torsdag 26 januari 2012

Dessa dagar


Nasa har tagit en bild av jorden. Den kallas "förbluffande". Och varför inte. "And the world is like an apple / hanging silently in space / like the circles that you find / in the windmills of your mind"...

För övrigt läser jag att Stig Vig är död. Han ledde bandet Dag Vag. Mina favoritlåtar med dem är "Samma sak", "Dimma" och "Hellre en raket": "Sätt mig på ett plan eller hellre en raket / jag drar iväg till en annan planet"... Se där, rymdtema även i denna nyhet. Den minnesgode läsaren noterar ju att jag började detta inlägg med en Nasa-nyhet. Sedan gick jag osökt vidare till Stig Vig, som gillade sf. Raketlåten antyder ju det. Och på singelomslaget läser någon, jag tror Beno Zeno, "Dömd planet" av Isaac Asimov.

Stig Vig hette egentligen Per Odeltorp. Han var en late seventies proggtyp som återförde glädjen i popen. Det var en dragning åt dansmusik, reagge och ska. Egentligen helt väsenskilt från kompisarna Ebba Grön som man turnerade med. Men de kompletterade varandra: här baktakt och Thore Skogman, där punk och misär.

Jag publicerar dessa dagar en följetong på bloggen. Den handlar om Sverige. Del 1 finns här. Det är Sveriges historia som rullas upp i evokativa inlägg. Subtemat är Sverige existerar, Sverige är ett sedvanebegrepp, man behöver inte problematisera varje grästuva. Läs om Birger Jarl, Gustav Vasa, Rolf Krake och andra. Jag planerar att köra inläggen kronologiskt, redogöra för förloppet från Hedenhös till idag. Sedan kanske jag kompletterar med studieresor, bakgrundsfakta, specialstudier och annat. Eller så bloggar jag om något helt annat. Vi får se.

Relaterat
"Sverige" är ett sedvanebegrepp
Skiffy baby
Grekland
Gustav Vasa
Swedenborg
Bilden av Kanalen togs i mitten av december. Nu har vi lite mer snö.

onsdag 18 januari 2012

Vi har vår tid nu


"Vi har vår tid nu, 1977" sjöng Magnus Uggla när det begav sig. Han tänkte sig väl att det skulle låta modernt att sjunga om innevarande år. Nu låter det gammaldags. Det har fått patina. Detsamma med MC5:s "1969". Hippt när det begav sig, idag historia. Är det då för historiskt, för gammalt? Ska man helt strunta i årtal? Leva här och nu?

Vi har i vart fall 2012 nu. Ett ödesår...! Sedan, när året är över, visar det sig kanske att det inte hänt så mycket. Vad vet man. Jag skrev i alla fall denna dikt om Drakens År, som ju 2012 är enligt den kinesiska kalendern. Förra året var Harens år, en tid av snabba skutt framåt. Nu, i Drakens År, är det "stora förändringar och förstörelse av det gamla" som gäller. Det känns tryggt. Jag menar, jag vill bara ha bort all materialism och sinnesslöhet, all stagnation och upprepning vi ser. Ta en titt på dagens kulturliv, känns det inte som en upprepning av 1988...? Thatcher är satan, böcker om anorexi och föräldrauppror är högsta mode, grälpottan Strindberg ska hyllas i parti och minut, vänstern är helgon och högern demoner, Sverige finns inte och den historiker som skildrar vikingatiden är suspekt. 90-talet såg ju för sin del vissa öppningar då det åter blev tillåtet att prata om Sverige och svenska traditioner och ge ut böcker av sådana som Clausewitz och Spengler. Man kunde sätta upp Wagneroperor utan att få nazistämpel. Humanvetenskaperna präglades av öppenhet och hermeneutik, politisk styrning var ute.

Men det var då det. 90-talets landvinningar har liksom utraderats. Åter är Jünger det kontroversiellaste som finns, åter ska alla böcker vara vänster och fina. Politiken har åter blivit religion: det kallas PK. Tvivelsjuka styr samtalet medan ett positivt och affirmativt omhuldande av traditioner misstänkliggörs. Själv vill jag tillbaka till traditionen, jag vill ha mer vurm och gestaltning. Kanske får vi det om "saker förändras" och "det rådande tillståndet förstörs". Det där som 2012 tycks lova.

Traditionalism är bra men det får inte bli för bekvämt och ombonat. En dos rigorism måste till, en känsla av hårda tag och die Gefühle, im Ernstfall zu stehen. Så vare sig det är 2012 eller inte så är det dags för en mer mångtonig litteratur i Sverige idag, en både djupare och mer bildad men samtidigt mer operativ litteratur. En hårdare, mer taktisk och strategisk variant av narrativ. Mer skog, mer b-linje, mer batgräns och a-plats. Mer Camouflage kort sagt.

Det behövs Camouflage. Det behövs en text som är ett förkroppsligande av Castanedas diktum: A man goes to knowledge as he goes to war: wide awake, with fear, with respect, and with absolute determination of purpose. Camouflage ger sig ut i Zonen och når ett högre medvetandetillstånd. Han agerar intuitivt, han rör sig energifritt mot Gryningens Gryning. Och där, vid gryningen, sveper han in hela världen i sin grå soldatkappa och låter denna känna av kommisstygets sträva behag. Det är denna gestaltning jag vill ha, det är denna stilla glädje, det är denna positiva och affirmativa attityd jag vill ha. Att klarvaken betrakta landskapet och leva här och nu. Det kan knappast sägas vara den mentalitet som präglar dagens bestsellers och finkultur.

Klarvaken, ödmjuk och beslutsam. Det är vad som gäller. Det är sant det jag säger. Och detta krigssentiment har viss aktualitet. Det speglas i det Koreakrig jag erinrade om vid Kim Jong-Ils död. Det erinrar om SoldF och Kaninbibel, om strategiska inlägg igår, idag och imorgon.

- - -

Bilarna brusar på Storgatan. Snöflingor faller. Ångermanälven fryser till. Nattviken fryser till. Södra Sundet fryser till. I isen lever dock atomerna som vanligt. Det atomära livet spirar. Och presidentkampanjen går vidare i USA. Och snart är det samma historia i Finland: presidentval. Vad som detta år i övrigt har i sitt sköte vet jag inte. Jag ser ett och annat i min kristallkula, men dunkelt. Bortom all siarkonst gäller dock vad jag diktade 2008, rader på samma tema som Iron Maiden sjöng om 1983: "The truth of all prediction / is always in your hand" ("Die With Your Boots On"). Det gäller alltså att ta viljekontroll över sitt tankeliv och leva i balans, i harmoni med tillvaron. Sedan kan inga skräckvisioner nå dig. Har man drivit ut Leviatan ur sitt sinne är man suverän. Eller som Jünger sa i "Linjen":
Det egna bröstet: det är... öken- och ruinvärldens centrum. Här finns hålan där demonerna flockas. Här befinner sig varje människa, oberoende av klass och ställning, i direkt och suverän kamp, och med hennes seger förändrar sig världen. Om hon är den starkare drar sig intet tillbaka. Skatterna, som låg översköljda, lämnar det kvar i strandlinjen. De kommer att uppväga offren.

Relaterat
Krigssentiment: sand, grus och pinnmo
Koreakriget
Dikt
Camouflage
Strategiska inlägg

måndag 16 januari 2012

Camouflage: utbrytningen


Sverige krigar i Afghanistan. Våra infanteriförband bedriver väpnad strid i detta land. Själv bedriver jag väpnad strid i virtuell form i kriget Gondavien-Mirotanien. Det är samma sak: det är kolonn och linje, eld och rörelse, anda och disciplin. Det hela har jag skildrat i min roman "Camouflage". Pdf för fri nerladdning finner du här.


Sedan ett år krigar den gondaviska armén i Mirotanien. Nu har man inringats och måste bryta sig ut. Det har gått hyfsat. Men Camouflage' pluton, en skyttepluton i en av gondaviens stridsgrupper, har skilts från de övriga. Man måste ta sig norrut på egen hand, nå egna linjer via en marsch genom fiendeland. Man är så att säga en amöba på drift genom landskapet, en rörlig igelkottsställning på väg hem. Och en vacker dag vaknar plutonchefen Camouflage i ett vassbestånd. Ännu en dag i marschen genom fiendeland förestår:
Han låg och sov i vassen. Det var ett vassbestånd på torr mark, vass intill en liten å, knappt mer än en bäck. Det var hög vass, höga stänglar som gav bra med skugga. Camouflage låg och sov i vassen, låg där och sussade, tog en tupplur.

Grycks kom och väckte honom, ryckte honom i rockärmen; fänriken hajade till och grep efter sin pistol, men han lugnade sig då han såg vem det var, hans ordonnans. Det var utbrytningens tredje dag och man var trötta av allt marscherande och av att hela tiden vara på helspänn, av att spana efter fientliga enheter, men man närmade sig den egna fronten.

Camouflage reste sig, borstade skräp från uniformen, kisade mot solen, gäspade och sträckte på sig. Det luktade surt i markerna, rötmånad med ruttnande blommor och blad.

Man hade som sagt slagit sig ur inringningen tillsammans med kompaniet, detta i sin tur ihop med bataljonen, om än kompaniets utbrytning i sig skedde enskilt. Sedan, efter att man med kompaniet slagit sig igenom hela kordongen och var ute i ingenmansland, med raka vägen hem till egna förband, hade Camouflage’ pluton avskilts från kompaniet, tappat sambandet. Så man fortsatte den återstående dryga milen hem som enskild pluton på marsch genom ödemarken.

Man marscherar norrut, hem till egna linjer. Man är gondaviska armén, även känd som Den Stora Armén. Kriget började med att man erövrade nästan hela Mirotanien, nådde dess södra kust. Men då lanserade Mirotanien en motoffensiv med reserver den haft redo på en öfästning. Man måste lämna kusten och staden Neftalian som varit ett huvudmål med operationen, att ta en hamn för flottexpeditioner mot Söderns Paradis. Gondavien är nämligen en landbunden stat, den behöver hamnar för sin existens. Det södra grannlandet Mirotanien har dylika hamnar.

Man retirerar:
Generellt var det så för Den Stora Armén att man retirerade denna tid, drog sig norrut, avlägsnade sig än mer från kusten och hamnstaden Neftalian vid vilken så många drömmar förknippats: "ner till varma vatten, bort till Söderns Paradis" var nu ett minne blott. Men just detta gjorde inte Camouflage så mycket, han var nöjd att bara vara tillbaks i leden. Han fick åter sitt lystmäte av den drog som hette striden, av sin anima kriget.

Grycks hade väckt sin plutonchef och nu sa denne:

”Jag drömde så underligt, drömde att vi skulle sättas in, hela kompaniet.”

”Jaså?” sa Grycks.

”Ja”, sa fänriken. ”Det kokade och rykte vid horisonten; attackplan flög över himlen, dånade och hade sig, sköt raketer. Stridsvagnar mullrade på tomgång, stod på rad. Ett genombrott hade skapats och vårt kompani skulle fullfölja genombrottet – så vi hoppade upp på bakpansaren och for iväg över en slätt, strålande himmel, jetplansbuller.”

”Gamla drömmar”, sa Grycks med tonfallet hos en veteran, han hade förvisso härdats av utbrytningen denne nykomling. Han började gå från platsen och ledde vägen upp till en banvall, ett järnvägsspår genom lövskogen. Här stod manskapet, knappa tjoget man med slitna uniformer, trasig utrustning och trasiga själar. Det var vapnen i remmen gevär, magasinsväskor, kulsprutor, vattenflaskor och trötta blickar, här och där ett leende. På en ihopsnickrad bår låg en soldat, medvetslös. De två andra sårade man burit på hade avlidit av sina blessyrer.

”Jag kommer att tänka på en målning”, sa Camouflage apropå ingenting, lite lagom tankspritt: "General, detta är allt som återstår av mitt regemente... En officer med två sårade soldater, han anmäler sig inför en general till häst, de står på en lerig väg, på en öde slätt under en mulen himmel.”

Alla lyssnade men ingen sa något – och vad skulle de säga, Camouflage bara tänkte högt. Han sa:

”General, detta är allt som återstår av kompaniet: bandlåda, jeepdunk, segeldukstält. Lindelöv, lindelöv susa.”

Pladder av en granatskadad? Camouflage insåg hur som helst att han svamlade så han fann sig och sa åt soldat Visio att ta täten. Framåt marsch beordrades, båren plockades upp och styrkan började gå: som spejare Visio, därefter resten av kolonnen med Hokums grupp, Marfs ksp-gäng, så Yrkos gäng och så Camouflage med Grycks i kön. Soldatesken gick iväg längs banvallen, genom lövskogen, under en blå himmel och med rötmånadslukt i markerna.
Man går iväg, marscherar norrut:
Männen knallade iväg längs banvallen, traskade på genom ingenmansland. Deras plan var att undvika trubbel, hoppas på det bästa och sjunga en glad melodi. Man förflyttade sig som rörlig igelkottsställning; man var en väpnad amöba på drift i landskapet, en vandrande kittel som kringgick hindren så gott den kunde, rörde sig genom landskapet med ödlelik säkerhet. På ett ställe höll man dock på att inringas, det var i en skog och man hamnade i närstrid varunder Camouflage fick ett sår i pannan av en kniv. Det blödde väldeliga men det gör det alltid i ansiktssår utan att det hela behöver vara så allvarligt; värre är det om man såras i vitala organ som buken, bröstet, hjärtat och underlivet. Vid aktuellt tillfälle drog Camouflage hur som helst sin egen kniv och dödade sin vedersakare.

Hans sergeant, Yrko, redde samtidigt upp situationen genom att finta mot ett skogsbryn så att man kunde slinka ut genom ett annat. Väl ute tog Camouflage fram ett första förband, förband sig själv så gott det gick och sökte samband med resten av styrkan. Den förste av de egna som fick syn på honom sa: "Du ser för djävlig ut"; det gjorde han nog, blod i hela ansiktet. "Tack så inni helvete för det" sa Camouflage och gav honom en magsopare: "Det ska lära dig att skymfa dina befäl!"
Detta är ett utdrag ur romanen. Det finns att läsa på sidan 51-53 i pdf:en. Hela romanen finns alltså att ladda ner gratis. Det är det många som gjort. Häromdagen sa till exempel en läsare som kommentar till detta inlägg: "Har også såvidt sett på Camouflage, og denne teksten gir umiddelbare assosiasjoner til Cervantes. Kampen mot det store alltmer unevnelige trollet..."


Relaterat
Bakgrunden till Camouflage
Pdf:en direkt
Bibliografi
Kaninbibeln
Det röda massanfallet
Bild: André Franquin

söndag 8 januari 2012

Strategiska inlägg


Vad har man en blogg till? Man har den för att läsa den själv. Och för att få överblick brukar jag ibland samla länkar i vissa inlägg. Detta är ett sådant inlägg. Temat är politik. Tendensen är storpolitisk, det blir lite om det aktuella Iran till exempel, men på slutet blir det lite svensk politik också. Ett visst vänsterparti har ju nyss bytt partiledare. svd svd svd svd dn dn dn
Fria Tider

Allra först tänkte jag länka till ett inlägg om Europa. Dess moderna historia tenderar att gå i cykler: stora, omvälvande krig omväxlar med rätt långa perioder av begränsade krig. Tycker du det låter invecklat? Läs då inte detta inlägg om krigscykler.

Vi lever i Europa. Europa hänger samman med Asien i den eurasiatiska kontinenten. Bergskedjan Ural har sedan länge suddats ut som politisk gräns genom Ryssland expansion österut. Ryssland och Europa brukar tvista om innehavet av Östeuropa. Detta är, kan man säga, kärnlandet i Eurasien. Detta inlägg berättar mer om Östeuropas geopolitiska historia under 1900-talet och framåt. Läs om Nazitysklands och Sovjets syn på denna region samt läget idag.

Om man ser till begreppet "Eurasien" så är det ju mer än Europa och Ryssland. Det innefattar även Kina, Indien och MENA. Här skissar jag vad dessa olika nischer betyder historiskt och idag. Vad Ryssland beträffar så samarbetar det idag med Kina. Det är ovanligt. Man brukar ju vara ovänner. Men den gemensamma udden mot USA har fått dem att gå samman i Shanghai Cooperation Organization, SCO. Det är spännande.

Härmed en anomali i ett europeiskt land, en strategisk märklighet: Tysklands beroende av USA. Tyska Bundeswehrs drivmedel kontrolleras nämligen av USA. Fullkomligt idiotiskt.

- - -

Nu ska jag tala om Mellanöstern specifikt. Man talar ju om "MENA" idag, Middle East and North Africa, men för mig finns allt detta implicit i begreppet Mellanlöstern. Här berättar jag om Mellanösterns geografi. En viss stormakt kallad USA har hittills utövat hegemoni över detta MENA. Läs mer här om USA, Mellanöstern, dollar och olja.

Här har vi ett braskande inlägg om Irans historia. Detta MENA-land är högaktuellt idag. Ingen kan ha undgått den krigshets mot Iran MSM ägnar sig åt idag. Men min hypotes är att Iran inte har några kärnvapen.

- - -

Så lite snack om vänstern. Sveriges V-parti, med den salongsmässigt gångbare Jonas Sjöstedt som ny ledare, bejakade tills 1996 våldet som politisk metod. Om detta måste vi berätta. Vi ska även berätta om den svenska vänsterns historia. Många etablissemangsfigurer som Guillou, Englund med flera har ett förlutet som knallpulverrevolutionärer.

Sist några länkar till mer sedvanlig partipolitik. Det fanns en gång ett sosseparti sägs det, en dominerande kraft i svensk politik. De finns visst ännu. Det finns även kristdemokrater, folkpartister och centerpartister. Alla har det gemensamt att de saknar djupare idéer. De är materialister; ekonomisk tillväxt är politikens mål, skit samma om folket föröds på kuppen. Den nye centerledaren Annie Lööf tycks mig vara urbilden för dagens härskarklass: ständigt leende, ständigt i farten med projekt som ska säkra denna titaniska tillväxt.

Relaterat
Kerubernas Svärd
Swedenborg
Grekland
Chartres
Steiner

fredag 6 januari 2012

Återtåget är inlett


Colin Powell var USA:s försvarschef på 1990-talet. Han formulerade en doktrin: USA skulle kunna utkämpa två begränsade krig samtidigt. Den doktrinen gäller inte längre. USA måste dra ner på ambitionerna: "Markstyrkorna ska bantas vilket innebär att USA inte längre kan vänta sig att vinna två krig samtidigt" skriver DN.
Wiseman's Wisdoms Fria Tider

Obama har hållit ett tal i Pentagon där den nya amerikanska storstrategin presenteras. Det är ett historiskt tal, ett offentligt erkännande att man inte längre kan starta krig som Irakkriget. Stora markoperationer hör till historien. Den marktrupp man har får antagligen fokusera på polisuppgifter. Eller på att försvara USA, det där som Ron Paul sagt ska vara prioritet.

Det är slut med USA, krönet är nått. Återtåget är inlett. För att täcka återtåget anlägger Obama dock en arrogant ton med sentenser som:

- Vår militär kommer att vara slimmad, men världen ska veta - USA kommer att bibehålla sin militära överlägsenhet.

Och:

"Obama sade... att försvarsbudgeten även fortsättningsvis kommer att vara stor - ”större än ungefär de nästa tio länderna sammantagna”."

Wow. Men erkänn USA, ni har haft ert imperiala skede. Storheten ligger bakom er. Så kom inte och hota oss. Ni är slut. Krönet är passerat.

Barack Hussein Obama, USA:s president, måste erkänna att det är slut med USA:s makt. Den ekonomiska oron medger inga större krigsäventyr. Att ha markstyrkor är dyrt och något större antal "boots on the ground" kan man inte uppbåda. "Krig på marken får lägre prioritet" skriver DN. Dock ska man hålla Kina och Iran under lupp, man ska fortsätta att trakassera dessa makter. Varför?

Imperialism är ordet. Obamas plan går ut på att ha ett slimmat försvar men ändå ska man djävlas med folk:
Planen ska förbereda USA på utmaningar från Iran och Kina med fokus på flygvapen och flotta, samtidigt som utdragna markkampanjer som Irak eller Afghanistan kliver tillbaka. Planeringen kommer i en tid av nedskärningar för USA men Obama, som under valåret kan vänta sig kritik från Republikanerna, hävdade att USA:s militära makt är ohotad.

"Ohotad"? Kriminell förnekelse kallar jag det. "You're in denial."

USA ska dra ner på sin truppnärvaro i Europa, vilket torde betyda Tyskland. Sedan 1945 har USA praktiskt taget haft Tyskland som lydstat. Tyskland har inte full kontroll över sina väpnade styrkor. USA kontrollerar bränsleförsörjningen, mer här. Men nu ska USA:s truppnärvaro i Europa minska; den minskade redan på 1990-talet och ska nu antagligen minska till "korprals postering". Skönt i så fall.

USA drar ner på sina markstyrkor. Man kommer alltså inte längre att kunna invadera andra länder...? Kanske. Man blir en perifer makt, krigande med UAV:er och stridsflyg, de sistnämnda främst baserade på hangarfartyg. Nålsticksattacker alltså. Eurasiens kärnland kommer att behärskas av Kina och Ryssland. De har arméstyrkor så det räcker. De har ett veritabelt samverkansorgan kallat SCO. Där är också Iran med på ett hörn. Så vad säger man - är detta framtidens makter? Är USA slut?

Relaterat
Östeuropa - kärnlandet i Eurasien
Colin Powell
SCO
Dak To 1967
Res dig, Tyskland
Thomas Cole, "The Course of Empire: The Savage State", 1836

onsdag 4 januari 2012

Breivik ej galen...?


En ny psykologutredning har slagit fast: Breivik är inte psykotisk. Nähä. Men det går inte att säga så, inte i det komplex som är "fallet Breivik" som rör hela det norska samhället, ja hela västvärlden. Det kommer att bli strid även om denna rapport. svd dn exp
Fria Tider Fria Tider

Breivik är intressant som anarkistfenomen, "black swan event". Mer här där jag jämför honom med Princip och den amerikanske abolitionisten John Brown. De var alla terrorister vars dåd fick viss genomslagskraft. Så vad är att vänta? Ja, vad händer när man sår vind? Man skördar storm.

Vi lever i en intensiv tid. 2011 har som alla sett varit rätt händelsrikt. Mellanösternhändelser, ekonomiska stormsvalor, Breivik, OWS, eurokris och sydeuropeisk skuldkris samt lite engelska upplopp. Att i detta läge vända allt ryggen, sitta och uggla i sitt tjäll och ägna sig åt esoterismer kan vara lockande: att ta ledigt från verkligheten och läsa romaner och se filmer. Jag menar, visst kan man göra det, men om man väljer en opolitisk, post-politisk ståndpunkt idag gör man sig själv en björntjänst. Man måste vara med där ute, om inte på gatan så i alla fall på det virtuella barrikaderna och på Slagfält Internet. Så jag säger till envar dissident och regimkritiker: gör din röst hörd, gör inlägg på bloggar och i kommentarsfält. Dra nytta av det faktum att internet ännu är fritt. I morgon kan det vara förbjudet. Då kan islamkritik och problematisering av invandringsfenomenet vara kriminella. Traditionalism av Jüngers typ kan sitta löst.

Vi går intensiva tider till mötes. Kan då lite musiska intressen och filosofiska meditationer tjäna som batteriladdning och hämtande av krafter? Ska man recensera romaner och esoteriska böcker här emellanåt? Kanske. Men idén om humaniora som ”bara avkoppling” funkar inte längre. Varje handling idag är en politisk handling. Att avstå från att ta ställning är också ett ställningstagande.

Jag måste nog, tyvärr, säga som proggarna: allt är idag politik. Man behöver kanske inte sitta och surfa på DN.se 24 timmar om dygnet. O nej. Men vi lever idag i en intensivare verklighet, en spännande tid då allt slängts i stöpsleven och stora förändringar väntar. Det är ju det kineserna säger om detta år, 2012, Drakens År: ”Stora förändringar och förstörelse av det gamla”...!

Folk som ryckt på axlarna inför 2012 får det svårare och svårare. Jag tror inte ”världen går under” då men ett och annat utöver det vanliga kommer nog att hända.

Vad gäller Breivik har jag skrivit en del om detta fall. Jag har följt och kommenterat fallet från början. 30 juli skrev jag till exempel att Breivik var galen men att det var metod i galenskapen. Ungefär som psykologerna säger idag: han är kliniskt frisk. Utöver det är han en patologisk kriminell som lämnat samhället bakom sig.

31 juli skrev jag om Breiviks frimureri.

2 augusti gjordes en jämförelse mellan Breiviks manifest samt UNA-bombarens och Ulrike Meinhofs texter.

Relaterat
Ombord på ett brinnande rymdskepp
Detta inlägg har 118 kommentarer
Breivik och paranoia
Biografi
Kerubernas svärd

tisdag 3 januari 2012

I år är det presidentval


Det är nomineringsmöten i Iowa idag. Republikanerna har det första i raden av sina val för att se vilken av deras kandidater som ska möta Obama i den nationella valkampen i höst. dn dn dn dn svd svd svd
Fria Tider Fria Tider Gotiska Klubben

Själv tycker jag Ron Paul är en frisk fläkt. Inför Iowa fick Mitt Romney 24% i en gallup, Paul fick 22. Det är bra siffror för honom. Jag menar, detta är den man som MSM nyss ignorerade. Han hade ju för mycket budskap om fred, ta hem trupper, lägg ner baser, dra ner statlig byråkrati och följ konstitutionen. Men nu finns han plötsligt, nu kan han möjligen även vinna primärvalet.

Om Ron Paul kan mycket sägas: för libertariansk, för ideologisk. Men han är de facto republikan, ingen "third party contender". Han är en slipad politiker med sina 76 år på nacken. USA stänger inte ner bara för att han blir vald. Paul står för något annorlunda i senare tiders amerikansk politik: sans och måtta.

USA har sin imperialism med sin dollar-och-olja-agenda. Man har petrodollar: olja får bara handlas i olja, den som vägrar det bombas ihjäl som Saddam och Khadaffi. Men Obama vill ha fortsatt imperialism. Kom ihåg det.

USA har gått för långt. Man är en parodi på sig själv, en maktmaskin som vilt griper omkring sig i försöket att behärska hela världen. Men det kan inte vara längre. Som jag skrev på bloggen i maj förra året:
USA:s hegemoni går mot sitt slut. Inget varar för evigt. Post-1945-ordningen med dollar som reservvaluta och tusentals USA-baser världen över kan inte vara för evigt. Man kan inte bygga ett imperium på luft. För det är ju vad deras valuta består av, luft. Den saknar täckning, är bara en papperslapp med godtyckligt värde. Dollarn har värde bara för att vi anser att den har det. Så den dag dollarn dör dör även USA:s krigsmakt.

Dollarn hålls uppe av fenomen som petrodollar, främmande länders valutareserver i dollar, kärnvapenhot (”kärnvapenmyntfot”) och allmänt förtroende. Det är kruxet med alla fiatvalutor, alla konstgjorda pappersvalutor inklusive den svenska kronan. De har värde för att folk anser dem ha värde. När sedan detta intryck upphör att gälla, när folk inte längre har förtroende för valutan som i Tyskland 1923 eller Zimbabwe 2003-09, då rasar allt. Så när dollarn dör kan vi sjunga, ”Horray, horray, the wicked witch is dead”. Vi kan sjunga ”Fallet, fallet är Det Stora Babylon”. Frågan är bara när det kommer att ske. Experter har spått en dollarkrasch sedan början av 2000-talet. Problemet är väl att dessa experter sett det hela ensidigt ekonomiskt. Men internationell ekonomi består inte av balansräkningar enbart, det består av realpolitik samt imagefrågor och intryck, vad man tror respektive inte tror. Idag är förtroendet för USA och dess dollar på nedgång, visst, men när botten går ur påsen, när proppen går ur flaskan på riktigt är svårt att sia om.

Dock upphör ju Federal Reserves fribrev att trycka pengar 31/12 2012 så det tar väl slut senast då.

Läs hela detta inlägg, det berättar om USA:s historia som imperium. Det är de ju, de har baser över hela världen. Nu går det dock mot sitt slut och Ron Pauls agenda är ett sunt tecken på det: avveckla imperiet. Det står inget i konstitutionen att USA ska bestämma över hela världen och bomba alla misshagliga makter till aska och grus.

Så hur blir det? Ska Det Stora Babylon kriga vidare? Eller ska man ta sitt förnuft till fånga och bli en fredlig nation bland andra? Det är svårt att sia, speciellt om framtiden.

Relaterat
USA:s valuta heter knarkdollar
Vem vill vara president
Att tröttna på USA
9/11 riggat
FEMA-läger

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (57) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (138) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)