Sverige, del 7: slaget vid Fyrisvall

Detta inlägg handlar om Sverige. Det gamla Sverige. I dagens tidningar står det om det moderna Sverige. Förläggaren Anna Vogel skriver till exempel att dagens utlåningssystem för e-böcker är horribelt. Man begränsar och fördyrar bokläsandet istället för att utnyttja e-bokens möjligheter. Jag håller helt med. Jag är en svensk författare verkandes i Sverige och mina e-böcker är gratis. I inlägget nedan berättar jag mer om detta Sverige, det där som man inte får lära sig i skolan. Jag menar, dagens svenska skola, med eller utan Proffice-personal, kanske förmedlar en och annan faktabit till eleverna, men förnekelsen torde aldrig vara långt bort. Man förnekar den svenska särarten, den svenska stilen, det omistligt svenska. Detta må vara en detalj men det är en viktig detalj. När jag å min sida berättar om svensk historia finns stoltheten där immanent, jag ber inte om ursäkt för det traditionellt svenska så som moderna historiker gör. Det är en viktig, avgörande skillnad.

Senast berättade jag om kristendomens ankomst till Sverige. Det gällde Ansgars verksamhet på 800-talet. Sedan avstannade omvändelsearbetet. Den så kallade vikingatiden kom. En sista kraftyttring av folkvandringstyp emanerade från Norden; krigiska expeditioner erövrade länder i öst och väst men assimilerades med tiden. Här nedan ska det handla om den inre utvecklingen i Sverige under denna tid. Det hela får ett slags kulmen eller brännpunkt i slaget på Fyrisvall. Om detta förekommit i sinnevärlden må diskuteras men att bara ignorera denna händelse tenderar åt nihilism. Därför ska jag återge vad traditionen förmäler om detta slag och anknutna händelser.

Vi befinner oss i mitten av 800-talet. Vid denna tid förenade Gorm den gamle Danmarks landskap under sin spira. I Sverige härskade Erik Emundsson över svear och göter. Ynglingaätten hade för sin del levt vidare i Norge och nu kom dess föregivne ättling Harald Hårfagre till makten och krossade eller jagade ivåg småkungar och fylkesdrottar. Han blev kung över allt Norge och orsakade en emigrationsvåg till bland annat Island och därifrån vidare till Grönland och Nordamerika. Gånge-Rolf som antagligen var norrman tog Normandie. Britannien, Irland och Orkney- och Shetlandsöarna koloniserades av djärva äventyrare. Vårt eget Norrland ska även ha fått nya kolonister vid denna tid, om från Norge eller Sverige eller bådadera är svårt att avgöra för Geijer är dunkel på den punkten.

Snorre ägnar en del sidor åt Sverige i sin norska historia från denna tid. Erik Emundsson ska ha krigat med Harald Hårfagre om Värmland, en klassisk buffertzon mellan de båda rikena nu och lång tid framöver. Erik avled enligt Snorre sedan Harald varit kung över Norge i tio år, vilket får Geijer att ange Eriks död till 885.

Sedan styrde Björn den gamle, en kung som verkar fått rykte om sig som ”den gode kungen, den på vars tid allt var bra”. Han styrde visst i 50 år, alltså till 935. Hans söner hette Erik och Olof och ska ha styrt riket gemensamt tills Olof dog. Denne efterlämnade sonen Styrbjörn Starke. Erik var nu ensam regent men brorsonen var till problem:

När Styrbjörn var tolv år gammal, ville han ej mera gå till sin farbroders bord, utan satte sig på sin faders hög till tecken att han utfordrade sin arvsrätt. Erik lovade då att han vid 16 års ålder skulle få tillträda den del av riket som tillkom honom; emellertid, då han ej upphörde att stifta oro, fick han sextio skepp och manskap, att därmed försöka sig i härnad. [Geijer s 126]

Styrbjörn for omkring och rövade och härjade och tog slutligen ön Wollin vid den pommerska kusten. Ruiner av vikingaborgen, Jomsborg, finns att se där än idag. Jumne som ön kallades blev en stadsstat, en sjörövarstat av klassiskt snitt ungefär som Monte Carlo eller västindiska rövarstater på 1600-talet. Jumnes saga slutade 1083 då borgen förstördes i ett danskt anfall. Åter till Styrbjörn; med hjälp av danske kungen Harald Gormsson drog Styrbjörn omsider till Sverige för att ta hela riket. På vägen övergavs han av dansken men Styrbjörn tågade med sina egna män mot Uppsala sedan han bränt skeppen vid Flottsund.

Man tågade mot Uppsala. Vid Fyrisvall stod så ett tredagarsslag. Om vi ser till forntidens operativa taktik så fanns det ingen, inte i bemärkelsen högre fältherrekonst. Hade man väl ställt upp här mot här så förekom inte mycket till stridsledning, det hela var mer ett slags massduell. Nog var de gamla nordborna sluga, nog kunde de tänka ut en och annan krigslist, men standardförfarande i fältslag var nog att ställa upp ansikte mot ansikte och puckla på varandra. Finesser som flankangrepp, reserver, spaning och förföljning var okända begrepp.

Slaget utkämpades. Kung Erik vann och fick tillnamnet Segersäll. Han hade gett sig åt Oden, ungefär som ett romerskt dedicatio. Man lägger avgörandet i gudens hand. Styrbjörn och merparten av hans mannar stupade. Slaget ska ha stått 983. En viss Thorvard Hjaltesson steg fram och kvad ett kväde om slaget och fick för det en guldring av kungen, inget litet fingergull utan en bred armring. ”Det anmärktes, att han [Thorvard] varken kvädit förr eller senare; men de tvenne i konungens och härens närvaro då framsagda stroferna ha blivit bibehållna till våra dagar.” [Geijer s 127]

- - -

Harald Gormsson kallades även Harald Blåtand. Han var Danmarks förste kristne konung. Eftersom han haft del i angreppet mot Sverige så lanserade Erik Segersäll nu en straffexpedition mot denne; Erik jagade Haralds son Sven Tveskägg ur Danmark. Erik styrde sedan över Danmark och Sverige till sin död. Med Sigrid Storråda fick Erik sonen Olof. Han ”bars i skötet då han hyllades”, alltså kallas han Skötkonung. Så brukar hans namn förklaras. Enligt andra ska namnet uttydas som Skottkonung, det vill säga Skattekonung. Olof blev i vart fall Sveriges förste kristne konung; han döptes enligt traditionen vid Husaby källa i Västergötland år 1008. Efter Olof kom återfall i hedendom med Inge den äldre men efter det rådde kristendomen enväldigt – tills idag, då hedendom åter får finnas. Att människooffren och det överdrivna djuroffrandet försvann var antagligen bra.

Det var antagligen bra. Men dagens hedendom ser jag positivt på. Den som räds hedniskt barbari är för sin del fel ute. Må den forna seden blomstra; ju mer andlighet desto bättre. Jag menar: religiositet är inget nollsummespel där kristendomens vinst är hedendomens förlust och vice versa. De båda kan berika varandra såsom olika religionsbruk inom hinduismens ram berikar varandra. Vi har idag en andlig nöd där många sägs tro på ”något”, men de finner inte utlopp för detta något sedan de avvisat ateism och kristendom. Då kan hedendom, asatro och vanatro ge dem ingång till andligheten.

- - -

Olof Skötkonung var alltså svensk kung i slutet av 900-talet och början av 1000-talet. Detta är belagt och styrkt; det medges till och med av den mest tvivelsjuke traditionshatare. Olof ingick förlikning med Sven Tveskägg som återfick sitt danska rike. Sedan förenade man sig mot Norge som nu fått en stridbar viking och kristen stridsman till hövding: Olav Tryggvasson. Efter en uppväxt i en nordisk koloni i Ryssland levde han som viking och sjökonung. I strid mot Håkon Jarl vann hann Norge och lät med hård hand införa kristendomen.

Olav Tryggvasson råkade snart i krig med kungarna av Sverige och Danmark. Enligt Snorre gick det till som så att Olav friade till Olof Skötkonungs moder Sigrid Storråda som inte sa nej därtill. Men när han uppmanade henne att låta döpa sig vägrade hon. Då blev Olav vred, slog henne i ansiktet med sin handske och sa:

- Varför skulle jag gifta mig med dig, din hundhedning?

- Detta månde bli din bane, svarade Sigrid. Hon gifte sig strax med Sven Tveskägg. Med honom ordnade hon ett förbund mot Olav med sin son Olof Skötkonung, med bistånd av den döde Håkon Jarls båda söner Erik och Sven. De sammansvurna la sig i bakhåll från Olav när denne återvände från en färd till ”Venden”, antagligen Tyskland; anfallet skedde vid ön Svolder som torde vara en ö eller ett sund nära Rügen. Andra säger att slaget stod i Öresund.

Det blev ett slag till sjöss, en drabbning mellan vikingaflottor och långskepp. Man stred med pilbågar på avstånd och blankvapen på nära håll; skeppen la sig intill varandra och krigarna drabbade samman. Olav försvarade sig tappert på sitt regalskepp Ormen Långe, men när däcket var fullt av fiender lopp han i havet med rustning och allt och försvann. Legender om hans mirakulösa överlevnad fortsatte dock att berättas.

Detta slag stod kring år 1000. Norge delades mellan danakungen och sveakungen men de lät stora delar av landet styras av Erik och Sven som lydregenter.

I nästa avsnitt ska jag berätta om Torgny Lagman. Han är urbilden för det svenska folkstyret.

Relaterat
Sverige, del 6: kristendom och hedendom
Sverige, del 5: Ragnar Lodbrok
Gratis e-böcker
Heidenstam: Folke Filbyter
Svenskarna och deras hövdingar

Mårten Eskil Winge: "Efter slaget vid Fyrisvall", 1888