onsdag 25 januari 2012

Sverige, del 15: reformationen


Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Men för all del, vill du ha utdrag för nätläsning, läs den följetong som ges här. -- Vi är visst på väg in i Europakten. Den självständighet vi fick av Gustav Vasa säljs ut för en vattgröt. Gustav Vasa murade det svenska statsbygget, han utförde ett värv som gagnade oss alla. Ibland tog han i med hårdhandskarna, ibland gick han för långt. Men förutom honom är Sverige som tidigmodern skapelse otänkbar. Utan honom hade vi inte kunnat bli det självständiga land vi blev fram till 1900-talets slut. Idag är denna självständighet hotad och vi måste betala notan åt sydeuropéer och plutokrater.

Index: Svensk historia: alla 30 delarna




I förra avsnittet berättade jag om hur Gustav Vasa befriade landet från Kristian Tyrann. Gustav blev vald till kung på en riksdag och tågade in på Stockholms slott vid midsommartid 1523.

Men därmed var inte allt frid och fröjd. Det land han kom till var, kan man säga, utplundrat. Rikets finanser var förödda. Det var tomt på kistbottnarna. Landets odling och bergsbruk låg för fäfot på grund av krigen. Handeln var rudimentär. Det flöt därför inte in så mycket skattemedel. Dock fanns ju kyrkan som var välmående. Kyrkogods hade skattefrihet och kyrkor och präster avlönades med tionde. Detta hade sedan Skänninge möte 1248, då det andliga frälset beslöts, samlat en del rikedom. Nu är det förvisso så att dessa rikedomar var ärligt förtjänta, katolska kyrkan hade rätt till dem inklusive Peterspenningen som var en årlig skatt till Rom. Men reellt var det galet att kyrkan skulle vara en stat i staten, frikopplad från kungamakten men samtidigt rik nog att sätta egna småstyrkor i fält och ha folk som Gustav Trolle i sina led, inställda på att gynna utländsk makt till förfång för det inhemska allmänintresset.

Katolska kyrkan och dess kloster stod för kultur och bildning. Men att näpsa dem var nödvändigt vid tiden. Den så kallade reformationen, då vi skapade ett religionsliv på grundval av Luthers teser (”allmänt prästadöme” det vill säga präster behövs ej eftersom inget står mellan individen och Gud, översättning av Bibeln till folkspråket, nej till avlat, nej till formalism, tron allena frälser) och med staten som förman för kyrkan, var det vid tiden bästa. Hade prästerdömet och kyrkotvånget helt avskaffats – allmänt prästadöme, remember – hade vi fått en optimal lösning. Men man kan inte få allt.

Kyrkan ägde då 1/5 av Sveriges jord. Mycket hade erhållits genom donationer från privatpersoner. Nu ”drogs detta in” till staten till stor del. Det var stöld men kyrkan hade som sagt blivit något av en stat i staten. Hade kyrkan varit en genuint andlig makt hade den inte låtit sina biskopar bygga borgar och ha beväpnade följen. En svensk som tidigt anslöt sig till Luthers protestantism, det vill säga uppror mot påvemakten, var Olaus Petri. Som predikant i Strängnäs förkunnade han Luthers idéer. Gustav fick omsider höra talas om denna mäster Olofs opinionsbildning och gjorde honom till predikant i Stockholms Storkyrka, alltså den kyrka med medeltida grundvalar som ligger intill slottet. Olaus Petri påbörjade den första svenska översättningen av Nya testamentet.

Gustav planerade att konfiskera kyrkans egendomar utan att fråga påven om lov. Dock behöll han tills vidare de katolska kyrkobruken. Dessa var svåra att ändra. Han hänsköt avgörandet av hela denna reformation till en riksdag som hölls i Västerås 1527. Att få borgare och bönder med sig på en reduktion av kyrkogods kanske skulle gå, men vad skulle prästerna säga? Dessa hade ju svurit att lyda påven i allt. Därför kunde de inte avstå kyrkoegendom, sa biskob Brask enligt Peder Svarts krönika. Adeln höll med om det. Detta gjorde kungen rasande. Han hotade att abdikera. Efter ett strafftal drog sig Gustav tillbaka till Västerås slott. Dagen därefter förhandlade stånden utan att komma fram till något. Den tredje dagen började köpmän och bönder bli otåliga och sa sig villiga att stödja kungen. Vissa adelsmän började ge vika och på den fjärde dagen sände man efter kungen, som möttes med vördnad när han trädde in i rådssalen. Hotet att avgå och dra sig undan ett tag hade gett effekt. Han hade fått ständerna att tänka själva och inse vad som var bäst för riket.

Adel, borgare och bönder enades. Prästeståndet blev utröstat. Man beslöt att indra överflödiga inkomster från biskopar, domkyrkor och kloster, rikedomar från ett andligt frälse som ofta ”satt sig upp emot landets herrar, fördrivit dem och dragit in främmande herrar till rikets allra största fördärv” [citerat efter Grimberg II s 91]. Man beslöt även att det i kyrkorna skulle predikas på svenska, inte talas (dåligt) latin som dittills: ”Guds ord skulle överallt i riket predikas rent och klart”. Man sålde in de nya idéerna som en reformering och förbättring av det rådande religionsbruket, inte som någon nymodighet.

Kungen skulle bli kyrkans överhuvud. Präster skulle dömas i världslig domstol; de fick inte längre vara en stat i staten och ”endast dömas av sina jämlikar”, vilket ju kan ge för milda domar. Biskoparna förlorade sina slott och fick inte sitta i rådet. Kyrkan som världslig maktfaktor var ett passerat stadium. Biskop Brask, han med brasklappen inför Stockholms blodbad, fick nog av detta och emigrerade. Vad gäller klostren så förtvinade de när de fråntogs sitt överflöd. Vadstena kloster fanns som det sista kvar till slutet av 1500-talet. Där instiftades med tiden Vadstena krigsmanshus som var ett slags invalidhotell för gamla soldater.

- - -

Dalkarlarna var på gott och ont ett självmedvetet, lättrörligt, välbeväpnat släkte. Gällde det att göra uppror mot tyranni ställde de upp och gick man ur huse. Nu visade det sig att Gustav Vasa inte alltid var så frihetsvänlig och konciliant. Då började det ånyo jäsa i dalbygden. Deras klagobrev påminde hur han hade allt att tacka dem för sedan han gått fredlös i deras skogar. Till sist blev det öppet uppror. Tre sådana ägde rum och det sista var allvarligast. Det kallades klockupproret. Staten hade en skuld till Lybeck för dess bistånd med skepp och legosoldater. Riksdagen beslöt att betala det med de bronsklockor som fanns i rikets alla kyrkor. Det låter som en desperat åtgärd men det var det sista av värde vi kunde avvara. Varje kyrka i landet skulle avstå en klocka eller dennas värde. I övriga landskap löd man befallningen men i Dalarna sa man nej och jagade iväg kungens män med hugg och slag.

Gustav agerade smart här och lät dalkarlarna hållas. Han hade tiden på sin sida. Han lät bli att gå handgripligt tillväga med trupp mot dem och sysslade med andra bestyr. Under tiden tröttnade dalkarlarna på att gå beväpnade och hålla vakt. Till slut drog dock Gustav själv till Dalarna med en liten men god armé. Dalkarlarna uppmanades att samlas vid Kopparberget i Falun. Där omringades de med kanoner och knektar.

Gustav höll ett strafftal, flera timmar långt uppges det. Han hade talets gåva. Det var ord och inga visor: han hotade att föröda hela dalbygden om de inte gav med sig och lämnade ut sina klockor. Till slut fick folk bege sig hem men anstiftarna till upproret avrättades som landsförrädare. Till dem hörde kungens gamle vän Anders Persson i Rankhyttan. Efter det höll sig Dalarna lugnt fram till mitten av 1700-talet, då ett sista daluppror inträffade. Detta såg en veritabel allmogemarsch ner mot Stockholm för att markera missnöjet med regimen; denna hade bland annat inskränkt dalkarlarnas gränshandel med Norge. Man ogillade också att Dalregemnetet lidit stora förluster i kriget mot Ryssland 1741-43. Allmogen marscherade så sommaren 1743 från Dalarna till Stockholm. På Norrmalmstorg möttes man av artillerield och hären upplöstes i vild flykt. Det hela kan påminna om Skottland som samtidigt hade sin sista frihetsyttring i Culloden. Skottland var likt Dalarna en egensinnig landsända med gammal frihetstradition.

Åter till 1500-talet. Rikets kyrkor fick uppge sin klockor. Sedan plundrade Gustav dem på deras nattvardssilver, kors och klenoder. Detta hade han minsann inte fått rätt till på Västerås riksdag. Nu blev det åter missnöje i landet, den här gången med Småland som fokus. Småland var likt Dalarna en lite enslig bygd med frihetssinne och bångstyrighet hos sina innebyggare. En stridsfråga var smålänningarnas försäljning av oxar till Danmark via Blekinge; det blev köttbrist i Sverige på grund av detta. Gustav förbjöd exporten av oxar. Smålänningarna hade tidigare slagit ihjäl fogdar när dessa kom för att inkräva skatt och skipa rätt. Ledare för smålandsupproret blev en Nils Dacke som medverkat i fogdedråp och sedan dragit till skogs. Flera fribasare samlades under hans fana och så blev det allmänt uppror.

Gustav sände trupp till Småland. Men upproret var svårt att komma till rätta med. Det var ett slags gerillakrig. Risk fanns för att upproret skulle sprida sig. Gustav skrev dock lugnande brev till de andra landskapen. Han förklarade för dem att de höga skatterna var till för försvaret. Tidigare var skatterna lägre men då styrde främmande män landet och osäkerhet rådde. Nu hade vi självständighet och den kostade, bland annat i att hålla legoknektar.

I Småland gick det framåt. Bondehären led nederlag och Dacke stupade för en bågskytts pilar. Det skedde i gränsskogarna mellan Småland och Blekinge 1543.

I nästa avsnitt ska det handla om Västerås arvförening, jordbrukets utveckling och Gustavs död.




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla 30 delarna
Gustav Vasa har murat detta rike från golv till tak
Kungliga biblioteket - kulturell högborg
Sverige, del 1
Ragnar Lodbrok
Rolf Krakes saga
Carl Milles' staty av Gustav Vasa i Nordiska museet. "Varen svenske" står det på sockeln.

Inga kommentarer: