onsdag 29 augusti 2012

Wagners "Lohengrin" går på Operan i Stockholm, här fokuserar jag på själva berättelsen och sagan


Wagners Lohengrin hade premiär på Stockholmsoperan i våras. Det var den 7/4 2012. Den går ännu. DN:s Sara Norling har recenserat. Och Horace Engdahl tillade i samma tidning: "Aldrig är Wagner närmare himlen än i Lohengrin". Det är med andra ord en glorifierad opera, en god berättelse med vederhäftigt sagoaktiga inslag. Det hela fungerar på sina premisser. Här tänkte jag återge denna berättelse, den medeltida legenden om Lohengrin som Wagner tog och gjorde opera av. Själva uppsättningen förbigår jag. Jag tänker inte gå och se den. Det är t.ex, som regeln är idag, iscensatt med moderna kostymer. Och det är lite uttjatat tycker jag. Ge oss Wagner-operor med arkaiska kostymer, det blir något för Sagan om Ringen-generationen att gotta sig åt. "Werkstatt Bayreuth" är passé. -- Man kan säga: kudos till den som sätter upp Wagner, han är värd att spelas. Men att se opera är inte riktigt min grej. Jag gillar främst Wagner som mytmakare och berättare. Han tog traditionella legender och gav dem en angelägen prägel, fattbara för den moderna människan – och detta utan att programmatiskt modernisera, så där som dagens operaregissörer tenderar att göra. dn svd

Lohengrin är en traditionell, medryckande saga, ständigt aktuell. Och det är en koncis berättelse, lättare att greppa än samme regissörs Nibelungens ring. Denna Ring har nog sin charm, den har med sina tre helaftonsoperor plus en prolog sant episk bredd. Men Lohengrin är lite mer stringent, den är mer hanterbar. Så härmed något om Lohengrin, dess handling och vad den får mig att associera till.

Men först ska jag kanske säga något om musiken. Mitt favoritstycke ur Lohengrin är i så fall ”Förspel till tredje akten”. Det susar iväg med fart och fläkt, ett briljant orkesterstycke att tralla med i. Det är en symfonisk dikt av det lättsammare, men inte sötaktiga eller överdrivet ombonade slaget. Wagner brukar ju ibland hänfalla åt det. Man kan säga: hans kärna är melodisk, bred och sann men han kan tendera till överproducering och pynt.

I denna Wagneropera gillar jag även brudkören. Den är jämte Mendelsohns brudmarsch den vanligaste giftermålsmusiken. När bruden går upp till altaret, ledd av sin far, spelar man ofta ”Brudkör ur Lohengrin”. Det är Wagners mest kända verk. ”Alla” har hört det.

Operan Lohengrin skrevs och komponerades alltså av Richard Wagner. Den uruppfördes 1850. Det hela öppnar med att en viss drottning, Elsa av Brabant, anklagas för trolldom. Hon vill att man anordnar en tvekamp för att utröna sanningen: ”submit to God’s judgment through ordeal by combat” som Wikipedia skriver. Den ene kämpen blir Telramund, som kommit med anklagelsen och vill bli Brabants nye furste. Elsas förkämpe blir någon hon sett i sina drömmar, och efter att ha åkallat denne anländer en riddare till platsen. Det är en entré man minns: han anländer över en sjö, sittande i en snäcka dragen av en svan... Det är från början en klassisk folksaga detta, Wagner har inte hittat på det. Och kanske är detta på gränsen mellan det sublima och det löjliga, särskilt när det gestaltas på en teaterscen, men i alla fall: man måste våga gå denna Siratbro mellan sublimt och löjligt ibland. Annars åstadkommer man som konstnär inget.

Riddaren som anlänt på snäckan heter Lohengrin. Han säger sig vilja kämpa för Elsa. Han vill även gifta sig med henne, på villkoret att hon aldrig frågar om hans namn. Detta är ett känt sagosinslag från hela världen: en drömmake eller –maka som går med på giftermål på villkor att man inte frågar vem denne är. Till slut ställs frågan ändå. Det finns bland annat i en japansk saga om en snödrottning.

Tvekampen utkämpas. Lohengrin vinner. Elsa och Lohengrin gifter sig. En spännande scen är när Telramund bryter sig in hos de tu under bröllopsnatten för att döda Lohengrin, men resultatet blir att angriparen drar det kortaste strået.

- - -

Svanriddaren lever i lycka med sin Elsa. Till slut bryter hon dock regeln och frågar vem han är. Han svarar att han är medlem i en riddarorden för beskydd av svaga och oskyldigt anklagade. Nu måste han åka. Men samtidigt uppdagas det att makan till Telramund varit den som trollat, det som Elsa anklagats för. Trolldomen bestod visst i att Elsas bror förvandlats till svan, den svan som drog Lohengrins snäcka; brodern återförtrollas nu och återkommer som livs levande människa. Sist ger sig Lohengrin av i snäckan, denna gång dragen av en duva från himlen, ett kristet inslag måhända (heliga Ande som duva förekommer i flera om inte alla evangelier). Vid åsynen av denna avresa faller Elsa död ihop i sin broders armar. Det är ett ”riktigt operaslut”, återigen sublimt på gränsen till löjligt, men för att gestalta en saga som denna på en scen måste man förtäta och släppa fram starka känslor – starka reaktioner som att dö vid åsynen av en snäcka dragen av en duva, på väg till himlen!

Annars är Lohengrin som antytt en lagom opera, väl proportionerad. Det är en hanterlig berättelse, avslutad på en föreställning, inte utbredd på fyra kvällar som Nibelungens ring. Och till skillnad från den finns i Lohengrin inga gudar: det är, anser jag, lättare att skildra människor trovärdigt, gudar på scen kan bli lite pretentiöst. De tenderar alltid att förmänskligas och dras ner i smutsen i modern ram, därför är Lohengrin svårare att förstöra för en modernistisk regissör. Vidare är Lohengrin en saga, en nordisk-germansk saga utan alltför många primitiv-kristna inslag som samme kompositörs Tannhäuser: i denna bes det till Gud och allt slår in, det blommar i påvens stav på magiska sätt. Detta är lika med en primitiv världsbild som inte är så genuint kristen. Lohengrin däremot är sagoaktig fullt ut, symbolismen talar, enkelheten: en ädel riddare dyker upp och räddar utsatta, sedan försvinner han när eden att inte fråga om ursprunget brutits. På vägen har han bekämpat ondskan i form av en svekfull tronkrävare som tror att ändamålet helgar medlen.

Med andra ord: Lohengrin fungerar på sina premisser. Inom ramen för en saga är den trovärdig. Grundberättelsen är inte fördärvad med alltför mycket sentida tillägg. Det är en tidlös berättelse, ägnad att återges såväl som musikteater, film och novell.

Relaterat
Wagners storverk: Nibelungens ring
Gustaf Tenggren målade bakgrunderna till Snövit
Svioner är svear
Ynglingasagan
Rolf Krakes saga

3 kommentarer:

Nordbo sa...

Har du sett det här?

http://www.dn.se/nyheter/varlden/fransk-forfattare-hyllar-breivik

Svensson sa...

[Klickbar länk.]

Tack, den var intressant: en fransk författare säger att Breiviks dåd var förkastliga men att hans, Breiviks analys stämde. Ja, fler kommer nog att yttra den slutsatsen. Likt jag gjorde.

Man kan säga: Breivik kommer alltid att ha en mörk aura. Och hans beslut att slå till på Utöya var ett taktiskt misstag. Han trodde att de hade 16-årsgräns men icke. Han kommer att bli känd som barnmördare. Men man kan samtidigt inte blunda för det sjuka samhälle han levde i och reagerade på. Sverige och Norge, ja hela västvärlden är en semidiktatur där samtalet i mångt och mycket upphört. Breiviks dåd var en reaktion på detta.



Svensson sa...

Lohengrin av Wagner är en saga, tolkad med respekt för vad den är, nämligen en saga. En annan modern tolkning av gamla legender är "Mythago Wood" av Robert Holdstock.

Där växelverkar en modern människa med en skog och vandrar rakt ut i myten. Denna bok är unik i så måtto att det kombinerar psykiska idéer med gammalt sagostoff. Fantasyn som genre är annars ofta en äventyrsplex, serverad i en antikiserande jargong.

Etiketter

A-Z (5) abb (82) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (50) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (27) att vara Svensson (226) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (11) bing (294) biografi (16) bloggish (59) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (12) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (34) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (2) esoterica (117) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (119) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (67) islam (6) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (24) kuro (2) libyen (18) link (32) lite litteratur (96) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (42) multiversums mytolog (5) natio (66) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (53) pil (5) poesy (46) politikka (192) pr (52) pred (3) Priest (14) prophecy (21) rymd (2) sanskrit (9) sf man minns (99) small candies (125) Smaragdeburg (6) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (15) tempel (31) Tolkien (4) topp5 (8) typer (15) USA (18) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)