fredag 27 januari 2012

Sverige, del 17: Gustav Vasas söner


Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Men för all del, vill du ha utdrag för nätläsning, läs den följetong som ges här. -- Gustav Vasa hade tre söner som blev kungar: Erik, Johan och Karl. Johans son Sigismund styrde ett tag men han avlägsnades inom kort. Det var bra. Med honom hade nämligen landet legat öppet för inkvisition, jesuiter och kättarbål. Med upproret mot Sigismund säkrades den dyra svenska suveräniteten.

Index: Svensk historia: alla 30 delarna




Gustav Vasa hade övertagit ett konkursbo: ett söndrat rike, behärskat av främmande makter. Sonen Erik fick överta ett enat rike, styrt av inhemska män och välmående som aldrig förr. Unionstiden och den danska hegemonin hade inte varit någon tid av direkt svält men den var orolig. Under ett stabilt styre kunde nu handel och näringar utvecklas bättre. Men Eriks regering blev inte stabil; denne begåvade, kanske överbegåvade monark styrde inte statsskutan med tillräckligt fast hand. Riket överlevde, någon katastrof skedde inte under de åtta år, 1560-68, som Erik styrde men någon storhetstid var det inte. Riket mådde väl och den grund Gustav lagt tålde även att en mindre kompetent kung styrde. Men när efterträdaren Johan ville återinföra katolicismen hotades allt. Karl IX blev för sin del något av en kuppmakare och tronkrävare, Johans son Sigismund hade rätt till tronen, men vad Karl gjorde var nödvändigt för att Sverige skulle överleva som suverän stat.

Låt oss titta på Erik XIV:s person och regering. Denne var till skillnad från fadern boksynt, han gillade att läsa. Han kunde latin, sjöng och målade. Intet mänskligt var honom främmande. Han var en kammarlärd men han försökte sig åtminstone på härskarrollen, han tog ansvar för vad det innebär att styra; han läste Machivellis ”Fursten” och utfärdade regler för armé och flotta, dock utan att ha praktisk erfarenhet av krig och örlig. De tidiga Vasarna var ju inga krigarkungar, det var först med Gustav II Adolf det blev norm för regenten att föra befäl i fält.

Erik blev med tiden vansinnig och fängslades av brodern Johan. Fängelset var Örbyhus i Uppland, vad det beträffar belägen i en märklig bygd, ”typisk Upplandsterräng” om man så vill. Denna kan ha sin charm men är lite egen. Det är ett slättland med inslag av skog, ful, knagglig, ogenomtränglig blandskog ej ägnad att ströva i som på en norrländsk mo. Sjöar finns knappt. Det är ett ingemansland, ett never-never-land av sedvanlig uppländsk typ – och man tänker – var inte Erik galen innan så blev han det väl av utsikten från fängelsefönstret. Det finns ingen horisont, inga vyer, bara åkerlapp begränsad av skog och sedan intet. Det finns inga berg för blicken att söka sig till. Det finns inget djup i bilden.

Erik hade ett labilt psyke; minns här brodern Magnus som tidigt blev otillräknelig. Erik hade dunkla perioder omväxlande med klara. Nog var hans kärlek till den enkla kvinnan Karin Månsdotter ärlig och uppriktig. Men Erik passade inte som regent. Den Johan som tog tronen var inte så mycket bättre. Han härskade rätt länge, 1569-1592. Johan såg mer konungslig ut än brodern men han slösade och la tunga skatter på folket. Försvarsanslag bortsnillades till praktbyggnader och hovhållning. Johan liknade sin far till det yttre men var likt Erik en boklärd svärmare. Något intresse för jordbruk och näringar hade han inte. Grimberg återger en skildring av tillståndet i landet från Johans sista år: ”Där, som förr varit åker och äng, där växer nu stora skogen, och de, som i många år varit välbehållna bönder, löpa nu kring landet med stav och säck”.

- - -

Under trycket av protestantismen, av Luthers och andras reformer, så började nu själva katolska kyrkan reformera sig. Avlatshandeln avskaffades och kunskaperna i grekiska och latin förbättrades hos prästerna. Men det handlade inte bara om läran, det var politik. Ingen fick ostraffat frigöra sig från Rom var budskapet. Kättare skulle brännas på bål; det såg inkvisitionen och jesuitorden till, två nyinrättade organ som gjorde katolska kyrkan ökänd. Johan III må ha varit en kulturälskande skönande som gillade katolicismen för dess prakt och yppiga religiösa konst i kontrast mot protestantismens vitkalkade kärvhet, men hans försök att vrida gudstjänstlivet mot katolska seder misslyckades.

Johan hade en polsk fru, Katarina Jagellonica. Med henne fick han sonen Sigismund. När denne omsider var på väg för att tillträda sitt svenska arvland sammankallade Gustav Vasas yngste son, hertig Karl, ett möte i Uppsala 1593. Där bekräftades protestantismen i form av den augsburgska trosbekännelsen som blivit tyska lutheraners skydd mot Roms imperiala hot. Luthers bibelöversättning blev rättesnöre i Sverige. Johan III:s så kallade Röda bok förkastades.

Vad innebar då detta? Det hela var ett religiöst, ideologiskt uttryck för att bekräfta svensk suveränitet och oberoende från Rom. Under medeltiden underkastades nämligen påven inte bara religiösa beslut utan även en mängd politiska beslut, som vem som skulle vara kung i Sverige. Nu, med reformationen som yttre form, avsade vi oss Roms hegemoni och blev herrar i eget hus. Det var tvunget att säga nej till katolicismen för att kunna styra Sverige som suverän stat. Sedan kan man tvista om helgondyrkan, om katolicismens klangfulla gudstjänster och rika konst. Men vi var för vår egen skull, för vår rena överlevnad tvungna att anta lutherdom och prostestantism: detta var det enda sättet att ena landet och hindra att vi åter kom under utländsk hegemoni. Ordförandens utsaga på Uppsala möte sammanfattade sentimentet: ”Nu är Sverige blivet en man, och alla hava vi en Herre och en Gud.”

Sigismund anlände ohindrad till Stockholm. Hertig Karl mötte upp och fordrade i folkets namn att han skulle bekräfta Uppsala mötes beslut. Sigismund ignorerade det och lät sina medföljande katolska präster predika. Lutherska präster höll motpredikan. Landet var på gränsen till inbördeskrig: ”Svenskar och polacker slogs på gatorna, ja i själva Riddarholmskyrkan.” [Grimberg I s 180] Inför kröningen 1594 avtvingades Sigismund löftet att hålla Uppsala mötes beslut och icke använda katoliker i rikets tjänst. Men ingen trodde honom. Han lär ha skrivit en privat brasklapp, en hemlig protest, där han inför Gud och påven lovade att införa katolsk gudstjänst i landet. Enligt Grimberg var detta på inrådan av jesuiterna; dessa hävdade att man inte behövde hålla löften från kättare, ungefär som muslimer inte behöver tala sanning till icke-muslimer (taqquiya).

- - -

Sigismund for omsider hem. Han tänkte styra Sverige från Polen med dekret. Men därav blev intet. Det blev uppror. Så enkelt som ”Sverige mot Sigismund” var det nu inte. Sverige styrdes ju av hertig Karl och rådet gemensamt. I det sistnämnda satt representanter för högadeln. Dessa gillade splittring under en svag kung, styrande från det fjärran Polen. Då kunde de berika sig. Detta skulle på sikt ha lett till att dessa särintressen slitit sönder landet. Hertig Karl å sin sida företrädde idén om en stark stat, en etatism som här kan sägas ha gynnat allmänintresset.

Adeln hade fått en smärre renässans på sistone. Det hade sett mörkt ut tidigare, under 1500-talets förra del: först nackade ju Kristian Tyrann många svenska adelsmän i Stockholms blodbad och sedan kom Västerås arvförening som höjde kungaätten över de andra ätterna. Men Erik XIV och Johan III reformerade nu adelsväsendet efter kontinental förebild och upphöjde de främsta adelsmännen till grevar och baroner. De fick bland annat ärftliga jordagods och blev ”konungar i var sin landsort”. Dessutom fick de privilegier såsom skattefrihet utan någon därtill kopplad skyldighet. Alsnö stadgas adel måste för sin del tjänstgöra som riddare för att bli frälse (= fri från skatt). Adelsmän som inte längre hade råd med rusttjänst trycktes ner till bondeståndet igen. Johan III beslutade nu ”att adelsmän, som var för fattiga för att göra rusttjänst, ändå skulle få behålla adlig sköld. Därmed lades grunden för adelsskapets ärftlighet.” [Grimberg I s 181] Privilegierna var inte längre kopplade till några skyldigheter. ”Adel förpliktar” blev i mångt och mycket en fras, en idé om exklusivitet för dess egen skull. Vi fick en tärande samhällselit ungefär som idag med överbetalda journalister som kavlar ut propaganda, med antirasismföreningar, toleransprojekt och annat fint som får miljoner i skattefria bidrag.

Adeln kan förvisso, då som nu, stå för traditioner och bildning. Rät ledd kan adeln göra riket stora tjänster, som de exempelvis gjorde under stormaktskrigen. Men på denna tid, med svag kungamakt, hotade adeln att bli en gruppering som värnade om sitt särintresse på ett för landet skadligt sätt. Detta syndrom återvände flera gånger i svensk historia, ett veritabelt gissel och hot mot Sveriges enhet och överlevnad: vi såg efter Gustav II Adolfs död, efter Karl X Gustavs död, under frihetstiden samt i oppositionen mot Gustav III hur adeln berikade sig och ignorerade allmänintresset till förmån för sina särintressen.

Hertig Karl hade denna adel emot sig i rådet. Då fick han söka stöd hos rikets ständer, hos borgare och bönder. Prästerna hade vad det beträffar för nära band till högadeln. På riksdagen i Söderköping 1595 insåg ständerna att riket var i fara och att Karl borde bli riksföreståndare i kungens frånvaro. Han blev regent i ett nödläge liksom Engelbrekt, Sturarna och Gustav Vasa varit före honom. De högadliga som inte ville gå ed med Karl på att försvara beslutet flydde till Sigismund i Polen.

- - -

Inbördeskriget var ett faktum. I Finland slog den kunagtrogne Klas Fleming ner den med klubbor beväpnade allmogen. Det kallas därför klubbekriget. Till Sverige kom kriget 1598 när Sigismund landsteg med en armé för att slå ner upproret. Visst var det formellt ett uppror mot den laglige kungen men reellt var det nödvändigt att säga ifrån. Det var på samma sätt nödvändigt att dra in kyrkogods 1527. Det var ett slags stöld men nödvändigt för landets överlevnad. Men detta hör man inga legalister protestera mot idag. Och att utse Engelbrekt, Sturar och Gustav Vasa till riksföreståndare var också illegalt: rätt kung, formellt valda vid Mora sten, var ju då danska unionskungar. Men det protesterar inga förlästa historieadvokater emot. Men de väljer väl sina strider: de brukar protestera mot avlägsnandet av Gustav IV från makten 1809. O ett sådant brott. Men ni förstår vart jag vill komma: den som kallar Bernadotterna illegitima på grund av detta är överdrivna formalister. Ibland uppstår nödlägen då lagens bokstav måste korsas. Huvudsaken är att man är andan trogen, att den idé som är ”ett fritt, suveränt Sverige” upprätthålls. Med Sigismund – för att nu återvända till honom – hade denna suveränitet varit i fara. Han var en svag regent, inte ens omtyckt av polska historiker, och med honom vid styret hade landet stått vidöppet för jesuiter, inkvisitorer och kättarbål för att bara nämna något. Med hertig Karl som regent skyddades svensk särart och det svenska allmänintresset mot adelsvälde och katolsk reaktion.

Sigismund kom inte långt. Vid Stångebro i Östergötland besegrades han. Den katolska världen gav upp hoppet på att återfå Sverige under sin färla. Sigismund förhandlade till sig ett vapenstillestånd. Han måste utlämna de rådsherrar som följt honom från Polen, lova att regera efter sin försäkran 1594, skicka hem sin polska krigshär och sammankalla en riksdag. Han antogs alltså stanna i landet och styra landet enligt denna överenskommelse men han valde istället att fly hem till Polen. Nästa år förklarades han avsatt på en svensk riksdag. Han regerade omärkligt sitt polska rike tills han dog 1632.

- - -

Karl gjorde processen kort med de adelsherrar som stått på Sigismunds sida. Finland rensades och i Åbo halshöggs över 20 personer, däribland Klas Flemings son. På Linköpings riksdag 1600 sökte vissa adelsmän nåd, de erkände sig skyldiga till att ha bekrigat fäderneslandet, att ”mot riket ha fört avog sköld” som det hette. Men visst kunde Sigismundanhängarna formellt hävda sin rätt: de hade ju bara lytt sin laglige konung. Denna kung hade emellertid brutit sin ed till folket vilket gör detta fall till en juridisk delikatess. Några adelsmän avrättades och berövades sin egendom, som till exempel Gustav Banér vars son blev stor fältherre i 30-åriga krigets svenska armé. Dessutom föll ledarfiguren Erik Sparre samt två andra rådsherrar och en krigare för bödelns svärd.

Det var hårda tider. Lutherdomen blev statsideologi, den enda tillåtna tankeriktningen för svensken. Men detta hade inte primärt med credo och världsåskådning att göra; religion var lika med politik på denna tid. Det var som i Japan vid samma tid: man ogillade katolicismen eftersom den tvingade sina trosbekännare att svära trohet till en främmande monark. Det var ungefär som senare kommunismen öppnade upp för Sovjettrohet och förräderi. Anti-katolicism var nödvändigt för att försvara det svenska rikets suveränitet. Kejsaren bara väntade på att utrota kätteriet i Tyskland och därnäst stod Sverige på tur.

Sitt konkreta uttryck fick det svenska sentimentet på riksdagen i Norrköping 1604. Där beslöts att ingen främmande religion någonsin skulle få finnas i riket. Envar svensk som avföll från lutherdomen skulle fråntas sin egendom och landsförvisas. På 1800-talet fick vi så religionsfrihet (vissa av staten godkända trosyttringar blev legala) och på 1900-talet kom rätten att träda ut ur statskyrkan, vilket främst betydde rätten att bli fritänkare eller ateist. Idag missbrukas religionsfriheten till att propagera västerlandsfientlig islamism.

I nästa avsnitt blir det lite mer om Karl IX. Dessutom blir det en titt på 1500- och det tidiga 1600-talets krig. Detta krigande var liksom en förskola i stormaktskunskap, en prolog till det svenska imperiala skedet.




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla 30 delarna
Sverige, del 6: kristendom och hedendom
Sverige, del 5: Ragnar Lodbrok
Svenskarnas hövdingar
Tegnérs "Svea"
Carl Snoilsky: Svensk bushido
Johan III, porträtterad av Johan Baptista van Uther 1582.

Inga kommentarer: