lördag 30 juni 2012

Grums!


Svensk politik: den ska bedrivas i Almedalen nästa vecka. Och på bl.a Axess seminarier ska det handla om mångkultur, om att svenskar som protesterar mot denna är rasister. Jaha, ta en titt på Grums då, där säger kommunledningen att medborgarna är rasister. Men det är inte folket som har fel, det är kommunledningen som har något fuffens för sig. svd dn

Låt oss titta på Grums, en liten kommun i det fagra Värmland. Där tänker man inrätta ett boende för ensamkommande flyktingmän i ett hyreshus. De svenskar som redan bor där har vräkts. Nytt boende har erbjudits men förfarandet är upprörande: att som hederlig hyresbetalare få kontraktet uppsagt enbart på grund av att kommunen vill ha huset. Och då inte för att göra något som gagnar kommunmedborgarna, som att bygga ett bättre hus, bygga en ishall eller ett nytt centrum - nej det är berikning det är frågan om, boende för flyktingar som sägs vara ensamkommande. Detta ger oss föga. Grumsborna får sitta emellan, i synnerhet de som bodde i huset som kommunen vill åt.

Några familjer har vräkts. Och man har protesterat. Då har man stämplats som högerextremister av kommunalrådet Torbjörn Bood! Men nu går det inte att hålla tillbaks denna fråga, nej den har lyfts av några aktörer. Bloggrannen Karpstryparn har meddelat mig följande:
Facebookgruppen "Aktion mot deportation - Grumsgruppen" (...) anordnar lördagen den 14:e juli kl. 14.00 på den värmländska orten Grums en demonstration emot ortens kommunledning. Demonstrationståget startar vid hotellet i Grums (det enda hotellet i Grums) vid Sveagatan (den gata som går igenom den centrala delen av Grums, alltså förbi kommunhuset) och fortsätter fram till kommunhuset, någon eller några talare kommer troligen att finnas med också.

Det som däremot står glasklart är att demonstrationen är avsedd för alla, oavsett partitillhörighet eller politiska åsikter, som är emot kommunens beslut att vräka skötsamma hyresgäster till förmån för "ensamkommande flyktingbarn", inte heller behöver man bo i Grums för att kunna deltaga i den.

Att denna demonstration blir av ses förstås knappast med älskande ögon av de båda Grumspolitikerna Annika Lomarker (hon är för övrigt jävig, t ex sitter hon på "dubbla stolar") och Torbjörn Bood. Dessa båda är nämligen de som är mest ansvariga för dessa beslut.

För mer information om det hela, se följande länkar:
Sweden Confidential
Karpstryparn
Namninsamling
Facebook: "Aktion mot deportation - Grumsgruppen"
Så långt Stryparn. Som radikal bloggare stödjer jag såklart detta. Man kan inte som VD:n för Grums Hyresbostäder, Anna Lomarker, bara köra över folk. Hon sa till TV:s Värmlandsnytt:

– När det är sådana saker man behöver lägenheter till så har man möjlighet att flytta hyresgäster.

Detta är oacceptabelt. This will not stand! Var med och påverka, var med och demonstrera mot dessa vansinniga politiker!

Relaterat
Radikalism
Sweden Confidential
Karpstryparn
Namninsamling
Facebook: "Aktion mot deportation - Grumsgruppen"

fredag 29 juni 2012

Cultösaurus Erectus


Nyss skrev jag om Blue Öyster Cult. Jag analyserade några låttexter med tonvikt på "Astronomy". Härmed lite mer om gruppen i sig.

Blue Öyster Cult hade en stabil line-up genom åren. Det var sångaren Eric Bloom i spegelglasögon, den vitklädde gitarristen Buck Dharma, "pale, frail" Allen Lanier på keyboards, stadige Joe Bouchard på bas och så den mustaschprydde trummisen Albert Bouchard. 1981 skulle man turnera i England, men de övriga bandmedlemmarnas fruar ville inte att Als flickvän skulle få resa med, de ville inte ha henne i turnébussen. De gillade henne inte.

Så vad göra? Al beslöt sig för att hyra en bil och köra runt själv i England med henne, det skulle väl gå bra? Det är väl lätt att hitta där bland alla småvägar och byar för en som aldrig varit där förr? Inte? Nej minsann, det var inte så lätt. Han kom för sent till några gig. En gång kom han inte förrän det var tre låtar kvar, och i logen efteråt utbröt ett gräl. Hårda ord utväxlandes och Al sparade inte på krutet - men trots att han bad om ursäkt senare var det över. Han kickades och påbörjade en solokarriär. Idag spelar han i New York-bandet The Brain Surgeons. Några stadionspelningar är det inte tal om längre - men det är det inte för BÖC heller, de lever och har hälsan men spelar på smärre ställen än förr.

Blue Öyster Cult bildades 1967 som Soft White Underbelly. Sedan bytte man namn till Stalk Forrest Group. Och sedan blev det BÖC - men det var lite senare, när de hippa journalisterna Richard Melzer och Sandy Pearlman blivit involverade med gruppen. Det hela var i alla fall i Upstate New York, och sedan flyttade man antagligen till The Big Apple, och gruppmedlemmarna var de ovan nämnda. Eric Bloom blev för sin del bekant med grabbarna 1968, han var en ball typ som gärna fick hänga med dem, en budotränande sf-läsare och MC-kille. Dessutom ägde han en van, som blev avgörande för hans värvning till bandet: man behövde den för att frakta instrumenten i.

Gruppen bodde i ett hus och man repade i källaren. "It was a real hippy kinda scene" (säger Bloom i artikeln "Reaping the Benefits" i Classic Rock 7/2006, av Sleazegrinder). "Meltzer and Pearlman were writing, and there were piles of manila folders full of lyrics lying around, so everyone was taking these piles of lyrics and writing music to them. And that's how the band really started."

Det låter som en kreativ miljö, ett skönt plejs. Relativt ovanligt också med texten som föregår musiken, texten brukar ju ofta skrivas efteråt, även om det såklart förekommer av och till genom hela rockhistorien. Pearlman var en sann visionär; han skrev för hippietidningen Crawdaddy, men han var ingen peace&love-fanatiker utan hade mörkare stråk, han insåg att Altamont hade förändrat rockens milieu och att det nu krävdes en ny saklighet, om än med ockulta undertoner. Med BÖC hade han en tacksam skara att arbeta med; de hade intellektuell bakgrund, hade gått på college (Al och Dharma på det tekniska Clarkson College i Potsdam, NY, den street-smarte Bloom på ett annat) och fattade vad Pearlman målade upp i sin science fantasy-värld. Texterna må ha varit nonsens ibland men det är en god tradition det med, det har jag nämnt förr här på bloggens musikinlägg. Spontanistisk lyrik: "Beers and barracuda, reds and monocaine"...

- - -

Pearlman hade idéer om scenbilden, hur bandet skulle presenteras. Alla skulle från början ha haft alias som "Buck Dharma" (som egentligen hette Donald Roeser), men det där föll bort av olika skäl. Al skulle till exempel ha hetat "Prince Omega". Han gillade nog detta namn men det blev inget av detta upplägg. Det var inte menat att hända. Man var inte Kiss. En del smaklösa kläder och S&M-attribut präglade också gruppen, men till slut la man av allt det där och klädde sig tämligen normalt (se baksidan på "Spectres"). Kvar blev endast Blooms läderoutfit som Pearlman sa han skulle skaffa; det må ha gjorts på en bögaffär, men å andra sidan hade ju Elvis '68 och Jim Morrison också varit läderrockare så det var en gammal fin tradition vid det här laget.

Man började spela ute i början av 70-talet. Man öppnade för The Byrds och Mahavishnu Orchestra på sin första turné, men allt lät uselt. Man var tvungna att tänka om helt och hållet. Basisten Joe Bouchard ska ha varit en samlande kraft vid den här tiden. Man måste sätta mer edge på materialet och det gav resultat; den första plattan från 1972 (den liksom merparten recenserad här igår) låter proffsig, det är fart och fläkt och ljus och skugga. Strax före utgivningen blev man erbjudna att vara förband åt Alice Cooper och därifrån tog allting fart.

Toppen nåddes med "Secret Treaties" från 1976, där "Don't Fear the Reaper" blev en monsterhit. Följande skivor gick hyfsat och man spelade på arenor, men 1981 började det vända till det sämre. "Burning for You" och "Joan Crawford" från "Fire of Unknown Origin" lät man i och för sig göra videos till, lågbudgetgrejor som gick en del på MTV, lättsmält metallpop. Till sommaren var det så Englandsturnen som nämndes i början. Al fick sparken och en roadie fick trumma på uppträdandet på Castle Donington (en stor festival kallad Monsters of Rock); man frågar sig hur denne råddare klarade Als intrikata trummönster, mer invecklat kan det knappast bli; ett slags jazzstil.

Spelningen gick dåligt, soundet var uselt, och till råga på allt fick man en minnesplakett efteråt, som tack och adjö efter tio år i branschen. En god tanke kanske, men i aktuellt läge var det droppen som fick bägaren att rinna över; Bloom slog sönder tavlan och hoppade på den, lät den allmänna frustrationen gå ut över denna symboliska gåva...

Det tidiga 80-talet är ju känt som metallens revansch, hårdrockens återkomst, men för vissa band var detta en svår tid: Slade, Kiss, Thin Lizzy, Uriah Heep, Led Zeppelin - och BÖC. Att det fanns många hungriga band på gång innebar ju också att konkurrensen ökade, och BÖC hade inga nya idéer för tillfället, "vi kunde inte återuppfinna oss som Madonna" sa Bloom. Så 80-talet gick halvknackigt och till slut hade man inget kontrakt, och kvar var endast Bloom och Dharma. Sedan fick man visst kontrakt igen och gjorde några CD:s från 1998 och framåt, och då var även Lanier tillbaka. Draghjälp fick man även av Saturday Night Lives sketch, den med Christopher Walken som producent när bandet ska spela in "Don't Fear the Reaper"; det är härifrån "More cowbell!" blivit ett slagord. Finns på Youtube.

Än idag turnerar bandet skrev Classic Rock 2005, och kanske håller man ännu på 2008. I så fall blir det 40-årsjubileum när som helst. Man spelar en 70-80 gig per år och är sååå lyckliga. "It's not a bad job" säger Eric Bloom där han ligger utsträckt på sin Harley Davidson, "not a bad job at all."

Pearlmans vision för bandet var "the thinking man's rock band", och det lyckades han med. Och bandmedlemmarna var förvisso sanna intellektuella. En gång kom en journalist backstage och såg dem alla läsa böcker, och trodde att det var något slags påfund:
- What's going on here? Is this a set-up?
- What do you mean? sa Bloom.
- Well, you're all reading books!
- Well, yeah, that's what we do...
Relaterat
Accept: Breaker
Judas Priest
Skvalmystik
Kopisten i Babylon
Melinas resa

torsdag 28 juni 2012

Den omöjliga friheten (novell)


Jag tänker ibland på en viss Camouflage, en soldat i ett omöjligt krig. Jag har skrivit en hel roman om honom. Pdf:en till romanen finns fritt att hämta här. I det kapitel som ges här nedan möter vi Camouflage i en solig stad. Kriget pågår, man retirerar och rentav förlorar. Men det är bara metanivån, läget i stort, för själv håller Camouflage på att vinna något annat där han går genom staden: världens fullhet.


1.

Efter en kopp kaffe på bataljonstrossen gick han till förläggningen och gav order. Klockan var 7 lika med 0700, militäraktigt och dant. Sedan återvände han till sitt kvarter där han satte sig vid ett bord och gjorde vapenvård. En solstråle föll in genom fönstret och Camouflage tittade ut, kisade mot solen med en outgrundlig min.

Hans blick föll sedan på själva fönsterglaset, munblåst glas med bubblor. Han tänkte: varje bubbla är som en värld i sig, ett litet universum. Ett kosmisk ägg, en monad.

Han drog ur pipan med rengöringslapp och läskstång, torkade av olja från de andra vapendelarna och satte ihop vapnet. Han hade inte avlossat det på länge men man måste ändå göra vapenvård. Det kunde till exempel bildas kondens i pipan om den blev varm på dagen och sedan kall på natten, kondens som sedan blev till rost.

Vapenvård; det kunde få en att tänka på historien om korpralen som frågade rekryten:

- Med vad vårdas vapnet?

- Med trassel, sa rekryten.

- Nej, sa korpralen.

- Med trassel och läskstång? sa rekryten.

- Nej.

- Med trassel, läskstång och vapenfett...? sa rekryten.

- Nej! sa korpralen. Det står ju i handboken: "Vapnet vårdas med tanke på att det är statens egendom..."

Camouflage gjorde mantelrörelse och blindavfyrade, satte vapnet i hölstret, knäppte det, reste sig och gick ut på gatan. Här blev han stående. En dörr stod och slog och en byracka luffade iväg över gatan. Molnen gick i skyn.

Han släntrade ner till en park vid ån. Fåglar sjöng, löv prasslade i brisen. Ån rann fram mellan stenkajer med järnstaket, svartlackerade. Almar gav skugga.

En varm vind blåste genom staden, evigt sunnanvarm. Han vandrade längs boulevarderna, såg träden blomma och fåglar flyga, fragranta dofter lägrande över nejden. Plötsligt stod han på ett torg, såg upp i skyn och såg molnen glida fram: These clouds...

Fänriken tog av sig båtmössan, satte sig på en bänk och mediterade. Han levde i en värld av trupp och taktik, vapen och drängmentalitet: det var aktivism, att disponera arbetet, att ha röstresurser, att känna sina underordnade – och att känna på sig vad som komma skulle, att leva i elementens raseri där alla begrepp om en hanterbar verklighet ställts på huvudet – där allt var möjligt, där allt flöt, där allt kunde ta slut om ett ögonblick...



2.

Solen sken, framför honom bredde ett torg ut sig, en veritabel stenöken. Halvvägs bort stod en ensam dragkärra.

Någonstans ifrån pinglade en ringklocka. Man hörde även en galande tupp, bräkande får och en hund som skällde. Man var i stadens utkant.

Om man vill söka friheten, vilken väg leder till den? Vilken väg leder inte till den?

Camouflage reste sig från bänken, tog på sig mössan och vandrade iväg över torget, kom till en allé och följde denna tills han nådde ett hus; huset var byggt av sten och omgivet av lummig grönska. Han gick in och fann sig stående i ett rum fullt med blommor: blå och gula och vita och bladen avlånga och vitkantade, eller parvis ordnade som på ormbunkar. Det var svalt i rummet. Camouflage gick ut på en veranda, satte sig ner och tittade ut över röda kullar som förlorade sig i horisontens dis.

Upptakt, urladdning, avtoning, försoning; detta upprepat ett antal gånger. Och slutscen.

Fänriken satt på verandan, hade pistolen i handen, lekte med säkringsknappen: säkrad – osäkrad, säkrad - osäkrad...

Rörelsen som tillstånd, något skenbart kaotiskt som lever på en inre logik. Vad som sker i det som synes ske. Den mänskliga svagheten och hur den övervinns.

Det gåtfulla landskapet.

Och vägen är målet. Fältlivet, krigets rytande. En soldat, vad är det, en krigare, vad är det? Tar kriget någonsin slut? Striden, det gåtfulla landskapet – att stå över historiens alla skiftningar, att sammanbinda typiska egenheter i en människa – stolthet, förakt för döden, att leva för stunden – att strunta i medaljer och se striden som sin egen belöning –

Strid och krig, krig och fanstyg – och rum fullt med blommor, stad i ljus, stad i solsken – och nåd som sipprar in och självmordet omöjligt, ej längre en framkomlig väg –

Camouflage gick runt i staden, drev som en luffare. Som befäl kan man inte slå dank på detta vis – men Camouflage gjorde det, han var i själ och hjärta en eremit och enstöring. Men Ärret fick chefa plutonen när han var borta; han intalade sig att han själv, Camouflage, var på rekuppdrag, rek i egen stad. Rek efter vad, ensam på jakt efter vad?

Solen gick ner, violett skymning. Han kom till en fabrik, gick in och fick se hur månsken föll in genom höga fönster, strålade ner på en bänk. Han la sig på bänken, somnade.

Han somnade i en fabrik, dumskallen – men sådant är eremitlivet, i och utan uniform. Man släntrar och uppsöker tempel på de mest bisarra platser, uppsöker stillheten.



3.

Nästa dag vaknade han i sin fabrik, omstrålad av sol. Solen badade hans anlete, blev till brons –

Hjärtevärmande bild, eller hur? Camouflage i ljus, badande i ljus!

Lite skillnad mot för storyns början eller hur, när han var frusen i öde stad, i en lägenhet med frost på väggarna och råttlort på disken?

Inget mer sådant nu för vår Camouflage, ingen mer kyla och smuts och mörker – nej tvärtom, han har funnit ljuset! Nu återstår bara för honom att han accepterar detta ljus, tar emot den skimrande nåd som flödar från ovan. Gyllene sol, viljans frihet, ljus och liv –

Han reser sig från arbetsbänken, trevar sig ut ur fabriken och släntar till förläggningen. Väl där går han till trossen där han får kaffe och macka; det är nåden Camouflage, det är välsignelsen! Du behöver inte leta mat som i den öde staden, du får mat från trossen! Ta emot nåden, the Lord just keeps on blessing you!

Can't you see?

Du har gått genom eld och vatten och nått hit, du har prövats och står ännu på fötterna. Solen leder dina steg, du vaknade nyss i ljus – nåden sipprar in och du tätar inte springorna, nej du låter solen skina in. Du har fått en blick, en outgrundlig blick – och du överlevde såret i vaden, du bad men glömde sedan all fromhet – men kvar blev en känsla, nu vaknar åter denna känsla –

The Lord – just keeps – just keeps on blessing me –

Och därmed slut. Ännu en text om Camouflage finner ni här. Och ytterligare en finner ni här.


Relaterat
Pdf till Camouflage, fri resurs
Gulfkriget
SoldF 1972
Gösta Borg
"Eld och rörelse" (2007)

tisdag 26 juni 2012

Heihachiro Togo



Japan har alltid fascinerat mig. Redan som barn gillade jag att läsa om samurajer och stillahavskrig. Omsider skrev jag en hel bok om landet, se här. Ur denna återger jag idag kapitlet om Heihachiro Togo. Det handlar om 1905, om Japans förskola i imperialism och anknytande ting.



1.

Det hände sig en gång att en engelsman var ute och red längs Tokaido, bergsvägen
mellan Edo och Kyoto. Rätt vad det var stötte han på en procession Satsumavasaller,
men han orkade inte vänta tills de passerat utan trängde sig före. Tågets vakter tände till, jagade rätt på delikventen och dödade honom,

Engelsmännen gillade inte detta, utan tog hämnd genom att låta beskjuta Satsumas
huvudstad Kagoshima från sjön. Staden drabbades svårt, brann och demolerades men
förhållandevis få dog. Och på stranden stod där en man och besåg det hela, en samuraj
med kalrakat huvud och två svärd i bältet. Han hette Heihachiro Togo och tillhörde
Satsumaklanen.

Hans bana blev typisk för Satsuma kapitulerade för händelsen, böjde sig för
engelsmännens marina övermakt och beslöt att bli dess lärjungar. Till exempel gick vår Togo omsider in vid kejserliga flottan och reste 1871 som kadett till England, där han bland annat studerade modernt flottväsende och övervakade byggandet av en beställd kryssare. När han kommit hem gifte han sig, steg i graderna och fick befälet på kryssaren Naniwa som han förde under kriget mot Kina.

Japan hade nämligen slagit sig på en expansiv utrikespolitik direkt efter
Meijirestaurationen; bland annat intresserade man sig för Korea, ett om något slumrande medeltidsrike som stod under kinesisk överhöghet. Man tillämpade nu samma politik mot Korea som man själva nyss utsatts för: kanonbåtsdiplomati och krav på att landet skulle öppna sig.

Japan fick några hamnar öppnade åt sig och installerade sig i landet, visade tecken på att vilja dominera det. En dragkamp om Korea uppstod mellan Kina och Japan vilken
snart utmynnade i krig. Japan hade besatt alla viktiga punkter på halvön inlusive
huvudstaden Seoul, då man 1894 sänkte det kinesiska fartyget Kowshing i Gula havet.
Det japanska skeppet var kryssaren Naniwa vars befälhavare var Togo.

Diverse operationer följde med resultat att Japan besegrade Kina och fick supremati
över Korea; man slöt fred i Shimonoseki 1895. Men snart kom Japan i konflikt med
Ryssland, som hade skaffat sig hegemoni över Manchuriet och på diplomatisk väg snott
åt sig den sydmanchuiska halvön Kwangtung med flottbasen Port Arthur. Den hade
anlagts av engelsmännen en gång i tiden, var döpt efter en engelsk amiral. Basen
dominerade Gula havet; för ryssarna betydde det också att man fick en isfri hamn istället för Vladivostok på andra sidan Koreahalvön.

Japanerna kunde till nöds utstå att bli av med Port Arthur, som man erövrat under
kriget men avstått från på grund av påtryckningar från stormakterna. Men nu började
ryssarna också göra insteg i Korea, alltså beslutade sig japanerna för krig.

Detta började i februari 1904 med ett japanskt torpedanfall på Port Arthur och slutade med sjöslaget vid Tsushima i maj 1905. Flottans ÖB var Togo. På armésidan kan vi nämna ÖB:n marskalk Oyama och general Nogi; den förre hade i mångt och mycket
antagit den västerländska livsstilen medan Nogi förblev en traditionell japan. Men Nogis armé som belägrade Port Arthur var förvisso helt modern, med bland annat kulsprutor och artilleri med högexplosiva granater, och så klart hade motståndaren detsamma varför kampanjen blev kostsam. Bland annat förlorade Nogi två söner i stormningen av en höjd; han rörde inte en min när han fick nyheten sägs det. Men nog led han inombords, för han plågades av vetskapen om alla han lett i döden i denna kampanj, sa man senare.

Det streds om Port Arthur till lands och det utkämpades slag i Manchuriet, strider
som de vid Yalufloden, Sha-ho och Mukden. I dessa kan Japan sägas ha vunnit
arbetssegrar, kostsamma segrar. Men trots att ryssarna retirerade planmässigt för att
vinna tid, led även de stora förluster: vid Mukden 100 000 mot Japans 47 000, för att ta ett exempel.

Man stred även till sjöss i Gula havet. Ryssarna beslöt att förstärka sin flotta genom att sända en ny eskader från Östersjön, ledd av amiral Roszjdestvenskij. Denne är huvudperson i Thiess' "Tsushima", som formar sig till ett veritabelt hjälteporträtt av den gamle sjöbjörnen. I vart fall är den valda synvinkeln i denna bok nyttig som motvikt mot de anglosaxiska skildringar man annars läst; engelsmännen kallar ju Roszjdestvenskijs styrka för "de galna hundarnas eskader", främst för att den sänkte några engelska fiskebåtar på vägen. Thiess låter här antyda att ryssarna hade rätt att misstänka dessa för japanska skepp; till exempel var ju Japan och England i allians vid tiden, varför japanska skepp mycket väl kunde uppehålla sig där vid Dogger Bank.



2.

Rozsjdestvenskij fortsatte seglatsen. Hans eskader tog sig runt halva jorden och nådde omsider Koreasundet. Det var i maj 1905. Där väntade Togo på honom, och slaget som följde blev en massaker. Endast två ryska fartyg undgick sänkning eller kapitulation, medan japanerna endast förlorade tre torpedbåtar. 110 japaner dog men desto fler ryssar. Rozsjdestvenskij överlevde dock, hamnade på sjukhus och besöktes vid bädden av Togo. Efter besöket sa ryssen: "Nu skäms jag inte över att ha förlorat längre". Japanen hade gjort intryck på honom. En ädel fiende.

Japanerna vann vid Tsushima och kriget slutade, och med amerikansk förmedling
slöts freden i Portsmouth 1905. Teddy Roosevelt presiderade. Den japanska allmänheten
upprördes över att fredsfördraget inte stipulerade ryskt skadestånd, men Japan var så
utmattat att man måste ha fred till varje pris. Man fick nöja sig med att Ryssland avstod Port Arthur och södra Sachalin, samt att det japanska innehavet av Korea erkändes. 1910 tog Japan helt sonika och annekterade landet.

Vad gäller krigets följder så var de stora: för första gången i modern tid hade en asiatisk nation besegrat en europeisk. Detta gav genljud över hela världen, inte bara hos oss i väst (där man gladdes åt att ryssen fått stryk). I Ostasien blev den japanska segern en signal för koloniserade folk att göra uppror; chockvågorna gick över Mellanöstern och ända bort till mörkaste Afrika. Alla dessa uppror slogs ner, den vite mannen behöll greppet om sina kolonialvälden. Men det hela var en försmak av 1941, då Japans segertåg över Sydostasien blev dödsstöten för sinnebilden av européns övermakt därborta.

Enligt Storry har rysk-japanska kriget rollen av "det goda kriget" i japansk mytologi, att kontrastera mot Kina- och Stillahavskriget 1931-45 som var "den mörka vågdalen". Skäl för detta var bland annat att rysk-japanska kriget var relativt kort, 18 månader, och att ryska krigsfångar behandlades korrekt och humant. Grymheten i vissa fångläger under Stillahavskriget har ju annars blivit en visa.

Förmodligen var den japanska armén i kriget mot Ryssland rätt disciplinerad; Nogi
höll till exempel hög krigstukt i sin Port Arthur-belägrande armé, minsta övergrepp på civilt liv eller egendom straffades hårt säger Storry. Det kan också nämnas att de
japanska trupperna i nedslåendet av boxarupproret 1900 i Peking, inte ägnade sig åt
någon som helst plundring till skillnad från vissa av de europeiska trupperna.

Hur som helst omhuldar man i dagens Japan ännu detta rysk-japanska krig. Enligt
Michel Random hyllas Togo som hjälte i dagens skolböcker; "den mörka vågdalen"
däremot säger man ingenting om, förtiger, går hastigt förbi eller fördömer. Man får
utlopp för nationalstoltheten i det äldre kriget. Jag tycker mig se samma fenomen hos
Yukio Mishima. Denne författare beundrade lönnligen kamikazepiloter och sa sig ha
velat stupa som soldat på en stillahavsö, men i mer officiella sammanhang kunde han så klart inte säga detta: don't mention the war är en grundbult i det japanska psyket. Men han tog igen på karusellerna vad han förlorade på gungorna; i hans hyllade romanserie "Fruktbarhetens hav" inleds en av delarna, jag har för mig att det är den första, med en beskrivning av ett foto föreställande trupper på väg ut i rysk-japanska kriget. De står framför ett shintoaltare och Mishima beskriver lyriskt vilken förtätad atmosfär som råder, mellan raderna lyser beundran för den japanske soldaten och den japanska armén.

Om krigets tekniska sida kan mycket nämnas, men låt oss begränsa oss till landkriget.
En ny stridsmiljö uppenbarade sig: kulsprutor, gevär med ökad skottvidd och artilleri
med granater innehållande trotyl, ej gammalt svartkrut. Jämte sådant som taggtråd
gjorde detta att det var svårt att anfalla, svårare än tillförne. Den som hade ögon att se med förstod att detta var en glimt av morgondagens krig; man brukar säga att hade Europas militärer satt sig in i lärdomarna hade första världskrigets dödläge på
västfronten kunnat undvikas.

Men det är ju lätt att säga med facit i hand. Det speciella med västfrontens miljö
1914-18 var ju annars att två massarméer ställts mot varandra på en förhållandevis smal front, medan på den samtida östfronten kriget inte alls var lika statiskt. En fråga om så kallat manöverutrymme: för lite i väst, för mycket i öst. Det enda som rimligen kunde utläsas ur rysk-japanska kriget av den tidens militärer, var att stridsmiljön blivit ogästvänligare, att anfall försvårats men inte att det blivit omöjligt. Att kräva att de skulle kunna förutse västfrontens dödläge, dess "tvåsidiga belägringskrig" är orimligt, det är att brista i historiskt sinne.



3.

Härmed några ord om Togos och Nogis vidare öden. Nogi utsågs till mentor för den blivande kejsar Hirohito, blev en sträng lärare som inympade samurajetik i sin elev. Så en dag 1913 fick Hirohito ett avskedsbrev från Nogi, som inskärpte: "Även om jag inte är här så ser jag allt du gör!" Nästa dag fick man veta att Nogi begått seppuku för att följa kejsar Mutsuhito i döden. Folk förvånades; den där gamla seden i vårt nya, moderna Japan? Ingen hade då begått dylikt självmord på länge.

Hur som helst lär Nogis akt förutom lojalitet mot kejsaren, ha varit ett sätt att försona sig med att han lett så många i döden vid Port Arthur. Togo fick därmed ta över mentorskapet över Hirohito, men amiralen körde med lösare tyglar än Nogi vilket gjorde Hirohito besviken. Nog hade generalen varit sträng, men Togo var i jämförelse föga inspirerande som mentor; amiralen var privat en glad lax som kunde njuta av bordets fröjder sägs det. Bortsett från detta blev han hjälte i väst efter segern över Ryssland, och han besökte bland annat England och USA. Även i Sverige gjorde han intryck för vissa döpte sina söner efter honom; rysskräcken var ju stark dessa år och envar som slog denna björn måste vara en hjälte, tänkte man. Bland annat så fanns i min fars hemby i Västerbotten en man som hette Karl Togo i förnamn, född 1905 eller strax därefter och sannskyldigen döpt efter segraren vid Tsushima. Hans efternamn tenderade att falla bort med tiden så han blev "Karl Togo" med hela bygden.


Litteratur
Frank Thiess: "Tsushima"
Michel Random: "Japan - Strategy of the Unseen"
Richard Storry: "Det moderna Japans historia"


Relaterat
Pdf:en direkt
De 47 ronin
Kamikaze i Flygrevyn
Musashi och tomheten
Japansk bilindustri

måndag 25 juni 2012

Nationalist




Är man nationalist måste man försvara land, historia, kultur och folk. Det går inte att som vissa högerliberala bejaka massinvandring. Massinvandringen är den murbräcka som används för att krossa oss, vår tro och tradition, vårt folk och vår historia. Massinvandring är vapnet: motstånd mot massinvandring rasiststämplas. Därför vågar inte högerfolk som KD och Axess-Lundberg vara emot det. Men de är historia nu. Man måste våga försvara Sverige, hela vägen. Försvara Sverige mot massimmigration, våga stå upp för Sverige som etnisk, kulturell och historisk realitet.


Nationalism. Vi vet alla vad det är: ett positivt, affirmativt vurmande för den egna nationen och folket. Tänk Selma Lagerlöf, stolthet, historia. Det utesluter för sin del inte uppskattning av andra kulturer. Bara så ni vet. Samnationalism kallas det.

Nationalism! Det är en sund känsla för det egna. Man är sig själv närmast. Ska det vara så svårt? Ja det ska det tydligen. Anti-nationalism har ju varit en sport här länge. Den har gällt i väst sedan 1945. Jag skrev följande i detta inlägg:
Rådande ideologi från 1945 till idag har förvisso varit negativ mot traditionell nationalism av typen historievurmande och bugande för tron och altare. Men man har rest nya altare: internationalism, FN-engagemang, vurm för tredje världen...! Olof Palme fick en rad gator och torg uppkallade efter sig sedan han mördats, är inte det storhet så säg? Kanske det: den enda storhet och heroism som är tillåten i vår förflackade tid. Att däremot vara stolt över ”en här som frös och svalt men segrade ändå”, över den svenska bushido som skapade historia vid Breitenfeld och Narva, vid Helsingborg och Lund, det är inte lika comme-il-faut. Att vurma för svenska kyrkobyggnader och de genier som ritade dem, att känna sig gripen av den drift som odlat upp de svenska bygderna, att svärma för gamla tiders kunskapare som Olof Rudbeck, Emanuel Swedenborg och Johannes Buréus, det ses som blott kuriöst. Men att lobotomera sig och lämna allt det gamla bakom sig, att ”upplyst” vurma blott för svenska bragder sedan 1945, som industriella landvinningar och Palmes tête-à-têtes med diktatorer som Nyerere, Castro och Honecker, det ses som höjden av storhet och bildning.

Och så där har det hållit på. Antinationalism är trenden. Eliten vill inte att vi ska få ha vår nation. Ett mångkulturellt samhälle ska råda. Vissa turbodemokrater känner sig tryggare med aggressiv mångkultur på dagordningen. Jag känner mig otrygg med det. Jag vill ha en nation att ty mig till. Jag är svensk och har rätt till mitt land.

- - -

Nationalismen är satt på dagordningen. Jag har t.ex skrivit en hel svensk historia och postat på bloggen. Här är tråden. Överst är del 30 som är efterkrigstiden. Tar vi ett kliv bakåt kan ni t.ex här läsa om Ynglingaätten, och här om Sverige i urtiden, här om Fyrisvalls säd (= Rolf Krakes saga) och här om gamla platser och knutpunkter med Geijer som ciceron. Och här kan ni läsa om frihetstiden, här om Karl XI och Karl XII och här om Gustav II Adolf.

Och det finns mer. Jag har t.ex skrivit om modern svensk historia också. Som tiden efter 1945, utvecklingen under 1800-talet och Karl XIV Johan.

Jag har också några övergripande, tematiska inlägg. Här kan ni till exempel kolla in den svenska armén från medeltiden fram till frihetstiden. Läs om uppbådet, riddare, legoknektar, utskrivningar och indelta soldater. Här, slutligen, är ett inlägg om utvecklingen i armén från frihetstiden och framåt. Läs om landstorm, värnplikt och glada dagar.

Nationalismen är satt på dagordningen. Identitära frågor växer sig starka. Den där norrmannen har sett till det. Man vill inte gärna förknippas med denne våldsman men nu är det som det är. Det är spänningens strategi à la Carlos Marighella: öka polariseringen, tvinga samhället att reagera. Så nu är det nationalism det gäller, folkens kamp. Och folkens kamp är folkens hopp - deras hopp i striden mot plutokrater och kosmopoliter som vill ta ifrån oss vår tro, trygghet och tradition.

Relaterat
Sverige existerar: 40 kommentarer
Anti-vitt sentiment
Det är lugnt idag
Reinfeldt är ljum
Vilhelm Moberg: Svensk strävan

söndag 24 juni 2012

Doriel (novell)




Härmed en novell jag valt att kalla "Doriel". Den handlar om en frontofficer och hans skyddsängel. En variant av denna berättelse finns att läsa här. Det är romanen "Camouflage" som fått sig detta narrativ med skyddsängel och soldat inlemmat. - Mycket nöje!



1. Stödjepunkt: 1943

Plats: en by på östfronten. Tid: 1943. Jag satt på trappen till ett bostadshus. Solen gassade. Plutonen jag chefade bevakade byn som stödjepunkt i försvaret.

Min ställföreträdare höll just på att sända ut en patrull. Själv satt jag och mediterade. Då kom en viss Doriel gående, klädd i vit sommaruniform. Han var en gåtfull skyddsande som hjälpt mig ur tajta situationer under kriget. Han approcherade, satte sig bredvid mig och sa:

- ”Sitter du här igen och gråter så övergivet”…?

- Jag gråter inte.

- Men inte skrattar du.

- Nej. Måste jag det?

- Detta plågade ansiktsuttryck... förlåt mig men, jag har sett det förr.

- Plågad? Ja då är jag väl plågad då.

- Du är plågad för att du vill vara det.

- Kanske det. Jag arbetar på det, arbetar på att inte vara så deppad och plågad.

- Så du inser att du kan vara lugn om du vill det.

- Ja. Jag är lugn. Jag möter mitt öde trankil och harmonisk.

- Så ska det låta. Du är en sann krigarmunk.

- Snudd på. Om jag bara kunde få mina mannar att bli lika lugna.

- En sak i taget. Du har gjort dem till världens bästa soldater.

- Men snart är kriget slut, då måste de kunna ställa om sig till fredstillvaron. JAG
kan det, jag har ju mitt inre lugn, det lugn du just påminde mig om att jag har. Men
hur ska jag få mina bassar att bli så meditativa?

- Det får komma inifrån.

- Ja. Men NÅGOT måste jag väl kunna säga.

- Gör det då. En officer är en guru, han ska vara en föregångsman, utbilda sin trupp och sin kader med goda råd och dåd. Inga direkta föreläsningar behövs, men en eller annan vink kan man ge.

- Hinner jag det då? Innan kriget är slut?

- Du gör vad du kan.

Paus. Följeslagaren fortsatte att recitera sin dikt, den dikt han citerat i början, här lite ändrad för publiken:
Du har tappat din kpist och rengöringslapp, du frontofficer i livet,
nu sitter du åter på korsuns bänk och gråter så övergivet...



2. Garnisonsstad: 1944

Detta hände mig under min tid som soldat på östfronten. Jag besöktes ibland under denna tillvaro av en gåtfull varelse, en skyddsängel kallad Doriel. Han var min Följeslagare, min hipp-som-happ-uppdykande samtalspartner. För att vara ängel var han kanske en smula sarkastisk – men jag var tolerant, jag tolererade hans närvaro. Kanske var han i grunden en helvetesängel, kanske var han en neutral ängel. Det är svårt att veta.

Hur som helst gillade jag hans samtal, de kunde liva upp. Nu var det en dag 1944 på en annan plats, i en garnisonsstad bakom fronten. Jag gick från batstaben till mitt kvarter. Innan jag visste ordet av gick Doriel bredvid mig iförd vit uniform.

- Vit uniform! sa jag, stiligt! Ska du gå in vid flottan!

- Nej, det är arméns sommarhögtidsdräkt, visste du inte det?

- Nej, sa jag, det har jag missat.

- Tydligen. Du är klädd i samma misch-masch som alltid.

- Jag, misch-masch? Ridbyxor och ridstövlar, överdracksjacka i kamouflage, uniformsmössa? Det tycker jag är höjden av stilfullhet och fältmässighet, allt i ett.

- Men varför ridbyxor? Du rider väl aldrig?

- Inte så ofta, det medges. Men vi hade ridutbildning på officersskolan. Och vi offar har rätt att bära ridbyxor i tjänsten så då gör jag det, vare sig jag går eller åker bil, fåfängt eller inte.

- Jaha, sa Doriel. Men vi kan väl pröva om de duger att rida i?

- Va?

- Kom.

Han tog mig med till ett stall. Där stod två hästar redo. En ridknekt ledde fram dem och vi satt upp, red iväg över ett fält under en flammande himmel. Genom dunkla länder for vi, över slätter och genom skogar.

Till sist nådde vi en kulle – på vilken var upprest tre kors – på vilka tre män var uppspikade, en på varje. Detta var dramatiskt. Och jag anade vad det var: Golgata.

Nu hände något: en legionär kom och stötte sin lans i sidan på den korsfäste i mitten, Frälsaren. Blod rann ut ur såret och nådde marken. Just där skedde något märkligt: det spirade upp en blomma, en röd ros. Jag lydde en impuls, gick fram och plockade den. Just som jag gjort det blickade jag upp mot Honom – och en tår blänkte i ögat – och han log. Kontakt var upprättad, en ny strömkrets blev aktiv.

- - -

- Du strider i en armé, sa Doriel.

- Ja, sa jag.

- Vad heter armén?

- Det kan kvitta, sa jag. Den är den symboliska armén, urtypen för alla arméer i alla tider. Den är DEN STORA ARMÉN helt enkelt.

- Men den har vissa hjärtevärmande detaljer som fixerar den i tid och rum, eller hur?

- Javisst, sa jag. Den existerar här och nu, i tiden, i världen i en viss epok. Ingen tvekan om det. Det är ingen sagoarmé. Men genom mig får den symbolisk kvalitet, för jag är sinnebilden för SOLDATEN. Jag är den evige soldaten i den eviga, symboliska armén.

- Men det finns detaljer, världsliga detaljer i det hela...?

- Ja. Som sagt.

Jag drog min pistol, visade den och sa:

- Här har vi vår tjänstepistol. 9 mm, åtta skott i magasinet. Kort piprekyl och inre hane. Det är precis DENNA pistol, en vapentyp unik för vår armé. Fienden har till exempel 7.62 mm pistoler.



3. Skog: 1945

Reträtten fortsatte. Det blev 1945. Jag blev kapten och kompanichef. I en skog i Ungern mötte jag Doriel under en gran. Det var medan jag väntade på rapporter från en ordonnans. Doriel, vitklädd som vanligt, gick rakt på sak:

- I vår utflykt till Golgata såg vi dig symboliskt acceptera Kristi gräning, ta emot hans nåd.

- Ja, sa jag.

- Bra, sa Doriel. Du tar alltså emot Kristus Jesus?

- Ja. Han är min Frälsare. Han är sinnebilden för det mänskliga, han är det Logos som finns i oss alla. Utan honom vore jag intet.

- Men i armén där du tjänstgör talar man inte mycket om Kristus.

- Det är sant. Vi har fältpräster och gudstjänster men Kristi gärning talas det inte mycket om. Det är mer tal om Härskarornas Gud, Gud med oss och så vidare. En primitivare religiositet, ej ägnad att tala om hur ”Gud så älskade världen att han sände den sin enfödde son” och så vidare.

Vi satte oss på ett vindfälle. Doriel:

- Så härligt att vi sitter här och konverserar ledigt om ditt och datt.

- Ja, sa jag. Jag, en konkret soldat med en eterisk ängel, för tillfället i jordisk gestalt.

- Ja, sa Doriel. Och du, som den frontlurk du är, sitter där i grå vapenrock med gradbeteckningar som säger ”kapten”.

- Jodå! Hel och ren, inte en fläck.

- Inte?

- Kanske på själen. Men jag är medveten om det, till skillnad från vissa andra, ateister och nihilister, som bara kör på och tror att hänsynslöshet fixar allt. Som tror att de döda inte återvänder.

- Men det gör de.

- O ja. Allt man gör ger genklang i tillvaron.

- ”What we do in life echoes through eternity”, sa Doriel.

Jag nickade. Så ängeln:

- Men du vet allt. Jag bara sekonderar dig.

- Ja, sa jag. Det är konstigt. Varför är du egentligen här? Jag behöver ingen andlig vägledning, jag är redan troende.

- Jag är här för att jag fascineras av dig, sa Doriel.

- Du är välkommen.

- En liten aning stolthet där, eh...?

- Vad ska jag vara då, självhatande?

- Men du är så perfekt...

- Aha, så du är här för att sätta mig på prov? Som Satan och Job? Well, gör det då. Men jag vet mina begränsningar.

- Nej, jag vill bara vandra på jorden med en människa.

- Och själv förblir du i devalik form under allt detta, opåverkad av allt?

- Mer eller mindre.

- ”Mer eller mindre”... jaha, men då är det DU som sätts på prov och inte jag.

- Där fick du mig! sa Doriel och log.

Paus. Så ängeln:

- En militärfanatiker och en ängel i ohelig allians.

- Så du är fanatiker?

- Nja, hängiven mitt yrke kanske är en bättre beskrivning. Man överlever inte om man inte behärskar varenda aspekt av sitt hantverk. Man måste ha en vilja att behärska yrket, en vilja att leva. Man måste välja att vilja detta liv på Dödens fält.

- Ett vältaligt försvar för att döda sin broder, må jag säga.

- Det var inte jag som startade kriget.

- Men du har en fri vilja: du kan om du vill lägga ner vapnet nu och gå i kloster.

- Det kan jag i och för sig göra. Men det skulle förstöra spelet att ge upp nu. Har man satt Fan i båten får man ro honom i land. Vad som är mer karmiskt, som är mer hedersamt av de två alternativen – att lägga ner vapnet NU versus att spela spelet färdigt – kan jag inte bedöma. Jag väljer dock att spela färdigt sedan jag satt mig att spela. Sådan är jag. Det är min natur. Sedan får jag ta mitt straff när jag kommer till himlen, ta mitt karmiska straff. Jag väljer dock att vara en bra soldat framför att vara en dålig.

- Vad är då detta? ”En bra soldat”?

- Ett ideal att sträva mot. Att inte bruka mer våld än döden kräver till exempel...

Nu var det jag som log.

Kriget fortsatte med nederlag och kapitulation. Mötet i den ungerska skogen blev mitt sista med Doriel.

Relaterat
Ett inlägg om "Camouflage"
Kristus
Rommel
Göring
Krigarsanning
Bild: Hans Liska

fredag 22 juni 2012

Vi är germaner




Vi svenskar är ett slags germaner. Nu ska vi fira traditionell midsommar, hyllande fruktbarhet och glädje med dans runt midsommarstången. svd svd svd svd svd dn dn dn dn Fria Tider Fria Tider Fria Tider


Vad är germaner? Ser vi till språket så är det folk som talar germanska språk, dvs sådant som tyska, holländska, engelska, norska, danska och svenska. Sett mer etniskt så är det arvtagarna till de folk som skildrades i Cornelius Tacitus bok ”Germania”; den boken skrevs det första århundradet e Kr. I dagens Schweiz, Tyskland och Norden bodde i forntiden stammar som sveber, cherusker, franker, allemanner, friser, daner och svioner. De sistnämnda är föregångarna till svearna, alltså vad som blev svenskar. Dvs vi. Vi bodde här då, vi bor här nu. Svionerna var ”mäktiga i skepp och vapen”. Skeppen såg likadana ut i för och akter säger Tacitus. Redan kring år 0 var alltså embryot till senare tids vikingaskepp i svang.

Innan vi går vidare, härmed ett inpass om England som jag tycker hör hit. Jag antydde ovan engelsmän som germaner men är inte de kelter? frågar sig vän av ordning. Ja, etniskt har de brittiska öarna ännu ett starkt keltiskt drag. Språket är engelska medan folket har anor från dels kelter som skottar, walesare och irländare, dels germaner som angler och saxare. De två sistnämna stammarna intog ön i slutet av romartiden. Landskap som Anglia, Wessex och Sussex minner om det. Under senare medeltid kom danskarna och härjade och bosatte sig ett tag, sedan kom de romaniserade germanska normanderna och tog landet 1066. Det engelska språket har många låneord från franska och latin men det klassas ännu som ett germanskt språk. Keltiska språk lever ännu kvar som mer eller mindre livaktiga spillror: gaeliska, iriska, kymriska mm.

Vad gäller kelter så har stammarna cimbrer och teutoner, romerska fiender på slagfältet, traditionellt setts som germaner men de var förmodligen kelter. Om detta kan jag skriva mer en annan gång.

- - -

Låt oss se på germanerna. Då som nu bebodde vi Tyskland och Norden. Tacitus skildrar germanen som trogen, tapper, stridbar och äventyrslysten. Det gäller männen. Förutom männen fanns ett helt samhälle med kvinnor, barn, trälar och gamlingar, med jordbruk och religion. Här fokuserar jag dock på de fria männen. Envar friboren man hade rätt att yttra sig när stammen samlades. I svenska sammanhang betydde det att man samlades på alla svears ting i Uppsala. Om en viktig fråga, som krig eller fred, skulle dryftas hade alla rätt att yttra sig innan beslut togs. Det fanns ingen diktatur, dåtidens kungadöme var bara en ÖB-befattning i krig. Ifall ni undrar.

Och ”germanens gamla rätt att yttra sig fritt på tinget”, den har levat vidare i vår moderna, kodifierade yttrandefrihet. Den första tryckfrihetsförordningen kom på 1700-talet. Den har väglett vårt svenska folkstyre, i grundlagen karaktäriserat som ett styre som ”bygger på fri åsiktsbildning”. Sveriges kultur- och samhällsliv har blomstrat på grund av detta. Det har skapat ett samhällsklimat präglat av öppenhet, en förmåga att ge och ta skäl, att våga ifrågasätta även som evig sanning betraktade teser. Nu däremot, nu hotas denna tradition av känslor av kränkthet och vaga värdegrundsdokument. Snart tas väl tryckfrihetsförordningen (TF) bort också. Men då kommer ändå sedvanerätten att gälla, den rätt som säger: jag är en fri man och jag har rätt att yttra mig om spörsmål i mitt samhälle.

Men gällande TF tror jag man kan vara lugn. Det är hävdvunnet i Sverige med stark yttrandefrihet. Till och med Sverigefientliga muppar anser TF:s anda värd att bevara. Sentimentet i landet må vara ”hindra regimkritiker från att uttrycka sig”, men trots allt har vi haft vår TF, vår meddelarfrihet och liknande så länge att det blir svårt att ta bort dem med ett pennstreck.

Allt är inte svart och vitt. Det finns ibland vissa trögheter i systemet och när det gäller TF så gynnar denna tröghet radikaler som jag.

- - -

Jag är svensk. Mina förfäder nämndes i Tacitus bok som svioner. Jag är med andra ord ett slags german. Har du problem med det? Ty detta är min etnicitet, min folkliga tillhörighet. Hetsar du mot det är det hets mot folkgrupp. Och det är straffbart.

Relaterat
Wagner: Nibelungens ring
Gustaf Tenggren målade bakgrunderna till Snövit
Vilhelm Moberg: Svensk strävan
Svioner är svear
Ynglingasagan
Rolf Krakes saga
Teckning: E. Berggren

onsdag 20 juni 2012

Bloggandets konst




Julian Assange vill inte bli utlämnad till Sverige. Och Grekland har fått en ny regering; än stannar man i Eurosamarbetet men många problem finns kvar. Fria Tider om Assange


Assange är i klammeri med svensk rättvisa. Det är en sak. Men utöver det är han en frihetskämpe, en nymedial aktör. Förr älskades han av MSM, nu är han en paria. Men han talade i alla fall på Trafalgar Square förra året och angrep dessa gammelmedier. Ord och inga visor. Jag bloggade om det här.

Och om Grekland har jag bloggat en hel del. Jag har gett antika perspektiv på landet, som här och här. För övrigt tänkte jag idag tala om vari bloggandets egenart ligger. Det går till så här: jag bloggar, jag länkar till nät-DN och -SvD. Man får då, via tjänsten Twingly, sin länk synlig under aktuell artikel; man får trafik dvs läsare. Jag länkade ju nyss, jag var inne på DN, SvD och Fria Tider och länkade till några av dagens on dits. Och med bloggtexten gav jag mervärde genom länkar till sådant jag skrivit i respektive ämne. Det är vad man kan göra om man har ett arkiv med vederhäftiga artiklar. När man nått en viss nivå på bloggandet, när man som jag hållit på i snart fem år så har man en källa att ösa ur: de gamla inläggen.

En blogg är förunderlig. Den innehåller mycket osynligt = de gamla inläggen. Hur får man dem synliga då? Jo, genom interna länkar; det kan t.ex ske genom länkar i botten på varje inlägg eller inbakat i texten på osökta ställen. Så man kan säga att det senaste blogginlägget speglar, genom interna länkar, hela bloggen.

Sådan är bloggens metafysik. Allt hänger på att uppdatera regelbundet. Bloggen måste utstråla energi och är top-posten mer än en vecka gammal börjar den lukta: topp-osten... man kan säga: bloggen är inte bättre än sitt senaste inlägg som måste vara hyfsat nytt. Top-posten säger "allt", tidigare inlägg är en smula döda - men då återupplivar man ju detta bloggens arkiv genom att länka till det i det nyaste inlägget. Som ska vara NYTT. Helst ska man uppdatera varje dag. Då får bloggen energi.

Bloggens budord är: aktuellt, kontroversiellt, välskrivet och länkbart. Länkbart = med både inre och yttre länkar, inre, dvs till bloggens gamla inlägg, yttre, dvs till dagstidningarnas nätupplagor. Och publikationer som Fria Tider, som också har Twingly.

Relaterat
Assange mot MSM
En spartansk lösning
Lär av Fokion
Regler för seriös bloggare
Galaxen startades i november 2007

söndag 17 juni 2012

Den centrala lyriken



Det finns en speciell poesi, en poetisk poesi, en central form av lyrik som vi kallar - centrallyrik.


Centrallyrik är det där som bara går att uttrycka i ett poem. Den är inte berättande, den är inte undervisande, den bara - är. Den kan vara statisk, kan bestå av en bild, och därtill kan den trolla med språknivåerna så att allt blir möjligt.

Kolla bara på Juan Ramón Jiménez' "Hora Inmensa", den är centrallyrisk:
Only a bell and a bird break the stillness...
It seems that the two talk with the setting sun.
Golden colored silence, the afternoon is made of crystals.
A roving purity sways the cool trees,
and beyond all that,
a transparent river dreams that trampling over pearls
it breaks loose
and flows into infinity.
Surrealistisk poesi är lite uttjatat i vår tid, men den lilla surreala efterslängen i denna dikt ger den sin delikata touch. Alldeles lagom - alldeles underbart.

Man finner dikten citerad i Castanedas "The Fire From Within". Don Juan gillar att höra poesi, den talar till något outsägligt inom honom, och Castanedas böcker återger här och där dylika poem. De tjänar att ge liv åt böckernas ibland lite torra text; det blir lite språkmagi mitt i all rapportprosa.

Ännu en central lyrism finner man i "Tales Of Power", där det rör sig om Cesar Vallejos "Black Stone On A White Stone". Kanske har dikten sin didaktiska sida i sammanhanget - men never mind that, jag återger den bara som exempel på poetisk poesi, en dikt som bara kan vara en dikt.
I will die in Paris while it rains,
on a day which I already remember.
I will die in Paris - and I do not run away -
perhaps in the Autumn, on a Thursday, as it is today.

It will be a Thursday, because today,
the Thursday that I write these lines,
my bones feel the turn,
and never so much as today, in all my road,
have I seen myself alone.
"En dikt klarar sig utan allting utom rytm" sa någon, och det visas här. Texten har rytm, den har flow, även om den i övrigt är lite abstrakt. Utan rytmen skulle det hela låta som prosa, rätt intetsägande prosa dessutom. Sådan är språkets magi.

Vallejo var förresten en sydamerikan som var i Paris i sin ungdom, därav diktens tema.

Det finns en hel del poem att citera ur Castanedas böcker - Vallejo, Gorostiza -, men jag avslutar med denna som är ännu en Jiménez. Jag gör det helt enkelt för att jag gillar den; den är suggestiv, den har det där som bara poesi har. Kort sagt: centrallyrik.

Den är lite lång, men jag måste citera hela; vissa saker återkommer och kastar ekon, belyser varandra. Jag fann dikten i "The Power of Silence":
Is it I who walks tonight
in my room or is it the beggar
who was prowling in my garden
at nightfall?

I look around
and find that everything
is the same and it is not the same...
Was the window open?
Had I not already fallen asleep?

Was not the garden pale green?...
The sky was clear and blue...
And there are clouds
and it is windy
and the garden is dark and gloomy.

I think that my hair was black...
I was dressed in grey...
And my hair is grey
and I am wearing black...
Is this my gait?
Does this voice, which now resounds in me,
have the rythms of the voice I used to have?
Am I myself or am I the beggar
who was prowling in my garden
at nightfall?

I look around...
There are clouds and it is windy...
The garden is dark and gloomy...

I come and go... Is it not true
that I had already fallen asleep?
My hair is grey... And everything
is the same and it is not the same...
Relaterat
Ord och begrepp hos Castaneda
Kunskapare = krigare
Castaneda: "The Fire From Within"
Centrallyrik av Gripenbergs sort
"The Power of Silence"
Caspar David Friedrich: "Mann und Frau den Mond betrachtend"

lördag 16 juni 2012

Ska Herman Lindqvist tåla skitstormen...?




Herman Lindqvist är en historiker. Han är nationalist, en - kan man säga - nationalist med vissa salongsmässiga eftergifter. Men i stort bör han nog hedras. Och i början av juni sa han att nationaldagen är svenskarnas dag. Etniska svenskar finns ansåg han. Det skrev han i Aftonbladet. Sedan intervjuades han om detta av sajten Nationell.nu. Det är en radikal sajt och det gillar inte Expo. De vill förbjuda författare att intervjuas av den. svd dn Fria Tider


Jag läser i SvD att Herman Lindqvist intervjuats av Nationell.nu. Farligt, farligt, Expo höjer ett varningens finger. Men i kommentarsspalten blir Expo ÄGDA. Fem pers (högt räknat) ger uttryck för vag "antirasism", annars är det kompakt anti-Expo, heja Lindqvist och vad-håller-ni-på-med-svd-som-låter-er-styras-av-expo...

Man kan lugnt säga att Expos varumärke devalverats på sistone.

Ur kommentarerna: "Vem är egentligen denne Expos Daniel Poohl...?" - "Svar: En liten man med en stor rasiststämpel."

- - -

Expos taktik har hittills varit effektiv: att INTE debattera, bara rasiststämpla. Nu synas bluffen, nu ser alla att Expo har ingen ideologi, ingen vison, ingenting. Bara negativism, bara rasist- och fasciststämpel. Oy vey.

Expo kommer aldrig att "ta debatten". Då förlorar de ju och det vet de. Kanske anser de likt Ali Esbati att vänstern nu ska "våga att INTE ta debatten", vilket som alla förstår är en täckmantel för nederlag. Ingen har någonsin vunnit en debatt genom att inte debattera. Jo, kanske genom att skjuta motståndaren... Och att lagstiftningsvägen förbjuda invandringskritik och radikalhöger går inte längre, regimen skulle i så fall ha passat på strax efter Utöya. Det tåget har gått.

Tips och råd för politiska aktivister: se till att kämpa FÖR något, att tro på det du står för. Då kan du aldrig besegras. Som "svensk nationalist", "radikalkonservativ" etc: att stå för tro och tradition, att stå för den man är (etnisk svensk). Expo kommer aldrig att fatta det. Deras senaste skrift heter "Positiv antirasism" och det är en skvader. Jag menar, "positiv anti"...? Mycket riktigt är det diffusa motbilder man visar upp, som att en individ har flera roller, man kan vara mer än en identitet: "En person kan på samma gång vara svensk, turk, göteborgare, lärare, kvinna, feminist, kristen, jazzälskare, mamma, folkpartist, Real Madrid-supporter"... Vadan denna harmlösa, ängsligt korrekta röra...? Var det någon som sa jolmigt kompromisspiss...?

- - -

Denna affär kanske utvecklas. Kanske får vi ett s.k drev. Det kan teoretiskt bli lite stormigt. Men Lindqvist har i så fall fördelen av att vara gammal i gården. Han har sålt för miljoner och har sitt verk bakom sig. Det är litegrann som Ulf Nilson på Expressen: pensioneringen närmar sig och då kan man våga sig på lite djärvare slängar. Tänk även på statsvetaren Johan Galtung, norrman som i dagarna varit i blåsväder för kritik av judiska attityder. Galtung är gammal, har sitt verk bakom sig men kan därför agera rätt trygg.

Lindqvists böcker finns i vart och vartannat hem. Hans karriär beror inte av vad några tidningar skriver. Visst, han kan hamna ute i kylan och fascist- och rasiststämplas, men han måste som sagt härda ut nu. Han måste överge lite av det slentrianmässiga PK-bugande han utövat tidigare.

Om han yttrar sig så måste han bli mer radikal, det är enda vägen. Han måste uttala sig för rätten att yttra sig, mot Expo och rasiststämpelväldet. Om PK-media ex.vis pressar honom till att ta ställning för Nationell.nu:s rätt att yttra sig så måste han försvara den - alltså Nationell.nu per se, inte bara intervjun. Och det kan bli lite tufft för Nationell.nu har en ganska grov stil ibland...

Lindqvist kan i fortsättningen inte bara lägga på luren, han kan behöva svara på kritiken. Nåväl, han får göra vad han vill. Men "knäcker" MSM honom kommer det surt efter för MSM gissar jag. Folk har fått nog, så gott som alla är emot Expo i kommentarstråden i SvD:s artikel. Som sagt.

Relaterat
Mångkulturalismens död
Massinvandring
Nationell.nu om Lindqvist
Sverige existerar: 40 kommentarer
Förnekelse
"Svensk" = ett sedvanebegrepp
Högsjö, Ångermanland

fredag 15 juni 2012

Amerikansk skiffy


Jag har varit inne på science fiction rätt mycket i mina dagar. Skiffy har alltid tilltalat mig, och då i synnerhet amerikansk skiffy. Därför denna artikel med en titt på folk som E. R. Burroughs, Heinlein, Jones och andra. Bilden ovan antyder vilka böcker det gäller.

Jag sitter här och tänker på amerikansk sf. En viktig underströmning i denna är science fantasy, stories om svärdsfajter på främmande världar. Senaste exemplet i denna genre är kanske Jack Vance med sina ptaiier och checheeker, och på filmduken har vi ju Star Wars och deras laserfäktande, urgamla rymdskepp och exotiska världar. Ej att förglömma Blixt Gordon, en sprakande film från 1980 och en flott serie från 30-talet. Alex Raymonds variant var ju verkligen sagoaktig sf.

Ännu ett stort namn inom dylik amerikansk science fantasy är Edgar Rice Burroughs. Läs om hur John Carter korsar svärd med gröna, sexarmade monster... Visst finns det påhittiga miljöer och finurliga enskildheter i dessa böcker. Och själve Brian Aldiss gör ett tappert försök att ärerädda Burroughs i sin "Trillion Year Spree"; han jämför en sen H. G. Wells, "Men Like Gods" från 1923, med en sen Burroughs, "Synthetic Men of Mars" från 1940 - och finner då att den förra är torr, seg och utan riktig gestaltning, medan den senare är rik på miljöer och berättarglädje. Den hypade Wells skriver torrt, han gestaltar inte, medan Burroughs låter formglädjen flöda.

Må så vara - men Burroughs levererar ju samma recept i varje bok medan Wells åtminstone hade något ideellt nytt att säga. Jag kan beundra originaliteten i Aldiss' försvar, modet att kritisera en författare som automatiskt får pluspoäng i översikterna, oavsett om denne (Wells) bara skriver en pamflett kamouflerad till litteratur. Men samtidigt är det så att den ideella kärnan i en text är viktig, att bara leverera äventyr om än så läckert förpackade håller inte. Att formrikt gestalta en djup innebörd, det är idealet. Wells var där i början av sin karriär. Burroughs var aldrig djup men hans "Thuvia, Maid of Mars" har liv.

Man kan säga: var sak har sin tid, även äventyret. Och nog har jag haft min äventyrsperiod, symboliserad av Moorcock som ju var en stor Burroughsdiggare.

- - -

En sf-bok jag alltid älskat är "Universum ockuperat" ("This Island Earth", 1952) av Raymond F. Jones. Vilken poesi finns det inte i den strama, gestaltrika inledningen med Joe Wilson som sitter på sitt kontor på ett elektronikföretag, ser ett raketplan landa på banan utanför och tänker: "Så kan bara en ingenjör landa"... Själv är Wilson upptagen med en försändelse han fått med komponenter av ett okänt slag: "Catheriminerör med endiokomplex på plus fyra och högresistenta kondensatorer". Den som inte ser poesin i detta, denna poesi i sak, är blind.

Med dessa delar uppmanas Wilson iaf bygga en "interocitor", som väl färdig visar TV-meddelanden från en grupp kallad "Fredsingenjörerna". Så följer utvecklingen mot en galaktisk intrig. Jag måste säga att början är bäst i denna roman; miljöerna med labb, elektronikverkstäder och ingenjörskontor är väl fångade.

- - -

Vill man läsa om patrullstrider på främmande planeter ska man läsa Joe Haldemans "Det eviga kriget" ("The Forever War", 1976). Ständigt dessa patrullstrider, vare sig det är på jorden eller i rymden; få författare har känsla för nivå, för kritisk massa när det gäller krigsföretag. Ständigt detta "Black Hawk Down" om det världsavgörande i vad tio personer upplever på en krigsskådeplats, never mind massverkan. "Kellys hjältars" lilla sneakpatrull ses som krigsoperation par preference, Navarone och örnnästen och annat Kleinkrieg blir för läsaren inbegreppet av krig. Och det är trist. Därför ville jag i "Stridsmiljö 2500" skildra något större förband.

Nåväl, ska man vara ärlig är det är inga tiomannapatruller Haldeman skildrar. Det är typ kompanistridsgrupper. Alltid något. Och allmänt är denna roman rätt okej, Haldeman behandlar sina miljöer och episoder förhållandevis grundligt. Den är ett måste för den som vill veta hur man iklädd rymddräkt skjuter grk med direkt riktning. Det är en i allo bättre bok än förebilden, Heinleins "Starship Troopers" från 1959; dess inledningskapitel må ha sin actionladdade charm men därefter träder magister Heinlein in och föreläser om nödvändigheten av militärdiktatur... gäsp. En liten ynka actionscen på slutet blir en blek sortireplik, ett försök att rädda anrättningen: "Oj då, man är visst skönlitterär författare och inte perukstock, få se nu, vad ska vi ge läsaren så att han vill komma tillbaks för mer...?"

- - -

I en tidigt recension av "Neuromancer" (Science Fiction Chronicle, 1984) sas att Case är en dataoperatör på det psykiska planet, han kan överföra själva sitt medvetande till datanäten. Det framstod som exotiskt då men är idag allmängods inom sf: att logga in sig i cyberspace, ge sig ut i virtual reality. Man kan säga: vad kul att den faustiska anden här fick ännu ett obegränsat medium att projicera sitt ego på, vidare ständigt vidare, "y mas, y mas", mot nästa Eldorado bortom horisonten och så nästa och nästa... "Like city lights, receeding"; Case gråter av lycka när han återfår förmågan att surfa i denna eter, när han åter kan rusa hän mot virtuell horisont, krossa "military ice" och ränna uppför och nerför datagenererade aztekpyramider... Det är den faustiska anden, Spengler och dans.

- - -

Om Gibsons bok har jag skrivit tidigare slår det mig. Därför över till något annat, och det får åter bli sf med fantasyprägel som jag berörde inledningsvis. Nu är det C. L. Moores "Shambleau" det gäller, en lovvärd stilodyssé på ett koloniserat Mars. Det sägs i början av denna 30-talsnovell att antikens myter har verklighetsbakgrund, och whadda ya know, hjälten Northwest Smith träffar strax på ett väsen som visar sig vara antikens Medusa. I mer eller mindre humanoid form.

Moore gör så gott hon kan med detta upplägg, skildrar naturalistiskt hur det ormande håret lever och har sig - men hur lyckat det är vet jag inte. Det får mig snarast att tänka på C. S. Lewis' diktum om fantastiskt litteratur och dess begränsningar: "Describing odd things in an odd language, is about one oddity too much!" Detta träffar även såna "stora stilister" som Mervyn Peake, Gene Wolfe och Zip Delaney. Nån måtta på ord-onanin får det vara. Lösningen är förvisso inte Lewis bleka kåsörsprosa, men han har en point. Ibland är det enklaste det bästa; skönheten trivs i många former men bäst i det enkla.

Där har ni dagens skiffymeny, serverad och blandad i vår à la carte. Vi har tittat på amerikansk sf, fantasterier från igår om en möjlig morgondag. Och om vi bara ligger i och drömmer intensivt kanske dessa visioner blir verklighet: "Vi går inte under på våra drömmar utan för att vi inte drömt intensivt nog", som Jünger sa i "Eumeswil" från 1977.

Relaterat
Frederik Pohl
Larry Niven
Arthur C. Clarke
"Neuromancer"
Robert Heinlein
Isaac Asimov

torsdag 14 juni 2012

Inte med en smäll men med en snyftning




Årets sommarpratare har presenterats. Jag har ogillat det programmet länge och väl. Det brukar alltid bli en uppvisning i progg, vänsterism och allmänt gnäll. Gamla hästar kör sitt race och nya röster markerar sin PK-ism för att visa att de hör till, de är minsann inte främlingsfientliga...! De är emot SD...! Det är pravda-radio, maktens synsätt, progg progg och åter progg. Är du vänster kan du få, är du höger får du gå. Men kör på då, jag bryr mig inte. Dagens regim kommer att förändras. Dagens regim, den som inte förmår att ta tag i de strategiska frågorna. Dagens regim, ni vet den där som är oförmögen att hantera problemen. Dagens regim är nämligen låst i sin ideologi. Den kännetecknas av materialism, invandringskramande och traditionsfientlig vänsterism. Det kallas Politisk Korrekthet eller PK-ism. Men nu dör den! Till och med en tongivande kraft inom (s) är emot mångkulturalism à la Sahlin, Aftonbladet och Expo. Det är Johan Westerholm som i ett blogginlägg satt ner foten mot den hittills allenarådande PK-ismen. Westerholm har nämligen varit runt i landet och känt av stämningarna. Där, i Verkligheten, finns inget stöd för 08-elitens Korrekta religion. svd dn dn dn dn Fria Tider Fria Tider


PK-ismen dör. Den dör, "not with a bang, but with a whimper". Den dör, inte med en smäll men med en snyftning (T. S. Eliot). Det påminner om Sovjetunionens sista dagar: den hävdade in i det sista att etniska nationaliteter finns inte, allt smälter samman i "sovjetmänniskan". Men för mångfaldens skull hade man uppträdanden av azerbajdjansk folkdans m.m för att glädja turister.

Den sovjetiska illusionen, med etnisk sammansmältning prydd med salongsmässig folkdans, upprätthölls ännu sommaren 1989. Sedan föll Sovjetunionen ihop på hösten utan att ett skott avlossades, utan att någon rörde ett finger till dess försvar.

- - -

PK regerar. Än så länge. Vänsterism dagen i ända. Anti tradition, anti nation, anti allt som gör livet värt att leva. En Åsa Linderborg och Göran Greider härjar i spalterna och hyllar Lenin och revolutionärt våld. Men jag tror inte - vad det beträffar - att vi behöver vara rädda för en radikal vänsterrevolution. Linderborg och Greider är inga Baader-Meinhof typer. De kan verka hårda i skrift men vet inte vad som fram och bak på ett gevär. De saknar även den där agitatoriska hårdheten. De är skrivbordstyper, ska resonera och ha sig. Dialektiker med citatet i ögonvrån, romantiker med diffus syn på vad stat, rike och folk är. De ser revolutionen på sin höjd som en hippe-happening med "fantasin till makten". Men en revolution är ingen tebjudning som Mao sa och det har nog inte dessa kulturmänniskor förstått.

Jag tror inte heller landets övriga, mer okända vänsterradikaler förmår ta till vapen. Samma där: förmågan till direkt aktion på högre nivå (högre än att störa en SvP- och SD-demo) saknas. De har inte den operativa förmågan till det. För övrigt är tidsandan emot större våldsuppträden. Revolutionen idag sker på internet och där har vänstern redan kapitulerat. Bastionerna har övergetts utan strid. Varför? Jo, för vänstern vägrade ju ta debatten, de hade bara rasiststämpeln, och när etniska svenskar plötsligt fanns blev bluffen genomskådad = alla insåg att vänstern styrde endast med rasiststämpeln.

Vänstern har kapitulerat, retirerat och flytt. De har inga argument, ingen ideologi, ingenting. De är bara anti, reaktiva, kraftlösa. Det är högern som ger svaren på 2010-talets frågor: etnicitet, tro och tradition. Detta är det som ger folk grundläggande trygghet, resten (jobb, ekonomi) är följder av detta.

- - -

PK-ismen dör. Se bara hur den är på reträtt, med hållpunkter som Ullenhags misslyckade mytmotverkning, Benkes DN-krönikor mot vänsterismen, Reinfeldts erkännande att svenskar existerar, Uppdrag Granskning om reaktionära imamer plus att svenska partiledare i gemen inte längre uttalar sig svenskfientligt.

Sanna mina ord: PK dör i sommar.

Denna regim, detta kulturklimat har sannerligen haft sin tid. Men man ska inte bli loj och tro att besten ger sig så lätt. Den försvarar sig med myten om sin inneboende godhet, om generös, empatisk, omtagande flyktingpolitik som hela folket vill ha - eftersom det röstat på sjuklövern. Men då säger jag: nej. Jag säger Nej! Det är nämligen inte empatiskt att ha utomeuropeiska invandrare som brickor i ett spel för att främmandegöra svenskarna för varandra och ödelägga svenskarna med våldtäkt, rån och mord.

Och vi har inte i själen röstat fram denna politik. Det finns inget folkligt stöd eftersom regimen styr med hjärntvätt, mörkanden och vilseledning. När såg du senast en etnicitetstabell över gärningsmän, en lista över arbetslösas etnicitet eller ens en folkräkning med kategorier för etnicitet...?

PK dör i sommar. Så var med och besegra PK-ismen med sitt multikultikramande, sin negativism och vänsterism, bekämpa den med ett leende - men kämpa!

Relaterat
Mångkulturalismens död
Svensk bushido
Skeppet Ölands strid mot engelsmännen 1704
Massinvandring
Sverige existerar: 40 kommentarer
Förnekelse
"Svensk" = ett sedvanebegrepp
Fridhemsplan: ingen vänstersväng!

onsdag 13 juni 2012

Blue Öyster Cult



Det var länge sedan jag skrev om musik här på bloggen. Men nu har jag tagit mig samman och kollat in Blue Öyster Cults egenart.


1.

Blue Öyster Cult hade tre hits under sin karriär: "Don't Fear the Reaper", "Godzilla" och "Burning for You". Alla dessa är värda sitt salt, det är gedigna rocklåtar. Men för att nå kärnan av BÖC:s skvalmystik måste man lyssna på fler låtar, man måste gå igenom hela deras katalog för att luska ut deras särart. Och den särarten är i min bok de smarta texterna, de poetiska texterna. Orden i sig själv har klang, de är inte bara ett bihang till musiken.

Att gruppen var eminenta musiker och låtmakare vet vi redan. En på ytan enkel rocklåt som "Cities on Flame With Rock 'n' Roll" är i själva verket en intrikat byggnad, med surreala trummönster och blytunga riff som ändå flyger. Och texten harmonierar perfekt, den koncentrerar vissa lyricismer som inte envar rockpoet kan frambringa:

My heart is black and my lips are cold,
cities on flame with rock 'n' roll.
Three thousand guitars, they seem to cry,
my ears will melt and then my eye...

So let that girl, let that girl rock 'n' roll,
cities on flame now - with rock 'n' roll.

Så den lätt bluesiga, lätt elegiska "Death Valley Nights". Den målar upp tyst desperation hos en ökenprofet, en man som sett sanningen men som inte riktigt vet vadan och varthän:

Bleached by the sun
and scorched by the moon,
if I make it 'til tomorrow noon,
I'm leaving.

Nog kan man blekas av solen, men brännas (eng scorch) av månen är svårare... Men detta är en ordlek, Richard Melzer som skrivit texten vet vad han gör. Och nästa rad fortsätter ordlekandet, med hänvisningar till rädsla för tomrummet, horror vacui:

'tween the horror of space
and the terror of time,
my heart in crystal down the line,
I'm screaming...

Sedan kommer en "kiss me babe"-refräng ("all I need is a kiss from you babe, before it's hangover time"), helt i enlighet med gruppens förmåga att blanda skval med mystik. För i nästa vers kommer ett "desolate landscape", framsjunget med sån patos att man känner sig stå där och titta ut över den outgrundliga öknen:

Desolate landscape, storybook bliss,
my darling let me tell you this,
it's crazy.

Vi tar väl sista versen också:

Hell of a memory, is a heaven of pain,
snow is cold but so is rain,
please save me.



2.

Adelsmärket för en låttext är om den kan funka även som en dikt, ett fristående poem. "Death Valley Nights" är nästan där. Den har potential, den visar på förmåga att hantera språket. Nämnvärda passager i övriga BÖC-låtar kan vara början på "Don't Fear the Reaper", denna fulländade låt av Buck Dharma med sina pauser, sin Byrds-janglande gitarr och sitt killer-solo, samt såklart Blooms softa sång:

All our times have come,
here but now they're gone.
Seasons don't fear the reaper,
nor do the wind or the sun and the rain,
come on baby, don't fear the reaper...

Sommaren 1976 härjades New York av mördaren "Son of Sam", och låten som kom då bidrog till skräckstämningen: skräck med förledande ljuva toner, mollstämt men poppigt. Själva innebörden i texten tycks vara att döden är nåt naturligt, vi ska alla dö, men folk har såklart associerat den med det ena och det andra genom åren, självmord och allt. Men så är det med bra konst, associationerna ska väckas; man kan inte förbjuda folk att tolka som de vill. Allt är tolkning som Baudrillard sa, det finns ingen instans utanför språket som kan erbjuda svaret.


Sant poetisk är även "Heavy Metal: the Black and the Silver". Sandy Pearlman ska ha skrivit den utifrån kapitelrubrikerna i en bok om svarta hål. "Iron sun", "into the whirlpool", "direction light" och allt annat som skiner fram i denna text, var från början bara en innehållsförteckning. Men att göra poesi av sådant utmärker den sanne poeten!

Vi övergår till mästarprovet, BÖC:s kanske bästa låt: "Astronomy". Texten skrevs av Pearlman och musiken av Bouchard Bros. Här finns mycket undertext, mycket att hänvisa till. Låten förekommer på "Imaginos"-LP:n (förutom på "Secret Treaties" '74, vars version förvisso är bäst) och blir därmed del i narrativet om aztekspeglar, första världskriget och utomjordingar. I brännpunkten har vi paret Suzy och Carrie.

Texten är synnerligen diffus, synnerligen gåtfull, men det är ingen frustrerande gåtfullhet utan en förtrollande:

The clock strikes twelve and moondrops burst
out at you from their hiding place.
Like acid and oil on a madman's face,
his reason tends to fly away.
Like lesser birds on the four winds,
like silver scrapes in May,
now the sands become a crust
and most of you have gone away.

Jag har ingen aning vad detta betyder. Men det är mer än bara atmosfär, det bärs av ett patos. Notera annars klangen i "like acid and oil on a madman's face" och hänvisningen till "four winds", som ska återkomma.



3.

I andra versen möter vi våra kära Suzy och Carrie, där den senare säger:

Come Suzy dear, let's take a walk
just out here upon the beach,
I know you'll soon be married
and you want to know where winds come from.
Well it's never said at all
on the map that Carrie reads,
behind the clock back there you know
at The four winds bar...

Det är en pianoballad detta, synnerligen avskalad. Och fortsatt gåtfull! Vad är det för karta som läses, vad är det för klocka? Hur som helst tar låten fart nu, elgitarr och trummor kommer in. Texten alltjämt poetisk, nu i en annan rytm:

Four winds at The four winds bar,
two doors locked and windows barred,
one door left to take you in,
the other one just mirrors it.
Hellish glare and inference,
the other one's a duplicate,
the queenly flux eternal light,
or the light that never -
never warms...

Sista raden upprepas ett par gånger, och så saktar låten in igen: de var mästare på tempobyten Blue Öyster, kanske för att trummisen hade koll. Han var gruppens kapellmästare, främste låtskrivare och arrangör.


Har ni fått nog? Låten fortsätter med ekon från första versen. Den gåtfulla storyn eller atmosfären ska utvecklas vidare, frågetecken må finnas men nu är man så inne i låten att man inte bryr sig:

The clock strikes twelve and moondrops burst
out at you from their hiding place.
Miss Carrie nurse and Suzy dear
would find themselves at Four winds bar.

Nu kommer rader som alltid fångar mig, nu är det allvar:

It's the nexus of the crisis
and the origin of storms,
just the place to hopelessly
encounter time, and then came me.

Vem är då detta "jag"? Jo, det är en gåtfull aktör, en nyckelperson i Imaginos-mytologin:

Call me Desdinova, eternal light,
these gravely digs of mine will surely prove a sight.
And don't forget my song,
fixed and consequent.

Så saktar tempot åter in; vi får lite orgelklink och gitarrtoner. Och sedan är det full gas mot oändligheten, ovanpå vilket Blooms märkliga stämma upprepar "Astronomy..." ett antal gånger, det låter bättre än jag kan beskriva.

Ekstasen är nära. Sist sjungs det: "Astronomy.... a star". Vilken stjärna då, om jag får fråga? Det vet man inte. Jag vet bara att det är en enorm låt detta, poetisk på alla plan och med en synnerligen suggestiv text. Att bara stapla gåtfulla ord på varandra är ingen konst; här gifter de sig emellertid med musiken till ett fulländat helt.

Relaterat
David Coverdale
Ett rockmonster
Judas Priest: British Steel

tisdag 12 juni 2012

Svenssons kompani (dikt)


Det är dags att posta ännu en dikt. Igår var det "Min privata Operation Barbarossa". Ur samma fil, och på samma tema (andligt krig) postar jag idag "Svenssons kompani". Det är en smått självparodisk, men patosfylld triumfmarsch genom ångermanländska bygder. Dikten finns publicerad på sidan 65 i denna fil.

Vi ser här ovan en bild av Norrlands flagga. Det är en inofficiell fanduk för Sveriges norra del. Norrlands flagga lär ha sitt vita på grund av förbindelserna till Finland. Det skriver jag gärna under på: vår landsända har alltid känt sig nära till vårt östra grannland, i såväl krig som fred. Korset på flaggan har vidare en distinkt färgläggning, det är svenska färger. In alles en tjusig flagga med innebörd.

Så jag hissar gärna denna flagga liksom den svenska. Jag hälsar även I 21:s fana som jag vaktade med liv och blod en gång i tiden. Och från de norra viddernas skrin, från moarnas sus och nejdernas elegi, från sjöarnas och bergens melodi flödar allt samman till följande rader som är på gränsen till parodi; det är en okrigisk parad över nejden som skildras, dock med ett allvar i botten. Jag ger er Svenssons kompani:
Vi tågar genom bygden med något vilt i blicken,
en levandets vilda fröjd som poeten sa –
vi i förbandet, kompaniet, Svenssons kompani –
oregerliga sällar i träskor och jeansjackor,
knätofs och goretex, vadmal och varpsatin –
en irreguljär skara med hagelgevär och bronsyxor,
symboliska vapen för att visa vår styrka,
vår andliga styrka, vår vilda fröjd i att tåga runt
och sjunga ”våran svenska fana gul och blå /
den ska ingen jävel trampa på” – Sveriges flagga
jämte Norrlands, den i vitt med blåbrämat guldkors,
och så tar vi I 21:s Västernorrlandsfana för att få
tretalet komplett, då hyllar vi ”ditt land, din
hembygd, ditt regemente” som var I 21:s måtto.

Vi tågar genom bygden i Svenssons kompani, en
brokig skara som hyllar hyllandet, som sjunger för
sångens skull, som lovsjunger livet och glädjen med
pompa och ståt. Vi paraderar, går i procession,
tågar som kyrkofurstar och prästkungar, distriktets
vilda grevar och baroner, andens adelsmän som
prisar oss själva, prisar hembygden, ärar skogen och
bergen, vattnen och kyrkorna, gårdarna och djuren,
barnen och bygden, gumman och gubben och alla
vi som är detta land, distriktet, Västernorrland,
Höga kusten, landet här och nu, landet som är.

Vi har kraft och styrka, vi har sånger – vi ä bre'
mellom axlan' - och stärsk...
Så följ trumman,
gå med i vårt gäng, greppa sabeln och blotta
ditt huvud för fanan – för våra färger, våra flygande
dukar, blänket i guldet och elden i anden.
Klädseln är fri men vårdad, klä dig i det bästa
du har – och sjung med din bästa röst – och
traska värdigt och med kraft, stå för det du säger,
stå för den du är – som soldat i ledet, vilande i
ditt eget väsen men givande energin för saken,
för kompaniet, för Svenssons kompani – där
jag är major, tamburmajor och kyrassiär,
praktkyrassiär till fots med plymer i hatten
och glimten i ögat. Avdelning framåt – till
storms mot hat och apati, mot nihilism och
tomgångsmuller, mot anti-krafter och
negativ nej-nej. Och för glädjen i solen
och dansen på logen, öset på krogen och
trycket i baren, och solsken i kvällen på tallar
i höjden, i fjärran jag skådar dem varje dag.

Det om detta. Och, som antytt: dikten finns att läsa i en pdf tillsammans med några andra. Samlingen heter "Tempel och trädgårdar". Du finner länken här.

Relaterat
Om Hadrianus' Tivolivilla
Bysantinsk roman
Camouflage
Eld och rörelse
Åselehaiku
Amazoner
Den musiske matlagaren

Etiketter

A-Z (5) abb (4) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (234) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (286) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (31) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (60) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (52) poesy (47) politikka (170) pr (44) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (97) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (7) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)