fredag 20 januari 2012

Sverige, del 10: folkliv och seder


Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Men för all del, vill du ha utdrag för nätläsning, läs den följetong som ges här. -- Sverige existerar. Det har funnits sedan urminnes tider. Det är ett sedvanebegrepp att kalla det här landet och dess förflutna för Sverige. Sverige existerar och saker och ting existerar i detta Sverige, som en Juholt som tror sig kunna leda detta land men han kan knappt prata tycks det. Han är bara ännu en snubbe som ska föreskriva oss hur vi ska handla medan han går fri och susar från toppjobb till toppjobb. Inte för att Reinfeldt är bättre. Denne elitfigur har inte en susning om det land han är satt att styra. Han har sagt att han ogillar det traditionella Sverige. Det är märkligt att han då ska vara vår ledare. I alla fall får Reinfeldt sluta läsa här om han skulle hamnat på denna blogg, för nu handlar det om traditioner i det hedentida Sverige. Det handlar om folkliv, sociala seder och odling. dn svd

Index: Svensk historia: alla 30 delarna




Jag skildrar Sverige. Jag skriver om Ynglingar och vikingar, om krakar och landskap. Dessa landskap hade lagar. Det var under högmedeltiden som våra landskapslagar nedtecknades: Västgötalagen, Upplandslagen, Dalalagen, Hälsingelagen och så vidare. Geijer vet att dessa vilar på gammal grund men hänför dem ändå till kristen tid. Vad gäller folk och kulturliv under heden tid finns andra källor. Geijer nämner dem inte men det torde vara Snorre, Saxo Grammaticus och andra urkunder. Följande kan sägas om denna tid och dess kultur.

Det fornnordiska di, plural diar, torde vara av samma ordstam som deus, dyaus, alltså himmelsgud. Oden lär ha suttit till doms med tolv diar, men diar är även namnet på de tolv vise män som sveakungen dömde med på Uppsala ting. ”Ting” var inte bara en domstol, det var även marknad, riksdag och offer, stora fester som församlade landskapets olika stammarna i fridlyst samvaro för lek och allvar. Till leken hörde kämpalekar och krigiska kroppsövningar som till exempel fribrottning. Det fanns ting för varje landskap och så fanns sveatinget, allhärjartinget eller alla svears ting. Detta innebar att upplänningar, dalkarlar, västmanlänningar, närkingar och södermanlänningar åt, köpte, sålde och dömde under kungens ledning, men med rätt för envar fri man att säga sin mening i domsmål och politiska beslut.

Hela livet var på denna tid religiöst präglat. Man levde i samklang med en transcendental verklighet, förstådd som gudarnas och vanernas värld. Oden sägs ha tagit landet i besittning genom att anlägga tempel och offra enligt asarnas sed. Folk betalade i gengäld skatt till honom för att han skulle ge dem god årsväxt. Ett enskilt hushåll hade sin heliga grund: -ve och –vi finns i många ortnamn och det betydde förr både boning i allmänhet liksom heligt rum. ”Mitt hem är mitt tempel”...? Gudabilder skurna i trä omgav husfaderns högsäte. Denne familjefader kallades drott och hade funktionen av såväl präst och domare som civil och militär ledare av de sina.

Detta var typiskt för den tidiga medeltiden: varje fri man förenade i sig funktionerna av präst, krigare, handelsman och bonde. Under högmedeltid separerades funktionerna och vi fick skilda stånd i adel, präster, borgare och bönder. Men att krig, tro och jordbruk immanent förståddes som skilda verksamheter, helgade av varsin gudom, visas i Dumezils funktionsteori. I indoeuropeiska samhällen symboliseras nämligen dessa tre funktioner, krig, tro och odling, av varsin gudom. I norr blev det Tor, Oden och Frej, i Indien Indra, Varuna och Kubera. I Rom blev det Mars, Jupiter och Saturnus.

Formella äktenskap fanns i det gamla Norden: en friboren man kunde ha en äkta hustru, en laggift hustru eller adalkona, ”köpt” av kvinnans fader, bröder eller närmaste fränder, med en gåva och med samtycke även från kvinnan. De barn de så fick kallades lagfödda. Fanns inte mat för ännu en mun sattes det ut i skogen, fanns mat skulle fadern erkänna det och i fränders samvaro vattenösa och döpa det. Parallellt med detta kunde det finnas friare förbindelser med älskarinnor och frillor, rövade i härnad eller liknande. Avkommor i sådana fall var frillobarn som hade en annorlunda, men ej illegitim ställning jämfört med lagfödda barn.

- - -

Skrift, pergament och bläck förekom knappast på denna tid, varken hos allmogen eller eliten. Gällde det avtal så skrev man alltså inte ner något, nej man svor en ed i gudars åsyn och var skyldig att hålla den. Allt vilade på trohet, på viljan hos edgångsmännen att hålla eden. Lögnare och edsbrytare fick det svårt: ”Den menedige mannen vandrar efter döden, med lönnmördaren och förföraren, i etterströmmar på likstranden fjärran från solen, i den borg som är flätad av ormaryggar; och ännu gäller ibland svenska allmogen den sägen, att på en menedares grav växer intet gräs.” [s 109]

De gamla germanerna hade sin fridsamma sida: se bara på hur det var på tingen, då var frid påbjuden. Drog man blankt då var man en fridstörare och kriminell. Germaner hade förvisso även sin krigiska, blodiga sida. Blodshämnd ansågs fullt godkänt. Sedan mildrades sederna till försoning genom böter. Men för en krigande german ansågs en död i strid ärofull och gudi behaglig. Kunde han inte dö på slagfältet kastade man sig utför ättestupan säger Geijer. I modern tid har man kallat ättestupan en myt. Men det hela har övertolkats: man skuffade inte ut alla familjemedlemmar över klippkanten när de var för gamla, det var i så fall bara asatroende krigarnaturer som på detta sätt slutade sina dagar på denna jord och kom till Valhall efter att ha vägrat dö i sängen. För kvinnor och småfolk fanns vanernas lära som inte ansåg strådöden som skändlig. Tre klippor utpekade som och benämnda ättestupor lär hur som helst finnas i Västergötland och Blekinge. Och visst kunde det gå våldsamt till även utan dessa stup: ”Inhemska sägner förmäla... att om någon av ålder blev sängliggande och skröplig, släktingarna församlat sig och med klubba ihjälslagit honom.” [s 110]

Forntidens Sverige hade sina sidor. Var man född fri kunde man tala på tinget och fick bära vapen. Var man det motsatta, ofri, träl eller slav, hade man inga sådana rättigheter. Man kunde inte ingå lagliga giftermål eller förvärva egendom. Man stod under beskydd av den frie man man tillhört sedan man blivit krigsfånge eller dylikt. Var denne husfader en illvillig person kunde trälen leva farligt, han kunde till exempel slås ihjäl av ägaren utan någon som helst påföljd för denne. Men var husbonden välvillig kunde man friges. Geijer: ”Så berättas om en norsk herse Erling, att han föresatte sina trälar ett visst dagsverke, men gav dem efter dess fullbordan lov att sedan om aftonen arbeta för egen räkning, tills de kunde förvärva sig sin lösepenning; och få var de som ej friköpte sig inom tre år. [s 113-114]

Låt oss nu se på jordbruket i sig. ”Manshög vajade rågen” skriver Tegnér i ”Fritiofs saga” som handlar om denna tid. De gamla sagorna stödjer honom: både råg och kornåkrar nämns i dem. Plinius säger att kontinentens germaner odlade havre vilket får Geijer att anta att detsamma gällde i Norden, och ”[v]ete förekommer såsom föremål för köpenskap.” Om det vidare matbruket säger vår sagesman:
Malt och smör räknades ibland utskylderna till konungarna om julen. Att äta rått kött ansågs för ett tecken till barbari. Vid offergillen, dit bönderna förde med sig kost och öl, slaktades offerdjuren, med blodet bestänktes gudabilderna, templets väggar utan och innan, samt det församlade folket. Det kokade köttet och blodet åts. [s 114]

Vad gäller bordsskicket så var det i kungahovet som i Frans I:s renässanshov: ”Ett hov utan kvinnor är som en vår utan blommor”. Med andra ord, på hedendomens gästabud satt män och kvinnor parvis och drack med varandra. Kungen och drottningen satt i högsätet på den bänk som enligt Geijer ”vette mot solen”, vilket torde betyda söder. På den andra kortbänken satt den förnämsta gästen. Golvet bestod av jord som täcktes med halm eller granris vid festligare tillfällen. Kort- och långbänkar hade bord framför sig och i mitten av långhuset brann elden. Röken for ut genom vindögat eller genom ett rökfång, det vill säga ett hål i taket. Skorstenar fanns ej, murade väggar fanns knappast; allt var byggt av trä.

En stormannagård hade flera små hus: kokhus, brygghus, visthusbod et cetera. Husen omgavs av ett stängsel som kallades skidgård. En del hus hade två våningar; övervåningen kallades loft eller sovloft. De nåddes via en extern stege och en loftgång.

I nästa avsnitt ska det handla om högmedeltiden. Det blir utvecklingen till och med Birger Jarl och hans söner.




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla 30 delarna
Här handlar det om Ynglingaätten
Ragnar Lodbrok
Norsk rekonstruktion av vikingasal

Inga kommentarer: