fredag 2 november 2012

USA: flottan: några reflektioner


På tisdag nästa vecka är det val i USA. Jag tror Obama vinner. Stormen Sandy torde inte ha rubbat hans ledning. Men jag kan ha fel. Med anledning av USA-valet kör jag i alla fall en smärre USA-special nu. Nyss bloggade jag om rekordflygaren Chuck Yeager. Igår var ämnet Marinkåren. Och idag ska jag behandla USA:s flotta.

USA:s flotta har spelat en stor roll i republikens historia. Varför? – Av det enkla skälet att USA omges av hav i både öst och väst. Och politikerna insåg detta. För redan i författningen av år 1789, i artikel 1, sas det att till kongressens uppgifter hörde att anslå medel för både en armé och en flotta.

Den följande tiden såg också en reell satsning på flottan. 1797 sjösattes t.ex fregatten USS Constitution, en tremastare med 44 kanoner som skördade stora segrar i 1812 års krig. Faktiskt var flottans insats i detta krig på det hela taget god medan armén gjorde sämre ifrån sig. Det berodde på att arméerna som slogs var frivilligförband. Man hade sin stående armé, beslutad i författningen enligt ovan, men den hade sina reguljära uppgifter att sköta som att vakta gränserna och upprätthålla lagen i väster. Så hade det även varit i inbördeskriget: den stående armén bestod orubbad med sedvanliga uppgifter medan de stora slagen utkämpades av nyvärvade frivilligförband. Flottan å sin sida hade ingen sådan dubbelorganisation, den var densamma i fred som krig. I krig kunde den därför stäva ut och möta fienden med stampersonal på alla nivåer. Det var inte här frågan om arméstilen med milismanskap och officerare utan formell utbildning som i slaget om New Orleans under detta 1812 års krig (då man i och för sig vann en seger).

Flottans fana vajade högt även framdeles. Under inbördeskriget hamnade huvuddelen av de federala flottenheterna under unionen, varvid denna bland annat kunde lansera en blockad av sydstaterna. Dock var blockaden inte så effektiv som man ville. Man ströp aldrig konfederationen med dylik blockad. T.ex tvingades aldrig några sydstatsarméer undvika strid på grund av krutbrist eller dylikt. En strid som de flesta svenskar känner till var annars drabbningen mellan sydstaternas pansarskepp Merrimac och nordflottans Monitor (”Varnaren”). Den förra var en skuta med flera pjäser skyddade av pansar i form av järnvägsräls och den senare var en farkost utan fribord med en kanon i ett rörligt torn. Den senare avgick med segern i striden vid Hampton Roads på östkusten 1862. Varför svenskar känner till detta beror på att konstruktören av Monitor var svensken John Ericson, vid denna tid bosatt i USA.

Mönstret från 1812 års krig upprepade sig i flottans och arméns olika former för värvning. En karriärsugen politiker kunde till exempel tigga till sig ett armébefäl, som exempelvis general Banks i Virginiadalen där han besegrades av Jackson. Men detta gick inte för sig i flottan. För en ny armé kunde man alltid stampa ur jorden men ett skepp ersatte man inte så lätt. Därför gick fartygsbefäl bara till folk med formell kompetens, företrädesvis personer som gått sjökrigsskolan Annapolis i Maryland. Denna tradition av att konsekvent se till yrket och inte snegla åt politiken har stått sig inom flottan, vilket är bra sett till professionalismen. Men det har också resulterat i en slående frånvaro av amiraler inom politiken. Att generaler blir politiker är för sin del vedertaget. Att sådana som Eisenhower och Powell slagit in på den politiska banan ser jag som en sund utveckling, generaler likaväl som advokater och företagare kan leda landet, men varför har då aldrig någon amiral gett sig in på banan? Något problem är det inte, jag tycker bara utvecklingen är lite märklig. Men traditionen är sådan. USA-flottans officerskår håller strikt på denna icke-inblandning i politiken tycks det.

Under inbördeskriget fanns en amiral på unionssidan som hette Farragut. I en strid på sydkusten gick det hett till; skeppet Farragut förde befäl över styrde mot ett fiendeskepp som sände ut torpeder till försvar. Farraguts adjutant varnade honom för detta men denne bara höll kursen och sa: ”Damn the torpedoes! Full speed ahead!” Ett med rätta klassiskt uttalande. Det speglas t.ex i Tom Pettys LP-titel ”Damn the Torpedoes”. Den kom 1979.

I slutet av 1800-talet förföll US Navy. Oscar Wilde har i en pjäs detta roliga replikskifte. Amerikanskan säger till engelsmannen att hennes land är så tråkigt, USA har ju inga ruins and curiousities, varpå engelsmannen svarar: ”No ruins and curiousities? Why, you have your navy and your manners.” US Navy hade alltså förfallit i den fredstida letargin i kölvattnet av inbördeskrigets slut och det lugna världsläget under ”the gilded age”. En viss uppryckning torde ha ägt rum inför första världskriget, för under detta eskorterade flottan transporter till Frankrike, lastade med amerikanska trupper för insatsen på västfronten 1917-18. Under mellankrigstiden hade man en relativt stark flotta med flera slagskepp; styrkan var uppdelad i Atlant- och Stillahavsflottan med bas i respektive Norfolk, Virginia och San Diego, Kalifornien. Senare flyttades den sistnämnda till Pearl Harbor på Oahu, Hawaiiöarna.

Vad gäller det japanska anfallet mot Pearl Harbor tänkte jag bidra med denna anekdot. Den 7 december 1941 var en söndag. Någonstans på Oahu höll ett korum på att förberedas. Men när japanska plan blev synliga i skyn reagerade militärpastorn ifråga blixtsnabbt; han rusade efter en kulspruta som fanns i närheten, la den på predikstolen och började beskjuta planen! Händelsen blev vida känd och gav med tiden upphov till visan ”Praise The Lord And Pass The Ammunition”, en slogan som för sin del redan användes av Cromwells sida i engelska inbördeskriget.

Sjökriget i Stilla havet frambringade några framstående amiraler. Som Willian ”Bull” Halsey som bland annat förde befäl på USS Hornet under Doolittleraiden och som sedan deltog i första linjen i en rad sjöslag. Han var en sann kämpe, ej besatt av rädslan att förlora fartyg som sägs prägla vissa andra amiraler. Chef för hela US Navy (Chief Of Naval Operations) med stationering i Washington var under kriget Ernest J. King. Denne lyckades en gång övervinna sig själv på föredömligt sätt. Det är ju nämligen så att amerikanska flottan och armén alltid varit i luven på varandra; säger den andra försversgrenen något så måste det vara fel och så vidare. Men nu var det ett tillfälle i början av kriget då chief of staff George Marshall gjorde en viss framställan och King på denna automatiskt sade ”nej”. Dock kom han på sig att det var krig nu, inte fredstid med sitt spelrum för tjafs, så han rättade sig och sa till Marshall: ”Det kan hända att jag reagerar på ett vanemässigt sätt. Var god ställ frågan en gång till.” Så ska det låta.

- - -

Mellankrigstidens slagskepp sänktes till stor del i Pearl Harbor. Men vissa skepp ur denna generation tjänade kriget ut, som USS California. Det sänktes i nämnda attack, men räddades och kunde fortsätta sin tjänst. Ett förnyelseprogram var annars redan på väg vid tiden för attacken och de nya skeppen sjösattes 1942-44. Det var Iowaklassens fartyg med namn som Iowa, New Jersey, Wisconsin och Missouri. Det sistnämnda användes för sin del i kapitulationsceremonin i Tokyobukten. Senare användes det i Korea- och Vietnamkrigen. Det opererade även i Gulfkriget 1991 då det sköt en eldförberedelse mot en landstigningsstrand, bara som en fint emellertid. Skeppet i sig hade ett deplacement på 45 000 ton, var 263 meter långt, kunde gå med 33 knops fart och hade nio 40,6 cm pjäser fördelade på tre torn. Vidare så hade det ett smäckert utseende vilket är viktigt i sammanhanget, ej bara något som kan glädja en skönande, för det heter ju att what looks good usually is good. Alla tunga slagskepp har nämligen inte fördelaktigt utseende. Jämför här det japanska Yamato som nog var imponerande men som saknade Missouris elegans.

När jag nu är inne på estetiska frågor måste jag behandla frågan om marinplanens färgmönster. USA hangarfartygsbaserade plan genomgick nämligen en märklig metamorfos i sina färgdräkter. Förkrigsstilen, pre 1941-dräkten innebar aluminiumfärgad flygkropp och gula vingar, en bjärt lysande figur som snart övergavs till förmån för grå undersida och mörkt blågrå översida. Det var krigskamouflaget, senare modifierat med en mellanblå färg på sidan vilket rent estetiskt var en höjdpunkt. På slutet övergick man till monokroma, blanka, mörkblå plan eftersom blank färg ger mindre luftmotstånd än matt; kriget var nästan vunnet, man hade luftherravälde och kamouflage som skydd var inte längre så nödvändigt. Under efterkrigstiden övergick man slutligen till grå översida och vit undersida, en föraning om den low visibility-stil som amerikanska flygvapnet började med på 90-talet.

Vi har som ni ser hamnat i efterkrigstiden. Ett berömt fartyg från denna tid är USS Enterprise som sjösattes 1959. Det är ett atomdrivet hangarfartyg på 75 700 ton och större krigsfartyg kommer antagligen aldrig att byggas. Skeppet har en toppfart på 35 knop, är 332 meter långt och kan tack vare atomreaktorn stäva runt på haven i flera år innan det behöver ”tanka”. Detta skepp ska inte förväxlas med det Enterprise som fanns i början av andra världskriget, The Galloping Ghost Of The Oahu Coast, som var oljeeldat och hade ”rakt däck”. Den nya modellen, brukad på dagens ”Enterprise”, har en bana i vinkel snett utåt för att plan ska kunna starta och landa med tätare mellanrum.

Efterkrigstiden. I en veckotidning från 70-talet läste jag att vill man bli officer i US Navy får man inte vara ful, man får inte ha finnigt eller koppärrigt ansikte eller utstående öron till exempel. Kan detta vara en flottradition månne att vara representativ, att på sina seglatser jorden runt vara nationens ansikte utåt...? Jag kan inte tänka mig att någon armé skulle ha ett dylikt krav på sina officersaspiranter.

En politisk aspekt från 1800-talet. I skolan fick man lära sig att president Monroe på tidigt 1800-tal proklamerade sin doktrin som sa att USA betraktade Sydamerika som sin intressesfär, europeisk inblandning skulle ej tolereras. Och därmed var saken klar, som genom ett trollslag skapade Monroe med detta en ny världsordning. Men som Morison/Commager framhåller så var Monroedoktrinen endast möjlig med den tysta medverkan av England och dess flotta. Få tycks känna till detta; den allmänna attityden är att politiker kan styra med ord och kunna åstadkomma lite vad som helst med en snärtig formulering, en doktrin eller ett tal. Man tenderar alltså att fokusera på vad politiker säger istället för vad de gör, en distinktion som Lenin för sin del efterlyste för ökad klarsyn i världspolitiken. I synen på USA:s historia dominerar tyvärr den verbala, dokumentsfixerade synen till fördärv för realpolitik och hårda fakta. Ta till exempel oavhängighetsförklaringens ord som sägs ske i namnet av folket (”We, the people...”); detta är återigen, som Morison/Commager påpekar, en vit lögn eftersom man här bara talade i folkets namn medan det reellt handlade om hur kolonierna, senare delstaterna ordnade sitt framtida styre. 1789 års konstitution är ingången mellan delstaterna och inte folket.

Ämnet för detta inlägg är USA:s flotta och jag avslutar med en anekdot. I 1812 års krig fanns en marinofficer vid namn Perry, för övrigt släkt med den Matthew C. Perry som med sin eskader tvingade Japan att öppna sig 1853. Den äldre Perry kommenderade för sin del en flottstyrka på någon av De Stora Sjöarna under kriget ifråga, och när han siktade fiendefartyg vid något tillfälle sa han: ”We have seen the enemy – and he is ours.” Han var med andra ord säker på seger. En parodiering av detta gjordes av tecknaren Walt Kelly 1953 i hans serie Pogo: ”We have seen the enemy – and he is us”... En liknande parafras gjordes under Vietnamkriget på den ovan nämnda devisen ”Praise The Lord And Pass The Ammunition”; det var när någon prästman uttalat sitt stöd för Vietnamkriget som någon gjorde en karikatyr av honom i full ornat och stormande fram med bajonettgevär i högsta hugg, med bildtexten: ”Pass The Lord And Praise The Ammunition”...

Litteratur
Commager, Henry Steele och Morison, Samuel Eliot: Growth of the American Republic. Oxford University Press, 1969
Warner, Oliver: Berömda sjöslag. Forums färgpocket, 1973
Den uppgående solen. Bonniers 1982

Relaterat
Robert E. Lee
Obama: kanske
Yeager
Marinkåren
Miyamoto Musashi
Bild: fregatten USS Defiance.

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (82) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (50) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (27) att vara Svensson (226) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (11) bing (294) biografi (16) bloggish (59) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (12) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (34) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (2) esoterica (117) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (119) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (67) islam (6) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (24) kuro (2) libyen (18) link (32) lite litteratur (96) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (42) multiversums mytolog (5) natio (66) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (53) pil (5) poesy (46) politikka (192) pr (52) pred (3) Priest (14) prophecy (21) rymd (2) sanskrit (9) sf man minns (99) small candies (125) Smaragdeburg (6) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (15) tempel (31) Tolkien (4) topp5 (8) typer (15) USA (18) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)