Cultösaurus Erectus

Blue Öyster Cult var ett särpräglat rockband.

Blue Öyster Cult hade en stabil line-up genom åren. Det var sångaren Eric Bloom i spegelglasögon, den vitklädde gitarristen Buck Dharma, "pale, frail" Allen Lanier på keyboards, stadige Joe Bouchard på bas och så den mustaschprydde trummisen Albert Bouchard.

1981 skulle man turnera i England. Men de övriga bandmedlemmarnas fruar ville inte att Als flickvän skulle få resa med. De ville inte ha henne i turnébussen. De gillade henne inte.

Så vad göra? Al beslöt sig för att hyra en bil och köra runt själv i England med henne, det skulle väl gå bra? Det är väl lätt att hitta där bland alla småvägar och byar för en som aldrig varit där förr? Inte? Nej minsann, det var inte så lätt. Han kom för sent till några gig. En gång kom han inte förrän det var tre låtar kvar, och i logen efteråt utbröt ett gräl. Hårda ord utväxlandes och Al sparade inte på krutet.

Trots att Al bad om ursäkt senare var det över. Han kickades och påbörjade en solokarriär. Idag spelar han i New York-bandet The Brain Surgeons. Några stadionspelningar är det inte tal om längre -- men det är det inte för BÖC heller, de lever och har hälsan men spelar på smärre ställen än förr.

- - -

Blue Öyster Cult bildades 1967 som Soft White Underbelly. Sedan bytte man namn till Stalk Forrest Group. Och sedan blev det Blue Öyster Cult -- men det var lite senare, när de hippa journalisterna Richard Melzer och Sandy Pearlman blivit involverade med gruppen. Det hela var i alla fall i Upstate New York, och sedan flyttade man till The Big Apple, och gruppmedlemmarna var de ovan nämnda. Eric Bloom blev för sin del bekant med grabbarna 1968, han var en ball typ som gärna fick hänga med dem, en budotränande sf-läsare och MC-snubbe. Dessutom ägde han en van, som blev avgörande för hans värvning till bandet: man behövde den för att frakta instrumenten i.

Gruppen bodde i ett hus och man repade i källaren. "It was a real hippy kinda scene" (säger Bloom i artikeln "Reaping the Benefits" i Classic Rock 7/2006, signerad Sleazegrinder). "Meltzer and Pearlman were writing, and there were piles of manila folders full of lyrics lying around, so everyone was taking these piles of lyrics and writing music to them. And that's how the band really started."

Det låter som en kreativ miljö, ett skönt plejs. Det var också relativt ovanligt att man skrev text före musiken; texten brukar ju i rocksammanhang ofta skrivas efteråt. -- Pearlman var en sann visionär; han skrev för hippietidningen Crawdaddy, men han var ingen peace&love-fanatiker utan hade mörkare stråk, han insåg att Altamont hade förändrat rockens milieu och att det nu krävdes en ny saklighet -- med ockulta undertoner. Med BÖC hade han en tacksam skara att arbeta med; de hade intellektuell bakgrund, hade gått på college (Al och Dharma på det tekniska Clarkson College i Potsdam, NY, den street-smarte Bloom på ett annat) och fattade vad Pearlman målade upp i sin science fantasy-värld. Texterna må ha varit nonsens ibland men det är en god tradition det med. Det kallas spontanistisk lyrik: "Beers and barracuda, reds and monocaine"...

- - -

Pearlman hade idéer om scenbilden, hur bandet skulle presenteras. Alla skulle från början ha haft alias som "Buck Dharma" (som egentligen hette Donald Roeser), men det där föll bort av olika skäl. Al skulle till exempel ha hetat "Prince Omega". Han gillade nog detta namn men det blev inget av detta upplägg. Det var inte menat att hända. Man var inte Kiss. En del smaklösa kläder och S&M-attribut präglade också gruppen, men till slut la man av allt det där och klädde sig tämligen normalt (se baksidan på "Spectres").

Man började spela ute i början av 70-talet. Man öppnade för The Byrds och Mahavishnu Orchestra på sin första turné. Men allt lät uselt. Man var tvungna att tänka om helt och hållet. Basisten Joe Bouchard ska ha varit en samlande kraft vid den här tiden. Man måste öva systematiskt, man måste sätta mer edge på materialet. Och det gav resultat; den första plattan från 1972 låter proffsig, det är fart och fläkt och ljus och skugga. Strax före utgivningen blev man erbjudna att vara förband åt Alice Cooper och därifrån tog allting fart.

Toppen nåddes med "Agents of Fortune" från 1976, där "Don't Fear the Reaper" blev en stor hit. Följande skivor gick hyfsat och man spelade på arenor. Men 1981 började det vända till det sämre. "Burning for You" och "Joan Crawford" från "Fire of Unknown Origin" lät man i och för sig göra videos till, lågbudgetgrejor som gick en del på MTV, lättsmält metallpop. Till sommaren var det så Englandsturnen som nämndes i början. Al fick sparken och en roadie fick trumma på uppträdandet på Castle Donington (en stor festival kallad Monsters of Rock). Man frågar sig osökt hur denne råddare klarade Als intrikata trummönster, mer invecklat kan det knappast bli. Det är ett slags jazzstil.

- - -

Spelningen gick dåligt, soundet var uselt. Och till råga på allt fick man en minnesplakett efteråt, för att högtidlighålla gruppens tio år i branschen. En god tanke kanske, men i aktuellt läge var det droppen som fick bägaren att rinna över; Bloom slog sönder tavlan och hoppade på den, lät den allmänna frustrationen gå ut över denna symboliska gåva...

Det tidiga 80-talet är ju känt som metallens revansch, hårdrockens återkomst. Men för vissa band var detta en svår tid: Slade, Kiss, Thin Lizzy, Uriah Heep, Led Zeppelin -- och BÖC. Att det fanns många hungriga band på gång innebar ju också att konkurrensen ökade, och BÖC hade inga nya idéer för tillfället, "vi kunde inte återuppfinna oss som Madonna" sa Bloom. Så 80-talet gick halvknackigt och till slut hade man inget kontrakt, och kvar var endast Bloom och Dharma. Sedan fick man visst kontrakt igen och gjorde några CD:s från 1998 och framåt, och då var även Lanier tillbaka. Draghjälp fick man även av Saturday Night Lives sketch, den med Christopher Walken som producent när bandet ska spela in "Don't Fear the Reaper"; det är härifrån "More cowbell!" blivit ett slagord.

Än idag turnerar bandet skrev Classic Rock 2005, och kanske håller man ännu på 2008. I så fall blir det 40-årsjubileum när som helst. Man spelar en 70-80 gig per år och är sååå lyckliga. "It's not a bad job" säger Eric Bloom där han ligger utsträckt på sin Harley Davidson, "not a bad job at all."

Pearlmans vision för bandet var "the thinking man's rock band", och det lyckades han med. Och bandmedlemmarna var förvisso sanna intellektuella. En gång kom en journalist backstage och såg dem alla läsa böcker. Han trodde att det var något slags påfund:

- What's going on here? Is this a set-up?
- What do you mean? sa Bloom.
- Well, you're all reading books!
- Well, yeah, that's what we do...

Relaterat
Accept: Breaker
Min biografi
Kopisten i Babylon
Melinas resa

Den omöjliga friheten (novell)

Jag tänker ibland på en viss Camouflage, en soldat i ett omöjligt krig. I det kapitel som ges här nedan möter vi Camouflage i en solig stad. Kriget pågår, man retirerar och rentav förlorar. Men det är bara metanivån, läget i stort, för själv håller Camouflage på att vinna något annat där han går genom staden: världens fullhet.

1.

Efter en kopp kaffe på bataljonstrossen gick han till förläggningen och gav order. Klockan var 7 lika med 0700, militäraktigt och dant. Sedan återvände han till sitt kvarter där han satte sig vid ett bord och gjorde vapenvård. En solstråle föll in genom fönstret och Camouflage tittade ut, kisade mot solen med en outgrundlig min.

Hans blick föll sedan på själva fönsterglaset, munblåst glas med bubblor. Han tänkte: varje bubbla är som en värld i sig, ett litet universum. Ett kosmisk ägg, en monad.

Han drog ur pipan med rengöringslapp och läskstång, torkade av olja från de andra vapendelarna och satte ihop vapnet. Han hade inte avlossat det på länge men man måste ändå göra vapenvård. Det kunde till exempel bildas kondens i pipan om den blev varm på dagen och sedan kall på natten, kondens som sedan blev till rost.

Vapenvård; det kunde få en att tänka på historien om korpralen som frågade rekryten:

- Med vad vårdas vapnet?

- Med trassel, sa rekryten.

- Nej, sa korpralen.

- Med trassel och läskstång? sa rekryten.

- Nej.

- Med trassel, läskstång och vapenfett...? sa rekryten.

- Nej! sa korpralen. Det står ju i handboken: "Vapnet vårdas med tanke på att det är statens egendom..."

Camouflage gjorde mantelrörelse och blindavfyrade, satte vapnet i hölstret, knäppte det, reste sig och gick ut på gatan. Här blev han stående. En dörr stod och slog och en byracka luffade iväg över gatan. Molnen gick i skyn.

Han släntrade ner till en park vid ån. Fåglar sjöng, löv prasslade i brisen. Ån rann fram mellan stenkajer med järnstaket, svartlackerade. Almar gav skugga.

En varm vind blåste genom staden, evigt sunnanvarm. Han vandrade längs boulevarderna, såg träden blomma och fåglar flyga, fragranta dofter lägrande över nejden. Plötsligt stod han på ett torg, såg upp i skyn och såg molnen glida fram: These clouds...

Fänriken tog av sig båtmössan, satte sig på en bänk och mediterade. Han levde i en värld av trupp och taktik, vapen och drängmentalitet: det var aktivism, att disponera arbetet, att ha röstresurser, att känna sina underordnade – och att känna på sig vad som komma skulle, att leva i elementens raseri där alla begrepp om en hanterbar verklighet ställts på huvudet – där allt var möjligt, där allt flöt, där allt kunde ta slut om ett ögonblick...




2.

Solen sken, framför honom bredde ett torg ut sig, en veritabel stenöken. Halvvägs bort stod en ensam dragkärra.

Någonstans ifrån pinglade en ringklocka. Man hörde även en galande tupp, bräkande får och en hund som skällde. Man var i stadens utkant.

Om man vill söka friheten, vilken väg leder till den? Vilken väg leder inte till den?

Camouflage reste sig från bänken, tog på sig mössan och vandrade iväg över torget, kom till en allé och följde denna tills han nådde ett hus; huset var byggt av sten och omgivet av lummig grönska. Han gick in och fann sig stående i ett rum fullt med blommor: blå och gula och vita och bladen avlånga och vitkantade, eller parvis ordnade som på ormbunkar. Det var svalt i rummet. Camouflage gick ut på en veranda, satte sig ner och tittade ut över röda kullar som förlorade sig i horisontens dis.

Upptakt, urladdning, avtoning, försoning; detta upprepat ett antal gånger. Och slutscen.

Fänriken satt på verandan, hade pistolen i handen, lekte med säkringsknappen: säkrad – osäkrad, säkrad - osäkrad...

Rörelsen som tillstånd, något skenbart kaotiskt som lever på en inre logik. Vad som sker i det som synes ske. Den mänskliga svagheten och hur den övervinns.

Det gåtfulla landskapet.

Och vägen är målet. Fältlivet, krigets rytande. En soldat, vad är det, en krigare, vad är det? Tar kriget någonsin slut? Striden, det gåtfulla landskapet – att stå över historiens alla skiftningar, att sammanbinda typiska egenheter i en människa – stolthet, förakt för döden, att leva för stunden – att strunta i medaljer och se striden som sin egen belöning –

Strid och krig, krig och fanstyg – och rum fullt med blommor, stad i ljus, stad i solsken – och nåd som sipprar in och självmordet omöjligt, ej längre en framkomlig väg –

Camouflage gick runt i staden, drev som en luffare. Som befäl kan man inte slå dank på detta vis – men Camouflage gjorde det, han var i själ och hjärta en eremit och enstöring. Men Ärret fick chefa plutonen när han var borta; han intalade sig att han själv, Camouflage, var på rekuppdrag, rek i egen stad. Rek efter vad, ensam på jakt efter vad?

Solen gick ner, violett skymning. Han kom till en fabrik, gick in och fick se hur månsken föll in genom höga fönster, strålade ner på en bänk. Han la sig på bänken, somnade.

Han somnade i en fabrik, dumskallen – men sådant är eremitlivet, i och utan uniform. Man släntrar och uppsöker tempel på de mest bisarra platser, uppsöker stillheten.




3.

Nästa dag vaknade han i sin fabrik, omstrålad av sol. Solen badade hans anlete, blev till brons –

Hjärtevärmande bild, eller hur? Camouflage i ljus, badande i ljus!

Lite skillnad mot för storyns början eller hur, när han var frusen i öde stad, i en lägenhet med frost på väggarna och råttlort på disken?

Inget mer sådant nu för vår Camouflage, ingen mer kyla och smuts och mörker – nej tvärtom, han har funnit ljuset! Nu återstår bara för honom att han accepterar detta ljus, tar emot den skimrande nåd som flödar från ovan. Gyllene sol, viljans frihet, ljus och liv –

Han reser sig från arbetsbänken, trevar sig ut ur fabriken och släntar till förläggningen. Väl där går han till trossen där han får kaffe och macka; det är nåden Camouflage, det är välsignelsen! Du behöver inte leta mat som i den öde staden, du får mat från trossen! Ta emot nåden, the Lord just keeps on blessing you!

Can't you see?

Du har gått genom eld och vatten och nått hit, du har prövats och står ännu på fötterna. Solen leder dina steg, du vaknade nyss i ljus – nåden sipprar in och du tätar inte springorna, nej du låter solen skina in. Du har fått en blick, en outgrundlig blick – och du överlevde såret i vaden, du bad men glömde sedan all fromhet – men kvar blev en känsla, nu vaknar åter denna känsla –

The Lord – just keeps – just keeps on blessing me –




Relaterat
Gulfkriget
SoldF 1972
Gösta Borg
"Eld och rörelse" (2007)

Nationalist

Är man nationalist måste man försvara land, historia, kultur och folk. Det går inte att som vissa högerliberala bejaka massinvandring. Massinvandringen är den murbräcka som används för att krossa oss, vår tro och tradition, vårt folk och vår historia. Massinvandring är vapnet: motstånd mot massinvandring rasiststämplas. Därför vågar inte högerfolk som KD och Axess-Lundberg vara emot det. Men de är historia nu. Man måste våga försvara Sverige, hela vägen. Försvara Sverige mot massimmigration, våga stå upp för Sverige som etnisk, kulturell och historisk realitet.

Nationalism. Vi vet alla vad det är: ett positivt, affirmativt vurmande för den egna nationen och folket. Tänk Selma Lagerlöf, stolthet, historia. Det utesluter för sin del inte uppskattning av andra kulturer. Bara så ni vet. Samnationalism kallas det.

Nationalism! Det är en sund känsla för det egna. Man är sig själv närmast. Ska det vara så svårt? Ja det ska det tydligen. Anti-nationalism har ju varit en sport här länge. Den har gällt i väst sedan 1945. Jag skrev följande i detta inlägg:

Rådande ideologi från 1945 till idag har förvisso varit negativ mot traditionell nationalism av typen historievurmande och bugande för tron och altare. Men man har rest nya altare: internationalism, FN-engagemang, vurm för tredje världen...! Olof Palme fick en rad gator och torg uppkallade efter sig sedan han mördats, är inte det storhet så säg? Kanske det: den enda storhet och heroism som är tillåten i vår förflackade tid. Att däremot vara stolt över ”en här som frös och svalt men segrade ändå”, över den svenska bushido som skapade historia vid Breitenfeld och Narva, vid Helsingborg och Lund, det är inte lika comme-il-faut. Att vurma för svenska kyrkobyggnader och de genier som ritade dem, att känna sig gripen av den drift som odlat upp de svenska bygderna, att svärma för gamla tiders kunskapare som Olof Rudbeck, Emanuel Swedenborg och Johannes Buréus, det ses som blott kuriöst. Men att lobotomera sig och lämna allt det gamla bakom sig, att ”upplyst” vurma blott för svenska bragder sedan 1945, som industriella landvinningar och Palmes tête-à-têtes med diktatorer som Nyerere, Castro och Honecker, det ses som höjden av storhet och bildning.

Och så där har det hållit på. Antinationalism är trenden. Eliten vill inte att vi ska få ha vår nation. Ett mångkulturellt samhälle ska råda. Vissa turbodemokrater känner sig tryggare med aggressiv mångkultur på dagordningen. Jag känner mig otrygg med det. Jag vill ha en nation att ty mig till. Jag är svensk och har rätt till mitt land.

- - -

Nationalismen är satt på dagordningen. Identitära frågor växer sig starka. Den där norrmannen har sett till det. Man vill inte gärna förknippas med denne våldsman men nu är det som det är. Det är spänningens strategi à la Carlos Marighella: öka polariseringen, tvinga samhället att reagera. Så nu är det nationalism det gäller, folkens kamp. Och folkens kamp är folkens hopp - deras hopp i striden mot plutokrater och kosmopoliter som vill ta ifrån oss vår tro, trygghet och tradition.




Relaterat
Reinfeldt är ljum
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

Doriel (novell)

Härmed en novell jag valt att kalla "Doriel". Den handlar om en frontofficer och hans skyddsängel. En variant av denna berättelse finns att läsa här. Det är romanen "Camouflage" som fått sig detta narrativ med skyddsängel och soldat inlemmat. - Mycket nöje!

1. Stödjepunkt: 1943

Plats: en by på östfronten. Tid: 1943. Jag satt på trappen till ett bostadshus. Solen gassade. Plutonen jag chefade bevakade byn som stödjepunkt i försvaret.

Min ställföreträdare höll just på att sända ut en patrull. Själv satt jag och mediterade. Då kom en viss Doriel gående, klädd i vit sommaruniform. Han var en gåtfull skyddsande som hjälpt mig ur tajta situationer under kriget. Han approcherade, satte sig bredvid mig och sa:

- ”Sitter du här igen och gråter så övergivet”…?

- Jag gråter inte.

- Men inte skrattar du.

- Nej. Måste jag det?

- Detta plågade ansiktsuttryck... förlåt mig men, jag har sett det förr.

- Plågad? Ja då är jag väl plågad då.

- Du är plågad för att du vill vara det.

- Kanske det. Jag arbetar på det, arbetar på att inte vara så deppad och plågad.

- Så du inser att du kan vara lugn om du vill det.

- Ja. Jag är lugn. Jag möter mitt öde trankil och harmonisk.

- Så ska det låta. Du är en sann krigarmunk.

- Snudd på. Om jag bara kunde få mina mannar att bli lika lugna.

- En sak i taget. Du har gjort dem till världens bästa soldater.

- Men snart är kriget slut, då måste de kunna ställa om sig till fredstillvaron. JAG
kan det, jag har ju mitt inre lugn, det lugn du just påminde mig om att jag har. Men
hur ska jag få mina bassar att bli så meditativa?

- Det får komma inifrån.

- Ja. Men NÅGOT måste jag väl kunna säga.

- Gör det då. En officer är en guru, han ska vara en föregångsman, utbilda sin trupp och sin kader med goda råd och dåd. Inga direkta föreläsningar behövs, men en eller annan vink kan man ge.

- Hinner jag det då? Innan kriget är slut?

- Du gör vad du kan.

Paus. Följeslagaren fortsatte att recitera sin dikt, den dikt han citerat i början, här lite ändrad för publiken:

Du har tappat din kpist och rengöringslapp, du frontofficer i livet,
nu sitter du åter på korsuns bänk och gråter så övergivet...

2. Garnisonsstad: 1944

Detta hände mig under min tid som soldat på östfronten. Jag besöktes ibland under denna tillvaro av en gåtfull varelse, en skyddsängel kallad Doriel. Han var min Följeslagare, min hipp-som-happ-uppdykande samtalspartner. För att vara ängel var han kanske en smula sarkastisk – men jag var tolerant, jag tolererade hans närvaro. Kanske var han i grunden en helvetesängel, kanske var han en neutral ängel. Det är svårt att veta.

Hur som helst gillade jag hans samtal, de kunde liva upp. Nu var det en dag 1944 på en annan plats, i en garnisonsstad bakom fronten. Jag gick från batstaben till mitt kvarter. Innan jag visste ordet av gick Doriel bredvid mig iförd vit uniform.

- Vit uniform! sa jag, stiligt! Ska du gå in vid flottan!

- Nej, det är arméns sommarhögtidsdräkt, visste du inte det?

- Nej, sa jag, det har jag missat.

- Tydligen. Du är klädd i samma misch-masch som alltid.

- Jag, misch-masch? Ridbyxor och ridstövlar, överdracksjacka i kamouflage, uniformsmössa? Det tycker jag är höjden av stilfullhet och fältmässighet, allt i ett.

- Men varför ridbyxor? Du rider väl aldrig?

- Inte så ofta, det medges. Men vi hade ridutbildning på officersskolan. Och vi offar har rätt att bära ridbyxor i tjänsten så då gör jag det, vare sig jag går eller åker bil, fåfängt eller inte.

- Jaha, sa Doriel. Men vi kan väl pröva om de duger att rida i?

- Va?

- Kom.

Han tog mig med till ett stall. Där stod två hästar redo. En ridknekt ledde fram dem och vi satt upp, red iväg över ett fält under en flammande himmel. Genom dunkla länder for vi, över slätter och genom skogar.

Till sist nådde vi en kulle – på vilken var upprest tre kors – på vilka tre män var uppspikade, en på varje. Detta var dramatiskt. Och jag anade vad det var: Golgata.

Nu hände något: en legionär kom och stötte sin lans i sidan på den korsfäste i mitten, Frälsaren. Blod rann ut ur såret och nådde marken. Just där skedde något märkligt: det spirade upp en blomma, en röd ros. Jag lydde en impuls, gick fram och plockade den. Just som jag gjort det blickade jag upp mot Honom – och en tår blänkte i ögat – och han log. Kontakt var upprättad, en ny strömkrets blev aktiv.

- - -

- Du strider i en armé, sa Doriel.

- Ja, sa jag.

- Vad heter armén?

- Det kan kvitta, sa jag. Den är den symboliska armén, urtypen för alla arméer i alla tider. Den är DEN STORA ARMÉN helt enkelt.

- Men den har vissa hjärtevärmande detaljer som fixerar den i tid och rum, eller hur?

- Javisst, sa jag. Den existerar här och nu, i tiden, i världen i en viss epok. Ingen tvekan om det. Det är ingen sagoarmé. Men genom mig får den symbolisk kvalitet, för jag är sinnebilden för SOLDATEN. Jag är den evige soldaten i den eviga, symboliska armén.

- Men det finns detaljer, världsliga detaljer i det hela...?

- Ja. Som sagt.

Jag drog min pistol, visade den och sa:

- Här har vi vår tjänstepistol. 9 mm, åtta skott i magasinet. Kort piprekyl och inre hane. Det är precis DENNA pistol, en vapentyp unik för vår armé. Fienden har till exempel 7.62 mm pistoler.




3. Skog: 1945

Reträtten fortsatte. Det blev 1945. Jag blev kapten och kompanichef. I en skog i Ungern mötte jag Doriel under en gran. Det var medan jag väntade på rapporter från en ordonnans. Doriel, vitklädd som vanligt, gick rakt på sak:

- I vår utflykt till Golgata såg vi dig symboliskt acceptera Kristi gräning, ta emot hans nåd.

- Ja, sa jag.

- Bra, sa Doriel. Du tar alltså emot Kristus Jesus?

- Ja. Han är min Frälsare. Han är sinnebilden för det mänskliga, han är det Logos som finns i oss alla. Utan honom vore jag intet.

- Men i armén där du tjänstgör talar man inte mycket om Kristus.

- Det är sant. Vi har fältpräster och gudstjänster men Kristi gärning talas det inte mycket om. Det är mer tal om Härskarornas Gud, Gud med oss och så vidare. En primitivare religiositet, ej ägnad att tala om hur ”Gud så älskade världen att han sände den sin enfödde son” och så vidare.

Vi satte oss på ett vindfälle. Doriel:

- Så härligt att vi sitter här och konverserar ledigt om ditt och datt.

- Ja, sa jag. Jag, en konkret soldat med en eterisk ängel, för tillfället i jordisk gestalt.

- Ja, sa Doriel. Och du, som den frontlurk du är, sitter där i grå vapenrock med gradbeteckningar som säger ”kapten”.

- Jodå! Hel och ren, inte en fläck.

- Inte?

- Kanske på själen. Men jag är medveten om det, till skillnad från vissa andra, ateister och nihilister, som bara kör på och tror att hänsynslöshet fixar allt. Som tror att de döda inte återvänder.

- Men det gör de.

- O ja. Allt man gör ger genklang i tillvaron.

- ”What we do in life echoes through eternity”, sa Doriel.

Jag nickade. Så ängeln:

- Men du vet allt. Jag bara sekonderar dig.

- Ja, sa jag. Det är konstigt. Varför är du egentligen här? Jag behöver ingen andlig vägledning, jag är redan troende.

- Jag är här för att jag fascineras av dig, sa Doriel.

- Du är välkommen.

- En liten aning stolthet där, eh...?

- Vad ska jag vara då, självhatande?

- Men du är så perfekt...

- Aha, så du är här för att sätta mig på prov? Som Satan och Job? Well, gör det då. Men jag vet mina begränsningar.

- Nej, jag vill bara vandra på jorden med en människa.

- Och själv förblir du i devalik form under allt detta, opåverkad av allt?

- Mer eller mindre.

- ”Mer eller mindre”... jaha, men då är det DU som sätts på prov och inte jag.

- Där fick du mig! sa Doriel och log.

Paus. Så ängeln:

- En militärfanatiker och en ängel i ohelig allians.

- Så du är fanatiker?

- Nja, hängiven mitt yrke kanske är en bättre beskrivning. Man överlever inte om man inte behärskar varenda aspekt av sitt hantverk. Man måste ha en vilja att behärska yrket, en vilja att leva. Man måste välja att vilja detta liv på Dödens fält.

- Ett vältaligt försvar för att döda sin broder, må jag säga.

- Det var inte jag som startade kriget.

- Men du har en fri vilja: du kan om du vill lägga ner vapnet nu och gå i kloster.

- Det kan jag i och för sig göra. Men det skulle förstöra spelet att ge upp nu. Har man satt Fan i båten får man ro honom i land. Vad som är mer karmiskt, som är mer hedersamt av de två alternativen – att lägga ner vapnet NU versus att spela spelet färdigt – kan jag inte bedöma. Jag väljer dock att spela färdigt sedan jag satt mig att spela. Sådan är jag. Det är min natur. Sedan får jag ta mitt straff när jag kommer till himlen, ta mitt karmiska straff. Jag väljer dock att vara en bra soldat framför att vara en dålig.

- Vad är då detta? ”En bra soldat”?

- Ett ideal att sträva mot. Att inte bruka mer våld än döden kräver till exempel...

Nu var det jag som log.

Kriget fortsatte med nederlag och kapitulation. Mötet i den ungerska skogen blev mitt sista med Doriel.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

Etnicitet på dagordningen

Jag har sagt det förut och säger det igen: jag är etnisk svensk. Har du problem med det? I så fall är det hets mot folkgrupp. Namn och adress tack, en stämning är att vänta. svd svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn Fria Tider Fria Tider




Och om du framhärdar, om du fyller på med lite antivitt svenskhat - då gör du dig skyldig till förberedelse till folkmord. Mer här. Haagtribunalen nästa för dig.

Och fyller du på med din bästa medicin, massinvandring, kan du även komma i riskzonen för landsförräderi.

- - -

Etnicitet är på dagordningen. En tidigare generations högermän kunde generöst säga att etnicitet var betydelselös - en Evola, en Jünger, en Solsjenitzyn. Den sistnämnde sa ju i ”The Russian Question At The End Of The Twentieth Century" (1995) att ”Russian nationality is not about blood but about spirit.” Så kan man inte säga längre. Nu har vi nämligen massinvandring inpå knutarna. 15% är utrikes födda. Opposition mot denna utveckling är omöjlig. Vill du ens ha 0,000001% mindre invandring är du fasicst, rasist och paria, utanför lägret ska du ha din boning.

Jag tänker fortsättningsvis tala om Ernst Jünger. Plus lite mer associerat, som Yukio Mishima. Jünger tonade som antytt ner etniciteten. Det kunde han väl göra i sin tyska förbundsrepublik där man endast hade lite turkiska gästarbetare. Dessa fick inte bli medborgare, man hade jus sanguis då (tysk är den som har tyska föräldrar). Sedan dess har man infört jus soli och "alla får bli tyskar". Det åsido är Jünger ännu aktuell. "På Marmorklipporna" kom i en nytutgåva förra året. Och Göran Greider hade kanske inte helt fel när han sa att detta är Breivikland. Jag menar, OK: Breivik är en vardaglig, prosaisk typ, Jünger var diktare, men båda hade den här krigsfascinationen. I så måtto kan man väl göra associationen.

Men man kan i så fall även associera Breivik med en annan av mina favoriter, Yukio Mishima. Denne var en krigsintresserad civilist. Han var höger, han var radikal. Han var nationalist, han vurmade för Japans krigiska förflutna. Det blev mer betonat mot slutet av hans liv, delvis av teatraliska skäl (han var ju teaterman och skrev dramer, han tänkte i dramatiska termer), delvis för att detta var hans fritt valda åsikter. Han ansåg t.ex att kejsaren borde ha gudomlig status och att krigarlivet var livet. Han sa sig en gång (källa: Henry Scott Stokes, "The Life and Death of Yukio Mishima") ha velat dö i strid på en stillahavsö under andra världskriget, det vore drömmen. Detta var knappast sådant man basunerade ut i efterkrigstidens Japan. Där gällde "don't mention the war"...

- - -

Mishima var nationalist. Andra delen av hans romanserie "Sea of Fertility" börjar t.ex med en ingående beskrivning av ett japanskt infanterikompani, stående vid ett shintoaltare inför avmarschen ut i rysk-japanska kriget. Det är väldigt höger, nationalistiskt och så vidare. Och ärligt. Jag tycker själv att dylikt är värt att vurma för. Jag har bloggat om det här på min Motpolsblogg.

För övrigt gillar jag Paul Shraders film om Mishima. Man tonade ner det radikala hos Mishima i den, men så är det ofta i Hollywood. Dock är det en rätt bra film. Trailer finns här. Jag älskar speakertexten:

He was an intellectual who advocated action. He was a rebel who fought for tradition. He was an artist who shocked the world...

Om Mishima kan mycket sägas. Och jag har sagt det. Jag har t.ex jämfört honom med nämnde Ernst Jünger här. Jag frågar mig om Yukio Mishima var österlandets Ernst Jünger, och svarar:

Visst finns likheterna där: man tillhörde båda axelmakterna, man hyllade Krigaren och andra traditionella ideal, och man förekom båda i Nobelprissammanhang. Sedan de uppenbara skillnaderna: Mishima var åtskilligt yngre än tysken, född 1925 [medan Jünger var född 1895], och hans allmänna författeriverksamhet var ganska bred, han skrev verk med bredare appeal än Jünger (se till exempel kvinnoporträtten i ”Efter banketten” och ”Markisinnan de Sade”), och han var mer nihilistisk och ateistisk än denne. Båda förespråkade visserligen självmord – men medan Jünger slutligen landade i åsikten att detta skulle innebära att man kom inför skaparen med blod på händerna, att man tog ut något i förskott, så tycks mycket i Mishimas condition peka fram mot seppukun den där ödesdigra dagen i november 1970. Hans fru sa till exempel att man inte skulle ömka hans öde, självmordet så som det skedde var för en gångs skull något Mishima verkligen ville göra.

Men i stora drag, jovisst: nog är de båda ett radarpar i andanom, dioskurer med ett vagt men omisskännligt samband.

Det är vidare Mishimas aktivistiska slutfas som får mig att associera honom med Breivik. Båda var nationalister med aktivism på programmet; båda ville göra sig gällande politiskt. De skilde sig också åt i ett avseende. Mer om det på slutet. Först något om hur Mishimas kuppförsök gick till: en dag i början av 1970-talet besökte han ett regemente med två bekanta. Man skulle träffa en viss general för att språka om något random; detta var blott förevändning för att ta fast och binda generalen så att Mishima kunde gå ut på kanslihusbalkongen och hålla ett tal till regementets personal.

- - -

Mishima stod på balkongen. Regementets personal hade samlats på planen nedanför. Mishima sa åt dem att göra uppror, arméns ställning var nämligen oklar rent konstitutionellt i dåtidens Japan. Grundlagen sa att landet inte fick ha någon armé, dock satte man upp "självförsvarsstyrkor" när kalla kriget hettade till på 1950-talet. Det var talets innebörd. Sedan gick Mishima in igen och begick självmord med svärd = harakiri a.k.a seppuku. Det hela var ett försök till kupp. Och man kan säga: det var moraliskt mer acceptabelt än Breiviks dåd. Mishima dödade bara sig själv, Breivik dödade 77 oskyldiga...! Dock kanske den politiska effekten blir större av Breiviks dåd, det vet vi ännu inte. Mishimas kuppförsök blev för sin del bara en fotnot i hans biografi som konstnär. Men det har en viss gestaltkvalitet, han tog konsekvenserna av sitt protesterande och dödade sig. Självmordet var för Mishima en politisk protest, en moraliskt helgjuten protest. Den lämnar ingen dålig eftersmak som Breiviks barnmord.

Mishimas protest hade ostasiatisk karaktär: självmordet som bara drabbar vederbörande. Tänk här på de buddhistmunkar som i Vietnam på 60-talet brände sig offentligt som protest mot kriget. Det var imponerande. Och moraliskt försvarbart. Västterrorister däremot ska alltid ge sig på oskyldiga. Självmordet som protest upplevs här som ineffektivt, ett slag i luften (se här), det anses lämna tillvaron i övrigt intakt. Terroristattentatet däremot anses i den västerländske terroristens världsbild vara inbegreppet av effektiv protest, endast massor av döda ger intryck tycks man resonera. Märkligt - för som sagt gör en brinnande buddhistmunk eller en harakiri-ande Mishima minst lika stort intryck. Och kvarlämnar inga anklagelser om feghet, de anklagelser som med rätta riktats mot Breivik.




Relaterat
Eld och rörelse
Svensson: biografi
Redeeming Lucifer
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)

Svenssons kompani (dikt)

Det är dags att posta ännu en dikt. Nyss var det "Min privata Operation Barbaross". På samma tema (andligt krig) postar jag idag "Svenssons kompani". Det är en patosfylld triumfmarsch genom ångermanländska bygder.

Vi ser här ovan en bild av Norrlands flagga. Det är en inofficiell fanduk för Sveriges norra del. Norrlands flagga lär ha sitt vita på grund av förbindelserna till Finland. Det skriver jag gärna under på: vår landsända har alltid känt sig nära till vårt östra grannland, i såväl krig som fred. Korset på flaggan har vidare en distinkt färgläggning, det är svenska färger. In alles en tjusig flagga med innebörd.

Så jag hissar gärna denna flagga liksom den svenska. Jag hälsar även I 21:s fana som jag vaktade med liv och blod en gång i tiden. Och från de norra viddernas skrin, från moarnas sus och nejdernas elegi, från sjöarnas och bergens melodi flödar allt samman till följande rader som är på gränsen till parodi; det är en okrigisk parad över nejden som skildras, dock med ett allvar i botten. Jag ger er Svenssons kompani:

Vi tågar genom bygden med något vilt i blicken,
en levandets vilda fröjd som poeten sa –
vi i förbandet, kompaniet, Svenssons kompani –
oregerliga sällar i träskor och jeansjackor,
knätofs och goretex, vadmal och varpsatin –
en irreguljär skara med hagelgevär och bronsyxor,
symboliska vapen för att visa vår styrka,
vår andliga styrka, vår vilda fröjd i att tåga runt
och sjunga ”våran svenska fana gul och blå /
den ska ingen jävel trampa på” – Sveriges flagga
jämte Norrlands, den i vitt med blåbrämat guldkors,
och så tar vi I 21:s Västernorrlandsfana för att få
tretalet komplett, då hyllar vi ”ditt land, din
hembygd, ditt regemente” som var I 21:s måtto.

Vi tågar genom bygden i Svenssons kompani, en
brokig skara som hyllar hyllandet, som sjunger för
sångens skull, som lovsjunger livet och glädjen med
pompa och ståt. Vi paraderar, går i procession,
tågar som kyrkofurstar och prästkungar, distriktets
vilda grevar och baroner, andens adelsmän som
prisar oss själva, prisar hembygden, ärar skogen och
bergen, vattnen och kyrkorna, gårdarna och djuren,
barnen och bygden, gumman och gubben och alla
vi som är detta land, distriktet, Västernorrland,
Höga kusten, landet här och nu, landet som är.

Vi har kraft och styrka, vi har sånger – vi ä bre'
mellom axlan' - och stärsk... Så följ trumman,
gå med i vårt gäng, greppa sabeln och blotta
ditt huvud för fanan – för våra färger, våra flygande
dukar, blänket i guldet och elden i anden.
Klädseln är fri men vårdad, klä dig i det bästa
du har – och sjung med din bästa röst – och
traska värdigt och med kraft, stå för det du säger,
stå för den du är – som soldat i ledet, vilande i
ditt eget väsen men givande energin för saken,
för kompaniet, för Svenssons kompani – där
jag är major, tamburmajor och kyrassiär,
praktkyrassiär till fots med plymer i hatten
och glimten i ögat. Avdelning framåt – till
storms mot hat och apati, mot nihilism och
tomgångsmuller, mot anti-krafter och
negativ nej-nej. Och för glädjen i solen
och dansen på logen, öset på krogen och
trycket i baren, och solsken i kvällen på tallar
i höjden, i fjärran jag skådar dem varje dag.

Relaterat
Min privata Operation Barbarossa
Om Hadrianus' Tivolivilla
Åselehaiku

Målning: Robert Svensson

Min privata Operation Barbarossa

Härmed en dikt.

En gång pratade jag med en kompis. Han sa att Armégrupp Nord, som 1941 anföll Leningrad, tänkte ha sin segerbankett på Hotell Europa. Detta fäste jag mig vid: det blev som en symbol en förlorad dröm. Man intog ju aldrig staden.

Dock intog jag själv staden under en resa 1987...! Jag besåg bland annat Isaakskatedralen, en rundkyrka i klassisk, europeisk stil. Nu har jag länkat det med diverse andra intryck och det har resulterat i denna dikt, som jag kallar "Min privata Operation Barbarossa":

Jag går in i en jättesal
och dricker ur Den Heliga Graal,
vin ur en gyllene pokal
i Isaaks katedral...

Jag dricker segerskål
för jag har vunnit, jag
har fullbordat mitt korståg,
min privata Operation Barbarossa.
Jag har besegrat negativism och
mörka tankar, jag har funnit
Gud inom mig. Och målet –
Den Heliga Graal – i Isaaks
katedral...

Nu går jag fridsäll på gräsmattan
framför denna Leningradkatedral.
Jag dricker solljus, badar i
gyllene ljus i kvällningen.
En liten promenad på Vasilijön
bara, längs Neva innan kvällens
segerbankett på Hotell Europa –
där jag ska hålla hov – som
norrlänning, svensk, europé.

Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

Ikonostasen i Isaakskatedralen, omgiven av kolonner av malakit och lapis lazuli

Dénis Lindbohm: några reflektioner

En gåtfull sf-författare var skåningen Dénis Lindbohm (1927-2005). Han var aktiv esoteriker jämte sitt skönlitterära författande. Det är ovanligt. De flesta sf-författare är ju materialister och motståndare till allt ockult.

På Wikipedia står det en del om Dénis och hans verk. Om hans esoteriska sida sägs:

I sextiotalets slut kom Lindbohm ut ur sin egen mycket speciella garderob, i och med att han i intervjuer, artiklar och böcker bekände sig som reinkarnationen av sin moster och åberopade tidiga minnen som stöd för detta. Hans skrivande kom under senare delen av hans liv alltmer att präglas av ockultism och minnen av en hel serie tidigare liv i intergalaktiska miljöer.

Detta är esoterismen: Lindbohm sa sig minnas tidigare liv på världen Kvatur Glon, belägen i en viss namngiven stjärnhop. Det är ganska starkt. Hans sista bok hette också "Kvatur Glon" (2005). Den återgav bl.a processen hur han som barn började minnas livet där.

Men hur var Lindbohms sf då? Hans skönlitteratur? Vi kan ta "Frostens barn" från 1980 som är rätt frän. Upplägget är detta: inför en hotande istid samlas några människor i en underjordisk stad man byggt. Man stänger dörren och skapar sitt eget samhälle medan civilisationen på ytan fryser bort. Man utvecklar allehanda ESP-förmågor och blir avancerade inom esoterisk teknik. Romanen är väldigt stramt berättad, allt händer snabbt och osentimentalt.

Det är en tät roman. Texten har referatkaraktär. Men jag gillar den, trots dess något okonstnärliga framtoning.

I denna roman kunde Lindbohm kamma hem poäng på sin outvecklade stil. I andra romaner blev det kanske inte alltid så lyckat, han var inte så subtil som konstnär trots sin esoteriska läggning. Det är kruxet med detta vi kan kalla andlig sf: det räcker inte att ha ett bra koncept, man måste kunna berätta också. Lindbohm nådde, kan man säga, inte alltid fram som konstnär. Men hans bibliografi var rik och har kanske något för alla (som vampyrboken "Mörker över Malmö"). Och hans självbiografi, med "Eko över bron" (1982) som del ett, kändes äkta. I den första boken berättar han om insikten att han i sitt tidigare liv varit sin moster. Ingen annan modern svensk författare har berättat en sådan historia. Jag menar, reinkarnationshistorier finns återgivna här och där men här har vi en etablerad författare som på 150 sidor gestaltar reinkarnation med allt vad det innebär. Det är värdefullt.

En bra sammanfattning av Lindbohm som författare gjordes en gång i Nova SF. Det var kollegan Bertil Mårtensson som sa detta:

Dénis Lindbohm faller ofta in i overstatement när en understatement-teknik skulle varit effektivare och sagt lika mycket. Det är kanske hans litterära svaghet.

Litterärt har Lindbohms böcker sina brister. Detta gäller även hans esoteriska böcker; de är formellt sakprosa men även här måste man kunna skriva med stil. Han är en oslipad diamant. Men en väldigt intressant sådan. Han hade trots allt en esoterisk syn på verkligheten. Det materiella är av en mindre verklig natur än det andliga. Reinkarnation är en realitet.

Reinkarnation är en kedja. Man lever i liv efter liv, man möter kära och skiljs från dem. Men här hade Lindbohm ett tröstens ord att ge: "Inget möte är det första och inget avsked är det sista." Det är för mig det bestående intrycket av Lindbohms filosofi.




Relaterat
Noveller av Lindbohm
Nibelungens ring
Arthur C. Clarke
Lovecraft

Målning: Frank Paul

FN:s folkmordkonvention: aktuell idag

Folkmord, ett lågintensivt sådant: kan det sägas pågå i Sverige idag...? Är det så att massinvandring jämte sådant som antinationell propaganda och antivitt sentiment -- är det lika med folkmord...? Så kan man i alla fall tolka FN:s konvention från 1948 om detta -- om folkmord, eng. genocide. Konventionen heter CPPCG i original: Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide. Är det i så fall bara "lågintensivt folkmord" eller "förberedelse till folkmord"? Döm själva. Något skumt är det i alla fall, denna massinvandring och antinationalism. Det är på gränsen till åtalbart inför krigsförbrytartribunalen i Haag. dn dn dn dn svd svd svd Fria Tider Fria Tider Fria Tider




En gång i tiden propagerade skola och media för Sverige. Efter 1945 ändrades det. Då skulle Sverige smutskastas. Traditonell historia tonades ner och internationalism blev melodin. Riktig fart tog det efter 1968 då vänsterism, självhat, manshat och tredjevärldskramande blev agendan.

Detta plus massinvandring (Ullenhag: 15% utrikes födda) är för mig förberedelse till folkmord. Och den som ger sitt samtycke till detta är medskyldig. Om du visar complicity är du enligt artikel 3e i FN:s folkmordskonvention (CPPCG) medskyldig till folkmord.

Sagda dokument definierar vad folkmord är. Artikel 2 säger bl.a att folkmord kan bestå i "[c]ausing serious (...) mental harm" (2b) på en folkgrupp. Detta sker med oss svenskar: genom konsekvent antinationalistisk propaganda i skolor och media sedan 1945 görs vi till ett historielöst fellahfolk. Vi skolas till kollektiv minnesförlust gällande vår historia som ett folk. I kosmopolitisk anda görs vi till "världsmedborgare", "bara människor"... Likt tjecker, polacker (q v 1939) och palestinier (idag) inympas i oss påståendet att vi inte existerar som folk (påståenden sådana som Dick Harrisons förnekande att Tacitus' sviones är lika med svear). Det är hjärntvätt det, det är att orsaka mental skada på ett folk.

- - -

FN-dokumentet: folkmord sägs vidare vara "inflicting on the group conditions of life calculated to bring about its physical destruction" (2c). Det är vad som händer oss idag: det är "barnvagnskriget mot oss" varmed vi alstras bort. Svenska kvinnor föder i snitt 2 barn, invandrade utomeuropeiska mödrar föder fler än så. Eftersom massinvandringen sker medvetet (vi har trots allt en regering, den kan om den vill begränsa invandringen, se på Holland), är detta i sanning kalkylerat - calculated.

Men det pågående folkmordet har ännu en nivå. FN-dokumentet ifråga säger att folkmord även kan bestå i "[i]mposing measures intended to prevent births within the group". Och detta görs genom antinationell propaganda, se ovan. Svenska kvinnor får veta att de är värdelösa i sin egenskap av svenskar. Detta stimulerar knappast framtidstron.

Man kan säga: vita kvinnor i gemen är inte motarbetade. Men om de söker sin identitet som vita, då kallas de rasister och utesluts ur samhället. Och det är en fientlig, sinnessjuk, sinnesstörande ordning. För om svarta och gula gör samma sak anses de fina. Alltså förekommer antivit propaganda mot svenska kvinnor, alltså borde Sverige kunna dras inför Haagtribunalen. För detta och de andra folkmordsmässiga bruk jag talar om idag.

Haag är en sak. Ni mina läsare är en annan. Men jag frågar er som stödjer massinvandring, svenskfientlighet och antivitt samhällsklimat: hur känns det att vara medskyldiga till folkmord? Ska ni joina Carina Rydbergs vithatarfalang eller ska ni ta ert förnuft till fånga...?

- - -

Den som inte agerar mot folkmordssentimentet är medskyldig. Han visar "complicity" -- han låter det ju hända.

"Complicity" (artikel 3e, "complicity in genocide"), plus aktioner, beteenden och metapolitisk verksamhet i frågan, plus att handgripligen döda folk, detta nämns i folkmordskonventionens paragraf 2:

In the present Convention, genocide means any of the following acts committed with intent to destroy, in whole or in part, a national, ethnical, racial or religious group, as such:
(a) Killing members of the group;
(b) Causing serious bodily or mental harm to members of the group;
(c) Deliberately inflicting on the group conditions of life calculated to bring about its physical destruction in whole or in part;
(d) Imposing measures intended to prevent births within the group;
(e) Forcibly transferring children of the group to another group.

Folkmord är allvarliga saker. Så i detta fall har folkmordsmedlöparna FN:s lagtext emot sig. Varje handling som ens nuddar vi tanken på att ett visst folk inte ska få existera, är straffbara i de länder som skrivit på konventionen. Och dit hör Sverige. Vi har ratificierat konventionen och därtill antagit en svensk lag om straff för folkmord. Det sista skedde 1964.

Och for the record artikel 1 säger detta: "The Contracting Parties confirm that genocide, whether committed in time of peace or in time of war, is a crime under international law which they undertake to prevent and to punish."

Att ens som tidningsläsare etc låta antivit propaganda fortgå är ett brott. Avtalstexten är tydlig på den punkten. Lagtexten är formulerat så att varje form av aktion, vare sig handgripligt eller ideologiskt, som riktas mot ett folks existens, är olaglig.




Relaterat
"Svensk" = ett sedvanebegrepp
Jordkrönikan
Eld och rörelse: fri pdf
Memoarer

Reflektioner på nationaldagen 2012

Det är nationaldagen idag. Det är den 6 juni 2012 och vi svenskar firar nationaldag. svd svd dn dn Fria Tider Fria Tider




Vi svenskar firar idag. Vi finns ju plötsligt. Fredrik Reinfeldt sa i maj i år att etniska svenskar finns. Det sa han inte tidigare. I en riksdagsdebatt från 2010 med Jimmie Åkesson var det annat ljud i skällan. Då skulle vår folkgrupp problematiseras ihjäl. Svenskar gick inte att definiera då sa Fredde. Men nu finns vi åter. Vi sju miljoner etniska svenskar har officiellt sett dagens ljus ånyo.

Men kampen för vår formella existens är inte över för det. Helle Klein sa ju i TV att "etniska svenskar" är "ett oerhört farligt språkbruk". Det ändrar inget. För nu är det slut med MSM:s förnumstiga bortförklaringar om vår existens. Nu är det slut med proklamationer att (vita) folk inte finns, att (vit) etnicitet är problematisk.

Det är den 6 juni. Vi svenskar, en germansk stam, firar den suveränitet vi levat under i större delen av vår historia. Denna suveränitet var i fara i slutet av medeltiden. Då kom Gustav Vasa och återställde den. Det är sant. Han räddade oss. Han återupprättade den svenska stat med medeltida rötter som den dåvarande danska imperialismen höll på att utplåna. Det "av Svea och Göta riken sammankomna Sverige" blev åter en suverän stat efter Gustavs befrielsekrig. Han valdes så till kung i Strängnäs 1523, den 6 juni. Det är det vi firar idag.

Gustav är värd att hedra. Han var en hård man men utan honom hade det inte ens funnits någon svensk stat att ogilla - ingen svensk historia att förhålla sig till, ingen självständig tillvaro för det svenska folket genom de stormar som väntade, genom den aggressiva miljö av stormakter vi då levde i. Gustav grundade den starka stat varmed vi kunde värna vårt land mot dansken, ryssen och polacken. Dessa tre anföll oss ju 1697 men de fick svar på tal. Det var för att det fanns en suverän svensk stat som kanaliserade rikets resurser. En stat grundad eller återupprättad av Gustav Vasa. Då betyder det mindre att Gustav var en tyrann som ödelade kloster och plundrade kyrkor på silver. Han gick kanske för långt ett tag, han fick uppror på halsen på grund av övernitiskt rofferi, men hans gärning i stort var god. Utan honom hade det inte funnits någon historia om Sverige som suverän stat.

- - -

Gustav räddade oss, räddade vår självständighet som folk i en aggressiv omvärld. Men även idag finns det hot. Svenska folkets existens är hotat av aggressiv mångkultur. Sentimentet är att vita är onda, svenskar finns inte, svensk kultur är världelös. Vi ska blandas upp. Istället för en trygg existens som fritt folk ska vi vandra ut i multikulturens tusenårsrike där ingen talar om tradition och tro, där inga vita finns, där vi lever i en utblandad monokultur upprätthållen av en brun mestisbefolkning. Detta låter kanske fint för vissa batikhäxor och lobotomister, men agendan bakom detta är ondskefull. Det pågår ett krig, ett lågintensivt krig mot vår etnicitet. Det är ett slags folkmord -- ett diskret men påtagligt folkmord. När jag var barn fanns det i detta land förutom etniska svenskar några hundratusen sverigefinnar, det fanns något färre samer och tornedalingar. Och det fanns ytterligare några mindre enklaver etniska minoriteter. Idag däremot, idag har (förutom sverigefinnar) 1,5 miljoner av vårt lands befolkning utrikes påbrå. Var kom de ifrån...? Det är aggressiv mångkultur det. Svensken ska utplånas, förberedelse till folkmord är ordet. Och det är straffbart. Se vad FN säger: även förberedelse till folkmord ska lagföras. Artikel 3 i 1948 års konvention om folkmord säger ju att alla dessa handlingar är straffbara: folkmord, förberedelse till folkmord, uppmaning till folkmord, försök att begå folkmord, samtycke till folkmord. Och samtycke till folkmord, det är vad de gör sig skyldiga till som inte protesterar mot massinvandringen.

Så de som tror att det går att vara neutral i det kulturkrig som pågår bör tänka om. Man kan inte vara neutral! Man kan inte kalla sig färgblind. Det är bara ett kordord för antivit. Andra etniciteter definierar sig ju som det de är, de är självmedvetna politiska aktörer på basen av sitt blod. Vita däremot är loja, säger att ras inte är viktigt. Men detta leder till otrygghet och vilsenhet; överger ni er etniska identitet går ni frivilligt ut i kylan.

Etnicitet är satt på dagordningen. Hur då? Ja, genom att importera en 1,5 miljoners ersatzbefolkning så skapar man kontrast. Det får vi ju annars veta dagligen: vita hånas eller tigs ihjäl som självständig kraft, som etnisk grupp, men så fort en invandrare gjort något, då är etniciteten där som något fint. Loreen! Vad bra hon var, och så var hon berb också! Då var det extraordinärt, detta är början på något nytt!!! -- Bara så vi är överens: jag anser att Loreen var duktig, hon vann mello och ska ha cred för det. Och hur den svenska artist som deltar där ser ut är inte viktigt. Det är som casting på teatern. Jag bryr mig inte om ifall Maria Magdalena i "Jesus Christ Superstar" spelas av en asiat. (Jag tänker här på Joanna Ampil i uppsättningen 1997, den som dirigerades av Andrew Lloyd Webber himself.) Men den som däremot överbetonar hur viktigt det var att Loreen hade invandrarbakgrund, den personen bekräftar ju att etnicitet är viktigt. Så ni får som ni vill: etnicitet är viktigt. Men vita ska också existera i detta pussel. Och Sverige är vårt genom svensk strävan.

- - -

Det var Vilhelm Moberg som sa det: "Sverige är vårt genom svensk strävan". Det ska vi komma ihåg. Det är vi etniska svenskar som byggt upp och skapat detta land, det går inte att konceptuellt komma ifrån längre, det går inte att ljuga bort eller mörka. Freddes utsaga om "etniska svenskar" var en vattendelare. Nu finns vi igen i den officiella begreppsvärlden. Svenskar är satta på dagordningen. Frågan har, som det säger, lyfts. Och vilket lyft: nu känner man i andanom hur svenskar sträcker på sig, hur de liksom lyfter huvudet fritt och inser kraften i att definiera sig som etnisk grupp. Ingen makt kan hindra dem från det; har däremot någon problem med detta så är det hets mot folkgrupp...!

Svenskar finns igen. Det är en ändring i samhällsklimatet som kommer att bestå. Kampen för svenska traditioner, den svenska stilen och den svenska attityden, parallellt med vår existens som folk, den kampen fortsätter. Men jag gissar att det blir svårare att motarbeta oss nu, svårare att bortdefiniera oss, svårare att i tvivelsjukans namn säga att Tacitus' sviones inte är svear, det där som är Dick Harrisons käpphäst.

Vi finns återigen. Något inbördeskrig är inte nödvändigt för att understryka det. Nej, men vad som kommer att ske framöver är att fokus flyttas från mångkulturkramande, antivitt sentiment och slentrianmässigt nedvärderande av allt svenskt, vare sig detta svenska är kulturellt eller etniskt. Fokus kommer att flyttas från antisvenskhet till ett sunt omhuldande av svensk historia och svenska traditioner. De exakta politiska formerna för detta må vi bestämma i allmänna val och öppen debatt -- just det, en öppen debatt och inte som hittills en sluten, stängd och låst debatt.

Det har ju varit fallet tills nu: läget har varit låst. Det har varit rasiststämpel så fort någon velat ifrågasätta massinvandringen. Om någon föreslagit en 0,000000001 procents minskning av invandringen har det varit rasiststämpel och utslängning från debatten. Det har i praktiken betytt munkavle, inre exil och ostrakisering. Men nu ska saker och ting börja debatteras på riktigt -- i MSM och i partierna, inte bara på nätet. Låt tankeskolorna tävla och blommorna blomma, som man sa under Kinas kulturrevolution. För en revolution, det är det -- en fredlig revolution, en revolution på grunden av tradition och tro, en revolution med det svenska folket som del i ekvationen. Vi är en del av den internationella koncerten och vår operationsbas är Sveriges land. Och detta Sveriges suveränitet, dess kultur och traditioner är vad vi firar idag. "Sverige är vårt genom svensk strävan", låt aldrig dessa Vilhelm Mobergs ord glömmas. Det är i vart fall vad jag privat har i sinnet när jag firar min nationaldag idag.




Relaterat
Gustav Vasa
Jordkrönikan
Memoarer

Otto Hesselbom, "Vårt land". - Detta tal publiceras parallellt på mina två bloggar, Svenssongalaxen och Rent Principiellt. Så gjorde jag förr året också, se här.

Att vara höger

Att värna tro, trygghet och tradition, det är höger det. Man kan säga: det är radikalhöger. svd svd dn dn dn dn dn Fria Tider




Jag sammanfattade mitt radikalkonservativa, nationalistiska och traditionalistiska credo häromdagen. Jag gjorde det genom att gå till angrepp mot den så kallade regim vi lever under, den regim som motarbetar tro, trygghet och tradition:

Eliten, MSM, 08 och vad man nu ska kalla er: ni ignorerar allt som har djupare klang, allt som ekar i gamla valv. Ni förnekar värdet av gamla tänkare, gamla traditioner, sedvanliga synsätt. (...) Ni befinner er i förnekelse. Och speciellt nu har ni ett digert förnekelsearbete att utföra - nu, när PK dör och systemet startar om, när vita återigen finns och den progressiva nationalismen blommar upp. Ni i eliten måste då förneka dess beståndsdelar, såsom arkeofuturismen, både i Guillaume Fayes variant och i Frank Herberts. Ni måste likt Dick Harrison förneka att Sverige finns som sedvanebegrepp, förneka att svear är lika med de sviones som Tacitus omnämner. Ni måste förneka svensk bushido, svensk stil, svensk etnicitet.

Etniciteten måste nämligen med i bilden för oss som tänker och känner. Det går inte, t.ex inte som den typ av kulturkonservativ som Kaj Schueler tycks se som räddningen, säga "invandring är OK, etniska svenskar finns inte, nu ska jag starta en konservativ bokklubb"... Man måste ta tag i den heta potatis som etnicitet är; jag har själv gjort det för länge sedan.

Vanliga konservativa som Schueler, Poirer Mattsson och Johan Lundberg vill däremot ha distans till oss etniskt medvetna radikaler, de vill utmåla oss som parias. Men etnicitet är satt på dagordningen. Reinfeldt har lämpligt erkänt att etniska svenskar finns. Och den som inte tar ställning till den etniska dimensionen, som blundar för massinvandringens alla konsekvenser, befinner sig andligt på semester.

Ni kanske tycker jag har ett onödigt polemiskt tonläge. Varför kan jag inte chilla, can't we just all get along...?

Men jag tänker inte be om ursäkt.

Jag menar, jag är öppen för dialog, visst. Men det är svårt att föra en sådan med en kulturmaffia som rasiststämplar varje yttring till höger om moderaterna.

I väntan på dialog håller jag därför garden uppe. Kulturkrig råder. Och en krigisk sentens jag tänker på är i alla fall William T. Shermans från amerikanska inbördeskriget: "You could have had peace but you preferred war; very well." Så det blir metapolitisk aktivitet framöver, det ska jag se till som bloggare. Jag får ju genom regimens brist på känsla för tidsandan helt gratis en massa blogguppslag.

Vi kunde ha haft ett fredligare, mer öppet kulturliv. Kultureliten kunde ha kommit det traditionella Sverige till mötes genom att tillåta debatt om islamism utan att stämpla den som islamofob. Den kunde ha tillåtit diskussion om traditionella svenska författare utan att komma dragande med antivitt sentiment, misstänkliggöranden och PK-mallar. Men eliten vägrar sluta med detta. Den kan tydligen inte läsa "the writing on the wall". Den alienerar 7 miljoner svenskar genom att ifrågasätta deras etnicitet; man frågar sig vad de egentligen sysslar med...?

The writing is on the wall. Detta syftar för sin del på Daniels bok i GT där kung Nebukadnessars Nybabylonska rike är på väg att gå under. En mystisk hand uppenbarar sig i hans palats och skriver i eldskrift på väggen att "han är vägd och befunnen för lätt". Det ligger nära till hands att säga att PK-regimen i och med sin inbitenhet är vägd och befunnen för lätt. Den misstolkar stämningen i landet, den kan inte med sin propaganda kamma katten mothårs längre. Det är inte 2008 nu, det är 2012. Ett och annat har hänt metapolitiskt sedan dess. Som att ingen svensk politiker besöker en moské och böjer knä à la Sahlin längre, svenskfientliga uttalanden av partiledare har upphört, självaste Fredde har erkänt etniska svenskar existens på vilket kom en signifikativ protest av Helle Klein. "Farligt språkbruk" sa hon. Jaha. Antagligen lika farligt som att erkänna att Tacitus' sviones är svear. Detta hänger ihop. Det är formella indicier på att vi svenskar finns, att vi har en historia och att vi har rätt till det här landet. "Sverige är vårt genom svensk strävan" som Vilhelm Moberg sa.

I övermorgon är det nationaldag. TV4 ska fira den med mångkultur från Skansen. Det blir reportage från det berikade Södertälje på temat "vad är svenskhet" och diverse etniska artister. Lycka till säger jag, folk kommer inte att vilja se denna parodi på en PK-festival. PK är död, vinden har vänt och tidsandan ömsar skinn.




Relaterat
Arkeofuturism
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)

Bildreportage: Själevads kyrka

Det här ska handla om en kyrka. Då kan man ju passa på att länka till vad en kyrkans man säger i England, nämligen att samhället urartat med skilsmässor och skörlevnad. Men, säger jag förnumstigt, så går det i ett samhälle där Frankfurtskolans "omvärdering av alla värden" styr. Jag tänker även länka till de pågående problemen i Vatikanen. Detta är katolska kyrkans suveräna stat i Rom. Där, i kyrkans ledning, i ledningen för världens hundratals miljoner katoliker, förekommer bedrägeri, korruption och pengatvätt.

Den kyrka jag ska skriva om är svensk. Den ligger i Öviks kommun i Västernorrland. Vid Moälvens lopp tronar den på sin kulle och dominerar landskapet, är ett blickfång, även för den som åker E4:an.

Det handlar om Själevads kyrka. Den utsågs till Sveriges vackraste i en omröstning 1998. Kyrkan ersatte en medeltidskyrka som låg lite längre ner i sluttningen. Den nya kyrkan invigdes 1880 och är en rundkyrka, även kallat centralkyrka. Kyrkorummet är runt, allt är runt, allt är centrerat i mitten.

Altarmålningen är en kopia av Rafaels "Coup de Lance". Den föreställer det som Johannesevangeliet berättar om: hur en soldat sticker den korsfäste Jesus i sidan för att se om han är död, varvid blod och vatten emanerar. Och detta är viktigt: när blodet träffade jorden förändrades denna, ja hela planeten. Jordens aura började lysa med nya färger. Och sedan dess lever Jesu ande i jorden. Varje träd, varje blomma, varje berg och dal, varje skog och sjö lever av hans ande. Som jag sa här:

Korsfästelsen är historiens vändpunkt. Det kan låta patetiskt att hävda detta. Dock gör jag det. Jag står ut med att beskyllas för patetik. Med Guds hjälp står jag över sådant. – Golgatahändelsen var central, då förändrades jordens aura säger Rudolf Steiner. När blodet från lansstöten träffade jorden började jordens aura lysa i nya färger. Detta jämte Kristi död och återkomst, hans revitaliserande av eterkroppen, gav mänskligheten nytt liv. Att Kristus, Guds son, ett överjordiskt väsen, inkarnerats som människa, dött och återuppstått, förändrade människans tillvaro. En impuls utgick från allt detta, en Kristusimpuls. Om vi tar emot denna impuls kan vi förändra världen och oss själva.

Jag besökte Själevads kyrka i julas. En julkrubba var installerad, inte särskilt snygg. Den skymmer altaret. Och den gjorde det svårt att ta en bra bild av altartavlan. Men så är det.

Detta är en kopia av Bertel Thorvaldsens "Kristus". Den föreställer den återuppståndne Kristus och är med rätta berömd, ansedd som "the most perfect statue of Christ in the world" (Wikipedia). Thorvaldsen gjorde även en staty över Påven Pius VII på dennes grav, placerat i Klementinska kapellet i Vatikanen. Detta sammanbinder osökt detta kyrkobesök med Vatikannyheten jag länkade till i början...!

Detta är takkupolen. Den har en avsiktligt vilseledande målning av kassetter som ska få kupolen att se större ut, gjort genom att trycka ihop perspektivet. Det kallas "forced perspective". Läs här om du är intresserad av dylika finter och knep inom arkitekturen.




Relaterat
Eld och rörelse: fri pdf
Reportage Gideå
Reportage Arnäs

Perspektiv på Sverige

Om Sverige kan mycket sägas idag; många nyheter har haft etnisk slagsida. Som det misstänkta mordet på flickan i Skärholmen, där MSM mörkar brottsoffret och allt. Men denna sajt nämner brottsoffrets namn, som är offentlig uppgift för den som vill veta; hon var född på Sri Lanka. En annan händelse, timad i går fredag, var det anonyma ungdomsgäng som attackerade ett studentflak i Göteborg; dock skriver Fria Tider att det var frågan om berikning. Och en viss berikning i Södertälje som bestraffades igår belyses åter av Fria Tider. FT ger info, MSM svävar på målet och mörkar. Sist har vi en nyhet om FRA:s spanande på Nazityskland, som var ett land med raslagar. dn dn svd svd

Detta skriver bladet om idag. Så hur vill jag ha det, vill jag ha raslagar som i Nazityskland? Nej. Det vill jag inte. Jag vill dock att den etniska frågan ska lyftas. Och det gjorde Fredrik Reinfeldt åt oss häromveckan. Han sa att etniska svenskar finns. Då gick Helle Klein i taket. Hon sa att detta är ett oerhört farligt språkbruk. Där avslöjade hon sig. Ingen annan ansåg ju att språkbruket var direkt farligt. Det enda vi hörde annars var att svenskar inte existerar, inte att deras existens skulle vara farlig. Maria Wetterstrand sa t.ex att begreppet var "knäppt". Jaha. Men farligt, det var Helle Klein ensam om att hävda. Hon fick ingen med sig. Så där vände samhällsklimatet. Vi sveskar existerar och har rätten till detta land. Vi har rätt att säga nej till massinvandring. Vi har den formella rätten till det (vi är en suverän stat) och vi har den ideella rätten. Vi ska slippa att rasiststämplas om vi så bara minskar invandringen med 0,00000001 procent.

Sverige existerar. Vi bestämmer var skåpet ska stå i detta land, detta land med en rätt imponerande och alltid intressant historia. Jag har skildrat Sverige i 30 avsnitt i vår - det traditionella Sverige, från Hedenhös till idag. Alla avsnitt finns länkade här. Ett av avsnitten är detta som handlar om gamla seder, seder före kristendomens införande. Redan då var vi ett upplyst, progressivt folk. Eliten vill idag ofta få det till att vi var ett reaktionärt land av muslimsk typ. Men det var vi inte. Kvinnor hade mer frihet än vad eliten idag erkänner:

Formella äktenskap fanns i det gamla Norden: en friboren man kunde ha en äkta hustru, en laggift hustru eller adalkona, ”köpt” av kvinnans fader, bröder eller närmaste fränder, med en gåva och med samtycke även från kvinnan. De barn de så fick kallades lagfödda. Fanns inte mat för ännu en mun sattes det ut i skogen, fanns mat skulle fadern erkänna det och i fränders samvaro vattenösa och döpa det. Parallellt med detta kunde det finnas friare förbindelser med älskarinnor och frillor, rövade i härnad eller liknande. Avkommor i sådana fall var frillobarn som hade en annorlunda, men ej illegitim ställning jämfört med lagfödda barn.

Men detta förtigs idag. Även vårt 1800-tals framskridna bondesamhälle förtigs. Det kallas reaktionärt och talibanskt. Men så var det inte, som jag skrev här. Jag citerar i inlägget ett inlägg på Skalmanforum som klart säger hur det var. Att flickor giftes bort stämmer inte, att de gifte sig i tonåren stämmer inte heller osv, här visat i form av PK-påstående och därefter fakta i form av skribentens erfarenhet som släktforskare:

Populärt påstående:
”Svenska kvinnor giftes bort genom arrangerade äktenskap”

Erfarenhet:
Ingen kvinna i min släkt som jag studerade verkar ha gifts bort. Detta bekräftas av den litteratur som jag tagit del av, vilken hävdar att arrangerade äktenskap framförallt förekom i frälsekretsar

Populärt påstående:
”Svenska kvinnor gifte sig (”giftes bort”) i de tidiga tonåren”

Erfarenhet:
Alla kvinnor i min släkt som jag kunnat studera gifte sig mellan 23-35 års ålder, med undantag för en som gifte sig vid 20. En av männen däremot var 19.

Populärt påstående:
”Svenska kvinnor gifte sig/giftes bort med släktingar, den svenska allmogen blev alltså gravt inavlad”

Erfarenhet:
Enligt min litteratur var det brukligt att äktenskap hindrades om bruden och brudgummen var för nära släkt. Detta bekräftas av mina iaktagelser – alla äktenskap ingicks mellan människor från olika gårdar, i de flesta fall från olika byar eller andra platser. Dessutom gifte sig åtminstone tre män med samiska kvinnor, och i andra fall förekom äktenskap mellan svenskar och valloner. Att den svenska allmogen var inavlad och isolerad är alltså helt felaktigt.

Vi svenskar är alltså ett frimodigt, ärevördigt folk i norra Europa. Vi har en historia som suverän stat sedan urminnes tider. Ingen säger åt oss vad vi ska göra - ingen! Återuppta denna tradition säger jag, säg nej till massinvandring och mörkande av "berikning" i MSM. Kunde Holland så kan vi. Minskning av invandring och högre krav på invandrare, det kan vi med holländsk förebild besluta i vår fria riksdag. Vi är suveräna, vi bestämmer var skåpet ska stå i detta land.




Relaterat
Min svenska historia
Ett rike utan like
Nibelungens ring
När samhällsklimatet vände i Holland

Övik