Sverige, del 13: senmedeltiden

Medeltiden lider mot sitt slut i denna krönika. Jag inledde den här i tidig medeltid. Nu handlar det om senmedeltiden, om det som Jan de Huzinga träffande kallat "medeltidens höst". Ett lätt anarkiskt, möjligen friare samhälle ger vika för ett mer ordnat. Svensk senmedeltid var dock en förfallstid rent politiskt. Jag har inget till övers för den danskstyrda unionen av sent 1400-talssnitt. Ingen annan svensk historiker har det heller. Gustav Vasa gjorde rätt som befriade oss från det danska oket. Sedan blev han kanske smått översittaraktig men vad skulle han göra då. Sverige på den tiden var ingen diskussionsklubb, det var en tidigmodern stat med mäktiga grannar i form av Danmark och Hansan. - Om Gustav Vasa ska det handla först i nästa avsnitt. Nu blir det berättelsen om den sönderfallande unionen, kongenialt avslutad med Stockholms blodbad.

I förra avsnittet berättade jag om Kalmarunionen. Den förste unionsregenten var Erik av Pommern. Han styrde över alla de tre nordiska rikena. Han efterträddes av Kristoffer av Bayern. Denne tillhörde huset Wittelsbach.

Huset Wittelsbach var en bayersk ätt dit även vår stormaktstida Pfalzätt, "karlarna", hade anknytning; Pfalz hade i sitt vapen bilderna för husen Wittelsbach, Jülich, Berg och Kleve. Wittelsbachs vapenfärger var för sin del vitt och blått i ett rutnät vilket blev Bayerns traditionella färger. Tänk här även på bilmärket BMW, Bayerische Motorenwerke; detta har traditionellt legat i det bayerska München och har vitt och blått i sitt varumärke. Det är ett eko av Wittelsbachs vapen. Näste kung av Sverige, Kristoffer av Bayern, var hur som helst av huset Wittelsbach. Han styrde 1441-48. Från hans tid har vi Kristoffers landslag med de berömda orden att ”riket är av hednavärld sammankommet av Svealand och Göta”.

Det svenska politiska pusslet var invecklat under denna unionstid. Det såg ut ungefär så här: vissa bönder och adelsmän ville motverka unionen och danskväldet; vissa stormän och bönder ville värna unionen, möjligen med en regent som höll sig i Danmark och medgav adelsvälde i Sverige. Bland bönderna var alltså en del för union och en del för ”svensk suveränitet”. Det uppstod således ett svenskt och ett danskt parti i Sverige, striden stod inte bara mellan svenskar och danskar.

Härmed regentlängden vid denna tid:

. Karl Knutsson 1448-57.
. Kristian I, den danske kungen, 1457-64
. Karl Knutsson igen 1464-65 och 1467-70.

Sten Sture den äldre var för sin del riksföreståndare 1471-97. Han kom till makten som en reaktion på att den danske kungen Kristian I av Oldenburg ville krossa den svenska självständigheten. Denna strävan symboliserades av att vi haft svensken Karl Knutsson som regent i tre omgångar mellan 1448 och 1470. Dansken kan sägas ha haft rätten på sin sida, han ville bara fullgöra sina plikter som unionsmonark, men den traditionella syn som säger att Engelbrekt, Karl Knutsson och Sturarna stod för Sveriges väl är lika sann den. Kristian satte sin plan i verket 1471 då han med en mäktig arméstyrka seglade till Stockholm och intog åsen Brunkeberg. Adelsmannen Sten Sture hade för sin del utsetts till riksföreståndare av rådet. Hans armé bestod av riddare samt bönder från Dalarna och Västergötland. Man drabbade samman i ett fältslag på det då förhållandevis obebyggda Norrmalm; staden var främst belägen på Söder, i Gamla Stan samt på Kungsholmen.

Den politiska uppdelningen mellan härarna var som antytt inte mellan svenskar och danskar utan mellan unionspartiet, företrätt av Kristian, och dess motståndare som leddes av herr Sten. Det fanns svenska män även på den danska sidan, som riddare av släkterna Oxenstierna och Vasa samt vissa bönder. Själva slaget började med att Stures armé försökte storma fiendens befästa ställning på åsen. Det misslyckades två gånger. Då angrep herr Sten Kristians vänsterflank vid Sankta Klara kloster. Kristian sände reserver dit.

Det rör sig alltså platsen för nuvarande Klara kyrka mellan Stockholms centralstation och Sergels torg. Här fick man grepp om dansken och förluster tillfogades, bland annat av en bonde kallad Starke Björn som röjde väg framför herr Stens häst med ett tvåhandssvärd. Det var som ett eko av gamla vikingastrider vid Bråvalla och Fyrisvall: nordmannablodet svallar, furor germanicus i fält. När så Kristians mannar retirerade uppför åsen försökte riksföreståndaren att storma för tredje gången. Samtidigt kom ett anfall från Stockholms borgare samt en östlig framstöt av Nils Sture och dalkarlarna. Då sviktade danskens här; Kristian själv var sårad och förmåddes till återtåg neråt Stockholms ström där han hade sin flotta. Kungen seglade iväg med det fåtal som lyckats rädda sig. Sverige hade vunnit en strålande viktoria över unionskungarnas försök att dominera landet. Det skulle dröja ännu 50 år innan Gustav Vasa blev kung vilket satte en officiell ände på unionstiden, men marken var beredd för sann nationell självständighet och oberoende. En nordisk union är som sagt en vacker tanke i sig men då ska den vila på likabestämmande, inte vara en hegemoni under ett land som medeltidens Kalmarunion var. Dansk imperialism, utkavlad som ideal av generationer av verklighetsfrämmande liberaler; en händelse som ser ut som en tanke.

- - -

Sten Sture kunde nu konsolidera riket och gynna bildningen. Under hans regim grundades ju ett inhemskt universitet, Uppsala, år 1477. Dittills måste svenskar ge sig av till Paris eller Leipzig för att skaffa sig högre bildning.

Enligt den formella regentlängden var dansken Hans svensk monark mellan åren 1497 och 1501. Men Hans kom aldrig Stockholm nära; Sten Sture var den reelle makthavaren, han var riksföreståndare återigen från 1501, varefter en Svante Nilsson övertog ämbetet och satt till 1511. Slutet av unionstiden markeras av att Sten Sture den yngre var riksföreståndare 1512-20 och att den danske kung Kristian II styrde 1520-21. Sten Sture den yngre var för sin del sonson till Sten Sture den äldres vapenbroder Nils Sture som deltagit i slaget vid Brunkeberg. Sten Sture den yngre hade ambitioner på att bli kung sägs det. Men han hade en fiende i Gustav Trolle. Trolle var ärkebiskop men föga av en gudsman. Han var en storman och aristokrat som ville ha makten i riket. För att få övertag i kampen sökte ärkebiskopens parti hjälp av danske kungen Kristian II, ”Kristian Tyrann” som han ibland kallats.

Sten Sture gjorde ett försök att medla:

I Uppsala domkyrkas sakristia hade herr Sten ett samtal med sin fiende, vilket slutade med att han räckte Trolle handen till försoning. Men hans högvördighet svarade med ”spotska och spefulla ord.” Då sammankallade Sten Sture en riksdag och berättade för ständerna om Trolles förräderi. Fyllda av harm dömde de ärkebiskopen till avsättning. Och eftersom han från sitt fasta slott vid Mälarsundet Stäket trotsat riksföreståndaren, beslöt riksdagen, att borgen skulle jämnas med jorden. Domen sattes genast i verket.” [Grimberg II s 72]

Då agerade kung Kristian i Danmark. Han seglade till Sverige för att ”tillträda regeringen som unionsmonark”, för att knäcka oss och ta makten. Med sin armé av legoknektar mötte han Sten Stures allmogehär i slaget vid Brännkyrka i Stockholm. Det var år 1518. Kristian förlorade. Inför fortsatte diskussioner förhandlade han till sig gisslan: andemeningen var att om Kristian vistades bland svenskarna fanns risken att de dödade eller fängslade honom, därför måste några svenskar sändas som gisslan att vistats på hans skepp under tiden. Man gick med på det. Detta var vedertaget, allmäneuropeiskt bruk sedan högmedeltiden. Men Kristian stannade inte i landet; efter att ha fått ombord sex höga adelsmän seglade han hem. Allt detta tal om utväxlande av gisslan var blott en list.

En ny armé sattes nu upp av Kristian. Han förberedde sig ordentligt, denna gång måste han vinna. Han gjorde det också – temporärt. På nyåret 1520 föll han in i Västergötland. Ett ödesdigert slag stod på sjön Åsundens is. Sten Sture sårades i benet av en kanonkula. Då brast sammanhållningen i den svenska armén, bönderna flydde och danskarna avancerade över Tiveden in i Svealand. Sten Sture reste i en släde för att komma till Stockholm och leda försvaret, men avled i sviterna av såren någonstans på Mälaren. En berömd målning avbildar detta: ”Sten Sture den yngres död på Mälarens is” av Carl Gustaf Hellqvist 1880 (se nedan).


Kristian visste vad han gjorde när han lurade med sig de sex adelsmännen 1518. Efter Sten Stures död 1520 fanns nämligen ingen ledarfigur som kunde ena motståndet mot Kristian. Gustav Trolle arbetade hårt för att omvända den svenska adeln för Kristians sak. De enda som ännu ville försvara Sverige samlade sig kring Sten Stures änka Kristina Gyllenstierna. Hon tog befälet på Stockholms slott och hindrade Kristians alla försök att ta staden. Men till slut vann dansken Stockholm med list: han sa att om borgerskapet gav sig skulle han förlåta alla som varit hans fiender. Då öppnades stadens portar och Kristian blev Sveriges herre. Detta skedde på hösten 1520.

Sin vana trogen bröt Kristian genast löftet. Nu skulle han låta nacka de svenskar som gjort motstånd. Först kröntes han till svensk kung. Dagen efter lät han åter samla alla högdjur på slottet. När han satt sig på tronen kom Gustav Trolle fram. Den förre ärkebiskopen bad nu, i form av en klagoskrift, att de som dömt honom till avsättning och berövat honom hans gods skulle straffas hårt.

Detta hade ingen i salen väntat sig att få höra. Men riksdagsbeslutet som avsatt Trolle lästes upp. Det var bekräftat med riksdagens vaxsigill. Men då biskop Brask nu anklagades för att ha varit med om att skriva under domen så hade han en återförsäkring. Han kände åtminstone till gällande rätt som sa att endast påven hade rätt att döma en biskop. Härför hade han smugit in en lapp under sitt sigill med påskriften: ”Härtill är jag nödd och tvungen.” Han hade förutsett ett uppträde som detta på Stockholms slott 1520. Därför undgick han dom. Detta kan man kalla en tvivelaktig narrow escape.

Hans Brask undslapp med livet. Men många andra rannsakades och dömdes: adelsmän, präster och borgare. Nästa dag, den 8 november, avrättades så de främsta fångarna på Stortorget: biskoparna i Skara och Strängnäs, riddare, borgmästare och rådmän i Stockholm. Hög och låg som stött Sturepartiet halshöggs utan dom. Sammanlagt föll över 80 personer för bilan. Kvinnor som Kristina Gyllenstierna fängslades.

Detta var Stockholms blodbad. Kristian hade svikit sitt löfte att glömma allt motstånd han rönt. Över hela landet fortsattes utrensningen mot Kristians och Gustav Trolles motståndare. Trolle fick hand om regeringen jämte danskar, tyskar och några svenskar. Därmed trodde Kristian att Sverige var kuvat. Någon ledare som kunde organisera motståndet fanns ju inte. Hela den dåtida svenska eliten hade mördats.

Kristian hade dock gjort ett misstag, det fanns en faktor han inte räknat med: Gustav Vasa.

Relaterat
Kungliga biblioteket - kulturell högborg i Norden
Fredrika Bremer
Sverige, del 1: svioner är svear
Sverige, del 3: Rolf Krakes saga
Sverige, del 5: Ragnar Lodbrok

Den översta bilden i detta inlägg är tecknad av E. Berggren. Den är hämtad ur en Bonniersutgåva 1947 av Heidenstams "Svenskarna och deras hövdingar". Den föreställer Sten Sture den äldre (höger) i slaget vid Brunkeberg med standarförare (vänster) och bondekrigaren Starke Björn till fots. Målningen mitt i inlägget är som sagt Carl Gustaf Hellqvists ”Sten Sture den yngres död på Mälarens is” från 1880.