tisdag 6 november 2012

Tillförsikt


Idag får USA en ny president. Vem som än vinner torde resulatet bli fortsatt färd mot ascension, högre energi, ökad andlighet. Ernst Jünger förutsåg detta redan 1929. Han sa: "Vi rör oss sedan länge mot den magiska nollpunkten. Endast den som förfogar över annorlunda, osynliga kraftkällor kan ta sig igenom den."
Ernst Jünger visar oss vägen till de andliga källorna, till de inre kraftfälten. Konsten att slå rot i sitt inre delade han med sin samtida Simone Weil. Hon kallade det enracinement.

Jüngers krigsdagbok, hans Journale för andra världskriget, börjar på våren 1939. Man märker här en allmän anda av tillförsikt, om det nu är rätta ordet. Kunde man verkligen känna så 1939, på randen till ett världskrig...?

Vad ska man egentligen kalla det som vidlåder denna text...? ”En positiv stämning”...? Där finns i alla fall en omisskännlig, stilla glädje i det personliga livet, med en Jünger som skriver, påtar i trädgården och njuter småborgerligt: "På eftermiddagen grävt trädgårdsland, sått rädisor och körvel. Läst Thornton Wilders ”The Bridge of San Luis Rey”.” (Kirchhorst, 4 april 1939) Någon månad senare (14 maj) får han så besök av en läsare, en korpral som tjänstgör i Braunschweig. Jünger gör reflektionen att denne tycks lida i tysthet. Här har vi förvisso ett symptom på det tryckande världsläget.

Men Jünger själv tyngs inte av något, han tycks inte lida av något denna tid – och just detta välbefinnande, denna trivsel i nuet märker man gång på gång i hans dagböcker. Även mitt i första världskrigets stålregn finns den obetingade tryggheten, jag visste ju att allt skulle gå bra säger han någonstans i ”I stålstormen”.

Detta är nåd, gudomlig nåd om man så vill.

Han kan ha dagar av vantrivsel men den jüngerska grundtonen tycks vara fri från ångest, fri från den där evigt malande rädslan som Kierkegaard talade om och som Heidegger utnämnde till en veritabel ontologisk kategori. Och är ångesten det, en egen ontologisk kategori, skulle den väl i så fall kunna återföras till mörkret. Det är närvaron av mörker, inbillat eller verkligt, som gör en ständigt rädd.

Men i Jüngers värld råder ett ljus, ett omisskännligt ljus – i det inre, hans ständiga referens. "Allt avgörs i det inre" heter det ju i slutet av dagboken med en referens till Goethe.

Ännu ett exempel på den jüngerska stilla glädjen i krigsdagboken är detta. Det handlar om ett besök i grannorten Burgdorf:
I eftermiddags i Burgdorf som jag alltid gärna besöker. Staden präglas av en oförstörbar torrhet, vars substans tycks kunna motstå historiens alla förvillelser. Förvisso finns där heller inte några spår av lyftning och högre flykt. Då jag ser de gamla husen, börjar jag hysa hopp om att människosläktet inte kommer att utrotas i första taget. Sent, men med eftertryck, börjar jag inse vad beständighet i livet vill säga. (26 maj 1939)

Blotta åsynen av en ordinär småstad värmer honom och den värmer även läsaren. Detta är ett paradexempel på tillförsikt.

Vi går vidare. Senhösten 1941 är förstås en hektisk tid, striderna framför Moskva har kört fast och Jünger tänker på Poes ”Malströmmen”, men ändå finns där ett större hopp hos honom:
Ändå är det märkligt att jag innerst inne besjälas av tillförsikt. Genom vågskum och molntappar strålar ödesstjärnan. Jag menar inte bara för egen del, utan rent allmänt. Under de här veckorna har vi passerat nollpunkten. (Paris, 18 november 1941)
Kriget har vänt. Inte för att de kommande åren är muntra, tvärtom, det blir bara värre. Men nazismen har nått sin kulmen, väldet expanderar inte längre; sommaroffensiven till Kaukasus nästa år är bara en dödsryckning. Dock, även när det är fortsatt mörkt, som 6 mars 1942 då det omtalas likfabriker i öst och bödlar som dödat tusentals människor med sina egna händer, säger Jünger att han tror att den sjuka som detta är symptom på går att bota: ”Om jag inte hyste denna tillförsikt skulle jag omedelbart bege mig ad patres.”

Paris 1943 är en plats med ljus och skugga, det framgår tydligt av Jüngers dagbok. En gnutta sol skiner på honom 7 maj. Han säger sig då gärna ta Métron i riktning mot Place d’Italie...
... eftersom färden ofta går ovan jord. Husfasaderna, som till synes utdöda bleks i solen, gör mig glad till sinnes; då jag ser dem vaknar en gammal ödleaktig drift inom mig. Bakom de solbelysta husväggarnas stillhet ser jag hur människor avspänt vilar ut i sina lägenheter, sitter och drömmer eller hänger sig åt älskogslekar. Man åker längs ett galleri med hemliga stilleben: bord, på vilka det står immiga glas och uppskurna meloner, en kvinna i röd badkappa som håller på att sprätta upp en roman, en naken man med helskägg som sitter bekvämt i en fåtölj och drömmer om sublima ting, ett par som delar en apelsin efter herdestunden.
Det gäller att njuta av ögonblicket, känna lycka här och nu: att förstå detta är nåd par preference. Som i Paris, 11 juni 1944, strax efter invasionen i Normandie som allt annat lika medför ökad osäkerhet:
Ånyo promenerat från Saint-Cloud via Route de l’Impératrice till Versailles. Även denna gång ett solbad i den lilla gläntan mellan kastanjerna. Under dessa vandringar tänker jag alltid: Det kan vara sista gången.
Mästaren Kong sa apropå det sista: ”En man ska leva så att han i varje ögonblick är beredd att dö.” Man ska alltid tänka ”det kan vara sista gången”, vad man än gör här i livet. Så lär man sig att uppskatta livet, uppskatta detta att vara vid liv.

- - -

Sommaren 1944: marken bränner under fötterna, 20-juliattentatet har kommit och gått och allt flyter. Hur härligt är det då inte att få sig den jüngerska, stilla glädjen till livs:
Sista lunchen hos La Doctoresse. Hem via Rue de Varenne där jag som alltid gladde mig åt de höga portarna som är typiska för de gamla palatsen i Faubourg Saint-Germain. De byggdes på det sättet för att högt lastade höskrindor skulle kunna köra in till stallen. En regnskur fick mig att göra ett kort besök på Musée Rodin, dit jag annars inte brukar känna mig dragen. (Paris, 30 juli 1944)
Återigen: detta är nåd, obetingad nåd. Det har inget att göra med att officeren Jünger lever i denna privilegierade tillvaro, där han exempelvis har tillåtelse att gå omkring civilklädd i det parisiska paradiset (låt oss kalla det ett relativt paradis jämfört med städer som Berlin, Köln, Leningrad, Kiev osv) – för han nämner förvisso även studer av vantrivsel, leda, trötthet i tjänsten. Att då ändå kunna känna glädje, ögonblick av lycka, det är en gudagåva och inget annat.

Även under arméns reträtt från Frankrike finns studer av stillhet:
Amerikanerna tågar in i Paris. I eftermiddags åter vid Meurthe. Vogesernas rundade bergstoppar och mörka klippor verkar lugnande, gör en medveten om den jordiska stabiliteten. (Saint-Dié, 23 augusti 1944)
Fler exempel på den där tillförsikten, den där obetingade glädjen mitt i stormen, finner vi i krigsdagboken för våren 1945 där småborgaren Jünger åter är i farten och njuter, ”sträcker ut sig i sin fulla längd” för att tala med Manuel Venator. Kriget är förlorat och ockupanter och frigivna krigsfångar vimlar förbi hans hus, men i det stora hela tar han det hela med ro, någon desperation eller panikångest råder inte i hans värld dessa dagar. Som 12 maj 1945: ”Guldregnet blommar, en springbrunn ur världens överflöd.” Detta är bilden som säger mer än tusen ord.

Då kanske kan invändas att alla författare som skriver och har en hobby (typ trädgård) är lyckliga. Men så är inte fallet. Själva skrivandet kan skänka lindring – men att vara lycklig även när man inte skriver, känna ro och tillförsikt även när man inte är uppe i sitt verk, det, tycks det mig, är sällsynt hos moderna författare. Jüngers frihet från ångest rent generellt, den ljusa grundtonen i hans verk, är en ständig källa till fascination. Det är något spontant och obetingat över det hela; det är som sagt gudomlig nåd, även om det där ”gudomlig” skulle sitta långt inne hos honom.

- - -

Det blir vinter detta 1945 och man har svårt att hålla sina hus varma. Men Jünger finner på råd:
Då det på grund av kylan knappast går att hålla i en bok, brukar jag på kvällarna med hjälp av två täcken konstruera en sorts tält, dit jag leder in en elektrisk lampa. Under sådana förhållanden läser jag än en gång med största nöje ”Tusen och en natt” i Insel-utgåvan. Vilken tur att jag räddat denna skatt i mitt bibliotek. Just i denna tid kan man avnjuta det som Stendhal sagt om den och som Hugo von Hofmannsthal upprepar i sitt förord: ”En bok som gör ett fängelse till den härligaste vistelseort.” (Kirchhorst, 13 december 1945)
Detta att sitta glad vid sin bok kan man kalla talent for living, att osökt sätta guldkant på vardagen. Och till den som är avundsjuk på den lätthet varmed Jünger har sådana ögonblick, kan nämnas: det går även att kommendera fram denna trevnad och stilla ro med blotta viljan. Allt som behövs är att ta ett andetag, att vilja ta ett lugnt andetag. Det har man alltid tid med.


Tidigare under det ödesdigra 1945 var Jünger för övrigt i Burgdorf igen, lokalsamhället som ingav honom en sådan märklig känsla före kriget. Den bildar ett slags informell slutvinjett till Jüngers andra världskrig, återigen en enkel bild men så innebördsrik att den bara kan citeras utan kommentar. Betänkt alltså att kriget praktiskt taget är slut här i detta maj ’45; hur mycket smärta och glädje finns därför inte implicit i dessa rader:
I eftermiddags var jag i Burgdorf och köpte frön. Vägarna är osäkra. Jag besökte också kyrkogården vid fattighuset där rosor och svärdsliljor lyste stilla på gravarna. (Kirchhorst, 26 maj 1945)

- - -

Vi har alltså sett hur Jünger kan känna glädje, nåd, tillförsikt i farans närhet. Han reflekterar över detta under sin ryska séjour:
Lukten från bödlarnas värld är ofta så märkbar att jag förlorar lusten att arbeta, att forma bilder och tankar. Illdåd har en förödande, deprimerande verkan; omgivningen blir ogästvänlig som om ett as låge gömt i närheten. Då förlorar tingen sin tjusning, sin doft och smak. Intellektet blir matt av de uppgifter det förelagt sig och som dittills varit stimulerande. Men just mot detta måste man kämpa. Färgen på blommorna vid den livsfarliga klippbranten får inte blekna för vår syn, om det så bara är en handsbredd från avgrundens rand. Detta är den situation jag skildrat i ”Marmorklipporna”. (Vorosjilovsk, 2 decmeber 1942)
Ett representativt citat från 1940 må återges, utan kommentar. Det är under framryckningen 1940 då Jünger tar sig tid att fånga lite insekter mellan varven:
Det paradoxala i sådana förehavanden mitt under katastroferna har inte undgått mig, men jag fann det samtidigt lugnande – här yppar sig rika fonder av stabilitet. Dessutom har jag sedan 1914 lärt mig arbeta i farans närhet. I vår tid måste man besitta ett salamandrinskt lugn om man vill nå sina mål. Det gäller särskilt fortlöpande läsning under såväl goda som dåliga tidsskeden; om man dagligen lägger på några tegelstenar kan man efter sextio eller åttio år bo i ett palats. (Bourges, 25 juni 1940)
Låt oss återvända till våren 1945, till 14 april närmare bestämt när amerikanerna kommit och gått och freden är nära. Freden innebar ju allt annat lika förlust, att ha varit med och förlorat ett krig, och detta att bli besegrad är nu ingen rolig känsla för en soldat, Jünger har blivit det två gånger – men han uppskattar det lätt anarkiska läget, civlisationens tryck försvinner och...
...”(l)ivet blir yppigare; förråd, rent av livsmedel, strömmar till. – Således satt jag uppe i mitt rum mellan alla mattor och böcker som i ett ökentält och fördjupade mig i mina brasilianska anteckningar. Bredvid mig stod en flaska bourgogne som Löhning deponerat här. Det vore straffbart att låta ett sådant vin falla i händerna på gossarna från Kentucky; min gode vän kommer att hålla med mig. För att jag inte skulle bli trött kom Perpetua eller Louise då och då upp med extra starkt kaffe, amerikanernas avskedsgåva.
Detta har inget i sig att göra med ”att gå igenom anteckningar”, få sig serverat kaffe eller något; det vore en materialistisk, betingad ståndpunkt. Det skadar såklart inte att ha livets nödtorft och lite till, men det är inte sakens kärna – för vad det handlar om är förmågan att genom och bortom det materiella känna ro, förmågan att njuta ögonblicket som sådant, att glädjas obetingat.

Allt som behövs är förmågan att se, att inse att man alltid har tid att ta ett djupt andetag som nämndes ovan. Man måste bara ha viljan att vila, viljan att komma till ro, att andas. På så sätt njuter man ögonblicket, så erövrar man detta gyllene ”här och nu”; så vinner man tillförsikt i varje läge. Man uppnår ”denna känsla av att ständigt vara på semester”, som Manuel Venator sa i "Eumeswil", vilket möjligen är Jüngers bästa uttryck för detta märkliga i att spontant känna trivsel, lycka om man så vill.

Som avslutning på denna del av artikeln ännu ett citat, ännu ett dagboksinlägg från andra världskrigets dagar. Det talar för sig själv:
I eftermiddags gatustudier bakom Panthéon, på Rue Mouffetard och i dess tvärgränder där något av livet i 1700-talets överbefolkade, förrevolutionära kvarter ännu dröjer kvar. Där bjöd man även ut mynta till salu, vilket fick mig att minnas en sällsam natt i Casablancas arabkvarter. Marknadsplatser är alltid rika på uppenbarelser; de är för oss barndomens och drömmarnas land.

Återigen förnam jag en stark känsla av glädje och tacksamhet över att denna städernas stad hittills kommit undan katastrofen utan skador. Hur många underbara ting får vi inte behålla om den liksom en ark, lastad till relingen med gammal och dyrbar frakt, når fredens hamn efter denna syndaflod och bevaras åt kommande sekler. (Paris, 7 augusti 1943)
- - -

Efter kriget slutade Jünger föra dagbok. Men på 60-talet, sedan hans samlade verk hade getts ut, började han igen: ”Siebzig verweht” (”Bortom sjuttio”) hette dena nya journal, han hade nämligen just fyllt 70. Och vid läsandet av denna sena dagbok slås man återigen av den existentiella glädjen.

Det ska förvisso inte förnekas att Jünger på äldre dagar blev lite pessimist. Sena dagboken har sina återkommande utfall mot den moderna världens uselhet och alltings förfall. Dock finns där positivare tongångar också; på det personliga planet är han överlag rätt optimistisk och resor och läsefrukter ger läsaren stimulans.

Det finns guldkorn i denna bok, en del energitillskott så att säga, anteckningar om den där eviga jüngerska tillförsikten. Som denna dröm, 12 december 1994:
I natt på ett vinberg; stockarna var fulla med gröna druvor – därmellan halvhöga småträd likt halvhöga dadelpalmer, grenarna böjde sig under lasten av hallon. En skylt sa: ”Tillåtet att plocka”.
Och samma dagbok för Wilflingen, 30 augusti 1970: ”I trädgården. Det hade regnat under natten; dimma hängde i buskaget. Ensam med löven, blommorna, frukterna...”

Och i Agadir, födelsedagen 29 mars 1974, medan han gör research för ”Eumeswil”, finner vi denna sammanfattning:
Är nu 79 år, därjämte full av idéer, även störande, överhuvud i varje ögonblick i huvudet som en associationskvarn, slutligen optimist. Som bildhuggaren Marcks, ännu äldre, sa om sig själv:
Kaum zu glauben,
Trägt noch Trauben.
Denna vistelse i Agadir var smått euforisk säger Jünger när han reser hem (ombord, 8 april 1974): ”Friska promenader i det moriska landskapet mellan havet och bergen med sina växter och djur, vid inre vindstilla.” Och sedan åkte han hem och skrev "Eumeswil"; det är så underbart att man nästan vill gråta. Man får vara tacksam för en dylik blomstrande ålderdom, för denna vitala ålderdomsstil i konstnärsskapet à la Rubens.
Not: Jüngers dagbok från andra världskriget består av volymerna "Strahlungen", "Jahre der Okkupation" och "Gärter und Strassen" (1942-1949). På svenska finns ett urval utgett som "Dagbok från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation", (Cavefors 1975). "Siebzig verweht" är hans dagbok från 1965-1996. Den finns inte översatt till svenska. Men mycket annat finns, se här.
Relaterat
Simone Weil
"Eumeswil"
Jüngers dagbok: Historia in nuce
Jünger på svenska
Ernst Jüngers Nya testamente

1 kommentar:

Svensson sa...

Jünger är nog bra. Som gestaltande berättare med mera. Men som tänkare för dagens verklighet är Julius Evola lite vassare. Han är mer andlig.

Hos Jünger finns allt, utom den där extra esoterismen, Men Evola kompenserar detta i rik mån. Evola behöver man inte, som läsare, "konstruera om", inte i samma mån som Jünger.

Etiketter

A-Z (5) abb (82) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (50) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (27) att vara Svensson (226) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (11) bing (294) biografi (16) bloggish (59) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (12) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (34) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (2) esoterica (117) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (119) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (67) islam (6) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (24) kuro (2) libyen (18) link (32) lite litteratur (96) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (42) multiversums mytolog (5) natio (66) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (53) pil (5) poesy (46) politikka (192) pr (52) pred (3) Priest (14) prophecy (21) rymd (2) sanskrit (9) sf man minns (99) small candies (125) Smaragdeburg (6) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (15) tempel (31) Tolkien (4) topp5 (8) typer (15) USA (18) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)