lördag 13 oktober 2012

Ernst Jünger om konst


Ernst Jünger var en tysk författare som levde 1895-1998. Här ska det handla om hans syn på konst, måleri och dylikt. Först blir det en inledning om symbolism i konsten, esoteriska idéer i konst av det slag Jünger var inne på. Sedan blir det citat och reflektioner ur Jüngers böcker om konst och konstnärer. - Om Jünger har jag bloggat förr. Här är t.ex en allmän introduktion, här är en titt på essäsamlingen "Das abenteuerliche Herz" och här är en recension av romanen "Sturm".

All konst, allt måleri är symboliskt på det ena eller andra sättet. Ett par skor målade av van Gogh kan visa utöver sig själva; de kan representera sjumilaskor, Hermes’ vingskor eller vad ni vill. Allt beror på de inre bilder betraktaren har. Allt avgörs i det inre.

Jag menar, hur kan man ens betrakta konst utan att bli spekulativ, utan att länka in det osynliga, de högre världar varav vår värld är en spegel? Som dylik spegel såg till exempel en Caspar David Friedrich det hela (enligt ”Romantiken i Dresden”, Nationalmuseum 1981): det gudomliga speglas i naturen, sinnevärlden är blott en återspegling av en översinnlig värld. Det sedda är blott symboler för något ännu verkligare. Det var genom att skåda inåt, skåda de eviga urbilderna man kunde skapa den stora konsten. Att bara måla av det man ser framför sig var inte hans metod; han målade inre scener, inre landskap, motiv som ändå förefaller oss sällsynt levande: munk vid havet, vandrare óvan dimhavet, två män som betraktar månen...

Även en de Chirico målade inre landskap, inspirerade av mediterrana gaturum och plazor. Han såg deras metafysiska egenskaper, avlockade portiker, gatuhörn och vanliga rum sina hemligheter i ett veritabelt peintura metafisica.

Symbolisten ser sanningen i vitögat, ser idén, och sedan klär han denna idé i känslans form för att tala med Moréas. Den eviga urbilden, idén fattas konkret, fattas som en form, uttrycks så att folk kan förstå den – som ett motiv. Men motivet är då inte något simpelt föremål utan ett tecken för den idé subjektet förnummit, som någon sa. Vi får ett eidetiskt måleri, ett måleri som hämtar kraft ur de platonska idéerna, eidos.

Detta må tjäna som inledning till Ernst Jüngers konstsyn, som detta inlägg alltså handlar om. Jünger var helt inne på dessa tankegångar, på måleriet som symbolism, som avbildare av en högre verklighet. I ”Typus, Name, Gestalt” (1963) sa han till exempel:
Konstverken förblir underbara spår på vägen mot det absoluta, som är otillgängligt. De är symboler, förstadier till den eviga triumfen.
Konsten medger transcendens, det finns i all konst värd namnet. Detta sa Jünger i en intervju med Fabrizia Lanza på Venedigbiennalen, återgiven i sena dagboken (Wilflingen, början av juni 1993). I samma intervju framhöll han surrealismens magiska karaktär. Just det magiska var ett adjektiv han ofta använde om den konst han gouterade: Picasso och Kubin framstod för honom som magiker (Kranz), och i ”Psykonauterna” säger Jünger detta om denna aspekt på måleriet (om vi nu lite inskränkt tolkar ”konst” som ”måleri”):
Här måste... göras den reservationen att ett konstverk alltid döljer en rest som inte låter sig fångas av någon metod. Ett stort konstverk äger förutom sin estetiska verkan en helt annan – en magisk. Denna var ursprungligen mycket stark, ja dominerande, men avtog i samma mån som konsten började tillämpa lagar och regler.
Den sanne konstnären är en magiker, en man i trans som skådar en högre verklighet. Själve Picasso ansåg detta. Vid Jüngers besök i dennes Parisateljé, 22 juli 1942, sa målaren bland annat:
Mina tavlor skulle ha samma verkan om jag, efter att ha fullbordat dem, emballerade och förseglade dem utan att visa dem. Det är här fråga om manifestationer av omedelbar natur.

Detta kan erinra om vad Vivekânanda sa en gång, nämligen detta att ord har en underordnad betydelse medan tankar färdas långt. Den upplyste eremiten i sin håla påverkar världen även om han inte träffar någon.

Konsten skapar ”andlig hembygd” (ur förordet till Antaios’ första nummer), konsten ger oss en färdriktning (”Strahlungen”, förordet). Konsten är märkligt nog beroende av att världen är ofullkomlig: den gör en tolkning, ett urval av den verklighet vi ser. För: ”Där allt blir betydelsefullt, där måste konsten utslockna.” (Kirchhorst, 23 maj 1943). Det skulle ju heller inte finnas någon trädgårdskonst om det inte fanns ogräs, tillägger han.

- - -

Jünger nämner många konstnärers verk i sitt oeuvre. En målare som fängslade honom var till exempel Memling, en holländsk mästare från 1400-talet. Till exempel gav dennes bild av ”De tusen jungfrurnas tåg” ”... en aning av det höga skimmer som människan kan uppnå” (Paris, 25 november 1941). Och i motsats till exempelvis litteratören Huysmans som frossade i märkliga färgtoner så hade Memling ”rena ädelstensfärger, regnbågens klara spektrum” (Kirchhorst, 18 mars 1945).

Memling får här stå som exempel för de gamla mästare Jünger nämner i sina texter. Går vi till modernare tider finner vi en intressant passage om Courbet, 1800-talsrealisten. Courbet själv (inhämtar vi i sena dagboken, Wilflingen, 7 juli 1987) ansåg sig ha transcenderat alla genrer och målade verkligheten, punkt och slut – men det tycker väl å andra sidan alla konstnärer att de gör (utom de postmoderna, som glatt nöjer sig med att måla av andras bilder).

Strävan efter Verklighet, Sant Vara: en Cézanne ville till exempel skapa en absolut bild sägs det. Lyckades han? Alla medvetna konstnärer tycks sträva mot den eviga urbilden, mot något bestående ovan vardagens mångfald. Längst på denna väg kom väl Malevitj med ”Vit kvadrat på svart botten”, ett fångande av den transcendentala fjärde dimensionen. Mer abstrakt kan det knappast bli. Och konceptuellt måleri i all ära, det viktiga är nu att ett konstverk har liv – detta som ett memento till den som till äventyrs vill fortsätta på det eidetiska måleriets väg. Courbet tycks för sin del på slutet ha gett sig naturalismen i våld, detta vore den sanna vägen till skillnad från akademism, historicism och litterära och moraliska motiv; Courbet ville ett idélöst måleri läser vi hos Jünger, ett sant måleri, men hans skola blev ju ändå bara ännu en ”-ism” till slut. Och det må vara att denna ism blev till manér till slut men Courbets måleri i sig har i vart fall liv, det kan man inte frånkänna det. Det smärtar mig alltid att veta att hans ”Stenknackare” brann upp i Dresden under bombanfallet 1945, i den eldstorm som uppstod när de allierade fällde brandbomber kors och tvärs över denna stad.

Det mest upplysande Jünger sagt om konst finner man i hans besök hos Picasso (Paris, 22 juli 1942). Bortom allt tal om genrer finner vi här konstnären, konstnären som symbol kan vi säga, som evig gestalt och arketyp. Redan ateljén i sig är talande:
Här fanns förutom en liten bostad och några förvaringsrum två stora magasinslokaler, av vilka han tycktes använda den undre som skulptur- och den övre som målarateljé. Golven var belagda med tegel i vaxkaksmönster, och de gulmålade väggarna stöttades av mörka ekbjälkar. Även i taken fanns svarta ribbor av ek. Rummen verkade väl lämpade för arbete; de var lika dräktiga som gamla vindskammare där tiden står stilla.
Sedan finns där bilder så klart, tavlor. Jünger förevisas bland annat ”... ett strandmotiv som vid ett närmare betraktande tycktes blomma allt starkare i röda och gula nyanser”. Sedan hade ju Picasso sin groteska sida också, främmande för esteten Jünger, men han tar till sig även dylika bilder, ett tecken på mångtonigheten i Picassos oeuvre:
Andra tavlor, såsom några assymetriska huvuden, tyckte jag var ganska monstruösa. Emellertid måste man, när man ser en så utomordentlig begåvning ägna sig åt sådana motiv under decennier, tillerkänna den ett objektivt värde, även om den undandrar sig den egna fattningsförmågan. Djupast sett rör det sig om sådant som ingen ännu skådat och om experiment av alkemisk natur...
Konstnären själv har som antytts det där magiska auran. Det torde varje målare värd namnet utstråla, vare sig han är realist eller symbolist eller, till och med, postmodernist:
Sedan jag ringt på öppnade en liten man i enkel arbetsrock, Picasso själv. Jag hade träffat honom flyktigt en gång tidigare, och återigen tyckte jag att jag hade en magiker framför mig – ett intryck som förstärktes av en toppig grön luva.
Jag har i detta inlägg gett prov på olika esoteriska drag i målerikonsten, vissa metafysiska egenheter som Jünger tyckte sig finna i denna disciplin. Som avslutning ett citat ur "Heliopolis" som är ett vackert exempel på det hela, ett slags syntes över allt det där gåtfulla som ett konstverk utstrålar, allt det som utgör särarten hos ett mästerligt objet d’art. Det är själve målaren Halder som här refereras i kapitlet ”Symposiet”:
Enligt hans åsikt utgjorde ett mästerverk det förnämsta inventariet och måste vid en eldsvåda räddas som det första, ja som det enda liksom fordom larerna och de gamla familjeporträtten. Vem kände väl verkan av tavlor i arbetslokaler, i festsalen, i rummet hos en moder i vars kropp ett barn växte. I dem låg hemligheten med det rätta måttet som alstrar fruktbarhet och överflöd. Det fanns ju också tavlor vilkas mäktighet var oförenlig med privat ägo och vilkas plats var i fursteslott där man har folkets väl i sinnet. Och andra åter var meningsfulla blott i kyrkor; det gjorde en bedrövad när man träffade på sådana på museerna. Vackert var det också att tavlor blev heliga och undergörande kraft omedelbart strålade ut från dem.
Relaterat
Ernst Jünger
Sturm (1923)
Äventyrshjärta
Heliopolis
Vivekânandas liv och budskap
Tavlor från cirka 50-talet, av okända mästare. Men bra.

Inga kommentarer: