söndag 4 november 2012

Snön har smält







Snön har smält. Nyss hade vi snö och minusgrader. Nu har snön tinat, nu har vi flera plusgrader.

Min favoritlåt dessa dagar: temat till Aguirre satt på repeat. Denna filmlåt associerar dels till den sydamerikanska miljön filmen utspelas i; den får mig att tänka på mayas, 13 baktun, pyramider osv. Dels känns denna låt som en europeisk granskog, Caspar David Friedrich, munkar i kyrkoruin och allt det där. Kompositören Fricke var förvisso tysk. Liksom Herzog som gjorde filmen.

Aguirrelåten är som en bandloop i sig själv. Passar bra på repeat då. Esoterisk trans.

Det har kommit en ny Bondfilm, "Skyfall". Den tänker jag inte se. Min favorit är och förblir "Octopussy". Sedan gillar jag även "For Your Eyes Only", som var den första Bondfilm jag såg. Och så gillar jag "Diamonds Are Forever" pga Jill StJohn och lite annat.

OK: "Diamonds Are Forever" har sina brister. Men Jill StJohn är bra, titellåten är bra och, tja, biljakten i ett nattligt Las Vegas är bra. En elegant gjord biljakt.

Bondvärlden som helhet är komplex, den har många fassetter...! Bortser man från Lazenby och den gamla "Casino Royale" (1967) så är filmerna i regel välgjorda. Det finns alltid, mer eller mindre, något slags magi. Den stavas britishness, bildning, stil. Jag menar, även i en mindre bra film som "Moonraker" har vi ju scenen där Bond och Drax ska jaga fågel. Bond ser att en lönnmördare sitter i ett träd. Bond låtsas sikta mot några fåglar som flyger upp, ändrar sedan riktpunkt.

Han skjuter. Fåglarna flyger vidare.

- You missed, Mr. Bond, säger Drax.

- Did I, säger Bond. Ögonblicket därefter dimper lönnmördaren ner i backen från sitt träd, träffad av Bonds skott.

Sådan där miminalism i gest och replik är brittisk. Bondvärlden har detta i sig implicit. I händerna på amerikaner skulle scenen ha skrivits, regisserats och spelats helt annorlunda. Det skulle helt enkelt ha varit mer bravado, utlevelse och skitsnack.

Relaterat
Youtube: Bond jagar med Hugo Drax
Nick Carter: Dödens diamanter (1985)
Berlin 1990
Lovecraft: The White Ship, Celephais, Polaris
De glömda själarnas ö (Danmark 2008)

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (4) abbX (1) ahma (6) aktuellare böcker (57) aktufall (10) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (61) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (171) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (99) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)