tisdag 24 januari 2012

Sverige, del 14: Gustav Vasa


I det förra avsnittet skrev jag att kung Kristian i sin plan på att kuva Sverige gjort ett, stort misstag: Gustav Vasa. Det låter nästan melodramatiskt. Det är som i Rambo: "You've made one, big mistake... Rambo." Men Gustav Vasas saga VAR spännande och melodramatisk. En och annan detalj kan ha vinklats av propagandan. Men att Sverige led under denne Kristian som svekligen tågat in i Stockholm och väl där avrättat gode svenska män, och att Gustav Vasa räddade oss från detta blodsregemente, den bilden tänker inte jag revidera. Gustav var väl inget helgon på tronen. Men det var heller ingen kulturförening han drev, det var ett tidigmodernt land i en tuff realpolitisk verklighet. Riket behövde ryckas upp ur medeltida slummer och sättas på rälsen mot Storhet. Det var dags att åter göra Sverige till ett land av män, dags att bejaka arvet från Ivar Vidfamne och Erik Segersäll, från Erik den Helige och Birger Jarl. Våra grannar var aggressiva och väntade bara på att inta oss. Så är det i politiken: makt utövas enligt vattnets inträngningslagar, dvs i relation till motståndet. Om man då stärker staten blir man ett svårare byte. Man kan rentav själv inleda en offensiv utrikespolitik. Det gjorde vi också. Under Gustav Vasas söner började den svenska stormaktspolitiken. Och den var inte någon aggressiv imperialism utan en ansvarsfull process av statsbyggande. - Om detta ska jag berätta senare. Idag handlar det om Gustav Vasas insatser till och med hans kungakröning 1523.

Index: Svensk historia: alla 30 delarna




I förra avsnittet berättade om hur Danmarks kung Kristian under ett Sverigebesök 1518 lurat med sig sex höga adelsmän. Bland dessa sex fanns en viss Gustav Eriksson Vasa. Han föddes i maj 1496 på Rydboholms slott mellan Stockholm och Vaxholm. Hans far var riksråd och modern var syster till Kristina Gyllenstierna. Under ett år hölls han i ett slags husarrest på ett slott i östra Jylland. Det gick ingen nöd på honom men han hörde samtidigt talas om Kristians förberedesler för angreppet på Sverige, det som skedde 1520. Gustav lyckades omsider fly till Lybeck. Där skaffade han sig båtlägenhet till Sverige.

Gustav landsteg i Kalmar våren 1520. Det var en humble beginning, detta att komma som flykting och fredlös till sitt eget land. Det kan låta dramatiskt men Gustav var vårt enda hopp då: adeln var nackad och kuvad, någon ledarfigur fanns inte. Missnöjet jäste i riket men någon som blev fokus för oppositionen, någon som kunde mana, samla och leda, fanns ännu inte.

Gustav tog sig norrut till Södermanland där han ska ha träffat sin syster och svåger. Dessa var sorglöst på väg till Stockholm och Kristians kröning. De lyssnade inte på Gustavs varningar. Senare fick han nyheter från blodbadet: svågern och fadern var avrättade och modern och systern satt i fängelse. Det enda hoppet för Gustav var nu att söka hjälp hos dalkarlarna liksom förr Engelbrekt och Sturar. Gustav begav sig till Dalarna incognito, förklädd till arbetskarl. Hans äventyr i denna bygd må ha utbroderats med tiden men han var de facto där. Källor om hans dalafärd sträcker sig tillbaks till Peder Swarts krönika från 1500-talet. Narrativet som helhet är inte skapat av någon sentida romantiker, vilket dagens nihilister tycks mena. Det är en legend men med en kärna av sanning. Någon enstaka detalj kanske går att återföra på Plutarkos, som att Gustav en gång blev gömd i ett hölass likt Marius. Men det betyder inte att allt är lögn och förbannad dikt.

Vi går fram till jultiden 1520. Efter en gudstjänst i Rättvik vid Siljan höll Gustav ett tal till folket på kyrkvallen. Allmogen förstod vad han menade med den fara som riket befann sig i, med Kristian som mördat våra styresmän och insatt danskar och tyskar i deras ställe, men något enhälligt stöd fick inte Gustav. Han begav sig då till Mora norr om Siljan. Enligt legenden hade han Kristians knektar efter sig. Personligen betvivlar jag inte det. Gustav kom i vart fall fram till Mora till slut och talade, efter en gudstjänst, till dess allmoge på kyrkbacken. Det var den naturliga platsen att nå den församlade menigheten på. Gustav talade enligt uppgift om den kung Kristian vars trolöshet han personligen hade erfarenhet av och om Stockholms blodbad; han påminde om Engelbrekt och Sturarna och manade dalkarlarna att gripa till vapen under hans ledning.

Men Morkarlarna gav inget stöd. Då såg Gustav slaget förlorat och beslöt sig för att dra skogsvägen till Norge. Men snart svängde sentimentet i Mora; några som undkommit Kristians härjningar anlände och kunde berätta om blodsregementet. Strax antogs Kristian komma till Dalarna och anställa räfst och rättarting, konfiskera allmogens vapen och lägga på en straffskatt. Då ska en bygdens man ha erinrat sig Gustavs manande tal; han sa att det var synd att man avvisat denne frihetskämpe. Då sände man några skidlöpare efter honom. De tog sig från Mora norrut och hann upp Gustav vid Sälen nära norska gränsen. Dessa nio mil är idag omvänt den sträcka man åker i Vasaloppet första söndagen i mars. Den traditionen har upprätthållits sedan 1922.

Man eskorterade Gustav tillbaks till Mora. Man ville att han skulle leda dem. I januari 1521 utsåg de främsta bönderna från Öster- och Västerdalarna Gustav Eriksson till Dalarnas hövitsman.

- - -

Hela efterkrigstiden har svenska historiker varit kungafientliga. Åsiktsklimatet är att förtiga svenska kungars goda insatser. Rådande sentiment på officiellt håll tycks mig därför vara att förneka de känslor som rådde i landet 1520. Man förnekar förtrycket och missnöjet med Kristians välde, och man förnekar den entusiasm som uppstod i Dalarna när Gustav slutligen erkänts av dalkarlarna och gjorts till deras ledare. Men detta är sanningen. En ny anda spred sig, man gick man ur huse och samlades under Gustavs banér för att tåga söderut mot dansken. Det var, mutatis mutandum, en fråga om att ”befria Sverige”, trots att en Dick Harrison vägrar medge att allmogen hade någon känsla för begreppet Sverige på den tiden. Han hade förmodligen hävdat samma sak om han levat då; han skulle väl ha suttit i Stockholm och sagt ”det finns inga svenskar”...

Under tiden hade herrarna i Stockholm hört vad som försiggick i Dalarna. Man samlade en här och drog mot nordväst. Vid Brunsbäcks färja vid dagens Krylbo stod omsider ett slag. Dalkarlarna vann och unionshären slogs på flykten. Det var en märklig seger i så måtto att Gustav var borta denna tid för att få allmogen i Hälsingland och Gästrikland att resa sig.

Gustav samlade en upprorsarmé på flera tusen man. Den tågade runt i Svealand 1521 och vann fler landskap för sin sak - Gästrikland, Västmanland och Närke. För att nå ett avgörande måste man dock inta Stockholm och det var svårt. Dansken kunde försörja staden sjövägen. Gustav saknade krigsfartyg för att hindra detta. Bäst vore om han kunde inta staden innan Kristan återvände. Dessutom måste Gustav skaffa en professionellare här. Allmogekrigarna hade god anda men de tenderade att dra hem vid sådd och skördetid. Men han fann en utväg i form av hansestaden Lybeck, som råkat i krig med Kristian. Av Lybeck köptes krigsfartyg och hyrdes legosoldater, antagligen på kredit men med löfte att betala när riket vunnits.

Detta lyckades så småningom. På midsommardagen 1523 kunde Gustav Vasa tåga in i Stockholm. När han så trädde in i Tre Kronors gamla kungaslott var han Sveriges laglige kung. Det hade en riksdag i Strängnäs samma år utsett honom till. En berömd målning av Carl Larsson skildrar detta Gustavs intåg i Stockholm. Den hänger i Nationalmuseum. Den tidigare nämnda "Midvinterblot" skulle vara pendang till denna men så blev inte fallet, inte direkt för den refuserades 1916. Den ansåg lite stötande och barbarisk. Sedan 1992 hänger dock ”Midvinterblot” i den övre trapphallen på Nationalmusem, mitt emot ”Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523”.

I nästa avsnitt ska det handla om reformationen och upproren mot Gustav Vasa.




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla 30 delarna
Torgny Lagman är symbolgestalt för folkstyret
Gamla platser, knutpunkter, skogar
Fyrisvalls säd
Sverige, del 4
Sverige, del 6: kristendom och hedendom
Bild av E. Berggren, föreställande Gustav på flykt i Dalarna, hämtad ur "Svenskarna och deras hövdingar" av Heidenstam.

Inga kommentarer: