Min svenska krönika rullar vidare. Nu befinner vi oss i högmedeltiden. Lekare och spelmän, stolts jungfrur och svenner, birfilare och suputer träder en yster dans i spelet om Sverige.
Krönikan rullas upp. Händelser noteras och återberättas. Jag vandrar genom seklen: från dunkel sagotid till legendarisk hjältetid, över kungakröning och riksgrundläggning till lagom belyst högmedeltid. Jag har berättat om Domalde och Erik Segersäll, om Torgny Lagman och Birger Jarl. Nu är det dags för Albrekt av Mecklenburg, Engelbrekt och, först av allt, Magnus Eriksson. Med denne blir Sveriges enande mer tydligt. Under tidig medeltid var nämligen varje landskap som ett land för sig. Många hade egen lag, som Västgötalagen, Upplandslagen, Smålandslagen, Hälsingelagen och så vidare. Magnus lät nu införa en lag för hela riket, en landslag. Den kom att gälla som hela rikets lagbok och författning ända tills 1734 års lag ersatte den.
Magnus Erikssons landslag innehöll dels civilrättsliga bestämmelser om giftermål, arv, köp och ägotvister. Den hade därtill lagar om mord, dråp, misshandel och stöld, det vill säga straffrätt. Dessutom hade den som antytt en statsrättslig sida; det var konungabalken som var ett slags författning för Svea rike. Där stod att Sverige var ett valrike, ej ett arvrike: ”Nu är till konungsriket Sverige konung väljande och ej ärvande.” I och för sig var kungavalen mest formaliteter; den som på Mora äng framfördes som kungakandidat valdes alltid med acklamation. Dock gav möjligheten att välja dylik kandiat stor makt åt aristokratin.
När kungen valts skulle han avlägga konungaeden. Den begränsade kungens makt vilket dels kunde betyda skydd mot maktmissbruk, dels, om det ville sig illa, svag kungamakt och adelsvälde. Kungaedens paragrafer sammanfattar in nuce hur dåtidens exekutivmakt såg ut. Kungen lovade bland annat att han skulle vara from, att han skulle följa och upprätthålla lagarna, att han skulle styra riket med inhemska och ej utländska män, att han inte skulle pålägga allmogen mer än de ”årliga laga utskylder” som gällde samt att han skulle rida en Eriksgata genom riket för att hyllas av varje landskap.
Digerdöden drabbade Norden 1349. Detta år anlände nämligen ett engelskt fartyg med yllevaror till Bergen i Norge. Medan urlastningen pågick insjuknade besättningen och snart ska alla ombord ha dött. Strax spred sig smittan till staden: folk fick svarta bölder på kroppen vilket var förebudet till en säker död. Epidemin ska ha uppstått i Asien och spritt sig till Europa. Man har räknat ut att det ofta var råttor som bar smittan, kanske i synnerhet skeppsburna råttor. Samtidigt hade man i Europa vid denna tid startat en smärre klappjakt på katter vilka sades vara Fans kreatur. Detta gjorde det lättare för råttorna att föröka sig uppges det; katter var traditionellt uppskattade som husdjur för att de jagade råttor och möss.
En sedvanlig siffra för denna svarta dödens eller stora (= diger) dödens härjningar är 1/3 av Sveriges befolkning. Men även om den ”bara” bortryckte hälften så mycket, 1/6, så är det också allvarligt. Man föreställer sig att det kunde uppstå negativa marginaleffekter om, säg, nyckelpersoner som vissa hantverkare dog. Smeder, takläggare, bagare, tunnbindare och snickare ersätter man inte i en handvändning.
Magnus Eriksson ger ett sympatiskt intryck: en välmenande, bildad monark med sinne för goda lagar. Dock saknade han viss realpolitiskt handlag; han fick vid ett tillfälle Skåne på sin lott men var tvungen att inlösa det med en pant. Det var nog rätt eftersom det hela från början till slut gått avtalsmässigt, inte krigiskt tillväga. Men panten i sig blev dyr, det ”drog fetma ur landet” i naturahushållets Sverige, ett samhälle med dålig likviditet. Det gjorde landet barskrapat på samma sätt som Älvsborgs lösen gjorde i början av 1600-talet. Med tiden fick så Magnus ett adelsuppror emot sig. Dessa herrar ville nog inte rikets väl, enligt Grimberg kan de ha tenderat åt ett adelsvälde med våldgästning och ignorerande av både kung och lag. Magnus avsattes dock och spenderade sina sista år hos sonen Håkan som var kung över Norge. Han avled i ett skeppsbrott på Bömmelfjorden 1374.
Därmed slutade Folkungaättens historia. Den grundades som sagt av Birger Jarl. Efter Magnus Ladulås blev dennes son Birger Magnusson kung. Birger fejdade med sina bröder Erik och Valdemar i incidenter som Håtunaleken 1306 och Nyköpings gästabud 1317. När man fejdat färdigt och alla tre bröder dött befanns Eriks treårige son Magnus vara legitim tronföljare.
Denne Magnus valdes till kung 1318. Och han avsattes som sagt av stormännen. Den inkallade kungen Albrekt av Mecklenburg måste för sin del avge en försäkran att regera enligt rådets vilja. Sedan vidtog ett rovregemente som förödde landet. Rådsherren Bo Jonsson Grip tillskansade sig gods och domäner så att han kom att inneha två tredjedelar av Sverige och nästan hela Finland. Grip stoppade på sig merparten av de skatter som inflöt. Dessutom skipade han rätt i sina länder; han hade därtill ställningen som riksdrots, alltså Sveriges högste rättsvårdare. Som gentjänst för sina län måste han sätta upp krigsförband men dessa användes enligt Grimberg till att förtrycka folket.
- - -
Albrekt var kung 1363-89. Han lär ha infört de tre kronorna i vårt riksvapen; det kan ha stått för ”Danmark-Norge-Sverige” men blev med tiden symbol för Sverige, detta från att ha varit en allmäneuropeisk symbol för de tre vise männen, ”helga tre konungar” som uppvaktade den nyfödde Jesus. Vad gäller det svenska bruket säger andra uppgifter att redan Magnus Eriksson hade de tre kronorna i sin symbolik; då stod de kanske för att han härskade över Sverige, Norge och Skåne.
Aristokratin var missnöjd med Albrekt. Därför kallade den in Danmarks drottning Margareta som regent istället. Hon hade ärvt Danmark efter sin far Valdemar Atterdag och Norge efter sin make, Håkon Magnusson som var son till Magnus Eriksson. Nu hamnade även Sverige under Margaretas spira. Och då, formellt med systerdottersonen Erik som härskare i alla tre rikena, vore ju Norden förenat i en union och så skedde också. Ett möte i Kalmar 1397 drog upp en traktat som sades förena Danmark, Sverige och Norge till ett rike.
Men någon ratificiering av dokumentet gjordes aldrig. Det hela stannade på papperet. Kalmarunionen var enligt Geijer ”en händelse som ser ut som en tanke”, alltså ett ofullbordat skeende. I teorin var det en god idé detta att ena Nordens riken till ett. Men det fungerade inte som en federation eller förbundsstat, allra minst som något glorifierat middagsätarsällskap à la Nordiska rådet. Det blev mest ett instrument för dansk hegemoni över Sverige, ett uttryck för dansk imperialism om man så vill. Att Sverige mot slutet av 1400- och början av 1500-talet led under det danska oket är klart. Den inre oppositionen, uttryckt i riksföreståndare som Engelbrekt, Sturarna och Gustav Vasa, var en sund reaktion mot förtrycket. Länge har Kalmarunionen likt Frihetstiden varit liberala käpphästar, projektioner för liberala ideal om frihet och nordiskt samarbete, men verkligheten var en annan.
Kalmarunionen var en orolig tid, en snårig tid rent politiskt. I och med unionstraktaten blev Danmarks drottning Margareta ”Sveriges fullmäktiga fru och husbonde”. Margareta lär förvisso ha stävjat adelsväldet, infört lag och ordning även för dem och fått dem att återlämna jord de tillskansat sig. Sämre blev det 1412 då systerdottersonen Erik av Pommern realiter tog över spiran. Han lät hämta in tyskar och danskar att som fogdar styra riksdelarna. Detta var ett brott mot Magnus Erikssons landslag: riket ska styras med inhemska, ej utländska män (historikerna tvistar här om dessa var svenskar i blott juridisk eller nationell mening). Denna regim var heller ej omtyckt. Den korsade den svenska aristokratins makt men något uppror kom inte från det hållet. Istället reagerade bergsmän och bönder. En folkresning kom till stånd och Engelbrekt Engelbrektsson blev dess ledare. Han var bergsman från Norbergs bergslag. Han kväste stormän och fogdar och utsågs av ett herremöte till riksföreståndare 1435-36.
Engelbrekt mördades dock och Erik fortsatte att styra. Men upproret fick stor symbolisk betydelse. Genom befrielsekampen sändes ett meddelande till herrarna: man kan inte förtrycka folket hur som helst. ”Engelbrekt” har blivit ett laddat begrepp, en legend som kanske ber om att revideras och ifrågasättas. Men 1400-talet var generellt en tid av nationellt uppvaknande. Vi hade ju samma tid sådana som Jeanne d’Arc i Frankrike och Jan Hus i Böhmen. Engelbrekt var del i samma sentiment. Och genom att på detta sätt säga ifrån räddades vi från livegenskap, hävdar Grimberg, medan i Danmark på Själland och småöarna bönderna kom helt under godsägarnas välde:
[De danska godsägarna] kunde nämligen tvinga sina underhavande att hela livet stanna kvar på det gods, där de var födda, och att där överta en gård att bruka. Många herremän missbrukade denna rättighet till att efter behag sälja ”sina bönder” till varandra. Det svenska folket däremot är, tack vare Engelbrekt, ett av de få, vars allmoge aldrig varit någons trälar. Även Norges bönder gjorde vid samma tid uppror efter Engelbrekts föredöme och bevarade sin frihet.” [Grimberg II s 63]
I nästa avsnitt ska det handla om utvecklingen till och med Stockholms blodbad 1520.
Relaterat
Sverige, del 9: platser, skogar, landskap
Sverige, del 8: Torgny Lagman
Sverige, del 7: slaget vid Fyrisvall
Heidenstam: Folke Filbyter
Svenskarna och deras hövdingar
Albrekt av Mecklenburg (vänster) med sin far, ur en mecklenburgsk krönika. Notera tre kronor-standaret.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar