söndag 18 november 2012

Om operan "Rienzi"


Jag gillar musik. Jag gillar pop och rock, syntmusik och jazz, blues och andliga sånger. Och klassiskt. En intressant klassisk kompositör var Richard Wagner, som bland annat gillades av Adolf Hitler. Operan "Rienzi" var en favorit.


Låt mig berätta om Richard Wagners opera ”Rienzi, det Letzte der Tribunen”. Den kom 1840. Det var hans första musikteaterverk, baserat på romanen ”Rienzi, the Last of the Tribunes” av Edward Bulwer-Lytton.

Tiden är 1300-talet. Italien är uppdelat i småstater. Rom är en av dessa, mer eller mindre en stadsstat. Rienzi planerar nu att störta adelsväldet i Rom tillsammans med borgarklassen. Folkvälde är målet. Denne Cola di Rienzi har som antytts kallats ”den siste folktribunen” med eko av den romerska republikens ståndsstrider. Urtidens Rom var ju ett adelsvälde som senare nivellerades en aning. Det streds mellan de maktägande patricierna och de från vissa ämbeten utestängda plebejerna. Denna strid rasade fram till cirka 450 fvt. Ett resultat av striden var att pelebejerna fick ett ständigt ombud i form av folktribunen. Denne hade auran av en folkets ombudsman, ett värn mot maktmissbruk och fåvälde.

Rienzi, som alltså funnits i verkligheten, levde som sagt på 1300-talet. Han var verkligen en italiensk politiker med en dramatisk bana. Han föddes cirka 1313 och dog en våldsam död i händerna på pöbeln i Rom i oktober 1354. Det wagnerska narrativet, som är dramatiskt förtätat och mytologiserat tack vare den skicklige Bulwer-Lyttons grundstory, börjar med att Rienzi får makten i Rom: han väljs till foktribun av borgarna. Det var en senkommen revival för detta ämbete. Dess rykte som folkombudsman levde ännu. Adeln ingår samtidigt ett avtal med Rienzi, detta som ett sätt att kuva hans vidare ambitioner. För i hemlighet kommer de överens om att störta honom.

Maktkampen fortsätter, nu med adelsintriger som upptäcks av Rienzi och förlåts. Men sedan kommer ett nytt adelsuppror som får Rienzi att ta itu med hårdhandskarna och upprätta diktatur, även det en institution med antika anor. Vad det lider vänder sig även borgarklassen emot honom liksom kyrkan. Sedan har förbannats av prästerna gör folket uppror. Rienzi dör i sitt brinnande palats, det ärevördiga Capitolium.

- - -

En sublim låt är ouvertyren till denna opera. Den och hela verket påverkade starkt en viss Adolf Hitler när han bodde i Wien som ung. Denna källa skriver detta i ämnet:
[Hitler was] deeply inspired by the opera works of Richard Wagner and their pagan, mythical tales of struggle against hated enemies. His friend Kubizek recalled that after seeing Wagner's opera 'Rienzi,' Hitler behaved as if possessed. Hitler led his friend atop a steep hill where he spoke in a strange voice of a great mission in which he would lead the people to freedom, similar to the plot in the opera he had just seen.
Hitler ska ha sett operan mer än 40 gånger. Enligt Wikipedia fick Hitler denna operas originalmanuskript till skänks på sin 50-årsdag. Han ska även haft med sig dokumentet i Hitlerbunkern innan han dog.

En uppgift som Wikipedia dementerar är denna: Hitler säger till Winifred Wagner att åhörandet av Rienzi var det som startade allt, det som var upphovet till nazismen... Sant eller inte så är detta en pregnant scen. Det är en dramatisk bild, fullt i klass med citatet ovan med den branta kullen och en extatisk Hitler.

Konstateras kan att Hitler hade tagit intryck av Rienzi-berättelsen. Visst gillade han även Wagners ”Mästersångarna i Nürnberg”. Den var hans favorit säger vissa. Men ”Rienzi” har större betydelse som legend, som i sammanhanget vägledande myt. Och den kan förvisso sägas spegla Hitlers karriär: folklig bakgrund, diktatur och dramatiskt fall från maktens tinnar.

Relaterat
Camouflage: romanen: information
Den omöjliga friheten
Det sista flankanfallet
Tempel och trädgårdar (dikter 2011)
Till Smaragdeburg (roman 2010)

Inga kommentarer: