Sverige, del 11: Birger Jarl

Detta år har börjat i ett slags nyhetstorka. Den italienska kryssarolyckan var ett undantag. Och presidentvalet i USA har gett visst drag. Men i övrigt händer det föga både in- och utrikes. Här hemma skriver man om missnöjet med Håkan Juholt. En pressträff ska hållas idag lördag kl 1500. Då avgår han tippas det. Och kanske kommer Pär Nuder, Thomas Bodström eller Thomas Östros att ta över. Då får man i vart fall kompetens i toppen. De är inte i Birger Jarls klass men nog har de bättre koll än Juholt. dn dn exp
Fria Tider

Sedan någon tid bloggar jag om Sverige - det förflutna Sverige. Idag ska det handla om 11- och 1200-talet. Birger Jarl blir en brännpunkt. Tidigare i dessa spalter har jag berättat om slutet av hednatiden och början av den kristna tiden. Jag har berättat om hur vikingatidens kungaätt hade sin final med Erik Segersäll, Olof Skötkonung, Anund Jakob och Emund Slemme som de sista namnen. Ätten ifråga kallas även den Ivarska efter dess halvt mytiske stamfader Ivar Vidfamne som jag varit inne på tidigare.

Ivar grundade alltså denna ätt. Det kan ha varit på 700-talet. Efter Ivar styrdes så Sverige eller Sverige-Danmark av Harald Hildetand, som nämnts i denna krönika liksom efterträdaren Sigurd Ring. Nämnd är även den som kom efter en viss Östen Beli, nämligen Ragnar Lodbrok och dennes efterträdare, sonen Björn Järnsida. Fram till den historiskt säkerställde Erik Segersäll har vi namnen Erik, Refil, Erik, Björn, Emund, Erik, Olof, Björn, Ring och Olof Styrbjörn varav vissa nämnts i dessa spalter.

Jag har nämnt dem förut och jag gör det igen. Jag nämner dessa namn för att de inte ska falla i glömska. De har rätt att existera även om formella bevis saknas, för frånvaro av bevis är inte bevis för frånvaro. Jag menar, en akademisk historiker skulle väl hellre ta gift än föreslå möjligheten att dessa herrar existerat i sinnevärlden, att de skiftat lag och lett sitt folk i fred och krig, att de gift sig och fått barn och njutit glädje och sorg under samma himmel som vår. Själv lämnar jag frågan öppen. Någon ätt torde ha styrt i Norden under denna tid. Den Ivarska ätten är en hypotes så god som någon.

Den Ivarska ätten efterträddes av den Stenkilska ätten. Den grundades av en viss Stenkil år 1065. Han följdes av de historiskt belagda Håkan Röde, Inge och Halsten som möjligen var samregenter, Blotsven, Inge. Filip, Inge den yngre som styrde från 1118 samt Ragnvald Knaphövde.

Efter denna Stenkilska ätt följde ätterna Erik och Sverker. Det var två ätter som turades om vid makten genom något slags avtal, möjligen som samförstånd mellan ett Svea- och ett Götaland som ännu inte enats till fullo. Genom att turas om hindrade man inbördeskrig. Den förste kungen i denna linje var i alla fall Sverker den äldre. Denne följdes av Erik den helige som dog år 1160. Karl Sverkersson styrde cirka 1160-67. Han var den förste svenske kung som hette Karl. Han efterträddes av Knut Eriksson som styrde cirka 1167-95. Så följde:
. Sverker den yngre 1196-1208.
. Erik Knutsson 1208-16. Denne sägs vara vår förste krönte kung, den förste som bar en krona som tecken på sin kungavärdighet.
. Johan Sverkersson 1216-22.
. Erik Eriksson 1222-29.
. Knut Långe 1229-34.
. Erik Eriksson 1234-1249.

- - -

En ny kungaätt kom på tronen 1250, traditionellt kallad Folkungaätten men kanske rättare som Bjälboätten. Drivande kraft var en viss Birger Jarl som satte sin son Valdemar på tronen. Att stormännen valde denne Valdemar berodde på att hans mor Ingeborg var av kungaätt; hon var dotter till Erik Eriksson läspe och halte som regerat till 1249. Fram till sin död 1266 var Birger samregent med sin son, som styrde ensam till 1275. Åren 1275-90 höll Magnus Ladulås i rikets roder. Dennes son Birger var kung 1290-1318 varvid brorsonen Magnus Eriksson tog över. Denne härskade till 1364.

1100-talet är en källfattig period i Sveriges historia. Med Birger Jarl och 1200-talet blir saker och ting lite tydligare. Jarlen var rikets egentlige härskare och han utförde ett och annat. Bland annat grundlade han Stockholm. Detta hävdernas Agnafit var till en början bara ett fiskeläge. Sedan slog sig köpmän ner på denna ö, denna dagens Gamla Stan; läget var naturligt för en omlastning mellan Östersjön och Mälaren samt landvägen mellan Uppland och Södermanland. Birger Jarl lät enligt traditionen befästa ön med en ringmur och byggde ett slott och en kyrka. Någon huvudstad var det inte, någon sådan fanns inte; kungen hade sina gods och for runt i riket till dessa och andra platser för att styra, ett medeltida managment by walking around om man så vill. Detsamma gällde för riksdagar när dessa uppkom, de sammankallades lite varstans: Skänninge, Västerås, Arboga, Alsnö. Landsorten hade rikspolitisk betydelse i Sverige fram till åtminstone 1600-talet.

Svenskar var vid denna tid inte så kunniga handelsmän. Birger Jarl lockade då tyska handelsmän från Lybeck och Hamburg att handla tullfritt här. Vissa flyttade även hit själva. I slutet av 1200-talet slog sig de nordtyska handelsstäderna samman i Hansan, ett stadsstatsförbund som utövade ekonomisk hegemoni över Norden. Hansan kontrollerade den medeltida svenska handeln. Först med Gustav Vasa bröts deras makt i landet.

Sverige var nu kristnat. 1100-talet såg en mängd kyrkobyggen, romanska stentempel som pryddes med snidade figurer och målningar. Fridsamma seder gällde, nävrättens dagar var förbi och man förbjöd hårdare rättsbruk som järnbörd, detta att oskuld bevisades om den anklagade förmådde bära glödande järn. (Men enligt Grimberg kunde man bestå järnbördsprovet genom vissa skyddande salvor.) Dock ansågs ännu blodshämnd socialt acceptabelt: hade en familjemedlem mördats skulle man utkräva rättelse genom att mörda gärningsmannen eller lämplig släkting till denne. Dylik privat rättsskipning var svår att avskaffa. Sedvänjan var djupt rotad i det svenska psyket. Birger Jarls ambition ska här ha varit att endast inskränka denna mentalitets värre effekter genom att införa stränga straff för den som överföll en person i dennes hem, i kyrkan eller på tinget: detta är enligt Grimberg innebörden i begreppen hemfrid, kyrkofrid och tingsfrid. En annan gammal sedvänja var kvinnorov, att föra bort en kvinna för att gifta sig med henne. Detta och andra kvinnofientliga bruk förbjöds nu under paragrafen om kvinnofrid. Kvinnor fick även utökad arvsrätt: förr fick de ingenting, nu fick de ärva hälften mot vad broder ärvde. 1845 fick kvinnor slutligen lika arvsrätt.

- - -

Efter jarlens död regerade Valdemar på egen hand 1266-1275. Dock var han något av en drömmare. Heidenstam har i romanen ”Bjälboarvet” ett tacksamt stoff i att skildra kontrasten mellan den av kvinnor omsvärmade Valdemar och den hårdföre Magnus, som till slut segrade i maktkampen och fick brodern avsatt. Magnus har fått tillnamnet Ladulås vilket förklaras med att han liksom satte ”lås för bondens lada”. Han fortsatte i vart fall faderns fridslagstiftning med att införa förbud mot våldgästning, detta att stormän på resa ansågs ha rätt att ta in hos bönderna och få gratis mat och foder.

Magnus ordnade också rikets försvar. Dittills hade krigsmakten bestått att uppbådet, av allmogen som gått man ur huse och beväpnat sig med klubbor och påkar när riket var hotat. Ett vassare vapen kom nu i form av bepansrade ryttare med lans och svärd. Att hålla rustning var dock dyrt så nu fick envar som ställde upp med häst och fullrustad ryttare till rikets försvar skattefrihet. Beslutet tog i Alsnö 1280 och är känt som Alsnö stadga.

Av fri är ordet frälsa avlett så dessa skattebefriade män kallades frälse; man var det världsliga frälset eller adeln. Väpnare var den lägsta adelsklassen, riddare var något finare. De främsta adelsmännen togs i kungens tjänst och kom att utgöra hans råd. Denna institution präglade Sveriges historia fram till Gustav III:s dagar, ett organ som i bästa fall begränsade kungens makt och i sämsta fall förlamade beslutsprocessen och öppnade upp för klickvälde och särintressen.

Det andliga frälset var för sin del prästerskapet. Dessa hade redan sin skattefrihet; Skänninge möte hade 1248 bestämt att kyrkogods var befriade från skatt. Präst och sockenkyra underhölls genom en särskild kyrkoskatt kallad tionde, alltså en tiondel av bondens inkomster. Dessutom erlades en årlig skatt till påven i Rom, kallad Peterspenningen. Påven ansågs ju vara aposteln Petrus arvtagare, Petrus om vilken Jesus sa: ”Du är den klippa på vilken jag ska bygga min församling.” Petrus betyder klippa på latin. Påven är alltså dennes arvtagare och sitter på en tron kallad ”Petri stol”, prydd med ett upp-och-nervänt kors eftersom Petrus lär ha slutat sina dagar i Rom korsfäst på detta vis, upp och ner.

Utöver adel och präster hade det medeltida samhället två stånd till, borgare och bönder. De förra bodde i städer och sysslade med handel och hantverk, de senare bodde på landet och brukade jorden.

I nästa avsnitt ska jag berätta om tiden från och med Magnus Eriksson till och med Engelbrekt.

Relaterat
Verner von Heidenstam har berättat om Karilas och Ura-Kaipa
Sverige, del 1
Ynglingaätten
Fyrisvalls säd
Sverige, del 4
Ragnar Lodbrok
Sverige, del 6: kristendom och hedendom
Torgny Lagman är symbolgestalt för folkstyret
Gamla platser och knutpunkter och ogenomträngliga skogar

Bilden visar Anundsjö Kyrka i Bredbyn, Öviks kommun. Den är byggd på 1400-talet men dess utseende är tidigmedeltida.