fredag 18 maj 2012

Jag värnar det jag står för


DN idag: en SD:are går till SvP, polisen eftersöker invandrade gärningsmän och en dansk film fick avslag på sin ansökan om stöd pga skådespelarnas hudfärg. Även kravallerna i den berikade förorten Tensta får några rader: Sarnecki gör jämförelser med andra invandrarområden, han gör dragningen att detta är sådant som ofta händer i "... Tensta, Rinkeby eller Rosengård i Malmö". Aha, noterat: att säga dylikt låter radikalt, det låter rent ut sagt högerradikalt...!

Jag räknar mig till radikalhögern. Låt gå för att höger och vänster håller på att spela ut sin roll, och låt gå för att jag jämte högerikoner som Spengler och Jünger kan inspireras av vänstertänkare som Marighella och Pareto.

Men jag har ingen beröringsskräck med högern, bara så ni vet. Jag är radikalkonservativ, jag kritiserar massinvandring. Se listen överst till vänster. Jag vurmar för Sverige, jag värnar det svenska folket och dess kultur. Jag erkänner existensen av andra kulturer men fokus måste idag ligga på Sverige och det svenska. Det måste bli ett slut på svenskfientlighet som den som Carina Rydberg nyss visade. Det måste bli ett slut på att bortdefiniera det svenska folket så som Dick Harrison gör. Denne anser horribelt nog att Tacitus sviones inte är desamma som svear. Med Tacitus får vi påvisbara rötter 2000 år tillbaka. Med bortförklaring av honom förvandlas vi till ett hemlöst fellahfolk, vegeterande i betonghusens tomhet till tonerna av Nicky Minaj, berusade på lådvin och dästa på hämtpizza.

Jag fokuserar på Sverige, jag skriver om Sveriges historia. Jag värnar det jag står för, sysslar med det jag vurmar för. Detta skänker en stor trygghet, bortsett från risken att rasiststämplas. Jag menar, många svenska intellektuella intresserar sig för Israel-Palestina-konflikten. Som Ingemar Karlsson. Han skrev nyss en bok om det. Det skulle han inte ha gjort. Nu jagas han med blåslampa av ena sidan i denna konflikt, oviktigt vilken. För jag struntar fullständigt i det där levantinska bråket. Dels för att det är ett minfält, se t.ex Karlssons öde, och dels för att det inte berör mina kärnintressen. Jag menar, nog är jag slängd i historia, nog kan jag sätta mig in i det hela - googla Svenssongalaxen Israels geopolitik om ni är nyfikna - men för den rådande trafiken på Galaxen har denna konflikt ingen relevans. Den gode Saul Bellow sa för sin del att Israel-Palestina-konflikten är bara ett grönbete för västerländska intellektuella, det är inte på allvar för dem. För judar som Bellow däremot är det hela blodigt allvar. OK, taget: då får ni som lever och dör för detta ha er konflikt helt ifred.

Sverige är vad jag bryr mig om. Sverige är mitt intresse just nu. Well, jag har nog intresserat mig för detta land och dess historia ett bra tag, ända sedan jag lärde mig läsa. I vintras skrev jag så en serie inlägg för bloggen om vad som hänt här från Hedenhös till idag. Jag kände till mycket innan men vissa saker specialstuderade jag. Som detta med Gustav Vasa. Hans bana, slår det mig, är fullkomligt fabulös - fabulös i bemärkelsen beundransvärd. Vilka scener det finns i hans liv, som när han landsteg i Kalmar 1520. Då hade han flytt från Danmark för att ta ledningen i den svenska motståndkampen mot danskväldet. Jag skrev i aktuellt inlägg:
Gustav landsteg i Kalmar våren 1520. Det var en humble beginning, detta att komma som flykting och fredlös till sitt eget land. Det kan låta dramatiskt men Gustav var vårt enda hopp då: adeln var nackad och kuvad, någon ledarfigur fanns inte. Missnöjet jäste i riket men någon som blev fokus för oppositionen, någon som kunde mana, samla och leda, fanns ännu inte.

Men detta erkänns inte av svenska historiker. De skriver böcker med titlar som "Gustav Vasa - landsfader eller tyrann" och försöker förringa hans storhet. För vidare skrev jag, i polemik mot detta synsätt:
Hela efterkrigstiden har svenska historiker varit kungafientliga. Åsiktsklimatet är att förtiga svenska kungars goda insatser. Rådande sentiment på officiellt håll tycks mig därför vara att förneka de känslor som rådde i landet 1520. Man förnekar förtrycket och missnöjet med Kristians välde, och man förnekar den entusiasm som uppstod i Dalarna när Gustav slutligen erkänts av dalkarlarna och gjorts till deras ledare. Men detta är sanningen. En ny anda spred sig, man gick man ur huse och samlades under Gustavs banér för att tåga söderut mot dansken. Det var, mutatis mutandum, en fråga om att ”befria Sverige”, trots att en Dick Harrison vägrar medge att allmogen hade någon känsla för begreppet Sverige på den tiden. Han hade förmodligen hävdat samma sak om han levat då; han skulle väl ha suttit i Stockholm och sagt ”det finns inga svenskar”...

Men i min serie om Sverige får Gustav Vasa sin rätta plats. Han var en hård man, sant. Livet i hans rike var inte så muntert. Men han fick i alla fall detta rike att leva vidare. Det är hans bestående insats, förtigen av historiker som ser enögt statsrättsligt på hans bana. De ser inte geopolitiken, de förstår inte att Sverige var på väg att bli en dansk provins denna tid.

Detta är sådant som engagerar mig idag. Fler avsnitt till denna historik finns upplagda. Alla avsnitt är länkade här.

Gustav Vasa minsann. Jag gillar honom som den nationalist jag är: han är riksbyggaren, riksgrundaren. Men förloppet där han från bottenläget 1520 rensar upp och befriar landet på tre år, så att han som krönt kung kan tåga in i Stockholm på midsommarafton 1523, det är också dramatiskt fulländat. Och det gillar jag som författare och visionär. Det är lika beundransvärt som när Jeanne d'Arc på några år befriar Frankrike från främmande välde, slänger engelsmännen i Kanalen och ser till att den rätte kungen kröns. Verkligheten överträffar dikten.

Relaterat
Wagner: Nibelungens ring
Gustaf Tenggren målade bakgrunderna till Snövit
Mythago Wood
Nietzsche och religionen
"Jag älskar dig, O evighet"
Det röda massanfallet
Kriget
Svensk amazon
Camouflage
Eld och rörelse som pdf
Recensioner av Eld och rörelse
Soldat i framtiden
Peyronnet: Vid Medelhavet (1943)

2 kommentarer:

Pappan sa...

Där skiljer vi oss, bäste Svensson. GI gillar jag icke. GII har sin charm och GIII var alldeles underbar, men GI -- en slug, brutal hycklare och skurk är vad han var.

Okay. Han definierade vårt land, sant. Men till vilket pris? Vad hände med ordensväsende, kyrka och gillen? Med landskapslagar och kalmarunion? Med folksjälens nyanser och språkets rikedom? GI utarmade landet andligen och det förlåter jag honom icke. Så.

Svensson sa...

Jag vet nog det. Och nämner det i min historik. Hur Gustav Vasa tog handskrifter från kloster och använde dem som omslag på räkenskapsböcker (här):

"Kulturlivet skövlades: när man plundrade kloster och kyrkor tog man till exempel handskrifter på pergament, skar sönder dem och använde som omslag till räkenskapsböcker. Det kunde då, tänker man sig, vara handskrifter av antika klassiker, av evangelierna eller liknande. Nu förstördes de och fick med själva materialet (kalvskinn) tjänstgöra för enklare ändamål."

Gustav Vasa var en hård man. Men nödvändig för att styra upp det konkursbo som staten Sverige var då.