måndag 20 februari 2012

Sverige, del 30: efterkrigstiden



Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Men för all del, vill du ha utdrag för nätläsning, läs den följetong som ges här. -- Det förhandlas om Saab. Den kinesiske aktören Pang Qingnian tycks vara en central figur i Saabs eventuella framtid. Tänk va, en kines köper Saab. Det trodde man inte i Trollhättan när man 1947 rullade ut sin gröna ur-Saab. Och jag trodde det inte heller när jag på 80-talet körde pappas beiga Saab 900 från Arnäs till Gideå flygfält, jo det gjorde jag, en vacker vårdag då björkarna sprack ut och det var en lust att leva. Saab är som ett inbegrepp över Sverige efter 1945: triumf och nederlag, visioner och affärer, allt i ett. Om Saab skrev jag här. Här nedan ska det handla om Sverige 1945-1986. dn




Index: Svensk historia: alla 30 delarna


Här skildrade jag Sverige fram till 1945. Detta år var en viktig vattendelare: andra världskriget var slut. Ja, mer än så: en 30-årig krigs- och krisperiod var över. Första och andra världskriget hör nämligen ihop. Men nu kände man att En Ny Värld stod för dörren. Man befann sig, som Ernst Jünger skrev i sin dagbok, "efter Actium".

Sossarna hade nu sin skördetid. En stor del av det efterkrigstida Sverige leddes av dessa socialdemokrater under Tage Erlander. Som det överlägset största riksdagspartiet hade man rollen som vågmästare: man kunde göra upp än med kommunister, än med de borgerliga. Så gjorde socialdemokraterna ända fram till Göran Perssons dagar. Nu, på 1950-talet, expanderade man statens åtaganden och införde så kallade välfärdsreformer: allmän folkpension 1946, barnbidrag 1948, semesterlagen 1951, allmän sjukförsäkring 1956 och ATP 1959.

Landet styrdes av en koalitionsregering mellan socialdemokrater och bondeförbundare 1951-57. För övrigt bildade socialdemokraterna regering ensamma; man utövade hegemoni, bestämde dagordningen i det svenska samhällslivet. Olof Palme blev partiledare för socialdemokraterna 1969 då Erlander pensionerades. Palme regerade till 1976 då det blev en borgerlig valseger. En trepartiregering leddes av Torbjörn Fälldin 1976-78 samt en minoritetsregering av Ola Ullsten fram till valet 1979. Då blev det en ny borgerlig valseger och ny trepartiminstär ledd av Fälldin. Dock utträdde moderaterna ur regeringen 1981. Fälldin regerade då vidare med folkpartiet i en minoritetsregering. Vid valet 1982 vann socialdemokraterna tillbaks regeringsmakten. Palme var statsminister tills han mördades på öppen gata i Stockholm, klockan 23.21 den 28 februari 1986.

Det var mycket fakta det där. Men åsikterna då? Mina svidande vidräkningar med betongsocialism, anti-traditionalism och anti-nationalism? Well, jag har bloggat om modern politik ett antal gånger, som här där jag skildrar sossarnas historia, här där vänstern får sina fiskar varma och här där liberalerna dissas.

- - -

Om Sverige efter 1945 finns mycket att säga. Man kan låta sig drivas av indignation och klaga på traditionsfientligheten, på anti-nationalismen och andra negativa bruk. Dock vad gäller denna anti-nationalism så är den mycket speciell. Rådande ideologi från 1945 till idag har förvisso varit negativ mot traditionell nationalism av typen historievurmande och bugande för tron och altare. Men man har rest nya altare: internationalism, FN-engagemang, vurm för tredje världen...! Olof Palme fick en rad gator och torg uppkallade efter sig sedan han mördats, är inte det storhet så säg? Kanske det: den enda storhet och heroism som är tillåten i vår förflackade tid. Att däremot vara stolt över ”en här som frös och svalt men segrade ändå”, över den svenska bushido som skapade historia vid Breitenfeld och Narva, vid Helsingborg och Lund, det är inte lika comme-il-faut. Att vurma för svenska kyrkobyggnader och de genier som ritade dem, att känna sig gripen av den drift som odlat upp de svenska bygderna, att svärma för gamla tiders kunskapare som Olof Rudbeck, Emanuel Swedenborg och Johannes Buréus, det ses som blott kuriöst. Men att lobotomera sig och lämna allt det gamla bakom sig, att ”upplyst” vurma blott för svenska bragder sedan 1945, som industriella landvinningar och Palmes tête-à-têtes med diktatorer som Nyerere, Castro och Honecker, det ses som höjden av storhet och bildning.

Progg- och nihilistförfattare som hatar allt, dissar allt, dem ska vi belöna. Sådant är det moderna sentimentet. Att däremot bryta en lans för en Lagerlöf som visste vad tradition var, det ses som udda . Saken är dock den att Lagerlöf känner oss alla, skrivit om oss alla. Hon vet vad hon talar om. Traditionen lever, klangbotten i gamla tider är ett måste för att musiken ska ljuda. Lagerlöf inleder en roman så här:
O, sena tiders barn!

Jag har ingenting nytt att berätta er, endast det, som är gammalt och nästan glömt. Sägner har jag från barnkammaren, där de små sutto på låga pallar kring sagoberätterskan med det vita håret, eller från stockelden i stugan, där drängar och torpare sutto och språkade, medan ångan rykte från deras våta kläder och de drogo knivar ur läderslidan vid halsen för att breda ut smör på tjockt, mjukt bröd, eller från salen, där gamla herrar sutto i vaggande gungstolar och, livade av den ångande toddyn, talade om flydda tider.

Det är ”Gösta Berlings saga” från 1891. Den får stå som inbegrepp för allt vad tradition, förbundenhet och närvaro i historien och det forna heter. Det där som är så omodernt idag.

Så hur ska jag knyta ihop det här? Jag vet inte. Om tradition och ekot i gamla valv kan jag tala länge. Liksom om dagens traditionsfientlighet. Men man ska som antytt inte låta sig drivas av indignation. Det är ett proggigt kännemärke. Och visst vårdas ännu gamla seder och bruk, gamla författare, gamla sägner och berättelser och historiska landvinningar, alltså även de före 1945. Men sentimentet idag är negativt mot allt detta. Och jag vill bara markera för kommande tider att i nådens 2010-tal, när negativism, anti-nationalism och draget att dissa allt traditionellt svenskt var kännetecken för svensk intelligensia, så var i vart fall jag inte med på noterna.




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla 30 delarna
Socialdemokraterna har det svårt
Vänstern: blodig bakgrund
Sverige 1830-1945
Saab 92.

Inga kommentarer: