En tysk filosof

DN skriver idag om ett meningsutbyte. Tyskland utrikesminister Guido Westerwelle har anklagat Vitrysslands Alexandr Lukasjenko för att vara diktator. "Hellre diktator än gay" sa då Lukasjenko. Word. - Tysklands Westerwelle led nederlag där. Men hans land ligger i framkant inom tekniken: "Vorsprung Durch Technik" säger Audi. Och idag testar SvD en annat tyskt märke, Volkswagen CC, tidigare kallad Passat. Den har kommit en lång väg från 70-talets basbil. Nu är det en champagnefärgad premiumbil med turbodiesel, aluminiumfälgar och AC för över 300.000 SEK. - Tyskland! Det landet har mer än teknik och politik. Det har filosofi också. Som Friedrich Nietzsche. Denne Nietzsche är en inspirerande figur. Men han saknar andligt djup. Nietzsche förkastar inte bara kristendom, onej, även övriga esoterismer verkar han avvisa. Han frammanar "Zarathustra" men saknar den riktige Zarathustras ontologiska kvaliteter. Julius Evola kritiserade Nietzsche för att sakna detta transcendenta element; med ett dylikt hade Nietzsche kanske undvikit sin mentala kollaps. Jag kommer här att se Nietzsche ur andlig synvinkel och kanske "slå en gnista andlighet" ur honom. Nietzsche saknade något i sin andliga rustning. Så med transcendens kanske man ställer Nietzsche på fötter...? Impulsgivaren till det nedanstående är Rüdiger Safranskis "Nietzsche - tankarnas biografi" från 2002. svd dn

1.

Visst finns det andlighet hos Nietzsche. Det var väl bara det att posen krävde att han skulle bli ateist. Det var självstiliseringen, självheroiseringen. Han ville leva sitt liv som ett konstverk, märka ut sig på något vis, och i hans samtid trodde den breda massan slentrianmässigt på Gud, alltså måste Nietzsche gå på tvärs emot detta, bli ateist. Men de andliga, religiösa tongångarna kvarstod trots det i hans texter, i hans stil och begrepp. Ingen kommer undan metafysiken.

I Zarathustraboken nämns till exempel "gudomliga begär", "själ" och "evighet" i centrala passager. Och på det filosofiska planet kan nämnas att trots sin biologism så uttalar sig Nietzsche mot Darwin. Varför? Jo, engelsmannen hade ju glömt bort anden som Nietzsche skriver i "Avgudaskymning". Safranski:

Nietzsche förebrår Darwin att han har flyttat över utvecklingslogikens omedvetna verkande i djurriket till människornas rike. Det är otillåtligt, ty i människornas värld bryts och reflekteras alla utvecklingsprocesser i medvetenhetens medium, och det innebär: människans högre utveckling kan inte längre tänkas enligt den omedvetna naturutvecklingens modell, utan måste förstås som en produkt av en fri handling, en fri skapelse. Man kan således, vad den kommande övermänniskan beträffar, inte förlita sig på någon naturlig process, man måste själv lägga hand vid verket.

Låt oss nu tala om övermänniskan. Också den kan ses andligt. Jag menar: traditionellt ses nog övermänniskan som en fysiskt stark individ, en atlet och bodybuilder. Men vad om denne (med en sund kropp såklart, corpora sana) istället var en BRAINBUILDER, en andligt och psykiskt utvecklad individ? Betoning på psyche istället för soma, utveckling i nous istället för i bios...? Tendenser till detta kan man med Safranski hitta hos Nietzsche, där viljan till makt i förstone ses som viljan till makt över sig själv. Man ska enligt Nietzsche vårda och utveckla sina dygder, det vill säga bejaka den skapande kraft och fantasi man har inom sig - så varför inte gå vidare och göra detta till ett bejakande av sina andliga reserver, lyfta sig själv till ett högre plan via bön och meditation? Viljan till tro...?



2.

I Zarathustras lära finns mycket man kan instämma med. Jag tänker här på optimismen, livsglädjen och betonandet av dansen som livsrytm. "Zarathustra vill, precis som solen, skänka ljus och glädje. Han träder fram som en människa med översvallande välvilja" (Safranski). Men det är en svår väg, man måste först genomgå de tre förvandlingarna: från slentrianens kamel, över upprorets lejon och till det lekande barnet, kreativitetens och glädjens urkälla: "Oskuld är barnet, och glömsla, en ny början, en lek, ett av sig själv snurrande hjul, en första rörelse, ett heligt ja-sägande." ["Så talade Zarathustra"]

Nietzsche lärde förvisso inte någon sinnesslö nihilism, någon likgiltighet inför tillvaron. Dagens ateist-nihilister är snarare exempel på vad han kallade "den sista människan", vardagsmänniskan som söker komfort och enkla nöjen och tråkas ut av det högsinta och upphöjda: "Vad är kärlek? Vad är skapande? Vad är längtan? Vad är stjärna? - Så frågar sig den sista människan och blinkar." [STZ, 19]

Men "Gud är död" då? Nietzsche menade att människan uppfunnit Gud men nu har jag Nietzsche genomskådat detta, alltså är Gud död. Men då ser han sig tvungen att kompensera detta: "Gudamördaren måste själv bli Gud, det vill säga övermänniska, eller så störtar han sig ner i banalitet" [Safranski]. Om människan uppfunnit Gud så har hon dock en vidunderlig fantasiförmåga, och dessa gudabildande krafter måste bevaras på något sätt:

Övermänniskan är fri från religion: hon har inte förlorat den, hon har tagit den tillbaka till sig själv. Den vanliga nihilisten däremot, den sista människan, har bara förlorat den och behållit det profanerade livet i dess torftighet. [ibid]

Relaterat
Ur Safranski: Nietzsche och religionen
"Jag älskar dig, O evighet"
Kerubernas svärd
Människan och tekniken
Ernst Jünger: An der Zeitmauer