torsdag 2 februari 2012

Sverige, del 21: barocka tider


Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Men för all del, vill du ha utdrag för nätläsning, läs den följetong som ges här. -- I min svenska krönika handlar det nu om barocken, svensk stormaktstid. Det handlar om ett storvulet skede, om Kristina och Karl X Gustavs dagar. Det var tider av gyllenläderstapeter och tjocka gubbar, oprovocerat krig och drömmar om ett Norden under svensk spira. Det var en tid av svensk rikedom, i alla fall för adeln som tenderade att flytta fram sina positioner. Men offensiven kom av sig och det svenska bondeståndet överlevde - den svenska odalbonden levde vidare, dock utplånades samtidigt hans bröder i länder som Danmark, Centraleuropa och England. Detta är en särpräglad svensk landvinning: fortlevnaden av en fri bondeklass. Här nedan ska det dock inte handla om bönder per se utan om diverse som rörde Kristinas och Karls regimer och personligheter.

Index: Svensk historia: alla 30 delarna




När Gustav II Adolf dog hade han bara en dotter som arvtagare. Hon skulle bli regent och drottning vid 18 års ålder. Men nu, 1632, var hon bara sex år. En förmyndarregering fick inrättas. Denna leddes som sagt av Axel Oxenstierna som höll i statsrodret och lotsade Sverige genom kriget i Tyskland som pågick med oförminskad styrka. Dock fördes det mer med legosoldater nu och mindre med utskrivet svenskt bondfolk.

För att repetera så var Oxenstierna en skadlig representant för adliga särintressen. Han gynnade sin klass på rikets bekostnad. När Kristina tillträdde vägrade hon emellertid att avge någon adelsvänlig kungaförsäkran, vilket hedrar henne. Hon avskar Oxenstierna och hans söner från inflytande. Dock gynnade hon realiter adeln själv med sina godsdonationer och sitt favoriserande av den ena och den andre aristokraten.

Kristina var lärd och bildad, något av en kvinnlig Erik XIV: bra för kulturlivet, en härskare med idéer, dock utan styrsel och politisk konsekvens. Under hennes regim vann dock riket dels danska länder, dels tyska. Efter ett blixtkrig mot Danmark erövrade Lennart Torstensson Jylland söderifrån och en annan här tog merparten av Skåne. Efter diverse sjöstrider var Danmark utmattat. På gränsen mellan Småland och Blekinge, i Brömsebro, avträdde Danmark åt oss Jämtland och Härjedalen, Halland och Gotland samt gav oss tullfrihet i Öresund. Dittills måste man betala en avgift för att få segla ut i Nordsjön och in i Östersjön.

I Westfaliska freden bilades kriget mot kejsaren. Alla tyskar fick religionsfrihet; katolska furstar fick inte förtrycka protestanter och vice versa. Territoriellt fick Sverige halva Pommern och därmed makten över Oders mynning, vi fick ett område vid Elbes och Wesers mynningar samt staden Wismar med omland. Jämte Weichsel och andra floder vi redan kontrollerade fick vi makt över Tysklands Östersjöhandel och därmed goda tullinkomster. Vi var en tysk maktfaktor, vi hade inflytande över Tyska rikets ärenden; detta hade som sagt formen av en federation av stater under kejsarens hegemoni. Som länstagare under kejsaren hade vi nu rösträtt vid tyska riksdagen.

- - -

Kristina är intressant som person och individ. Men som monark var hon dålig för landet. Hon var ointresserad av regeringsbestyr och ville ägna sig åt konst och kultur. Hon såg till att kusinen Karl Gustav blev tronföljare och abdikerade sedan. Karl X Gustav regerade för sin del under sex händelsrika år, från 1654 till 1660.

En sak som inbjuder till spekulation är: vad hade hänt om vi fått behålla Trondheims län? Vi fick det i Roskilde 1658 men förlorade det i Köpenhamn två år senare. Hade vi fått behålla länet, en bit av Norge med Atlantkust som delade landet mitt itu, torde även norra Norge ha graviterat mot Sverige. Och om allt detta blivit vårt kunde vi ha fått oljerika havssocklar (om de nu ligger så långt norrut), vi kunde ha fått fiske. Dock hade vi även dragits in i stormaktsspelet på Atlanten under första och andra världskriget så vad vet man, det hade kunnat kosta oss en hel del, men det hade kanske varit ett pris värt att betala. Kanske hade Sverige blivit politiskt starkare av det hela och kunnat skapa en nordisk union under 1800-talet.

Ja, vad vet man. Jag vet bara att Trondheims län tillhörde Sverige under de två sista åren av Karl X:s regering. Härmed något om denne kung.

Man kan att börja med göra lite psykologiska antaganden. Till exempel: hur var det med hans och kusin Kristinas vänskap? Var de smått kära som unga? Och svalnade Kristinas känslor när Karl började få fjun på överläppen? Heidenstam antar det i ”Svenskarna och deras hövdingar”. – Kristina var inte lagd för äktenskap sa hon senare, där har vi kanske förklaringen till vänskapens utplanande. Hon var inte den svärmiska, romantiska typen. Dock gjorde hon rätt som la riket i Karls händer, det var hennes bästa regeringshandling. Pfalzätten gjorde Sverige på det hela många tjänster. Vi behöver inte petimäteraktigt räkna vunna eller förlorade provinser; man styrde statsskutan genom stormiga år, på sviktande isar och genom rök och damm, och dynastin lämnade riket lite stukat men ännu självständigt. Det är ett vad mig beträffar ett gott eftermäle. Man visade som aldrig förr vad svenskar, knektar och civila, var kapabla till. Se Heidenstams "Karolinerna" för detaljer i denna mentalitetshistoria.

- - -

Det karolinska skedet vidgade bilden av vad ”svensk” och ”svenskhet” betydde. Vi fick sinnebilder som ”tåget över Bält”, ”den karolinske krigaren”, ”gråkappan”, ”Karl XII” och annat heroiskt. Seger eller förlust är inte avgörande för vårt nutida perspektiv; det karolinska skedet vidgade vad begreppet Sverige var. Storsvenskheten, redan där sedan Gustav II Adolfs dagar, fulländades politiskt med Pfalzätten. Kulturellt har vi sedan dess ännu storvulenhet och lätt hybris i vissa svenska förhållningssätt, som firanden av segrar för Tre kronor. Vi svenskar vet att vi är bäst, hockeysegrar återställer så att säga bara ordningen. Norrmän ser för sin del med storögd förvåning när de vunnit dylika segrar. Däri ligger skillnaden. Där har vi den storsvenskhet som ännu är en realitet.

Jag återvänder till mitt psykologiserande över Karl X. Enligt någon var hans handstil i ungdomen prydlig och pedantisk. Sedan, som kung, blev den alltmer yvig. Han var alltså från början en timid adelsgosse med osäker ställning: han måste leva upp till rollen som arvfurste samtisdigt som han var föga mer än en landsflyktig tysk. Han kom sig dock och blev med tiden en storvulen krigare och självrådig monark, en som visste var skåpet skulle stå, en som gav order och fick dem åtlydda. Visst hade han även inslag av hybris och chauvinism, som Polenkriget som startade på tveksamma grunder. Att han efter Roskilde inte nöjde sig med vad han fått utan planerade ett nytt krig varmed Danmark skulle helt annekteras var också ”yverboret”. Det straffade sig: vi förlorade Trondheims län på kuppen. Den svenska stoltheten fick sig en knäck vid Köpenhamns försvar och den danska fick sig i motsvarande grad en lager. ”Studenter som tågar ut för att försvara Köpenhamn” är en av många målningar i striderna 1659-60 som blev en dansk nationallegend om motstånd och samling i en tid av nedgång. Sverige hade just kuppartat tågat över Bälten och tilltvingat sig Skåne och Blekinge, men när Karl X fortsatte kriget på grund av vissa ouppfyllda klausuler i fredsfördraget reste sig Danmark ur askan och bjöd oss spetsen. Quelle affaire.

Vi behöll Skåne och Blekinge (och Halland och Bohuslän) men vår stolthet hade fått sig en törn tack vare Karl X:s omättlighet. Så dog han ju strax därefter också. Nemesis divina...?

I nästa avsnitt ska jag skildra Karl XI och Karl XII:s tid.




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla 30 delarna
Verner von Heidenstam: "Karolinerna"
Sverige, del 17: Erik XIV och Johan III
Bibliografi
Norge, sagornas land
Heroismen finns och fungerar
På Kållandsö i Vänern ligger Läckö slott. Sitt nuvarande utseende fick det i mitten av 1600-talet.

4 kommentarer:

Markus Andersson sa...

Hej Svensson, jag undrar vad du anser om Morgonstjärne upproret? Anders Fryxell som var en lärd och kunnig historiker skrev att det var ett omfattande uppror på sextonhundratalet, som orsakades av att böndernas frihet var hotad av fogdeväldet som importerats under Drottning Kristinas tid. Nutida politiskt korrekta historiker har dock valt att bortse från Fryxell och menar nu att Morgonstjärne upproret bara var ett uppror av femton torpare i Närke. Men de har inga nya källor att åberopa.Jag misstänker att man här har förfalskat historien för att man vill föringa vår stolta odal tradition som vår allmoge utan att tveka var berädda att offra livet för. Som sagt, vad är din ståndpunkt i denna viktiga fråga?

Fri pdf sa...

Jag har inte hört talas om detta uppror förut. Men det sätt som du beskriver moderna historikers reaktion är typisk, symptomatisk, ja helt enkelt standardreaktion 1A: förnekelse, omtolkning av varje heroisk händelse, snål attityd mot traditionella historiker.

Dessa femton torpare gjorde i alla fall uppror. Då behöver man inte vara så knusslig. Då finns ju en händelse baserad på ett konkret sentiment.

Om vi ser generellt på dagens historiker och deras förnekelse och nihilism så tröttar den ut en. Viss koll på ny forskning måste man ha men om det gäller dagens sentiment som bara är förnekelse och traditionshat så ger det föga. Dick Harrison, Peter Englund och alla deras gelikar bör tigas ihjäl. De har inte tillfört något till förståelsen av Sverige. Bara upprepat gamla fakta och presenterat den med ett indignerat tonfall.

Ta Englund. Han känner motvillig beundran för den Erik Dahlberg han skrivit en tegelsten om. Varför "motvillig"? Vad är det som är så fantastiskt farligt med att öppet erkänna beundran och förundran för det förflutna Sverige och alla dess personer och händelser...?

Markus Andersson sa...

Tack, nu fick jag vatten på min kvarn.
Är inte det ytterligare ett skrämmande tecken i tiden, viljan att beröva oss vår historia?
I Sven Delblancs dystopiska bok "Moria land", skriver han att man alltid börjar ockupationen och utplåningen av en nation genom att förringa och förstöra spåren av dess historia.
Vilhelm Mobergs bok "Rid i natt" är visserligen ett skönlitterärt verk, men enligt Mobergs själv, helt byggt på det verkliga Morgonstjärne upproret på sextonhundratalet. På Wikipedia står det att dåligt väder(!!??) var orsaken till upproret. Ja det är som du skriver tröttsamt att se hur politiska intressen idag mer än på länge försöker styra allmänhetens historieuppfattning. Min egen åsikt är att kunskapen och förståelsen för upproren i landet är viktiga inte minst för att kunna förhålla oss till vår egen tids stora hot mot vår uråldriga frihet.
Jag läste tegelstenarna om Erik Dahlberg för mer än tio år sedan, låter verkligen ansträngt att prata om motvillig beundran i sammanhanget. Varför inte BARA beundran?
Det är som med den röda stugan inom " kultureliten". Den får man inte ha ett okomplicerat förhållande till om ska platsa.
Man måste ha ett neurotiskt förhållande till allt svenskt som för oss andra är helt självklart och naturligt.

Jag har inte hunnit läsa hela din berättelse om vår historia men kommer att göra det tids nog. Ska du inte trycka något i bokform, det tycker jag du ska göra.

hälsn/

Markus Andersson

Fri pdf sa...

"Mora land" av Delblanc är bra. Denna 80-talsroman antydde ett Sverige ockuperat av Ryssland. Idag lever vi nästan ändå i ett sådant land, i ett sådant stelnat kulturklimat. Oy vey.

Svenska historiker idag har tvivelsjuka, det är diagnosen. Själv satsar jag på en mer positiv, affirmativ, bejakande attityd. Man ska vara rimligt kritisk och ha respekt för fakta, men den rådande "ursäkta förlåt"-attityden mot allt traditionellt svenskt är orimlig.

Min svenska historia kan gott och väl bli något stort. Jag ska bara komplettera lite. Massiv volym. Men annars har jag faktiskt tryckt en del i bokform, se här med diverse länkar. Vid tillfälle kanske jag kan skicka dig något provex.