torsdag 26 januari 2012

Sverige, del 16: Västerås arvförening


Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Men för all del, vill du ha utdrag för nätläsning, läs den följetong som ges här. -- Jag har berättat om Gustav Vasa här och här. Nu handlar det om hur han gjorde Sverige till arvrike, hans insatser för jordbruket och lite annat innan han dog 1560. Detta är alltså det tredje inlägget om denne kung. Det är motiverat: man måste känna till Gustav Vasa om man är en tänkande människa i detta land, om man anser sig vurma för landet och dess traditioner. Gustav var förvisso en realpolitiker som skövlade kyrkor, han var anti-traditionell i så måtto, men hans betydelse går bortom det. Han säkrade Sveriges existens som suverän stat i en turbulent tid. Utan Gustav Vasa och det statsbyggande han utförde hade Sverige saknat stadga. Det hade blivit ett lätt byte för Danmark, Ryssland eller Tyskland i en eller annan mening.

Index: Svensk historia: alla 30 delarna




Dackefejden hade varit en svår utmaning. Upproret var nerslaget men än fanns risken av inre söndring och orolighet. Gustavs tron var inte så stabil som den kunde vara. Vi hade ju ännu valkungadöme. Om till exempel den sittande kungen hade en lämplig son valde man i regel denne. Valet i sig var en formalitet. Aktuell kandidat valdes alltid med acklamation. Det var indoeuropeisk sedvänja. Se till exempel vad Theodor Mommsen säger om det romerska kungavalet i ”Romersk historia”.

Systemet gav emellertid stor makt åt aristokratin. De kunde tubba en nyinkallad kung att avge försäkringar om att regera med konsulterande av rådet. Detta skyddade mot maktmissbruk, det var ett slags konstitutionalism med garantier mot envälde, men i ett geopolitiskt läge som Sveriges 1540 måste exekutivmakten stärkas.

Kungaval var för instabilt. Ett arvrike vore en optimalare styrelseform. Gustav fick det därhän att ständerna antog en arvförening. Detta var en lag om att kronan skulle gå i arv inom Gustavs manliga avkomma efter förstfödslorätt. Därmed upphörde Magnus Erikssons landslags paragraf om kungaval: ”Nu är till konungsriket Sverige konung väljande och ej ärvande.” Därmed blev kungen mer än den främste stormannen i riket, mer än primus inter pares; Vasaätten hade höjt sig över adeln och skapat en fastare institution som bättre kunde lotsa Sverige genom de utmaningar som väntade. Det handlade inte om etatism eller dyrkan av makten; det handlade om att kunna förbli ett suveränt rike med stundtals aggressiva grannar som Danmark, Ryssland och diverse tyska aktörer som Lübeck, Hansan och omsider Preussen. Jag menar, se på Polen och hur det gick för dem. Det var en fri republik, ett adelsvälde, en stat med svag centralmakt, en stat som saknade konsekvent politik för att motstå Preussens och Rysslands aggression. Polen utplånades i slutet av 1700-talet som självständig stat. Sverige slapp det. Det var för att vi hade en stark kungamakt som motverkat tendenserna till adelsrepublik.

Som Geijer säger bestod Gustav Vasas verk av tre delar: befrielsen, reformationen och tronföljden. Det sista säkrades genom Västerås arvförening 1544. De andra två medgav att vi kunde styra oss själva, fritt från kejsardömets politiska och ideologiska makt samt fritt från Danmarks och Lybecks imperalistiska hegemoni.

Gustav satte upp en stark legohär och en liten men god flotta. Han undvek krig så långt det gick, han var ingen härförartyp som Gustav II Adolf och Karlarna, men enligt Grimberg kände han till sentensen: ”Om du vill ha fred, så rusta dig för krig.” Si vis pacem, para bellum. Inkomster från 12 000 beslagtagna kyrkohemman gick till försvarets kassa. Man måste ha reda pengar att avlöna de stående knektförband som var tidens lösen. Bondeuppbåd visade sig vid denna tid ineffektiva liksom beridna adelsföljen. Under Dackefejden ska Gustav dock ha fått upp ögonen för fördelen med inrikes värvade bondesoldater. Detta gav upphov till ett embryo till indelningsverket (= det äldre indelningsverket) med avlöning av soldater in natura.

- - -

Gustav Vasa styrde sitt rike som en storbonde med koll på de minsta detaljer. Rikets bönder fick råd med hur de skulle röja mark, dika och bärga skörden i tid. De som inte lydde, exempelvis lät åkrar växa igen, straffades av fogdarna. ”Det var stränga medel; men det behövdes, ty den svenske bonden var trög.” [Grimberg I s 158] Fogdarna hölls i sin tur efter i de brev de fick: om till exempel räkenskaperna inte stämde fick de höra hur odugliga de var, men ”vältra och söla sig i rikets pengar”, det kunde de. Gustav ordnade fisk, salt och bräder åt fogdarna, han sände murmästare och båtbyggare, och i gengäld ville han att fogdarna emellanåt skulle skänka honom en tanke och hedra honom med ”något gott” från sina landskap.

Grimberg berättar hur Gustav kunde få klagomål från bönderna under dyrtid och missväxt. Då ska Gustav ha mästrat dem och sagt att de borde bli flitigare och sluta fira så många katolska helgdagar. På den tiden fanns sådant som fjärdedag jul och tredjedag påsk. Istället borde bönderna ta upp nybyggen i ödemarkerna, särskilt i Norrland och Finland. Bättre att som ensam nybyggare ha ny mark under plogen än att ”ligga och trängas åtta eller tio starka friska karlar på ett hemman”. En stor nyodlingsverksamhet ska också ha skett nu till båtnad både för dem som odlade samt för kronan, som fick ökat skatteunderlag.

Bergsbruket utvecklades: förr hade man tackjärnssmide men nu kom stångjärnssmide, införd av tyska smeder. Sala silvergruva utvecklades; den grundades på 1400-talet men hade sin första storhetstid under tidigt 1500-tal. Handeln utvecklades. Vi var ett rikt land som utförde koppar, järn, lax, finska gäddor, smör och hudar, men det var ogynnsamt att föra dem till andra städer vid Östersjön såsom Lybeck. Istället, ansåg Gustav, borde man fara till Nordsjö- och Atlanthamnar. England, Holland och Frankrike blev nu destinationer för vissa svenska handelsmän.

Gustav var en hetsig typ, svår att hållas i overksamhet. Man talar om ”Vasablodet”, ett koleriskt temperament. Det fanns även hos sonen Karl IX och dennes son Gustav II Adolf. Den senare balanserades ju av Axel Oxenstiernas lugn. Gustav lär en gång ha sagt till sin kansler:

- Om inte min hetta satte liv i er köld, så skulle alltsammans stelna och stanna av.

Kanslern svarade:

- Om inte min köld svalkade ers majestäts hetta, så skulle ni redan ha brunnit upp.

Samtalet är kanske påhittat men det säger något om hur personlighetstyper kan komplettera varandra. Även drottning Kristina kan sägas ha ärvt denna lite otåliga läggning. Hennes regering bedrevs hipp som happ, utan styrsel men med ett ständigt festande och firande. Och när hon väl abdikerat ångrade hon sig efter ett tag och ville återvända till Sverige. Dessutom lät hon mörda en betjänt. Detta kan vara indicier på ett instabilt temperament.

Det mesta blomstrade under Gustavs regim: han samlade silver i kammaren Eskils gemak på slottet, han ägde 5 000 hemman och han kunde ge lån. Men skolbildningen låg för fäfot. Katolska präster och lärare hade flytt från det kättarland som Sverige blivit men inga ersatte dem. De bildade män som fanns att tillgå var högst mediokra. Kulturlivet skövlades: när man plundrade kloster och kyrkor tog man till exempel handskrifter på pergament, skar sönder dem och använde som omslag till räkenskapsböcker. Det kunde då, tänker man sig, vara handskrifter av antika klassiker, av evangelierna eller liknande. Nu förstördes de och fick med själva materialet (kalvskinn) tjänstgöra för enklare ändamål.

- - -

Man kan lugnt påstå att ingen bodde i stenhus i detta land under vikingatiden. Allt var trähus, även för den rikaste storman. Under högmedeltiden började man så bygga stenhus men många var de inte. Som boningshus fanns vissa stenslott för 1500-talets adel men de flesta herrgårdarna var enligt Grimberg envåningshus av trä med halm- eller torvtak. Glas var ovanligt, istället täcktes fönstren av oljat skinn. På natten stängde man för fönsterluckorna. Fristående möbler var ovanliga; väggfasta bänkar och bord var normen. Mattor, bordsdukar och bonader på väggarna var sällsynt, även om det förekom vid festligheter.

Man åt på trä- eller tenntallrikar. Sked och kniv användes, gaffel var sällsynt; man åt oftast med händerna.

- - -

Ingen svensk kung har haft så många gemåler som Gustav Vasa. Det vanliga är en; Gustav var gift tre gånger. I första giftet hade han en tysk prinsessa, Katarina av Saxen-Lauenburg. Med henne fick han sonen Erik. Efter hennes död gifte sig Gustav med sin ”hjärtans allra käraste Margareta”, svenskan Margareta Leijonhhufvud. Med henne fick han bland andra sönerna Johan och Karl. I sitt tredje gifte hade Gustav Katarina Stenbock.

Gustavs sista tid blev dyster. Han hade tandvärk och var deprimerad. Att Erik och Johan var oense i det mesta smärtade honom. Erik var för sin del lättsinnig och slösande och betedde sig trotsigt mot fadern. Till slut tog Gustav avsked av ständerna på Stockholms slott. Innebörden av talet var att han och riket kommit en lång väg på fyrtio år: då var han en jagad flykting och riket slets sönder av katoliker, danskar och lybeckare; nu var riket välmående och skyddat och Kristi ord predikades rent och klart. Gustav testamenterade kungakronan till äldste sonen Erik och gav i samgermansk anda de yngre sönderna hertigdömen: Johan fick sydvästra Finland, Karl fick Södermanland, Närke och Värmland och den svagsinte Magnus fick delar av Öster- och Västergötland. Detta bruk var gammaldags; det skulle ge sönerna tryggad försörjning men öppnade upp för förnyad politisk splittring av den typ som frihetskriget och grevefejden bekämpat. Gustav förmande sönerna till endräkt, att ”såsom käre bröder varannan älska och endräktigt bliva”. Han mindes kanske Folkungaättens brödrastrider som närapå slet landet itu.

Testamentet antogs av ständerna, stadfästes och gillades. Gustav dog kort därefter, år 1560.

I nästa avsnitt ska det handla om vad Gustavs söner företog sig. Läs om Erik XIV, Johan III och Karl IX.




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla 30 delarna
Gustav Vasa reformerade Sverige
Befrielsekriget
Bibliografi
Axel Oxenstierna
1900-talspoesi: traditionalism
Bild: slottet Tre Kronor, Stockholm. Detta var alltså den kungaborg med medeltida grundvalar som Gustav Vasa och andra styrde från innan den brann 1697. I norra längan till dagens slott finns dock valv från medeltiden bevarade i form av Museum Tre Kronor.

Inga kommentarer: