onsdag 30 november 2011

Karl XII:s dödsdag


Det är Karl XII:s dödsdag idag. Idag för 293 år sedan stupade han vid Halden i Norge. Antagligen var det en granatkarteschkula som var det letala skottet. dn dn -- Edit 18 november 2017: Nu finns min svenska historia, "Ett rike utan like", att köpa online. Denna bok handlar om Sveriges hela heroiska historia, inklusive Karl XII.




Verner von Heidenstam skrev romanen "Karolinerna" (1897). Den skildrar många personer, den är ett slags kollektivroman, men även Karl själv tecknas trovärdigt av Heidenstams penna. Det är ett försök till introspektion i en heroisk, larger than life människa. Vanligtvis bör historiska romaner undvika att skildra De Stora eftersom det är så minerad mark, det är redan så kartlagt: alla har redan sin bild av Karl XII/Napoelon/Alexander innan han läser en roman från dennes tid och miljö. Därför kan porträttering av huvudföremålet, ”exhibit A” i sammanhanget bli svårt. Men Heidenstam är ett geni och geniet följer inga regler: här är det Karl XII i ett slags huvudroll och det rockar bra.

Ska man få Stora nordiska kriget sammanfattat är denna bok en god källa. Med alla de nypor salt man behöver inför fiktiva skildringar. Det är som Snoilskys "Svenska bilder" ett koncentrat, en profilering av ett större skede i kärnfulla scener.

Heidenstam var poet, inte bara prosaist. Så visst har denna roman sina parader. Som ”En hjältes likfärd” där Karl XII:s kista bärs genom Stockholm och ner i Riddarholmskyrkan medan forntida storheter åkallas. Märk hur Heidenstam nyttjar den annars ”förbjudna” andra person, han använder imperativ – se, hör! – för att mana fram den nödvändiga högtidligheten. Enligt 50 års proggig propaganda är detta skrivsätt, denna livsattityd kallad ”gripenhet och värdighet” obsolet och felaktig men nu vet vi bättre. Än lever svenska sången, än lever rader som dessa, skildrande hur gravtåget nått kyrkan och gått in. Föranlett av alla gravar som är där, alla tombas och sarkofager, infogar alltså Heidenstam i det följande diverse maningar åt oss att se och höra intrycken från flydda dagar:
Den tappra Axel Roos och hans vän Åberg, som nu av gikt och sår var så krank och svag, att han stödde sig på krycka, stodo på den äldsta Vasaättens gravsten. Se hetkindade herrar, stolta, ärelystna, vältaliga, snara att hota och åter bjuda handen!

Var häll i golvet, vart tegel i muren upplystes av sagor som lyktor av sin låge. Hur pingla icke kappans bjällror genom kyrkan, när kung Albrecht med fingrarna i skägget och de rödhåriga ögonen halvslutna, omgiven av bredbent gungande Hättebröder, talar sin tyska med de svenskes riksmarsk! - Men vem kommer i dörren framför baneret med leoparderna? Drottning Kristina av Danmark är det, och, utmagrade under belägringen som benrangel, bära hennes tjänare klädeskistor och tapeter och silverkannor och alla de kostbarheter, som icke kunnat stilla hungern. Hornstötar skaka fönstren. Blek, med händerna för öronen, stiger hon upp på den största klädeskistan och stirrar från koret uppåt staden, där likt ett vårflöde av smält is och snö Sten Stures här böljar med sina kullriga stormhattar - och hela tiden skallra rutorna.

På den sidan koret, där riddaren Karl Nilsson Färla i det grå fordom nedfallit genomstungen och med en spillra av altarskranket i handen, stod baneret, men kronan nedsattes på andra sidan, där kung Gösta hade räckt Laurentius Petri herdestaven och där Torkel Knutssons ben vilade. Hör sången, hör sorlet i de karelska urmarkerna, där korsfanan fladdrar över sejdare och trollmän och över Jumalas blodbestrukna gråstensskepnad!

Utefter gången pekade från båda sidorna drabanternas bardisaner mot det golv, under vilket Sankta Birgittas fromma biktfader sov sömnen. Salve Regina! Se Jerusalems stad, där i pilgrimskläder ditt skriftebarn hör helgonens harpslag i himmelen!

Fotstegen och sporrarnas tunga kringlor slogo ekon under den hall, där Göran Perssons hemska blod blivit gravsatt med hans sons. Hur hacka ej galgbackens kråkor prästsonens hand, som stött de båda kungabröderna från varandra - och ändock sitta de ej i fägnad samman! Grå i håret, grå i de hängande trasorna står dåren vid fängelsegallret, men fram och åter genom kapellet i Stockholms borg går Johan med bläck på naglarna och en handskrift i bältet. Ensam är han, och natt är det, men på läktaren sitter musikmästaren, och orgeln spelar och spelar!

- - -

Trappan till Karlarnas grift stupade vid sidan om koret. Guldspira i handen, guldkrona, guldäpple, guldnyckel, guldsvärd - så låg han rustad den tionde Karl, segersäll och mäktig. Utan smycken låg den elfte. Se kullornas träskodans i Mora, hör trygga ord om lag och rätt och skörd och frid! - Vart veko de väl hän de gyllene dagarna? Var stodo nu de låsta ladorna?

På samma rum, där kistan nu nedsattes, brukade fordom pater Hieronymus, barfota och följd av gråmunkarnas långa rad, knäböja framför Sankt Franciskus' altare. Tidigt före gryningen kom han ständigt lika troget och lika stilla genom den iskalla kyrkan, men en morgon blev han borta. Han hade gått till Rom och satt påvekronan på sitt huvud. Hör silverklangen av Lateranens klockor, hör prasslet av menighetens palmkvistar!

Detta är suggestivt och fascinerande, mer fascinerande än vilken fantasy som helst.

Skön är även slutvinjetten i denna bok, ”Skeppet”, där ett skeppsvrak kommer drivande i Stockholms skärgård under slutstriderna där 1718. Bortsett från den patriotiska predikan här som är lite salongsartad så älskar jag denna scen: kobbar och skär och ett vrak som kommer flytande som ett skepp ur drömmen. Vi har även guldkorn som ”Dumma svenskan” med fler interiörer och scener från Turkiet, vi har ”storheten i eländet” i den ryska fångenskapen, vi har ritten hem och mer än så. Upplägget är som bekant mer eller mindre fristående noveller: ett klart tema finns med kriget, Karl XII, fälttåget och allt det där, men iblandat i allt är figurer som bara uppträder i ett kapitel varvid en bred rundmålning av tiden erhålls. Ivar Lo-Johansson lär ha inspirerats av detta för upplägget till sin kollektivroman om statarna, det fordom hyllade proletäreposet om svenska lantarbetare.




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia
Thomas Mann och Ernst Jünger
Frank Herbert: "Dune"
Linna: "Okänd soldat"

tisdag 29 november 2011

Ännu en Breiviknyhet


Breivik ska ha utsatts för sexuella övergrepp som barn. Oj vad intressant, här kanske svaret på gåtan finns: i psykologiska faktorer. Man har nu kommit med den rättspsykiatriska undersökningen av mannen. Breivik är sjuk säger den. Det kan man hålla med om. Men hur sjuk? Rättsliga faktorer åsido, låt oss slippa höra kulturkoftorna sitta och analysera Breiviks barndom nu. Men så blir det antagligen. Jag menar, MSM förnekar sig inte. När Ulrike Meinhof diskuterades 1976 sas hon ju vara ett offer för omständigheterna, enbart inriktad på att revoltera mot sitt borgerliga förflutna. Det privata tilläts inte bli politiskt, varken då eller nu. ab ab exp exp exp dn dn svd

Offentligheten har sagt sitt: Breivik ska ses som ett fall för psykologin och inget annat. Att jämföra honom med andra gärningsmän som Kaczynski och Meinhof och se till den politiska effekten, det är ointressant. Att se till de ontologiska faktorerna, om verklighetsuppfattning hos Breivik och oss andra, är ointressant. Att se vad hans dåd betyder i kontexten av 2011 är ointressant.

Att se vad det hela betyder i relation till vad som är att vänta är ointressant.
Välkommen till krebastormen, välkommen till 2011. ABB har sått vind och 2012 skördar vi stormen. Surf that tsunami! Det här blir som reformationen, franska revolutionen och första världskriget ihop.

ABB är ”history in the making” och det ska bli intressant att följa utvecklingen. Revolutionen har börjat, reformationen är på väg. Snart får vi tyngre tornados men då är det bara att rycka fram som en infanterist medan flygande fästningar sopar rent i terrängen.

Stormen rasar, krebabomber faller. Från KREtsBAna faller skrot som blir till BOMBER när de landar. Om det har jag skrivit här. Nu blir det hela psykosocial verklighet.

Så skrev jag på bloggen 28 oktober i år. Men detta och annat föll inte vissa på läppen. Jag förlorade en praktikplats, jag hängdes ut i Mittnytt. På det hela rätt roande. Men för andra regimkritiker är det oroande: man får idag inte analysera Breiviks dåd bortom den rena dagisanalysen.

Jag har tagit avstånd från våld, det kan varje läskunnig person intyga. Men det räcker inte, som radikal i Sverige 2011 brännmärks man. Läs mer här, det är en garanterat intressant tråd. Den handlar om yttrandefrihet och dess informella gränser. Den handlar om de oskrivna reglerna för vad som får och inte får sägas i Sverige 2011.

Relaterat
Paranoia, science fiction och Breivik
På väg ut i Terra Incognita
Svenssonaffären
Thomas Cole: "The Voyage of Life: Old Age", 1842

Israels geopolitiska läge


Temperaturen stiger i Mellanöstern. Åtminstone tre raketer har skjutits in i det israeliska Galiléen från Libanon. Det var de första libanesiska raketer som skjutits mot Israel sedan 2009. Den israeliska militärledningen sägs ha vedergällt anfallet. svd svd svd svd dn dn exp exp


1.

Den nyss timade raketattacken kan får en att tänka på Israels geopolitik. Ett litet land helt omgivet av fiender, hur ser de strategiska optionerna ut? Det är sådant man kan fundera över. Och geopolitik och militärt synsätt är nyttigt för den politiska analysen också: Israel kommer till exempel aldrig att ge Palestina suveränitet. Då blir Israels veka liv ännu vekare, man kan skjuta med artilleripjäs tvärs över landet praktiskt taget.

Topic i denna artikel är alltså hur Israels geografi påverkar dess försvar. Låt mig slippa kommentarer om världssionismen, Gina Dirawi och palestiniernas rätt till sitt land. Allt detta är intressant men inte just här. Vad gäller frågan om Israels läge och optioner försöker jag behandla dilemmat så objektivt jag kan. Jag vill bena ut diverse konkreta fakta man sällan ser i debatten. Det ska alltid vara så partiskt, det ska alltid vara åsikt på åsikt. Med den geopolitiska blick jag är mäktig, härmed en titt på projektet Israel och dess chanser att överleva.

Vi har alla sett Israels förmåga att hävda sitt territorium ända sedan 1948: trots numerär överlägsenhet har araberna aldrig lyckats besegra landet. Skälen har varit bättre ledning, bättre soldatmaterial, mer initiativförmåga hos befälet, mer flexibel taktik. Det är på sätt och vis rena tyskeriet, rena uppdragstaktiken och inre ledningen: Auftragstaktik und Innere Führung, hyllade i nazityska armén på sin tid. Och även denna armé stred på flera fronter mot numerärt överlägsna fiender men till slut räckte inte överlägsen taktik, bättre humankapital och geniet hos en Manstein, en Guderian och en Manteuffel. Den döda siffran tog ut sin rätt, den rena överlägsenheten från USA:s, Englands och Sovjets arméer.

Detsamma torde kunna hända i ett kommande krig mellan arabstater och Israel. Ja arab och arab: lägg därtill Iran som inte är ett arabland men anti-Israel som få. Fienderna är för många helt enkelt, deras arméer slår Israels numerär flera gånger om. Israel saknar manskapsreserver för ett långt krig.



2.

Men varför skulle det gå att besegra Israel nu om inte förr? Israel har de facto tvingat jätten Egypten på knä. Men då rådde Pax Americana, USA och Sovjet höll en dämpande hand på händelserna (samtidigt som USA, nu som förr, öser in pengar och vapen i Israel). Nu är USA försvagat, det kan inte vara överallt på en gång. Mentaliteten är också en annan nu med populism och revoltglädje i Egypten. Idag, slutet av 2011, är det ganska lugnt i Egypten men efter ännu mer radikal islamism och uppskruvat världsläge kan vad som helst hända. Som krig mellan Israel och dess grannar.

Om sedan grannarna besegrar Israel, vad kommer att hända? Kommer det att ”utplånas”, kommer alla judar att gå över klingan? Nej, sannolikt är det endast utplånandet av Israel som stat som är målet. Nationen får kanske fortleva som en enklav, en kringgärdad provins. Ungefär som judarna i Alexanders välde och följande storriken.

För säkerhets skull kan jag poängtera: jag motsätter mig inte personligen en judisk stat i Israel. Men vad man ”personligen” anser kommer att vara mindre viktigt framöver. Det är som att stå inför en storm, ett jätteoväder, och få frågan: vad anser du om stormen?

Anser och anser; jag skruvar för fönsterluckorna och går in, det är vad jag gör. Sedan kan man stå där bäst man vill och debattera mot stormen och slåss mot väderkvarnar.

Som sagt: Israels armé må vara proffsig som få, med krigsvinnarförmåga som få, men det kommer en gräns då en omvärlds större mängd truppstyrkor fäller utslaget. Men vad med kärnvapnen då, avskräcker inte de? Jag tror inte de kommer att göra det på samma sätt i den nära framtiden, av det skälet att Jasminrevolutionen slängt allt i stöpsleven och vad som förestår nu är Förändring kort och gott, elementarisk förändring med ålderdomliga profetior att bygga upp och stötta dem. Mayakalender, hopiprofetior och Johannes uppenbarelse läses vida idag, de utövar sin makt vare sig de är bokstavligt sanna eller inte. Vi lever i yttersta tider, folk går och spanar i skyn efter tecken. Pax Americana är på fallrepet och nu börjar en ny epok – en epok med dyrare olja, slut på dollarvälde och med början till enandet av Mellanöstern, en process i vilken – tyvärr – kärnvapen kommer att användas och de kommer inte att vara avskräckande. Snarare kan en eskalering inte att uteslutas. Varför? För vi lever i en förkrigstid nu, fredstiden post-1945 med sina begränsande funktioner och mekanismer har spelat ut sin roll. Allt är slängt i stöpsleven och bara Gud vet hur det ska sluta.



3.

Israels geopolitik: hur ska de skydda sitt lilla land med det 77 miljoners Egypten i väster, det lika stora Iran i öst (71 miljoner) och det hotfulla Syrien (22 miljoner) i norr? Egypten av idag är inte Israelfientligt men detta kan ändras, gammal retorik som ”araber mot judar” dör inte så lätt. Nasser kastar sin skugga framför sig. Alla arabländer säger sig vara mer eller mindre emot Israel och det torde vara tekniskt omöjligt att försvara sig då, i ett läge av totalt krig och supermakter som inte lägger sig i.

Så det ser geopolitiskt mörkt ut för Israel. Dock ska vi inte bli nihilistiska och danna. Kalla mig naiv men jag tror inte Gud och hans änglar stillatigande ser på hur vi förintar varandra.

För övrigt undrar jag vad Mellanösterns stormakter egentligen syftar till. Iran och andra muslimska makter är rörande eniga om att ”utplåna Israel”, men det kommer som jag visat här inte att bli svårt i framtiden. Men vad ska de göra sedan då, Iran, Egypten och alla andra som ska dela bytet? Att besegra Israel blir förhållandevis lätt. Så anti-Israel-agendan är i mångt och mycket att se som retorik för massorna, det är ett ”heligt” ideal som skyler maktpolitik. Det skyler ambitionen att bli den makt som ska utöva hegemoni i regionen, som ska dominera i framtiden.

Jag minns Gulfkriget 1991, jag minns Scudmissilerna mot Israel, jag minns paniken. Det var inte vackra scener och jag välkomnar inte en upprepning. Men som sagt, vad man personligen anser och tycker är mindre intressant dessa dagar. Vi står inför en elementarisk urladdning och då ställer man sig inte och recenserar det hela som om det är någon j-la frökenroman. Då tar man skydd medan det värsta blåser förbi och sticker upp huvudet efteråt för att ta nytt sikte.

Relaterat
Mellanösterns geografi
USA och Mellanöstern
Krigshets mot Iran

måndag 28 november 2011

Förrädare


Nu skriver jag om förrädare. Aktuella exempel på sådana är Stasisvenskarna. Den svenska eliten har Stasibakgrund, därför skyddas namnen. Det är det enda sätt jag kan tolka Stasiaffären på. Här ska det handla om en gången tids förrädare.

När Sveaborg kapitulerade var detta var ett svårt avbräck för Sverige. 7000 man elittrupper, halva skärgårdsflottan och rikliga förråd föll i fiendens händer. Med skeppen kunde ryssen sedan härja i den svenska skärgården. Att sedan, som någon gjorde [jag kan inte hitta wikikällan nu], nämna att Sveaborgs kapitulation inte var viktig eftersom fästningar börjat spela ut sin roll vid tiden, är vansinnigt. Här blandar man ihop kortsiktiga faktorer med långsiktiga. Långsiktigt må fästningar ha börjat bli passé då; det hindrar inte att färstningens kapitulation, utan att ett skarpt skott avlossats, var ett dråpslag för Sverige. Det var proppen som fick botten att gå ur den svenska krigsinsatsen.

Operativt var Sveaborgs ärelösa kapitulation det värsta som kunde hända. Att överlämna en intakt marinbas med en flotta, bara för att undsättning inte kommit inom ett visst datum, ett datum svenska krigsledningen inte kände till – det är magstarkt. Men Carl-Olof Cronstedt bara skuddade stoftet av sina händer och levde vidare som pensionär i det sedermera ryska Finland. Sina ordnar fortsatte han att bära; han var ju segrare vid Svensksund 1790 gubevars.

Svensksund minsann... ! Denne Cronstedt står alltså både för Sveriges största marina ögonblick och dess värsta. Men det ena rättfärdiggör inte det andra. Sveaborg var en skam, ett trauma. Runebergs ord gäller än:
Tag allt vad mörker finns i grav,
och allt vad kval i liv,
och bilda dig ett namn därav
och det åt honom giv;
det skall dock väcka mindre sorg
än det han bar på Sveaborg.

- - -

Förrädare är ett intressant kapitel, hur ett visst egennamn blir inbegrepp för denna företeelse. I Sverige har vi alltså denne Cronstedt som uppgav Sveaborg utan strid 1809. I USA har man Benedict Arnold som under frihetskriget försökte sälja fortet West Point till fienden. To be an Arnold, to go Arnold är hävdvunnet språkbruk i USA för att bli förrädare.

West Point som det gällde var en fästning vid Hudsonfloden, platsen för den blivande militärakademin. Nu fick den inte så stor betydelse i frihetskriget som Sveaborg hade i finska kriget. Arnolds planer upptäcktes i förtid. Han hann uppfatta detta och flydde, gick i engelsmännens tjänst och dog senare i England, obegråten. Skälet till förräderiet var annars att Arnold ansåg sig förbigången i befordran vilket han i sig kanske var, det låg politiska överväganden bakom befordringarna – som att krigsledningen måste utse ett visst antal generaler från varje delstat för att få kriget förankrat i folkets breda lager. Segern vid Saratoga tillskrevs även en viss general Gates medan Arnold varit den huvudansvarige. Mementot i det hela är så klart att andra som förbigicks i befodran inte för den skull blev förrädare.

Arnold deltog i det misslyckade Kanadafälttåget. Amerikanerna misslyckades med att ta den engelska kolonin Kanada, något som kanadensarna sedan dess varit mäkta stolta över. Arnold sårades i benet under detta fälttåg. I slaget vid Saratoga 1777 skadades samma ben ånyo. Washington gav honom konvalescens som militärbefälhavare i Philadelphia och nu tog Arnold tillfället att slå sig lös en smula, därtill umgås med lojalister. Han varnades för detta men fortsatte på den breda vägen; när han utsetts till befälhavare över West Point skrev han till engelsmännen och bad om 20 000 pund för att förråda posten. Men det hela upptäcktes genom att hans engelske kontaktman, major André, föll i rebellernas händer. Arnold blev emellertid oförhappandes tipsad och kunde därmed fly. Major André hängdes för sin del som spion, och förutom att vara förrädare kom Arnold att föraktas av amerikanerna för att ha lämnat sin kontaktman i sticket på detta sätt.

Varför blev Arnold förrädare? Jag vet inte, jag vet bara att denna utsaga om honom fanns: ”There was a stroke of malice in him”...

Relaterat
Ur svenska flottans minnen
Treholt var skyldig
Stackars man
Bild: förräderiets väg, ledande ut i tomma intet.

lördag 26 november 2011

"Antropolis" nu i bokhandeln


En gång i tiden gav jag ut "Antropolis". Det var 2009 närmare bestämt. Förlaget var mitt eget, Etherion. Nu finns denna roman i bokhandeln: se här. Och här kan du ladda ner pdf:en gratis.

Om ni klickar på länken kommer ni till SF-Bokhandelns onlinekatalog. Där finner ni boken och kan köpa den så som man köper i webbaffärer.

Romanens handling utspelas 2165 i staden Antropolis. Några år tidigare har berättarjaget, Jenro Klao, anlänt dit: han har sett en stad i ruiner men han har ryckt upp den ur dess letargi. Han får hjälp av andra nykomlingar, andra visionärer som han, men därmed är inte allt frid och fröjd. Det uppstår en konflikt mellan teknik och ande, mellan vetenskap och esoterism, mellan korpar och enhörningar och mycket därtill. Frågan är: ska Antropolis bli en teknostad med faustiska maskiner, skyskrapor och Big Science, eller ska den bli ett new age-paradis med humanteknologi, andlighet och vegomat morgon, middag och kväll...? Eller ska det hela utmynna i ett annorlunda tredje, symboliserat av det något kluvna berättarjaget Jenro Klao...?

Detta är upplägget för "Antropolis". Det är en filosofisk roman om en stad i framtiden, litegrann som von Harbous "Metropolis", Jüngers "Heliopolis" och "Vi" av Samjatin. Men det är inte bara filosofi; vi får även följa Jenro Klaos göranden som historieprofessor i staden, vi får se honom bryta bröd med en rad gestalter, och vi får se honom lämna staden för en resa som blir avgörande för dess framtid.

Boken kostar 148:-. Den är på 205 sidor i hårdpärm, numrerad och signerad. Du köper den genom att gå hit.

Boken har recenserats här och där. I Nova SF nr 20 sa till exempel Mats Dannewitz Linder om boken: "Lättläst och personligt språk, massor med tankar och resonemang, sympatiskt innehåll." Fler recensioner finns i denna tråd. Och här har du pdf:en så att du kan titta på innehållet i förväg.




Om romanens huvudpersoner
Elander Lysion
Hadar Lacq
Gotsis Fripp

Gotiska Klubben är en joker i leken


I ett vitalt medieklimat behöver vi glimten i ögat, klacksparkar och brandfacklor. Det behövs en TRICKSTER som visar på märkliga saker. I Sverige idag spelas den rollen av Gotiska Klubben.

Han kallas Goten. Han har bloggen Gotiska Klubben. Och just när jag trodde att uppmärksamheten kring mig var över så kommer GK med en fråga till Johan Lundberg. Det är en detalj i sammanhanget, ingen affär, men den kanske kan roa er.

Mitt fall uppmärksammades på GK i veckan som gick. Svenska språket fick ett nytt ord tack vare GK: brunpixling. För övrigt har jag alltid gillat GK. Jag skrev uppskattande om den här redan i januari. Jag anser kanske inte att allt som står där faller mig i smaken men nog måste man medge bloggen är ett salt, en oslipad diamant. Och det är inte bara aktuell debatt och fräna vinklar. Tänk även på minnena från Beckomberga sjukhus, autentiska erfarenheter från ett Gotiskt Liv. Tänk även på följetongen om "Prinsen". Jag kan inte påstå att jag är någon mångkulturens anhängare, inte direkt. Men likt Goten kan jag tycka att umgänget med Mellanösterns söner ibland är roande. Det påminns man om när man läser om Prinsen.

GK innehåller ett och annat. Bara ett exempel: inslagen om konst och Markus Andersson. Goten balanserar det musiska med det politiska, det måste man för att ge bloggen mervärde.

GK:s läsare får sitt av aktuella debatter men de får också tillfälle att andas. Därför gillar jag GK.

Relaterat
Hommage till Gotiska Klubben
Kerubernas svärd
Botticini, "Tre ärkeänglar och Tobias".

fredag 25 november 2011

MSM hetsar till krig, jag gör det inte


En intressant diskussion kan föras idag: om krig i Mellanöstern och krig i mina böcker, om MSM:s journalister och min roll i det hela. svd dn dn

SvD:s Claes Arvidsson skriver om "mullabomben" som om den existerar. Och Expressens Mats Larsson tar till samma hotfulla språk:
Enligt diplomater som fått se rapporten så hävdar IAEA att iranska forskare experimenterar med kärnvapenstridsspetsar. Det handlar bland annat om datamodeller.

Rapporten tros också inkludera satellit bilder som visar en stor stålcontainer som IAEA tror används för att testa kärnvapen­explosioner.

De hetsar till krig mot ett Iran som föreges ha kärnvapen. Men de har ju inga! Larson nämner ju bara datamodeller, precis det som sägs i IAEA:s rapport. Iran bedriver visserligen ett hårt spel genom att ha sitt kärnkraftsprogram och "experimentera med kärnvapenstridsspetsar", men rätt ska vara rätt: Iran har inga kärnvapen och kan inte skjuta kärnvapenbestyckade missiler.

Mina belägg? Tja, se denna artikel med vidhängande videoklipp. Och USA:s National Intelligence Estimate (NIE) gällande Iran, Nuclear Intentions and Capabilities", sa: "A growing amount of intelligence indicates Iran was engaged in covert uranium conversion and uranium enrichment activity, but we judge that these efforts probably were halted in response to the fall 2003 halt" Källa.

Iran spelar kanske högt men det gör västvärlden också, bland annat dess massmedia. Jag skulle vilja säga: den som lever av krigshets ska dö av krigshets.

- - -

Massmedia är medskyldigt till Libyenkriget. Inte en avvikande röst hördes i MSM inför Libyen. Man fick gå till internet och sajter som Global Research. Detsamma kommer att bli fallet om Iran och Syrien nu anfalls. Jag har tvått mina händer; JAG har inte hetsat till detta krig.

Inte? säger då vän av ordning. Jag som skriver inlägg som detta och detta, som gett ut böcker som "Eld och rörelse", "Camouflage" och "Stridsmiljö 2500"? Är inte dessa krigshetsande nog? Dessa böcker om strid på kniven, anfall och reträtter, om operativ krigföring i när och fjärran, på jorden och i rymden?

Då kan jag svara: dessa böcker SKILDRAR kriget. De innehåller dock, så vitt jag vet, inga uppmaningar till krig. Jag utmålar inga emblematiska fiendebilder. I "Stridsmiljö 2500" krigar man mot saurierna, en art intelligenta, humanoida ödlor. Jag har undvikit att demonisera dem. De är fienden helt enkelt, en fiende som valt att bekriga människan. På slutet får de komma till tals via statschefen Rosso Fennek. Det är en oändligt humanare fiendebild än i Heinleins "Starship Troopers", för att nu ta ett exempel.

Mina böcker skildrar en operativ verklighet. När krig är förklarat så strider man. Soldater brukar göra det. De tar inte chansen att gå över till fiendelägret och kramas. Så ni kan vara lugna, "Stridsmiljö 2500" har inga scener typ "Enemy Mine" (1985) med Dennis Quaid och Louis Gosset, Jr: en rymdpilot störtar och hamnar på en öde planet med en saurisk fiende. Sedan lär de sig förstå varandra... Upplägget är hjärtevärmande men lite för goody-good för att roa mig. I "Stridsmiljö 2500" åter har armén beordrats att återta planeten Cressida, som saurierna rövat från människan. Därför lyder armén order och gör det. Inget snack! Man får en stridsuppgift och löser den.

Man strider. Men gällande aliens så nog finns det fler sådana i min story. I den framtid det gäller är människan allierad med några andra arter: attarcaner, sideranier, igoziler och clontarfer. De får också säga sitt.

Mitt budskap är alltså: jag skriver om krig men jag hetsar inte till det. Fokus ligger i aktuell roman på en soldat vid namn Yoshi Medon. Han går från menig till kompanichef och lär sig klara utmaningarna. Sedan innehåller boken även annat folk som krigskorrespondenten Nakajima Lupp, statschefen Dirosa Montell och annat löst folk. Jag hetsar inte till krig, inte heller mjäkar jag ur allt i goody-good-resonemang. Jag skildrar striden, jag speglar kriget.

- - -

Som sagt har jag gett ut "Stridsmiljö 2500". Den finns som pdf och epub-fil, se här. "Camouflage" å sin sida finns bara som pdf. "Eld och rörelse" är en pappersbok, utgiven 2007. I denna länk lottas friex ut, passa på! Den boken finns också som pdf, fri att ladda ner: gå hit. Så den som vill närläsa mina drabbande operationer har här ett digert material. Man kan säga att dessa böcker utgör en trilogi: "Eld och rörelse" var en novellsamling, sant, där hälften av boken är fristående berättelser. Men Eld och rörelse-berättelsen var som en kortroman. Det blir i så fall den informella del 1 i krigstrilogin. Del 2 blir "Stridsmiljö 2500", som är en sf-roman. Del 3 blir så "Camouflage" som utspelas på jorden. Likt "Eld och rörelse" är det inga kända länder som skildras, det är Terra Incognita från början till slut.

De tre böckerna är helt fristående men personligen ser jag dem som något av en enhet. Här säger jag, i skönlitterär form, det jag har att säga om strid, krig och operativ verksamhet.

Relaterat
Blogginlägg om "Camouflage"
"Stridsmiljö 2500"
Eld och rörelse: respons

Chris Foss, "El Alamein"

torsdag 24 november 2011

Radikala inlägg på denna blogg


Bloggen har fått fler läsare. Mina mellanhavanden med media har fått folk att söka sig hit. Ni kan följa Svenssonaffären här. Men i övrigt då, vad har jag att säga? Vad kan jag länka till för inlägg genom åren som är värda att läsas igen? Vad finns det på Galaxen som är radikalt och kontroversiellt?

Jag startade denna blogg för fyra år sedan. Redan från början skrev jag om politik. Här är ett inlägg om kungadömet, om det absurda i att kungen inte är krönt. Det var för mig en början kan man säga, en debatt-debut. Då visste jag föga om aktualitet, twingly och länkar till MSM men det kom med tiden. Ett annat tidigt inlägg är detta, om de psykiska mekanismer som gör att vi "värnar miljön". Nog ska vi värna miljön men det hela får ibland religiösa övertoner. Jag är själv positiv till religion men en materialist som tror sig sona sina miljösynder genom att panta flaskor, som tror sig frälst därmed, bör tänka om.

Riktig fart tog dock de kontroversiella inläggen i somras. Då började jag uttala mig om invandringspolitik. Här är till exempel ett inlägg om en våldtäktsman som fick stanna i landet "av ömmande skäl"... Och här är ett inslag om den berikning som sker i Malmö idag.

Men det finns mer brännande inlägg än så. Jag är ingen fin traditionalist som bara säger, "invandring är OK, etniska svenskar finns inte, nu ska jag starta en konservativ bokklubb"... Man måste ta tag i den heta potatis som etnicitet är och jag gör det här. Vanliga konservativa vill ju ha distans till oss radikaler, de vill utmåla oss som parias. Men etnicitet är satt på dagordningen. Reinfeldt har erkänt att etniska svenskar finns. Den som inte tar ställning till den etniska dimensionen, som blundar för massinvandringens alla<7em> konsekvenser, befinner sig andligt på semester. Vill du däremot komma in i matchen, gör det här.

- - -

I Europa diskuteras detta öppet. Holland kunde efter Fotyuns och van Goghs död skärpa tonen mot islamism. Danmark kan idag säga att islamister är inte välkomna i landet längre. I Sverige är dock tonen alltför dämpad. Men jag dämpar inte tonen: här är vad jag säger om islams sämre sidor. För att balansera kan nämnas att jag inte är fientlig till islam per se: låt MENA ha sin sharia.

Europa! Där pågår en idédebatt om framtid och dåtid och om etnicitetens roll i det hela. Den nämnde Guillaume Faye kallar sin ideologi arkeofuturism:den är en balansering, ja en rening av futurismen med arkaismen. Futurism är framtid, arkaism är det gamla; det moderna projektet har urartat och måste balanseras och berikas med synbarligen passerade idéer som blod och jord. Omslagets man, stående i ett sädesfält blickande mot en skyskrapa, säger mycket om vad det handlar om. Detta är debattens framkant, detta är framtidens metapolitik.

- - -

Jag har länge bloggat om den tyske författaren Ernst Jünger. Denne var likt Faye medveten om moderniseringens krafter, som i "Der Arbeiters" värld med sina verkstadslandskap, miljonprogramshus och teknostäder. Och det arkaiska dragets aktuella sida fann han i "Der Waldgang" (1951), i skogsvandrarens anarkiska position. Jünger fann likt Södergran "sanningen i skuggan av hallonsnåret", även skildrat av mig i denna biografiska essä.

Radikalismen lever. Och jag är inte ensam. Förra året höll en viss Julian Assange ett tal på Trafalgar Square. Han angrep media, han sa att de är medskyldiga i de krig som förs idag. De sitter på höga poster och hetsar till krig mot oskyldiga länder, nu senast Iran. Men då kan man säga: den som lever av krigshets ska dö av krigshets.

Relaterat
Jul på Ryggebyholm
Vetenskapens trollkarl
Gunno Gripenrede
Målning: "Thomas Cole, "Travel".

Svenssonaffären dag 8: brevet från Anna


Jag får ibland höra i denna affär: vad är problemet? Vi har ju yttrandefrihet. Media får skildra mig och jag får svara, på denna blogg om inte annat. Då säger jag: visst, vi har yttrandefrihet. Men denna yttrandefrihet tycks ha informella gränser. Det verkar finnas oskrivna lagar för vad man får säga. Om man som jag analyserar Breivik bortom ren dagisnivå, då har man tydligen förbrutit sig mot denna lag. Man kan då 1) avpolletteras från en praktik, trots att man skött varenda arbetsuppgift till punkt och pricka 2) man blir föremål för reportage i TV där man anonymiseras och citeras ur kontext 3) Expo har godheten att rapportera dig till Säpo och kalla dig en "fara för demokratin". dn dn dn dn dn svd




Igår skrev jag ett öppet brev. Det var riktat till Mittnytts ansvarige utgivare, Anna Olsson Werkström. Jag sa där att jag protesterar mot den behandling jag utsatts för: att i Mittnytts reportage 17/11, "Breivikanhängare sparkas", utmålas som ett anonymt monster, ett hot mot demokratin. Jag bad om upprättelse: att åtminstone få min bild publicerad på Svt.se så att folk får veta vem som är detta fasansfulla hot. En länk till min blogg skulle också finnas.

Men se det gick inte. Jag får ingen upprättelse.

Igår fick jag nämligen svaret från Werkström. Hennes mail finns återgivet nedan inklusive sådant som ärende, sändare och mottagare, plus Werkströms själva meddelande till mig. Jag ger er alltså brevet från Anna:
Från: anna werkstrom
Ämne: Ang. Upprättelse
Datum: onsdag 23 nov 2011 12.13.07 GMT+01:00
Till: lennart svensson

Hej!

Vi kommer inte att publicera detta. Våra sändningar och hemsidor är ingen allmän plats för publicering. Det är jag som är ansvarig för det som publiceras där. Och vi kommer inte att publicera ditt inlägg.

mvh

Anna

Anna Olsson Werkström
redaktionschef

SVT mittnytt
851 80 Sundsvall
+4660190195
+46706619052
anna.werkstrom@svt.se
svt.se/mittnytt

Hon säger nej alltså. Sätter ner foten, drar ner järnridån för en man som bara kräver symbolisk upprättelse. Och hon ska ha rätt att skildra mig med dramatisk musik, brunpixlat ansikte och citat ur kontext...?

Så för TV:s tittare förblir jag ett anonymt Något, en Hemsk Radikal som håller på att välta kungariket över ända med mina skriverier. Tittarna får inte veta mitt namn, inte se mitt ansikte. Jag ska tystas och jagas iväg till universums mörkaste avkrok.

- - -

Där står vi alltså idag: SVT vägrar att ge mig något slags ideell upprättelse. Något juridiskt case mot dem har jag inte, det är generellt svårt att fälla media för sådant de skrivit eller sänt, men det är något i denna affär som inte är rätt. Jag skulle förstås kunna skriva ett inlägg på SVT debatt. Det kan vara en väg: att där framställa mitt fall och sätta spotlighten på det. Budskapet skulle vara: detta är inte rätt, det är något som stinker. Man ska inte få behandla radikala bloggare som något katten släpat in. Det samhällsklimat som tillåter dylikt är sjukt.

En vän har sagt åt mig att agera innan denna affär kallnar. Då säger jag som Churchill: hämnden avnjuts bäst kall... Så vad gäller all denna uppståndelse kring mig så tror jag att jag lättar på trycket en aning nu i min egen bevakning. Jag kommer att nämna fakta i fallet så ofta som krävs, och jag ska kanske ta och närläsa artiklar som Verdens Gang och Svt.se och se vad jag kan utvinna. Jag kanske skriver en "Svenssonaffären dag 9" i morgon. Vi får se. Affären har börjat leva sitt eget liv. Men för bloggens skull vore det bra om jag fick lite tid att skriva om annat. Kanske ska jag sätta mig ner att skriva ännu en analys över Breivik. Jag har fler uppslag i ämnet.

Jag har dock en känsla av att Svenssonaffären kommer att fortsätta, om inte med ingredienser som Mittnytt och brunpixling så med annat. Makterna torde i mig ha fått en favoritfiende, en de kan bjuda in till sina finrum för att intervjua, håna och trakassera, för att få radikalismen att framstå som hotfull och hemsk. I så fall säger jag: bring it on!




Relaterat
Bloggen Sverige Idag skriver om mig
Inlägget som startade allt
Gotiska Klubben om Werkström
Bilden föreställer Anna Olsson Werkström, brunpixlad för att skydda våra läsare från hennes alltför starka karisma.

onsdag 23 november 2011

Svenssonaffären dag 7: öppet brev till Anna Olsson Werkström


Svenssonaffären har nu varat i en vecka. Den handlar om mitt bloggande om Breivik. Detta bloggande har bland annat fått Säpo att rynka på pannan. Och i SVT:s Mittnytt har jag hängts ut som ett monstrum, ett hot mot samhället och en paria. Mitt ansikte har suddats ut och det nämns inte vem jag är, varken i reportaget eller i en artikel på Svt.se där förföljelsen fortsätter. Därför har jag skickat ett mail med nedanstående text till Mittnytts ansvargige utgivare, Anna Olsson Werkström. dn dn dn ab ab ab exp exp

Öppet brev till Anna Olsson Werkström, ansvarig utgivare för Mittnytt

Bakgrunden är denna: jag Lennart Svensson har bloggat om den norske terroristen Anders Behring Breivik. Jag har från dag 1 tagit avstånd från våld. Jag har analyserat Breiviks världsbild, jag har skildrat aspekter på hans biografi och hans profil. Jag har citerat ur hans manifest och gett min syn på det hela som radikal konservativ. Enligt min mening finns det vissa aspekter av Breiviks analys som kan ha fog för sig.

Detta accepteras inte av Makterna. När TT 17/11 sände ut ett telegram om att jag avpolletterats från min praktikplats på MIUN för detta bloggande, kom Mittnytt genast och gjorde ett reportage om mig. Jag lät mig godvilligt intervjuas. Men i reportaget som sändes på kvällen 17/11 suddades mitt ansikte ut. Med kameravinklar, citat ur kontext och glidande formuleringar framställdes jag, milt sagt, som ett hot mot demokratin.

Jag protesterar mot denna behandling. Jag vänder mig mot att 1) utmålas som en extremist som hotar samhället 2) att samtidigt anonymiseras och framstå som ett ansiktslöst monstrum. Jag är en publicerad författare och känd bloggare, online sedan 2007. Jag har aldrig "satt mitt ljus under en skäppa" som det heter i Bibeln.

Jag kräver upprättelse. Media ska inte kunna tysta och dehumanisera bloggare på detta vis. Genom att anonymisera mig har SVT förvägrat svenska folket att själv bilda sig en uppfattning om vad jag säger på min blogg. Jag står nämligen för allt jag skrivit på bloggen. Jag har inte brutit mot några lagar, jag följer TF och jag respekterar kvinnor och minoriteter. Jag har åsikter om invandringspolitiken men för det ska man inte behöva bli en paria.

När mitt fall blev offentligt startades en tråd om mig på Flashback Forum. Jag gavs då automatiskt rätt att yttra mig där. Nu kräver jag samma rätt att yttra mig i Public Service-media som i social media.

Jag kräver:

. att SVT på sin hemsida publicerar en bild på mig, opixlad, där det står motsvarande att detta är Lennart Svensson, den bloggare som skildrades i reportaget 17/11 om hur han avpolletterats från MIUN.

. att det i texten ska ges en klickbar länk till Svenssongalaxen, den blogg som är orsaken till all storm som drabbat mig. Länk:

Dessa krav är ställda så att folk åtminstone ska ha en chans att bilda sig en egen uppfattning om vem jag är.


Härnösand 23/11 2011

LENNART SVENSSON

- - -

Relaterat
Gotiska Klubben säger sitt i affären
Negativ legitimering
Nationalism
Kulturkamp

tisdag 22 november 2011

Fyraårsjubileum


Denna blogg startades i Uppsala en kulen novemberdag 2007. Närmare bestämt var det den 22/11. Det är idag fyra år sedan.




Jag bodde då i Eriksberg i Uppsala. Jag var tidningsbud. Jag skaffade internet till min lya, delvis för att kunna starta en blogg. Den skulle heta Svenssongalaxen.

Svenssongalaxen startades med två syften för ögonen: 1) göra reklam för mina böcker 2) blogga om Carlos Castaneda. Redan då hade jag två böcker utgivna och "Eld och rörelse" har sålt bra sedan dess. Den är nästan slutsåld.

Jag ville blogga om Castanedas böcker. Inte ens på internet fanns det mycket om honom, i alla fall inte på svenska sajter. Så jag skrev lite om denna vandring in i visdomens hjärta och jag fick reaktioner. Det visade sig finnas fler Castanedaläsare där ute och det gladde mig ofantligt.

Bloggen fyller fyra år idag. Jag är samma människa då som nu. Nog har vissa faktorer i omvärlden fått mig att radikaliseras; de har fått mig att knyta näven öppet istället för som tidigare bara i fickan. Hatkampanjen mot SD före valet fick mig att reagera. Mitt tidigare som "opolitiskt" betecknade credo höll inte längre. Det privata blev politiskt; jag upplevde att det fick vara nog med svenskhat och släpande i smutsen av tro, trygghet och tradition. Här sa jag att jag röstat på det där partiet och sedan fortsatte det. Jag har alltid gillat Sverige och traditionell svensk kultur och nu började jag blogga om det. Mer intensivt har det blivit sedan sommaren detta år. Det har kostat men det är värt det.

- - -

Jag hade tänkt posta detta som ett litet kulturellt hjärtevärmande inlägg i mitten av all politisk uppståndelse. Men här är jag ändå och pratar politik. Nåväl, man får kombinera politik med kultur, ta det onda med det goda och se tillbaka lite på gamla inlägg som kan vara intressanta att nämna. Lätt polemiskt, lite lagom traditionalistiskt är detta inlägg som jag gillar skarpt, en skildring av när jag besökte Wiks slott där jag gick runt med en liten blå lampa och belyste svensk historia och svenska stämningar. Men nu blir det inget mer kontroversiellt, nu räcker det med stridbara inlägg. Jag känner istället för att länka till ett besök i Arnäs kyrka i påskas med min mobilkamera. Som jag skriver i inlägget så begravdes min mor i samma kyrka i januari men då hade jag ingen kamera.

Ytterligare ett reportage har vi här: ett besök på stans kyrkogård. Det är inte bara snapshots, det är även reflektioner och inpass. Man måste ge mervärde som bloggare, kan inte bara slänga upp en bild och säga "kolla".

Några slumpvis valda länkar så. En tidig kulturartikel var denna om Ernst Jünger som jag började blogga om i december 2007. Mina memoarer har jag även skissat på bloggen, som denna om mitt liv i Åsele. Här berättar jag om 60-talets science fiction och här skriver jag om författaren Erik Andersson. Det är två inlägg; det översta propagerar för hans inval i Akademin. Det blev ju inte av, de tog in en annan kille. Men Andersson är en smärre ikon för mig och längre ner i scrollen recenseras "Gyllene Gåsen", en subtil sak.

Det får räcka med länkar. Sant är i alla fall att denna blogg varit en kär vän genom åren. Så jag får passa på och tacka Blogger som låter mig nyttja deras verktyg, mallar och server helt gratis. Det ingår förvisso i upplägget, de tar igen det ekonomiskt på andra tjänster, men nog är det en förunderlig tjänst ändå detta bloggverktyg. Jag har hört att man kan hamna i blåsväder för sitt bloggande, det kan gå hett till i cyberspace, men det hör till spelet. Så om Gud vill tänker jag fortsätta blogga så länge det går; det är vad jag idag känner för detta med bloggning, Svenssongalaxen och allt.




Relaterat
Carlos Castaneda
Erik Andersson
Bild: Jean-Claude Mézières

Svenssonaffären, dag 6: understöd från internet


Mitt bloggande om Breivik har fått Makterna att reagera. Först omnämndes jag i ett TT-telegram. Sedan kom TV. Sedan skrev Svt.se att jag är ett hot mot demokratin. Men det är för sent att räkna ut mig. Jag kan tala för min sak. Dessutom har jag fått stöd på internet: på Flashback, i Fria Tider samt på Gotiska Klubben. dn dn dn svd svd

Jag kallar denna serie av händelser för "Svenssonaffären". Utlösande faktor var avpolletterandet från en viss praktikplats. Men det var först sedan TT rapporterat om detta som det exploderade: media ringde och TV knackade på. Det sistnämnda reportaget är väl hittills det mest roande inslaget, även om det finns en underström av ren, rå maktpolitik här: jag ska dehumaniseras och utmålas som Odjuret Från Norr, Det Värsta Sedan Hitler.

Men de hade inte räknat med mig i denna affär: "You've made one, big mistake. - What's that? - Svensson." Jag kan nämligen ge min egen version av händelserna och jag gör det i denna tråd. Skrolla ner och läs om allt som hänt, om hårda fäktningar i det virtuella rummet. Det handlar om yttrandefrihet, om vad som är tillåtet att säga i det här landet.

De hade inte räknat med mig och de hade inte räknat med omvärldens reaktion. 18/11 startades till exempel en tråd om mitt ärende på Flashback. Flashback har nyligen fått pris för att de avslöjade fotografen Terje Hellesö. Genom pusselbitar bringade av Flashbacks medlemmar kunde Hellesös bedrägeri avslöjas steg för steg. Detta är "yttrandefrihet på riktigt": folk vid sina datorer ger alternativa bilder av MSM:s narrativ. I MSM var Hellesö en Stor Fotograf. I Flashback gavs en annan, sannare bild.

För detta har de hedrats. Och jag vill tacka dem för att även mitt fall får diskuteras på Flashback. Här har det getts smockor och smek men i stort tror jag, genom mina och trådstartarens inpass, att sentimentet vridits i gynnsam riktning. Det ska inte vara tillåtet att smutskasta avvikande röster som mig i det offentliga samtalet. Man ska inte kunna utmåla en fri skribent som Ett Hot Mot Demokratin bara för att han ger sig ut i en gråzon dit ingen annan vågar.

- - -

Nättidningen Fria Tider har jag följt ett bra tag. Man rapporterar om det MSM väljer att tiga om: brottslighet av invandrare, svenskfientlighet, PK-ismens härjningar i stort och smått. Både Sverige och utlandet belyses av skribenter som Carl Lundström och Widar Nord. Den sistnämnde tog upp mitt fall, hur jag som praktikant avskedades på grund av mitt Breivikbloggande. Han får in en bra poäng:
Enligt Berglund [MIUN:s prefekt] strider åsikterna på bloggen [Svenssongalaxen] mot ”allt vad universitetet står för”. Att offentliga arbetsplatser skulle ha någon sorts officiella åsikter, som anställda där skulle vara tvungna att sympatisera med, tillbakavisas dock av regeringsformen som Fria Tider har läst.

”Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning”, heter det bland annat i 1 § 1 kap.

”Vid beslut om statliga anställningar ska avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet”, heter det vidare i 15 § 12 kap.

Svenska domstolar betraktar dock grundlagen mest som en symbol, och det ses som ett tecken på dålig social anpassning och psykisk sjukdom att hänvisa till grundlagen under domstolsförhandlingar.

Med reservation för att jag inte var anställd, bara praktikant, ger Nord med detta ett nödvändigt perspektiv. Det är tveksamt hur statliga institutioner kan komma dragande med en privat "värdegrund" för att motarbeta avvikande åsikter.

Så jag säger tack till Fria Tider för denna artikel. Och kommentarsspalten har varit positiv och stödjande. Det är bra att veta att stöd finns där ute.

- - -

Jag har länge följt bloggen Gotiska Klubben. Här hyllade jag den första gången. Nu är det dags igen: this is priceless...! GK har nämligen tagit sig an mig med kraft och energi. Ett exempel: när TV filmade mig valde de att sudda ut mitt ansikte sedan. Detta gjorde mig till en ful typ, suspekt på något sätt. Men GK gav igen med vinkeln: "Påtvingad brunpixling av Lennart Svensson". Ordet brunpixling är en helt ny term i sammanhanget, myntad av GK. Den kan användas för att raljera över det hela. Jag menar, jag är ju vit nationalist, varför ska jag då inte få visa mitt vackra fejs i rutan...? Detta luktar rasism lång väg.

GK har skrivit om mitt fall från början. Detta var den första artikeln. Sedan har fler aspekter belysts. Man kan som jag njuta åt vissa aspekter i det hela men sens moralen är förstås allvarlig. MSM försöker tysta och misstänkliggöra avvikande röster. Vi har yttrandefrihet, sant, men vissa ska inte få rätt att nyttja den. One law for them, and an other one for us. Högermänniskor som jag behandlas med illvilja om de bloggar om Breivik, även om man tydligt tar avstånd från våld. Vänstermänniskor däremot, de höjs till skyarna även om de förespråkar mord och våld, som Turteatern med sitt SCUM-manifest.

Det är detta Svenssonaffären handlar om. Vi måste få riktig yttrandefrihet i det här landet. Mobbingen av avvikande röster måste upphöra. Du kan själv bidra genom att läsa Gotiska Klubben, Fria Tider och närvara på Flashback. Flashback har flera trådar om media, samhällsdebatt och liknande, parallellt med trådar om Allt Möjligt. Detta är yttrandefrihet på riktigt: inte alltid så salongsmässigt men det är i alla fall sanningen som kommer fram. Det är som på torget, det är som på krog och café i en brusande, vital stad. Utan internet och utan Fria Tider, Gotiska Klubben och Flashback skulle stämningen i detta land vara betydligt kallare.

Relaterat
GK: Svenssoneffekten och Breivikeffekten
Bo Cavefors blev också trakasserad
Strandsatt
Utbrytningen
Bild: "45-åringen" och "Härnösandsbloggaren", utan brunpixling.

måndag 21 november 2011

Svenssonaffären, dag 5: jämförelse med Caveforsaffären 1979


Svenssonaffären i korthet: jag har bloggat om Breiviks dåd. För detta kallas jag "Breivikanhängare" och "-sympatisör" i Verdens Gang, Svt.se och Mittnytt. Det hela påminner slående om Caveforsaffären 1979. Denne Bo Cavefors hade 1976 gett ut boken "Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt". Den boken togs väl emot; allting gott i kungariket Sverige och dess radikala kulturliv. Sedan, 1977, fick Cavefors erbjudande av RAF:s advokat Klaus Croissant att ge ut dokument rörande RAF. Övriga europeiska bokförläggare hade nämligen inte vågat ta i denna heta potatis. Så Cavefors gav ut RAF-boken. Detta gillades inte av media, ej heller av västtysk och svensk polis. Man gjorde razzia hos Cavefors, man angrep honom på juridiskt tvivelaktiga grunder och jagade honom slutligen ur landet. Svenssonaffären rör sig såklart på en mindre avancerad nivå än detta men i sak är det samma syndrom: man ska inte få analysera och diskutera terrorism, inte få behandla dessa fenomen på ett mer avancerat plan än tidningsnotisens. gk gk ft dn dn svd svd exp

Bo Cavefors föddes 1935. Han publicerar sig fortfarande på Cavefors Position. Han skriver bland annat om den Ernst Jünger han gav ut så frikostigt en gång i tiden: Eumeswil, Krigsdagboken, På Marmorklipporna.

Cavefors startade sitt förlag 1959. Det gav ut poeten Eric Fylkesson, det gav ut Ezra Pound, det gav ut Dali, Marx och Nietzsche, det gav ut över 800 böcker. Det var ett kvalitetsförlag med särprägel. 1976 gav han så ut en bok betitlad "Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt". Hon var före detta journalist och kunde skriva. Hon sa bland annat: om USA utplånar en stad i Vietnam, då är det krig; om en aktivist krossar en fönsterruta, då är det terrorism. Hon var inspirerad av Carlos Marighellas idéer om stadsgerilla: för att föra upp den politiska kampen på ett militärt plan skulle man begå vissa terrordåd, dåd som skulle få regimen att svara med hård repression. Denna repression skulle i sin tur få folket att reagera och starta en revolution.

1977 gavs så boken med dokument från RAF:s verksamhet ut. Rote Armee Fraktion utförde bombdåd och dödade och skadade människor. Detta är fastslaget. Att sedan ge sig på att publicera en bok med RAF:s texter, en bok som sedan lär ha smugglats in i Västtyskland med falska omslag, detta ska inte myndigheterna ha gillat. Tyskland agerade och omsider kom Cavefors' i myndigheternas garn här hemma: han häktades i augusti 1979, "misstänkt för skattebrott och för att ha plockat ut böcker ur sitt konkurshotade förlag i syfte att sälja dem utomlands" (Janus 6/83). Han satt inspärrad i nio dygn i en cell i Lund. Husrannsakan gjordes på förlaget och i Cavefors' hem.

Förlaget gick i konkurs 1982. Följande år frikändes Cavefors. 15 av åtalets 16 punkter hade lagts ner. På den 16:e fick han "villkorlig dom för att han inte bokfört pengar som han en gång skänkt bort" (ibid). Cavefors bodde då i Schweiz där han fortsatte sin förläggarverksamhet till 1985.

Han friades alltså...? Så då var det inga problem...? Nej, så var det inte alls. Det var trakasserier från myndigheterna, inget annat. Ett myndighetsutövande med syfte att förstöra verksamheten för en fri ande. Förlaget konkade ju. Cavefors hade blivit ett rött skynke för svenska och tyska myndigheter; hans förlag skulle utplånas, han skulle tystas. Förödmjukelser, förtal och utfrysning - metoden känns igen. Jag kan inte stå för allt Cavefors gjorde men ni ser tendensen: om Regimen märker att någon av undersåtarna inte går i takt, inte skriver och publicerar sådant som den vill, då slår den till. I Cavefors' fall med juridiska medel och ekonomisk terrorism, i mitt fall med brännmärkningar och uthängning i media.

Cavefors vistades i gråzonen genom att ge ut RAF-boken. Jag vistas också i denna gråzon genom de analyser jag publicerat om Breivik. Jag menar: jag försöker inte snylta renommé här, Cavefors' aktivitet rörde sig på en högre kommersiell nivå än min, och jag har inte hemsökts av polisen än, men Säpo har förvisso rynkat pannan över mitt fall. Så i sak är det likartade scenarios. Man ska inte skriva alltför kontroversiellt om terrorism, då är man off. Då har man förbrutit sig mot polite societys oskrivna regler.

Hur togs då RAF- och Meinhofböckerna emot på sin tid? Här kan ni läsa mer om det. Det är en akademisk uppsats av Pär Thörn från 2008 som finns upplagd på Cavefors förlags hemsida.

Källor
Eric Fylkeson: "Djävulens advokat för ordet" i tidskriften Janus 6/83
Metapedia: Bo Cavefors

Relaterat
Gotiska Klubben ställer SVT till svars för deras behandling av mig
Det är förbjudet att ge ut böcker om terrorism
Svenssonaffären, dag 3
Svenssonaffären, dag 5
Bo Cavefors, fotograferad av Thomas Dapper

Tolkien, Jünger och världskriget


En gång i tiden var jag skribent på Vetsaga.se. Jag bidrog med artiklar och essäer om science fiction och fantasy. Jag var en i skribentstaben jämte storheter som Fredrik F. G. Granlund, Karolina Andersdotter, Andrea Grave-Müller, Hans Persson och redaktören själv, Johan Jönsson. Sommaren 2011 fick jag plötsligt inte vara med längre. Då hade min radikalism blivit för stark. Galaxinlägg som detta och detta stack väl i ögonen. Jag skulle förvisas från fantastikens finrum, jag hade förbrutit mig mot God Sed. Vetsaga ville inte längre associeras med mig. Efter ett mail från Jönsson, som såg till att jag hade kopior av texterna, plockades texterna ner. Vad som var så radikalt och drabbande i mina essäer frågade jag inte, men ni kanske kan svara på det? Här är till exempel en före detta Vetsaga-text av min hand. Den heter "Världskrig och fantastik" och handlar om Tolkien och Jünger och hur deras deltagande i världskrigen påverkade dem.


1.

J. R. R. Tolkien deltog i slaget vid Somme och Ernst Jünger var med mest hela kriget. Och båda två skrev med tiden romaner om arkaiska nejder som hotades av invaderande ondska.

Så börjar jag denna essä, detta är anslaget. Men det kanske var mycket på en gång, hur ska jag knyta ihop allt det här? Nåväl, det här med första världskriget är bara avstampet, så först kan vi väl titta på kopplingen hos varje författare mellan kriget de deltog i och det de skrev.

För Tolkien kan i så fall nämnas att han drabbades av tyfoidfeber efter sin frontsejour och hamnade på sjukan. Där skrev han sina första texter om sin fantasivärld, några episka pastischer om Angbands förstöring och liknande som senare gavs ut i ”Sagor från Midgård”. Jünger åter skrev och gav ut sin dagbok från kriget, ointressant i denna kontext som fokuserar på fiktion. Men kriget var förvisso inte slut 1918, Versailles var ”bara en vapenvila på 20 år” som någon sa vid tillfället, så Jüngers ”På Marmorklipporna” från 1939 blir relevant i denna studie. Liksom Tolkiens ringtrilogi.



2.

Tolkien skriver embryot till sitt verk på krigssjukhus, längtar bort till en annorlunda värld och fångar denna i sina pastischer. På 30-talet ger han så ut ”Hobbiten”, en barnbok spelandes i den fictionvärld han lagt grunden till 1916 om inte tidigare. Uppföljaren blir verket ”Härskarringen”. Detta skrivs i allt väsentligt under andra världskriget. Att dra paralleller mellan texten och tiden den skapades i låter sig så klart göras, utan att låsa fast det hela i någon entydig tolkning.

Men visst är det något i tidsandan som gör trilogin till den klassiker den är. Texten uttrycker implicit det verkliga, det autentiska i den skildrade ondskan, mörkret som hotar invadera den hjärtevärmande idyllen. Ondskan är här inte blott sagoboksmässig eller underhållningsaktig; bortom all pastischering, alla konstruerade språk och all återanvändning av gamla mytologiska uppslag så känns ringtrilogin autentisk. Det, kan man tycka, är en märklig utveckling för en språkman som började sitt fictionverk som konvalescentkur, ja kanske som eskapism, fortsatte det som barnbok och sedan fick en förläggares uppdrag att utveckla dessa berättelser ytterligare - men i läsbar, modern prosaform tack, inga fler Silmarillion please tycks George Allen Unwin ha ansett...

Tolkien noterade själv skillnaden i tonläge mellan ”Hobbiten” och ”Härskarringen” i ett förord till den senare. Men den förra skrevs ju för hans barn vilka växt sedan dess så då kunde en mer vuxet tonläge passa. Detta är plausibelt, men nog var även tidsandan medskapare till denna trilogi. Tolkien hade kanske helst velat skriva en behändig liten bok om äventyr och sagoväsen i en värld att fly till, inte en ödesmättad dolorosavandring mot mörkrets hjärta.



3.

Ernst Jünger gick snarast motsatt väg än Tolkien direkt efter kriget. Jünger förblev i ”verkligheten” och blev hyllad för sina krigsdagböcker. Till saken hörde även att han fram till mitten av 30-talet var något slags högerextermist. När sedan nazisterna tagit makten drog han sig undan i besvikelse, detta var inte vad han velat. Här måste betonas att vad Jünger snarare velat ha var en stilfullare militärdiktatur, något slags estetisk medveten fascism à la Méditerranée. En skönandes på-papperet-ack-så-stilfulla regim. Men Jünger var förvisso aldrig antisemit och detta är och förblir räddningsplankan för envar Jüngerdiggare.

Jüngers 30-tal: det intressanta var här att han av omständigheterna tvingades att bli fantasyförfattare. Påverkad av brodern Friedrich Georg vände han sig bort från politiken och odlade sina musiska intressen, ordnade sina insektssamlingar och reste i sydliga nejder. Men nazibrutaliteten trängde sig på, mörkret smög sig in i hans välordnade privatmannasfär, han började känna motvilja mot det hela – men han ville inte skriva debattartiklar mot nazistaten, han kunde inte för det var ju diktatur. Och att skriva dagbok verkade inte vara aktuellt just då, även om han annars brukade denna form med framgång (q v ”I stålstormen”, ”Dagböcker från Frankrike och Tyskland under krig och ockupation” och ”Siebzig verweht”).

Så vad återstod? Skönlitteratur, i den form vi idag kallar fantasy: att förkroppsliga tidskänslan och den insmygande brutaliteten i fantastikens form, i en symbolisk berättelse om hur lemurer och mauretanier från skogen Fillerhorn intar det ärevördiga Marina, alltsammans beskådat av ett brödrapar boendes på Marmorklipporna - detta kanske vore sättet...?



4.

Tolkien hade aldrig någon dragning åt extremism. Tillfrågad av en tysk förläggare från nazitiden om han var av arisk härkomst ska han ha svarat nekande eftersom ingen av hans föräder talat hindi, persiska eller romani, språkmannens och den ännu gängse definitionen av begreppet ”arisk”. Men Tolkien skrev vidare att frågan kanske gällde om han var av judiskt ursprung, och i så fall ”... I can only reply that I regret that I appear to have no ancestors of that gifte people...” Så fint sagt.

Skälet till denna skriftväxling var annars att ”Hobbiten” skulle ges ut på tyska 1938 och då fick Tolkien sagda brev från förlaget Rütten & Löning, Potsdam.

Vi tar ett steg tillbaka i tiden. Tolkien tog värvning i armén något år efter det första världskriget startat, blev fänrik (second lieutenant) i Lancashire Fusiliers och sändes till fronten på våren 1916. På hösten samma år deltog han i Sommeoffensiven, ett engelskt försök att genombryta den tyska linjen – förgäves. Utkast till sin fantastik skrev Tolkien redan nu, i smutsiga underjordiska rum vid skenet av vaxljus under granatbeskjutning.

Efter fyra månader vid fronten ådrog sig Tolkien tyfoidfeber, ett vanligt syndrom i skyttegravarna. I början av november sändes han åter till England. Resten av sin armétjänstgöring spenderade han hemmavid, tillräckligt bra för att befordras till löjtnant innan kriget var över: first lieutenant.

Inflytandet från militärlivet i sig, finns då det i Tolkiens opus? Jodå: som officer hade han till exempel en adjutant, en rejäl cockneytyp med båda fötterna på jorden. Hans goda förhållande till denne är speglat i relationen Frodo-Sam Gamgi, läser jag i Humphrey Carpenters biografi. Den krigsvetenskap, -historia och taktik som aspirant Tolkien kan ha inhämtat, kan heller inte ha skadat när han skulle skildra ”trehärarslaget” i ”Hobbiten” och alla drabbningar i trilogin, slaget vid Helms klyfta och så vidare.



5.

Vad gäller Jüngers armébana så tog han hösten 1914 värvning som menig soldat, steg i graderna, sårades allvarligt sju gånger och slutade kriget som löjtnant, dekorerad med den sällsynta Pour le Mérite. Många andra som fick denna medalj blev senare generaler (som Rommel), men Jünger tog avsked ur armén 1920. Han kvarstod dock i reserven så att han inför andra världskriget befordrades till kapten och kunde delta i anfallet på Frankrike.

Resten av detta andra världskrig spenderades i staben till ockupationsarmén i Frankrike med stationering Paris. Stämningar och intriger han upplevde på denna post finns återspeglade i sf-romanen "Heliopolis", om en Lucius deGeer som manövrerar mellan titaniska och paradisiska makter i en smäktande framtidsstad med tycke av Neapel. Likt ”På Marmorklipporna” slutar denna roman med att huvudpersonen lämnar staden (här i ett rymdskepp, i den föregående med att han går i exil till en gammal krigsmotståndare). Samma syndrom möter oss i ännu en av Jüngers sf-romaner, ”Eumeswil” från 1977. Där beger sig berättarjaget på slutet ut på jakt med stadens tyrann; destinationen är de mytologiskt rika ”Skogarna” och målet är inget mindre än att fånga Leviathan. Detta har någon sett som influens från Melvilles ”Moby Dick”, där valjakten liknas vid jakten på detta bibliska vidunder.


Första världskriget som sådant påverkade Jünger djupt. Han skrev många böcker om det och tycks sedan ha lämnat det bakom sig. ”På Marmorklipporna” visar inte mycket påverkan av detta krig, annat än att berättarjaget är krigsveteran som ”purpurryttare” och på slutet drar i strid mot Överjägmästarens horder - dock endast beväpnad med en andjaktsbössa, det är det enda vapen man har där i sin boning på klippan. Men han minns lärdomen att kontrollera andningen och hålla pekfingret sträckt, infanterivisdom gångbar både här och där.



6.

Tolkien och andra världskriget: hur är det egentligen med allegorin och tidsstämningen? En oxfordprofessor som på lediga stunder skriver om en ödesmättad vandring mot fanstygens hemvist, om nödvändigheten att förstöra maktens ring i elden som smidde den, samtidigt som bombdeskadrar bombar verkliga städer och män strider och dör på stränder och i skogar? Nog kan paralleller göras till detta, korrespondenser mellan element i boken och i verklighetens värld, mer om detta nedan. Ska man nämna några mer jordnära (och paradoxalt nog allmängiltiga) gestaltningar av ondskan och dess lockelse, sådant som fångat mig som läsare, kan man till exempel ta Gollums förvandling från vanlig hob till drogberoende nervvrak, allt i begäret efter den ring han en gång ägt. Liksom hur samma ring påverkar Sam Gamgi strax innan den ska slängas i klyftan; med ringen i sin hand börjar han drömma maktfullkomliga drömmar, som att bli världens mäktigaste trädgårdsmästare. Voilà småborgaren förvandlad till diktator...

Så finns här mycket annat av värde, symbolismer av det ena eller andra slaget. Som mötet med Tom Bombadill, ett slags mysigare Pan. För nog är denne Tolkienskapelse en gud alltid, han säger ju: ”Tom fanns här före floden och träden; Tom minns den första regndroppen och det första ekollonet”, hans minns väsensläktens uppgång och fall och mycket annat. En annan fängslande mytologism är alvernas avtagande makt, de ger sig av mot bättre länder för att bereda plats för människans herravälde: en lyckad gestaltning av hur världen avförtrollas, ”die Entzauberung der Welt”. Att motivet lånats från den keltiska sagoskatten förminskar inte Tolkiens storhet.

Så till den utlovade korrespondensden, den där direkta historiska parallellen man aktar sig för att göra - men som så att säga är omöjlig att få ur världen när den väl gjorts, hur mycket man än vill bevara sin litteratur ren och oblandad, som l’art pour l’art. Det jag tänker på är de nio ringvålnaderna, de nio mörkrets fältherrar som jagar härskarringen, vilka (nu kommer det) ska ha modellerats på Hitlers nio fältmarskalkar. Denna högsta officersgrad återinfördes efter Frankrikes fall och förlänades nio värdiga, som Rundstedt, von Witzleben och andra.

Så är då dessa nazguler Rundstedt och gänget? Nej, det är bara en tolkning, men en tolkning som det har sitt nöje att applicera tid efter annan, av och till. De både är och inte är dessa ringväsen; voilà en exgetikens dubbel-aspekt-teori.



7.

Paralleller mellan ”På Marmorklipporna” och verkligheten kan för sin del också göras. Jünger skrev den mer eller mindre medvetet i reaktion på tidsandan, det tror jag mig kunna konstatera. Sedan blir det invecklat när man ska avgöra huruvida verket som helhet blott är en tidlös symbol för ett visst skeende eller om där finns rent profetiska inslag. Jünger har intagit båda ståndpunkterna efteråt, med författarens suveräna rätt att motsäga sig; kanske hade han hört Walt Whitmans måtto: ”I contradict myself? Well them I contradict myself!”... Han bröstar sig till exempel med att ha förutsagt Stauffenberg i och med ödet för berättelsens furst Sunmyra. Annars brukar han säga att verket är helt frikopplat från sin tid och omöjligt att dra paralleller till nazitiden med.

Sedan kan man ju vrida detta ännu ett varv, med furst Sunmyras besök hos berättarjaget tidigare i storyn, då han bevistar denne i reträttboningen på titelns höjdformation: detta, har Jünger sagt, är baserat på ett verkligt möte mellan Jünger och en Heinrich von Trott zu Stoltz, ännu en oppositionell adelsman i naziriket.

Det om detta - men i stort, vari ligger berättelsens styrka, vari ligger det lyckade i förkroppsligandet av krigstida stämningar? Redan det att den skrevs och gavs ut före kriget säger väl något. Under själva kriget, 1941 eller senare, fick Jünger brev från en soldat vid östfronten som sa något i stil med: ”På dagen stred vi, och på natten läste vi i din bok vad vi egentligen varit med om”...

En kvardröjande gestaltning av ondskan finns också i romanen, en banal detalj, men att ”ondskan är banal” har vi ju lärt oss av Hannah Arendt: den är sällan en magnfik Mefistofeles, Sauron eller Överjägmästare, fastmer en Heinrich Himmler med bokhållarfysionomi. Och banal med dessa mått tycks mig omnämnandet av skogstokarnas härjningar vara, då det sägs att de gillade att dra huden av ödlor för att sedan låta dem springa omkring blodiga ett tag innan de stupade.

”Alla” har läst ringtrilogin, något färre har läst ”På Marmorklipporna”. Så man kan avslutningsvis propagera lite för den sistnämnda och kalla den en formrik saga med en underton av vemod, ”en förlorad värld” i fantastikens form. Ekot i gamla valv, värdet i bildning och kultur, vördnad för livet och nödvändigheten att stå upp för det man tror på, allt detta har här fått sig ett samlat uttryck.

Verket speglas kongenialt i titeln. Jünger sa sig vilja gestalta en kombination av skönhet och fara, och med detta får man väl säga att han lyckats: ”På Marmorklipporna”...



Epilog

En viss H. P. Lovecraft anmälde sig frivillig till samma första världskrig som Tolkien och Jünger drog ut i. Det torde ha varit 1917 då USA gick med i kriget, kanske rent av före detta för att visa sin goda vilja. Dock fick Lovecraft frisedel av medicinska skäl. Det åsido finner jag även i Lovecrafts fiktion ett tyst rop av ångest inför saker som ska komma, skräckmässiga gestaltningar av Det oerhörda: mörkrets makter som väntar därute, redo att invadera den trygga småborgarvärlden. Kanske likt den atmosfär man finner hos Kafka, en annan ångestförfattare som levde ensligt och dog under mellankrigstiden.

Det finns hos HPL Något Fanstyg Där Ute som pockar på att få gestaltas, likt det man finner hos Tolkien och Jünger. Texterna drivs av något slags tvingande nödvändighet, något autentiskt. Lovecrafts stil må gå att parodiera – men det visar sig snabbt att där ändå finns något slags substans, något reellt. Jämför till exempel August Derleths Cthulhustories med HPL:s: nerven saknas, känslan av att det skulle kunna vara på riktigt. Det är för lite ångest helt enkelt.

Denna studie kan föra hur långt som helst. Men jag slutar här, och jag gör det med reflektionen att lyhörda författare kan låta sig fångas av tidskänslan och låta den styra sina verk, till exempel i en tid av totalt krig. Då spelar det ingen roll om man är kronvrak, ”civilmilitär” eller krigshjälte - för vad som räknas är resultatet, själva texten, verket, opuset och dess övertygande kraft, dess tvingande symboliska makt. Förmågan att skildra hur mörkra krafter svär sig samman och hotar att invadera den trygga, fina värld man känner som sin egen.

Bibliografi (svenska titlar plus originalutgivningsår)

Jünger, Ernst
I stålstormen, 1920
På marmorklipporna, 1939
Dagböcker från Frankrike och Tyskland under krig och ockupation, 1942-58
Heliopolis, 1949
Eumeswil, 1977
Siebzig verweht, 1970-96

Tolkien, J. R. R
Hobbiten, 1937
Härskarringen, 1954-55
Silmarillion, 1977
Sagor från Midgård, 1983

Carpenter, Humphrey
Tolkien: A Biography, 1977
The Letters of JRR Tolkien, 1981 (red)

Relaterat
Tittskåpet som fick liv
Jünger drar i fält
H. P. Lovecraft

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (59) aktufall (21) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (61) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)