fredag 3 februari 2012

Sverige, del 22: Dominium Maris Baltici


Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Men för all del, vill du ha utdrag för nätläsning, läs den följetong som ges här. -- I dagens Sverige råder kriminalitet. Vi ser det i Malmö, vi ser det i Stockholm. Vi ser det i hela landet! Nyåret har dominerats av handfallenheten mot invandrarrelaterad brottslighet i Malmö. Staden är lamslagen. Jag kan bara säga: detta hade vi inte på Karl XI och Karl XII:s tid. Då rådde lag och ordning. Lösdrivare och tjuvar spärrades in eller tvingades in i armén. Där gällde: marschera eller dö, dö för Sverige, på slagfälten vid Lund, Narva och Kliszow. Hela landet genomsyrades då av en anda, en anda som sa: "Gör din plikt, ingå som en del i samhället, var med och bygg Dominium Maris Baltici". Fria Tider

Index: Svensk historia: alla 30 delarna




Karl X Gustav dog mitt under brinnande krig 1660. Vi fick fred med Danmark vad det led; Trondheims län förlorades men innehaven av Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän bekräftades för gott. Med Polen slöts även fred och vi fick provinsen Livland. Det svenska riket nådde sin största omfattning. Vi behärskade Östersjön, vårt välde var som geopolitikerna säger circumfluvialt. Vi omgav likt Romarriket ett vatten: Rom Medelhavet, vi Östersjön. Vårt var ett Dominium Maris Baltici. Att vi inte ägde hela den nordtyska kustremsan betydde föga. Vi utövade hegemoni i Östersjöns innanhav.

Kungen var död och en ny förmyndarstyrelse måste inrättas för sonen Karl. Åter fick vi ett adelsvälde, åter drev statsskutan vind för våg. Indragning av adelsgods till kronan hade påbörjats av Karl X Gustav men avstannade strax på grund av krigen. Det adelsvälde som rådde blev nära nog katastrofalt. Om bara adeln haft någon statsman av format hade det kunnat gå bra men nu fanns det bara oansvariga mångfrestare, slösande lyxdjur som Magnus Gabriel de la Gardie, han som ”kunde förtära hela kungariken, ifall han hade kommit åt.” [samtida utsaga citerad efter Grimberg II s 166] I det rådande läget krävdes en stark kungamakt för att värna allmänintresset. Adeln hade sina goda sidor men lämnad åt sig själv värnade den bara sitt särintresse till men för landet.

Det blev ett nytt krig mot Danmark vad det led. Det gick dåligt eftersom ingen fast styrande hand fanns. Karl XI spottade emellertid upp sig och tog befälet under detta skånska krig, han vann slaget vid Lund och sedermera hela kriget. Det slutade med att vi fick behålla Skåne och allt annat: status quo ante bellum. Men som helhet hade läget i krigsmakten, i synnerhet flottan, varit dåligt. Karl förvånades över det usla tillstånd landet befann sig i. Hans förmyndare hade mörkat läget, de hade berikat sig på statens bekostnad. Så Karl gav reduktionsverket en nystart och ägnade så varje dag av resten av sitt liv åt att reparera det som förfallit och rusta landet inför de utmaningar som väntade.

- - -

Statens finanser var förödda. Statens tillgångar var delvis bortskänkta till adelsmän. Höga rådsherrar kunde enligt Grimberg förläna kronogods åt sig själva, åberopande löften från den nu avlidne Karl X Gustav:
Snart fanns det i statskassan ej ens medel till de nödvändigaste utgifterna. Ämbets- och tjänstemän fick inte ut sina löner. De måste nästan tigga hos myndigheter och enskilda personer för att få något till sitt uppehälle. Följden blev, att många av dem tog mutor och blev lata och liknöjda i sitt arbete. Soldaterna rymde i massa för att ej behöva svälta ihjäl, och i hamnarna låg dyrbara krigsfartyg och ruttnade ner. [Grimberg II s 165]

Karl XI övertog alltså likt Gustav Vasa ”ett öde och förlamat rike”. Karl måste gå till rätta med förmyndarregeringens herrar. På riksdagen 1680 beslöts att kungens förmyndare måste ersätta den skada de tillfogat riket genom sina försummelser. Karl genomdrev detta med hjälp av lågadel, borgare och bönder. Det kallades förmyndarräfst. En speciell domstol dömde högdjuren eller deras arvingar att betala dryga böter till staten.

Nu fortsatte arbetet med reduktionen, det vill säga reducera adelns godsinnehav. Adelssläkterna hade i regel sin stamdomän, deras arv och eget, men utöver den hade de på sistone tillvällat sig även kronogods. De som misstänktes leva på kronogods måste bevisa att den var deras arv och eget. Kunde de inte det vräktes de. Det gick i regel ingen nöd på adeln. Magnus Gabriel de la Gardie fick ju behålla en gård som han kunde leva arbetsfritt på till sin död, även om det pjunkas över hur synd det var om honom. Högadelns makt var bruten och allmogens frihet var räddad. Det hade varit hotande nära en feodalism, nära att livegenskap införts i adelns småriken såsom Per Brahes välde runt södra Vättern. Nog kunde en sådan som Brahe vara en god härskare men denna feodala söndring var dålig för riksenheten. Vi slapp livegenskap, ett förhållande som annars rådde i Danmark. Där hade man ju vornedskabet som rådde än en lång tid.

- - -

Sverige fick ett slags diktatur, kungligt envälde. Det var nödvändigt för landets säkerhetspolitiska läge var utsatt. Krigsmaktens skick var inte optimalt, dess uppbyggnad måste prioriteras. Att till exempel tvångsenrollera manskap för varje nytt krig var dels illa omtyckt, dels gav det dåligt manskap. Härför måste brådskande reformer för hela staten vidtas; vi var ett fattigt land med dålig likviditet, reda pengar var en bristvara. All rikedom kom från jord- och bergsbruk. För att anpassa sig till denna låga likviditet fick vi indelningsverket som var ett slags återgång till naturahushållning: officerare, soldater, präster och tjänstemän avlönades med inkomster från vissa gods och gårdar istället för i reda pengar.

Landet var hotat av aggressiva grannar. I detta läge envälde av nöden, att på detta sätt regera utan råd eftersom rådsaristokratin saknade politisk mognad. Sedvanerätten sa att kungen skulle regera med råds råde men denna medeltida institution började spela ut sin roll. Karl kunde finna goda rådgivare ändå. På 1680 års riksdag fick Karl av ständerna rätt att konsultera rådet ”när han så behagade”, vilket torde ha tolkats som ”aldrig”.

Exekutivmakten, det vill säga kungamakten, stärktes. Som balans fanns nu riksdagens fyra stånd, adel, präster, borgare och bönder. Dessa stiftade lag och lade på skatter. Men strax fick kungen igenom riksdagsbeslut som gav honom själv rätten att bestämma skatter och stifta lag. Karl blev en ”envålds, allom bjudande konung, som har makt att efter behag styra sitt rike”. Envälde är inte optimalt, det minskar möjligheten till återkoppling och reglering, men det måste till i dåtidens Sverige, ett land med 1,5 miljoners folkmängd som hotades av Danmark, Polen och Ryssland. Ett slags väpnad fred rådde. För att styra statsskutan genom detta behövdes en ansvarsfull arbetsmyra som Karl, ej hindrad av en praktlysten adel som, lämnad åt sig själv, tenderade att berika sig. Ställda under envälde, under kungens pekande värja, visade det sig ju att adeln kunde göra riket många goda tjänster som officerare, ämbetsmän och präster. Och i detta sammahang avskaffades ju inte riksdagen, den ställdes bara i viloläge kan man säga. Därför var envälde det bästa för Sverige just då.

- - -

Karl XI dog knappt 40-årig 1697. Han begravdes i det så kallade karolinska gravkoret i Riddarholmskyrkan. Sonen Karl kröntes till kung redan som 15-åring: nu hade han envåldsmakten över detta svenska rike som dominerade Östersjön. Grannmakterna trodde att vi var försvagade av att ha en så ung kung så de förenade sig i en pakt: Danmark, Polen och Ryssland gick samman och förklarade oss krig. Men vår armé och flotta var i gott skick och mobiliseringen fungerade perfekt. Den indelta armén, med ständigt insatsberedda knektar, bestod provet. Karls plan var att slå mot det mjukaste målet först, Danmark. Man hann knappt stiga iland vid Humlebaek på Själland förrän dansken bad om fred. Sedan vände sig Karl mot Ryssland. Den estländska, svenskkontrollerade staden Narva belägrades av en stor rysk armé under Charles Eugène de Croys befäl. Men med sina generaler Carl Gustav Rehnskiöld och Magnus Stenbock gick Karl till anfall och gav oss en strålande viktoria. Svenskarna var cirka 10 000 man, ryssarna 35 000. Dagens datum var den 19 november år 1700.

Sedan följde det svåröverskådliga kriget mot den tredje paktbrodern, Polens kung August. Men förmodligen var det nödvändigt att besegra denne innan man vände sig mot öster igen för det avgörande slaget mot tsar Peter. 1706 hade vi efter svåra härjningar och avgörande slag såsom Klizsow fått fred med Polen. August avsattes. Armén gick i kvarter i Sachsen ett bra tag. 1708 tågades det österut igen. En seger vanns vid Holofzin. Sedan gick det sämre. Efter en hård vinter tvingades vi till slag vid Poltava med känt resultat: förlust och fångenskap för större delen av hären. Karl med några få goda kadrer flydde till Turkiet.

Ett ljus i mörkret var samtidigt slaget vid Helsingborg 1710. Dansken trodde att Sverige var utslaget för gott och försökte återta Skåne. Generalen Magnus Stenbock såg till att Danmark kom på andra tankar. Helsingborg blev en stor svensk seger. Sedan dess försökte dansken aldrig mer att landstiga i Skåne för att återta provinsen.

Läget i Sverige var vid denna tid svårt. Det kan sammanfattas med dyrtid, unga män går ut i krig varvid kvinnor, gubbar och barn sköter allt hemma, missväxt sju gånger, pest och 100 000 döda på grund av detta. Vi hade även företeelser som Görtz’ nödmynt: ett kopparmynt sas gälla för samma summa som en daler silvermynt. När det blev fred skulle kronan återlösa kopparmynten mot silvermynt. Men det löftet klingade tomt efter ett tag. Då tog kronan till hårdare metoder: allt silver konfiskerades i utbyte mot nödmynt. Även järn och annat dyrbart ”nationaliserades” på detta vis, allt för att kunna fortsätta att driva kriget.

Efter fruktlös vistelse i Turkiet återvände Karl omsider. Han samlade en sista armé och tågade mot Norge som var danskt lydrike. Här stupade han för en granatkarteschkula 30 november.

I nästa avsnitt: frihetstiden.




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla 30 delarna
Indelningsverk, rusthåll, rotering
Svensk bushido
Karolinerna
Elden, rörelsen, skogen, sökarljusen mot himlen

Inga kommentarer: