torsdag 24 maj 2012

Ett besök i Sigtuna


Jag är ofta ute och åker i landet, kör längs ärevördiga vägar i min gröna Saab 900 combi coupé. Härmed ett besök i Sigtuna med reflektioner över kristendom och hedendom och lite annat.

Jag kör min gröna Saab längs en strand. Det grönskar. Vita gäss går på sjön, en vik av Mälaren kantad av skogtäckta åsar. Jag tar av vid en brant backe och parkerar vid ett hotell, Stadshotellet.

Jag går upp och förbi det gråläckra etablissemanget. Först ska jag nämligen uträtta en sak i denna ärevördiga medeltidsstad där jag hamnat, Sigtuna.

Och Sigtuna har verkligen en medeltida prägel. Det visas bland annat i avsaknanden av torg, ett riktigt, planerat, ståtligt torg med vinkelräta hörn.

Sigtuna har dock sin Storgata. Det är en lätt böjd gågata som börjar nere vid parkeringen och Konsum och slutar vid Stadshotellet. Inget torg finns alltså men väl små trähus, vägg i vägg. Småskaligt och fint. Och i samma stad finns flera kyrkoruiner, till exempel S:t Olofs ruin.

Taket är borta men väggarna står. Här kan man gå in och sjunga i medeltida fröjd, frammana det förgångnas andar.

Nu går jag in i S:t Olofs ruin, jag går fram till koret, vänder mig till min fiktiva publik och säger:
Halleluja. Ta emot Herren. Ta emot Kristus Jesus i ditt liv.

Kristus är porten till Gud. Man kommer till Gud via Kristus, Guds son, inkarnerad här på jorden för att visa oss vägen. ”Så älskade Gud världen att han lät sända den sin enfödde son” står det ju i Johannes.

Kristus är en väg, en port, en möjlighet. Han sa: älska varandra som syskon.

Korsfästelsen är historiens vändpunkt. Det kan låta patetiskt att hävda detta. Dock gör jag det. Jag står ut med att beskyllas för patetik. Med Guds hjälp står jag över sådant. – Golgatahändelsen var central, då förändrades jordens aura säger Rudolf Steiner. När blodet från lansstöten träffade jorden började jordens aura lysa i nya färger. Detta jämte Kristi död och återkomst, hans revitaliserande av eterkroppen, gav mänskligheten nytt liv. Att Kristus, Guds son, ett överjordiskt väsen, inkarnerats som människa, dött och återuppstått, förändrade människans tillvaro. En impuls utgick från allt detta, en Kristusimpuls. Om vi tar emot denna impuls kan vi förändra världen och oss själva.

Så säger jag där jag står i ruinen och predikar. Vad har då detta med miljön ifråga att göra, med S:t Olofs kyrkoruin? Det har mycket med det att göra. Kristendomen kom en gång till Sverige. Den överlagrade hedendomen och förenade sig med den. Tidigare bar man runt Frejs bild på åkrarna melllan Gamla Uppsala och Uppsala 14 januari, nu bar man runt S:t Eriks bild för att få det att gro. Vi har idag kyrkor och högmässa, vi har nattvard och psalmsång, och parallellt med detta dans kring midsommarstång, symbolisk måltid på Särimner vid jul och påskägg vid påsk parallellt med Kristusfirandet.

Så kristendomen är vad mig beträffar svensk tradition. Staffan var en stalledräng: medeltida mystik, svensk ton och syntes. Ni kommer aldrig att få se mig i det kristendomsfientliga hedendomslägret. Ej heller i hedendomshatande högkrykligt läger. Jag står för syntesen, jag omhuldar både minnet av Tor och Oden liksom jag tar emot Kristusimpulsen.

Man kan säga: jag är henoteist. Jag dyrkar EN gud (grek to hên), den kristne guden, men jag erkänner även existensen av andra gudar. Se Wikipedia för mer info.

- - -

Jag går in på stadshotellet, sätter mig och frågar mig vad jag är sugen på. Här finns i och för sig läckra rätter en masse, det är snudd på ”stjärna i Guide Rouge” här. Men jag beställer bara en silverte och ser ut över Mälaren. En bildrik ande skulle här lätt kunna föreställa sig saker, som att se vikingaskepp stäva fram på redden. Visst! Man kan även ana till sig medeltida koggar, smäckrare segelskutor och med tiden industriella ångbåtar, allt i syntes med dagens daycruisers och segelbåtar i vit lexanplast. Sådant är Svenssons Sverige: en syntes av gammalt och nytt, högt och lågt. En gigantisk och kaotisk jazz!

Sigtuna lär ha grundats för att balansera Uppsalas hedniska inflytande. Detta Gamla Uppsala var ju allnordisk centrum för asadyrkan och offer. I Sigtuna skulle dock Vite Krist lovsjungas i tre kyrkor. Två kyrkoruiner finns, S:t Olofs och S:t Pers. Därtill har vi den ännu använda Mariakyrkan. S:t Olof var på sin tid domkyrka för ärkestiftet. Detta flyttades sedan, 1190, till Gamla Uppsala. Och dess kyrka, ännu använd, är resterna av en större kyrka, Gamla Uppsala domkyrka. 1273 blev så dagens Uppsala säte för ärkebiskopen. Dagens röda domkyrka, den gotiska katedralen var då i färd med att byggas. Den invigdes senare, på 1400-talet.

För mig finns dock ingen vardaglig, kulturell motstättning mellan asatro och kristendom. Ideellt är jag kristen men jag jagar inte asatroende med blåslampa för det. Det hedniska kulturarvet måste värnas. Och även konfessionellt kan jag gilla asatron. För i materialismens värld är alla genomtänkta, icke-världsliga esoterismer av godo.

Att säga åt kristna och asatroende att förena sig går väl inte, därtill är skyttegravarna för djupa. Å andra sidan: i hinduismen finns både plats för abstrakt vedapraktik och vardaglig avgudadyrkan. Shivadyrkaren är hindu likaväl som den asket som mediterar över själens enhet med Brahman. Varför vore då en hedning och en kristen omöjliga att förena under ett troende tak? Men visst, detta är ju västvärlden, här ska ”paradigm” råda: var och en förtrycker den andre i tur och ordning...

- - -

Utan att lösa den svenska andliga krisen avslutar jag mitt te, går ut till parkeringen, tar min gröna Saab och kör sakta nerför backen mot strandvägen, styr mot centrum och sedan bort i Upplands outgrundliga marker.

”Krisen”: jag tänker, personligen har jag inget problem att se en framtida religion i form av kristendom som världsreligion. Under denna inordnar sig så hedendom, buddhism, hindusim, islam, shamanism samt kanske även ”sekulär humanism” som delgrenar. Jag ser gärna en dylik syntes, ej en blandning, men en syntes med esoterisk kristendom som högsta, styrande princip. Dock tror jag dagens asatroende med flera religionsriktningar har svårt att se ett sådant mål. Men det är deras problem, inte mitt, tänker jag när jag kommer ur på landsvägen, lägger i fyran och susar iväg mot nya mål.

Relaterat
Uppsala högar
Kristendom och hedendom
Kristus
Sverige existerar
Folkliv och seder i slutet av den hedna tiden
Magnus Eriksson, Albrekt av Mecklenburg och Engelbrekt
Karl IX
Gustav III:s regim
Sverige: utvecklingen under 1800-talet och halva 1900-talet
S:t Olofs kyrkoruin

Inga kommentarer: