fredag 10 februari 2012

Sverige, del 26: Gustav IV och Adlersparre


Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Men för all del, vill du ha utdrag för nätläsning, läs den följetong som ges här. -- Sverige har militär närvaro i Afghanistan. Vi bedriver militär verksamhet där. Bland annat utbildar vi en lokal milis, CIP. Det betyder "Critical Infrastructure Protetction" - fint ska det heta. För 150 dollar i månaden ges män vapenutbildning. Men utbildningen är ineffektiv. Nyss blev ett svenskt förband beskjutet av CIP. Verksamheten borde ses över men försvarsminister Tolgfors har inga invändningar mot denna praxis. Allt är bra tycks han mena. Intressant ståndpunkt. Lever Tolgfors och jag i samma verklighet? Afghanistaninsatsen bör ses över. Reinfeldt måste agera. Men han är lika förlorad som Tolgfors, en tvärsnittsförlamad elitfigur bortom mänsklig kommunikation. Reinfeldt lever i sin egen lilla värld - en värld av tystnad, låsning och skygglappar. Inget av vikt får diskuteras i Sverige idag. Saker som Afghanistaninsatsen går inte att ifrågasätta i låsningens land. Bara SD är emot insatsen, alltså är även V och MP för, två partier som annars hatar allt vad militära förband och militära insatser heter. Affe-frågan får inte diskuteras liksom etnicitet, svensk traditionalism och massinvandring. Tabu, tabu, förbjudet och locket på. Feminism får inte diskuteras: dess kritiker som Per Ström och Pelle Billing kallas extremister. Sådant är det sorgliga tillståndet i riket idag. Under Gustav IV Adolf var det dåligt också: en verklighetsfrämmande monark som körde landet i botten. Han fick vad han bad om.

Index: Svensk historia: alla 30 delarna




Gustav III gjorde Sverige otaliga tjänster. Han ryckte upp landet ur sin letargi under den ryska stöveln. Som tack för det sköts han på kvällen 16 mars 1792. Två veckor senare avled han av skadorna. Bakom intrigen stod den tidigare nämnde Pechlin som nu arresterades och avled i fängelse. Attentatsmannen Anckarström avrättades. Hundratals adelsmän ska ha varit inblandade i intrigen men polismästare Liljensparre la ner utredningen när den kom högdjuren på spåren. I praktiken hela den svenska adeln ska ha varit medsvuren, inklusive kungens bror Karl.

Kungasonen Gustav Adolf skulle bli myndig först 1796. En förmyndarregering med denne hertig Karl som regent och Gustav Adolf Reuterholm som förste minister inrättades. Gustav IV Adolf kom att bli en välmenande, flitig monark men han kunde inte leva upp till sin idol Karl XII:s nivå. Själve Gustav III ska ha kallat sonen ”inskränkt och envis”. Gustav IV var inte mogen att styra landet i Napoleonkrigens stormar.

Napoleon hade vid denna tid erövrat hela Västeuropa. Endast ryske tsaren stod emot honom. Alexander mötte Napoleon vid Tilsit 1807 där de delade upp Europa mellan sig. Napoleon fick behålla Väst- och Centraleuropa och Alexander fortsatte styra sitt Ryssland som förutom kärnlandet innefattade Baltikum och östra Polen. Nu fick han carte blanche av Napoleon att rycka Finland från Sverige; vi bedömdes inte ha kraft att försvara denna vår östra rikshalva. Finland torde Alexander ha velat ha som en buffert för S:t Petersburg som ju Gustav III hotat i kriget 1788-90.

Finska kriget 1808-09 och tronskiftet hoppar vi över här.

Istället ser vi till Georg Adlersparres livsbana. Denne deltog i kuppen 1809 genom att tåga mot Stockholm med sin armé som höll västgränsen. När han kom till Stockholm hade dock Adlercreutz redan agerat och avsatt Gustav IV. Adlersparre stannade dock i staden och fick ett ord med i laget för att skapa ett nytt statsskick. Han blev en av 1809 års män även om han utmanövrerades senare; han höll på den danske prinsen Kristian August som tronföljare istället för Bernadotte.

Adlersparres bana är intressant. Den har framför allt en scen som hämtad ur en roman: den stolte krigaren rider fram i spetsen för sin armé, på väg till ett rendez-vous med berömmelsen. Men vid en viss gård där man rastar möter krigaren en söt fjälla. Han förtrollas av hennes skönhet och blir kvar på platsen med hela sin armé i tre dagar. Till slut ger han sig av men han lovar fjällan att återkomma. Han gör det vad det lider och gifter sig med henne.

Berättelsen är sann. Det hände Georg Adlersparre när han våren 1809 var på marsch mot Stockholm för att göra uppror. Platsen var Gustavsviks herrgård i Kristinehamn. Kvinnan var Louise Linroth. Adlersparre förde befälet över västra armén och skulle hindra att en dansk armé invanderade oss via Värmland. Som led i en konspiration gjorde då Adlersparre upp med den danske generalen, prins Kristian August, om att denne inte skulle utnyttja situationen. Möjligen gjordes det hela redan nu med löfte åt dansken att få bli tronföljare i Sverige som gentjänst. Sedan tågade Adlersparre med sin armé mot Stockholm. Det var ett ganska exempellöst fall av insubordination och uppror mitt under brinnande krig, men det ursäktas av 1) man lyckades 2) målet för operationen var att avlägsna Gustav IV, som var en usel regent för det rådande läget.

Adlersparre kom som sagt lite för sent med sin armé till huvudstaden. När man tågade in i staden var revolutionen redan genomförd via Adlercreutz’ kupp, den som handgripligen avlägnsat Gustav IV från riksstyret och allt inflytande. Adlersparre fick dock plats i riksrådets konselj samt därefter i det nya statsrådet. Sedan fick han i uppgift att med värmländska divisionen tåga tillbaka till norska gränsen för att där förhandla med den danske prins Kristian August om dennes val till svensk tronföljare. Dansken tackade ja till detta.

- - -

Kristian August blev vald till svensk tronföljare av riksdagen i januari 1810. Dock avled dansken efter något år; hans hälsa var klen och ett fall från en häst dödade honom. Adlersparre var djupt besviken över detta. Över valet av Bernadotte till tronföljare hade han inget inflytande. Adlersparre blev landshövding i Skaraborgs län, utsågs till greve och Serafimerriddare. En inbjudan att inträda i Svenska Akademin avböjde han.

1824 avgick han som landshövding. De sista åren tillbringades han på sitt gods Gustavsvik i Värmland. Där dog han den 23 september 1835. Detta var alltså gården där han träffat sin fru Louise, med vilken han gifte sig i september 1809. Strax därefter föll gården i hans ägo.

För den som vill veta något om Adlersparres tidigare bana kan sägas att han föddes den 28 mars 1760 som son till en nybakad adelsman. Vid åtta års ålder rymde Georg hemifrån med endast några silverslantar i fickan. Dock återvände han hem, höll sig i skinnet och deltog som ryttare i finska kriget 1788-90. Missnöjd med utebliven befordran tog han avsked för att ägna sig litteraturen. Han gav bland annat ut ”Läsning i blandade ämnen”, av hovet kallad ”Läsning i brännbara ämnen”. Mer brännbar skulle Adlersparre bli under kriget 1808 då han återinträdde i armén. Som överstelöjtnant anställdes han vid västra armén i Värmland. På något sätt fick han strax kommandot över den – han måste ha haft talets gåva – och tågade mot Stockholm på våren 1809 som jag berättat ovan.

I nästa avsnitt: Karl XIV Johan.


Litteratur
Alf Henriksson: Svensk historia II. Bonniers 1963
Lars Widding: Svenska äventyr. Semic 1999




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla 30 delarna
Sverige, del 1: om svioner och svear
Svensk suveränitet
Swedenborg
Anti-vitt sentiment
Sorry eliten, alla vet idag att massinvandring pågår
"Björneborgarnas marsch" av Albert Edelfeldt 1892, scen från Finska kriget 1808-09.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det är lite märkligt hur framträdande personer genom historien ibland dör, som på beställning...?

Kanske Adlercreutz hade kunnat insättas som kung, om han inte hade dött?....Eller det var kanske en omöjlighet?...

Likaså Adlersparre? Kanske fanns det viljor åt det hållet?...

Att Napoleons fästmö, köpmansdottern Desideria, plötsligt blir, Bernadottes, Karl XIV Johans fästmö istället, är ju också lite märkligt...

Fri pdf sa...

Vad gäller att plötsligt dö så var ju den där Kristian August sjuklig redan som prins. Sägs det.

Jag tror aldrig Adlercreutz eller Adlersparre var på tal som kungar. Man tänkte ännu traditionellt då. Man måste ha kungliga anor (komma från något utrikes kungahus t ex) för att kunna bli grundare av en ny kungaätt. Desideria å sin sida blev aldrig acklimatiserad här, hon hade nog gärna velat bli fransk furstinna istället. Hur det än gått med Napoleon som partner.