En flygövning i Norrbotten har fått ställas in. Lufttrycket var för högt. Detta gav felvisningar i höjd- och fartmätare. Nåväl, det hålls i alla fall militärövningar i det här landet än. Vem minns inte sådant som Västgräns 85. Det var en övning både för armé och flyg. A 37 Viggen deltog jämte mig i min bandvagn 206. Idag gällde det dock Jas 39 som inte kunde flyga. Och här nedan gäller det den gamla tidens armé i Sverige. svd svd
Fria Tider
Låt oss se närmare på hur vi i Sverige organiserat våra krigsförband genom tiderna. Detta är inte krigshistoria per se, det rör främst värvningen. Men något om stridssättet, det vill säga krigskonsten och taktiken kommer också med. Det handlar här om marktrupper, om arméförband i snävare mening. Och kärnan i armén har historiskt varit infanteriet.
Infanteriförband hade funnits i Sverige sedan tidig medeltid: det var uppbådet, plikten för allmogen att gå man ur huse och försvara landet med klubbor och påkar. Men efter hand minskade uppbådets taktiska värde; det kunde inte försvara sig så bra mot rytteri, som ju blev ett slagkraftigt vapen under högmedeltiden. Slaget vid Visby ringmur 1361 sägs visa hur överlägset det pansarklädda rytteriet var mot ett traditionellt uppbåd. Under senmedeltiden fick dock infanteriet en renässans ute i Europa med bågskyttar, hillebardierärer, pikenerare och armborstskyttar. Dessa visade sig kunna besegra riddarhärarna.
Gustav Vasa satsade på infanteri i sina försök att ta makten från unionsväldet. Den uppbådade allmogen hade nog anda och en viss slagkraft, men den lämpade sig föga för längre operationer. Manskapet tenderade att avvika hemåt vid sådd och skörd. Man kunde heller inte belägra Stockholm effektivt. Så Gustav hemförlovade efterhand sina allmogekämpar och satsade på värvade tyska knektar istället. Dessa visade sitt värde i såväl intagandet av Stockholm som vid brytandet av Dalupproret. Då hade man även modernt artilleri med sig: bronskanoner. Artilleriet kallades på denna tid för ultima ratio regnum, kungarnas yttersta argument. Som jag visat tidigare avlönades legoarmén genom reduktion av kyrkogods.
Infanteri var tidens lösen. Men svaret var för Sveriges del inte legoknektar. En uppgradering av den inhemska soldatesken, en ny sorts allmogekrigare, var bättre. Under Dackefejden visade det sig nämligen att de specialiserade legoknektarna inte klarade av gerillakrig mot bönder i skogarna. Bättre gick det med de allmogeknektar Gustav förmått olika landskap att ställa upp. Legoknektarnas dominans var därmed förbi. Infödda soldater skulle utgöra kärnan i de svenska arméerna allt framgent. Visst kunde utländska proffsförband anlitas både under 30-åriga kriget och stora nordiska kriget, men normaltypssoldaten i svenska armén blev allt framgent en infödd svensk man.
Begreppet ”regemente” tycks ha förkommit redan på Erik XIV:s tid. En synonym var legion. Även om 1500-talet för oss blott var en förskola i krigstillvaro så lades grunden för kommande storhet nu. Ett slags krigsmentalitet präglade folkhushållet: landskapen skulle permanent förse kronan med soldater. Allmogen vandes vid tanken på krig. Snart tilläts bönder och bondsöner att leja folk som skulle gå i krig för dem. På 1590-talet sas till exempel att 20 gårdar skulle lämna en knekt; bättre då att en lös och ledig karl fick denna tjänst än att bönder drog ut i krig med risk för inkomstbortfall om de stupade. Lösdrivare som träffades på gick raka vägen till knekttjänst.
Vi fick ett ”ständigt knektehåll”. Det innebar att så kallad utskrivning, statlig tvångsvärvning i händelse av krig, med tiden ersattes av fasta satser som landskapen fick leverera. Dalarna var pionjärer härvid då man 1613 befriades från utskrivningsskyldighet mot att ställa upp 900 knektar i fred som krig. Bruket spred sig och fullbordades när knektarna under fredstid gavs 1/8 hemman att bruka. Detta var, lite förenklat, indelningsverket som skapades 1635. Det var en etablering av naturahushållet som det enklaste sättet att avlöna såväl krigsfolk som förvaltningspersonal.
- - -
År 1634 fick Sverige en regeringsform. Den militära organisation som bestämdes där kom att bestå ända in på 1900-talet. För stormaktstiden gällde så att Sverige-Finland skulle sätta upp 23 infanteriregementen och 8 kavalleriregementen, alla på läns- eller landskapsbas. Inom egentliga Sverige var de, för infanteriet, Upplands, Skaraborgs, Södermanlands, Kronobergs, Jönköpings, Östgöta, Hälsinge, Älvsborgs, Västgöta-Dals, Västmanlands, Västerbottens, Kalmar och Närke-Värmlands regemente samt Dalregementet. Det egentliga Sveriges kavalleriregementen var på denna tid Östgöta, Västgöta och Smålands ryttare samt Upplands ryttare, detta omvandlat 1697 till Livregementet till häst.
Ett infanteriregemente bestod av två bataljoner, vardera på fyra kompanier. Regementet bestod alltså av åtta kompanier. Dessa räknade 150 man var. Ett kavalleriregemente hade också åtta kompanier, dock på vardera endast 125 man. Skvadron var benämningen på ett halvt rytteriregemente. Rytteriet i sig var uppsatt på rusttjänstens grund. Det var som ett eko av Alsnö stadgas ryttarfrälse: eho som ställde upp med en fullrustad ryttare åt staten gavs skattefrihet. Ännu på 1500- och tidigt 1600-tal kunde det förekomma att hemmansägare ”red för eget rusthåll”, alltså själv tjänade som kavallerist likt en sentida riddare. Men liksom med infanteriet uppmuntrades rusthållets bönder att skaffa ersättare, en så kallad sventjänare, så att inte skatteinkomsterna riskerade att minska om gårdsägaren stupade i strid. Utöver det värvades kavalleriet genom adelns rusttjänst som mer entydigt än rusthållet gick tillbaka på Alsnö stadga.
De svensk-finska knektarna skrev historia under 30-åriga kriget. Det var tack vare sin anda och disciplin och tack vare den nya, bättre balans mellan eld och rörelse som Gustav II Adolfs reformer skapade inom den operativa taktiken. De avgörande segrarna vanns under förra hälften av 1630-talet med våra egna trupper. Sedan sparades dessa för garnisonstjänst medan fälthärarna mest kom att bestå av värvade utlänningar.
Något om 1600-talets taktik kan behöva nämnas. På denna tid bar alla infanterister värja som självförsvar. Det hörs ju i själva namnet: man värjer sig med en värja. I övrigt var infanteriet uppdelat på pikenerare och musketerare. Pikenerarna kunde dels bilda en mur som försvar mot kavalleri, dels anfalla sedan musketerarna eller artilleriet avlossat salvor som skakade om fiendens led. Musköten var för sin del inte så eldkraftig, den tog tid att ladda om och var tung; en gaffel behövdes som stöd. Antalet pikenerare var större i den svenska armén än den kejserliga.
Infanteriet ställdes upp på sex led. Med detta ringa djup vann man att även de bakre leden kunde höra kommandoropen. Det sedvanliga tyska infanteriet vid samma tid var uppställd i massivare fyrkanter, tertior. De kunde ha upp till 50 led. Där kom bara det första ledet till skott medan de bakomvarande laddade om. I den svenska brigaden kunde tre led skjuta på en gång genom bland annat knästående skjutställning. – Sedan artilleriet mjukat upp fiendens linjer skulle det svenska kavalleriet anfalla genom ridande approch följt av inbrytning med blankvapen. Det var effektivare än den rådande stilen där ryttarna i tur och ordning red an och avlossade sin pistol. En så kallad svensk brigad bestod av två fältregementen och understöddes av nio till tolv lätta kanoner, trepundiga bronskanoner. Dessa sköt snabbare än till och med musköterna. Och de var lättare att transportera än de sedvanliga pjäserna på denna tid: de var häst- istället för oxdragna.
- - -
Under Kristina och Karl XI:s förmyndare mötte indelningsverket vissa påfrestningar. Sedan tog Karl XI itu med vanskötseln som bland annat lett till skånska krigets närapå katastrof. Saken tycks ha varit att man då ännu hade utskrivning som vanligt förfarande för soldatvärvningen. Nu övergavs denna och man slöt kontrakt med varje landskap, som ålades att i fred som krig sätta upp ett regemente om cirka 1200 man. Den ”ersättning” landskapet fick var så vitt jag vet endast negativ, dvs ”frihet från utskrivning”. Utskrivningen var hur som helst en godtycklig värvningsform, ett gissel för alla och envar. Med konsekvent indelning av landskapet i rotar, vanligen två gårdar, som skulle sätta upp en soldat blev systemet mer förutsägbart. Bönder och bondsöner kunde koncentrera sig på jordbruket och egendomslösa – torparsöner, drängar och inhyseshjon – kunde alltid satsa på att bli indelt soldat. Om en soldat avled skulle roten inom tre månader värva en ny rekryt. Detta system ska kallas rotering, roteringsverket eller det ständiga knektehållet. De gårdar som ställde upp soldater på detta sätt var privatägda. Det var som antytt ett avtal mellan stat och landskap att frita dem från utskrivningens gissel.
Man kan i dagligt tal kalla en infanterist avlönad av en rote för indelt soldat. Men det egentliga indelningsverket torde ha varit de kronans gårdar som, med vidhängande avkastning, indelades att bli boställen för officerare. Parallellt med denna medborgarmilis som roteringen och rusthållet skapade fanns värvade förband. Svea livgarde var värvat. Även artilleriet var värvat; det behövdes kunnigt folk för att sköta kanonerna. Ända sedan medeltiden hade fyrverkarna varit ett utrikes värvat skrå av specialister.
Karl XI hade tagit över ett konkursbo. Men redan på 1680-talet hade han bringat reda i rikets finanser och försvar. Indelningsverket fungerade bra för att försvara vårt glest befolkade, fattiga rike. Att via indelning, rotering och rusthåll ha (Artéus) 1/3 av rikets inkomster bundna i gårdar med naturahushållningen som princip blev med tiden ohållbart, men för att möta anfallet från Danmarks, Polens och Rysslands förenade krafter 1700 var det nära nog optimalt. Hade till exempel ett regemente förlorats kunde ett nytt sättas upp inom några månader via rusthåll och rotar. Och om rotar slogs samman två och två, tre och tre, fyra och fyra eller fem och fem kunde man sätta upp ännu fler förband, så kallade fördubblings- eller tre-, fyra- eller femmänningsregementen. Nog tärde allt detta på landets resurser, speciellt med tanke på de nödår som allmänt kom att råda på 1710-talet, men enligt Erik Bellander var återväxten god för soldatmaterialet:
Trots allt detta var de rent svenska regementenas styrka förvånansvärt god vid Karl XII:s död. De bestod inte till största delen av pojkar och gubbar, utan i en del fall var soldaternas åldersfördelning vid krigets slut till och med fördelaktigare än vid dess början. [s 18]
En nymodighet i beväpningen på den karolinska tiden var att flintlåsmusköter ersatte luntlåsmusköter. Man slapp hålla en brinnande lunta vid avfyrning; gnista skapades här av en bit flinta som slog ner i gevärslåset. Pikenerare förekom ännu rätt allmänt, Sverige övergav som en av de sista detta vapen eftersom Karl XII föredrog det framför bajonetten. Dock förekom även bajonetter i den karolinska armén. Andra nymodigheter var grenadjärer utrustade med handgranater samt bruket att med ett helt kavallerikompani anfalla i samlad plogform, knä vid knä.
I nästa avsnitt ska det handla om drottning Kristina.
Artéus, Gunnar: Den gamla krigsmakten. Arméns tekniska centrum 1996
Bellander, Erik: De svenska regementenas framväxt i Kannik, Preben: Uniformer i färg. Almqvist & Wiksell 1969
Relaterat
Sverige, del 17: Gustav Vasas söner
Sverige, del 16: Västerås arvförening
Bibliografi
Heidenstam: Folke Filbyter
Svenskarna och deras hövdingar
Torp för indelt soldat vid Nerike-Vermlands regemente
0 kommentarer:
Skicka en kommentar