söndag 21 oktober 2012

Historia in nuce


Ernst Jünger dog 1998. Alltså hann han inte uppleva vårt stormiga århundrade. Men han gjorde förutsägelser. Som att gudarna skulle återvända. Och med de kanaliseringar man kan hitta t.ex här så får man väl säga att något är i görningen. Vergilius sa för sin del i Messiaseklogen att gudar och människor åter ska leva tillsammans. Och en viss David Wilcock anser att detta är vad som stundar Riktigt Snart Nu.

Mäktiga tider! Historiens vingslag. En epok går mot sitt slut. Historien städar ihop och tackar för sig. Och sedan Guldålder. Jaha, men då kan vi ju ta en liten titt på historien som företeelse, hur denne Ernst Jünger såg den i nuet, hur han med sina dagboksanteckningar fångade historien i ett nötskal - historia in nuce. Det sker genom att konsultera den ack så rika jüngerska krigsdagboken.

Krigsdagboken: den skildrar Jüngers andra världskrig, ett tusensidigt verk om allt mellan himmel och jord. I "Strahlungen", "Jahre der Okkupation" och "Gärter und Strassen" (1942-1949) får vi världen speglad genom ett temperament; allt utgår sist och slutligen från vad Jünger själv gör, iakttar, läser och tänker på. Han kan då ses som ett prisma för historien, för det där stora dramat som pågår medan vi lever våra liv och som vi själva stundtals deltar i.

Jünger som knutpunkt för det historiska kan man hitta på flera ställen i krigsdagboken. Om vi börjar med hans roll som tidsvittne som samtidigt förmår reflektera över det han ser och hör, så kan man till exempel ta inlägget för Kirchhorst, 9 maj 1945. Här har man en ung berlinska på besök, en flykting från öster, och så här skriver Jünger:
(H)ennes hjärtsjuka mor undandrog sig den ryska inmarschens fasor genom att ta gift. Det tycks som om societeten i Östpreussens, Schlesiens och Pommerns alla landsortsstäder har handlat på samma sätt. Flyktingarna såg genom fönstren hur hela sällskap av lik satt kring dukade bord. Man frammande antiken; den har svarat.
Med ”frammana antiken” kan Jünger till exempel ha menat den speerska arkitekturen med sin klassicism: de väldiga kolonnaderna i Nürnberg, i Rikskansliet och i den planerade Grosse Halle, de som skulle vara 20 meter höga saker i röd bohusländsk granit. Detta är historiens framsida men baksidan finns där samtidigt, med brutaliteten, den urhistoriska, kainitiska driften som kommer till ytan i dessa tyranskliga tider; de är följden av sammanbrottet för den klassicerande, antikvurmande naziregimen. Inlägget visar oss Jüngers stereoskopiska blick, i det här fallet förmågan att se gårdagen i nuet, att förknippa vardagen med historien.

Det finns mer i samma anda i krigsdagboken, osökta infogningar av historiska bilder, vare sig ur litteraturen eller i verkliga livet. Ännu ett antikexempel kan vara detta (Kirchhorst, 16 september 1944):
Jag har överförts till reserven och avvaktar nu det sista stadiet av händelseförloppet. Även det är synnerligen farligt; således börjar lemurerna genomföra ett stort antal likvideringar som tar sikte på situationen efter deras död. De utövar en sorts profylaktisk hämnd, som bland andra förre kommunistledaren Thälmann och socialdemokraten Breitscheid fallit offer för. Om de vore intelligentare, kunde man med Seneca säga till dem: ”Hur många ni än dräper, så kommer inte era efterträdare att finnas bland dem.”
Detta kunde vara ett exempel på ”stor men lätt buren lärdom”. Jünger bespar oss magistrala utläggningar till förmån för ett zenaktigt penseldrag. Allt blir till ”en gest – en rörelse – tomheten”.

Mer konkret historienärvaro, ett exempel på detta ”att vara där medan den skrivs”, får vi i Vorosjilovsk 8 januari 1943; Jünger noterar det själv, han är medveten om värdet i detta ögonblick, utan att det för den skull blir självparodiskt eller poserande. Före det hela har det varit lite detaljer om staden, reträtt förebereds och man festar upp förråden med goda detaljer som ”hur soldater rökte gäss i trädgårdarna; på borden tornade hela berg av fläsk upp sig”. Samtidigt som en armé är fångad i Stalingrad ska en annan retirera från Kaukasus, det var tajt men det gick kan man säga med facit i hand:
Lunch hos armégruppens chef, generalöverste von Kleist, som när jag kom in stod lutad över sin karta med bekymrad min. Det var fascinerande att från torgets vimmel komma rakt in i händelsernas centrum. Fältherreperspektivet är oerhört förenklat men samtidigt demoniskt upphöjt. De enskilda ödena förloras ur sikte men är dock andligt närvarande och bildar tillsammans en atmosfär som är enormt deprimerande.
Jünger är där när det händer, liksom han senare på Hotell Majestic hörde ett och annat av konspiratörernas samtal inför 20 juli.

Före allt detta, i maj 1940 tågade man in i Frankrike. Ett exempel på ett historiedigert inlägg i krigsdagboken har vi här:
I trädgårdarna blossande pioner och kaniner som knaprade på salladen. Kort rast, lyckligtvis bredvid en depå full med stövlar och filtar, varur jag lät komplettera vårt förråd. Min köksföreståndare, som en stund marscherade vid min sida, talade om att genom denna stad hade hans farfar tågat 1870, hans far 1914 och nu han själv 1940.

Inte långt från det berömda lilla huset [där Napoleon III kapitulerade för Bismarck efter slaget vid Sedan 1870, min anm] stod generalen vid vägkanten, hälsade kompaniet och frågade efter mitt befinnande sedan jag hade lämnat av. – ”Tack bra, general. Kan man fortfarande hoppas att få komma i elden?” – ”Det kommer, det kommer – vid Saint
Quentin.” (Boulzicourt, 27 maj 1940)
Apropå Kleistinlägget sas att Jünger klarar av den texten utan att framstå som en posör. I följande anteckning däremot är självmedvetenheten på gränsen till det tillåtna:
Klockan tolv idag avlöste jag högvakten på hotell Continental med mitt kompani. Dessförinnan uppställning på Avenue de Wagram. Där lät jag kompaniet utföra de handgrepp, som vi övat en hel månad, och därefter med paradsteg defilera förbi Den okände soldatens grav. Vi passerade även statyn av Clemenceau som tydligt förutsåg allt detta. Jag nickade åt honom, som augurer emellan. (Paris, 20 maj 1941)
Det är posören Jünger vi ser, dagboksförfattaren som skymmer texten en smula med sin tjusiga persona. Står man ut med detta får man sig dock en historiediger passage att njuta av: Den okände soldaten, Clemenceau och Jünger i samma andetag.

- - -

Jünger får lätt det förflutna att inlemmas med nuet. Ta bara detta dagboksinlägg, från 6 juni 1944, D-dagen, med sitt osökta förknippandet av en medeltida landstigning med den pågående, den för Eisenhowers Crusade In Europe. Förutom det berör denna passage historiens osynliga sida, hur så att säga bristen på ett sjätte sinne för historikern fel. Denna historiska dag, berättar Jünger, har han läst...
... ”L’Histoire de Saint Louis” av Joinville. I många episoder, till exempel korsfararnas landstigning vid Damiette, ser man människans väsen i den högsta glans hon kan uppnå. Den materialistiska historieskrivningen begriper bara det hos tingen som är synligt för den. Den känner inte till mångfalden som ger väven färg och mönster. Detta hör också till vår uppgift: att återupptäcka drivkrafternas mångfald. Det kräver en större objektivitet än den positivistiska.
Hur man uppnår denna ”idealismens objektivitet” är en fråga för sig. Och man kan fråga sig vad en dylik uppgörelse med historiematerialism angår oss anno 2009 – men även om just denna Marx’ lära är rätt död nu, även om det bereds plats för inlevelse och belle lettres inom dagens historiegenre, så tycks den dominerande tanken hos dagens historiker vara att osynliga, ideella ting som tradition, myt, mentalitet osv är betydelselösa jämfört med ”sociala och ekonomiska faktorer”. Därför måste man alltid bryta en lans för det osynligas närvaro, alltid betona nödvändigheten av ett sjätte sinne hos historikern, en känsla för det diskreta i tillvaron.

Och har man kritiserat historiematerialismen, vad sägs om denna passage från "Psykonauterna" där historiens unicitet, förfäktandet av dess engångskaraktär, får sig en skrapa:
Historikern måste känna till de återkommande figurerna; bara på det sättet kan historia respekteras som vetenskap. Anatomin kommer då att stämma, proportionerna blir begripliga. Dock är historikern mera tecknare än målare; han fängslas av kategorierna som planen indelas i, de stora linjerna.
Och om historikern nu är ”tecknare”, vem är då ”målare”? Det är möjligen populärhistorikern, den journalistiskt lagde rapportören, vars antika förebild kan sägas vara Plutarkos som utgick från andra historiker men alltid var läsvärd, en romanförfattare för sin tid som la till där det fattades. En Tacitus är å sin sida den borne historikern: källforskare och kritiskt lagd, inte publikfriande men dock med en omisskännlig stil. Jag var nyss inne på detta med inlevelse och skönlitterära inslag inom historiedisciplinen – och att vi idag har populärhistoriker som kan skriva, som kan förmedla inlevelse och ge det förflutna färg och form samtidigt som källkritiken får sitt, det kan bara hälsas med glädje.

Dock är frågan om dessa skrivkunniga popmänniskor känner de återkommande figurerna. Nåväl, vad gäller citatets kärna, detta om historiens mönsterkaraktär, dess tendens att upprepa sig, dess ”återkommande figurer” som Jünger talar om, så instämmer i vart fall jag med det synsättet. Affischerna skiftar men väggen de klistras upp på är densamma; castingen görs om och kostymerna ändras men dramats huvuddrag är alltid detsamma – kan man hävda. Hjältar och dårar, narrar och skurkar, idealister och pragmatiker; allt har funnits förr. Någon evig utveckling till det bättre (eller sämre) är det onödigt att skriva under på.

Mönster finns, strukturer återkommer. Men allt går för den skull inte runt-runt som Jünger själv tycks hävda i "Eumeswil"; att viss utveckling trots allt sker är ett mer rimligt antagande. Man kan säga: historien går framåt i spiraler, det finns en rörelse framåt parallellt med det cykliska. Vi kan aldrig komma tillbaks till identiskt samma punkt, det motsägs ju av lagen om orsak och verkan.

Relaterat
Jüngers andra världskrig
Eumeswil, 1977
Psykonauterna - om droger
Jünger och attentatet
Ernst Jünger: tiden: reflektioner
Illustration Pierre Dupuis

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (4) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (234) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (286) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (31) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (60) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (52) poesy (47) politikka (170) pr (44) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (97) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (7) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)