmed en recension av Jimi Hendrix "Axis Bold As Love". Mycket nöje.

- - -

Jag som driver denna blogg heter Lennart Svensson. Jag är i skrivande stund 45 år gammal och bor i Härnösand-by-the-sea. En del böcker har jag gett ut så jag kan kalla mig författare om jag vill. Detta är dock inte någon författarblogg. Jag bloggar om allt. Som synes.

Hur ser framtiden ut då? Det får vi se...! Målsättningen är i alla fall att framöver bjuda på recensioner, krönikor, historiska artiklar, dagboksblad och liknande. Ungefär som tidigare. Det är som antytt spännande tider vi går mot och det kan ju vara intressant att vara med och kommentera dem. Men man får som bloggare inte bli en nyhetsjunkie och hänga på DN.se för att hitta saker att länka till. Viss koll på dagsläget må man ha men huvudfåran i bloggen måste vara ens egna idéer och intressen. Om jag en dag får lust att recensera en inaktuell bok så gör jag det. Huvudsaken är att boken är aktuell för mig.

Man måste komma med något eget, ge något slags vision, vare sig det är "en nyhet" eller inte. Med andra ord måste man, som Musashi sa, få motståndaren att röra sig till ens egen rytm. Inte så att jag ser läsaren som fiende men ni förstår: man måste ha något personligt och unikt att komma med. Det finns tusentals bloggar och man måste sticka ut i denna mängd. Och det har jag en vag känsla av att jag gör, även om jag inte har någon av Sveriges största bloggar. Men hellre "a few good men" som läsare än en likgiltig massa.

Collage av LS

Svensson: Rosen i Solgläntan (novell)

Min farmor brukade berätta sagor för mig. Ibland handlade de om Rokkana, en främmande dimension med tjusande berg, smäktande sjöar och susande skogar. Med tiden fann jag själv vägen till detta Rokkana; jag vandrade runt i dess "förundrans länder" och fann stoff till egna sagor och berättelser. Omsider skrev jag ner dem. Härmed en rokkansk saga.

En hjälte var ute och red i Rokkana på jakt efter Rosen Som Aldrig Vissnar. Uppdragsgivare var en vesäll kung han hamnat i tjänst hos, en pungslående Preben som överfallit honom när han red genom dennes rike. Han hade låtit sina trupper föra honom till slottet, och väl där sa han kort och gott: hämta mig Rosen eller så dödar jag dig.

Blasko - så hette vår hjälte - gick motvilligt med på det hela. Han red ut och började leta efter Rosen. För att få en bild av denna vår hjälte kan sägas att han var helt klädd i grå vadmal. Det var hans signum. Han kallades stundom "Den grå riddaren". - Blasko sökte Rosen. Omsider fick han veta att den växte i Solgläntan, även känd som Esperian. På vägen till Solgläntan kom han en dag till en brinnande flod, kallad Belibimba eller Brinnande floden. En gåtfull man i en båt av järn rodde honom över, med häst och allt. Färjkarlens namn var Thonon. När han rott över sa han:

- Haha, du är lurad! För att komma tillbaks måste du åka med mig igen, men då ska jag överlåta sysslan på dig! Du ska bli fast här i evighet, så som jag har varit dömd till denna syssla!

- Aj då, sa Blasko, det var illa. Nåväl, vi får ta det där sedan för nu ska jag finna Rosen Som Aldrig Vissnar.

Han red iväg och tänkte: bra att jag passerat floden för gläntan ska ligga bortom denna, sägs det. Passera Belibimba så är du snart i Esperian. Men dessförinnan ska man visst komma till byn Huger och därefter till staden Mosicca.

Blasko red vidare. Och innan gläntan nåddes kom han mycket riktigt till en by, en samling gårdar längs en bygata. Det var Huger. Det var av allt att döma en välmående by för alla hus var tjärade och hade ornamenterade fönsterluckor, grönmålade dörrar och spåntak. Men trots det var byborna ledsna.

- Varför är ni ledsna? sporde Blasko. En man i vadmal och slokhatt svarade:

- Vårt guldäppelträd ger inte frukt längre.

Härvid pekade han på en gård i byns mitt där det växte ett träd. Trädet, rätt likt en lönn, var fullkomligt kalt och förtorkat.

- Jag vet inte hur ni ska göra, sa Blasko sanningsenligt. Men jag kanske kommer på något för jag återvänder strax.

Blasko red vidare och kom så till en större by, rent av en stad. Den hade flera kvarter med korsvirkeshus och stenhus, kullerstensgator och en brunn på ett torg: det var Mosicca. Men folket han mötte var även här sorgsna. Hjälten frågade varför. På detta svarade en fet man i barett, slängkappa och knäbyxor:

- Vår brunn har sinat. Vad ska vi göra?

Hjälten red fram, såg ner i schaktet och såg att botten bara bestod av sten. Han skakade på huvudet och sa:

- Aj aj då. Jag får fundera på saken, kanske jag kommer på något. För jag återkommer strax!

Han red vidare och funderade på sitt äventyr. Sickna gåtor va, hur ska jag lösa dem? Men kommer tid kommer råd.

Vad det led löpte vägen in i en skog. Dess träd växte förhållandevis tätt; man såg både granar, aspar och björkar samt videsly, nyponbuskar och ormbunkar. Och ingen skog utan djurliv; i kronorna hörde man en koltrast sjunga, enstaka humlor flög och samlade nektar till sin hummelhonung och ibland såg man en hare stanna upp mellan några träd innan den försvann.

Han red under tystnad en stund. Plötsligt nådde han en blomsteräng. På högra sidan farvägen såg man en skylt, en träskylt på en påle nerslagen i marken. Blasko red närmare, böjde sig ner och läste:

"Följ denna stig så kommer du till Solgläntan, även känd som Esperian."

Solgläntan! tänkte Blasko. Esperian! Men det är ju precis platsen jag söker! Och skyltat och allt!

Han slängde benet över hästens manke och hoppade ner på marken, lämnade sin häst att beta gräs, tog ett djupt andetag och slog in på stigen till Solgläntan. Äntligen, tänkte han, mitt sökande närmar sig sitt slut... kanske finner jag här rosen, denna sägenskimrande Ros Som Aldrig Vissnar...

- - -

Blasko följde stigen in i den gåtfulla, fridfulla skogen och kände det som om han inte hade ett problem i världen. Och vad det led rundade en krök på stigen och kom ut i en glänta, och i gläntans mitt såg han något som glänste. Han gick fram böjde sig ner och såg att det var en gyllene ros, underbart vacker, skinande som solen. Han kände på den; den var mjuk som en levande växt, men lystern var inte att ta miste på, det var guld.

Han drabbades av ett ögonblicks tvekan: vad gör jag nu? Ska jag verkligen plocka denna vackra växt? Vore inte det helgerån? Men då sa en röst:

- Plocka mig!

- Vad? sa hjälten.

- Du hörde mig, sa rosen - för det var den -, plocka mig! Du har sökt mig vida omkring och nu har du hittat mig!

- Aha, du kan tala!

- Ja visst, sa blomman. Men jag känner också på mig att du har några frågor; passa på och ställ dem nu, för när du plockat mig kan jag inte längre tala.

- Gott, sa Blasko. Jag passerade på vägen hit en by med ett guldäppelträd som inte gav frukt; vad är problemet?

- En mus ligger och gnager på roten; döda musen så ska trädet åter ge äpplen.

- Tack. Sedan såg jag en stad med en brunn som sinat; vad är problemet?

- Under en sten i brunnen bor en padda; döda paddan så ska brunnen åter ge vatten.

- Åhå, tack, sa Blasko.

Sedan frågade han hur han skulle göra med Thonon, färjkarlen som hotat att överlåta sitt ämbete på honom. Rosen gav ett svar även på detta.

- Tack ros för dina råd, sa hjälten, nu plockar jag dig!

- Härligt, sa rosen.

Hjälten fattade stjälken och knipsade av den med blotta fingarna, tog rosen, höll upp den mot solen och strålade ikapp med dess sken. I samma stund hände något märkligt; där rosen vuxit sköt en ny, likadan blomma upp, lika vacker och lika gyllene.

- Det var konstigt, sa han för sig själv. Men den finns där förstås för näste äventyrare som får ett liknande uppdrag. Eller så är det bara så att det ska växa en gyllene ros här, skapelsen är inte komplett utan den.

- Det är så, sa den nya rosen: det ska alltid finnas en ros här som föremål för drömmar - allas drömmar.

- Jag förstår, sa Blasko. Så farväl växande gyllene ros i denna glänta; må du bli mål för en annan äventyrare, eller må du blomstra här i evigheters evighet!

- - -

Blasko stoppade den plockade rosen i en innerficka på kolten och gick stigen tillbaka. Tillbaka vid ängen fann han sin häst, besteg denna och red iväg i den soliga eftermiddagen. Så kom han till staden med den sinade brunnen, Mosicca. Vår hjälte red rakt in på torget, kallade baskermannen till sig och sa:

- Jag har lösningen på ert bekymmer. Under en sten i brunnen bor en padda. Om ni dödar denna padda kommer brunnen att ge vatten igen.

Man lät genast ordna rep för att fira ner en smal, modig man till brunnens botten. Väl där vände han på stenarna, fann paddan och dödade den med en hirschfängare. I samma stund började vattnet flöda och mannen hissades upp.

Alla kunde snart se att brunnen gav vatten igen. Man hurrade för riddaren och bjöd honom på en festmåltid i stadens rådhus. Där undfägnades han med god, fet mat. Trött av måltiden beslöt han att övernatta där och nästa dag lämnade han staden till allmänt jubel.

Han kom så till byn med det förtorkade trädet, byn Huger. Mannen med slokhatt träffades på. Till denne sa Blasko:

- Svaret på lösningen med ert vissnade träd är att en mus gnager på roten. Döda musen så ska trädet åter ge frukt.

Man ordnade fram spadar och började gräva runt trädets rot. Snart fann man den lömska musen och dödade denne med ett spadhugg. I samma ögonblick började trädet grönska och bära gyllene äpplen.

- Varsågod, sa mannen i slokhatten, ta ett guldäpple som tack!

Blasko såg på det glänsande gula äpple som räcktes honom och tänkte: guldros, guldäpple, ingen dålig skörd.

- Tack, odalman. Men nu måste jag vidare.

Han stoppade äpplet i sin andra innerficka och red vidare mot Belibimba, den brinnande floden. Väl där mötte han Thonon, färjkarlen, som väntade med sin båt:

- Ro över mig så ska vi göra upp sedan, sa Blasko.

- Gott, sa Thonon.

Hjälte och häst klev ombord och roddes över Brinnande floden. Väl över lopp Blasko i land med sin pålle, räckte lång näsa åt Thonon och red iväg. Detta var det råd rosen gett vår Blasko: att för allt i världen inte ta emot den andres åra, då skulle allt vara förlorat.

Så Blasko red tillbaks till den kung som tvingat honom hämta rosen, kung Preben. Och väl i tronsalen tog Preben emot rosen.

Då steg en hovman fram och sa till kungen:

- Det sägs att om man tar bladen från ett flertal dylika rosor, mal dem och utvinner rosenolja, så får man ett livselixir: en dryck som gör en odödlig!

Kungen nickade åt detta. Han frågade Blasko var han funnit rosen, om det fanns fler - och det fanns det förvisso sa Blasko, det växte ju upp en ny sedan han plockat den första. Han tänkte: detta blir ett bra sätt för mig att ge igen på denne vesälle kung jag tjänar, denna pungsugande nidung, denna nattsvala! Så Blasko gav honom vägen till Belibimba, till Brinnande floden - och kungen, sugen på fler rosor, fler exemplar av denna den eviga rosen, eftersom bladen i viss mängd alltså kunde alstra ett livselixir, gav sig av till den Brinnande floden och Solgläntan bortom den, till Belibimba och Esperian.

Preben red iväg på en grå häst, red iväg med hermelinsmantel och kungakrona på huvudet. Men väl vid floden räckte honom Thonon åran så att han, kungen, blev fast för evigt som färjkarl medan Thonon själv lopp i land och blev en fri man.

Blasko var för sin del nöjd med att ha straffat kungen på så vis; kungen hade ju oprovocerat överfallit vår hjälte när denne red genom Prebens rike. Sedan hade han hotat honom till livet om han inte fann Rosen. Så går det; som man bäddar får man ligga.

Relaterat
Agajan äventyraren
Kerubernas svärd

Vietnamkriget 1965-75

USA av idag utövar militär närvaro lite här och där: i Irak och Afghanistan plus på alla de baser man har världen över. I Libyen stödjer man rebellerna med flyginsatser. På sin tid krigade man i Vietnam och det blev det första krig USA förlorade.

1.

Vietnam är ett land söder om Kina. På 1800-talet var det en fransk koloni. Under andra världskriget tog så japanerna över ruljansen. En viss Ho Chi-Minh bildade då rörelsen Viet Minh för att göra slut på allt främmande styre i Vietnam – även det franska, som förvisso var på väg att reetableras efter kriget.

Onkel Ho utropade sin Demokratiska Republiken Vietnam 1945. Den skulle omfatta hela landet även om de södra delarna Cochinkina och Annam var utom hans kontroll; han styrde endast över det nordliga Tonkin. Här hade hans rörelse opererat som gerilla i några år, försedda med vapen av USA:s spionbyrå OSS. Eftersom japanerna i krigets slutskede spärrat in alla fransmän, dittills använda som lägre tjänstemän i administrationen, var det lätt för Ho att ta makten. En intressant notis om Ho under kriget är annars denna: han besökte en gång general Chennault i någon av dennes Kinastationeringar, bad att få dennes signerade fotografi och gick nöjd därifrån. Chennault visste ju inte vem Ho var, "bara en enkel beundrare". Men Ho använde senare fotot som bevis på att han hade mäktiga vänner, han var minsann vän med en amerikansk general kunde han säga. Förutom på Hos politiska handlag visar denna anekdot på den prestige och goodwill som amerikanerna hade i Asien på den tiden.

Ho Chi-Minh höll 1945 norra delen av landet. Södra delen ockuperades av en brittisk armédivision. I oktober detta år överlämnade britterna regionen åt fransmännen, som därmed var tillbaka i sitt gamla kolonialvälde. Den franska konstitutionen av år 1946sa för sin del att de gamla kolonierna i Indokina skulle ingå i en union med moderlandet – och i mars samma år erkände man Ho Chi-Minhs republik som en fri stat inom den franska unionen, men fortsatta förhandlingar strandade. Därvid försökte fransmännen erövra Tonkin med vapenmakt, men detta misslyckades omsider sedan man besegrats vid Dien Bien Phu 1954. Därmed lämnade fransmännen Indokina, man uppgav sina ostasiatiska kolonier, men amerikanarna som stött fransmännen med vapenleveranser under kriget gick nu själva in för att stödja Sydvietnam. Ett fredsavtal som slutits i Paris 1954 delade nämligen landet i en sydlig och en nordlig del, tvärs över landets midja i provinsen Annam, med baktanken att de båda snart skulle återförenas sedan val hållits.

Sådan var planen. Men misstänksamheten var för stor, USA uppfattade Nordvietnam som då stöddes av Kina som en oroshärd à la Nordkorea, så valen i söder stoppades. USA gick som sagt in för att stödja Sydvietnam, man höll en marionettregim under armarna med finansiellt stöd. Dessutom skickade man militärrådgivare dit, något som Parisavtalet sa att man fick ha – men endast till ett antal av 600, en siffra som USA överskred i hemlighet, för på hösten 1963 fanns hela 17 000 man USA-militär i Vietnam.

Sydvietnam drabbades av ett uppror 1957, företaget av den nationella Front Nationel de Libération, FNL, med målet att befria landet från USA-närvaron – men eftersom FNL fick stöd av det kommunistiska Nordvietnamn, ja enligt Stanley Karnow ("Vietnam - A History", 1982) till och med startades av detta land, ansåg USA att kommunistisk aggression förelåg och att man därvid måste hjälpa Sydvietnam att slå ner upproret. Detta att FNL startades av Nordvietnam och inte var en spontan folkresning i syd må vara en besk medicin för mången Vietnamromantiker, men om nu Karnows tes stämmer måste en del saker revideras. Visst är USA en machiavellisk makt då som nu, men allt är inte svart och vitt här i världen.

USA ansåg att Sydvietnamn var utsatt för aggression. Man måste hjälpa dem. Detta gjordes på militär väg med översändandet av militärrådgivare och överskeppning av vapen och allehanda materiel. Man blev involverade i ett gerillakrig med FNL. De amerikanska rådgivarna som endast var tänkta att fungera som instruktörer deltog ofta i striderna. Men kriget gick dåligt och FNL höll på att helt få kontrollen över Sydvietnams landsbygd – en bygd där man rörde sig som fisken i vattnet enligt Maos gerilladoktrin, klädda i bondens svarta pyjamas och bambuhatt, av det skälet att det i regel var bönder och lantarbetare som värvades till FNL:s led. Att gerillan och nord vann mark var nog oåterkalleligt, för oavsett vad man tycker om kapitalism versus kommunism så hade det dåtida ledarskiktet i syd ingen tåga, det hade inte den anda som nord besatt – och denna skillnad var historisk, landet hade traditionellt haft en mer militärpräglad regim i norr, härdad av krig med stormaktsgrannen Kina, och en mer livsbejakande men svagare regim i söder med handel och näringar som plusvapen.

Läget var, kan man säga, ett kulturellt avancerat syd mot ett mer krigiskt men torftigare nord. Detta är ett mönster som även kan ses i förhållanden som Mexico versus USA, sydstater mot nordstater i USA:s 1800-tal samt Kinas risodlande, rika sydregion mot den kargare, veteodlande krigarstaten i norr – historiskt sett. Vad gäller Mexicos högre kultur än USA:s så noterades den av Robert E. Lee när han krigade här på 1840-talet: Mexico hade en prydlig och välmående landsbygd trots den formella fattigdomen, byarna gav ett rikare intryck än motsvarade amerikanska samhällen; det var en fetare kulturell mylla här, det fanns fler överlagringar i form av olika indiankulturer – toltec, maya, aztec – än i det angränsande USA där det mest var öken och stäpp, obebodd sedan tidernas begynnelse. Och vad gäller syds högre kultur under inbördeskriget så är det allmänt känt att södern hade en rikare litteratur och ett mer belevat sätt människor emellan än i nord, slaveriet för den skull ej att förtiga.

Chef för den amerikanska militärmissionen i Vietnam var vid denna tid Paul Harkins, en gammal kavallerist och polospelare. Han hade under andra världskriget tjänat i staben till Pattons 3:e armé. I Vietnam var han mer ett slags generaldiplomat än operativ chef, ty för den rådande antisubversiva krigföringen hade han ingen blick. Under honom började bland annat räknandet av lik (”body count”) bli ett mått på framgång i striderna, vilket visar på hans verklighetsfrämmande inställning. Mycket belysande för Harkins karaktär är anekdoten om när han ombads ställa sig bland en grupp soldater för ett pressfoto. Han vägrade med motivationen: "Jag är inte den typen av general..."

Kriget gick dåligt och gerillan hotade att fälla Sydvietnam. Än var USA inte engagerat i full skala men det ändrades 1965 då gerillans aktiviteter blev för besvärande, som ett anfall mot garnisonerna i Pleiku och Qui Nanh där 38 amerikanska rådgivare dödades och 100 sårades. President Johnson gav då klartecken till flyganfall mot Nordvietnam. Det blev plan från hangarfartyget Ranger som bombade två mindre städer i norr. Samtidigt sattes reguljär trupp in, 2 000 man ur marinkåren som skulle skydda en helikopterbas i Da Nang i mellersta Vietnam (Annam).



2.

1965 skeppades även en rad US Army-förband in i Vietnam och vid årets slut hade man 200 000 man i landet. Allt annat lika var detta en tid av ökad satsning på amerikanska armén som vapengren, för den hade fört en tynande tillvaro sedan andra världskrigets slut med Koreakriget som kort mellanspel – men detta krig utkämpades bara med gamla, redan existerande vapentyper medan flyget vid samma tid genomgick en period av förnyelse. Bortsett från den allmänna upprustning som följde efter Koreakriget förblev armén en relativt missgynnad vapengren – för man trodde inte att markstyrkor skulle ha något att säga till om i en framtida konflikt, i vart fall skulle de inte gå i spetsen; detta skulle flyget, läs atomflyget göra, och armén hade endast att gå in efteråt och säkra terrängen. I början av 60-talet insåg man dock att terrorbalansen i kärnvapen öppnade för smärre, konventionella krig, så därmed fick även armén en roll att fylla i strategin, bland annat genom att möta kommunistiska gerillor med antisubversiv krigföring: ”Counter Insurgence Warfare”, förkortat COIN.

Bland annat på grund av detta fick armén sin materiel förnyad, med finkalibriga vapen som M-60-kulsprutan samt den helautomatiska karbin M-14 med 20 skotts magasin, trästock och kaliber 7,62. Detta var ett mycket vanligt vapen i Vietnamkriget. Den välkända karbin M-16 med kaliber 5,56 kom senare; den klena kalibern medgav magasin med 30 skott och en soldat kunde bära med sig rätt många sådana vilket var ett plus i småskaliga strider. M-16 saknade trädetaljer; plast och pressad plåt gav vapnet dess typiska framtoning. Bärhandtaget med integrerat sikte var en fyndig detalj.

Vad gäller utrustning kan nämnas arméns olivgröna, eller snarare gräsgröna uniformer som var högsta mode vid denna tid. Vapenrock m/65 är ännu populär som surplusmode. Camouflageuniformer började också bli vanliga i Vietnam, där särskilt vissa sydvietnamesiska modeller som en tigerrandig stass var populär. Hjälmen man använde var den traditionella M-2 som kom 1942. Speciella kängor togs fram för djungeltjänst, försedda med hål i sulans sidor så att vatten skulle rinna ut. En väst som skyddade mot granatsplitter och rikoschetter började också användas vid denna tid. Vad slutligen gäller huvudbonader förutom hjälm så förekom i den tidens US Army en skärmmössa av bomull, beanie, som av någon anledning endast bars av officerare; manskapet bar vad som helst annat så som pannband eller gick barhuvade. Först i och med djungelahatten som kom efter ett tag fick man en någorlunda populär huvudbonad; den var av modellen fiskemössa med ett mjukt brätte löpande runt hela mösskullen.

Åter till händelseförloppet. Flygraider mot norr inleddes för sin del i februari 1965
och pågick så gott som dagligen till 1968. De blev ett fiasko – för man trodde från början att tre veckors bombande skulle göra nordvietnameserna förhandlingsvilliga, men inte ens tre års bombande räckte skulle det visa sig. USA inledde denna sin ”Operation Rolling Thunder” med att sätta in hangarfartygsbaserade plan, därefter tog man till markbaserade plan av typen F-105 Thunderchief, och när inte det räckte satte man in strategiska bombplan av typen B-52 Stratofortress, pilvingade monstra med åtta motorer i fyra gondoler. ”Old Big Ugly” kallades planet. Det sägs för övrigt att USA släppte mer bomber över Vietnam – mot nords territorium samt på slagfält i söder –, än man släppt på samtliga krigsskådeplatser i andra världskriget: Nordafrika, Italien, Tyskland och Japan. Att landet inte blev en öken efter denna insats kan bero på att bombning bara är effektiv till en viss gräns, en ruin kan ju inte bli mer än en ruin, samt att många bomber torde ha träffat vid sidan av målen, om man till exempel bombade djungel där gerillan antogs finnas. – Det nordvietnamesiska luftförsvaret var för sin del effektivt: luftvärnsrobotar (erhållna från Sovjet, som vid mitten av 60-talet började ersätta Kina som stödmakt) tvingade ner planen från hög höjd, och väl nere blev de ett lätt byte för alltifrån lv-pjäser till gevär. Till december 1966 ska USA i Vietnam ha förlorat lika många plan, som man förlorade under år 1942 i andra världskriget...

Situationen i Sydvietnam förbättrades något sedan USA satt in trupp 1965. Men samtidigt höjde Nordvietnam garden; från början hade man endast understött FNL-gerillan, till exempel genom att sända förnödenheter via Ho Chi-Minh-leden som ledde från Norvietnam via Laos och Kambodja till Sydvietnam, men från och med hösten 1965 satte man in reguljära förband ur Nordvietnams armé (NVA) jämsides med gerillaförbanden. Särskilt gerillan kom att lida förluster i striderna som följde, så pass att den i slutet av 1968 inte längre var en kraft att räkna med – men då hade redan USA:s vilja att fortsätta kriget brutits, varvid nord kunde upprätthålla trycket mot syd med NVA-förbanden som ryggrad. Kriget från och med 1965 var således inget renodlat gerillakrig som många kanske tror, utan det var en blandform som kan kallas kombinerat gerilla- och konventionellt krig. Den operativt omöjliga situationen för USA var annars att fiendeförband kunde rycka in i Sydvietnam från Laos eller Kambodja, uppta en position som amerikanerna anföll och sedan slinka tillbaka till Kambodja/Laos. Detta var mönstret i strider som Ia Drang, Hamburger Hill och Dak To. Vidare var det så att kommunistsidan ofta hade högre förluster än amerikanerna i striderna, men eftersom de förra var beslutna att befria sitt land kunde de tåla mycket högre förluster än de senare, som bara var där som interventionister och främlingslegionärer. Det hela liknade på sätt och vis amerikanska inbördeskriget; USA hade här i så fall Englands roll, utkämpande ett krig på andra sidan havet med en på papperet starkare armé, mot en fiende som hade mindre resurser men en starkare vilja att fortsätta kriget – eftersom man slogs för sin frihet. Låt gå för att denna frihet efter segern var lika med kommunistdiktatur, men det var i alla fall deras egen diktatur. Trots viss hjälp från Kina och, med tiden, Sovjet var det kommunistiska Vietnam herre i sitt eget hus. Läget med USA som evigt närvarande storerbror och gynnare för Vietnam var ohållbar.



3.

I slutet av 1967 sa ledande amerikanska politiker och militärer att kriget strax skulle vara vunnet: det var det beramade ”light at the end of the tunnel”. Vissa segrar hade förvisso vunnits, man hade på papperet besegrat NVA i smärre drabbningar, men det var i så fall endast ordinära segrar. De kunde också kallas kommunistsiska avvärjningssegrar. Då, nyåret 1968, satte nord in en offensiv över hela Sydvietnam: städer anfölls i gerillaattacker, NVA och gerilla utförde anfall mot militära mål och själva USA:s ambassad i Saigon, Sydvietnams huvudstad, angreps. Amerikanerna hemmavid, som kunde se allt på TV, vände sig emot kriget praktiskt taget över en natt. President Johnson lovade ett upphör i Rolling Thunder och förhandlingar, samtidigt som han sa att han inte skulle kandidera för ännu en presidentperiod. Vietnamkriget hade knäckt honom, den psykiska påfrestningen kring alla beslut rörande detta ”lilla skitkrig” som plötsligt växt sig över alla bräddar, hade blivit för mycket för denne robuste Texasson.

Vinnare i presidentvalet 1968 blev så en viss Richard Nixon, Eisenhowers gamle vicepresident. Nixons målsättning blev nu att amerikansk trupp skulle dras tillbaka successivt samtidgt som Sydvietnams armé – som stridit vid USA:s sida hela tiden – fick all tänkbar hjälp i form av vapen och utrustning. Det kan för övrigt nämnas att striderna i Sydvietnam var intensiva hela 1968; det opererades intensivt på landbygden i strider mellan armén/marinkåren och NVA – och vid denna tid började det även uppstå mässingsbrist på världsmarknaden på grund av det intensiva skjutandet i Vietnam. Patron- och granathylsor gör ju av mässing. Nu hade USA för övrigt drygt 500 000 man i Vietnam, vilket inte var lite för att slåss mot gerilla och fotmarscherande NVA-trupper, men landet var å andra sidan rätt stort till ytan och inalles var befolkningen på 80 miljoner, inte 8 som Sverige hade på den tiden. USA:s insats var stor men inte tillräckligt stor, sett i förbandsstyrka. Sedan tillkom förstås faktorer som stridsmoral där kommunistsidans var högre = kunde tåla större förluster.

Amerikansk ÖB i Vietnam 1965-68 var Virginiabon William Westmoreland. Föregående ÖB:n Harkins hade genom sin reserverade stil retat upp journalisterna, som klagade på att det aldrig fick veta någonting. Westmoreland beslöt sig för att ändra på det där, främst genom att hålla täta presskonferenser samt låta korrespondenterna ströva omkring tämligen fritt i krigszonen. Därmed trodde han att han skulle vinna pressen för sin sak men effekten blev den rakt motsatta: presskonferenserna blev orgier i förskönande omskrivningar vilket så klart skapade en förtroendeklyfta mellan krigsledning och media, och TV-team som exempelvis filmade sårade amerikaner på stridsfältet var ingen bra reklam för kriget. – ”Westy” hade trott att kriget skulle vara vunnet kring 1968, men eftersom det inte blev så fick han avgå detta år. Han ersattes av Creighton Abrams, vilken hade lett den pansarstyrka som undsatte de kringrända amerikanska fallskärmsjägarna i Bastogne 1944. Abrams stred i Vietnam för en förlorad sak, men åtminstone mediamässigt begick han inte Westmorelands blunder utan var mer restriktiv med information.

Nixon hade sagt att det amerikanska engagemanget i Vietnam skulle trappas ner. Visserligen började förband sändas hem redan 1969, men striderna fortsatte och 1970 lät han invadera Kambodja i en kombinerad mark- och flygoperation. Målet var att riva upp nordsidans baser i detta land, ett på papperet sunt strategiskt mål, men hemmaopinionen var så pass krigstrött vid denna tid att detta gav upphov till väldiga protester, demonstrationer och kravaller. Nixon torde därför ha insett att vidare operationer i regionen med amerikansk marktrupp inte var möjliga, den enda vägen att gå vore att lämpa över krigsbördan på sydvietnameserna men samtidigt stödja dem ekonomiskt och med flyginsatser. Syd hade redan fått sin armé förstärkt med amerikansk materiel, och parallellt med att US Air Force och flottans flyg var kvar i landet så byggdes det sydvietnamesiska flygvapnet upp till det tredje största i världen. Men moralen i Sydvietnams armé hade inte blivit bättre sedan krigets början, så denna materielhjälp var ett slag i luften.

För att göra en lång historia kort så upphörde USA:s engagemang i Vietnam i och med fredsavtalet i Paris, januari 1973; all trupp skickades hem men vissa flygförband stannade kvar – till augusti samma år, då USA:s kongress förbjöd allt vidare insättande av amerikanskt flyg i regionen.

Sydvietnameserna skulle nu kriga själva mot nordvietnameserna. De senare lanserade efter en tids paus ett stort anfall, en konventionell offensiv med pansar- och artilleristöd, och Sydvietnam praktiskt taget föll ihop inför denna anstormning 1975. Fortare än man anat intog kommunisterna Saigon. USA fick bland annat blixtevakuera sin ambassadspersonal med helikoptrar som landade på taket till ambassaden. Helikoptrarna flög sedan till ett amerikanskt hangarfartyg i Siamviken. Detta var i april 1975.

Därmed var Vietnamkriget för USA:s del helt över. En kommunistisk regim inrättades så i Vietnam. Sedan, på 90-talet, liberaliserades denna. Men arvet från segern mot USA lever förstås vidare.

Herr, Michael: Dispatches
Karnow, Stanley: Vietnam - A History
Sheehan, Neil: A Bright Shining Lie

Relaterat
Colin Powell
Patton

Man strider på Syrtens stränder

"Vid Syrtens stränder" diktade Julien Gracq om, därtill inspirerad av Jüngers Marmorklippor: fiktiva länder med förebild i verkligheten. Jüngers landskap fanns kring Bodensjön och Syrtens stränder finns i Nordafrika, i dagens Libyen. Syrtenbukten är synlig för alla som ser på kartan för östra Libyens kust. Den har fått namn av staden Sirte som är Khadaffis hemstad. (Not: Gracqs bok kom på svenska 1952, Wahlström och Widstrand förlag.) exp dn dn dn dn svd svd

Idag 27/9 står hårda strider om Sirte. Föregående veckor har rebellerna försökt inta staden från väster. Då slogs man tillbaka av ett beslutsamt motstånd. Nu har man istället angripit staden från öster och vunnit framgång. Hamnen ska vara intagen, vilket torde vara en viktig landvinning. [Edit 15.55: centrum av staden sägs ännu hålla stånd.]

Nato understödjer rebellerna öppet i denna strid. Natoflyg genomkorsar Sirtes luftrum uppger Al Jazeera. Arrogansen är total: ordet "flygförbudszon" används väl knappt ens av Fogh Rasmussen längre. Det är ett öppet krig av väst för att kontrollera ett oljeland. Om marionetterna sedan är islamister och al-qaidister bryr man sig inte så länge profiten är garanterad.

I striderna om Libyen förekommer mycken rysk materiel. Den behöver formligen inte vara sammansatt i Ryssland eller Sovjet men modellerna är tydliga ryska profiler: Kalasjnikovs automatkarbin med 7,62 mm kaliber, för övrigt en särskild kort patron med förebild i den tyska 7,92 Kurz som användes i StG 44. Man har raketgeveär typ RPG med överkalibrerad granat, "för stor för eldröret". Man har tanks av typen T-56 och T-62.

Dessa ryssmodeller tycks vara basen i beståndet. Sedan har ett och annat grg m/48 siktats i striderna liksom en del annan västmateriel. Men eftersom Libyen en gång köpte huvuddelen av sin material från Sovjet (eller Kina, som kopierade den) är det ryska vapen vi ser mest av i bilderna från Libyen.

Vad gäller Sirte och Syrten så är provinsens gamla namn Cyrenaika, ett namn med antika grekiska rötter. Jag har för mig att detta etymologiskt hör ihop med syréner också. Övergrepp, barnamord och imperialism bland syrénbestånden: sådan är världen.

Relaterat
Mellanösterns historia
Kerubernas svärd
dn

Till frågan om etnicitet

Den hårda sanningen är att Sverige behöver invandrare. Både de som ska byta blöjor på Jimmie Åkesson på ålderdomshemmet, och de högutbildade och driftiga som ska skapa nya jobb genom forskning och entreprenörskap. Antalet européer mellan 15 och 64 år är på väg utför medan pensionärerna ökar. Den ekvationen går inte ihop.

Det skriver Ola Wong i SvD. Invandrare ska hit för att jobba åt oss. Men hur kommer det sig då att vi har ungdomsarbetslöshet också? Det är den ekvationen som inte går ihop.

Samma argument om arbetskraftsimport för att täcka upp en brist på rent svensk arbetskraft odlas på Brännpunkt av Kristina Persson, Fredrik Persson och Daniel Poohl. Tillåt mig anmäla mitt tvivel i frågan.

Ämnet "invandring" har blivit ett mål i sig. Den som ifrågasätter det är rasist. SD gör för sin del vad de kan för att inte framstå som etniskt drivna. Men det vill sig inte. Rasister och fascister får de heta.

SD driver ingen rasagenda. De kör den kulturella nationalismens väg: den som vill komma hit räknas som svensk. Det skriver de i sitt program. Än jag då, håller jag med om det? Är jag likt SD och en hedersman som Alexander Solsjenitsyn av den åsikten att nationalitet är en idé, inte ett blodsförhållande?

”Russian nationality is not about blood but about spirit.” Detta sa Solsjenitsyn i ”The Russian Question At The End Of The Twentieth Century”, 1995. Och visst, det kunde han ju säga som inte hotades av massinvandring. Men om man är det blir etnicitet viktigt. Som gentleman ville man gärna odla en inklusiv kulturnationalism men det börjar bli svårt i Sverige av idag. Har vi cirka 100 000 invandrare per år? Visst är det även européer och återinvandrare bland dessa. Det blir alltid bråk om siffror. Men kolla Cavatus blogginlägg om detta innan du tvärsäkert påstår "det pågår ingen massinvandring"...

Invandring må förekomma. Det är en global värld. Elitinvandring à la parser och kineser som Wong nämner är av godo. Men invandringen av kvalificerad arbetskraft till Sverige idag är marginell i relation till lejonparten av invandring.

Nåväl, invandring må förekomma, stor eller liten. Men det säger ju alla. Men hur är det med etniciteten då...?

- - -

Etnicitet, folket främst. Detta är brännande ämnen att diskutera. Men man kan inte ignorera denna fråga. Många idag, världen över, håller på sin etnicitet. Det är bara vita folk som inte får göra det.

Men etnicitet spelar roll. Till och med för den PK-indoktrinerade storstadsbon. Hon är glad över att dottern just köpt en lägenhet i ett fint område och inte bor i en invandrarförort. Hon ogillar högljudda afrikaner på biblioteket. Hon gillar bilden av lintottar vid midsommarstången men erkänner det inte högt. Hon säger INGET av detta högt för då blir hon stämplad som rasist.

Men hon har rätt. För etnicitet är viktigt. Jag är i och för sig ingen biologist och jag vill inte reducera saker som kultur, tradition och tro till materiella, rasliga faktorer. Men etnicitet spelar roll, den är del av ett helhetsfenomen. I fallet ”svenskhet” så är det ett holistiskt konglomerat av kultur, språk, tro, landskap och det etniska elementet.

Jag menar: tror ni Sveriges historia, dess kulturella arv hade sett likadant ut om vi varit en mestisbefolkning? Dylika ”kontrafaktiska” resonemang är svåra att motbevisa men ”färgblindheten” har spelat ut sin roll och vi måste alla inse att etnicitet spelar en viktig roll i vårt tänkande, kännande och handlande. Erkänner vi det öppet kommer vi till rätta med ”rasismen”, det vill säga de sämre sidorna av etnicitetsvurm som fördomar, hat och okunskap.

Jag vill här inte låta som någon mainstream-predikant, utmåla mig som någon progressiv i kontrast mot eventuella bonnrasister och troglodyter. Den som säger ”ras är viktigt” blir ju stämplad som högerspöke av MSM. Och vi kan gå tuffa tider till mötes där alla radikaler samlas ihop till ett läger någonstans eller virtuellt utplånas eller marginaliseras. Men i korthet: den etnicitet som funkat bra i Sverige sedan urminnes tider är den germanska/nordiska och den linjen ska vi fortsätta med. Germanska folk ska ha erkänsla för att de byggt detta land. "Sverige är vårt genom svensk strävan" som Vilhelm Moberg sa. Och för framtiden fungerar endast en något begränsad invandring. De MENA-folk, afrikaner och asiater vi redan har i landet med PUT/medborgarskap får såklart stanna. I den mån vi tänker etniskt/stammässigt får vi finna en modus vivendi, bokstavligt talat ”ett sätt att leva”. Men det ska ske på våra villkor, inte på deras som idag.

- – -

”Sverige åt svenskarna” sa Per-Albin Hansson. Ett etniskt mer eller mindre homogent land befordrar samhällsfred ansåg han. Multikulti däremot bäddar för problem. ”Mångkultur = mångproblem” som Feminix så träffande sa.

Etnicitet är viktigt. Utöver det kan jag väl kalla mig identitär, human biodiversity-advokat eller något annat tjusigt. Folk får kalla mig vad de vill. Jag är en fri man, fri att säga min mening såsom germaner alltid varit. Varje friboren man fick säga sin mening på tinget innan beslut togs. Så var det sedan tidig järnålder.

Jag säger det jag vill. Etiketter är av underordnad betydelse. För att ta en jämförelse: om folk vill etikettera texter jag skrivit specifikt som ”fantasy”, ”sf” så är det OK för mig, jag gör det ju själv ibland. Dock roar jag mig med att även kalla dem sagor, framtidsfiktion, fantastik, svenssonstories mm. Det är kul att hitta på etiketter. Basbudskapet är dock vad dessa texter förmedlar, det går bortom genren i sig.

Nåväl. Etnicitet är viktigt. Det är vad jag har att säga i frågan. Jag har inget att komma med i mer rasbiologisk detalj idag. Germanska folk ska dominera i Sverige, det räcker för mig, men några lagar som reglerar detta vill jag inte ha. Någon veritabel etnokrati stödjer jag inte för närvarande. Vad jag vill är att sentimentet ska ändras, det samhällsklimat som idag hånar vita och nedvärderar svenskar. Det om något är rasism av värsta slag.

Relaterat
Mångkultur = mångproblem
Nationalism

svd svd svd svd dn dn exp ab

"Falsk konsensus" skriver Carl-Johan Malmberg

Carl-Johan Malmberg i SvD är en pålitlig penna. En bildad estet, en man med akademisk cred, författare till både fackböcker och prosa. En essäist med dagspressprofil. Och i sin recension av Philip Zieglers fotobok om drottning Elizabeth II gör han en och annan reflektion. svd

Först själva objektet för recensionen: Englands drottning Elizabeth. Malmberg säger sig beundra henne. Han berättar om när han som barn såg Elisabeth på ett Stockholmsbesök och annat dylikt. Detta är personligt på ett sätt som texter i dagspressen sällan är.

Elizabeth är nog värd att beundra: en matriark med screen-presence, väl ägnad att fotografera. Som just i Zieglers "Queen Elizabeth II - A Photographic Portrait" som Malmberg recenserar. Här förekommer inga filmstjärneleenden men här finns värdighet. Efter att ha läst David Icke är jag inte lika ägnad att beundra denna monark men "I'll give it the benefit of my doubt". Och det handlar ju till sist inte om personen utan om vad hon representerar. För Malmberg blir Elizabeth en klippa i en svår värld. Han finner tröst i en viss bild i Zieglers bok:

Nästan varje dag denna sommar, svår av personliga skäl, har jag tittat en stund på min favoritbild: Julian Calders porträtt av en glad drottning i ett hav av yppigt rött från 2001. Luxe, calme et volupté. Här sitter Den vita drottningen, inte från ”Alice i Underlandet” utan från ett England som knappast är något underland, tvärtom. Men hon verkar säga: livet är gott, det finns tröst, det finns hopp. Och glädje.

Det är vad man ska sina idoler till: att inspireras, att höja sig över vardagens grå och nå frid. Shânti.

I början av sin text berör Malmberg Londonkravallerna. Minns ni dem? Jag minns dem som något annat än vad Malmberg gör: "... denna sommar som inleddes med slösaktigt prinsbröllop i Westminster Abbey och slutade med våldsamma upplopp i Londons utkanter där skadegörelsen mest drabbade redan utsatta och följdes av absurt hårda tag från rättsmaskineriet. Ett repressivt samhälle förtydligades." Det var inga absurt hårda tag. Det var nödvändiga hårdhandskar för att stävja anarki. Men så låter det i pressen, så fort polisen utövar sitt ämbete är det övergrepp.

Cameron agerade med fast hand. Han var så illa tvungen sägs det. Nästa år är det ju olympiad i London. Då måste man visa för omvärlden att man kan styra landet och garantera säkerhet. Utöver det var Camerons hanterande av krisen i alla fall taktiskt nöjaktig. Man måste våga kommendera ut 16 000 poliser om det kniper. Samt beväpna provisoriska medborgargarden. Jag tvivlar att en Reinfeldt skulle vara en dylik situation vuxen. Han skulle väl bara anta en bekymrad min och skylla allt på SD.

Åter till Malmberg. I inledningen till sin recension av fotoboken om Elizabeth II nämner han en viss dokumentär av Terence Davies. Den handlar om "det brittiska 50-talet med dess tilltagande konsumism och falska konsensus." Jag älskar slutorden här: FALSK KONSENSUS. Malmberg använder det som synes om ett annat land i en annan tid men jag tycker begreppet är användbart även i dagens Sverige.

För det är vad som präglar Sverige av idag. De sju etablerade partierna styr som fåvälde och är rörande ense om att sabotera landet, motarbeta traditionell svensk kultur och svenska seder. MSM är den ideologiska trumpeten som säger att Sverige är skit och etniska svenskar ska nöja sig med rollen som en andra klassens befolkning. Svensk strävan betyder inget: ett mångtusenårigt växttäcke rivs upp och slängs på sophögen.

Men denna konsensus i att motarbeta Sverige är just falsk. Det finns en tyst majoritet i det här landet, en omisskännlig "konservativ" strömning som fortfarande firar midsommar utan skam, som omhuldar svensk historia lite så där lagom tankspritt men ändå. Man är inte fientliga till det svenska så som eliten tenderar att vara. Man är för sina svenska rötter och sin svenska stil. Man gillar saker, man är inte hatiska till allt som man är inom eliten.

Denna tysta majoritet är vad som håller landet igång. Dagens självhatande stil "is just a passing fancy, going away".

Relaterat
Så vind och skörda storm
London brann
Larry Niven
Robert Heinlein

Svensk gör uppror i USA:s marionettstat

En man med svenskt medborgarskap sitter fängslad i Bahrein. Han har gjort uppror mot regimen i denna amerikanska lydstat. exp dn exp ab dn

I Sverige tillåter vi dubbla medborgarskap. Det är vi ganska ensamma om. Danmark gör det nämligen inte, inte Norge heller så vitt jag vet. Och då är vi bara i närområdet.

Varför har vi detta bruk? Är det för att vara snäll mot invandrare? Kanske. Den Dawit Isaak jag skrev om igår har till exempel dubbelt eritreanskt och svenskt medborgarskap. Han är svensk, han ska friges. Det är därför vi ser engagemanget för hans frigivande från eritreanskt fängelse. Det är gott och väl: lycka till Svenska Akademin och ni andra som engagerar er för det här.

Och nu kan ni få ännu ett fall, ett liknande fall att engagera er i. Det är nämligen Mohammed Habib al-Muqdad, med dubbelt svenskt och bahreinskt medborgarskap, som sitter i fängelse i Bahrein. Han har deltagit i upproriska aktioner mot regeringen. Får vi se den svenska eliten ställa sig på barrikaderna nu och ropa "frige al-Muqdad"...? Min misstanke är dock att det dröjer. Bahrein är ju en amerikansk lydstat, en artificiell önation utstyckad ur Iran, skapad enkom för USA:s intressen. Sedan 1991 har man sin 5:e flotta där.

Enligt DN hungerstrejkar al-Muqdad för närvarande i sitt fängelse. Han gör det i sympati med demokratirörelsen i landet, som han torde vara del av. Han sägs vara dömd till livstids fängelse för att ha försökt störta regimen. En äkta rebell? Han riskerade att få dödsstraff men USA ska då ha intervenerat och fått det till livstid. Det var ju snällt. Men man ville väl inte ha en martyr på halsen.

USA har som sagt starka intressen i Bahrein: man har en flottbas där. 5:e flottan huserar i Bahrein. Det nämner ingen av dagens notiser. Men detta är det viktiga i sammanhanget. Tro inte något annat. Det är därför Bahreins demokratirörelse slås ner. I andra MENA-länder blomstrar upproren men här får de inte leva. Bahreinupproret slogs ju ner med saudisk och emiratisk invasion i mars. En motoriserad bataljon var skickade man. USA stod bakom detta: "war by proxy", krig via ombud. Det är ju samma visa i Libyen.

Så varför denna bahreinska overkill i mars? För USA ville ha kontroll över denna miniatyrstat som är dess flottbas. Det fick man också. Upproret slogs ner med våld. Faller staten riskerar USA att förlora sin bas, så enkelt är det. Denna bas har funnits där sedan 1991, efter Gulfkriget. 1500 man jobbar där. Man servar hangarfartyg och ubåtar och gör allt annat en marinbas gör, vare sig den ligger i Norfolk, Virginia, Okinawa, Ascenscion eller på de hundratals andra platser där USA har sina övriga baser. Det är en helt essentiell bas för USA i området, ett förtiget fakrum om något. Men nu vet ni. Mer på Wikipedia.

Som sagt: ska den svenska eliten engagera sig i detta fall? Jag tvivlar. Det är för känsligt. Man vill inte reta upp USA. Davit Isaaks Eritrea är en annan sak, allt annat lika. Engagerar man sig där riskerar man inte vreden hos en stormakt.

Upp till bevis, svenska intellektuella...!

Och mitt budskap till Sveriges riksdag är: avskaffa rätten till dubbelt medborgarskap. Den är en lyx vi inte har råd med i en turbulent värld som dagens.

Relaterat
Att tröttna på USA
Akademin

Intensiv nyhetsdag för Mellanöstern

Det händer mycket i Mellanöstern nu. Det har det i och för sig gjort hela året, ja hela efterkrigstiden om man ska vara ärlig. Tiden efter 1945 har Mellanöstern legat i den globala brännpunkten. dn svd svd exp

Vi läser till exempel i DN om Kurdistan. Det ska företas en turkisk-iransk offensiv mot kurder. Bedömare gissar att det är "den kurdiska basen i Qandilbergen intill gränsen mellan Iran och irakiska Kurdistan" som är målet för operationen.

Kurderna har det inte lätt. Att utropa en självständig stat i skärningspunkten mellan Turkiets, Iraks och Irans geopolitiska sfärer är hart när omöjligt. Turkiet och Iran har cirka 70 miljoner invånare var och ger inte ifrån sig land godvilligt. Sådan är realpolitiken. Jag menar, kudos åt kurderna, jag har känt kurder själv, men de närmsta åren torde inte någon kurdisk stat kunna utropas. Ökad självständighet må möjligen bli fallet efter de fem-tio stormiga år vi står inför idag, en storm inte bara i Mellanöstern.

DN:s Peter Wolodarski skrev för sin del igår om fredsprocessen Israel-Palestina, om den senare statens vilja att bli erkänd av FN. Wolodarski hade många specifika synpunkter, behjärtansvärda i sig ("sök en fredlig lösning"), men tvåstatslösningen i denna fråga tror jag är avlägsen. Vi går stormiga tider till mötes och då gör Israel inget förhastat. Kan de förhala processen så gör de det, eftersom de tar det säkra före det osäkra. Frihet och självständighet är bra på papperet men jag tror inte någon palestinsk stat erkänns av alla stater i FN än på ett tag. Det tar väl 5-10 år även här eftersom stormen är på väg. Först när stormen klarat sikten kan det bli business i denna fråga.

DN skriver vidare om Libyen. Döda fångar från ett fängelseuppror 1996 har påträffats. Får vi se bilderna då? Annars kan man påstå vad som helst. Nog var Khadaffidiktaturens brutalitet ett faktum men dagens gryende islamska regim i Libyen har knappast liljevita händer. Men detta tiger massmedia om. svd

- - -

Expressen skriver att sex terrormisstänkta gripits i England. Fyra av dem misstänks för förberedelse till terrorbrott: "Två av dem ska ha rest till Pakistan och tränats i hur man tillverkar bomber, vapen och gift. De har också gjort en martyr-video, och planerade enligt polisen att utföra självmordsdåd i Storbritannien, skriver Sky News."

Vad innebär då denna nyhet? Den är inte märklig i dagens kontext: den är nästan vardag. Den är symptom på Mellanösterns turbulenta tillstånd. Regionen är i stöpsleven, det pågår politisk kamp, och ibland tar den sig terroristiska uttryck. Med reservation för vad detta fall egentligen är så är jag inte förvånad över att det förekommer dylik "gerillakamp". Vill man strida för sin sak tar man ibland till terror, sådan är strategins grunder sedan antiken. Jag försvarar inte terror, jag försöker bara sätta mig in i tänket för er skull, kära läsare.

Och naturligtvis bör faror som dessa bekämpas av västvärldens regimer. Nämnandet av dem ska inte sopas under mattan och kallas islamofobi.

Det händer mycket MENA-relaterat. I Jemen via DN talas det ju om demonstrationer, skarpa skott och artilleri. Detta ska ha timat för några dagar sedan. Detta är rätt exeptionellt. 2011 är inte ett normalt år.

Lite OT avslutar jag med denna nyhet, som inte rör MENA men väl medelhavsregionen: Grekland. Enligt DN bröt sig studenter in i en athensk TV-studio på söndagskvällen. "Studenterna ville att stationen skulle sända ett meddelande med protester mot regeringens reformer av universiteten. Stationen vägrade, och för att undvika en konfrontation i direktsändning avbröts en nyhetssändning mitt i. De snopna tittarna fick i stället se en dokumentärfilm." - Greklands krisläge har inget med arabisk vår och Jasminrevolution att göra, jag vet det. Men nog märker man svallvågorna över sitt blå Medelhav...!

Relaterat
Mellanöstern: geografi
Babylon

Siwa-oasen, Egypten

Nyckeln till Breiviks galenskap

Man kan säga: det finns en viss radikalism idag, en viss våldsam radikalism. Dit hör gängkriminalitet och dit hör Anders Behring Breiviks aktioner. Nu har polis i den sydtyska staden Augsburg kallat in ett antal nynazister till förhör angåenden händelserna i Oslo 22 juli. dn gp svd svd exp

När Anders Behring Breivik fullbordat sitt så kallade dåd, när han mördat färdigt på Utöya ringde han till polisen och sa: "Breivik. Kommendör. Organiserad i den antikommunistiska motståndsrörelsen mot islamisering. Operationen är avslutad och jag överlämnar mig till Delta."

Detta är en militär terminologi. Och det är vad Breivik ansåg sig vara: soldat i ett krig. Häri ligger nyckeln till hans galna beteende anser jag.

Han är galen: att i flera år planera ett spektakulärt dåd, det som med tiden blev Oslobomben och Utöyamassakern, att dra ihop kapital, skriva ett 1500-sidigt manifest, researcha och köpa vapen, sy uniformer och stridsdräkter och framställa sprängämne från konstgödsel – det är galet. Metodiskt galet men galet. Men vari var drivkraften för denna galenskap? Vad var motivationen, hur kunde han hålla sig igång, ensam, planerandes denna massaker?

Det var kriget. Han ansåg sig vara en soldat i krig. När Nato tog ställning mot Serbien 1999 uppfattade Breivik det som en krigsförklaring. När Serbien ville fördriva sin muslimska befolkning ansåg Breivik att måttet var rågat. Detta gick inte an, detta gick emot Europas intressen ansåg han. Här råder kristendom. Vi måste försvara oss mot islam, som vi senast 1683 tillfogade ett avgörande nederlag framför Wiens portar. ”Gates of Vienna” var också Breiviks favoritsajt på nätet, ett forum för den kontrajihadiska rörelsen med namn som Fjordman, Pamela Geller och Robert Spencer.

Europa är belägrat ansåg Breivik. Nato hindrar det från att fördriva sina muslimer. Nihilistiska regimer, präglade av Frankfrutskolans kritik av kristendom, patriarkat, ära och heder, håller Europa i ett järngrepp. Tro, trygghet och tradition motarbetas. Detta måste ändras, Europa måste räddas från detta. Enda sättet för detta var kamp ansåg Breivik, väpnad strid. Därför såg han sig som soldat i ett krig.

- - -

När man läser Breiviks dagbok ser man ett och annat. På s 855 säger han sig till exempel vara lycklig: ”I have never been happier than I am today”. Hans motivation inför dådet är hög. En soldat som ska ut i strid – det är den glädjen han känner. Martyriets lockande glans. Det är en oblandad glädje: ”like bridegrooms going to meet their brides”, så som Enoch Powell beskrev stämningen när han skulle ut i andra världskriget. På annat sätt kan jag inte se det.

Breivik ser sig som soldat i krig men omvärlden är formellt fredlig. Det ger terroristen dennes övertag. Som i exproprierandet av bilar: ”Expropriate vehicles from civilians at your discretion.” Hejda en bil i trafiken, ha polisuniformscover, ta bilen... men om föraren vägrar överlämna bilen trots olika steg, ”shoot him in the head” (ibid). Att kalla stölden ”expropriering” påminner om Baader-Meinhof-ligans terminologi. De kallade ju bankrån för expropriering (Stefan Aust, ”Der Baader-Meinhof Komplex”).

Breivik tänker militärt. På sidan 868 utmålar han i pluralform hur terroristerna har övertaget eftersom omvärlden inte är på samma mentala nivå, den är inte beredd på dess dåd. Ty: ”we select the battleground – we select the time of the battle – we have the element of surprise – we have superior armour – we have superior weaponry – we are more motivated – we are prepared to die in order to complete the operation”.

På sidan 869 går han i detalj igenom vad en soldat kan bära. Det har formellt karaktären av ”tips och råd för andra frihetskämpar” men är väl mest jargong hos en soldatwannabe (Breivik hade inte gjort lumpen). Vad man har på sig och i fickorna belöper sig till exempel till 17 kg säger Breivik, plus vad man har i stridsbälte (27 kg), plus i ryggsäck (33 kg). Detta ger en totallast på 43 kg, vilket är mycket. Det största hotet när man överlastar, säger Breivik, är värmeslag och utmattning. Han avslutar med följande slutsats: ”Common sense is NOT commonly used! Be uncommon and use yours!” På detta följer en diskussion om hur mycket eller hur lite man ska ha med sig i strid. Rörlighet versus skydd. Platoon. Hur mycket ammo? I Afghanistan har Natosoldaten 7-10 magasin på sedvanligt uppdrag. Till detta kommer kroppsskyddet.

- - -

Breivik har i sitt manifest en del andra krigiska resonemang, i sig inte ointressanta. Kapitel 3.50 f handlar till exempel om taktik i stad, hur man bryter igenom en polisspärr, om att ständigt röra sig, ha all ammo med sig och att aldrig ge upp. Kapitulation är inget alternativ, sägs det till exempel. Så märkligt då att han kapitulerade efter Utöya. Men jag håller inte det emot honom. Folk är irrationella, även en metodisk terrorist. Han ville väl leva helt enkelt, han var nyfiken på sitt fortsatta liv, även som fånge. Galenskapen finns där än, med knasiga krav i fängelset och orealistiska planer, men sådan är Breivik: en gåta. Han driver ett spel med myndigheter och massmedia. Media har han inte tillgång till, tack och lov. Men myndigheterna borde inte ens släppa ut nyheter om hans krav. De borde se honom som den krigsfånge han anser sig vara. Men det går såklart inte juridiskt. Landet är i fred och de kan inte gå honom till mötes och se honom som krigsfånge, då bekräftar de ju hans galenskap re detta: att han anser sig vara soldat i ett krig.

Öppenhet är vägen trots allt. Det är en styrka för det demokratiska samhället. Det medger jag samtidigt som jag anser att Breiviks idéer om multikulti och islamkram har viss bäring. Men jag är en fredlig oppositionsman, ingen privatkrigande soldat. Soldatiska förhållningssätt må inspirera mig, dock inte detta att handgripligen gå ut och skjuta folk för det ena eller det andra syftet.

Två böcker Breivik sa sig gilla
Clausewitz: Om kriget
Luttwak: Coup d'État
sydsv dn exp

Dawit Isaak är viktig men hotet mot Lars Vilks viktigare

Hotet mot Vilks är viktigt att ta itu med. Möjligen viktigare än att stödja Dawit Isaak, som i och för sig också sitter tajt. Det ena utesluter väl inte det andra men jag tycker det är talande tyst kring hotet mot Vilks.

Jag har i och för sig svårt att gilla Lars Vilks. Jag skulle hellre sitta på Café Exposé och diskutera sufism än jag skulle bevista Vilks i hans bokförlags monter på Bokmässan; detta var den kompromiss som arbetades fram för hans mässbesök. Jag gillar inte smädelse. Men det är inte huvudsaken här. Man måste som konstnär, som säg en Salman Rushdie, få behandla islam inom rimliga gränser utan att behöva bli mordhotad för det.

Jag gillar inte Rushdie heller per se. Jag tycker han är en högst medioker författare. Men att vara medioker är inget brott. Vi måste försvara konstverksamheten i sig, yttrandefriheten. Men varför förtigs detta? Varför detta fokus på Dawit Isaak och denna tystnad kring Vilks? Tre män sitter häktade för att ha förberett mord på mannen. Indicierna är starka. Det var som alla minns händelsen 10/9 i Göteborg där Vilks skulle ha besökt en konsthall.

Expressens Karin Ohlsson har rätt: vem stödjer ni hellre, konstnären eller mördaren? Detta re att Kurdo Baksi, sekunderad av Helle Klein, nyss raljerat över stödet till Vilks.

Jag tycker inte Vilks är en konstnär värd namnet. Hans rondellhund är så bisarr bortom sans och vett att jag saknar ord. Men den kan möjligen kallas clowneri och i så fall stödjer jag hellre en pajas framför en mördare.

Heder förresten åt Axess' Johan Lundberg som bloggat om det här. Annars är det tyst, så tyst bland Sveriges kulturaktörer. Mördarligor är ute efter en svensk konstnär men inget nämner det. Då blir de väl kallade islamofober. Det är islamismen som har fobin, en överreaktion mot västerländsk frihet. Återigen, jag ogillar detta irriterande skämtteckneri à la Vilks och Westergaard. Men än mer irriterande är att islam ska få hota oss så som de gjort sedan Rushdieaffären. Det är nog nu.

Englund i Akademin talar sig varm för Isaak. Gott så. Men Vilks struntar han i. Man ignorerade ju Rushdie också när det begav sig. Sture Allén ville hellre plöja sina ordböcker än göra något kontroversiellt. Man lät bli att ta ställning och det blev en prestigeförlust för Akademin.

Relaterat
Akademins framtid
Smädelse
svd dn exp exp exp

Ryssland är vår granne

Få se nu: först var Putin president. Sedan blev han premiärminister. Och nu ska han bli president igen...?

Ryssland är vår granne - på gott och ont. Statsskicket är som synes halvtotalitärt. Nu rustar man upp också. I och för sig har varje stat rätt att försvara sig och den ryska krigsmakten är formellt i behov av förnyelse. Det betyder inte att man ska se lättsinnigt på Ryssland.

Inte för att Sverige lär rusta upp. Här är tänket ganska lättsinnigt gällande närområdet. "Nato kommer till hjälp om det svider" - glöm det. Nåja: vi har de grannar vi har. Och generellt tycker jag inte man behöver se så negativt på Ryssland. Se på vår historia! Nog har vi krigat men vi har haft fredligt utbyte också. Själva den ryska staten grundades ju av vikingar som kallats dit: "Kom och styr över oss" sa ju ryssarna enligt Nestorskrönikan. Så präktiga vikingar kom dit och ryssifierades snabbt: Helge blev "Oleg" och Erik blev "Rurik" och så vidare.

Jag kommer här att tänka på en aktuell man: svensk-ryske Oleg Nejlik, 27. Han deltog i en Idol-audition med sin låt "Elektropop". Han antogs till tävlingen men åkte senare ut. Men låten är fortfarande bra. Bästa versionen var själva denna audition, se här. Min poäng är i alla fall att om Oleg ville försvenska sitt namn kunde han enkelt välja att kalla sig "Helge". Men nu är han ju redan känd som Oleg så never mind.

- - -

Vi går vidare i jämförelsen Sverige-Ryssland. Vi är i medeltiden. Och visst var till exempel den religiösa klyftan märkbar då. Ryssland kristnades av den ortodoxa kyrkan, vi av den katolska. Och handelskontakterna var möjligen livligare för oss mot söder och väster än öster under medeltiden. Vi var under tysk hegemoni. Och med ryssarna hamnade vi i krig från 1500-talet och framåt. Med det sagt så såg förvisso Peter den Store upp till Sverige som administrativt föredöme. Att ordna staten med ett kansli och skilda kollegier för flotta, armé och skattkammare tog han efter. Svenskar som blev krigsfångar efter Poltava hamnade även ibland på höga positioner, som Johan Gustaf Renat som kartlade Östturkestan. Renats karta "... kom senare att användas i den stora fejden mellan Strindberg och Sven Hedin. Med hjälp av kartan kunde Strindberg visa, att Hedin inte varit den förste svensken i Östturkestan utan att han haft 200-åriga föregångare." (Alf Åberg, "Karoliner", 1976)

Under 1800-talet förekom viss svensk invandring till Ryssland. Lenins farmors mor hette till exempel Anna Beata Öhrstedt och föddes i Uppsala (Louis Fischer, "Lenin", 1965). Med den finlandssvenska anknytningen därtill så var svenskar i S:t Petersburg ett vanligt inslag, som poeten Bertel Gripenbergs föräldrar och Mannerheim med sin ryska tjänstgöring, bland annat i Chevaliergardet i den ryska huvudstaden 1891-1904.

Sverige och Rysslands historia under 1900-talet är mest en historia av hot och konfrontation: hot från denna stormakt mot vår lilla stat. Det tänker jag inte förtiga. Men visst finns det potential till samarbete och förståelse också. Vi bör hålla garden hög och minnas Catalinaaffären, DC 3:an, Wennerström och Bergling, men någon principiell fiendskap Sverige-Ryssland tänker i vart fall inte jag odla.

Relaterat
Gripenberg: Livets eko
Kina och Ryssland samarbetar
Vart går Putin?
svd dn

Nik Roerich, "Vikingar kommer till Ryssland", 1899

Göring var sjustjärnig general

Hermann Göring var chef för det tyska flygvapnet Luftwaffe. Som riksmarskalk var Göring sjustjärnig general vilket torde vara något slags rekord. Den högsta aktiva graden i dagens US Army är till exempel fyrstjärnig general.

Göring var Luftwaffechef 1935-45. Det speciella med Luftwaffe var att man inte var någon "drakflygarklubb" som RAF eller US Air Force. Man hade inga fristående, strategiska uppgifter. Huvuduppgiften var att understödja arméerna. Taktiskt flyg var vad som gällde: att vara "flygande artilleri" åt markförbanden. Detta var vad Tyskland behövde eftersom man var en fastlandsmakt, inringad av potentiella fiender längs sin långa landgräns.

Därför tog man fram störtbombare som Henschel 123 och Junkers 87 Stuka. Alla vet att denna sista akronym står för Sturz Kampf Flugzeug, störtbombare eller "dykbombare" som vi sa i Sverige på den tiden. Här i Sverige förfinades annars störtbombtekniken av Björn Bjuggren, eskaderchef mm i Flygvapnet. Se hans "Attack!" (1965) för detaljer. Störtbombning var en svår taktik för både plan och förare. Man fick en mer eller mindre allvarlig blackout när man tog upp planet ur dykningen. Planet i sig måste också tåla påfrestningarna att dyka från hög höjd och sedan plana ut. I filmen "Första divisionen" (1941) skildras störtbombning med Northrop B5 rätt så väl. Det är en klassiker med Hasse Ekman och Stig Järrel som än är sevärd. Och vem minns inte ledmotivet:

Att flyga är att leva,
i varje fall för oss,
att högt i rymden sväva,
från jorden kasta loss...

Störtbombningen utvecklades för att överhuvud kunna träffa med bomberna. Att bara släppa dem från hög höjd gav föga resultat med de bombsikten som fanns på 30-talet. Inte ens med Norden-sikten, lys och stigfinnare lyckades de allierade träffa säkert väl. Flygbombning var som en slägga: man kunde utplåna städer och döda civila, sprida skräck och terror, men taktiskt var det ineffektivt.


Alla nyttjade terror i en eller annan mening (Guernica, Coventry, Hamburg, Dresden). Det var den strategiska bombningens huvudfåra. Men parallellt var det taktiska flyget en förhållandevis effektiv metod. Tyskland tog för sin del fram varianter på Stukan som G-modellen med dubbla 37-mm kanoner för pansarbekämpning: Panzerknacker. Ryssarna följde efter med Sturmovik och amerikanare och engelsmän med P-47 Thunderbolt. Hawker Typhoon och Tempest.

- - -

Luftwaffe var taktiskt flyg och, mot slutet, jaktflyg. Det sistnämnda var till för att försvara landet mot de allierades bomboffensiv. Om jaktförsvarets alla aspekter skrev för sin del David Irving en del i sin Göringbiografi, som gavs ut av Legenda 1989. Irving betraktas idag som kontroversiell. Jag minns dock inte vad som i Göringboken som var så svårsmält. Det var en välresearchad, välskriven bok av sedvanligt biografislag.

Göring som person inbjuder annars till raljans och spe. Fet, fåfäng, barnslig: han var nog allt detta. Fåfängan yttrades i pråliga uniformer och barnsligheten i sådant som den modelljärnväg han hade på Karinhall, komplett med trådstyrka plan som kunde fälla bomber mot tågen. Han hade säkert sina grymma sidor också. Han var en brutal natur. "I en armé där Göring är general finns ingen plats för mig" sa till exempel Ernst Jünger före kriget (Paetel 1962). Så detta är ingen apologi för Göring. Men han var ingen komplett pajas. En pajas kan inte bli stridsflygare och omsider chef över Richthofens Jagdgeschwader 1.


En stilaspekt jag har emot Göring är att han på slutet, när han fångats av amerikanerna, försökte framställa sig som oppositionell och anti. Enligt denna forumtråd sa en amerikansk förhörsrapport detta om Görings sätt att svara på frågor:

[T]hroughout the entire interrogation Goering made partly subtle, partly obvious effort to clear himself. Not only did he render Hitler responsible for almost all mistakes made by the German High Command in general and by the Luftwaffe in particular but he also took great pains to show that he himself was not such a bad fellow after all. "Next to being a German, I favor the West; I am a European like you". "If you know my speeches, you will admit that in none of them - whether delivered in peace or wartime - have I attacked a foreign statesman personally." "I never held an office in the Nazi Party." "I was the most outspoken exponent of the State authority versus the authority of the party." These quotations may serve to underline the above statement.
[ur rapport från US 9th Air Force's Air P/W Interrogation Detachment]

Man måste stå för det man gjort. Göring var naiv som trodde att amerikanarna skulle svälja denna story, detta sockrade budskap.

Paetel, Karl O: Ernst Jünger in Selbstzeugnissen und Bilddokumenten. Rowohlt Verlag, Hamburg 1962

Relaterat
Flygstöd i Libyen
Doolittleraiden
svd svd

Messerschmitt 109G, cockpit i Messerschmitt 109E och Heinkel 177 Greif

Konstnärer som varit galna

Carl Fredrik Hill var en svensk målare som blev galen. Han ställs ut på Valdemarsudde till och med 29 januari nästa år.

Walter Benjamin hade en särskild avdelning i sin bokhylla: "galna författare". Jag antar att han, likt fallet Hill, menar kreatörer som varit klinsikt galna. Hill använde till exempel bara två färger mot slutet, kadmiumgult och pariserblått. Motiven var också sant sjuka, man blir störd, man blir berörd. I alla fall med facit i hand kan man se det annorlunda i dem. Vi kan som vissa (som Ekelöf) se det spännande i dessa motiv, det konstnärligt utmanande: här tänjs gränserna. Men att vara sjuk, sinnessjuk är nu inte roligt. Då blir konsten en väg ut eller nödventil.

En musiker som blev galen var Syd Barrett Beundraren och artisten Robyn Hitchcock frågade sig vid dödsbudet hur Barrett hade det i den där dimman, varför han inte berättade om den. Sannolikt hade Barrett det usel i sitt tillstånd. Han led så som man gör när man är själssjuk.

Galna författare? Vi har ju en Mervyn Peake som väl får räknas dit. Han har kallats "en bildkonstnär på upptäcktsfärd i språket". Han bryter mot litteraturens regler eftersom han inte vet att de finns.

Nietzsche blev galen mot slutet. Här var det ett slags hybris som inte jag finner så mycket kreativt i just nu. "Varför jag skriver så goda böcker" kunde han skriva om på slutet. Den mer eller mindre ordnade Nietzsche som avslöjar och finner absurditeter i vår tid, den Nietzsche som ironiserar och finner glädjen i en ros, det är mer i min smak.

Sjuka tänkare, galna författare...? Nog har västvärlden sin del av dessa. Det är lätt faustiskt att vara ett vilsegånget geni i sin vindskupa. Här kommer romantiken in: man beundrar dessa galningar. Men att vara kliniskt galen är nu ingen dans på rosor. Det är att leva i helvetet.

Men man förstår också romantiserandet. Se på bilden! Se på teckningen av Hill jag lagt in. Detta motiv av en profet som predikar bland isbjörnar, spyende vatten som fontändjur - det är så j-la bra att man blir avundsjuk. Gåtfullt, fascinerande, fantasirikt bortom allt förnuft. Hur gör man för att hitta på något sådant? Det är därför Ekelöf vurmar för den sjuke Hill och Robyn Hitchcock för den sjuke Barrett. Det är avundsjuka, konstnärlig förundran över att kunna skapa så där obetingat, obehindrat, synbarligen lekfullt som ett barn.

Edit 25/9: SvD:s Anna Brodow Inzaina berör detta med Ekelöfs fascination inför den sjuke Hill. Själv föredrar hon den friske Hill, landskapsmålaren som var nog så nydanande. Jag kan förstå det men måste själv erkänna att Hills sjukdomsmåleri är oerhört intressant. Det öppnar upp för den surrealism som Ekelöf gillade: Dali och Magritte för att inte tala om poeter som Rimbaud och dadaism. Surrealismen kan då kallas "kliniskt friska konstnärer som vill skapa som vore de galna". Galenskapsdyrkan kan i och för sig gå för långt men grundsatsen är vital: att nå ner till de omedvetna skikt där verk sådana som Hills "Profet" uppstår.

Att intressera sig för galna konstnärer är fullt legitimt. Man ska bara akta sig för att idyllisera sjukdomen. Man kan inte rå för att man är frisk: bara för att man är mer eller mindre psykiskt OK ska det inte hindra en från att inspireras av galen konst, av motiv som fångar psykiska landskap, otillgängliga för den sedvanliga geografins mätinstrument.

Relaterat
Pink Floyd
Nietzsche
dn svd ab

Hillteckning, "Profet", från Wikimedia Commons.