tisdag 10 april 2012

Japansk bilindustri


Det verkar vara nyhetstorka idag. Så jag väljer att skriva om bilar istället. Jag gillar nämligen det här med bilar: Detroitjärn och tysk precision, Volvos och Saabar, lätta och tunga lastbilar: JAG KAN DET DÄR. Bensinmackar, diamantkorsningar och motorleder, vägkrogar och motorhotell, det är mina jaktmarker. "I live for a life on the road." Så vad är då naturligare än att ge ett inlägg om BILINDUSTRI, och inte vilken som helst utan JAPANSK BILINDUSTRI. Texten är hämtad ur en essäsamling jag gav ut 2009. Du hämtar pdf:en gratis här.

En bra historia förtjänar alltid att berättas igen, som detta med de japanska bilarnas segertåg över världen. Så nu ska jag berätta denna historia.

Det var så här: andra världskriget var slut och den japanska industrin kom så sakteliga på fötter. Bilar började lämna tillverkningsbanden hos Nissan, Mazda och Toyota. Men vem ville köpa dessa små bilar förutom japanerna själva? Man försökte sig på export till USA, men amerikanerna skämtade och sa att om man skrapar på plåten ska man se att där står "Made in USA"...

Men skrattet fastande snart i halsen. Det blev 70-tal och oljekris och efterfrågan på små bilar steg i väst. Försäljningen av japanska bilar ökade. Västfirmorna kunde även de tillverka små bilar, men nu hade kunderna börjat upptäcka den höga kvaliteten på Japanbilarna.

Detta kvalitetstänkande hade japanerna lärt sig av en amerikan vid namn Deming. Denne hade varit verksam i USA-industrin under kriget. Man märkte att alltför mycket av produktionen krigsmateriel hade för låg kvalitet, mycket fick ställas åt sidan och efterarbetas. Då lanserade Deming tanken på kvalitetskontroll inlemmad i produktionen: arbetaren som tillverkade sakerna skulle även kolla deras kvalitet innan han släppte iväg dem. Procenten produkter som inte klarade slutkollen sjönk därmed; det mesta hade hög kvalitet redan efter montering.

Så slutade kriget, USA:s industri började tillverka för konsumentmarknaden och kraven sjönk. Det var säljarens marknad, det mesta gick åt och kvalitetskollen sackade efter. Inom USA:s bilindustri vande man sig vid att en stor procent bilar måste efterarbetas sedan de var färdiga; det rörde sig nu om småfel så fabrikanterna tänkte inte så mycket på det, men med "många bäckar små" steg kostnaderna. Dessutom tenderade bilar med skavanker slippa igenom trots detta efterarbete. USA- och västbilar i stort fick rykte om sig att ha dålig finish jämfört med de japanska.

Hur kom då det sig? Jo, japanerna hade tagit Demings lärdomar till sig, kvalitetskollen som del av produktionen. Varje bilarbetare fick på sin lott att kolla kvaliteten förutom detta att svetsa, nita, skruva och kitta.

- - -

De japanska bilarna var bra. Och till slut nådde kunskapen om deras höga kvalitet biltillverkarna i väst. En belysande anekdot ges om Chrylser, ett företag med allehanda problem i slutet av 70-talet. En chef lät rulla in en Toyota i monteringshallen, arbetarna sattes att ta isär den och till slut utbrast en: "Herregud, de bilar vi bygger är faktiskt inte bra!"

Kunderna började omvärdera Japanbilar, från rullande skämt till bra, ibland ypperliga produkter. Några amerikanska bildirektörer nåddes av en röst ur konsumentdjupet, en kvinna som sa: "Blir jag utbjuden av en snubbe i en amerikansk bil åker vi kanske till en hamburgerbar, blir jag däremot utbjuden av en snubbe med en japansk bil blir det ett besök på en fin restaurang!"

Imagehöjningen var i full gång: "My Toyota is fantastic"...

De japanska biltillverkarna hade fler äss i rockärmen än kvaliteten; man rationaliserade bland annat sättet att konstruera bilarna. I väst körde man enligt stafettprincipen: först designades bilen, sedan konstruerades det tekniska, sedan räknade man ut hur det hela skulle produceras och slutligen monteras. I Japan integrerades alla led från början; det sparade tid och tid är som bekant pengar. Men väst sackade efter; ännu på 80-talet kunde exempelvis Saab använda staffettprincipen vid konstruktion.

Vidare kom någon i Japan på att lagerhållning av komponenter är dyrt, sådana man köper från underleverantörer, alltså borde dessa anlända till fabriken först när man behöver dem. Dylik "just in time"-leverans är nu standard i bilindustrin världen över.

Om japansk driftighet kan man tala länge: om den japanska industrins höga produktivitet, personalens lojalitet, deras relativt låga lönekrav osv. I vart fall blev allt detta en varningsklocka för väst, ett incitament för bland annat bilindustrin att skärpa sig - och man gjorde det, man tog till sig de japanska lärdomarna. På 80-talet trodde man till och med att de japanska bilfabrikerna skulle slå ut alla andra - men så började västfabriker köpa andelar i dem och vice versa (korsägande), så någon Japandominans är väl inte att befara längre. Men de japanska bilarna hann kapa åt sig en rejäl nisch innan dess, de var här för att stanna.

I andra sektorer blev japanerna nästan dominerande, som mc-branschen. Europeiska tillverkare tycks ha strukit med en masse (Norton, BSA, Triumph, Husquarna...) och amerikanska Harley-Davidson blev rejält nockat. De japanska motorcyklarna dominerar idag (år 2002) på den svenska marknaden; Yamaha, Honda och Suzuki har bortåt hälften av marknaden. Japanska industriprodukter är alltjämt attraktiva hos oss, trots allt tal om Japan av idag som krisland. Men denna kris är av finansiell och industripolitisk natur, inte produktionsrelaterad.

Så visst regerar japansk industri, visst gör de fantastiska bilar. Synd bara att de är så fula... Av och till kommer en snygg design, men det tycks mest vara lyckträffar. Någon japansk bil kommer aldrig att nå status av arketyp, av ikon, à la Mustang, Folkabubbla, Hundkoja, Jaguar E-Type och Saab Turbo. Bildesign ligger västerlänningen i blodet, det är dödligt allvar för henne; japanen däremot gör bilar mest som teknisk utmaning eller som födkrok. Skulle de tjäna mer pengar på tvättmaskiner skulle de övergå till det, hux flux och utan att fälla en tår.

Relaterat
Drakens spegelbild, fri pdf
Essäsamling om Japan
Miyamoto Musashi
Krigskorrespondent
Stridsmiljö 2500, fri epub
Bilden visar en Toyota 2000 i Corgi Toys' version. Lacken är elektropläterad: verkligen spegelblank.

Inga kommentarer: