Sverige, del 1: svioner och svear

"Svea rike är av hednavärld sammankommet av Sveland och Göta" heter det i en gammal urkund. Sverige består av Svealand och Götaland samt Norrland. Detta är Sverige. Och här tänkte jag berätta om Sverige förr i tiden. Det är det första inlägget i en serie, vilket torde bli en veritabel svensk historik när den är klar. ab svd gt

Att inleda en text om Sveriges historia är vanskligt. Det blir ett kannstöpande om källor, om svenskar och Sverige överhuvudtaget finns och så vidare. Själv anser jag dock att svear finns belagda från äldsta tid och att denna stam sedan gav namn åt Sveland samt hela Svea rike, dagens Sverige.

I alla fall nämner den romerske historikern Tacitus germanstammen svioner (lat. suionum; ”u” uttalas som ”v”). Källan är skriften ”Germania” från 98 e Kr. På 500-talet e Kr nämner så den gotiske historieskrivaren Jordanes ”suehans”. Dessa svioner kallades lokalt Svithiod, sveafolket (efterledet av ger. theod, folk, stam). Detta blev med tiden namn på provinsen de bebodde: Svithiod. Detta överfördes omsider till hela Mellansverige som blev Svealand. Detta sistnämnda blev tidigt ett sedvanebegrepp, ty i Kristoffers landslag från 1442 står det att ”riket är av hednavärld sammankommet av Svealand och Göta”. Svea rike blev hos en Olaus Petri på 1500-talet till ”Sverike”, och genom förenkling av uttalet har stavningen Sverige uppstått. På medeltidslatin kallades detta Sveavälde/Svealand/Svithiod för Svedia, Svecia, Sveconia. Svensk på latin är sveco: sveco sum, jag är svensk. Detta Svecia och så vidare betecknade redan då dels Mellansverige med Mälardalen, ”Svealand” i motsats till Götaland, Gauthiod, Gothia; dels betecknade det hela riket med Svea- och Götaland inklusive Blekinge.

Hur svear blev namnet på hela regionens folk kan sägas vara ett sedvanebruk, en konvention. Jämför Danmark: där kallades ju regionens folk daner även om de kunde separeras i jyllänningar, själlänningar, halläningar och skåningar.

Detta ska alltså handla om Sverige och dess begynnelse, sveaväldet. Låt oss att börja med se vad sägnen förmäler om en viss svealändsk kungaätt. Enligt Snorre Sturlasson styrde i det forntida Uppsala Ynglingaätten. Den hade namn av stamfadern Yngve Frej. Någon historisk existens ges denna ätt inte av dagens nihilister. Den enda källan vi har tycks vara Snorres Ynglingasaga, i sin tur delvis baserad på ett kväde som heter Ynglingatal. Huruvida de tre Uppsalahögarna är resta över ynglingarna Aun, Egil och Adils som Ture Nerman hävdat betvivlar i och för sig även jag; det finns indicier på matriarkala lämningar i högarna och föga mer. Men Beowulfkvädet nämner förvisso sveakungen Eadgils som kan ge ett indicium på något slags existens för Ynglingaätten. Namnet kan vara en sammandragning (synkopering) av de Egil och Adils Snorre berättar om som separata kungar. Snorre nämner vidare Ottar vilket speglas i Beowulfkvädet som Othere.

- - -

Mycket till bevis har vi inte i detta komplex, sveaväldets äldsta historia. Men ”frånvaro av bevis är inte bevis för frånvaro”. Folk i Uppland med omnejd måste ha styrts av någon under denna tid. Man kan inte lura i mig att folk i Svealand bara odlade säd och åt gröt dagarna i ända, år ut och år in, århundrade efter århundrade, tills ”historiskt styrkta” konungar som Erik Segersäll och Olof Skötkonung magiskt dyker upp kring år 1000. Jag ser istället framför mig hur Uppland under tidig medeltid, under ”mörka århundraden” styrdes av en lokal härskarätt, yttrad i en kung med religiösa funktioner som detta att föranstalta vissa offer, likt dem omtalade av Adam av Bremen. Dessutom var kungen befälhavare i krig, i regel sjöburna företag mot främmande kuster, plundringståg av sedvanligt, årligt slag: när det var vår drog man ut och plundrade. Det var den germanska livsstilen, skildrad av Tacitus i ”Germania”. En av de germanska stammar Tacitus nämner är som sagt svionerna. Jag ska strax återvända till dem.

”Kung” var på den tiden envar ledare med ett krigiskt följe. Adam av Bremen säger också: ”Svenskarna hava konungar av gammal ätt, men vilkas makt beror på folket. Vad det beslutar bekräftar konungen, någon gång giver också folket, fast ogärna, efter för konungens önskningar. Hemma glädas de att vara lika; när de gå i striden lyda de alla konungen.” [Adam citerad efter Geijer s 128]

Detta är samgermanskt: kungen hade befälsrätt i krig men var annars mest en primus inter pares. Jämför även Tacitus ord om svionerna; deras samhälle var enligt romaren rikt genom folk, skepp och vapen. De regerades av en kung som lät låsa in vapnen mellan krigen, en enligt mig sund åtgärd för att hindra fejdande och misshandel, ”vilda västern-beteende”. Tacitus antyder ett slags kungligt envälde men, säger Geijer, den tidens ”einvalldshöfdingi” var inte en kung med makt över liv och egendom, med fogdar och garde, utan den som bland ”ett helt folk övade högsta makten, här helgad genom trott gudomligt ursprung och ärvt prästerligt anseende. Denna ur en krigisk religion härledda makt var likväl i inhemska förhållanden en fredsmakt. Den kunde förbjuda vapnens bruk, såsom ock skedde inom de fredlysta offerställena.” [Geijer s 19]

- - -

Nu frågar sig vän av ordning: var finns då anknytningen i detta till det uppländska Uppsala? Då svarar jag: den finns. Snorre nämner till exempel i ”Nordiska kungasagor” att man måste åka in i Mälaren för att komma till Uppsalahovet. Han säger även att Ynglingaätten styrde över Tiundaland innan Olof Trätälja utvandrade till Värmland. Gällande ”det kungliga” så fanns det på den tiden många kungar: småkungar som styrde över smärre bygder. Och fribrytande germanhövdingar till havs kallades sjökungar. Men i Svealand torde Uppsalakungen torde ha varit ett slags överkung, en primus inter pares, den främste bland jämlikar. Uppsala förefaller av Adam av Bremens skildring ha varit ett religiöst centrum. Och det in i vår tid bevarade Uppsala högar, samt märkena efter pålar under den nuvarande kyrkans grund samt smågravarna i söder, allt detta säger oss något, att platsen var speciell. Jag behöver personligen inte ta gift på att Ynglingarnas kungahov låg precis här, jag kan leva med rön som säger att det låg någon annanstans. Men det sedvanliga Gamla Uppsala får bli min kandidat till var det låg. Det är min arbetshypotes. Platsen var speciell; jag väljer att se termen ”Uppsala” som ett kraftfält, som ett svealändskt inbegrepp för ett forntida sakralt kungasäte med hegemonistatus.

Den exakta platsen åsido så talar Geijer om ”[de] gamla Uppsalakonungarnas på prästerlig myndighet från början grundade överhärskap både över svear och göter” [ibid s 124]. Då fick vi med göterna också, ett komplext ämne. I korthet: vad med göterna? Var inte Götaland rikets vagga istället för Svealand-Uppland? Götalandskapen var förvisso ingen avkrok, de kristnades tidigare än Svealand till exempel, men inget hindrar väl att på detta vis en mer primitiv provins (Uppland-Svealand) vinner dominans över en mer avancerad i detta avseende (Götaland). Nordliga barbarer som besegrar och vinner hegemoni över ett mer kultiverat syd är ett vanligt fenomen i historien (q v Kina, Vietnam, Theoderik den store). Uppsalakungarna var hedningar och hedendomen var sällan avog till krig, på så sätt kan man se det dåtida Uppsalaväldets styrka i relation till Götaland.

Fortsättningen på denna svenska krönika ges här.

Erik Gustav Geijer: Svenska folkets historia 1. Världslitteraturens förlag, Malmö 1928
Snorre Sturlasson: Nordiska kungasagor. Fabel 1991

Relaterat
Karl X Gustav och Sveriges storhet
Frihetstidens adelsvälde
Sagotid