söndag 19 februari 2012

Sverige, del 29: modern armé


Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Men för all del, vill du ha utdrag för nätläsning, läs den följetong som ges här. -- S ökar i Sifomätningen. Det är inget konstigt. Nya partiledare brukar ge skjuts i siffrorna. Vänta och se säger jag, vänta tills Stefan Löfven ställs inför rejäla utmaningar. Hittills har han ju bara sagt ja och amen till allt. Han har inte riskerat något, inte vågat ta i heta potatisar. Han har inte visat ledarskap. Han är bara en populist som alla andra. Man kör en enögd tillväxtpolitik. Bara det är klirr i kassan är man nöjd. Andliga värden räknas för intet, traditionen är död. Och försvaret är i Afghanistan. Annat var det förr, då försvarades Sverige. Dagens politiker, inklusive Löfven, har ingen känsla för Sverige som territorium, Sverige som rike. svd dn dn

Index: Svensk historia: alla 30 delarna




I detta inlägg talade jag om den svenska armén i gamla dagar, om hur man rekryterade knektarna. Värvning och utskrivning var vanliga, sedan kom indelningsverket parallellt med värvning. "Värvning" är alltså lika med personalförsörjning med yrkessoldater, fast avlönade meniga och underbefäl. Dagens yrkesarmé är detsamma. Svenska yrkesförband är alltså formellt inget nytt, vi har haft legoknektar från 1500-talet till 1900-talets början, då värnplikt började gälla mer generellt.

I den förra exposén över arméns historia hade vi hunnit till 1721. Nu gäller det frihetstiden och framåt.

Under frihetstiden behövde Sverige inte ha full styrka i sina förband. Vissa rotehållare slapp hålla soldater men de måste såklart betala för detta privilegium. Det gjordes genom att erlägga en vakansavgift till staten. Övertaliga officerare sattes på halv sold eller fick tjänstgöra i lägre grad än förut. Officersbefattningar köptes och såldes, officersboställen arrenderades ut och hela systemet blev övermåttan fredspräglat.

Under 1700-talet kom en nyhet: lätta trupper. Inom infanteriet blev detta jägare och tiraljörer, inom kavalleriet husarer och dragoner. De sista var strängt taget beridet infanteri men tenderade att vilja stanna på hästryggen och ha status som kavallerister.

Den svensk-finska armé som gick i krig 1808 räknade för sin del 100 000 man. Den bestod till hälften av de indelta förbanden och till hälften av lantvärnet plus vargeringen. Lantvärnet var lika med utskrivet folk och vargeringen var ett slags reserv till de indelta soldaterna. Vargering och lantvärn hade dålig eller ingen utbildning. Men de värvade och indelta soldater som utgjorde resterande 50% hade inte så mycket högre formell kompetens. Man hade snålat in på utbildningen så att det årliga regementsmötet på sin höjd bestod av 14 dagar, såvida det inte inställdes helt. Därtill kom ännu kortare kompanimöten. Så märkligt då att detta manskap överhuvud vann segrar som de vid Siikajoki, Revolax, Nykarleby, Lappo, Alavo och Kuortane. Man ska med andra ord inte stirra sig blind på utbildningen under dessa muskötkrigets dagar. Den indelte soldaten levde i en soldataktig vardag, förvisso fredlig till 99% men med vetskapen att han måste dra ut i krig om det gällde. Och 1808-09 gjorde han sin plikt. Att det kriget förlorades berodde mest på kungens inkompetens, Sveaborgs fall samt en något utlevad attityd hos det högre befälet. Karolinertidens officerare hade plikt och enbart plikt för ögonen; den gustavianska tidens officerare var delvis plikttrogna (som Adlercreutz, von Döbeln) men rätt ofta lata och lagda för konspirationer.

- - -

Tiden efter 1815 började man fundera över allmän värnplikt i Sverige. Man hade ju redan experimenterat med lantvärn. Men dettas sorgliga öde i det senaste finska kriget hade väckt ett folkligt motstånd mot dåligt utbildade medborgarsoldater. Bondeklassen var principiellt emot värnplikten; det rådande indelningsverket fritog dem ju från krigstjänst. De hade det bra under status quo. Detta ständiga knektehåll tillkom som bekant för att avlägsna hotet om utskrivning; kunde bara bönderna i en region garantera uppsättandet av ett visst antal soldater skulle de fritas från den tvångsvärvning som utskrivningen innebar.

Men nu gick det inte att hejda utvecklingen. Under Karl Johans regentskap föreslogs till slut en så kallad beväringsinrättning. Med sin bakgrund som fransk marskalk visste han vad värnpliktiga soldater kunde förmå. Alla vapenföra män mellan 21 och 25 ålades att ställa upp och försvara landet. Dock fick de bara 12 dagars övningstid; så lite hade minsann inte de napoleonska arméer haft som Karl Johan lett till segrar i Europa. Sedan förlängdes övningstiden till 30 dagar. Parallellt med detta kvarlevde indelningsverket. Men strax kom mer substantiella förslag på värnplikt. Och vid sekelskiftet avskaffades indelningsverket. Vakanserna tillsattes inte, så gick avskaffandet till. Men aktiva indelta soldater fick fortsätta tjänstgöra. Vissa indelta soldater kom därför att tjänstgöra in på 1960-talet. Då var tjänsten högst frivillig. Soldaterna hämtades i bil av regementschefen vid tiden för det gamla regementsmötet på hösten. Det hela blev en del av traditionsvården.

- - -

Värnpliktssystemet avskaffades vid sekelskiftet men det fanns vissa ansatser innan det. 1875 lades till exempel det första substantiella förslaget fram: de indelta knektarna skulle ersättas med värnpliktiga som fått 10 – 20 månaders utbildning. Det var en modern idé, en idé i takt med tiden; de indelta knektarna hade ju bara några dagars effektiv utbildning per år. Det kanske gick an för att hantera musköter och mynningsladdade kanoner men nu behövdes ökad utbildningstid för att soldaten skulle kunna hantera bakladdningsgevär, kulsprutor, räfflade kanoner och skyttelinjetaktik. Stridsmiljön förändrades snabbt under 1800-talets senare hälft, visat i konflikter som amerikanska inbördeskriget och fransk-tyska kriget. Eldkraften och stridstempot ökade. En helvetisk, mer splitterrik miljö blev resultatet, kompletterad med minor och taggtråd.

Vid 1901 års riksdag antogs så en ny härordning. Indelningsverket avskaffades. Men de indelta soldater som ville fick som sagt fortsätta tjänstgöra. Ett annat gammalt arv var värvade förband, som Svea livgarde. Huvuddelen av manskapet skulle dock vara värnpliktiga, det var det nya. Antalet infanteri- och kavalleriregementen var, även sedan vi förlorade Finland 1809, nästan 40. Och 1900 års rangrulla räknar ännu 8 kavalleriregementen och 30 infanteriregementen (varibland några med halv styrka = fyrakompaniers bataljoner och kårer). Manskapsreserverna var det alltså inget fel på. Artilleriet utökades för sin del från fyra till åtta regementen och en kår. Nya typer av förband var ingenjör, träng-, intendentur- och fälttelegrafkårer. 1889 indelades arméns utbildning och försvar i militärområden, som kom att vara hela 1900-talet. Norrland delades till exempel in i Milo ÖN och NN, Övre respektive Nedre Norrland. I det senare låg bland andra I 21 i Sollefteå och I 5 i Östersund. I det senare låg Boden med sin garnison och fästning.

- - -

Den indelta armén hade övats på exercishedar. Där bodde manskapet i tält och hyddor några veckor om året. Sånga Mo, Ljungbyhed, Heden i Göteborg, Romme hed, Sannahed och Axevalla hed är namn man kommer att tänka på. Nu behövdes mer permanenta byggnader. Man byggde kaserner med viss förebild i Artillerigården i Stockholm: gula palats med frontoner och valv. Över hela landet finns dessa rejäla hus, idag med annan verksamhet eftersom försvaret praktiskt taget utraderats. Armén förefaller i skrivande stund svältfödd på gränsen till utplåning.

Att enligt beslutet 1901 kalla in värnpliktiga under fanorna var nog bra. Men den massarmé som blev resultatet kunde inte enbart ledas av stambefäl. Därför måste reservofficerare till, en idé från Moltke den äldres Tyskland. Med reservbefäl kunde man utöka antalet förstklassiga förband. Reservofficeren hade gjort sin värnplikt som befälselev och blev, efter examen, övad titt som tätt, lite oftare än värnpliktigt manskap. Men han var 90% av sin tid en civilperson med civilt yrke. Detta system med värnpliktiga, reservofficerare, stambefäl och några värvade soldater var vanligt i hela västvärlden. USA, Tyskland, England, Frankrike: alla tillämpade detta under världskrigsepoken med skilda proportioner för varje kategori. England hade till exempel fler stamanställda meniga än övriga länder.

1914 ökades utbildningstiden för de svenska värnpliktiga. Dessutom tillkom viss vinterutbildning. Det var det första världskriget som nödvändiggjorde dessa reformer. Vi klarade kriget endast för att stormakterna ignorerade oss. Vår armé var blott en sommararmé har det sagts. Den svåraste utmaningen var att få mat och diverse förråd att räcka för landet som helhet. Ingen visste vad världskrig var (man hade glömt Napoleonkrigen) och strategiska förråd saknades. Svält utbröt framåt 1917-18. Revoltstämningar rådde. Dessa lade sig dock sedan Mannerheim vunnit finska inbördeskriget åt den vita sidan, den legala maktens borgerliga högerfalang som stod emot uppror och bolsjevism. Det var fullt krig i Finland, men sans och måtta och västerländska värderingar vann över tjekavälde och plebicism tack vare den vita sidans motoffensiv. Att chockvågorna lade sig även i Sverige efter detta är omvittnat i Mannerheims självbiografi. Han kommer till Sverige efter segern och möter Gustav V. Denne säger att läget blivit lugnare även i Sverige sedan det finska upproret slagits ner. Vi kan alltså tacka Mannerheim och vitfinnarna för att vi inte blev bolsjeviker och en rysk rådsrepublik. Det var annars hotande nära ett tag.

- - -

Efter kriget skars den svenska armén ner rätt kraftigt. 1925 års försvarsbeslut ansågs då som rena slakten. Idag vet vi att armén överlevde, försvaret var ännu förhållandevis starkt. Men i rent antal minskades det hela. Antalet divisioner som skulle mobiliseras reducerades från planerade tolv till mellan fyra och fem. Tolv regementen, vissa med anor från 1500- och 1600-talet, indrogs. Antalet bataljoner som sattes upp av varje regemente minskades från tre till två. En fjärdedel av alla värnpliktiga frikallades: det var den så kallade kategoriklyvningen.

Men redan nu infördes ett fristående flygvapen och för armén infördes ett signalregemente. Och 1936 förlängdes utbildningstiden igen, pansar och luftvärn blev egna truppslag och hela armén skulle mobiliserad uppgå till fyra divisioner. Andra världskrigets organisation, uttryckt i 1942 års försvarsbeslut, gjorde armén hyfsat modern med inslag som pansar, pv-pjäser, granatkastare, k-pistar och handgranater. Första världskrigets landstorm ersattes av hemvärnet. Visst var medianförbandet ännu bara gevärsinfanteri med hästdragen tross. Det var ingen pansararmé, ingen helt igenom motoriserad armé. Tonvikten lades på bredd, på många halvhyfsade bataljoner istället för några få toppmoderna. Men då behövdes mycket trupp för att försvara vårt avlånga land, hotat i väster, öster och söder av aggressiva grannar.

- - -

Sedan trettioåriga krigets tid var regementet den organisatoriska enheten för armén. Ett indelt regemente hade sin stab med överste och överstelöjtnant samt några skrivare och kvartermästare, läkare och så vidare. Armén bestod av dessa i regel två bataljoners regementen: Västerbottens regemente, Dalregementet, Västmanlands regemente och så vidare. I krig och vid övningar drogs man ihop och samlades, något tusental man med tross och befäl. Och när man upplöstes fanns inte mycket som vittnade om dess existens. Det fanns inga utbildningsanstalter, inga kaserner som de som byggdes över hela landet efter 1901 års beslut. Dessa regementen i form av kaserner, kanslihus, matsal, marketenteri, vapenverkstad och förråd blev nu sinnebilden för regementet i fred. De var utbildningscentra med, så gott det lät sig göras med värnpliktssystemet, ständig närvaro av trupp. Det fanns i regel alltid en garnison inne, under sommaren dock mest malajer och befälselever.

När man sedan mobiliserades var det ännu i regementsform, dvs fältregementen med två eller fler bataljoner, och jämte andra regementen inordnade i en division. Efter andra världskriget märkte man att divisionen som minsta enhel var för otymplig. Arméchefen C. A. Ehrensvärd lät då inför brigaden som arméns största beståndsdel. Regemente förblev namnet på utbildningsanstalten. Men i fält skulle pansar- och infanteribrigader mer eller mindre självständigt lösa stridsuppgifter. Över huvud taget skulle allt mindre enheter kunna strida enskild om så krävdes. Redan i seklets början hade von Schlieffen förutsett det tomma slagfältet, det vill säga utspridning på grund av det långskjutande artilleriets verkningar. Men utrustad med automatvapen kunde här, säg, en patrull försvara sig ganska bra även om den inringats. Stridsmiljön ställde ökade krav på grupp-, pluton och kompanichefer. Dessa hade förr bara att följa fanan; nu, i den utspridda grupperingens tid, fick varje befäl ökat ansvar. Man var som chef mer isolerad från högre ledning. Ordonnanser och, senare, telegrafi, telefon och radio möjliggjorde sambandet. Men borta för evigt var musköttidens slutna slagordning, dvs soldaterna framryckande skuldra vid skuldra och hela slaget överblickbart från en kulle, som pjäser på ett bräde. Spridd ordning var och är den moderna stilen. Slagfältet är skenbart tomt. Sluten ordning finns idag bara på kaserngårdsexercis och vid högvakt.

Vad gäller den svenska arméns historiska roll, rent organisatoriskt, så skriver Bellander med 1969 som utkikspunkt:
Sveriges försvarsmakt är modern – men man kan med fog påstå, att den samtidigt är en av Västerlandets äldsta. Många av dagens regementen kan utan svårighet följas tillbaka till Trettioåriga krigets tid. Genom det i sitt slag unika indelningsverket kom organisationen att få en beständighet och anknytning till de olika landsdelarna, som har få motsvarigheter i andra länder. Den lokala rekryteringen av förbanden har fortfarande mycket kvar av det som blev brukligt redan på Gustav Vasas tid. Den allmänna värnplikten har funnits i något mer än 150 år, men den bygger på uråldriga traditioner om den allmänna plikten att värna sin hembygd. – Man kan utan att göra sig skyldig till överdrift instämma i den kände tyske militärhistorikern Hans Delbrücks ord om att svenskarna var det första folk, som åt sig skapade en nationell, fast organiserad armé.” ["Uniformer i färg", s 22]




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla 30 delarna
Den gamla krigsmakten
Sverige, del 16
Bibliografi
Heidenstam: Folke Filbyter
Svenskarna och deras hövdingar

5 kommentarer:

Anonym sa...

Mycket intressant som vanligt!

Eftersom du tar upp 1925 års försvarsbeslut kan kanske denna detalj, som jag nyligen uppsnappat, vara av något intresse:

Per Albin Hansson som var försvarsminister vid tiden för 1925 års försvarsbeslut hade som brukligt var en officer som biträdde honom i arbetet. Per Albin och officeren kom mycket bra överens och blev goda vänner. Officeren var ingen mindre än den kapten Hansson som du och jag diskuterat tidigare, han som utan strid överlämnade fyra jagare till britterna i farvattnen kring Färöarna 1940 då Per Albin hade avancerat till statsminister och landsfader - och fick tillbaka dem ett par dagar senare.

Att kapten Hansson några år tidigare varit militär expert hos och god vän med statsminister Hansson måste ha haft betydelse för kapten Hanssons agerande. Han måste ha frågat sig vilka order han skulle fått från Sveriges statsminister om denne kunnat ge honom sådana (kommunikationerna var ju avbrutna) och kunde uppenbart också besvara frågan korrekt. Per Albins änka sa efter kriget att Per Albin djupt ångrade att han inte stått på kajen i Göteborg för att ta emot kapten Hansson och hans jagareskader.

Kapten Hansson kunde på goda grunder hävda att hans personkännedom och vänskap med Per Albin innebar att han visste vad statsministern och därmed regeringen önskade att han skulle göra.

PB

Fri pdf sa...

Hagman hette han väl. Men visst är detta intressant. Jag har funderat på att kanske ha med jagaraffären i min krönika.

Dina uppgifter stärker bilden av Hagman som en eftertänksam, sympatisk officer. Men om för resonemangets skull flyttar perspektivet till den politiska nivån. Några Rules of Engagement gavs inte åt Hagman, inga direktiv för handlande i tajta situationer. Men om dylika getts kan jag inte tänka mig att någon stats- eller försvarsminister innan hemförandet av de aktuella jagarna, skulle säga: "Om Royal Navy tvingar er att överlämna skeppen, lyd." En sådan politiker skulle minst sagt få det svårt senare, straffas av väljarna eller på annat sätt hamna ute i kylan - för gott.

Det är fullkomligt absurt att överlämna skepp utan strid, vad än resultatet blir. Och hade Hagman vägrat hade ju Royal Navy fått det svåra beslutet att beskjuta neutral flagg. Det gör man inte gärna. Då hade den andre flottchefen fått huvudbry.

Krig är duell, och gråzonslägen-före-krig är också ett slags dueller.

Volksverhetzer sa...

Er det ikke mer sannsynlig at Sverige lærte værneplikt av Danmark-Norge og ikke Frankrike?

Jeg har lest en del svensk historie i det siste, og finner det en blanding av tragisk og underholdende hvordan svenske historikere aldri ser ut til å mene at Sverige kopierte noe som de Dansk-Norske gjorde, og som viste seg smart.

F.eks. er det vel ikke umulig at Adelsparre og hans soldater, plassert som de var ved grensen, så at befolkningen i Danmark-Norge hadde det langt bedre enn den svenske på denne tiden, og derved ble de første til å gjøre opprør?


Aldri har vel en oppegående svenske reist i Norge, og ikke konkludert med at Sverige bør være rikere i snitt, da de både har en mer kompetent befolkning og et mer gjestmildt landskap.

Da som nå, betyr det når Norge er rikest eller slår svenskene på andre måter, at svenskene gjør noe alvorlig feil.

Uten å være historiker, virker det som at eliten i Sverige har lang tradisjon med å forakte Medelsvensson, og at perioder hvor forakten er som størst, er korrelert med perioder med relativ fattigdom sammenlignet med nordmenn.

Fri pdf sa...

Värnplikt började man diskutera i Sverige efter 1815. Då tillhörde ju Norge till riket. Hur Norges försvar såg ut på den tiden har jag ärligt talat dålig kunskap om, men inte torde de haft mer avancerad rekrytering än Sverige. Norges dåtida armé - yrkesförband plus lantvärn?

Norge som del i svenskt försvar: Sverige förlitade sig bl.a på ingripandet av norska skidtrupper om ryssen anföll över Norrbotten. Nog ett bra bistånd men fram mot slutet av 1800-talet behövdes det mer än så.

Anonym sa...

Svensson,

Rätt, Hagman hette han. Dumt av mig att skriva inlägg kl 1 på natten.

Tråkigt nog kommer vi förmodligen aldrig att kunna bli överens om Hagmans agerande.

Jag kommer aldrig att kunna acceptera att vissa av människor givna handlingregler ska uppfattas som om de vore givna av Gud. Ingen kan förutse alla möjliga framtida händelseförlopp och vad som är lämpligt agerande i okända situationer. Det måste finnas utrymme för bedömningar av den som har ansvaret när och där det okända händer.

Vilket du aldrig kommer att acceptera. Synd!

Men det finns ju annat att glädja sig åt, här på bloggen och därute!

PB