Toppmöten förr och nu

På torsdag ska det hållas ett G20-toppmöte. Det handlar om ekonomi. Det är tidens ödesfråga: ekonomin! För 40 år sedan var det annat man fruktade; då hette hoten kapprustning och kärnvapen. Vapen och militära styrkor spelar ännu roll men det är inte på agendan på samma sätt idag. Nu står stormakterna inför ekonomisk kris, depression och fasa. Men som antytt var det annat ljud i skällan förr. USA och Sovjet kapprustade och hotade ta kål på varandra. dn svd svd svd svd

1. Global maktkamp

Tiden efter 1945 var världen grovt sett indelad i två block, väst och öst. Ledande makt i respektive block var USA och Sovjet. Man var tämligen jämnstarka under 1950-talet; Sovjet hade större armé men USA större flotta så det jämnade ut sig. Att sedan Sovjet hann före ut i rymden med Sputnik och Gagarin var imponerande i sig, men det hela var mest en symbolisk seger.

Teknologin att med interkontinentala raketer, beväpnade med kärnvapen, hota varandra var nu det nya. Dock hade Sovjet bara 12 ICBM-raketer vid 60-talets början och flottan var förhållandevis svag. Detta visades i Kubakrisen, som ju resulterade i att man måste stryka på foten för USA. Då började man upprusta flottan liksom man moderniserade armé och flygvapen. USA under samma tid försvagades på grund av kriget i Vietnam: det var kostsamt och ledde ingen vart. Vid 70-talets början måste USA därför göra en uppgörelse med Sovjet, primärt om att begränsa kärnvapnens antal.

Detta var allmänt taget en god gest, det hela låg i tiden. Världen ville ha "avspänning" (détente) och ett slut på kalla kriget. Men realiter var det ett tecken på USA:s svaghet och starten för Sovjets sista storhetstid. Under 80-talet tog så västvärlden tillbaka förlorade positioner. Det resulterade omsider i östblockets sammanbrott.



2. Sovjet vinner segrar

Låt oss se på läget vid början av 1970-talet. Det rådde vid denna tid alltjämt konfrontation mellan USA och Sovjet, väst och öst, fast utan att det kom till rena krigshandlingar. "Kallt krig" kallades det. Det hade varat sedan 1948.

Väst och öst hotade varandra med kärnvapen. USA var vid denna tid försvagat av kriget i Vietnam; de uteblivna segrarna urholkade landets image som segerrikt imperium och krigandet tärde på kassakistan. President Nixon insåg det. Ökade rustningar för att hålla Sovjet stången var inte möjliga längre. Så man sonderade med sin fiende om att rusta ner åtminstone på kärnvapensidan. På 70-talet kom vissa genombrott i dessa förhandlingar. Det började med avtalet SALT I, 1972: Strategic Arms Limitations Treaty. Här sattes ett kvantitativt tak för antalet kärnvapenbärare hos USA och Sovjet. Ryssarna tilläts dock ha fler vapenbärare än USA, vilket berodde på kvalitatitva avgöranden - de sovjetiska raketerna var mindre träffsäkra än de amerikanska. Samtidigt blev det tillåtet för staterna att moderna sina befintliga kärnvapen. Det vidhängande ABM-avtalet gällde för sin del försvarssystem mot kärnvapen.

Fler avtal ingicks 1972, som Moskva-avtalet. Här talades om vikten av fredlig samexistens och iakttagande av återhållsamhet i inbördes relationer. Det kan låta intetsägande och var det kanske (USA var svagt och Sovjet var starkt, man utnyttjade USA:s troskyldighet och låtsades vara förbindliga) men viss lättnad i internationella relationer medförde detta. Sentimentet förändrades, åtminstone för en tid. Sovjet förespeglades generösa handelsavtal och västteknologi om de strategiskt nöjde sig med vad de hade.

Samtidigt hände saker i Europa. Västtysklands Willy Brandt räckte handen mot den östra rikshalvan med sin Ostpolitik. Tidigare hade Västtyskland vägrat erkänna DDR som självständig stat; den var "die Ostzone". Välvillighet åsido kan sägas att Brandt böjde rygg för östdiktaturen. Sedan visade det sig att han haft en DDR-spion i sitt kansli, Günther Guillaume. Det blev slutet för vidare försoning mot öst. Men sentimentet vid denna tid, uttryckt i Helsingforsdeklarationen, var att de gränser som drogs upp efter 1945 skulle gälla. Det betydde främst att DDR kunde se sig som en legitim stat trots att det var en av Sovjet ockuperad del av Tyskland, en marionettstat.

1945 års gränser gällde. Väst och öst var skilda för evigt verkade det. Berlinmur och järnridå blev tingens naturliga ordning. Sovjets landvinningar efter andra världskriget, med västgränsen flyttad västerut på Polens bekostnad (och Polen kompenserad med tyska landskap), stadfästes, om än inte avtalsmässigt. Något fredsfördrag Tyskland-Sovjet efter andra världskriget hade nämligen inte undertecknats. Det dröjde till 1990.

Som motprestation mot detta erkännande av Sovjets ställning med bufferstater avkrävdes Sovjet garantier för medborgerliga fri- och rättigheter. Sovjet sa formellt ja till detta. Det var ett billigt pris för att accepteras som supermakt. Men denna betoning av oförytterliga friheter blev en metapolitisk vinst för östblockets dissidenter och borgerliga regimkritiker.



3. Avspänningen fallerar

Under 70-talet föreföll på det hela taget Sovjet att bli starkare. Under sken av "avspänning", och med kärnvapenbegränsning som goodwillskapande symbolhandling, rustade Sovjet upp flotta, armé och flygvapen. USA å sin sida förblev en supermakt med stor, modern försvarsmakt, men man var lite stukat. Nederlaget i Vietnam var en prestigeförlust: det var det första krig man förlorade. Sentimentet bland USA:s medborgare var för en sänkning av de internationella ambitionerna. Försvarsanslagen trappades ner fram till 1977 och presidentämbetets handlingsfrihet inskränktes: insättande av trupp utomlands krävde kongressens samtycke om mer än 60 dagars varaktighet, kodifierat i War Powers Act. Sovjet var inte sen att utnyttja svagheten. Sedan Portugals kolinialvälde brutit samman gick man till exempel in i Angola. Och i östra Afrika blandade man sig i Somalia och Etiopiens affärer. Förutom förstärkning av konventionella stridskrafter moderniserade man sina medeldistansmissiler i Europa (SS 20).

Väst å sin sida försvagades av oljekriserna 1973 och 1979. Sovjet blev inte lika drabbat, möjligen för att de hade mindre privatbilism och mer kollektivtrafik. Irankollapsen 1979 var ett bakslag för USA: man förlorade en trogen allierad. Samma år kom den symboliskt och reellt avgörande Afghanistaninvasionen: Sovjet ockuperade denna tidigare allierade med början december 1979 och fullbordade det hela nästa år. Landet var taget men motståndet kvarstod. Man fick ett utdraget gerillakrig på halsen. USA stod för sin del handfallet i Mellanöstern: vad skulle hända härnäst om redan Iran och Afghanistan samt Afrikas horn fallit? Är Persiska viken, Irak och Saudi-Arabien med all sin olja hotat?

Carter fick sig en tankeställare. Han hade velat fortsätta avspänningspolitiken, på sin höjd med ideologiska markeringar mot sin motståndare, men nu gick det inte längre. Han hade varit naiv. Han medgav det själv. Men denna carterska omprövning kom först i slutet av 1979. Innan det mötte han Sovjets globala frammarsch med en metapolitisk offensiv, en ideell kraftsamling: istället för på militär makt skulle det satsas på mänskliga rättigheter. Detta skulle vara instrumentet för att styra världspolitiken. Dessutom skulle man ta till ekonomisk hjälp och teknologiska stödåtgärder för hotade och allierade länder i tredje världen. Med en trilateral bildning USA-Västeuropa-Japan skulle man stå starka mot Sovjet ("Trilateral Committee" finns ännu kvar som en rest av detta, mest som en elitklubb à la Bilderberger). Dessutom betonades Helsingforsavtalets stadganden.

Detta var metapolitik, ideologi och idealism. Det kan förvisso behövas. Men för en supermakt som står inför en annan supermakts aggression räcker det inte. Mer måste till, konkretare medel måste nyttjas. Hårdare tag låg i tiden och dessa kom i form av Carterdoktrinen som började formuleras i slutet av 1979. Man befarade att Sovjet var på väg att spärra av Persiska Viken, och doktrinen blev nu att om de gick ett steg längre skulle USA intervenera. USA:s alla konventionella försvarsgrenar fick ökade anslag. Samtidigt lanserades en förstärkning av den västeuropeiska fronten med kryssningsmissiler. Man företog även ekonomiska och andra bojkotter, såsom vägran att delta i Moskva-OS 1980. Détente var på nedgång, ja denna idé var nu fullkomligt död och begraven. Man talade om "det nya kalla kriget" (även om vi idag ser kalla kriget som ett kontinuerligt skeende från 1948 till 1990).



4. Reagan tar över

Carter hade misslyckats med sin politik. Hans uppvaknande för de storpolitiska realiteterna kom för sent. Ronald Reagan å sin sida hade alltid varit skeptisk mot ryssarna och kommunismen, och det med knogjärnet i bakfickan. Han var inte bara en metapolitiker, han var realpolitiker. Det måste man vara i tider som dessa. Det sägs att han hade på känn att den ryska kolossen vilade på lerfötter, att den skulle gå att rusta ihjäl och således knäckas ekonomiskt. Något krig var inte på väg även om det sannerligen kunde låta så ibland när Reagan talade. Hans stil var "den hårdföre kalla krigaren", det där som Barry Goldwater förlorade valet mot Johnson på 1964.

Reagan vann presidentvalet 1980. Det var mörka tider med lågkonjunktur och kommunistisk offensiv världen över, men Reagan vägrade se sig och västvärlden besegrade. Han lanserade en klar ideologisk linje i sin politik: väst mot öst, frihet mot slaveri. Vissa kallade det kallakrigs-nostalgi; en hård nostalgi och en hård retorik. Men som sagt ville Reagan inte starta krig; han lär bland annat ha förstått att vad man sagt under valkampanjen inte var juridiskt bindande, det var "spel för gallerierna" till viss del. Det viktiga var att ta landet ur lågkonjunkturen för att möjliggöra militär upprustning. Kungstanken var att man skulle möta den ryska överlägsenheten med ordentliga rustningar på fickan, därefter gå in i förhandling från en styrkeposition.

Konkret lät Reagan införa sanktioner mot Sovjet för dess brytande av avspänningen, främst vad gällde högteknologi. Sovjet skulle inte få tillgång till datateknik och modern elektronik, som ryssen suktade efter denna tid ("Industrispionage", Nordblom 1984; "Teknobanditerna", Melvern/Anning/Hebditch 1984). I Europa var man inte så entusiastisk för sanktionerna. Samtidigt fortsattes dock jordbruksexporten: amerikanskt vete till ryska piroger.

När ekonomin ljusnade en bit in på 80-talet började Reagan rusta upp. Flottan prioriterades men egentligen fick alla försvarsgrenar höjda anslag, vare sig de ville eller inte...! (Colin Powell berättar i sina memoarer om den bakläxa armén fick på sitt anslagsäskande vid denna tid; "för lågt" sa politikerna, vilket var en ovanlig situation). Ryssarna skulle mötas med höjd gard; de förtjänade detta eftersom de ansågs ha avfallit från 70-talets överenskommelse om avspänning, skaffande sig fördelar på andras bekostnad. Som kulmen på Reagans rustningar kom SDI, ett försvar mot missiler som funnits på papper ett tag, men nu betonades det för att visa att man menade allvar med detta att på alla sätt prioritera försvaret och låta det kosta. Ett sätt att ekonomiskt rusta ihjäl fienden som sagt.

Reagan undanröjde för sin del låsningen i amerikansk utrikespoltik. "Vietnam-syndromet", som förhindrade interventioner, ja all slags utrikespolitiska initiativ, gick all världens väg. Nu skulle man möte ryssen här och där, helst via ombud: Mujahedin i Afghanistan, som fick lv-missiler liksom amerikanska packåsnor (!), UNITA i Angola och Contras i Nicaragua samt en viss Kambodjagerilla. Interventionen på Grenada 1983 visade också att man var beredda att ta till våld för att möta upplevd kommunistisk aggression.



5. 80-talet: det ljusnar

1984 inträdde ett mer förhandlingsvänligt klimat. Reagan fick väljarnas godkännade för sin politik och blev omvald. Han bytte dock utrikesminister från höken Alexander Haig till den mer flexible George Schultz. I Sovjet kom samtidigt Gorbatjov till makten, signalerande förändringar. Omsider fick man till stånd ett fett avtal, INF 1987, som begränsade medeldistanskärnvapen. Förhandlingen hade nu skett på lika villkor, det var inte Sovjet som dikterade från en styrkeposition som SALT 1972 kunde ses som.

Sovjet hade lidit propagandanederlag: man hade misslyckats att via diplomati, desinformation och fredsrörelser få Reagan att framstå som en galen fascist som ville ha krig. Han och Nato hade stått emot kritiken och kunnat placera ut nya missiler 1982. Det var nu inte höjden av godhet att rusta på detta vis men skulle man välja mellan öst och väst denna tid torde väst ha varit att föredra. Östblocket hade enpartisystem och fängelse för dissidenter, väst hade på det hela taget en mer frihetlig kultur. Kommersialism må han rått men man man fick inte fängelse för att kritisera dem som satt vid makten, för att ta ett exempel.

Sovjets globala ambitioner började förlora sin glans. Etiopien, Angola och Afghanistan var inga framstegshistorier vid tiden för Andropov-Tjernenko-skiftet 1983. Gorbatjov å sin sida ville avsluta den globala offensiven. Han strök den gamla retoriken av typen "kamp mot imperialism och kapitalism, leve socialismen som kommer med befrielsen". Istället såg han hotet från kärnvapenkriget, han såg miljöhot och sa att vi sitter alla i samma båt. Han tycks också ha gjort klart att han insåg västvärldens överlägsenhet i rustningar, men att han kunde leva med det; han ansåg ej att aggression förelåg.

I väst välkomnade man denna syn. "We can do business with him", sa Thatcher om Gorbatjov. Sovjet skulle för sin del möta framtiden med en doktrin om ömsesidigt beroende istället för konfrontation och internationell klasskamp. Den ryska försvarsdoktrinen blev mer defensiv och strök Tuchatjevskijs gamla idé om att möta fienden på dennes eget territorium.

Och vi vet alla hur det gick: Sovjet löstes upp och östblocket gick samma väg. Ryssland blev en stat bland andra, kantat av frigjorda sovjetrepubliker som de baltiska staterna, Vitryssland, Ukraina och Kazachstan. Kuba och Angola fick klara sig utan rysk hjälp. Ryssland blev en lojal medspelare i FN. USA blev den enda kvarvarande supermakten. Tyskland återförenades. Sovjet hade ansett att detta land skulle vara neutralt men väst ansåg att de fick välja själva, så det återförenade Tyskland valde Natomedlemsskap och EU-medlemsskap, en fortsatt västtysk politik alltså.

Mer kunde sägas om utvecklingen sedan dess, om fortsatt antagonism, fortsatta småkrig, ekonomisk fixering och andlig utarmning, men det får anstå till en annan gång.

Relaterat
Att tröttna på USA
Det Stora Babylon

Camouflage

Härmed en titt på en roman jag skrivit. Den är på 200 sidor och finns som elektronisk resurs. Ladda ner pdf:en gratis här.

Ett krig rasar, kriget Gondavien-Mirotanien. En viss Camouflage krigar på den gondaviska sidan. När vi möter honom är han strandsatt i en stad, Mafalda, en öde stad mellan fronterna. Kriget har gått i stå. Det är vinterstiltje.

Camouflage går runt och vårdar sina sår, lever på konserver och restvatten i ledningarna. Med tiden kommer våren men allt är stilla. Camouflage iakttar staden och dess hieroglyfer.

Vad det lider intas staden av de egna. Camouflage fängslas. Man misstänker att han är en förrädare, en fiende som lönnligt hävdar att han tillhör gondaviska armén. Med tiden får Camouflage besök av en man vid namn Doriel. Denne säger att han är fri. Inte nog därmed: Doriel säger att han är hans skyddshelgon.

Man skiljs. Camouflage återförs i leden. Kriget mot Mirotanien fortsätter. Kriget har vid det laget pågått i nästan ett år. Det började med att Gondavien anföll sitt södra grannland. Målet var att ta hamnar, att komma ner till varma vatten för att kunna segla till omöjliga länder.


Men Mirotanien samlade sig till motoffensiv. Och efter vinterstiltjen fortsätter den mirotanska offensiven. Gondaverna med Camouflage retirerar. Av och till besöks dock vår hjälte av Doriel. En natt tar han honom med på en resa i ett psykologiskt landskap: det gäller hans frälsning.

Detta är upplägget i romanen "Camouflage" som jag idag lägger upp som pdf. Den är gratis nedladdningsbar, klicka här. En tidigare version lades upp 2009. Då var boken kortare och den hade inte Doriel med som röd tråd. Nu är dock verket fulländat och jag förväntar mig succé...!

Nåja, jag är realist. Få ids väl läsa en pdf-roman av en okänd författare. Med det sagt så är det ett kärt projekt jag nu rott i land. Det hela är liksom "östfrontsaktigt". Det handlar inte om Sovjet-Nazityskland, upplägget Gondavien-Mirotanien borgar för det, men i övrigt är det vidder, pansarkrig, parabellumpistol och kamouflagekolt som kan erinra om Sven Hassel, Willi Heinrici och Theodor Pliever. Alla dessa herrar får dock här sin överman; med mitt annorlunda upplägg, men med bevarad essens (krig på 40-talsnivå), undviker jag alla klichéer.

Klichéfesten är inställd. Så vill du ha klichéer, läs inte "Camouflage".

ISBN 978-91-978651-8-0

Relaterat
En pansargrenadjärinfanterifänrik vid namn Camouflage
Den omöjliga friheten
Camouflage, fri pdf

Malmö berikat

Igår skrev jag om Hajj. Allt annat lika lyckönskar jag de muslimer som utövar sin religion fredligt, med till exempel denna pilgrimsfärd. Dock gillar jag inte den flathet som finns i Sverige mot invandrare från MENA, ibland muslimer, ibland kristna, ibland religiöst indifferenta. Vad gäller islam i Sverige så tillåter jag dess existens om den utövas fredligt, ungefär så som buddhister håller en låg profil. Utöver det så säger jag nej till fortsatt utbredning av islam i Sverige: inga fler moskéer, förbud för halalkött och förbud för niqab på offentliga platser. ft ft mopsen exp

Enligt Avpixlat trakasserar Malmös muslimer judar. Dock rapporterar inte MSM att det är just muslimska inslag i hatet. Nej, det rapporteras "färgblint" så att vi ska tro det är etniska svenskar och nazister. Man tar sig för pannan.

På akuten i Malmö måste personalen bära överfallslarm. Vissa målsmän hotar nämligen personalen om deras telningar skulle få sämre vård.

Ständigt detta Malmö! TV-kanalen Fox News har varit i Malmö och besett mångkulturens välsignelser. Man har talat med Ilmar Reepalu som är gisslan för sina MENA-väljare tycks det. Han förmår inte kritisera de problem staden har och som kan kopplas till de utanförskapsområden som finns i staden. Nej, vi behöver ju arbetskraft i Sverige säger han, blind för det faktum att det 1) råder ungdomsarbetslöshet 2) inte behövs några ersättare för pappersvändarjobb som eliminerats av effektiviseringar och IT-revolution.

Denne Reepalu: snacka om kognitiv dissonans. Han vallades nyss runt av DN i Malmös problemförorter. Knarkhandel försiggick framför näsan på honom. "Ungdomarna" klagade dock över att de inte hade någon lokal. Det fick väl Reepalu ordna direkt då för den nya adeln.

Sedan jagades både han och DN iväg av fientliga "ungdomar". Haha. Jag tar tillbaks det jag skrev om mannen nyss, han är inkompetent bortom räddning, inte lämplig att styra en sandlåda ens. Eller rättare: han har viss formell kompetens som politiker, men konceptuellt saknar han förmåga att se vissa problem som MENA-invandrare medför. Men denna kognitiva dissonans delar han med hela övriga sossepartiet samt V, M, C, F, Kd och Mp så han är inte ensam.

Relaterat
Kerubernas svärd
Om ett sentiment

Bildkälla

På fredag börjar Hajj

4-9 november infaller årets Hajj. Källa Då samlas hundratusentals pilgrimer i muslimernas heligaste stad, Mekka. dn dn dn dn svd exp

Hajj är som alltid ett religiöst hjärtevärmande event där muslimerna får idka fromhet under rituella former. Dock behöver man inte vara ett snille för att räkna ut att årets Hajj kommer att bli laddad. Så var det 1979 och 1987 och så kommer det kanske att bli i år också. Det börjar som antytt på fredag, 4 november.

Jag har uppmärksammat årets Hajj förut. Då gällde det förutsägelser om Mahdin. Nu är det ju så att han sägs ska komma ett jämnt år. Så 2011 kanske inte blir mytiskt såtillvida. Men nog är det intressant i alla fall. Här är några reflektioner jag gjorde i juni om detta. Är till exempel Tolkiens Ringtrilogi en indikator i Mahdifallet; är som någon sa Sauron Antikrist, Gandalf Mahdin och Aragorn Kristus? Som tolkning betraktat är det rätt tjusigt måste jag säga. Mer här.

Det handlar om islam, en religion som existerar i Mellanöstern. Vad är då Mellanöstern? Hör till exempel Nordafrika dit? Jag hävdar det. Och i Nordafrika ligger ett visst land kallat Libyen där det krigats en del i år. En viss Khadaffi har visst stupat i kampen...! Av en händelse har jag bloggat även om det. Och då anmält min skepsis gällande den officiella bilden av detta krig.

Mellanöstern: jag har studerat regionen av och till under tjugo års tid, som lekman. För vad det är värt ger jag här en översikt över Mellanösterns historia. Så är det: historien existerar, och den är ALLT som existerar som Lovecraft sa. Ni måste bilda er. Ni måste acceptera att det förflutna spelar roll. Vi lever i arkeofuturistiska tider: det gamla (arche, grek, början) koexisterar med det kommande, framtiden (fr. la futur). Det förflutna spelar roll, såsom historia och traditionell religion. Islam uppstod på 600-talet och präglar sedan dess Mellanöstern. Pilgrimsfärd till Mekka har företagits sedan dess. Detta är viktigt.

Jag säger det igen: detta är viktigt. Själv är jag förvisso kristen. Som omvärldsanalytiker måste jag dock ge islam erkännande att den existerar och att den präglar MENA. Som sagt: varje år företar muslimerna vallfärd till Mekka. Så vad kan man säga om årets Hajj? Det inlägget skrevs i mars i år, före Breivik, före Libyenkrigets slutfas, före Londonkravallerna, före Occupy Wall Street. Nu har allt detta skett men Hajj återstår ännu. Det ska bli intressant att följa.

Relaterat
Mellanösterns historia
Mahdin
Eurasien

Kritik mot Breivik

I Norge börjar man nu kritisera polisinsatsen i samband med Breiviks dåd 22 juli. Själv är jag också kritisk, mot själve gärningsmannen denna gång. svd dn dn ab

1. Kritik mot Breivik

Man kan kritisera Breivik för ett och annat. Till exempel är hans inställning mot islam extrem. Han låter den inte ens existera i Mellanöstern.

På sidan 1322 i manifestet yttrar han tankar som att den muslimska världen ska isoleras tills islam slutar existera. Västra Turkiet ska annekteras, en kristen assyrisk nation ska skapas samt en iransk zoroastrisk. - Nog är det så att islam idag diskriminerar kristendom och mazdaism. Det är allvarligt. Det ska sluta. Men islam i sig kan i mina ögon få ha MENA. Där kan de ha sin islamism och sharia. MENA är islams naturliga biotop.

Man får som invandringskritiker inte bli alltför anti-islamsk och tro att alla problem med massinvandring från MENA försvinner bara för att islam i sig försvinner. Vi ska inte ha sharia här, islam ska vänligt men bestämt få satta gränser kring sig, men i övrigt kan man ju inte utplåna religionen.

Att kritisera Breivik? - Man kan förvisso kritisera honom för att vara
militärwannabe. Samt för att ha brackig smak (Lacostetröjor, Breitlingklocka (såld för 1800 euro före kuppen), en viss porslinsservis han var stolt över att äga). Uppkomlingsstil, noveau riche.

Detta är smått graverande. Möjligen hade han även en lätt musisk ytlighet. När han nämner favoritfilmer är det synnerligen hastigt avklarat: "300, futuristic, sci-fi, zombie, Lord of the Rings, Star Wars, Passion of the Christ”. Jag gillar själv kristusfilmer och sf, men nog finns det mer här i livet än Larger Than Life-epos. Tarkovskij...?

Breivik namedroppar. Hans favoritböcker sägs vara dessa: "1984", Thomas Hobbes, "Leviathan", Ayn Rand, "Atlas Shrugged", "The Fountainhead", Clausewitz, Bibeln, "Fursten", Shakespeare, Homeros, Dante, Toynbee, "A Study of History". Några analyser av verken bestås vi dock inte med. Men det är väl manifestförfattarens privilegium att namedroppa lite, lägga ut ett vitt nät och sedan vänta på reaktionerna. Som denna: hey Breivik, you suck!

Sedan hade Breivik också en felaktig syn på hur framtiden kommer att bli. Han räknar med ett långt och utdraget krig. Själv tror jag kriget är över på ett par år. Å andra sidan, har man hans långa räkning så blir ju scenen bra beredd för renässansen 2165 så som jag extrapolerat det här.



2. Jämförelse melllan Breivik och andra

Nu byter jag omärkligt ämne. Nu ska det handla om olika figurer som Breivik associerar till. Det är nämligen så att Breivik kan få en att associera till olika personer. Om vi då börjar med fiktiva gestalter får man till exempel dessa:

. Dr. Mabuse - som i Fritz Langs film "Dr. Mabuses testamente" satt och skrev om "attentat mot industrier, kraftverk och kemiska anläggningar". Och Breivik talar om att slå mot broar, höghus och oljeriggar (avdelning 3.54 i manifestet).

. Hannibal Lecter - i bemärkelsen "farlig kriminell som hålls isolerad". Annars skulle jag hellre möta Breivik än Lecter på tu man hand.

När det gäller verkliga kriminella påminner Breivik om dessa:

. Timothy McVeigh - politisk massmördare, sprängdåd.

. Mihail Mihailovic - angriper socialdemokratin med symboliskt våldsdåd.

. Albert Spaggiari - intelligent högerradikal, leende brottsling.

. Carl Sumonja, Mats Rimdal - militär approach till brottet.

Ska man nämna en tredje kategori Breivik påminner om får det bli gurus. Breivik påminner nämligen om Helena Blavatsky, som också skrev en tjock bok och snodde passager till denna: "The Secret Doctrine" del I och II. Breivik påminner förstås också om UNA-bombaren och Ulrike Meinhof. Viss likhet även med Mattias Flink, som i juni 1994 mördade sju människor. Mördar man fler än fyra räknas man som massmördare enligt FBI:s definition. Breivik dödade 77. Ett herostratiskt rekord.

Men likheten med Flink får sägas vara avlägsen. Både han och Breivik har mördat flera, iofs; de gjorde det och ansvarar för det. Flink handlade dock utan planering: han fick spel, begav sig till regementet, hämtade sitt vapen och började skjuta alla han såg. Breivik däremot planerade sitt dåd under år. Flink var i så fall en massdråpare, Breivik en massmördare.

Relaterat
Breivik jämförd med Kaszynski och Meinhof
Breivik = militärwannabe

Ett nytt Saratoga?

President Obama sägs ligga bra till inför valet 2012. Han har vad som behövs: karisma och pengar. Han sägs ha 90 miljoner dollar i kassan, mer än de republikanska kandidaterna har tillsammans. svd

Personligen ogillar jag Obama. Jag tycker han är medioker, en svag ledare som tycks mer intresserad av att spela golf än åhöra politiska referat. Han ser inte ut som en ledare. Han försvinner bredvid generaler och utrikesministrar. Men han kommer nog att vinna ändå. Han är ju framtidens man: obestämd i etnicitet, religion och åsikter, kan presentera en polerad yta men har noll substans.

Polerad yta och massor av stålars: så köper man ett presidentval. Obama lär ställa till med ett veritabelt Saratoga för sina motståndare. Mitt Romney är mormon, en synnerligen suspekt gruppering om man får tro Bill Schnoebelen (som varit med, se denna pdf där han talar om Romney och mormonernas planer för det framtida USA). Ron Paul är ärlig men orealistisk som kandidat (för gammal, för libertariansk). De andra kandidaterna vet jag inget om.

Obama ger väl sin motståndare ett saratoga. Det blir en defivitiv seger, en avgörande seger, inget småfippel. I USA:s valkretsar gäller "winner takes all", ingen proportionalitet. Och om vi ska tala med Clausewitz så var Saratoga ett slag av typen ”förintelseseger”, ett där ena parten helt utmanövreras och inringas. Det är en strategisk seger, en seger att bygga vidare på, medan en ”ordinär seger” inte leder någon vart. Så härmed lite OT om slaget vid Saratoga 1777.

Bakgrunden till Saratoga var annars den att engelsmännen hade en grandios plan: att från sina båda baser Kanada i norr och New York i söder skära de upproriska kolonierna itu, bryta förbindelsen mellan de båda rebellägren New England och Virginia. Det skulle ske genom att erövra den så kallade Hudsonlinjen, alltså Hudsonflodens nord-sydliga dalgång. Det såg nog bra ut på papperet och hade kanske fungerat i Europa, i pastoral landsbygdsterräng, men i den amerikanska vildmarken var planen svår att effektuera. Dessutom kom den avsedda anfallskolonnen från New York aldrig iväg, dess styrkor var ute och seglade för operationer i söder, så general Burgoyne i Kanada gav sig ensam ut på sitt anfallsföretag.

- - -

Det var i juni 1777. Burgoynes styrka var 7 000 man varav hälften tyska legotrupper. Man intog fort och stödjepunkter under marschen söderut men försvagades av att behöva bemanna dessa. Man sinkades också av att rebellmilisen fällde träd över vägen samt av inre slitningar, bland annat i form av bråk med de indianer Burgoyne hade med sig. Och så var det detta med terrängen vilket påverkade förråden: man kunde inte här som i Europa proviantera och furagera medan man gick, det fanns inga välmående bygder med bönder att pressa eller köpa varorna av, för detta upstate New York var rena vildmarken vid denna tid.

Det var sensommar och Burgoyne befann sig nu i orten Saratoga vid Hudsonfloden, staten New York. Han försökte ta ett förråd vid en plats kallad Bennigton, 30 km bort; dett detachement avdelades för uppgiften, men det besegrades av rebellerna och Burgoyne förlorade 500 man och fyra kanoner på kuppen. Han resterande styrka var nu endast 5 700 man. Rebeller hade hade för sin del 14 000 man i området, milis och regluljära trupper under Horatio Gates. Denne ordinäre general kompletterades av Benedict Arnold som varit i hetluften ända sedan 1775, en sann kämpe som bland annat sårats i benet i det misslyckade fälttåget mot Kanada. – Burgoyne ville nu bryta sig ut från Saratoga för att nå de styrkor han trodde var på väg från New York, men Gates hindrade honom genom att gruppera på en viss höjd som behärskade aktuell väg. Höjden hette Bemis Heights. Innehavet av höjder är för sin del en grundbult i klassisk taktik, även om det på dagens stridsfält kan vara farligt att gruppera där eftersom de tenderar att dra till sig artillerield.

Hindrad på detta sätt försökte Burgoyne kringgå fiendens vänsterflank, men detta upptäcktes av Arnold som bad Gates om tillåtelse att slå undan detta hot. Därvid stötte engelsmännens kringgångsstyrka, grenadjärer och lätt infanteri, samman med den amerikanske överste Morgans kår, bland annat bestående av Dearborns lätta infanteriregemente. Man stötte ihop i gläntan Freeman’s Farm; jänkarna engagerade rödrockarnas högerflygel och center och striden böljade fram och tillbaka i timmar med nbajonettanfall och hård arrield, allt ägande rum i svår, skogig terräng. Idealet för ett fältslag är som alla förstår ett fält, öppen terräng där man har överblick; så har det alltid varit i krigshistorien, igår som idag. Arnold sände för sin del nyanlända förstärkningar till platsen men något avgörande nåddes inte; Burgoynes legoarmé gav sig inte så lätt och var möjligen på väg att få övertaget.

- - -

Resultatet av denna dags strider var 300 man i amerikanska förluster och 600 för britterna. Bland de sistnämnda var många officerare som blivit mål för rebellernas jaktgevär. Detta var den berömda Frontier Gun eller Kentucky Rifle, en långpipig räfflad pjäs som var mer träffsäker än den traditionella militära musköten; den senare var mer till för att avge samlade eldskurar än enstaka, dödande skott. – Gates hade för sin del reserver att ta av medan Burgoyne hade inga, men hans armé hade förvisso sin anda i behåll där man slog läger på slagfältet och Gates oroade sig för förnyade anfall. Burgoyne levde på hoppet att undsättare skulle komma från söder, från New York längs Hudsonfloden, och nu var det så att Clinton lämnat staden med en arméstyrka för att möta Burgoyne men den skulle inte hinna fram i tid.

Andra stridsdagen var den 7 oktober. Med endast 1 500 stridsdugliga återupptog Burgoyne anfallet och återigen lanserade Arnold motanfall. Burgoyne retirerade så medan Arnold ansatte honom, trakasserade honom innan han hunnit konsolidera sin nya ställning. Därmed går vi fram till 9 oktober då britterna retirerat ytterligare, till sitt basläger; (med endast 3 500 man på fötterna och) omringad av 20 000 man kapitulerade Burgoyne och överlämnade sin värja till Gates. Därmed hade rebellerna vunnit en rejäl seger, utplånat en engelsk armé i ett regelrätt fältslag, och effekterna lät inte vänta på sig. Fransmännen fick nu upp ögonen för rebellernas stridsförmåga och snart sände man en flotta med trupper över till Amerika, ett helt avgörande tillskott till en seger. På kort sikt betydde Saratoga att engelsmännen inställde vidare angreppsföretag från Kanada. Dock hade engelsmännen fortfarande New York som bas och därifrån kunde man lansera amfibieoperationer i stort sett vart man ville. En dylik operation företogs till exempel 1779, då Cornwallis landsteg i södern för att omvända denna landsända till lojalismen.

Saratoga utkämpades i skogig terräng. Bortsett från det var det ett gammaldags slag med fältherren överblickande hela sin armé, men vid samma tid hade de europeiska arméerna växt så pass att de måste delas upp i divisioner. Ledningen blev svårare och större staber måste till för att bistå generalen i hans beslut. Dock var de europeiska slagen ännu under Napoleonkrigen rätt överblickbara, från en central utkikspunkt kunde man se hela drabbningen. Operationerna på denna tid har kallats ”en punkt på jakt efter en annan punkt”; många slag under inbördeskriget var av denna typ. Men i detta krigs slutskede ser man embryot till kontinentala frontlinjer och omöjlighet att överblicka ett slag från en punkt.

- - -

Saratoga var kolonisternas första stora seger i frihetskriget. Den andra var Yorktown, efter vilken fred slöts 1783. Jänkarna hade vunnit sin självständighet. Vad gäller frihetskriget i sig kan ett och annat meddelas som folk i regel inte känner till. En sak var att entusiasmen för det hela ofta var rätt låg, folk i gemen brydde sig knappt, oavsett alla filmbilder som visar oss jublande folkmassor och brännande av kungens bild in effigie. Många var lojala med engelska kronan och de flesta levde under måttot ”vänta och se”. Vidare var sammanhållningen mellan kolonierna löslig, man ville för Guds skull inte bilda en enhetsstat som slogs mot England för det vore alltför diktatoriskt. Efter kriget försökte man bedriva sin befriade nation som en löslig federation men det gick inte, anarki höll på att bryta ut. Man fick kort sagt gå åstad och bilda Amerikas Förenta Stater, USA. Under kriget yttrade sig den lösa sammanhållningen på olika sätt, till exempel i att kongressen inte kunde tvinga enskilda kolonier att bidra med förnödenheter till trupperna, de måste övertalas till det. Ett ohållbart sätt att bedriva krig men på något sätt gick det.

Om man varit ljumma till kriget medan det pågick så var man desto ivrigare patrioter efter det. Veteranföreningarna huserade 100 000-tals medlemmar, ofta folk som bara deltagit några dagar i en viss kampanj; då var man veteran. Kärnan i armén var de reguljära trupperna som hade låg status för legotrupper ansågs inte rumsrena i denna fria republik: sådant var en europeisk kvarleva, ett på sin höjd nödvändigt ont.

Relaterat
Obama: medioker man
Little Bighorn

Amerikanska frihetskrigare i Airfix' tappning.

Sverige Sverige sagoland

Annie Lööf: hon ler och hon ler. Hon är en värdig representant för dagens lobotomist-Sverige, ett veritabelt operettkungadöme. Det är en halvt overklig liten stat med fantasipengar, löjligt liten armé som krigar i fjärran land och ett samhällsklimat som hatar sig självt och dyrkar allt utländskt. ft svd svd svd dn dn dn ab

Varje morgon går Stefan Ingves ut i skogen och hugger träd. Sedan tar han träden och gör papper av dem. Sedan tar han på sig trollkarlshatten och skriver imaginära värden på papprena. Sedan skriver han under med sitt namn och vips är papperslappen värd det som står skrivet på den: en skuldsedel utan täckning som folk ändå sätter värde på.

Så Stefan Ingves är en beundransvärd man, en häxmästare av sällan skådat slag! Han trycker pengar, sätter ett godtyckligt värde på dem och garanterar dem i kraft av sitt chefsskap för Sveriges Riksbank. Nå, han bör då se till att kunna stå för vad det nu är han lovar, för pengarna backas ju inte upp av något. Det finns ingen pant som motsvarar siffran som står på sedeln. 500 kronor i vad? 500 kronor luft, ”a pie in the sky”, det är vad det är. Förr backades varje krona upp av en viss kvantitet guld. Den spärren togs bort 1975. Sedan dess är kronan en värdelös papperslapp. Dess enda värde består i dess imaginära värde, det värde folk anser kronan har – ”appreciated value”.

Detta är en modern form av hokus-pokus: papperspengar gäller som betalningsmedel eftersom folk anser att de gör det. En magisk cirkel.

Man behöver inte vara fantasyförfattare idag för att roa folk. Det räcker med att berätta om Sverige 2011: bankchefer som skapar pengar ur tomma intet, generaler som försvarar Sverige i Afghanistan, politiker som hatar sitt eget land och sitt eget folk, domare som frikänner invandrare men dömer svenskar till hårda straff. Lägg till det en riksbank som anser att ”vi har för mycket guld” när guldpriset samtidigt stiger, som säljer delar av vår guldreserv eftersom de tror att guld är värdelöst, och du har en fantasysaga mer intrikat än allt vad Tolkien och Moorcock kunnat hitta på.

Välkommen till Soria Moria land. En trollkarl har hand om skattkistan, premiärministern hatar sitt land, riksmarsken krigar i Långtbortistan, domarkåren är korrupt och kungen har ingen makt. Alla är under makt av en Kyrka som predikar självhat, kryperi för främlingar och ner med alla traditionella värden. Vilken skitsaga.

Men kan man inte dikta en bättre saga? Vad med Sveriges fantasyförfattare? Men de rör sig ju bara i ”mörker” och ”vinter”. Vad sägs om ”Svavelvinter” (Erik Granström 2004), ”Ondvinter” (Andreas Björkelid 2009) och ”Midvintermörker” (Lars Wilderäng 2010)…? Rena natta som ni ser. Jag kan iofs själv gilla svärta, jag frossade i den i "Eld och rörelse" 2007, men dess titelberättelse skrevs ju 1990. Så hur är det med svenska författare, var är visionerna? Förmågan att se lite ljus i eländet? Nog är Granström och c:o skickliga skribenter men det räcker inte, vi behöver även ett ljus över tingen, en känsla av mening och ”trots allt”. Och fantasyböcker som inte alltid har ”vinter” i titeln.

Nej, det måste till lite zweilicht, ett annorlunda ljus över tingen. Ljus och skugga. Som i "Antropolis" som gavs ut 2009. Där fantiserar jag om en stad i framtiden. Mer info här.

Så där ja, lite egoboosting och reklam för en egen bok, passar bra på lördagen eller hur...? Men jag tvingar ingen att klicka på länken. Förresten så har jag pdf:en till "Antropolis" för gratis nedladdning så klaga inte.

Relaterat
Resan till Ghislane
Rosen i Solgläntan
Pdf till Antropolis

Om ett sentiment

DN: tre kvinnor i heltäckande slöja fick inte vara med som åhörare vid en förhandling i Göteborgs tingsrätt. Det gällde förlängd häktning av en man som misstänks för förberedelse till mord. Oh indeed: kvinnorna ifråga fick inte ha sina niqaber i rättssalen så de fick inte närvara. Så kränkande - för dem. Vadå garantera säkerheten i rättssalen; rådmannen kränker därmed deras unika rätt att gå klädda maskerat. Det är deras RELIGION, man bryter ett TABU, man förgriper sig på deras MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER. De är ju från Mellanöstern och då är det SÄRSKILT VIKTIGT. Sådant är sentimentet. Man får inte kritisera MENA, dess folk eller deras religion. Då är man islamofob och det är allvarligt det. Man stämplas som en hatisk person, lämplig att sättas i sensitivitetsträning. svd ft

Ponera att en grupp gör olaga intrång på din arbetsplats. Väl där startar de en politisk demonstration. Polis tillkallas. Aktivisterna avförs. Och reaktionen i övrigt? Hur reagerar du som anställd på en sådan aktion? Blir du arg eller glad? Anser du att gruppen bortsett från lagbrottet (olaga intrång) betett sig bra eller illa?

Sannolikt skulle du vara upprörd. Men om de demonstrerande kommer från en främmande kultur, säg från Mellanöstern, är allt OK då? Kan man som drabbad komma med ursäkter då?

Jag vet inte hur det här funkar. Dock vet jag att när DN i onsdags blev utsatt för en kurdisk demonstration, ett olaga intrång i foajén av ett 25-tal demonstranter som sedan avfördes av polis, då var reaktionen bland DN:s anställda mjäkig och förlåtande. Tidningen Resumé:

– Det har inte varit obehagligt, säger en anställd på DN.

– Helt plötsligt satt 20-30 kurder där. Vakter och poliser kom dit och föste bort dem, men det hela gick lugnt till, säger en annan medarbetare på DN.

– Nu har de ställt upp sig utanför på andra sidan Gjörwellsgatan och ropar slagord, säger en annan medarbetare på Dagens Nyheter och fortsätter:

– Jag uppfattar att de riktar sig mot Turkiet, de har bilder på Abdullah Öcalan. Jag vet inte exakt vad de vill, jag kom precis hit. Men det verkar som att de tycker att det rapporteras för lite om kurdernas situation i svenska medier.

– Det är nog ingen som uppfattar situationen som hotfull, säger medarbetaren.

Jag förstår inte denna undfallenhet för oregerligt beteende, för hotfullt agerande. Jag skulle som anställd vara fly förbannad om en grupp bröt sig in i foajén på min arbetsplats och började demonstrera, började föreskriva för arbetsplasen ifråga vad de ska och inte ska göra. I detta fall gällde det att sätta fokus på kurdproblematiken. Jaha, men då får väl DN göra det då om de blev så glada över denna påminnelse.

Men det handlar inte om DN här. Inte heller om kurder, som för sin del är klassiska underdogs i kampen för en fri stat. Det handlar om att exotiska folk, fjärrinvandrare och - som här - MENA-folk inte får kritiseras. Jag vet att folk från denna del av världen i regel sköter sig och idkar hederlig vandel liksom vi andra. Vad jag vänder mig emot är flatheten i den svenska reaktionen. Vad är det för psykologisk mekanism som träder in och kommer med tusen ursäkter så fort en MENA-människa överträder anständighetens gränser?

Jag vet svaret. Det ligger någonstans i skärningspunkten "vit skuld-snällism-postkolonial skuld" och liknande. Men det är inte det jag ska bena ut här, inte reda ut rötterna till dessa fenomen. Jag vägrar nämligen känna skuld för att jag är vit och för att västvärlden idkade kolonialism. Jag vet vad som är fel: vi tenderar att förlåta allt som MENA-aktivister gör. Ta bara Taimour Abdulwahab, som sprängde sig till döds i Stockholms centrum i december 2010, i förhoppningen att ta massor av svenskar med sig i explosionen eftersom vi krigar i Afghanistan. Affepolitiken åsido så är detta fullkomligt oacceptabelt, en krigsförklaring mot Sverige från radikal islam. Och vad sa då statsministern om detta? Han oroade sig för ökad rasism från svenskar!

”Nyheter i korthet: Polisen betraktar bombdådet i Stockholm som ett terrordåd. Statsminister Fredrik Reinfeldt är OROLIG FÖR ÖKAD FRÄMLINGSFIENTLIGHET och vädjar om tålamod.”

Detta skrev Avanza Banks hemsida 13/12 2010. Ett blatant exempel på oförmåga att slå upp mot MENA-aktivism. Sverige angrips i sin huvudstad av en terrorbombare och statsministern förmår inte markera, förmår inte symboliskt försvara Sverige. Man tar sig för pannan.

- - -

Detta handlar inte bara om aktivism. Det handlar om att platt lägga sig för diverse krav från MENA-folk. Skriver man om sådant här brukar man få hatstämpeln på sig. Men jag odlar inget hat. Jag respekterar MENA-kulturen as such och har träffat och umgåtts med många människor därifrån. Med en låg profil, anpassande sig till värdlandet skulle jag vara rätt nöjd med MENA-folken i vårt land. Men man har en tendens att komma med krav efter krav, att dhimmifiera oss bortom sans och vett. Felet är delvis vårt eget: vi är för flata. Den traditionella svensken har förlorat förmågan att säga nej. Heltäckande baddräkter, skilda baddagar för män och kvinnor, halalslaktat kött morgon middag och kväll, muslimska helgdagar i svenska almanackan...

Det går dock att nå ett modus vivendi. Vi måste bara hitta förmågan att sätta gränser, ungefär som Singapore sägs kunna hantera sin muslimska befolkning. Det handlar inte om svart och vitt. Det handlar om att man måste få reagera på oacceptabelt beteende, även om det utförs av en MENA-människa.

Det är bisarra tider vi lever i. Det råder "en statligt sanktionerad självhatskultur" som Beska Droppar sa. Våra partiledare basunerar ut svenskhat. Se här. Icke-europeiska folk däremot har ett frikort till Utopia: de får bete sig ungefär hur de vill.

Sentimentet är som det är men det går att ändra. Allt detta klavbindande av vita, detta krypande för aggressiva MENA-folk, detta självhat, faller på sin egen orimlighet. Det är som att pressa ner en badboll under ytan. Den kommer att ta sig upp av sig själv, genom naturlagarna. Fallet i Göteborgs tingsrätt visar också att ibland får förnuftet råda: niqab går inte an i en rättssal.

Generellt är jag optimist gällande Europas och de vitas möjlighet att hävda sin existens. Dock kommer jag aldrig att sluta påpeka absurditeter som detta självhat, detta bindande av ris för egen rygg. Jag kommer alltid att låta Heidenstams ord ljuda från min nordiska högborg:

Det är skam att sitta som vi har gjort och tempel åt andra välva,
men kasta stenar på egen port och tala ont om oss själva.

Relaterat
Det här är sjukt
Vad som pågår
dn svd gt

På väg ut i Terra Incognita

Breiviks försvarsadvokater har dragit upp sin strategi. Trots det grova brottet (mord på 77 personer) vill de ha straffrabatt. Breivik har till exempel erkänt sina brott och beredvilligt förklarat hur han planerat dem. Detta är förmildrande omständigheter enligt norsk rättspraxis. Åklagarsidan ser saken annorlunda. Bland annat det faktum att Breivik valde 22 juli som attentatsdag var graverande. Då skulle nämligen förre statsminister Gro Harlem Brundtland besöka Utöya. Därför valde Breivik det datumet säger åklagaren: döm honom hårt! svd svd exp exp ab dn dn exp

Vi lever i märkliga tider. Breiviks dåd är en del av denna "märklighet".

Låt mig förklara!

Och låt mig att börja med att citera Gösta Borg. Denne skrev i "Det röda massanfallet" (1951) om detta att gå till anfall medan flygande fästningar sopar rent i terrängen. Han syftade på hur amerikanska armén anföll åren 1944-45, i andra världskrigets slutskede. Har man tungt understöd av både arri och flyg medför det ett speciellt sätt att strida, ett som har föga likheter med ett svenskt läge med knapphet på resurser. Vi hade då inget att lära av detta; vi måste nyttja terrängen mer aktivt, hushålla med resurser och vara beredda att byta rum mot tid.

Med det sagt så är bilden av hur jättebombplan understödjer infanteriet med massivt bombardemang intressant. Den är elementär, sagolik: hur liksom titaniska monster strider på ens sida. Och det är en sådan psykosocial verklighet vi lever i dessa dagar: elementära, planetära förvandlingar är igång. Då ska man som individ inte uppröras över detta utan i rimlig mån dra nytta av det hela och rycka fram i skydd av denna eldstorm. "I rimlig mån": man får nämligen inte själv förvandlas till ett titaniskt monstrum, bli en Breivik som trodde att han var något slags übermensch. Nietzschean var han väl inte men hans andliga credo var lite märkligt. Han gillade kristendomen i vid mening men kristen var han inte. Han trodde på ansamlad godhet som en brahmansk hindu eller gammaltestamentlig troende.

Breivik är som han är, lätt rubbad. Men Breivik som person är ointressant; han har förvandlats till ett emblem som är del del i denna elementariska omvandling som är på gång, denna planetära metamorfos vi står inför. Tänk er Utöya efter dådet: 69 lik liggande utspridda medan gärningsmannen sitter och väntar på att bli haffad. Denna bild är 2011 i ett nötskal. Man ska inte demoniskt acceptera bilden, nihilistiskt dyrka detta kainitiska dåd, men existensiellt vinner man en del om man förstår att vi idag lever i skuggan av detta dåd. Vi lever i världen efter Breivik. Si monumentum requiris, circumspice.

För att överleva i 2011 och bortom måste man till viss del internalisera Utöya. Man måste förstå att vi lever i polariserade, okonventionella tider. "Vi är på väg ut i Terra Incognita och där överlever bara den som har tillgång till dolda, andliga reserver." Detta sa Ernst Jünger en gång i tiden. Det är den attityden vi behöver: vi är på väg genom Uncanny Valley och för att inte försvinna i dess dimmor måste man vara beredd på det värsta.

- - -

Jag talade inledningsvis om bombplan som förvänder terrängens verklighet. Idag är det kanske så att man, så att säga, måste bli en infanterist på titanernas slagfält. Att leva som en enkel man som kilar undan för jättar. Att vara ett pälsdjur i dinosauriernas tid, en varmblodig kaippare som reder sig ett bo medan jätteödlor faller.

Infanterist! Ryck fram medan flygande fästningar möblerar om i terrängen! Det är måttot för 2011.

Si krebabomben brisera, si krebastormen rasa... Jag duckar för stormen, jag tar nytt sikte, navigerar mellan tromberna i en annorlunda dag.

- - -

”Never let a good crisis go to waste" sa en viss Rahm Emanuel. Det kan man tänka på i skuggan av Breivik. Hans dåd har försvårat det för islamkritiker och traditionalister. Vi beskylls för att vara hans gelikar. På detta kan man lugnt replikera att för oss gäller fredlig, metapolitisk kamp. Och när det är sagt kan man notera att det psykopolitiska landskapet förändrats och att polariseringen, energinivån och den allmänna intensiteten i livsrytmen ökat. Man kan inte helt ignorera Breivik. Dådet och manifestet har blivit en del av tidsandan, like it or not.

- - -

Här har vi något intressant. Det är ”The Breivik Action: The First Archeofuturist Victory”, en artikel på den engelska sajten Majorityrights. Den säger bland annat att Breiviks dåd spolar bort ”all these Geert Wilders”. Dit kan även SD räknas. De som försöker driva invandringskritik i det politiska finrummet har idag mött ett svårt motstånd. Även här i Sverige är ju främst SD måltavlan för PK-medias motoffensiv, dess motreformation mot denne ”terror-Luther” som Breivik kan sägas vara.

Majorityrights kallar inte Breivik Luther men jag gör det. De följande åren blir som reformationen, franska revolutionen och andra världskriget ihop. SD lever än men kanske är deras dagar räknade, kanske är det lönlöst att försöka manövrera sig in i politikens finrum. De får ju höra "rasist" även om de inte har någon raspolitik i programmet. SD kör ju linjen "alla är svenskar", man har ingen invändning mot invandring per se, även om man vill att den ska begränsas.

SD och Geert Wildersarna försöker distansera sig från Breivik men görande så trasslar de bara in sig. Enligt Majorityrights (MR) öppnar läget istället för Fayes arkeofuturism: en radikal syntes av nytt och gammalt, inte bara reformering av det som varit. MR kallar Breiviks dåd en arkeofuturistisk seger, vare sig man gillar Tempelherreriddare eller inte. "Seger" är kanske att ta i. Jag tycker dådet var onödigt. Men med det sagt är det ändå så att gjort är gjort. Breivik har fört oss över Rubicon säger MR. Han har fört oss in i Uncanny Valley säger jag.

Breiviks dåd och dess svallvågor kommer i en tid av peak oil och peak everything, miljöförstöring, knapphet med resurser och hotande depression säger MR. Nu lever vi i en ny verklighet à la post-9/11, dock en ekonomiskt och realpolitiskt mer labil tid än 2001.

Från kommentarerna till MR:s artikel: ”ABB är anarkist. Anarki föregår alltid den revolutionära perioden.” Detta är sant i så måtto att det alltid finns anarkister, fria andar svåra att förutsäga i varje stor kamp. Black Swan event...? – Händelsen i sig, THE EVENT finns där säger artikelförfattaren Sebastian Ronin. Han säger att en journalist en gång frågade premiärminister Macmillan vad som är den största utmaningen för en statsman. Macmillan svarade: ”Events, my dear boy, events.”

- - -

Att gå till anfall medan flygande fästningar möblerar om i terrängen. Att utnyttja det titaniska, ontologiska i Breiviks dåd utan att själv förvandlas till en ansiktlös, själlös titan.

Jag flyger under radarn. Utöya har förändrat det politiska landskapet. Till det sämre för radikala partier (SD, ND, Fremskrittspartiet) samt för ”finrumsskribenter med kritisk ådra” som Per Gudmunsson, Marcus Birro, Janne Josefsson och Alexander Bard (men det sistnämnde klarar sig nog för han är musiker också). Men Utöya, ABB och ”2083” verkar kanske på lång sikt i metapolitisk favör, i favör för anti-islamism och traditionalism. Att vistas i den gråzon ABB stakat ut. Kontra-jihadism och traditionalism är satta på dagordningen tack vare ”2083”.

- - -

Han hade oss på kroken där ett tag Breivik. Man kunde tro att regimkritiken dött över en natt. Sedan visade det sig att detta inte var något sedvanligt False Flag följt av drakonisk lagstiftning. Istället skapade Breivik en värld som är alldeles, alldeles – annorlunda. En gråzonsvärld, en "Ghost World". Beyond Uncanny Valley.

Saker och ting har förändrats. En ny verklighet, en ny konstitution:

I’ll tip my hat to the new constitution,
take a bow for the new revolution,
smile and grin at the change all around me,
pick up my guitar and play
just like yesterday
and I’ll get on my knees and pray...!

Stormen rasar. Så det gäller att rycka fram och ta begränsade mål medan krebabomber sopar rent i terrängen.

- - -

Man kan säga: ABB är ”history in the making”. Quo vadis? "Väktare, vad lider natten?" - Revolutionen har börjat, reformationen är på väg. Snart får vi tyngre tornados men då är det bara att rycka fram som en infanterist medan flygande fästningar sopar rent i terrängen.

Stormen rasar, krebabomber faller. Från KREtsBAna faller skrot som blir till BOMBER när de landar. Om det har jag skrivit här. Nu blir det hela psykosocial verklighet, på jorden år 2011. Den där norrmannen har skapat science fiction av sitt dåd.

- - -

I juli 1944 fann sig amerikanerna fångade i Normandie. Tysken försvarade sig bra. USA hade överlägsna arméstyrkor men tysken höll ändå emot, bjöd honom spetsen i Normandies terräng av buskar och snår, åkerlappar och småfält. Lösningen på det hela blev att kraftsamla och det rejält: man lät strategiska bombplan bomba en liten del av fronten, 1 kvadratkilometer stor. Man lät flygande fästningar bomba. Efter flera försök, bland annat med egna trupper som träffades, slogs en bräsch.

Det var titaniskt - och slåss man med titaner på sin sida får man betala priset, som missriktade bomber som dödar de egna. Men när man bombat klart hade fienden i sektorn helt pulveriserats. Det var bara att rycka fram. Man bröt upp, lämnade Normandie och kom ut i en ny verklighet, ett slättland mer ägnat manöverkrig. Ställningskriget var förbi, det var en ny verklighet - en titanisk verklighet där flygande fästningar kunde kallas in som understöd och vända upp och ner på terrängen, förvända alla begrepp om en hanterbar verklighet.

Relaterat
McVeigh, Kaczynski, Spaggiari...
Breivik och paranoia

Målning: Caspar David Friedrich.

Grekerna lider under den tyska stöveln

EU pressar Grekland. Då passar man på att ge igen och likna EU:s toppar vid nazister. Det är bara en av dagens nazitexter i MSM. Vi läser även om Hergés verkande under naziockupationen samt Polens fortsatta utredning av Auschwitz. svd svd svd e24 dn

Media skriver om nazism. Men vad med de riktiga nazisterna då? Sådana som Albert Speer? Denne var arkitekt och industriman, inte i förstone politiker, men med i nazistpartiet var han.

Han var medlem. Och han byggde hus åt nazisterna. Få finns bevarade idag. Rikskansliet är rivet. Tribunen vid Zeppelinfältet i Nürnberg finns dock kvar.

Gällande Speer och naziarkitektur kan man säga: om Hitler planerar att bygga ett jättehus, då är det storhetsvansinne och fanatism. Men om Stalin bygger ett jättehus då är det fint och bra, lite kultigt sådär, lagom för en David Nessle att guida turer till. Hyckleri och dubbelmoral säger jag.

Christer Bergström ondgör sig i SvD över Hitlers och Speers projekt för Germania, den nya rikshuvudstaden. Die Grosse Halle med sin kupolspets 290 m över marken var nog i grövsta laget. Berlins sanka mark hade som Bergström förmäler inte heller tålt ett sådant bygge. Så om bygget blivit av hade man nog fått skala ner det. Så är det alltid när man tar projekt från papperet till verkligheten, vare sig det gäller design av bilar och symaskiner eller av hus och monument. Men det har liksom ingen betydelse här. När det gäller Hitler och nazism ska det peppras med negativa adjektiv. Då får man kulturpoäng. Öppet mål.

Albert Speers bästa projekt var antagligen ljuskatedralen över Zeppelinfältet vid partidagarna i Nürnberg. Detta var något kvalitativt nytt. Hans övriga verksamhet med rikskansliet i 30-talsklassicism och Germanias praktbyggnader är inte så epokgörande. Inte ens upprörande, som vissa vill ha dem till. Liknande risaliter, kolonner och fritrappor byggdes över hela västvärlden vid samma tid. Klassicism, remember. Den gifter sig även med viss funktionalism. Gunnar Asplunds statsbibliotek och annat är mer eller mindre i samma skola som Speer. Asplunds verk är ingen lobotomerad funkis utan en traditionsmedveten, lätt moderniserad klassicism. Speer för sin del var ingen reaktionär utan en man som tekniskt hängde med i sin tid.

Om man sedan ska hylla allt Speer gjorde, likt Leon Krier i hans "Albert Speer Architecture" (1987), det är tveksamt. Krier väckte onekligen debatt med sin bok. Men genom debatten sattes fokus på frågan hur mycket av Speerstilen som var unikt och hur mycket som var vid tiden vedertaget. Speer kommer alltid att vara kontroversiell genom sin medlemsskap i nazipartiet och sin roll som rustningsminister 1942-45, men om konstnären Speer är sista ordet inte sagt. Konst är en evigt pågående dialog mellan nu och då, skapare och mottagare. Och med dagens öppenhet för gångna stilar så kommer ett principiellt avståndstagande till allt vad Speer gjort ingen vart.

Relaterat
Grekland i uppror
Hur var Hitler?

Bild: detalj av Grosse Halle.

Gubbligan hängs ut, annat förtigs

"Gubbligan" är en bankrånarliga. Den äldste medlemmen är 70 år. Nu har de fått sina straff. Outtalat i det hela är att man skriver om dem eftersom de är svenskar. Kvällspressen publicerar glatt deras namn: Nisse Pistol, Ulf Nilsson och Peeter Pohla. Det har jag iofs inga problem med: dömda kriminella får stå sitt kast. Dock tenderar MSM att förtiga bild, signalement och ibland hela brottet om gärningsmännen har mer exotisk härkomst. dn svd svdexp ab ft

MSM har möjligen blivit lite bättre på sistone att nämna även invandrade brottslingar. Men tendensen är att skydda dem.

Varför?

Säg det. Man förtiger i alla fall gärningsmän som Henok Weire Fre, en eritrean som dömdes för våldtäkt 2007 i Boden, utvisades men sedan fick stanna - och begick en våldtäkt till i år, i Eskilstuna denna gång. Affe

Man förtiger Soran Safir som begått en våldtäkt i Danmark 2009; sedan sökte han asyl i Sverige som Lewar Zrar Ahmed.

Man förtiger fallet med afrikanen som tidigare i år attackerade och rånade 11-åriga Emilia i Haninge centrum.

Man förtiger eller tystar ner sådant som mordet 2010 på Elin Krantz, den brutala misshandeln 2009 av Emma Pettersson och mordet 2005 på Cajsa Jonsson.

Varför förtegs eller mörkades dessa fall? Varför vitpixlades gärningsmännen? Svar: de var utomeuropeiska och därför helgade av Sankta Massmedia. Hagamannen Niklas Lindgren däremot blev rikskändis och typiserad som "typisk vit man = våldtäktsman".

"Vad är verkligt? Det man ser och hör." Denna Spenglers utsaga om massmedia illustreras återigen med detta syndrom: vita gärningsmän hängs ut, utomeuropeiska gärningsmän skyddas. Således är det som om invandrares brottslighet liksom inte finns. Det blir en metafysisk fråga, en fråga om verklighetsbilder.

Relaterat
Det här är sjukt
Arkeofuturism

Guld, inte låtsaspengar

EU-länderna har "gjort upp". Man har "räddat Grekland med ett krispaket". Man har "löst landets skuldkris". Antagligen genom att sedvanligt ha skapat X antal miljarder med en knapptryckning. Och Riksbanken fipplar med räntan som om detta är något att hänga i gran: på sikt är detta bara abstraktioner i det blå. Ränta har med skuld att göra och dagens pengaväsen är en maskin driven av skuld. dn dn dn dn dn svd svd svd svd svd svd svd exp exp ab ab ab

Greklanduppgörelsen är en Pyrrhusseger för låtsasekonomin, den ekonomi som bygger på skuld, förhoppningar och papperspengar. Förresten finns knappt några sedlar längre, bara 30% av penningmängden är sedlar. Resten skapas än artificiellare med en knapptryckning.

Men en mer elementär pengaform är guld. Även i guld kan det laddas förväntningar och hopp, jag vet det. Men guldet har den fördelen att mängden är begränsad. Det är en värdemätare som fungerat i 5000 år. Papperspengar däremot återgår alltid med tiden till sitt rätta värde, noll.

Guld är skuldfria pengar, pengar frikopplade från det skulddrivna fiatsystemet. Dina sparpengars värde urholkas med inflationen men guld står fritt från det där. Guldets värde kan fluktuera men det är en stabilare sparform än bankkonto.

Guldet står idag i 1724 dollar per ounce. I april stod det i 1465.

På 1960-talet fick svensken inte äga investeringsguld. Hur mycket valuta man fick föra med sig utomlands var även strikt begränsat. Det var hårda tider det. Idag är det annorlunda. Vem som helst får köpa guld på Guldcentralen eller Liberty Silver. Jag är inte sponsrad av dessa men länkar ändå. Så'n e ja.

Varför guld? För guld är som solen, centrum. Och då kan man säga: en heliocentrisk ekonomi värderar allt i relation till guld. En geocentrisk ekonomi däremot, en efterbliven sådan som vi har idag, den värderar allt i en viss fiatvaluta som exvis SEK. Den leder med andra ord fel. För allt kretsar kring solen, guldet är alltings mått. Med guldstandard får man till exempel ett ganska stabilt oljepris genom åren sägs det.

IMF tillåter medlemmar att stödköpa olika valutor (obligationer) för en viss del guld. Man kallar det bedrägligt ”att sälja guld”... Det var bland annat vad Sverige gjorde kring år 2000. Man ”sålde guld för att det var gammaldags av centralbanker att äga guld”... I själva verket var det stödköp av dåliga valutor. Guldet behåller alltså sitt värde, även centralbanksnissar erkänner det, dock inte öppet.

Vi lever i en värld av fiatvaluta, papperspengar, pengar ur tomma luften, banker som lånar ut tio gånger mer än de äger -- ”allt bygger på att människor tror att det ska fortsätta fungera och inget annat.” Det sa signaturen Olof Trätälja på Skalmanforum. Det var även han som gjorde liknelsen med guld som heliocentrisk faktor.

- - -

Man hittar många kloka ord på nätet om dagens ekonomi. Se till exempel denna kommentar på Cornucopia 16/5 2011 av Anonym: ”Vi lever ju i en kollaps dold av fiktiva pengar.” Och: ”Fattar man inte att fiatekonomin dog 2008 är man nog hjälplös. Den borde dött 2001 redan.”

Och Cornu själv sa 13/1 2011: prisökningar pga brist är inte inflation. Det där tyckte jag LS lät klokt. Dock har det kanske inte har med guld att göra.

En kommentator sa för övrigt på Cornucopia 2/6 2011, i inlägget ”Dubbeldipp och börs-TA”: om guld skall bli valuta igen, måste det stiga till ofantliga höjder så att det kan spridas ut i åtminstone några gram/invånare. Detta kan också vara en vägande visdom. Det visar både på potentialen för guldvärdet att stiga samt nödvändigheten för kreti och pleti att ha guld. I Zimbabwe måste man ha guld om man ska gå och handla. Man måste gå och vaska guld innan man kan köpa mat. Annars är det (ännu) dollar som gäller. Eller Krügerrand, som är guldmynt (med en gnutta koppar för att göra dem slitstarka).

Mina sista ord i ämnet för denna gång får bli dessa. Någon sa nämligen (möjligen på Cornbus blogg) att guldvärdet baseras på ”förtroende, föreställning, förväntan”. Det kan rasa till noll på ett ögonblick. Formellt bättre än guld är i så fall industriellt användbara metaller som koppar, silver, platina, zink. Dessa har fler användningsområden än guld. – Men jag LS skriver inte under på denna skenbart förnuftiga, verklighetsnära, nödvändighetspräglade attityd. Ty förnuft är inte allt när guld är med i bilden, dess pris kan stiga kraftigt i relation till fiatvalutor.

Guld har som sagt varit en värdemätare i 5000 år. Generellt kan man därför säga att guld är stabilt, fiatvalutor däremot tappar alltid i värde. Återigen, som Voltaire sa: Papperspengar "återvänder förr eller senare till sitt rätta värde, noll."

Relaterat
Kerubernas svärd
Nîkaupproret 532

Det handlar inte om hat

DN har berikats av en kurdisk demonstration. Först stod de utanför entrén. Sedan smög de sig in i själva DN-huset via en annan inpasserande. Det kallar inte jag "en radikal, men fredlig demonstration" som aktivisten Ferti Sincar uttryckte sig. Men så är det i det mångkulturella samhället: ingen undgår aggressiviteten från MENA-kulturen. DN som idag samtalar så fint och belevat med psykologen Åsa Nilsonne fick alltså under eftermiddagen hantera en smärre kurdisk invasion. De tyckte att det kurdiska inbördeskriget förtigs i media. Undrar vad DN:s chefred svarade på det. Tills dess bjuder man alltså läsarna på mysigt prat med Åsa Nilsonne; i ett varmt ljus, omgiven av sina hundar, lägger hon ut texten. Det handlar om hat och psykiska störningar. Var Breivik sjuk? Nej, kanske inte kliniskt tycks Nilsonne mena. Men hyser man hat ska man inte fastna i det. Fint och bra: mindfulness är vad som gäller, att inte älta olösbara problem utan zenbuddhistiskt leva i nuet. dn ft apix resumé resumé

Hat är något som inbitna bönder och grottmänniskor hyser. Sådana som är emot att halva världen ska flytta in i deras land, trampa på deras traditioner och smutskasta deras tro. Om man däremot säger ja till en sådan utveckling, välkomnar Ersatzbefolkningen med öppen famn och bejakar utraderandet av tro och tradition, då är man en positv, affirmativ människa. Då är man godkänd och hallstämplad, välkommen i de fina salongerna. Man är socially attractive, vare sig det gäller att bli bjuden till chefen på middag, få sitta i TV och kommentera världen eller skriva krönikor i pressen. Då spelar det ingen roll att man, som elitmänniska och socialt accepterad, hyser ett outtalat hat mot det egna landet, mot känslor av etnisk trygghet och mot allt som är färgstarkt, bonnigt och autentiskt. Nej, abstrakt ska det vara: rättigheter åt alla, frihet att konsumera, krama hela världen.

Abstrakt ska det vara. Multikulti ska hyllas som ideal, som myt frikopplad från verkligheten. Då spelar, säg, påvisad kriminalitet bland invandrare ingen roll. Tusen ursäkter plockas fram om förövaren är från ett MENA-land. Detta påminner för sin del om 70-talets tendens att ursäkta kriminella (oavsett etnicitet), där den som begick brott var ”en som reagerar friskt på ett sjukt samhälle”.

Invandring är en myt i sig, frikopplad från verkligheten. Man försvarar den med alla slags argument. Som att vi behöver invandrarna för arbetskraften. Jag menar, vi har ju 1) hög arbetslöshet bland ungdomar 2) en massa jobb som försvunnit i rationaliseringar och IT-revolution (bort med mellanhänder). Någon arbetskraftimport behövs inte. Men det spelar ingen roll för den fine, människoälskande multikulturalisten. Hon försvarar massinvandringen som en väg till en bättre värld oavsett.

Massinvandringen sägs lösa problem, ungefär som romarrikets inbjudande av germaner för att försvara gränsen mot andra germaner skulle lösa limesproblematiken. Sedan gick allt överstyr, germanerna översvämmade imperiet och styckade upp det. Västvärlden tycks stå inför ett liknande dilemma idag. En massinvandring som gått överstyr och inte kan hejdas eller reverseras. Den tycks inte kunna rullas tillbaka och motas i grind. För argumenterar man emot den är man ju hatisk, man är varg i veum och en paria.

Nå. Hur är det då med denna kriminalitet jag anser förekommer bland invandrare? Menar jag att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken? Ja. Fakta talar för det. Här är en artikel från DN 2005 innan man slutade rapportera helt om dylikt. Relaterad är denna text av Mauricio Rojas; sedan tvingades han i exil. Här är dock en PI-artikel från maj 2011 som återger färska danska siffror. Och här är Avpixlat från 26/10 2011 om den aktuella norska situationen. Go figure. Siffror om massinvandring som sådan till Sverige kan ni läsa om i detta inlägg på Cavatus blogg.

Relaterat
Det här är sjukt
Arkeofuturism

Låt MENA ha sin sharia

Västliga bedömare står som handfallna: MENA vill ha islamism. MENA vill ha sharia. Att bli indignerad över detta är vad som ger goodwill-poäng i väst. Bloggare, MSM-krönikörer, alla ser bekymrade på att Mellanöstern vill ha sin "old time religion". Jag däremot upprörs inte. Ända sedan 2008 har jag förutspått detta. dn dn dn dn dn dn dn svd svd svd svd exp ab ft

I Libyen och Tunisien råder nu en variant av demokrati. Det finns ett brett folkligt stöd för sharia. Då ska de väl få ha det. Vi i väst ska inte föreskriva hur de ska leva. Det är slut med det.

Puritanismen ligger i tiden. Man vill gå back to basics, ta bort främmande inflytanden och idka hardcore religion. Rigorismen regerar från Marocko till Afghanistan, från Iran till Egypten, om inte till gagnet så i alla fall till namnet.

Radikal islamism ligger i tiden där nere. Det hör till den rådande tidsandan: die Zeitgeist. Även de så kallat moderata krafterna i själva MENA är passé. Någon veto-kupp à la Algeriet 1991 kan till exempel inte komma ifråga längre. Mellanöstern har politiskt levat i en kompromissande, halvislamsk tid ett bra tag. Khadaffi var en sådan måttlighetsmuslim: vissa delar av Koranen accepterade han, andra inte (se hans "Gröna bok"). En annan MENA-ledare som utmålade sig som traditionell och lagom muslimsk var Saddam Hussein. Men hans religiositet, yrvaket uppvisad från cirka slutet av 80-talet, kändes inte äkta. Nu är båda dessa herrar historia. Och nu heter tidsandan total, puritansk islamism. Den här utvecklingen har jag känt på mig sedan 2008, då jag skrev denna artikel.

Själv trivs jag med den variant av demokrati vi har i Sverige. Sentiment och opinionsläge åsido så gäller fortfarande Tryckfrihetsförordningen. Man får säga vad man vill. Och det gör jag på denna blogg. Vill jag då inte ge MENA-folk samma rättigheter? Kanske. Men de vill ju inte ha dem! Det är demokrati det.

Och förstås ska vi inte ha någon islamism i Sverige. Ingen halalslakt, inga heltäckande niqaber, ingen sharia. Svensk lag och svenska seder ska gälla i Sverige. Religionsfrihet må vi ha men vi måsta sätta gränser för islamismen.

Islamismen kan dock få ha sin gång i Mellanöstern. Där är det ju som så att religiositet regerar, sekularism är ute. Det är en fas man går genom. Jag tror förvisso det uppväxande släktet i Mellanöstern är mindre entusiastiska för sharia. Men det får tiden utvisa. Dagens puritanism är en nödvändig fas för att bereda marken för en ny era. Jag tror även vi får se en ökad traditionalism och puritanism i väst inom kort. Liberalism och modernism känns lite ute. Strängare, lödigare, mer traditionalistiska tongångar väntar. Sedan kan även vi gå mot friare tider, mot en global era av förståelse. Men först det här: ökad puritanism! Sök dina rötter! Begränsa främmande inflytanden, stå på egen grund!

Relaterat
Vad vilja Al-qaidisterna?
Kerubernas svärd

Ett liv i det blå

Flygvapnets ära solkad! Den svenska JAS-division som baserats på Sicilien under Libyenkriget misstänks för smuggling. I transportplanen sägs folk ha smugglat hem sprit, vin och leksaker. Har de brutit mot några regler ska de såklart straffas, även om jag tycker graden av allvarlighet i en sådan här affär är låg. Krigsrubriker behövs inte här, kriget är ju slut...! svd dn exp

Jag har annars ett gott öga till det svenska flygvapnet. Det grundades 1926 genom sammanslagning av arméns och flottans flygkårer. Under beredskapen 1939-45 gjorde FV god neutralitetsvakt, delvis med svenska konstruktioner som Saab B 17 och B 18 samt FFVS J 22. Under efterkrigstiden växte FV till en av de största flygstyrkorna i världen.

En man som för mig förkroppsligar det svenska flygvapnet, från beredskap till sent 80-tal, är Ulf Björkman. Han skildrar sin bana i "Ett liv i det blå". Här har vi en man som blev stridspilot 1943 och sedan spakade sig igenom Mustang och alla jetplan som kom. Han var därtill en oregerlig typ som ofta fick disciplinstraff varför karriären gick lite knackigt. Jämför med en sådan som Charles Yeager, en annan "jaktbuse" som dock aldrig strulade till det och därför befordrades. Men han och Björkman är samma andas barn: födda piloter, snitsiga snajdare.

Björkmans bok är bland det bästa jag läst - ja, generellt bland memoarer, inte bara vad gäller flygböcker. Han har en och annan vitsighet att dela med sig av, à la "äktenskapet slutade lyckligt, det vill säga med skilsmässa", "stadens han- och honoratiores", och "overheadapparat = ombudsmannarespirator"...

Mitt eget flygande då? Tja, som ung var jag flygtokig, läste Pilot och planerade en karriär som stridspilot. Sedan fick jag glasögon och tänkte nu är det kört - men kanske transportpilot går an, kanske kan man få flyga Hercules, där är månde kraven inte så hårda...?

Så kallades jag in i armén och glömde allt flygtrams, armismen blev min ledstjärna. Men en och annan flygbok har man väl läst sen dess och än behåller denna värld sin fascination. Det är ju så eteriskt och finkulturellt att vara pilot, tänk bara på Saint-Exupéry och Richard Hillary, filosofer i sittbrunnen... Flygning fascinerar mig fortfarande. Jag har till exempel lagt upp en novell här på bloggen om en snubbe som gjort lumpen i flygvapnet. Berättelsen börjar när han är på väg till F 16 för att lämna igen sin gamla utrustning.

Fartvinden blåste mig i ansiktet. Ringledens gula ljus bildade ett pärlband mot mörkrets hjärta. "Full moon is rising, wind’s in my eye, the engine roars between my thighs…"

Jag nådde landsvägen och tog till höger, småputtrade fram med min gamla Sefton T-98, en av de finaste motorcyklar som gjorts. Jag spanade efter en viss avtagsväg, det skulle stå ”Brallinge 3” på den.

På pakethållaren hade jag en militärkoffert, innehållande diverse utrustning från min tid i flygvapnet. Jag hade varit basunderofficer, gruppchef för klarering av Viggar och Drakar, men i och med nedskärningarna hade jag strukits ur rullan. Nåväl, all things must pass – så nu fick Gripenfolket ta över, lika bra det.

Jag hade fått ett meddelande om att all eventuell utrustning jag hade hemma skulle återlämnas. Det skulle göras i nämnda Brallinge, på kvällen dessutom; man sa att materielförvaltningen outsourcats och att onsdagar 18-21 vore tiden att lämna igen materiel. Nu var klockan halv sju en onsdagkväll om hösten; jag hade lämnat min bostadsrätt i Fålhagen, tagit på mig den gammaldags designade hjälmen med så att säga öppet ansikte, kickat igång min gamla hoj och styrt söderut genom Uppsalas mellanzon.

Så vad händer? Han kommer till ett upplag med gamla flygplan. Här möter han även en figur som visar sig vara synnerligen gåtfull, ja riktigt egendomlig och bisarr. Huvudpersonen finner sig nämligen efter ett tag vid spakarna till en Saab Kliszow, på väg till ett rendez-vous med äventyret...! Färden tar honom till en parallellvärld där inget är som det ska men allt ändå är välbekant. Novellen finns här.

Relaterat
Vetenskapens trollkarl
Solarium
Saab Kliszow

Bild: en grupp J 29 Tunnan från F3 Karlsborg.