Sverige, del 4: Bråvalla slag

Mandom mod och morske män. Här fortsätter jag min svenska följetong. Nu handlar det om ett legendariskt fältslag. exp kvp dn

I tidigare avsnitt har jag skildrat Ynglingaätten, som grundlade Sverige, samt Rolf Krakes saga. Rolfs saga återgavs i förra avsnittet. Där, i slutet av detta avsnitt, berättade jag om slutfasen för Ynglingaätten. En händelse var när Ingjald Illråde och hans dotter brändes inne på en gård i Räninge för att slippa möta ett visst uppror. En storman tågade mot Ingjald och Åsa i Räninge; det var den danske kungen Ivar Vidfamne. Åsa hade av Ingjald i förstone gifts bort med kung Gudröd i Skåne. Ilsk som sin fader sådde Åsa split i sitt nya hem: hon fick Gudröd att döda sin broder Halvdan. Denne Halvdan var Ivar Vidfamnes far. Åsa ska även ha orsakat sin man Gudröds död.

Låt oss se till Ivar Vidfamne nu, en mäktig vikingakung. Hans existens är osäker rent källmässigt men mytiskt har han en central roll för det gamla Nordens höghet och ära. Snorre skriver: ”Ivar Vidfamne lade under sig allt Sverige. Han tillägnade sig ock det danska riket, en stor del av Saxland, de östra länderna och femte parten av England. Av hans ätt är sedan komna de svenska och danska konungarna.” Alltifrån Geijer har historikerna medgett att det är svårt att styrka existensen av denne Vidfamne. Vikingatidens kungaätt förblir dunkel, bevis saknas. Men indicerna i form av berättelser och legender lever. Mytologiskt kan man säga en hel del om denna Ivarska ätt (efter Ivar Vidfamne), eller Sigurdska ätt (efter Sigurd Ring) eller den lodbrokska ätten (efter Ragnar Lodbrok). Som myt är det hela ännu gångbart.

Om vi börjar med Ivar Vidfamne så kan man få veta en del i en isländsk text kallad Sagubrott (Sagobrottstycke). Ivar var här en svensk kung som planerade att erövra Själland ”genom tillställd split och blodsutgjutelse inom danska kungahuset”. Aud, hans dotter, är drottning i Danmark; hon flyr nu för sin far med sin son Harald till Ryssland, det vill säga Gårdarike. Där gifter hon om sig med kung Radbard. Ivar ger sig av med en här mot detta Gårdarike för att hämnas, men väl i Karelska viken händer något märkligt – och mänskligt. Ivar börjar nämligen gräla med fosterfadern Hordr över uttydningen av en dröm. Det slutar med att båda hoppar sjön ”för att försöka Midgårdsormen”. Ivar torde ha drunknat och hans son Harald, som Aud flytt med till Gårdarike, erhåller nu folk och skepp av Radbard, seglar till Själland och blir där antagen till kung. Harald får även hegemoni över Skåne och med hjälp därifrån drar han upp mot Svithiod, underlägger sig sveaväldet och tar även det danska Jylland, vilket morfadern Ivar sägs ha härskat över.

Harald var bara 15 år vid denna tid. Genom sejd hade han blivit hård mot vapen. Han fick tillnamnet Hildetand av hilldur, krig.

Aud, Haralds moder, hade i sitt senare gifte en son vid namn Randver. Med en norsk prinsessa blev denne Randver omsider fader åt Sigurd Ring. Harald satte denne sin styvbroders son till sveakung att regera över allt Svithiod och Västergötland. Själv behöll Harald Danmark och Östergötland som domän. Sedan blir det krig mellan Sigurd och Harald och här finns den danske hävdatecknaren Saxo som ytterligare källa förutom Sagubrott. Det drar nämligen ihop sig till Bråvalla slag, fornnordens största slag jämte slaget vid Fyrisvall. Detta sistnämna utkämpades kring år 1000 mellan Erik Segersäll och dennes brorson Styrbjörn Starke. Bråvalla slag, i den mån det är historiskt, torde ha utkämpats på 700-talet.

Bråvalla slag: Saxo framhåller här som källa ett kväde ”som ännu i hans tid erinrades och tillskrevs den gamle kämpen och skalden Starkother, vilken själv ska ha deltagit i striden”. Här förekommer Oden i gestalt av rådsherren Brune som sår split mellan de båda fränderna Harald Hildetand och Sigurd Ring. Harald har inget emot krig, han är gammal och vill stupa i strid för att kunna komma till Valhall. Så det finns kanske ett samförstånd här, kanske ser man krig som en sport så som de gamla germanerna lär ha gjort; Harald sänder bud till Sigurd Ring och föreslår att man möts och strider. Krig utan hat, Krieg ohne Hass i Rommels anda...?

Man samlar i alla fall sina härar:

Sigurd samlar sin här ur Svithiod och Västergötland; mycket manskap förenar sig ock under hans fanor från Norge, så att då svear och norrmän for med sjömakten igenom Stocksund (där Stockholm nu ligger) voro där 2500 skepp. Själv drager konung Sigurd söder ut genom skogen Kolmörker, som skiljer Svithiod och Östergötland, och när han var kommen ur skogen fram till Bråviken möter han där sin flotta och slår läger emellan skogen och viken. Konung Haralds krigsmakt var från Danmark och Östergötland; till honom stötte ock mycket folk från Saxen och länderna öster om Baltiska havet, och hans här var så stor att fartygen betäcka hela sundet från Seland [=Själland] till Skåne såsom en brygga. [Geijer s 45]

Härarna möts omsider vid Bråviken i Östergötland. Den blinde Harald leder striden från en vagn. När han frågar hur Sigurds slagordning ser ut får han veta att den är ställd i form av ”en vigge”. Detta torde betyda åskvigg eller blixt, möjligen kil. Brunes/Odens svek visas nu av Haralds ord om slagordningens form: ”Jag hade trott, att Oden och jag ensamma förstått det.” Har Brune sagt åt Harald att själv ställa upp i viggformation, var detta en förtroligt given krigslist...?

Striden börjar i alla fall och går Harald emot. Till slut eggar han hästarna som drar vagnen till galopp, tar ett svärd i vardera handen och sprider död och förintelse omkring sig. Han klubbas till slut ner av sin egen körsven, som är Brune (?). När Sigurd ser den tomma vagnen bjuder han vapenstillestånd och letar rätt på Haralds lik. Man hittar det under en hög av andra stupade. Så låter Sigurd bygga ett bål och befaller även att Haralds gyllene skeppsstam ska läggas dit, uttalande en önskan att Harald månde komma till Valhall. Kroppen läggs på bålet som tänds. De sörjande går runt det. Sigurd säger åt dem att ”med guld, vapen och det dyrbaraste de ägde föda den låga, som förtärde en så stor och vördad konung; och så gjorde de”.

Av detta kan man sluta sig till att det rådde en religiös syn på guldet då: den var inte rent ekonomisk som vår. Guld var i första hand en lyckobringare och symbol för godhet, höghet och gudomlighet. Att till exempel som i vår tid spara guld för att det skulle öka i värde fanns inte på kartan. Guldpriset var ju stabilt då eller rättare sagt: något ”guldpris” uttryckt i någon fiatvaluta som idag fanns inte då. Guld var en värdemätare, guld var guld, koncentrerad rikedom. Men att till exempel samla på sig guld ansågs girigt. Det var i och för sig vanligt att man grävde ner guld under husknuten men detta, sägs det, var inte som ett kassaskåp eller en bankvalvsförvaring. Det var för att bringa lycka åt huset, skapa positiva vibrationer kring allt och alla på gården.

Visst hade guld ekonomisk funktion även då. Man kunde köpa saker för det. Men dess funktion var inte enbart ekonomisk. Den var i första hand kultisk. Så är det i alla traditionella kulturer. Jämför Inkariket där man samlade guld för att ha som prydnad och symboliskt uttryck för kunglighet och gudomlighet, som ett mål i sig. De spanjorer som invaderade Inkariket hade däremot en modernare, mer degenererad syn på guldet: guld som pengar, guld som timlig rikedom. Den kultiska rollen hos guldet var främmande för dem.

Åter till Bråvalla slag och dess resultat. Som segrare blir Sigurd Ring kung över både Svithiod och Danmark efter den stupade Harald Hildetand. Han får omsider sonen Ragnar, som även han blir en mångbesjungen hjälte. Det vikingavälde vi här ser omfattar alltså större delen av Norden. Kärnland tycks ha varit Danmark, i sin tur med Själland som central provins och Lejre som kungasäte.

I nästa avsnitt ska jag berätta om Ragnar Lodbrok och lite (mycket lite) om den svenska vikingatiden.

Relaterat
Sverige, del 1: svioner är svear
Sverige, del 2: Ynglingasagan
Sverige, del 3: Rolf Krakes saga
Guld
Rommel

Hugo Hamilton: "Harald Hildetand faller i Bråvalla slag", 1830