torsdag 24 november 2011

Svenssonaffären dag 8: brevet från Anna


Jag får ibland höra i denna affär: vad är problemet? Vi har ju yttrandefrihet. Media får skildra mig och jag får svara, på denna blogg om inte annat. Då säger jag: visst, vi har yttrandefrihet. Men denna yttrandefrihet tycks ha informella gränser. Det verkar finnas oskrivna lagar för vad man får säga. Om man som jag analyserar Breivik bortom ren dagisnivå, då har man tydligen förbrutit sig mot denna lag. Man kan då 1) avpolletteras från en praktik, trots att man skött varenda arbetsuppgift till punkt och pricka 2) man blir föremål för reportage i TV där man anonymiseras och citeras ur kontext 3) Expo har godheten att rapportera dig till Säpo och kalla dig en "fara för demokratin". dn dn dn dn dn svd




Igår skrev jag ett öppet brev. Det var riktat till Mittnytts ansvarige utgivare, Anna Olsson Werkström. Jag sa där att jag protesterar mot den behandling jag utsatts för: att i Mittnytts reportage 17/11, "Breivikanhängare sparkas", utmålas som ett anonymt monster, ett hot mot demokratin. Jag bad om upprättelse: att åtminstone få min bild publicerad på Svt.se så att folk får veta vem som är detta fasansfulla hot. En länk till min blogg skulle också finnas.

Men se det gick inte. Jag får ingen upprättelse.

Igår fick jag nämligen svaret från Werkström. Hennes mail finns återgivet nedan inklusive sådant som ärende, sändare och mottagare, plus Werkströms själva meddelande till mig. Jag ger er alltså brevet från Anna:
Från: anna werkstrom
Ämne: Ang. Upprättelse
Datum: onsdag 23 nov 2011 12.13.07 GMT+01:00
Till: lennart svensson

Hej!

Vi kommer inte att publicera detta. Våra sändningar och hemsidor är ingen allmän plats för publicering. Det är jag som är ansvarig för det som publiceras där. Och vi kommer inte att publicera ditt inlägg.

mvh

Anna

Anna Olsson Werkström
redaktionschef

SVT mittnytt
851 80 Sundsvall
+4660190195
+46706619052
anna.werkstrom@svt.se
svt.se/mittnytt

Hon säger nej alltså. Sätter ner foten, drar ner järnridån för en man som bara kräver symbolisk upprättelse. Och hon ska ha rätt att skildra mig med dramatisk musik, brunpixlat ansikte och citat ur kontext...?

Så för TV:s tittare förblir jag ett anonymt Något, en Hemsk Radikal som håller på att välta kungariket över ända med mina skriverier. Tittarna får inte veta mitt namn, inte se mitt ansikte. Jag ska tystas och jagas iväg till universums mörkaste avkrok.

- - -

Där står vi alltså idag: SVT vägrar att ge mig något slags ideell upprättelse. Något juridiskt case mot dem har jag inte, det är generellt svårt att fälla media för sådant de skrivit eller sänt, men det är något i denna affär som inte är rätt. Jag skulle förstås kunna skriva ett inlägg på SVT debatt. Det kan vara en väg: att där framställa mitt fall och sätta spotlighten på det. Budskapet skulle vara: detta är inte rätt, det är något som stinker. Man ska inte få behandla radikala bloggare som något katten släpat in. Det samhällsklimat som tillåter dylikt är sjukt.

En vän har sagt åt mig att agera innan denna affär kallnar. Då säger jag som Churchill: hämnden avnjuts bäst kall... Så vad gäller all denna uppståndelse kring mig så tror jag att jag lättar på trycket en aning nu i min egen bevakning. Jag kommer att nämna fakta i fallet så ofta som krävs, och jag ska kanske ta och närläsa artiklar som Verdens Gang och Svt.se och se vad jag kan utvinna. Jag kanske skriver en "Svenssonaffären dag 9" i morgon. Vi får se. Affären har börjat leva sitt eget liv. Men för bloggens skull vore det bra om jag fick lite tid att skriva om annat. Kanske ska jag sätta mig ner att skriva ännu en analys över Breivik. Jag har fler uppslag i ämnet.

Jag har dock en känsla av att Svenssonaffären kommer att fortsätta, om inte med ingredienser som Mittnytt och brunpixling så med annat. Makterna torde i mig ha fått en favoritfiende, en de kan bjuda in till sina finrum för att intervjua, håna och trakassera, för att få radikalismen att framstå som hotfull och hemsk. I så fall säger jag: bring it on!




Relaterat
Bloggen Sverige Idag skriver om mig
Inlägget som startade allt
Gotiska Klubben om Werkström
Bilden föreställer Anna Olsson Werkström, brunpixlad för att skydda våra läsare från hennes alltför starka karisma.

onsdag 23 november 2011

Svenssonaffären dag 7: öppet brev till Anna Olsson Werkström


Svenssonaffären har nu varat i en vecka. Den handlar om mitt bloggande om Breivik. Detta bloggande har bland annat fått Säpo att rynka på pannan. Och i SVT:s Mittnytt har jag hängts ut som ett monstrum, ett hot mot samhället och en paria. Mitt ansikte har suddats ut och det nämns inte vem jag är, varken i reportaget eller i en artikel på Svt.se där förföljelsen fortsätter. Därför har jag skickat ett mail med nedanstående text till Mittnytts ansvargige utgivare, Anna Olsson Werkström. dn dn dn ab ab ab exp exp




Öppet brev till Anna Olsson Werkström, ansvarig utgivare för Mittnytt

Bakgrunden är denna: jag Lennart Svensson har bloggat om den norske terroristen Anders Behring Breivik. Jag har från dag 1 tagit avstånd från våld. Jag har analyserat Breiviks världsbild, jag har skildrat aspekter på hans biografi och hans profil. Jag har citerat ur hans manifest och gett min syn på det hela som radikal konservativ. Enligt min mening finns det vissa aspekter av Breiviks analys som kan ha fog för sig.

Detta accepteras inte av Makterna. När TT 17/11 sände ut ett telegram om att jag avpolletterats från min praktikplats på MIUN för detta bloggande, kom Mittnytt genast och gjorde ett reportage om mig. Jag lät mig godvilligt intervjuas. Men i reportaget som sändes på kvällen 17/11 suddades mitt ansikte ut. Med kameravinklar, citat ur kontext och glidande formuleringar framställdes jag, milt sagt, som ett hot mot demokratin.

Jag protesterar mot denna behandling. Jag vänder mig mot att 1) utmålas som en extremist som hotar samhället 2) att samtidigt anonymiseras och framstå som ett ansiktslöst monstrum. Jag är en publicerad författare och känd bloggare, online sedan 2007. Jag har aldrig "satt mitt ljus under en skäppa" som det heter i Bibeln.

Jag kräver upprättelse. Media ska inte kunna tysta och dehumanisera bloggare på detta vis. Genom att anonymisera mig har SVT förvägrat svenska folket att själv bilda sig en uppfattning om vad jag säger på min blogg. Jag står nämligen för allt jag skrivit på bloggen. Jag har inte brutit mot några lagar, jag följer TF och jag respekterar kvinnor och minoriteter. Jag har åsikter om invandringspolitiken men för det ska man inte behöva bli en paria.

När mitt fall blev offentligt startades en tråd om mig på Flashback Forum. Jag gavs då automatiskt rätt att yttra mig där. Nu kräver jag samma rätt att yttra mig i Public Service-media som i social media.

Jag kräver:

. att SVT på sin hemsida publicerar en bild på mig, opixlad, där det står motsvarande att detta är Lennart Svensson, den bloggare som skildrades i reportaget 17/11 om hur han avpolletterats från MIUN.

. att det i texten ska ges en klickbar länk till Svenssongalaxen, den blogg som är orsaken till all storm som drabbat mig. Länk:

Dessa krav är ställda så att folk åtminstone ska ha en chans att bilda sig en egen uppfattning om vem jag är.


Härnösand 23/11 2011

LENNART SVENSSON

- - -




Relaterat
Gotiska Klubben säger sitt i affären
Negativ legitimering

tisdag 22 november 2011

Svenssonaffären, dag 6: understöd från internet


Mitt bloggande om Breivik har fått Makterna att reagera. Först omnämndes jag i ett TT-telegram. Sedan kom TV. Sedan skrev Svt.se att jag är ett hot mot demokratin. Men det är för sent att räkna ut mig. Jag kan tala för min sak. Dessutom har jag fått stöd på internet: på Flashback, i Fria Tider samt på Gotiska Klubben. dn dn dn svd svd




Jag kallar denna serie av händelser för "Svenssonaffären". Utlösande faktor var avpolletterandet från en viss praktikplats. Men det var först sedan TT rapporterat om detta som det exploderade: media ringde och TV knackade på. Det sistnämnda reportaget är väl hittills det mest roande inslaget, även om det finns en underström av ren, rå maktpolitik här: jag ska dehumaniseras och utmålas som Odjuret Från Norr, Det Värsta Sedan Hitler.

Men de hade inte räknat med mig i denna affär: "You've made one, big mistake. - What's that? - Svensson." Jag kan nämligen ge min egen version av händelserna och jag gör det i denna tråd. Skrolla ner och läs om allt som hänt, om hårda fäktningar i det virtuella rummet. Det handlar om yttrandefrihet, om vad som är tillåtet att säga i det här landet.

De hade inte räknat med mig och de hade inte räknat med omvärldens reaktion. 18/11 startades till exempel en tråd om mitt ärende på Flashback. Flashback har nyligen fått pris för att de avslöjade fotografen Terje Hellesö. Genom pusselbitar bringade av Flashbacks medlemmar kunde Hellesös bedrägeri avslöjas steg för steg. Detta är "yttrandefrihet på riktigt": folk vid sina datorer ger alternativa bilder av MSM:s narrativ. I MSM var Hellesö en Stor Fotograf. I Flashback gavs en annan, sannare bild.

För detta har de hedrats. Och jag vill tacka dem för att även mitt fall får diskuteras på Flashback. Här har det getts både ris och ros men i stort tror jag, genom mina och trådstartarens inpass, att sentimentet vridits i gynnsam riktning. Det ska inte vara tillåtet att smutskasta avvikande röster som mig i det offentliga samtalet. Man ska inte kunna utmåla en fri skribent som Ett Hot Mot Demokratin bara för att han ger sig ut i en gråzon dit ingen annan vågar.

- - -

Nättidningen Fria Tider har jag följt ett bra tag. Man rapporterar om det MSM väljer att tiga om: brottslighet av invandrare, svenskfientlighet, PK-ismens härjningar i stort och smått. Både Sverige och utlandet belyses av skribenter som Carl Lundström och Widar Nord. Den sistnämnde tog upp mitt fall, hur jag som praktikant avskedades på grund av mitt Breivikbloggande. Han får in en bra poäng:
Enligt Berglund [MIUN:s prefekt] strider åsikterna på bloggen [Svenssongalaxen] mot ”allt vad universitetet står för”. Att offentliga arbetsplatser skulle ha någon sorts officiella åsikter, som anställda där skulle vara tvungna att sympatisera med, tillbakavisas dock av regeringsformen som Fria Tider har läst.

”Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning”, heter det bland annat i 1 § 1 kap.

”Vid beslut om statliga anställningar ska avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet”, heter det vidare i 15 § 12 kap.

Svenska domstolar betraktar dock grundlagen mest som en symbol, och det ses som ett tecken på dålig social anpassning och psykisk sjukdom att hänvisa till grundlagen under domstolsförhandlingar.

Med reservation för att jag inte var anställd, bara praktikant, ger Nord med detta ett nödvändigt perspektiv. Det är tveksamt hur statliga institutioner kan komma dragande med en privat "värdegrund" för att motarbeta avvikande åsikter.

Så jag säger tack till Fria Tider för denna artikel. Och kommentarsspalten har varit positiv och stödjande. Det är bra att veta att stöd finns där ute.

- - -

Jag har länge följt bloggen Gotiska Klubben. Här hyllade jag den första gången. Nu är det dags igen: this is priceless...! GK har nämligen tagit sig an mig med kraft och energi. Ett exempel: när TV filmade mig valde de att sudda ut mitt ansikte sedan. Detta gjorde mig till en ful typ, suspekt på något sätt. Men GK gav igen med vinkeln: "Påtvingad brunpixling av Lennart Svensson". Ordet brunpixling är en helt ny term i sammanhanget, myntad av GK. Den kan användas för att raljera över det hela. Jag menar, jag är ju vit nationalist, varför ska jag då inte få visa mitt vackra fejs i rutan...? Detta luktar rasism lång väg.

GK har skrivit om mitt fall från början. Detta var den första artikeln. Sedan har fler aspekter belysts. Man kan som jag njuta åt vissa aspekter i det hela men sens moralen är förstås allvarlig. MSM försöker tysta och misstänkliggöra avvikande röster. Vi har yttrandefrihet, sant, men vissa ska inte få rätt att nyttja den. One law for them, and an other one for us. Högermänniskor som jag behandlas med illvilja om de bloggar om Breivik, även om man tydligt tar avstånd från våld. Vänstermänniskor däremot, de höjs till skyarna även om de förespråkar mord och våld, som Turteatern med sitt SCUM-manifest.

Det är detta Svenssonaffären handlar om. Vi måste få riktig yttrandefrihet i det här landet. Mobbingen av avvikande röster måste upphöra. Du kan själv bidra genom att läsa Gotiska Klubben, Fria Tider och närvara på Flashback. Flashback har flera trådar om media, samhällsdebatt och liknande, parallellt med trådar om Allt Möjligt. Detta är yttrandefrihet på riktigt: inte alltid så salongsmässigt men det är i alla fall sanningen som kommer fram. Det är som på torget, det är som på krog och café i en brusande, vital stad. Utan internet och utan Fria Tider, Gotiska Klubben och Flashback skulle stämningen i detta land vara betydligt kallare.




Relaterat
GK: Svenssoneffekten och Breivikeffekten
Bo Cavefors blev också trakasserad
Utbrytningen
Bild: "45-åringen" och "Härnösandsbloggaren", utan brunpixling.

måndag 21 november 2011

Svenssonaffären, dag 5: jämförelse med Caveforsaffären 1979


Svenssonaffären i korthet: jag har bloggat om Breiviks dåd. För detta kallas jag "Breivikanhängare" och "-sympatisör" i Verdens Gang, Svt.se och Mittnytt. Det hela påminner slående om Caveforsaffären 1979. Denne Bo Cavefors hade 1976 gett ut boken "Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt". Den boken togs väl emot; allting gott i kungariket Sverige och dess radikala kulturliv. Sedan, 1977, fick Cavefors erbjudande av RAF:s advokat Klaus Croissant att ge ut dokument rörande RAF. Övriga europeiska bokförläggare hade nämligen inte vågat ta i denna heta potatis. Så Cavefors gav ut RAF-boken. Detta gillades inte av media, ej heller av västtysk och svensk polis. Man gjorde razzia hos Cavefors, man angrep honom på juridiskt tvivelaktiga grunder och jagade honom slutligen ur landet. Svenssonaffären rör sig såklart på en mindre avancerad nivå än detta men i sak är det samma syndrom: man ska inte få analysera och diskutera terrorism, inte få behandla dessa fenomen på ett mer avancerat plan än tidningsnotisens. gk gk ft dn dn svd svd exp




Bo Cavefors föddes 1935. Han publicerar sig fortfarande på Cavefors Position. Han skriver bland annat om den Ernst Jünger han gav ut så frikostigt en gång i tiden: Eumeswil, Krigsdagboken, På Marmorklipporna.

Cavefors startade sitt förlag 1959. Det gav ut poeten Eric Fylkesson, det gav ut Ezra Pound, det gav ut Dali, Marx och Nietzsche, det gav ut över 800 böcker. Det var ett kvalitetsförlag med särprägel. 

1976 gav så Cavefors ut en bok betitlad "Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt". Hon var före detta journalist och kunde skriva. Hon sa bland annat: om USA utplånar en stad i Vietnam, då är det krig; om en aktivist krossar en fönsterruta, då är det terrorism. 

Meinhof var inspirerad av Carlos Marighellas idéer om stadsgerilla: för att föra upp den politiska kampen på ett militärt plan skulle man begå vissa terrordåd, dåd som skulle få regimen att svara med repression. Denna repression skulle i sin tur få folket att reagera och starta en revolution.

1977 gavs så boken med dokument från RAF:s verksamhet ut. Rote Armee Fraktion utförde bombdåd och dödade och skadade människor. Detta är fastslaget. Att sedan ge sig på att publicera en bok med RAF:s texter, en bok som sedan lär ha smugglats in i Västtyskland med falska omslag, detta ska inte myndigheterna ha gillat. Tyskland agerade och omsider kom Cavefors' i myndigheternas garn här hemma: han häktades i augusti 1979, "misstänkt för skattebrott och för att ha plockat ut böcker ur sitt konkurshotade förlag i syfte att sälja dem utomlands" (Janus 6/83). Han satt inspärrad i nio dygn i en cell i Lund. Husrannsakan gjordes på förlaget och i Cavefors' hem.

Förlaget gick i konkurs 1982. Följande år frikändes Cavefors. 15 av åtalets 16 punkter hade lagts ner. På den 16:e fick han "villkorlig dom för att han inte bokfört pengar som han en gång skänkt bort" (ibid). Cavefors bodde då i Schweiz där han fortsatte sin förläggarverksamhet till 1985.

Han friades alltså...? Så då var det inga problem...? Nej, så var det inte alls. Det var trakasserier från myndigheterna, inget annat. Ett myndighetsutövande med syfte att förstöra verksamheten för en fri ande. Förlaget konkade ju. Cavefors hade blivit ett rött skynke för svenska och tyska myndigheter; hans förlag skulle utplånas, han skulle tystas. Förödmjukelser, förtal och utfrysning - metoden känns igen. 

Ni ser tendensen: om Regimen märker att någon av undersåtarna inte går i takt, inte skriver och publicerar sådant som den vill, då slår den till. I Cavefors' fall med juridiska medel och ekonomisk terrorism, i mitt fall med brännmärkningar och uthängning i media.

Cavefors vistades i gråzonen genom att ge ut RAF-boken. Jag vistas också i denna gråzon genom de analyser jag publicerat om Breivik. Jag menar: jag försöker inte snylta renommé här, Cavefors' aktivitet rörde sig på en högre kommersiell nivå än min, och jag har inte hemsökts av polisen än, men Säpo har förvisso rynkat pannan över mitt fall. Så i sak är det likartade scenarios. Man ska inte skriva alltför kontroversiellt om terrorism, då är man off. Då har man förbrutit sig mot polite societys oskrivna regler.

Hur togs då RAF- och Meinhofböckerna emot på sin tid? Här kan ni läsa mer om det. Det är en akademisk uppsats av Pär Thörn från 2008 som finns upplagd på Cavefors förlags hemsida.

Källor
Eric Fylkeson: "Djävulens advokat för ordet" i tidskriften Janus 6/83
Metapedia: Bo Cavefors




Relaterat
Gotiska Klubben ställer SVT till svars för deras behandling av mig
Det är förbjudet att ge ut böcker om terrorism
Svenssonaffären, dag 3
Svenssonaffären, dag 5
Bo Cavefors, fotograferad av Thomas Dapper

Tolkien, Jünger och världskriget


Härmed en text. Den handlar om Tolkien och Jünger och hur deras deltagande i världskrigen påverkade deras verk.




1.

J. R. R. Tolkien deltog i slaget vid Somme och Ernst Jünger var med mest hela kriget. Och båda två skrev med tiden romaner om arkaiska nejder som hotades av invaderande ondska.

Så börjar jag denna essä, detta är anslaget. Men det kanske var mycket på en gång, hur ska jag knyta ihop allt det här? Nåväl, det här med första världskriget är bara avstampet, så först kan vi väl titta på kopplingen hos varje författare mellan kriget de deltog i och det de skrev.

För Tolkien kan i så fall nämnas att han drabbades av tyfoidfeber efter sin frontsejour och hamnade på sjukan. Där skrev han sina första texter om sin fantasivärld, några episka pastischer om Angbands förstöring och liknande som senare gavs ut i ”Sagor från Midgård”. Jünger åter skrev och gav ut sin dagbok från kriget, ointressant i denna kontext som fokuserar på fiktion. Men kriget var förvisso inte slut 1918, Versailles var ”bara en vapenvila på 20 år” som någon sa vid tillfället, så Jüngers ”På Marmorklipporna” från 1939 blir relevant i denna studie. Liksom Tolkiens ringtrilogi.




2.

Tolkien skriver embryot till sitt verk på krigssjukhus, längtar bort till en annorlunda värld och fångar denna i sina pastischer. På 30-talet ger han så ut ”Hobbiten”, en barnbok spelandes i den fictionvärld han lagt grunden till 1916 om inte tidigare. Uppföljaren blir verket ”Härskarringen”. Detta skrivs i allt väsentligt under andra världskriget. Att dra paralleller mellan texten och tiden den skapades i låter sig så klart göras, utan att låsa fast det hela i någon entydig tolkning.

Men visst är det något i tidsandan som gör trilogin till den klassiker den är. Texten uttrycker implicit det verkliga, det autentiska i den skildrade ondskan, mörkret som hotar invadera den hjärtevärmande idyllen. Ondskan är här inte blott sagoboksmässig eller underhållningsaktig; bortom all pastischering, alla konstruerade språk och all återanvändning av gamla mytologiska uppslag så känns ringtrilogin autentisk. Det, kan man tycka, är en märklig utveckling för en språkman som började sitt fictionverk som konvalescentkur, ja kanske som eskapism, fortsatte det som barnbok och sedan fick en förläggares uppdrag att utveckla dessa berättelser ytterligare - men i läsbar, modern prosaform tack, inga fler Silmarillion please tycks George Allen Unwin ha ansett...

Tolkien noterade själv skillnaden i tonläge mellan ”Hobbiten” och ”Härskarringen” i ett förord till den senare. Men den förra skrevs ju för hans barn vilka växt sedan dess så då kunde en mer vuxet tonläge passa. Detta är plausibelt, men nog var även tidsandan medskapare till denna trilogi. Tolkien hade kanske helst velat skriva en behändig liten bok om äventyr och sagoväsen i en värld att fly till, inte en ödesmättad dolorosavandring mot mörkrets hjärta.




3.

Ernst Jünger gick snarast motsatt väg än Tolkien direkt efter kriget. Jünger förblev i ”verkligheten” och blev hyllad för sina krigsdagböcker. Till saken hörde även att han fram till mitten av 30-talet var något slags högerextermist. När sedan nazisterna tagit makten drog han sig undan i besvikelse, detta var inte vad han velat. Här måste betonas att vad Jünger snarare velat ha var en stilfullare militärdiktatur, något slags estetisk medveten fascism à la Méditerranée. En skönandes på-papperet-ack-så-stilfulla regim.

Jüngers 30-tal: det intressanta var här att han av omständigheterna tvingades att bli fantasyförfattare. Påverkad av brodern Friedrich Georg vände han sig bort från politiken och odlade sina musiska intressen, ordnade sina insektssamlingar och reste i sydliga nejder. Sedan förkroppsligade han tidskänslan i fantastikens form, i en symbolisk berättelse om hur lemurer och mauretanier från skogen Fillerhorn intar det ärevördiga Marina, alltsammans beskådat av ett brödrapar boendes på Marmorklipporna.




4.

Tolkien tog värvning i armén något år efter det första världskriget startat, blev fänrik (second lieutenant) i Lancashire Fusiliers och sändes till fronten på våren 1916. På hösten samma år deltog han i Sommeoffensiven, ett engelskt försök att genombryta den tyska linjen – förgäves. Utkast till sin fantastik skrev Tolkien redan nu, i smutsiga underjordiska rum vid skenet av vaxljus under granatbeskjutning.

Efter fyra månader vid fronten ådrog sig Tolkien tyfoidfeber, ett vanligt syndrom i skyttegravarna. I början av november sändes han åter till England. Resten av sin armétjänstgöring spenderade han hemmavid, tillräckligt bra för att befordras till löjtnant innan kriget var över: First Lieutenant.

Inflytandet från militärlivet i sig, finns då det i Tolkiens opus? Jodå: som officer hade han till exempel en adjutant, en rejäl cockneytyp med båda fötterna på jorden. Hans goda förhållande till denne är speglat i relationen Frodo-Sam Gamgi, läser jag i Humphrey Carpenters biografi. Den krigsvetenskap, -historia och taktik som aspirant Tolkien kan ha inhämtat, kan heller inte ha skadat när han skulle skildra ”trehärarslaget” i ”Hobbiten” och alla drabbningar i trilogin, slaget vid Helms klyfta och så vidare. Det finns ett drag av realism i fantasterierna.



5.

Vad gäller Jüngers armébana så tog han hösten 1914 värvning som menig soldat, steg i graderna, sårades allvarligt sju gånger och slutade kriget som löjtnant, dekorerad med den sällsynta Pour le Mérite. Många andra som fick denna medalj blev senare generaler (som Rommel), men Jünger tog avsked ur armén 1920. Han kvarstod dock i reserven så att han inför andra världskriget befordrades till kapten och kunde delta i anfallet på Frankrike.

Resten av detta andra världskrig spenderades i staben till ockupationsarmén i Frankrike med stationering Paris. Stämningar och intriger han upplevde på denna post finns återspeglade i sf-romanen "Heliopolis", om en Lucius deGeer som manövrerar mellan titaniska och paradisiska makter i en smäktande framtidsstad med tycke av Neapel. Likt ”På Marmorklipporna” slutar denna roman med att huvudpersonen lämnar staden (här i ett rymdskepp, i den föregående med att han går i exil till en gammal krigsmotståndare).

Samma syndrom möter oss i ännu en av Jüngers sf-romaner, ”Eumeswil” från 1977. Där beger sig berättarjaget på slutet ut på jakt med stadens tyrann; destinationen är de mytologiskt rika ”Skogarna” och målet är inget mindre än att fånga Leviathan. Detta har någon sett som influens från Melvilles ”Moby Dick”, där valjakten liknas vid jakten på detta bibliska vidunder.

Första världskriget som sådant påverkade Jünger djupt. Han skrev många böcker om det och tycks sedan ha lämnat det bakom sig. ”På Marmorklipporna” visar inte mycket påverkan av detta krig, annat än att berättarjaget är krigsveteran som ”purpurryttare” och på slutet drar i strid mot Överjägmästarens horder -- dock endast beväpnad med en andjaktsbössa, det är det enda vapen man har där i sin boning på klippan. Men han minns lärdomen att kontrollera andningen och hålla pekfingret sträckt, infanterivisdom gångbar både här och där.




6.

Tolkien och andra världskriget: hur är det egentligen med allegorin och tidsstämningen? En oxfordprofessor som på lediga stunder skriver om en ödesmättad vandring mot fanstygens hemvist, om nödvändigheten att förstöra maktens ring i elden som smidde den, samtidigt som bombdeskadrar bombar verkliga städer och män strider och dör på stränder och i skogar? Nog kan paralleller göras till detta, korrespondenser mellan element i boken och i verklighetens värld, mer om detta nedan. Ska man nämna några mer jordnära (och paradoxalt nog allmängiltiga) gestaltningar av ondskan och dess lockelse, sådant som fångat mig som läsare, kan man till exempel ta Gollums förvandling från vanlig hob till drogberoende nervvrak, allt i begäret efter den ring han en gång ägt. Liksom hur samma ring påverkar Sam Gamgi strax innan den ska slängas i klyftan; med ringen i sin hand börjar han drömma maktfullkomliga drömmar, som att bli världens mäktigaste trädgårdsmästare. Voilà småborgaren förvandlad till diktator...

Så finns här mycket annat av värde, symbolismer av det ena eller andra slaget. Som mötet med Tom Bombadill, ett slags mysigare Pan. För nog är denne Tolkienskapelse en gud alltid, han säger ju: ”Tom fanns här före floden och träden; Tom minns den första regndroppen och det första ekollonet”, hans minns väsensläktens uppgång och fall och mycket annat. En annan fängslande mytologism är alvernas avtagande makt, de ger sig av mot bättre länder för att bereda plats för människans herravälde: en lyckad gestaltning av hur världen avförtrollas, ”die Entzauberung der Welt”. Att motivet lånats från den keltiska sagoskatten förminskar inte Tolkiens storhet.




7.

Paralleller mellan ”På Marmorklipporna” och verkligheten kan för sin del också göras. Jünger skrev den mer eller mindre medvetet i reaktion på tidsandan, det tror jag mig kunna konstatera. Sedan blir det invecklat när man ska avgöra huruvida verket som helhet blott är en tidlös symbol för ett visst skeende eller om där finns rent profetiska inslag. Jünger har intagit båda ståndpunkterna efteråt, med författarens suveräna rätt att motsäga sig; kanske hade han hört Walt Whitmans måtto: ”I contradict myself? Well them I contradict myself!”... Han bröstar sig till exempel med att ha förutsagt Stauffenberg i och med ödet för berättelsens furst Sunmyra. Annars brukar han säga att verket är helt frikopplat från sin tid och omöjligt att dra paralleller till nazitiden med.

Sedan kan man ju vrida detta ännu ett varv, med furst Sunmyras besök hos berättarjaget tidigare i storyn, då han bevistar denne i reträttboningen på titelns höjdformation: detta, har Jünger sagt, är baserat på ett verkligt möte mellan Jünger och en Heinrich von Trott zu Stoltz, ännu en oppositionell adelsman i naziriket.

Det om detta - men i stort, vari ligger berättelsens styrka, vari ligger det lyckade i förkroppsligandet av krigstida stämningar? Redan det att den skrevs och gavs ut före kriget säger väl något. Under själva kriget, 1941 eller senare, fick Jünger brev från en soldat vid östfronten som sa något i stil med: ”På dagen stred vi, och på natten läste vi i din bok vad vi egentligen varit med om”...

”Alla” har läst ringtrilogin, något färre har läst ”På Marmorklipporna”. Så man kan avslutningsvis propagera lite för den sistnämnda och kalla den en formrik saga med en underton av vemod, ”en förlorad värld” i fantastikens form. Ekot i gamla valv, värdet i bildning och kultur, vördnad för livet och nödvändigheten att stå upp för det man tror på, allt detta har här fått sig ett samlat uttryck.

Verket speglas kongenialt i titeln. Jünger sa sig vilja gestalta en kombination av skönhet och fara, och med detta får man väl säga att han lyckats: ”På Marmorklipporna”...




Epilog

En viss H. P. Lovecraft anmälde sig frivillig till samma första världskrig som Tolkien och Jünger drog ut i. Det torde ha varit 1917 då USA gick med i kriget, kanske rent av före detta för att visa sin goda vilja. Dock fick Lovecraft frisedel av medicinska skäl. Det åsido finner jag även i Lovecrafts fiktion ett tyst rop av ångest inför saker som ska komma, skräckmässiga gestaltningar av Det oerhörda: mörkrets makter som väntar därute, redo att invadera den trygga småborgarvärlden. Kanske likt den atmosfär man finner hos Kafka, en annan ångestförfattare som levde ensligt och dog under mellankrigstiden.

Det finns hos HPL Något Fanstyg Där Ute som pockar på att få gestaltas, likt det man finner hos Tolkien och Jünger. Texterna drivs av något slags tvingande nödvändighet, något autentiskt. Lovecrafts stil må gå att parodiera – men det visar sig snabbt att där ändå finns något slags substans, något reellt. Jämför till exempel August Derleths Cthulhustories med HPL:s: nerven saknas, känslan av att det skulle kunna vara på riktigt. Det är för lite ångest helt enkelt.

Denna studie kan föra hur långt som helst. Men jag slutar här, och jag gör det med reflektionen att lyhörda författare kan låta sig fångas av tidskänslan och låta den styra sina verk, till exempel i en tid av totalt krig. Då spelar det ingen roll om man är kronvrak, ”civilmilitär” eller krigshjälte - för vad som räknas är resultatet, själva texten, verket, opuset och dess övertygande kraft, dess tvingande symboliska makt. Förmågan att skildra hur mörkra krafter svär sig samman och hotar att invadera den trygga, fina värld man känner som sin egen.

Bibliografi (svenska titlar plus originalutgivningsår)

Jünger, Ernst
I stålstormen, 1920
På marmorklipporna, 1939
Dagböcker från Frankrike och Tyskland under krig och ockupation, 1942-58
Heliopolis, 1949
Eumeswil, 1977
Siebzig verweht, 1970-96

Tolkien, J. R. R
Hobbiten, 1937
Härskarringen, 1954-55
Silmarillion, 1977
Sagor från Midgård, 1983

Carpenter, Humphrey
Tolkien: A Biography, 1977
The Letters of JRR Tolkien, 1981 (red)




Relaterat
Eld och rörelse
H. P. Lovecraft

söndag 20 november 2011

Svenssonaffären dag 4: negativ legitimering


Det är jag till vänster i bild: man med grå kavaj. Det är från i torsdags när jag förklarar min världsbild för Mittnytts Tomas Tiberg. Hela hans reportage ser du här. Det är sevärt; kolla in hur jag utmålas som Värre Än Hitler. Men primärt vänder jag mig emot att jag, som Gotiska Klubben skriver, "brunpixlats". Jag menar, ska inte en stackars vit nationalist få visa sin vackra nuna i rutan? Vad är det för diskriminering? Rasister! Dessutom undrar jag över genuscertifieringen på SVT: de båda reportrarna var män men den som gjorde grovjobbet i bakgrunden, videofotografen, var kvinna. Jag anar en dold könsmaktsordning på SVT. dn svd ft ft ft




SVT:s reportage talar för sig själv. Jag tänker bara kommentera detta med "Utöya/Auschwitz" som är citerat ur sin kontext. Vad jag menade var detta hur Norge och Arbeiderpartiet får svårt att hantera Utöya. Visst förstår man att de vill "ta tillbaks Utöya". Men hur? Att bara ha sommarläger där 2012 går inte. Jag skriver:
... återställer man Utöya som ett politiskt sommarläger kommer det ändå att bli spöklikt, ingen kommer att trivas där. Och gör man stället till ett monument, som den norske författaren Roy Jacobsen föreslagit, som ett sämre sortens Auschwitz, kommer det ändå att mytologisera dådet i sig och Breivik som gärningsman.

Min poäng är här att Utöya inte skulle funka som monument, inte bara med byggnader etc lämnade som de är, frusna i tiden. Det saknar Auschwitz' monumentalitet; sten ska det vara som Bachofen säger om monument, trä duger inte. Utöya-som-det-är-nu skulle bara säga "nederlag" och således gynna Breivik. Jag råder alltså Arbeiderpartiet att tänka över detta med Utöya som monument. Man skulle ju kunna tänka sig att man för de 30 miljoner som samlats in i Utöya-foden helt skulpterade om ön till en park med ett minnestempel i fokus. Då skulle offren hedras, inte gärningsmannen.

- - -

Vi ser hur man i reportaget försöker utmåla mig som Ett Monster. Jag intervjuas, visst, men ansiktet är utsuddat. Det är för att avhumanisera mig. Men det hela blir löjeväckande. Tycker de verkligen att jag är ett sådant hot? En man som sitter och bloggar? "Här är rummet där han satt"... oy vey.

MSM gör vad de kan. De står inte för något, har som lekejer till dagens regim ingen positiv agenda. Det är anti-svenskt, anti-tradition, anti allt. Man legitimerar sig genom att plocka fram fiendebilder, sådana som jag. "Titta vilka radikaler det finns, dessa måste stoppas! Det garanterar vi i regimen." Detta kallas negativ legitimering.

Man smutskastar, vinklar och suddar ut identiteter. Det kanske skulle funka om måltavlorna bara tackade och tog emot och var tysta. Men denna måltavla är inte tyst kan jag försäkra. Jag ska fortsätta att driva denna affär så som jag gjort det från början, från det MSM ansåg mig vara värd en notis för publicering högst upp på DN.se.

- - -

På Flashback finns en tråd om mig. Vissa är emot mig, andra stödjer mig. Jag har även postat där själv för att ge lite input.

Ett inlägg som verkligen gladde mig var signaturen Lakejtjej, igår 16.34. Hon skrev:
Svenssons kontroversiella blogginlägg om Breivik må innehålla någon flagrant tveksamhet [...] men att resonera kring Breivik utan att i varje mening uttrycka avsky är inte att "hylla" eller "stödja" våldet som metod. Att dela Breiviks "islamofobi" och hans uttryckta vilja att bevara den nordiska kulturen finns det 100.000-tals nordbor som gör utan att därför ta till vapen och våld.

Vi är hundratusentals som är emot islamkram, emot att den tradtionella nordiska kulturen släpas i smutsen. Så om ni tystar mig kommer tusen flera att ta min plats. "Om jag teg skulle stenarna ropa"...

Mina åsikter är mainstream. Eller kommer att bli det. Man kan säga: jag går före i gråzonen och lyser upp denna med en liten blå lampa. Join the fun!




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf
Hur det började

lördag 19 november 2011

Svenssonaffären, dag 3: karaktärsmord


I den norska dagstidningen Verdens Gang sägs att jag uttryckt beundran för Breivik. Och i TV:s Mittnytt kallas jag "Breivikanhängare". Detta är allvarliga påståenden. Och lögnaktiga. Jag har ända från början, från juli i år tagit avstånd från Breivik. Läs innantill. Jag tar avstånd från våld och fördömer Breiviks terrorbrott. dn exp gp svt




Det pågår en smutskastningskampanj mot mig. Med guilt by association ska jag utmålas som kriminell och associerad med Breivik. Det är ingen lek det här. VG-journalisten har till exempel haft godheten att informera Säpo om mig, dvs "mannen":
[D]et svenske sikkerhetspolitiet, Säpo, [kände inte] til mannen. De har heller ikke blitt varslet av mannens arbeidsgiver.

- Men materialet virker interessant, og det er spesielt koblingen til Breivik som får meg til å reagere, sier Dick Lindberg ved Säpo i Umeå.

Jaha, kan man invänta ett bultande på dörren endera dan då...? Eller snarare morgonen. De brukar ju komma och hämta en i vargatimmen har jag hört. Det väcker mindre uppmärksamhet. Sedan försvinner man i "natt och dimma".

Allt kan hända. Och media försöker smutskasta mig, försöker utmåla mig som kriminell. Jag har dock rent på fötterna. Jag har inte begått något brottsligt. VG är dock i farozonen för kriminell verksamhet: "falsk tillvitelse" kallar jag det att jag "uttrycker beundring for Anders Behring Breivik" samt att "i flere av bloggtekstene argumenteres det for væpnet kamp mot det multikulturelle samfunnet". VG läser slarvigt. Jag har skildrat hur Breivik tänkt, att denne ansåg sig vara i krig med systemet. Hur de kan få detta till att jag manar till väpnad kamp förstår jag inte. Antagligen är det deras ovana att läsa text som rör sig på en mer avancerad nivå än notistext som leder dem fel.

- - -

Jag mailades av VG-artikelns journalist igår. Han undrade om jag ville uttala mig om den TT-notis som cirkulerade. Visst sa jag och ringde upp. Han bad om diverse klargöranden. Han fick även tillåtelse att använda min bild gratis. Sådan är jag.

Hans Henrik Torgersen skrev sedan sin artikel. Läs själva. Jag får förvisso komma till tals och säga att jag tar avstånd från våld. Men VG:s insinuationer kvarstår.

Svenssonaffären rullar vidare. Jag står för det jag gjort. Och jag kör ingen kampanj här, jag har ingen fientlig agenda. Jag säger bara vad jag upplever och anser om vissa saker.

Så vad händer härnäst? Det vet jag inte. Jag vet bara att jag inte är rädd för vad som komma skall. Jag har rent mjöl i påsen. Låt det bara än en gång stå klart att jag förespråkar fredlig, metapolitisk verksamhet. Våld är förkastligt. Om inte det framgått tidigare så beror det på stilnivån i texterna, för denna affär handlar om vad som är tillåtet att skriva på internet, stil- och innehållsmässigt. Det verkar som om "texter mer avancerade än rapporter icke må skrivas" samt "analyser av Breiviks dåd må inte göras, endast fördömanden må förekomma".

Därför postar jag inlägg om denna affär: det kan ju tänkas ha allmänintresse. Ni som bloggar kan lära er något av det hela. Ni kan lära er vilka gränserna är för bloggverksamhet. Kort sagt: skriv inte för bra, då kan det vantolkas och ni kan utmålas som Hemska Människor.

- - -

Summa summarum: man försöker tysta mig, smutskasta mig, symboliskt ta kål på mig. Med andra ord, begå ett karaktärsmord. Men då kan jag säga att liket lever, ryktet om min hädangång som bloggare är betydligt överdrivet...




Relaterat
Dokument i fallet Svensson
Åselehaiku
Eld och rörelse (noveller 2007)

fredag 18 november 2011

Norge, sagornas land


Norge är sagornas land. Senast har vi till exempel filmen "Trolljägaren", en modern skräckfilm med sagovinkel. I en avlägsen norsk bygd skildras trollens verksamhet under nätterna; stilen är dokumentär och det hela verkar rätt roligt, lite "Blair Witch Poroject" möter FX-film. Så man har nära till sagorna i detta land. Som sagoläsare gillar jag även Asbjörnsen och Moes sagor som ibland har episk känsla. "Soria Moria slott" är en favorit. svd svd dn dn exp ab




Norge, sagornas land! Så låt oss bege oss dit. Jag blir er ciceron. Jag tar på mig vadmalsrocken och storstövlarna, tar näverkonten på ryggen och staven i handen och vandrar iväg längs Ångermanälvens dalgång. Sollefteå, Junsele, Åsele, Vilhelmina passeras. Vi lämnar Malgomaj bakom oss, vi går ut på fjällvidden. Snart passerar vi ett röse med en järnplåt som har Norges riksvapen, tre gyllene lejon på röd grund.

Nu är vi i sagornas land. Vi går ner i en dalgång. Och där, i en skog, står en stor bur av stål. Och i den sitter han, riksfången, riksdåren, die blonde Bestie himself: Anders Behring Breivik.

Vilken dåre tänker jag, mörda 77 människor så där. Ja då får man stå sitt kast. Jag skymtar fången bak galler; iförd påsbyxor och lusekofta sitter han i sin bur och äter gröt. Buren omges av vakter, kungariket Norges Fältjägercorps med sina typiska hattar. Den har nämligen en buske med gröna tuppfjädrar, med förebild i de italienska bersaglieris, bergsjägare. Denna hatt togs på sin tid fram av unionsmonarken Karl XV.

Vakterna vaktar Breivik. De är noga med att hindra både hans flykt samt att omvärlden ska meddela sig med honom. Så jag avviker ner i bya, tar in på ett värdshus och beställer en kopp öl. Medan bägaren töms reflekterar jag över Breivik, Norge och allt.

Man kan säga: Breivik har landet i ett visst grepp. Jag ska inte säga "järngrepp". Men vad han gjort påverkar landet. Nyss avgick justitieministern Knut Storberget. Han ska till exempel ha påverkat de mördades advokatrepresentant att dämpa kritiken av statens agerande strax efter Breiviks dåd. Sådant går inte för sig i en demokrati.

Man kritiserar agerandet hos myndigheter och polis mot Breivik, eller deras brist på agerande. Här måste jag säga att kritiken är lite orättvis. Formellt är den korrekt men när en dåre som Breivik begår ett dåd som han planerat i åratal så har han ett taktiskt försprång. Han vet så att säga att det är krig, fienden vet det inte. Han har initiativet, han har handlingsfrihet. Polisen vet inte vad som händer, de saknar operativ strategi. De kan bara reagera på order som, "GM är där och har gjort det", men vad ska de göra då? Släppa allt och jaga en förmodad massmördare?

Såframt man inte har en krigsförklaring på halsen, ja då blir polisarbete som gensvar på en beslutsam galnings dåd till sin natur ofta ineffektivt. Jämför Palmemordet: man kritiserade polisen för dess handlande under mordnatten men vad skulle de göra då? Spärra av Stockholms innerstad? Med vad, hur länge? Det är lätt att kritisera polisen i kölvattnet av ett angrepp av Breiviks typ.

Jag får medhåll av Magnus Norell i denna åsikt. Enligt DN:s Erik Helmerson sa Norell på ett Fores-seminarium nyss detta:
... en särskild sorts terrorism är omöjlig att gardera sig mot. Anders Behring Breivik agerade helt ensam, han var inte kopplad till någon grupp och hade vinnlagt sig om att inte synas på någon terrorradar. Inköp av konstgödsel kan skapa misstankar. Vad gjorde han? Köpte en bondgård.

Terroristen som ensamvarg är extremt ovanlig, konstaterade Norell. Man kanske skulle kunna stoppa honom med extrema kontrollmetoder. Men vem vill leva i ett sådant samhälle? Förenligt med mer demokrati och öppenhet vore det sannerligen inte.

Breivik har landet i ett visst grepp. Alla är ense om att fördöma dådet men vad ska göras konkret? "Mycket konsensus och lite verkstad" sa den norske statsvetaren Petter Hojem om en stortingsdebatt i ämnet. Repliken återges i nyssnämnda referat av ett seminarium hos tankesmedjan Fores. "100 dagar efter Utöya" var artikelns rubrik.

- - -

Hur blir rättegången? Jag skulle vilja säga: tuff. Omhäktningen i måndags, ett slags genrep för det hela, var lätt tumultartad. Och för processen i april är Breivik beredd, han vet vad han ska säga. Att döma av manifestet kommer han att utmåla sig som krigförande i ett krig av multikulturen mot de vita, av kulturmarxister mot traditionalister, av nihilister mot kristna. Att föranstalta massinvandring och sedan tysta dess kritiker med brännmärkning, att hjärntvätta folket så att debatt omöjliggörs, detta är ett krigsliknande tillstånd. Sådan är Breiviks bild av läget och jag tycker den har vissa intressanta drag.

I manifestet har Breivik skisserat sin rättegångsmässiga försvarsstrategi. Har åklagarsidan läst den? Det har de säkert. Har de något att bjuda emot?

- - -

Min öl är uppdrucken. Jag betalar och lämnar värdshuset. Det är dags att återvända hem - hem till Sverige efter detta besök i sagolandet Norge.

Jag går tillbaks till skogen och passerar Breiviks järnfängelse, vaktat av Fältjägarecorpset. Jag tänker på något som sas i Helmersons artikel gällande hur Norge förändrats efter dådet: det har blivit mer likt Sverige. Nämnde Hojem sa nämligen på seminariet att "fler norska politiker har fått livvakt och det har införts ingångsspärrar vid regeringsbyggnaderna". Ökad säkerhet i kölvattnet av dådet alltså, ungefär som USA fick mer säkerhetstänk efter 9/11. I sak är detta oviktigt men det säger något om sentimentet i den tid vi lever i. Det är krigsaktiga tider, spärrar och portar, hårda tider. Fienden lyssnar, en terrorist kan bo i varje buske. Men själv är jag ju härdad som få inför dylikt krigssentiment, jag har ju mer eller mindre levat i det sedan 80-talet och den nystart som kalla kriget fick då. Invasionen i Afghanistan, nertystad av dåtidens svenska MSM-elit och kulturskribenter från DN och Expressen till Aftonbladet, dock reell med ett samtidigt hot mot Sverige på Sovjets nordflank, ja, detta krigssentiment har liksom påverkat mig. Och Falklandsöarna, Beirut 1983, Grenada, lumpen, Gulfkriget och privata krig som "Eld och rörelse" och "Camouflage", fullbordade i jämnhöjd med den multikultismens kulturkamp som nu rasar, gör att jag tar eventuell sentimentsterror med ro. Säg att det är krig, vem bryr sig, det rasar i vart fall inget krig inom mig.

Världen må vara krisartad och krigsaktig men inom mig har jag frid. Så kom an bara, kulturmarxister, plutokrater och bankirer beyond the sea, jag är beredd, jag ska nog bjuda er spetsen!

Med dessa tankar i mitt sinn styrde jag stegen upp ur dalen och ut på kalfjället. Jag korsade gränsen, lovade Herren i himlen och stannade för en dryck ur en fjällbäck. Jokk Bärdryck!




Relaterat
Jag intervjuades av Verldens Gang igår om mitt Breivikbloggande
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)

Svenssonaffären, dag 2


Svenssonaffären, dag 2: sedan sist har Verdens Gang skrivit om mig. Jag telefonintervjuades igår. Journalisten har sedan researchat och fått fram följande om "45-åringen", dvs mig: "45-åringen har både en svensk og en engelskspråklig blogg. Det er et omfattende materiale på bloggene. Han har også publisert flere bøker på nettet. Bøkene framstilles om fiksjon, men gjennomgangstemaet er at man bygger et nytt samfunn fra et som er ødelagt." dn




1. Var ligger Antropolis?

"Antropolis" gavs ut på Etherion förlag 2009. Själva bokens idé fick jag kring 1997: jag skulle skildra vår tids ödesfrågor, våra fixa idéer och visioner, alltsammans iscensatt i en stad i framtiden. Förstudierna började: helt utan anteckningar, helt utan skisser funderade jag över frågeställningarna och planerade intrigen. Man kan säga att jag skulpterade staden och dess reella och ideella landskap. Sedan skrev jag boken 2005-2008. Och allt som har med boken att göra blir bara mer och mer aktuellt med tiden tycker jag. Läs följande referat på de frågor som tas upp och döm själva. Du som inte vill ha handlingen spolierad uppmanas sluta läsa här.

"Antropolis" bakgrund är i alla fall att civilisationen har brutit samman. Man talar om Stormen: det har skett en elementär omruskning av hela samhällstillvaron, allt har gått söderut. Det har krigats och varit interregnum. Mitt i detta föds Jenro Klao i en stuga på landet; vid 17 års ålder ger han sig så ut i världen och ser horribla ting. Han överlever dock och når omsider ruinerna av en namnlös stad. Han bosätter sig i en kyrkoruin och börjar städa upp där så smått. Omsider får han hjälp av en militär, en andlig ledare och en uppfinnare. Man knäcker de kriminella gäng som behärskat staden och får med tiden infrastrukturen i ordning. På uppfinnarens, Gotsis Fripp initiativ byggs gamla bilvrak om till svävare: det är kristallmagneten som gör det. Kristaller blir den främsta energikällan i Antropolis som man döper staden till.

Så det är år 2164, människan har genomlevt en kris, lämnat materalism, rovdrift och dominans bakom sig och grundat en kultur byggd på samarbete, andlighet och dans. Det förekommer fortfarande tvister i staden, mellan konventionell vetenskap och mer subjektivt grundad new age och intoning; Fripp står för det förra, Elander Lysion, "den andlige ledaren", för det senare. En medlare blir Jenro Klao, berättarjaget, stadens grundläggare; med tiden finner han sin roll som professor i historia på det universitet han grundar. Diverse intriger sker så på bokens 205 sidor men här ska jag koncentrera mig på vissa sakfrågor som tas upp, vissa debattämnen som är aktuella för oss ännu 2011. (jag fick idén till boken 1990, skrev den i början av 2000-talet och gav ut den 2009).




2. "Metropolishatarna"

En intressant roll spelas i boken av ett visst sällskap i Antropolis, "Metroplishatarna". De hatar den gamla kulturen, den som nu gått under: Metropolis, inbegreppet för materialism och chauvinism, själva den kultur vi 2011 ännu lever i. Den faustiska kulturen. Sagda sällskap hatar som sagt denna vår kultur, och Jenro Klao bjuds en dag in för att lyssna på ett föredrag där. Det hålls av Bider Praxis, sällskapets ordförande. Denne ger en rundmålning av allt som är dåligt med vår tid, som glashus, maskindyrkan, kulten av rörelse med mera, allt sådant som jag själv skriver under på:
- Vi brukar i denna förening häckla 1900- och 2000-talet [säger Praxis där han står i talarstolen, och nu tänker han fokusera på] vissa pregnanta löjligheter från denna kultur. Som faiblessen för hus av glas: inte många av dessa skapelser överlevde Stormen, ja de strök med i det allra första oroligheterna. Det behövdes inte många salvor från den tidens automatvapen för att ramponera dessa fina, speglande tomhetsfasader...

Praxis började komma upp i varv:

- Metropolis dyrkade maskinen, såg teknik som synonymt med maskinteknik. Man såg människan som maskin: ”Jag robot”, l’homme machine, detta var en sinnebild de aldrig gjorde sig fria ifrån. Sjukdomar botades med metalliska mediciner eller kirurgiska ingrepp, medan intoning på individen, örtmedicin och färgterapi sågs som avarter. Läkaren studerade människokroppen som ett objekt, såg sig aldrig själv i spegeln och sa ”här finns svaret”...

Praxis bytte fot i talarstolen, såg ner i sina papper och fortsatte:

- Metropolitanska sinnebilder, tidstypiska löjligheter i pregnant form. Det var vidare kulten av rörelse, yttrat i tävlingsraseri och rekordjakt. Till och med ätande tävlade man i, ett vanhelgande av brödets sakrament om ni frågar mig.

- Man föraktade stillhet och ro, åsynen av ett fridfullt ansikte. Metropolis’ nyckelord var oro; man dyrkade praktiskt taget denna oro, denna panikångest, stimulerad av ateism och frånvaron av mentalt ankare, av inre trygghet. Man lockades av varje svindel: en meteor träffar jorden och utplånar allt liv, en farsot bryter ut i morgon dag, temperaturen höjs en grad och dränker oss alla, utan pardon. Man försökte stävja denna temperaturhöjning med olika medel, som att sänka hemmatemperaturen en halv grad, sortera sopor och ta trappa istället för hiss – men det var bara självbedrägeri, kryptoreligiös botgöring för ateister. Låt gå för att konsumtionen och energiförbrukningen i Metropolis var onödigt hög, det var en ohållbar lyxnivå – men temperaturhöjningen var oberoende av detta. Den behövdes ju för att stämma människan till en högre vibration, den högre andliga nivå som vi idag befinner oss på.

- Och kosmiska kollisioner har vi ännu inte sett. Jag kan bara säga: vi kommer heller inte att se dem, Gud tillåter det inte... Det blev en paus: harklingar från auditoriet, Praxis som såg upp i taket för inspiration.

- Metropolis i våra hjärtan... Det var något som höll denna kultur tillbaka verkade det som, någon seghet i systemet, någon
immanent sirapstunghet – för det fanns de facto lovande drag, som kristallteknik och nyandlighet, komplementärmedicin och
kommunikationsteknik – men det räckte inte, spelet måste spelas till slut innan bladet vände sig. Vissa kraftlinjer måste löpas ut sedan de påbörjats.

[s 55-56]
Där har ni en civilisationskritik som heter duga. Men det finns mer i "Antropolis", mycket mer.




3. Traditionalism

Huvudpersonen i boken heter som sagt Jenro Klao. Han är professor i historia. Han är stadens kulturella samvete; han håller fanan högt för musiska makter, för bildning och sväng i en kultur som förvisso är bättre än dagens materialism men som ändå lider brist på konstnärlig känsla och romantik. Klao bekämpar bägge fraktionerna i staden, både teknodyrkarna och andlighetsfanatikerna, och han gör det genom att odla sin traditionella kultur, genom att hylla hjältar och dårar från förr, omhulda svunna tiders dikter och sånger. Med sin metahistoria vill han nå en högre syntes av dikt och liv, historia och vetenskap, lust och kval.

En dag tar sig Klao en promenad ut i stadens omgivningar. Mållöst vandrar han över myr och mo tills han når ett berg. Omsider når han en viss gravkammare vilket föranleder ett resonemang om kritisk vetenskap kontra inlevelse, hur tradition och gripenhet ska kunna fortleva i den torra akademisk luften:
Jag [berättar Klao] kom till ett skogsbryn med utsikt över en smärre dalgång. På motsatta sidan reste sig ett berg med en grotta. Aha, tänkte jag, var detta den gåtfulla gravkammaren man talade om, en gammal furstegrav från arkaisk tid...?

Jag såg ut över dalen, njöt av skogens böljegång över landskapet, av bergen som blånade i fjärran och av silhuetten av det närmsta berget, grottberget. Detta Alienor reste en brant sida mot mig, en rasbrant med vresiga klippblock. Kammen betecknades av inte mindre vresiga tallar.

Jag gick mot grottan, en vandring på några kilometer genom sedvanliga impediment som naturbyråkraten säger: diverse hinder i form av klapperstensfält, våtmark och snår. Men jag pinnade på bra, förvisso hade jag intagit en stärkande lunch – och grottan stod strax för min syn, jag gick andaktsfullt fram till den och klev in i dess mörker. Jag hade plockat på mig några torra pinnar på vägen och tände en av dem med min cigarrettändare, vilket gav hyfsat ledljus. Jag tog mig sakta fram över grottgolvet, förbi våta stenar och vattenpölar, och det stod inte länge på förrän jag nådde några trappsteg. Därefter blev golvet torrare och jämnare.

Gången vidgade sig till en sal. Mitt ljus flackade dramatiskt på väggarna. Snart fick jag syn på sarkofagen: en enkel kista av sten med ett lock. Jag drabbades av akut vördnad inför allt. Jag föll på knä och bad till grottans ande, bergets ande, den avlidne fursten, Den store anden, allt...
... ty riket är ditt, och makten,
och härligheten,
i evigheten. Amen.
Jag reste mig och gick fram till kistan. Locket var helt slätt, bar ingen inskription. Så vem låg begraven här? Det visste man inte,
men våra forskare hade sina teorier. Ledande teori var att allt tal om furstegrav et cetera bara var en myt; detta var bara en stenkista i ett berg, förmodligen en förvaringsplats för allehanda bråte. Inget att tala om. Man hade undersökt sarkofagen och funnit den tom, och detta plus en sedvanlig indiciekedja avgjorde saken.

Men inte för mig, så metahistoriker jag var; jag höll dörren öppen för sådant som förtjänade att vara sant. Så för mig var detta en hjältegrav, platsen för stoftet efter en Alexander, en Jeanne d’Arc, en Napoleon eller Marius. Man har helt enkelt behov av storhet, av legender, och kommer någon och bortförklarar eventuell storhet så flyttar ens projektion av detta bara fokus. Den dör inte ut.

Man måste ha fantasi, kan inte bara kapitulera för vetenskapen och låta den styra ens drömmar. Det må vara så att ”den moderna tiden bryter in med sin kritiklusta och omdanaranda”, som ju någon klagade, att bordet städas rent ”från all gammal värnlös tradition, som inte kan ställa fram några grova och konkreta fakta för sin sak”. Men denna förtvivlan måste man komma över; man måste styra förbi och bort till svängigare marker, till vidare perspektiv där ens drömmar kan leva för evigt. Och för mig skulle denna gravkammare för alltid vara platsen för storhet och gåtfullhet, en kristallisering av svunna tiders lust och kval – ett koncentrat av historia, metahistoria i sten. Man skulle alltid kunna komma hit och känna vad den kände, som kom till Kyros’ gravmonument i Pasargade och såg inskriptionen:
O människa, vem du än är och var du än kommer
ifrån, jag är Kyros som gav perserna deras impe-
rium. Missunna mig inte detta minnesmärke.

[s 83-85]




4. Antropolitanskt

"Antropolis" skildrar en stad i framtiden, en kultur som drivs samman med gisselslag från vetenskap och tro, som finner en ny väg i en orolig tid. Den visar på vad som komma skall, vad som kommer att gry över världen sedan vår tids materialism och sinnesslöhet spelat ut sin roll och människan vänder ett nytt blad.

Jag försöker profetera, försöker se vad framtiden må bära i sitt sköte. Härmed några citat som in nuce uttrycker det där profetiska som jag ägnar mig åt även på denna blogg, åt det där kristallsiandet som är så kul att ägna sig åt, tendensen att försöka fånga vår tid och vår kultur i pregnanta formuleringar:
Det var ju så att kulturen en dag helt enkelt hade tappat självförtroendet och begått harakiri: ”se hur en tid, hatad av sig själv, begår självmord”... Den metropolitanska kulturen hade kört slut på sitt krut, nått vägs ände. Imperiet föll, alla de vördnadsvärda institutioner varav civilisationen bestått: EU, FN, USA, IAEA, OAS, ASEAN... [s 64]

- - -

Och när jag vaknade i det där templet förstod jag att detta var Antropolis. Eller snarare: detta var ruinerna av Metropolis, på vilket vi skulle bygga vårt Antropolis. Det Stora Babylon var fallet, nu var det dags för Det Nya Jerusalem... [s 15]

- - -

... minnet av förfallstiden började blekna. Detta hade trots allt varit en drabbande kris, ett världsomspännande interregnum i kölvattnet av Imperiets fall. All ordning försvann över en natt och många dog av blotta förskräckelsen.

Men vissa hade överlevt, enstaka ting hade överlevt förödelsen – och jorden besatt liksom människokroppen självläkande krafter, det var ingen total undergång som vissa cassandror och jeremior siat om. Kanske folk i gemen glömde eländet så fort de slutade se dessa dödsfåglar i skyn, så fort de kunde sätta sig i solen med ett moget äpple och gona sig. [s 42]

- - -

[D]et var ett osäkert läge, interregnum och dödsfåglar i skyn, ett Imperium som gått under och lämnat kaos i sitt spår. Men den minskade tryggheten innebar förvisso också ökad frihet: ingen stat, inga skatter, inga påbud...

Civilisationen hade gått all världens väg, städerna var kaputt, men de som levat utanför städerna kunde hanka sig fram. Själv hade jag turen att göra detta – i den gröna stugan på landet, ett bortglömt hörn av världen.

- - -

Jag lämnade mitt hem en vårdag 2142 och vandrade runt några år i den förfallna civilisationen, lärde mig ett och annat och såg dekadansen, utstod en del faror men klarade mig tack vare en vänlig försyn. Solen sken genom slöjor av rök; det hade förvisso brunnit och mycket hade raserats. [s 13]

- - -

- [V]i kan alla dra vårt strå till stacken, vi skapar själva vårt Antropolis i samklang med högre makter. ”En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt.” Rymdens fullhet omger oss, ett besjälat âkâsha där vi kan flyga fram som andliga rymdskepp, sökande nya världar och nytt liv, susa fram som i ett oändligt äventyr: To seek out new worlds, to discover life, to boldly go where no man has gone before... [s 202]




5. Coda

En coda, en sammanfattning kan behövas efter alla dessa citat. Jag skulle kunna citera mer för boken innehåller trots allt mycket som gör att debattera och diskutera. Men det får vänta till en annan gång.

Fler än jag skriver sf och framtidsfiktion. Men i dagens västvärld är jag rätt unik i det att jag inte bara utmålar kaos och smärta utan även visar på rimliga vägar ut, på strategier vi kan pröva nu när materialismen och chauvinismen sjunger på sista versen. Se er omkring, se på Mellanöstern och dess röra, ja redan idag spelas märkliga metropolitanska akter upp därnere med krig och oljedyrkan, intriger och vapenrassel. Än är inte Antropolis' skimmer här men ni kan få se det om ni läser romanen...!

"Antropolis" har förresten recenserats här och där. Till exempel skrev Mats Linder i Nova SF 20/2009 detta: "Lättläst och personligt språk, massor med tankar och resonemang, sympatiskt innehåll." Så nu vet ni det.




Relaterat
Elander Lysion
Hadar Lacq
Gotsis Fripp
LS i svenska fjällen 1980

torsdag 17 november 2011

Svenssonaffären rullar vidare: intervjuad av Mittnytt


Tidigare idag kommenterade jag det TT-telegram som cirkulerar om mig. Det är tydligen fler som läst det. Nyss var till exempel Mittnytt här och intervjuade mig. dn




Åren 1974-85 bodde jag i Övik. Övik ligger i Västernorrland. Västernorrland hör TV-mässigt till Mittnytt-regionen. Som ivrig TV-tittare följde jag ofta detta Mittnytt. Jag förtrollades av historier som de om Sunds Defibrator, om Taråbergskollektivet och andra hjärtevärmande stories som våra regionala nyheter hade godheten att sprida.

1985 lämnade jag Övik och bosatte mig i Uppsala. Åren gick. Men våren 2010 flyttade jag tillbaks till Mittnytt-regionen i form av Härnösand. Det var liksom dags att flytta hit, återvända till Ångermanland. Erkännas ska att jag inte följt Mittnytt på sistone. Men ikväll kanske man ska slå på det, kolla in programmet och se hur man själv tar sig ut i rutan.

Vid ettiden idag ringde det nämligen på dörren. Det var Tomas Tiberg från Mittnytt. Han frågade om han fick prata med mig. Visst fick han det.

Jag tog en minut och snyggade till mig och gick sedan ut i trapphuset. Där presenterades jag för Tibergs andra medarbetare, Erik Nordanström (nedre bilden) plus filmfotografen vars namn jag inte noterade.

Well, jag gav i alla fall samtycke till intervju. Och, kan jag säga, formerna för det hela var rätt OK, vi förde en normal konversation. Och de lät mig ta bilder på dem när det hela var slut.

- - -

Med kamera och bandare på började Tiberg fråga mig saker som om jag stödjer Breivik (svar: nej), om jag är högerextrem (svar: jag är en fri man, kalla det vad ni vill), om jag har åsikter om invandring (svar: ja) et cetera. Med lite tur så sänds det hela i kväll, inte bara regionalt utan även i Rapport som brukar ta in regionala inslag.


Inte så att jag gör mig några illusioner. Kanske redigerar de ner det till 5 sekunder där jag hinner säga "Ted Kaczynski", kanske citerar de denna blogg ur kontext. Allt kan hända, det är min livsfilosofi. Men jag har inte gjort något olagligt så jag anser mig ha ordentligt på fötterna.

TV ansåg det i alla fal mödan värt att sända ett TV-team från Sundsvall för att intervjua min ringa person. Vi får se vad det blir. La' kamera gå! som de säger i Norge.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

Det är jag som är huvudperson i denna affär


Jag, Lennart Svensson, har just blivit omnämnd i ett TT-telegram. Detta finns att läsa i DN:
Sparkad för Breivik-stöd




En praktikant vid Mittuniversitetet i Härnösand har tvingats att sluta efter att i sin blogg ha uttryckt stöd för den norske massmördaren Anders Behring Breivik.

– Jag blev uppmärksammad om hans bloggande under förra veckan, säger Tomas Berglund, prefekt vid institutionen, till SVT:s Mittnytt.

Mannens högerextrema åsikter stred enligt Berglund mot allt vad universitetet står för. Han hade även bloggat på arbetstid.

Och det var allt. Mitt namn nämns inte. Någon bild på mig har de heller inte lyckats få fram. Nåja, jag ska posta en i det här inlägget.

För övrigt vill jag protestera mot formuleringen: jag har inte uttryckt stöd för Breivik. Jag har bloggat om honom. Det var detta inlägg som var aktuellt medan jag var där. Jag skildrar där hur Breivik kan ha tänkt, hur han gick i krig mot multikulturen, men jag säger ju själv att jag är emot våld:
Men - det är mitt basala budskap - jag tänker inte svara med privat våld mot detta. Jag svarar på ett ideellt och metapolitiskt plan, utnyttjar min germanska rätt att fritt yttra mig på tinget.

Där har ni sanningen, DN, TT, Mittnytt och alla. Ja visst, jag har tydligen nämnts i TV också. Men utan bild och namn? Det är som att hängas i tysthet.

Detta skrev jag om denna affär igår. Jag säger där att, visst, jag bloggade på arbetstid. Och jag tänker inte driva denna affär juridiskt. Men jag förbehåller mig rätten att yttra mig, även om Breivik, utan att det ska klassas som "stöd" bara för att man inte fördömer honom på varje rad.

Skulle media mot förmodan vilja gå vidare med det här kan jag bjuda på denna biografi, bara att copypejsta.
Lennart Svensson föddes 1965 i Åsele. Sedan ett par år har han bloggen Svenssongalaxen. Han har även gett ut böckerna "Eld och rörelse" (2007), "Antropolis" (2009) och "Till Smaragdeburg" (2010). Han bor i Härnösand. Han är fil kand i indologi.




Relaterat
Är det förbjudet att blogga om Breivik
En dag på MIUN

onsdag 16 november 2011

Incident i arbetslivet


Bryter man mot universitetets värdegrund kickas man. Det vet jag, mer härom nedan. Och bryter man mot samhällets värdegrund gällande vad som är rimliga förmåner så kan det börja storma. Vi har ju sett hur Nordea-vd:n Christian Clausens lägenhetsaffärer orsakat rubriker. Men bryter man mot femte budets värdegrund, den som säger att vi inte ska knivhugga varandra, då är det OK så länge man är feminist och anser att det är männen som ska dödas. Turteatern i Stockholm dramatiserar nämligen Valerie Solanas SCUM-manifest; Solana bedrev sitt Society for Cutting Up Men och sköt Andy Warhol. Progressivt va, vem står i tur härnäst? Turteaterns manliga publik? - Här ska det handla om universitetsvärlden och vad som hände när jag "förbröt mig mot dess värdegrund". Jag har avstått från att nämna folks namn, främst för att jag trots allt hyser en viss respekt för MIUN och dess personal. Men jag gör mig inga illusioner om de känslor de hyser för mig där borta numera. Det hela skedde "lyckodagen" 11/11 2011. svd svd dn dn dn dn dn exp ab




1. Praktik på MIUN

Den 12 september i år började jag min praktik på Mittuniversitetet här i Härnösand. Jag skulle på institutionen för humaniora syssla med studentadministration. Jag fick ett eget rum med dator.

Jag blev alltså praktikant på MIUN/HUM. Jag är arbetslös men får aktivitetsstöd (motsv) om jag antar praktikplatser som dessa. Tidigare i år har jag praktiserat på Highway Hotel och Café 9:an. Praktiken var på heltid måndag-fredag. Och jag utförde de sysslor som jag fick anförtrodda åt mig, sådant som uppföljning av studenter som antagits till kurser men inte registrerat sig, uppläggning av en databas med C-uppsatser avsedd för Högskoleverkets granskning och katalogisering av böcker.

Vad gäller databasprojektet kunde det bli tid över mellan varven. Som när jag fått in littvets och svenska språkets uppsatser och gjort en arkivlista över dem och väntade på engelska språkets uppsatser. Då kunde det gå dagar utan att jag hade något att göra. Så vad gjorde jag för att få tiden att gå? Stirrade dött framför mig? Nej, jag bloggade.

Med tiden fick tydligen ledningen upp ögonen för denna min aktivitet. Antingen googlade de mitt namn och fann denna blogg som jag driver öppet under eget namn med foto och allt. Eller så fann de den via universitetets dataövervakningsinstrument (eller vad det kallas, det med vilket ledningen kan se personalens surfvanor). De gick in och läste denna blogg, Svenssongalaxen, delvis uppdaterad under det jag satt på MIUN. Uppenbarligen så ogillade vad de läste; jag fick senare veta det, mer om detta i stycke 3. Kärnan i denna affär är i alla fall att MIUN anser att denna blogg bryter mot MIUN:s värdegrund.





2. MIUN:s värdegrund
Alla människors lika värde ska vara en självklar och grundläggande förutsättning för verksamheten vid Mittuniversitetet. Olikheter ska tas tillvara för att främja individens möjligheter till arbete eller studier samt för att utveckla verksamheten vid Mittuniversitetet. För att nå detta är det av stor vikt att lika villkorsarbetet ges en tydlig roll i universitetets kvalitets- och arbetsmiljöarbete.

Att verka för lika villkor innebär att arbeta med kunskap, attityder, värderingar och beteenden. Detta arbete ska vara väl förankrat vid Mittuniversitetet och genomsyra alla verksamheter.

Arbetet med lika villkor vid Mittuniversitetet utgår från Diskrimineringslagen, SFS 2008:567, och innefattar kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.

Så lyder MIUN:s credo. Men kan någon hitta något i denna blogg som bryter mot detta? Har jag diskriminerat kvinnor eller andra religioner? Har jag sagt något nedsättande om andra folk? Att jag anser att invandringen bör begränsas betyder inte att jag prompt ogillar invandrare.

Har jag brutit mot Diskrimineringslagen? Har jag brutit mot Tryckfrihetsförordningen? Nej, det har jag inte så vitt jag kan se. Avstängandet av mig är en ideologisk markering, ett nålstick i den kulturkamp som pågår, med en agenda som kan beskrivas som 1) maximera invandringen till Sverige 2) motarbeta den som motsätter sig denna utveckling.








3. Telefonsamtalet

Jag var inte anställd av MIUN. Det var kommunens arbetslivsenhet som ordnat platsen och svarade för min försäkring etc. Onsdag 9/11 fick jag så ett telefonsamtal från min handläggare på kommunen. Hon sa att MIUN tröttnat på mig på grund av min bloggverksamhet: bloggande under arbetet samt med ett innehåll som stred mot värdegrunden. Hon läste även upp någon rad ur det senaste Breivikinlägget som skulle vara särskilt graverande.

Så var det. For the record så har jag tagit avstånd från Breiviks dåd från dag ett, men jag förbehåller mig rätten att blogga om olika aspekter i dådet. Detsamma sa jag till handläggaren nu. Men jag förstod att mina dagar på MIUN var räknade. Så nästa dag, torsdag 10/11, började jag städa ur rummet. Prefekten var dock inte där så slutlikviden fick vänta till nästa dag.




4. Fredagen den 11 november 2011

Fredag 11/11 for jag hemifrån vid åttatiden. Väl på MIUN mötte jag prefekten och frågade denne om jag skulle sluta. Svaret blev ja.

Så jag gick till mitt rum och hämtade dokumenten för det projekt jag senast sysslat med (databas för C-uppsatser) och lämnade över dem till honom. Jag lämnade även över nyckel och kodkortet till porten.

Så frågade jag om anklagelsepunkterna. Jag hade bloggat under arbetstid sa han. OK, det kan jag medge. Men, esprit de l'escalier, ja sa inget om den dödtid som funnits i projektet jag sysslat med, dödtid som väl lika väl kunnat ägnas åt bloggande som stirrande in i väggen. Nåja, jag nämner det här. Inte så att det kunnat rädda min sak men i alla fall.

Sedan kom vi in på bloggen i sig. Jag sa då att vi har yttrandefrihet i Sverige. Han sa då, visst. Men du har även brutit mot MIUN:s värdegrund.



Vad jag anser om denna värdegrund har jag skrivit ovan. Där och då ansåg jag fortsatt advokatyr vara meningslös så jag bad om en underskrift på min närvarorapport, nödvändig för aktivitetsstödets utbetalande. Sedan var det tack och hej. Jag sa, utan handslag, "tack och hej" vilket besvarades med samma ord. Man kan väl säga att det rådde en viss kyla i rummet. Dock ser jag orden som en i sammanhanget godtagbar avskedsreplik. Man ska väl säga något menar jag, man kan inte bara gå. Då lämnar man kapitlet oavslutat.




5. Reflektioner

Vi har som sagt yttrandefrihet i det här landet. Än så länge. En blogg som denna får finnas. Dock är innehållet kontroversiellt i rådande sentiment.

Man kan ju fråga sig vad som hänt om en motsvarande praktikant fått för sig att uppdatera en blogg med vad som enligt eliten är accepterat innehåll? En blogg med "fy för midsommarfirande, ner med Sverige och svenskhet, döda alla vita män"? Tror ni ledningen skulle ha sett så negativt på det? Hade svenskfientlighet ansetts bryta mot MIUN:s värdegrund? Knappast. Den bloggaren hade väl fått höra, "du får inte blogga på arbetstid men i övrigt är du en fin och god människa, din blogg bidrar till skapandet av en bättre värld".

Och hade den bloggande praktikanten sagt, "det är dödtid under jobbet, jag väntar på X innan jag kan göra Y", så hade hon möjligen fått gehör för det. Ja min själ, hon hade väl blivit anställd som MIUN:s officielle bloggare.

Nåja. Detta är spekulationer. Sant är att sentimentet är fientligt mot sådana som mig som gillar Sverige och värnar dess tro, folk och traditioner. Men jag ser mig inte som ett offer i denna konflikt. Hade jag varit anställd kanske jag kunnat få ut X antal tusenlappar i en process men nu var jag ju inte anställd, bara en praktikant.

Någon juridisk process blir det inte. Men infrastriden rasar vidare, kulturkampen fortsätter; den ideologiska debatten fortsätter här på Svenssongalaxen. Det senaste året har vissa människor ogillat mina ställningstaganden. De har i kommentarer här och på andra platser ansett att den där Svensson som tycks gilla Sverige och svenskhet, han måste motarbetas. Så den senaste veckans rabalder är i sak inget nytt. Jag låter mig inte tystas. Verksamheten fortsätter som vanligt: business as usual.




Relaterat
Breiviks bravader
Svensson: biografi
Bilderna föreställer i tur och ordning MIUN:s huvudentré, det arbetsrum jag hade på HUM, kaffemaskinen och lunchrummet, samt jag på rökrutan vid godsmottagningen från vilken man såg Sambiblioteket, sista bilden.