onsdag 18 januari 2012

Sverige, del 8: Torgny Lagman


Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Men för all del, vill du ha utdrag för nätläsning, läs den följetong som ges här. -- Håkan Juholt är en svensk politiker. En storman. Hade han levat för tusen år sedan hade han väl varit kung. Eller snarare hade Fredrik Reinfeldt varit det. Han hade åkt land och rike runt och pekat med handen och sagt åt allmogen: gör si och så, lyd! Men det kan han inte göra, varken då eller nu. Sverige har nämligen ETT FOLKSTYRE. Regering och riksdag styr riket ihop. Denna tradition går tillbaka till hednatiden, till tidig medeltid. Urtypen för det svenska folkstyret, den som förkroppsligar svensk allmoge som säger ifrån när makten missbrukas, är Torgny Lagman. Härmed något om honom. dn svd

Index: Svensk historia: alla 30 delarna




Jag har i denna svenska krönika berättat om urtiden, om Sveriges 500-tal och utvecklingen därefter. Jag har visat på ett legendariskt Sverige med dunkla kungar och små förhållanden. Så har utvecklingen gått sakta framåt, sjöfarten har utvecklats med vikingafärder och de tre nordiska rikena har blivit en gemensam politisk spelplan. Igår skildrade jag en svensk händelse, slaget vid Fyrisvall som ska ha stått år 983. Nu är vi i skiftet 900-1000-tal. Olof Skötkonung var då kung i Sverige. Denne kungs tillträde berättade jag om här. Härmed ytterligare något om hans bana och utvecklingen fram till år 1060.

Olof Skötkonung och danske kungen Sven Tveskägg var hegemoner över Norge. Där kom nu en ättling till en utdöd gren av en norsk kungaätt, Olav Haraldsson, till makten. Olof ska ha velat gjuta olja på vågorna genom att ge Olav sin dotter Ingegärd i gifte. Sedan ändrade sig svensken och erbjöd norrmannen sin dotter Astrid istället. Detta accepterades trots att Astrid var en frillodotter, hennes mor var från början en trälinna och krigsfånge. Enligt Snorre ska dock giftermålet ha skett utan den svenske kungens vetskap. Till detta knyter Snorre traditionen om ett uppträde mellan Olov Skötkonung och Lagman Torgny på ett ting i Uppland. Lagmännen, säger Geijer, uppstod som en folklig reaktion mot herremakten. Man kan i alla fall konstatera att det fanns ett visst folkvälde på denna tid. Även kungarna var ju valda, vanligtvis ur den regerande ätten; valet i sig var en formalitet men processen fanns där, något envälde eller någon absolut kungamakt fanns inte. Därtill hade landskapen lokal självstyrelse. Denna förkroppsligades så i lagmannen. Han fick en vida större roll hos oss än i något annat germanskt land säger Odhner:
Lagmannen valdes bland de förnämsta bönderna, men ämbetet övergick ej sällan från far till son. Honom ålåg att sammanfatta lagbuden i lätt hågkomna ord; det skedde därför ej sällan i ett slags versifierad form med användning av det fornnordiska bokstavsrimmet. Han skulle i främsta rummet upplysa om vad lagen innebar i tvistiga fall; det kallades att ”skilja lag”. Han hade slutligen att föredraga lagen på landstinget, en församling av landskapets vapenföra bönder. De närvarande kunde lätt lära sig de enkla lagbuden och sedan i hembygden sprida lagkunskapen. Lagmännen åtnjöt århundraden igenom ett utomordentligt anseende och utövade ett stort inflytande inom landskapen, Ända från hednatiden är namnen bevarade på ett par lagmän, Lum i Västergötland och Vig den vise i Uppland.” [Odhner s 24]

Odhner nämner Snorres scen med kungen och Torgny Lagman men är skeptisk till innehållet: talet torde vara uppdiktat och om anledningen till tvisten mellan kungen och folket kan inget sägas med visshet, anser han. Nog fanns det frihet för Snorre att dikta och lägga till men scenen ifråga är intressant, den visar på den mentalitet som rådde. Det fanns ett inslag av folkstyre i det hedentida Sveariket. Det har alltid funnits ett folkligt motstånd mot maktmissbruk i Sverige. Torgny Lagman-scenen har denna bakgrund: Olof Skötkonung har kallat till ting i Uppsala 1018. Han vill ha krig mot Norge, det västliga grannlandet ska erövras. Närvarande norska sändebud tystas. Men då begär lagmannen i Tiundaland, Torgny ordet:
Annorlunda är nu sveakungens skaplynne än vad som förr varit. Min farfar Torgny mindes Uppsalakungen Erik Emundsson och berättade om honom att medan han var i sin vapenföraste ålder, då hade han var sommar ledung ute och drog till olika länder och lade under sig Finland och Kirjaland, Estland och Kurland och österlanden vida omkring. Ännu kan man se de jordvallsborgar och andra stora befästningsverk han uppförde, men han var dock inte så hög att han vägrade lyssna till män som hade plikt att tala till honom. Min fader Torgny var länge samman med konung Björn och kände allt om hans seder. I Björns tid stod hans välde med mycken styrka, som ingalunda mattades av, men han var ändå lätt att umgås med för sina vänner. Själv minns jag konung Erik Segersäll och var samman med honom i mången härfärd. Han ökade svearnas välde och värjde det med hårda tag, och det var oss alltid gott att komma i råd och tal med honom. Men denne konung som nu är låter ingen man drista sig att säga honom annat än enbart det han själv vill höra, och därom gör han sig all flit, men sina skatteländer låter han gå sig ur händerna för ohågas och duglöshets skull. Han strävar efter att kuva Norges rike under sig, som ingen sveakung hittills gapat efter, och det ger mången man oro. Nu är det vår vilja, vi bönder, att du gör fred med Norges konung Olav Digre, och gifter honom med din dotter Ingigerd. Om du sedan vill vinna tillbaka under ditt välde de riken dina fränder och förfäder haft i österled, så vill vi alla följa dig till det verket. Men vill du inte rätta dig efter vad vi säger, då tänker vi anfalla dig och dräpa dig och inte tåla vare sig ofred eller lagbrott. Så gjorde våra fäder före oss, när de stöpte fem kungar i en källa på Mula ting, då de dessförinnan varit sprickfulla av övermod som nu du mot oss. Säg oss nu brått vad väg du väljer.” [Ohlmarks s 118-119]

Efter detta anlägger kung Olof ett mildare tonfall. Han blir konciliant och säger att han skulle låta allt vara som bönderna önskade. Så hade ju alltid svearnas kungar brukat göra, framhåller han, att de följt böndernas råd när dessa var av samstämmig vilja. Då tystnade böndernas klagan. Krigståget till Norge inställdes och äktenskap mäklades mellan Olofs dotter Ingigerd och Olav Digre, alltså Olav Haraldsson.

Denna scen har betydelse för svensk historia. Den visar på en mentalitet som är grunden för det svenska folkstyret: kungen och folket styr riket gemensamt, alltså modernt uttryckt, exekutivmakten måste ha något slags stöd från riksdagen. Det måste finnas en möjlighet till återkoppling, styret får inte vara enkelriktat.

De sista åren hade Olof en medregent i sin son Jakob; detta var hans kristna namn men han hade också det hedniska binamnet Anund. Anund Jakob efterträdde fadern som ensam regent och sveakonung 1022. Olav Haraldssons öde är för sin del intressant för Nordens kultur. Han började möta svårigheter i sitt rike, det togs av danske kungen Knut. Olav flydde till sin frus släktingar i Ryssland. Snart kunde han gå till motoffensiv; han tog Gotland, han drog till Sverige och han marscherade över Jämtland mot Tröndabygden. I slaget vid Stiklastad 1030 mötte han den norska bondehären. Han kämpade tappert mot övermakten men stupade. Och efter hans död vände stämningen mot honom; ”fiendskapen förvandlades till beundran, rykten spred sig om järtecken, skedda vid hans lik, och det blev en allmän tro, att han var en helig man. Det dröjde ej länge, innan han allmänt dyrkades såsom Helge Olav, Norges skyddshelgon.” [Odhner s 19] Man kan tillägga att Olav blev hela Nordens skyddshelgon, dyrkad även i Sverige som sankt Olof. 1035 förjagade norrmännen danskarna och tog Olavs son Magnus som kung.

Vad gäller Sverige så förde Anund Jakob en fredlig och händelsefattig regering. Han avled omkring 1050 utan söner och efterträddes av sin broder Emund Gamle. Han är ihågkommen endast för att han avträdde det sedan gammalt svenska landskapet Blekinge till Danmark. När Emund dog utslocknade vikingatidens kungaätt i Sverige. I Danmark skedde detsamma med Knut den stores son Hårdeknuts död 1042; kung blev nu Sven Estridsson, en systerson till Knut. Svens efternamn är alltså ett matronymikon, han är Astrids/Estrids son eftersom hennes stammande från Knut gör anknytningen kunglig. Men med den ”okände fadern” av en annan ätt räknas det alltså som en ny ätt. Sådan är den patrilineära logiken. I Norge blev Olav den heliges halvbroder Harald Sigurdsson kung 1047 varmed en ny kungaätt sägs ha uppstått även där.

Vid mitten av 1000-talet började de tre nordiska rikena skilja sig mer markant från varandra. I urtiden talade alla nordiska; nu blev dialekterna mer särpräglade, vi fick norska, danska och svenska med varianter. Halland, Blekinge och Skåne drogs till Danmark som hade lätt åtkomlighet till dessa över vattnet medan stora skogar skilde dessa provinser från de svenska Småland och Västergötland. Norge styrde över Viken, det vill säga Bohuslän, Oslofjorden och den västra kustremsan mot Arendal och Kristiansand. Sveriges enda port västerut var en smal landremsa vid Göta älvs mynning.

I nästa avsnitt lämnar vi de politiska intrigerna till förmån för geografin. Jag ska berätta om Sveriges tidigmedeltida landskap från söder till norr. Det blir en bakgrundsartikel, en systematisk redogörelse för orter, platser och, inte minst, skogar. Då som nu präglas ju Sverige av gränsmarker som alltid tenderar att vara skogar: Tiveden, Kolmården, Finnveden, Ödmården och så vidare.

Åke Ohlmarks: Vikingahistorier. Klassikerförlaget 1995




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla 30 delarna
Sverige, del 7: slaget vid Fyrisvall
Sverige, del 6: religionens roll
Facebook fann jag bilden jag letat efter, Axel Törnemans Torgny Lagman-målning i Riksdagens andrakammare. Tack för det. Kung Olof står i hjälm till vänster, Torgny sitter ner till höger.

Inga kommentarer: