torsdag 19 januari 2012

Sverige, del 9: platser, skogar, landskap


Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Men för all del, vill du ha utdrag för nätläsning, läs den följetong som ges här. -- I riksdagen står Reinfeldt, Juholt och Fridolin och talar. Det är bra. Det är det svenska folkstyret i aktion. Dess rötter lades av män som Torgny Lagman och Engelbrekt, av bönder som knutit näven öppet mot stormannavälde - stormän som dessa typer som tror sig kunna föreskriva oss svenskar hur läget ska vara. Men ni mina herrar får passa er, ni sitter bara vid makten för att ni valts in av folket - ett folk ni försöker hjärntvätta med propaganda. Men nu går det inte längre. "You can't lie to all of the people all of the time" som Lincoln sa. dn dn exp svd svd

Index: Svensk historia: alla 30 delarna




I tidigare inlägg har jag berättat om framväxten av det medeltida Sverige. Jag har skildrat utvecklingen fram till 1060. Ett axplock ur denna krönika: del 1, del 2, del 4 och del 8. Nu ska jag titta på landet som helhet, på landskap och platser som varit knutpunkter och brännpunkter sedan Sveriges begynnelse.

Om man ser på en vegetationskarta över dagens Sverige så är det mycket skog. Har vi grönt för skog och gult för åker så överväger grönt till 95%. Och några skilda skogsområden som i till exempel England finns inte. Vi lever i en enda tusenmilaskog har det sagts. Så är det nu och så var det än mer under tidig medeltid. Skogen präglade landet och de större, mer oländiga skogsområdena skilde landskapen från varandra. Landskapen hade skilda lagar och det hände att man såg folk från andra landskap som ”utländska män”. Vägarna var dåliga och var föga mer än ridvägar; några forvägar för häst och vagn fanns inte. Sjövägen var enklare liksom att man föredrog att förlägga långresor till vintern, om man får tro Odhner.

Det var mycket skogaland men naturligt öppna bygder fanns också. Man måste inte röja av varenda kvadratmeter för att få till åker och äng. Värend kring Helgasjön och Åsnen, Skaraslätten och den skånska slätten, samt i Östergötland området kring Motala ström, Boren och Roxen; detta var goda jordbruksbygder även under hednatiden. Och i Svealand hade vi Närke kring Hjälmaren och, norr om Mälaren, Uppland. Det sistnämnda är rätt rikt på skog men det känns som ett slättland och var då som nu ett rikt odlingslandskap. Det var gammal sjöbotten som relativt nyligt kommit i dagen.

Låt oss se närmare på det svenska landskapet vid denna tid med Geijer som en av guiderna. Vi börjar lite oegentligt med ett danskt landskap som först senare blev svenskt. I alla fall var Skåne på 800-talet ett rikt land, väl uppodlat. Det hade ”en redan gammal, även sydligare grannländer överträffande odling” [Geijer s 61]. Man odlade säd på slätterna. Skåne stod under dansk hegemoni, det var ”dess skönaste del”; Danmarks kärnland var sedan gammalt ön Själland medan dess västligaste landskap Jylland då var rätt öde. Tyskland var till stor del ett skogsland vid denna tid. Vid Skånes kuster fanns ett rikt fiske och på marknaden i Skanör kunde man på hösten köpa malt, vete och honung. Jag antar att detta användes vid öl- och mjödbryggning. Lund var vid denna tid en betydande köpstad, omgiven av en mur och med en träborg som högsäte.

Som en skånsk utmark betraktades Halland. I slutet av hednatiden omtalades detta kustland som fattigt och föga lockande för sjörövare. Men det fanns mycket ek- och bokskogar här, en källa till maritim rikedom: av ek sågades bordläggning och av bok gjordes master. Blekinge hörde på 800-talet ännu till Sverige och verkar ha varit ett smärre vikingaland eller rövarnäste, döm själva: ”De barbariska Blekingeborna voro fruktade sjörövare, samlade därigenom skatter och hade överflöd på fångar.” [s 62] Även Öland och Gotland ansågs höra till Svea rike.

Skåne skiljs från Småland av djupa skogar och bergkullar. Detta Småland är ett högland, en samling små länder såsom Möre, Finnveden, Tjust, Njudung, Ydre och Värend. Detta sistnämnda är landskapets mellersta och sydligaste del, omgivet av viltrika skogar och med fiskrika floder, ”fullt av bi och honung, prytt med fruktbara åkrar och ängar.” [s 63] Kalmar omtalas som Kalmar-näs på 1020-talet. Hundra år senare var Kalmar köpstad.

Om vi går till västkusten så tenderade sveakungarna att utsträcka Västergötland ända till Göta älvs mynning. Man behövde fritt utlopp för västliga sjöfärder. Norr om Göta älv rådde norske kungen, närmast över landskapet Bohuslän som förr hette Ranrike. Det kallades även Elfvarfylke, Alfhem och Viken, det sistnämnda av hävd sedd som stamort för vikingarna, ”ett hårt och trotsigt folk, som levde av sjön och stod i elakt rykte”. [s 64] – Vid Göta älvs utlopp i Västerhavet möttes de tre nordiska rikena, Sverige, Norge och Danmark. På Brännö eller Danaholmen, uppgifterna går isär, möttes de tre rikenas gränser. Uppströms älven vid Kongahäll (dagens Kungälv) eller vid Lödöse skedde många kungamöten: man möttes och diskuterade gemensamma frågor, medlade för att undvika krig och mäklade bröllop. Lödöse var även en plats för handel med korn, malt, vadmal, salt och sill. I det inre av Västergötland omtalades Falköping och Skara i tidiga källor; för sin handel torde dessa orter ha fått sina varor från Viken.

Västergötland är idag erkänt som ett lika om inte mer utvecklat medeltidsland än Uppland och Mälardalen. Vi har haft västgötaskolans diskussioner, vi har haft Guillous Arnromaner som skildrar landsdelens vitala liv, och Geijer noterar för sin del landskapets folkrikhet och dess politiska makt som ökade än mer när kristendomen kom. Västergötland kristnades före Uppland, och här kan man anmärka att bygdens alla kyrkor förutom den andliga innebörden även är tecken på världslig välmåga. - Vad gäller Guillous romaner så är de lite svaga stilmässigt, de "går knappt att läsa", men symboliskt spelar de roll: folk vill läsa om gamla tider och då kan Arnromaner duga som introduktion.

- - -

Jag har nyss talat om Västergötland, kärnland för Gotiska Klubben. Öster om Vättern har vi så det andra, mindre kända gotalandet: Östergötland. Det avgränsas i söder av Holaveds under hela medeltiden ogästvänliga, svårgenomträngliga skogsmarker. Kommunikation via havet var enklare. Östergötlands centrala del var redan då en fruktbar nejd säger Geijer. I nordöst fanns skogen ”Kolmörker” (Kolmirk, Myrkvidr), i Västgötalagen kallad det nu gängse Kolmården. I nordväst fanns även skogar och dessa övergick i Tiveden som nådde ända bort till Vänerns stränder. Tiveden avgränsar Närke från Västergötland. Skogarnas ödslighet på den här tiden sammanfattas väl i denna uppgift: ”Ännu år 1177 irrade konung Sverre i dess [= Tivedens] stora och okända ödemarker sex till sju dagar på en färd från Östergötland till Värmland, utan att träffa på någon tillflyktsort mot hunger och köld.” [s 67-68]

I det gamla, forntida, medeltida Sverige levde man antingen sunnanskogs eller nordanskogs. Skogsbältet utgjordes av Tiveden och Kolmården. Söder om dessa låg Götaland, norr därom var Svealand. Närke/Närike var för sin del Svealands sydvästra utmark, möjligen skådeplats för ynglingakungen Bröt-Anunds odlingar och sedermera död i ett av Snorre omtalat bergras. På basis av en not i Geijers text [s 70-71] kan sägas att detta antagligen skedde vid Himmelshed, möjligen i Högahed, en ås som går från från Tarsta till Svennevads socken. Skogen kallas lämpligt nog Bröten och Bröt-Anund sägs vara begraven under en viss sten söder om Svennevad. En annan omnämning av Närke från heden tid är att Sigurd Ring inför marschen söderut till Bråvalla slag tågade genom Örebro, då kallat Öresund, Eyarsund eller Eyarsundsbro.

En annan utmark var Södermanland, ett Sudermannaland sett från Uppland och möjligen koloniserat därifrån, på samma sätt som Västmanland var en västlig utmark av Uppland. Södermanland är förvisso en rik bygd idag men på hednatiden var det mest en skärgårdstrakt och vikingasäte enligt Geijer. Södermanland har en viktig forngermansk lämning vid Ramsundsberget mellan Jäders och Sundby socknar: Sigurdsristningen. Omsvept av tre drakslingor skildras här i stiliserade bilder Eddans Sigurdsaga med Sigurd, fosterfadern Regin, draken Fafne och hästen Grane och allt.

Vi befinner oss nu i det egentliga Svithiod. Det är alltså Svealand eller Svea rike, på 1500-talet av en sådan som Olaus Petri stavat ”Sverike”, med nuvarande ellision ”Sverige”. Det avgränsas i väster av Värmland, förr ett omstritt gränsland mellan Sverige och Norge. Olof Trätälja härskade här varefter hans ätt, Ynglingaätten, viker av just till Norge där den finner sin sista blomstring. Svelands kärnland är Uppland, förenat av de så kallade folklanden Tiundaland, Attundaland och Fjärdhundraland. Som förleden antyder hade Tiundaland tio härarden, Attundaland åtta och Fjärdhundraland (ursprungligen) fyra. – Geijer anser att ”de gamla underrättelserna” är ense om att det politiska Svithiod låg norr om Mälaren. Här fick Ynglingaätten sitt fäste, först i Sigtuna, sedan i Uppsala. Två andra gamla orter i Uppland var Tierp i Tiundaland samt handelsplatsen Birka på sin Mälarö. Stockholm fanns inte på denna tid, det grundades 1250. Dock omnämner Snorre Agnefit som lär ha legat på den ö som idag är Gamla Stan.

Till Uppland kunde enligt Geijer på hednatiden räknas ”allt land norr om Mälaren”, alltså även Västmanland och Dalarna. Dalarna kallades Järnbäraland vilket antyder bergsbruk. Enligt modern arkeologi har kopparbrytning påbörjats i Falun cirka 850. Det första dokumentet om gruvan är det så kallade bytesbrevet från 1288, där biskop Peter i Västerås bekräftar återköpet av en åttondel av ”Tiskasjöberg”, som var namnet på gruvan. En av hednatidens få påvisbara orter i dalbygden är Torsång, fordom Thorsangur.

Om Uppland alltså var ”allt land norr om Mälaren” torde dit även ha räknats Norrland. Om forntida norrlänningar skulle till tings fick de åka till Uppsala ting föreställer jag mig. Norrland koloniserades av svear, alltså är norrlänningar del av sveastammen.

Geijer visar oss att även i tidiga källor omtalas Norrlands ursprungsbefolkning, samer eller finnar. Man hade inte så noga reda på vad som skilde dessa två folk. Även Finlands inhemska namn, Suomi, är ju besläktat med ”same”. Ordet i sig lär betyda moras vilket är lika med kärr, träsk, myrmark. Det nordligaste Skandinavien kallades Finnmarken.

I nästa avsnitt ska jag ge lite kulturhistoriska notiser. Det ska handla om hednatidens folk, sociala liv och seder. Sedan fortsätter krönikan med högmedeltiden.




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla 30 delarna
Sverige, del 6: kristendom och hedendom
Heidenstam: Folke Filbyter
Svenskarna och deras hövdingar
Ångermanälven vid Sollefteå, sedd söderut. Fotot är taget på 1950-talet.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Ett stort tack till Svenssongalaxens fina och lättlästa redogörelser….

Fint det där om Dalarna och ”Järnbärarland”…..

Tiskasjöberg – T´ska´se´berghär´?…..—”Det går att se berg, stora som sjöar, här”…? …
Tiskasjöberg….

Torsång – Thorsangur….. -Tor, (med hammaren), ”sjunger”, (sina hammarslag)?..…
- Thors sånger…Thorsangur….

Mycket roligt av Svenssongalaxen att skriva om dessa saker….


Tack igen…..

Fri pdf sa...

Varsågod anonym...

Denna krönika rullar på bra och det finns mer på gång. Gällande etymologin i Tiskasjöberg mm så gillar jag också att spekulera över dylikt. Man utgår från konkreta fakta och gissar sig fram. Sådant ger ens inre liv innehåll.

Det måste alltid finnas fakta i en historisk redogörelse. Nu kommer väl denna krönika att ha vissa friare, essäistiska inslag. Jag kommer att förbigå vissa saker som Håtunaleken och storskiftet, kanske kommer inte hela slaget vid Breitenfeld att återberättas. Men detta kompenseras av att jag resonerar och har åsikter om sådant som enväldets nödvändighet som krigsdiktatur och frihetsrtidens omogna karaktär. Sådant som ingen annan vågar säga. Sedan ska jag skildra utecklingen över 1800- och 1900-tal och ge en svidande vidräkning över den lobotomerade modernism som förött detta land.

Jag förespråkar för den skull ingen omöjlig nostalgi, ingen ensidig "det var bättre förr"-attityd. Jag förespråkar i synen på Sverige en arkeofuturism, detta att både vörda forntid och älska framtid. Detta är det heller ingen annan än jag som säger i detta land, varken någon modern politiker, filosof eller historiker. Dock är jag Guillaume Faye mången tack skyldig för att han myntade termen ifråga, "arkeofuturism".