torsdag 22 november 2012

Jubileum: Galaxen firar sina fem år online


Denna blogg startades i november 2007.

Jag är gammal i gamet. Idag för fem år sedan, den 22:a november 2007, gick Svenssongalaxen online. Det innebär att det är femårsjubileum idag. Halleluja.

Nåväl, låt inte min ironiska ton störa er. Det är kul att ha denna blogg att posta i, kolla statistik på och rätta stavfel i. Vad gäller statistiken så kretsar den dagliga besökssiffran idag kring 3-400.

Vad kan man då säga om dessa bloggens fem år? Mycket. Men efter att ha kollat in diverse gamla inlägg så har jag hittat dessa sex från de sex kalenderår det rör sig om. De speglar möjligen bloggens så kallade utveckling. Eller dess tidlöshet, välj själv.

Dessa sex inlägg speglar Galaxen genom de gångna åren, i slumpvis valda ämnen. Håll till godo:
. 2007: en titt på TV-huset på Gärdet, inspirerat av bloggaren Hax
. 2008: en samling stories om typer i vårt land
. 2009: en hyllning till bilföretaget Koenigsegg
. 2010: reflektion över att hantverk inte ska bedrivas för perfekt, perfektionismen får inte härska oinskränkt
. 2011: en exposé över figuren Nakajima Lupp i min roman "Stridsmiljö 2500"
. 2012: ett bildreportage från Mannaminne i Nordingrå
Att blogga är en viss konst. Det är mixen som är viktig. Jag brukar sträva efter att blanda ämnena så att det inte handlar om samma sak dag efter dag. I morgon tänker jag temporärt bryta mot denna regel. Då börjar en tolv delars följetong, en fantasysak betitlad "Enhörningens Tid". Men när den är slut så vidtar, hoppas jag, det sedvanliga galaxköret igen med inlägg om allt och inget utan medveten masterplan.

- - -

Det om framtiden. Men har jag inget mer att säga om bloggandet i sig...? Om bloggandets särart, om bloggandets konst...? Jo det har jag faktiskt. Jag sa det i somras, i juni detta år. Jag funderade över detta att man bör uppdatera bloggen ofta samt länka till gamla inlägg i processen. Formeln blev så här:
En blogg är förunderlig. Den innehåller mycket osynligt = de gamla inläggen. Hur får man dem synliga då? Jo, genom interna länkar; det kan t.ex ske genom länkar i botten på varje inlägg eller inbakat i texten på osökta ställen. Så man kan säga att det senaste blogginlägget speglar, genom interna länkar, hela bloggen.

Sådan är bloggens metafysik. Allt hänger på att uppdatera regelbundet. Bloggen måste utstråla energi och är top-posten mer än en vecka gammal börjar den lukta: topp-osten... man kan säga: bloggen är inte bättre än sitt senaste inlägg som måste vara hyfsat nytt. Top-posten säger "allt", tidigare inlägg är en smula döda - men då återupplivar man ju detta bloggens arkiv genom att länka till det i det nyaste inlägget. Som ska vara NYTT. Helst ska man uppdatera varje dag. Då får bloggen energi.
Jag har tidigare sammanfattat bloggandets "regler" i fem punkter, här. Det man postar ska vara aktuellt, kontroversiellt, välskrivet och länkbart. Och så förstås, man måste HA KUL när man bloggar. Inläggen måste förmedla något slags personality, pizazz och passion. Nåväl, jag vet inte hur bloggen ter sig för en utomstående men JAG har i alla fall haft kul under dessa år. Och firar femårsjubileet med att i morgon börja en fantasyföljetong. Stay tuned.

Relaterat
Modernt spökhus
Svenska stories
Hård hippiemusik
Lasse Holmqvist (1930-1996)
Rockanekdoter
Turistkarta Leningrad, 1987

onsdag 21 november 2012

Uppenbart


1966 gav Ernst Jünger ut boken "Grenzgänge - Essays, Reden, Träume". Förlag: Ernst Klett.

Frågan om liv på andra planeter är missriktad. Det hävdar Jünger i boken ”Grenzgänge”.

Där sägs att frågan om det finns liv i universum är fel ställd. För det ser ju varenda människa som blickar upp mot stjärnhimlen att universum lever.

Dylik holism, dylik intuitiv känsla är vad som behövs. Och dylika yttranden gör, kan man säga, Jünger till en esoterismens master of the obvious.

Relaterat
Besuch auf Godenholm (1962)
Das Abenteuerliche Herz (1938)
Mina memoarer
Om att flytta från Uppsala till Härnösand
Glädje
Kulturmagasinet, Sundsvall

tisdag 20 november 2012

Indicier


Det sker i år sägs det. Uppstigandet. Ascension. Vid midvintersolståndet 21/12. Moder jord övergår från 3:e till 4:e densiteten. Härmed några indicier på att det verkligen ska hända.

Klärvoajanter och fjärrskådare är en idag aktad yrkesgrupp. Dessa ”remote viewers” och ”precognitive persons” användes t.ex av USA:s försvar under det kalla kriget för att spionera på Sovjet. Det kallades ”Stargate Project”. Man sökte info om platser, installationer, vapensystem och händelser. Och händelserna kunde dels vara samtida men också framtida: det finns ingen direkt gräns mellan att vara fjärrskådare i rummet eller fjärrskådare i tiden (precog). Projektet var igång 1970-1995. Här är Wikipedias version.

Det projektet tog synbarligen slut. Men fjärrskådare används än idag av polisen för att spåra försvunna personer och föremål. Och: inom detta skrå av fjärrskådare uppges det
att det är omöjligt att förutsäga händelser bortom 2012. Tiden s.a.s upphör då. Den tidslinje som gäller efter det är ännu i stöpsleven. Den finns blott i våra sinnen.

Klärvoajanter kan inte se bortom 2012, inte för att tillvaron eller tiden direkt upphör då men för att världen bortom 2012 ännu inte koncipierats i 3D. Den skapas just nu i våra sinnen. Tiden bortom 2012 kommer att bli ett amalgam av konkret händelse och abstrakt tanke: så fort man tänker något kommer det att manifesteras. Och detta är ju rena swedenborgska andevärlden. Därför är det idag svårt att skåda in i framtiden; den är s.a.s virtuellt i stöpsleven. Även tidsresenärer sägs ha svårt att komma bortom 2012. För detta, se denna diskussion på In5d om Philadelphia Experiment.

- - -

Det finns fler exempel på 21/12 2012 som barriär. Här säger David Wilcock om manicken Orion Cube:
You look through with this device and when you hit 2012, everything goes perfectly white. - - - At December 21st, 2012... all the waves would go into a complete flat line. - - - 2012 is our zero time reference.”
Konceptet bakom detta kallas DCTP, ”Doctrine of the Convergent Timeline Paradox.” Detta gäller även manicken Looking Glass. Den nämns bland annat i Wilcocks video ”The 2012 Enigma”. Jag har även berört den här på bloggen. Looking Glass’ specialitet, dess funktion som framtidsskådande spegel, nämns även på en sajt vid namn Thegreaterpicture, svensk version. Där sägs att USA:s regering drev detta projekt i hemlighet. Sedan, när man insåg att det inte gick att se bortom 2012, la man ner det hela...!

Looking Glass var ett hemligt projekt, finansierat med dold budget. Denna apparat var till för att utforska olika tidslinjer, olika vägar som utvecklingen kan ta:
Den fungerade bra, man kunde bokstavligt talat se in i framtiden med den anordningen. Och man kunde se vad konsekvenserna skulle bli när man gjorde ett visst val i framtiden. Så denna användes för ett antal hemliga operationer och för deras egen vinst.

Det var bara ett problem. Det visade sig att ju närmare man kom till den 21 december 2012, ju mindre betydde det vilken typ av val man gjorde. Konsekvenserna var alltid desamma. På det datumet kom alla tidslinjerna tillsammans och en mycket speciell händelse verkade äga rum.

Illuminaterna var missnöjda med detta fenomen och försökte vidta åtgärder för att ändra på det. Men det spelade ingen roll vad de försökte, bilden var alltid densamma. Frustrerade över denna utveckling avslutades "Projekt Looking Glass" och lades undan bakom lås och bom.
Detta låter plausibelt. Projektledarna ville inte veta av de resultat man fick. Man förnekar gärna det man inte vill veta. Dylik styrning av vetenskapen ser man även utanför Black Ops-världen. – Nåväl. 21/12 verkar med detta och annat som indicium (13 baktun, zero timewave, Galactic Superwave) verkligen vara nollpunkten, vår nolltidsreferens.

- - -

Jag har ovan angett ett flertal källor för 2012:s särart. En av dem är sajten Beyond 2012. Den diskuterar 48 indicier för detta års speciella kvaliteter och aspekter. Det följande, som jag hittat på Beyond 2012, har kanske inte samma drabbande karaktär som fjärrskådarna, Looking Glass och allt det där, men kan vara intressant ändå. Som detta att energipulsen 21/12 kommer att förändra vår DNA och våra chakras. Detta, sägs det, möjliggör för oss att använda vår inter-dimensionella astralkropp (vår själ) för att existera i mer tidlösa, högre dimensioner. – Man säger även att Uppstigandet innebär övergången till mänsklighetens femte ålder. Med detta sätt att numrera var den första åldern guldåldern, den andra silveråldern, den tredje kopparåldern och den nuvarande är järnåldern. Detta kan bl.a läsas i Ovidius Metamorfoser. Kopplat till detta är myter som hinduernas om Kâli Yûga, som är lika med järnåldern. Efter denna kommer Sat Yûga. Och skiftet från Kâli till Sat sker i år, som jag framkastade i våras.

Beyond 2012 skriver även om reversering av jordens magnetfält. Magnetic field reversal sägs vara på gång i år, och det sägs harmoniera med det skifte i en individs poler som sker vid Out of Body Experience, OBE:
When an OBE is occuring, the body’s polarity or electromagnetic field reverses itself. This has been witnessed by Michael Hutchison, observing experiments at the Monroe Institute. If the Earth’s magnetic field reverses, would this trigger the mass of humanity to have an out-of-body experience?
Beyond 2012 skriver slutligen om Kachina, Den blå stjärnan. Detta är lite vagt men i alla fall: om denna himlakropp, vilket vissa säger sker i år eller därikring, återvänder kan den göra vår sol binär. Den blå stjärnan kommer att om dagen vara en klart lysande punkt, hundra gånger starkare än Venus. Om natten kommer den att vara en måne, ersättande vår gamla som ändå var konstgjord sägs det. Denna binära framtida sol talas om i något så märkligt, och offentligt, som FN:s Luciferprojekt. Detta i sin tur speglas i Clarkes roman 2010 där Jupiter exiteras och bringas att lysa båd’ dag och natt.

Relaterat
Timewave Zero
Ascension: metafysiska aspekter
Galactic Superwave
Wilcock: The Source Field Investigations
Uppstigandet - fysisk död?

måndag 19 november 2012

Recension: "Ride the Tiger" (Evola 1961)


Julius Evola var en man som ingen annan man. Här ska jag behandla hans sista verk, ”Ride the Tiger: A Survival Manual for the Aristocrats of the Soul”. Översättningen från italienska gjordes av Jocelyn Godwin och Constance Fontana. Boken gavs ut på Inner Traditions, USA 2003 (orig 1961). Den är på 248 s.

Man brukar säga att Evola i slutet av sitt liv reviderade mycket av sitt credo. Han demonterade sina metanarrativ, han reducerade ambitionerna, han omtolkade en del av vad han sagt. Men detta var gott och väl för den tidigare Evola tycker jag är en aning svårsmält.

Jag menar så här.

Evolas tongivande verk var ”Revolt Against the Modern World” (1934) och ”Men Among the Ruins” (1953). I båda dessa ansåg Evola att vi borde återvända till antiken. Romarrikets höghet med sina stoiska krigare och sin allom omfattande religiösa känsla vore ett evigt ideal. På detta kan jag genmäla: visst, Romarrikets anda var imponerande. Republikens Rom hade en allt genomsyrande attityd till livet och universum som gått förlorad. Själva samhället var religiöst, stoiskt och autentiskt. På den tiden valde man inte livsåskådning, man var en del av ett större helt där det esoteriska credot var immanent.

Evola i sitt bakåtblickande, i sin alltför hängivna romarvurm, ansåg att vi borde reverse engineer denna antika ådra, detta romarnas livscredo, börja leva som om vi åter vore romare. Men det går inte. Det är att försöka hoppa över sin egen skugga, det är emot naturlagarna. Och 1900-talet visade för sin del att Mussolinis Italien inte kunde leva upp till de imperiala ambitionerna. Evola var positiv till fascismen och han deltog i dess metapolitiska verksamhet. Men han strök inte regimen medhårs. Han ansåg att man måste ha allt eller intet: ett total omfattande av antik anda, inte bara någon urvattnad romantik och söndagskultur.

De italienska fascisterna tröttnade efter ett tag på att lyssna till Evolas antikiserande credo. Men Evola vidhöll det antika, holistiska samhällsidealet ännu på 50-talet. 1953 års ”Men Among the Ruins” försöker ännu teckna en ideologi som omfattar hela samhället.

Men som antytt, jag stödjer inte denna heltäckande, samhällsinriktade baklängeskonstruering. Man kan, mutatis mutandum, behålla de romerska idealen men man måste glömma samhället och fokusera på individen. Den är utgångspunkten. Evola nyttjade iofs inte termen ”indivd”, han talade om ”personen”, men det kvittar här. För Evola insåg, sedan han väl skrivit ”Men Among the Ruins”, att vi kan inte återskapa antiken fullt ut. Inte på ett samhälleligt plan. Men han behöll sin kritik av den småborgerliga attityden att ha antiken som helgdagsnöje, ha dess esoterism och stoicism blott som en kuriös förströelse. Kultur och bildning är nog bra men är man filosof måste man vara kategorisk. Man måste formulera ett credo. Och detta får vi i Evolas sista bok, ”Ride the Tiger” (1961).

- - -

"Ride the Tiger" betraktas av de radikala som en kuriös ålderdomsskrift, en senkommen reträtt från det mesta han ansett och torgfört under sin levnad. Men jag anser att Evola här sa något avgörande för oss moderna kunskapare. Han gav en färdriktnig åt efterkrigstidens barn, åt det kalla krigets och postmodernismens generation som ville något mer än att leva i betongliberalism och hedonism. Han gav byggstenarna till en framåtblickande traditionalism.

I ”Ride the Tiger” inses att modernismens ångvält utplånat det mesta av traditionen. Arbetarens värld har omvandlat jorden till ett industrilandskap. Evola anser inte att man ska beklaga detta: tvärtom ska man man bejaka det hela, ge sig in i det moderna livet och judomässigt ta emot och föra tillbaks kraften i angreppet på angriparen. Nåväl, liknelsen med judo gör han inte, men jag tycker den passar i sammanhanget. Som få andra högertänkare vågade han gripa tjuren vid hornen. Bokstavligt talat vågade han rida tigern. Det kan bli lite extremt detta att, som han tycks mena, idka ren, rå materialism för att berika sig andligt. Men denna attityd har dels rötter i den buddhistiska tantra han torgfört redan under mellankrigstiden. Dels är det tämligen svårt att leva som världsföraktande eremit idag, knappt ens om man vill gå i kloster eller ”banka på Hare Krishnas tamburin”. Jag menar, all heder åt Bhagavad-Gîtâ, Prabhupâda, kristen esoterism och så vidare, men existensiellt är sedvanlig kvietism en något märklig väg att ta idag. Bättre då att leva fri i samhällets mitt, tagande del av det som bjuds och inte låta bespara sig någon erfarenhet. Det är mer i tidens anda, det är mer faustiskt än att leva som reaktionär samtidshatare som säger nej till det mesta.

Visst kan man leva som eremit och andlig upptäckare även i vår tid. Men att helt avsäga sig världen är hart när omöjligt. Allting är idag politik. Då får man acceptera det och i rimlig mån engagera sig i politik, ekonomi och världshändelser. Man må återvända till sin eremitboning mellan varven – stillhet, konst och läsning må vara huvudfåran i en tänkande människas liv – men omvärldens närvaro är en annan idag än under antiken. ”Ride the Tiger” tycks mig inlemma denna fundamentala lärdom och formulera en alternativ, affirmativ radikalism, ägnad att transcendera den materialism och nihilism, den ironi och dandyism som i kulturtrötthetens tecken tycks vara den enda gångbara hållningen.

Evola förenar som få tänkare esoterism med traditionalism, nietzscheanism och passion. Det är ingen stel rigorism, ingen blind vitalism, ingen enögd dyrkan av handling och makt per se. Det handlar om att ha makt över sig själv, att ”hänförd i lugnet” styra genom den malström som det senmoderna samhället är med all sin konsumism och mindfuck. Evola erkänner sakernas tillstånd, han gillar läget i militär anda och skisserar en handlingsplan för dessa bisarra tider.

Denna handlingsplan är som sagt inriktad på individen, inte samhället. Det borgerliga samhället med dess konventionella religion, samt dess moderna religion i form av hedonism och sentimental materialism, kan fara all världens väg. Individen är utgångspunkten.

- - -

Slagfältet är du själv. Att du kan uppnå en stunds ro i stormen, det är det avgörande. Och ro vinner man genom esoterismen. Man måste gå inåt, om så bara för några sekunder.

Evola må vara nietzscheanskt påverkad, men till skillnad från Hammarskallen ansåg han inte att Gud var död. Evola fann verkligheten i det osynliga, inte i västvärldens moderna bejakande av omvärlden. Men väl förankrad i det esoteriska och det traditionella kulturarvet, kunde man gå ut i världen och möta och vända kraften i dess angrepp.

Detta synes mig vara den sene Evolas credo. Man kan kalla det: en gilla läget-strategi för en operativ kunskapare.


Relaterat
Evola: Metaphysics of War
Jünger: Der Arbeiter
Jünger: Der Waldgang
Leonard Borgzinner (1957-1990)
Doriel (novell)

söndag 18 november 2012

Om operan "Rienzi"


Jag gillar musik. Jag gillar pop och rock, syntmusik och jazz, blues och andliga sånger. Och klassiskt. En intressant klassisk kompositör var Richard Wagner, som bland annat gillades av Adolf Hitler. Operan "Rienzi" var en favorit.


Låt mig berätta om Richard Wagners opera ”Rienzi, det Letzte der Tribunen”. Den kom 1840. Det var hans första musikteaterverk, baserat på romanen ”Rienzi, the Last of the Tribunes” av Edward Bulwer-Lytton.

Tiden är 1300-talet. Italien är uppdelat i småstater. Rom är en av dessa, mer eller mindre en stadsstat. Rienzi planerar nu att störta adelsväldet i Rom tillsammans med borgarklassen. Folkvälde är målet. Denne Cola di Rienzi har som antytts kallats ”den siste folktribunen” med eko av den romerska republikens ståndsstrider. Urtidens Rom var ju ett adelsvälde som senare nivellerades en aning. Det streds mellan de maktägande patricierna och de från vissa ämbeten utestängda plebejerna. Denna strid rasade fram till cirka 450 fvt. Ett resultat av striden var att pelebejerna fick ett ständigt ombud i form av folktribunen. Denne hade auran av en folkets ombudsman, ett värn mot maktmissbruk och fåvälde.

Rienzi, som alltså funnits i verkligheten, levde som sagt på 1300-talet. Han var verkligen en italiensk politiker med en dramatisk bana. Han föddes cirka 1313 och dog en våldsam död i händerna på pöbeln i Rom i oktober 1354. Det wagnerska narrativet, som är dramatiskt förtätat och mytologiserat tack vare den skicklige Bulwer-Lyttons grundstory, börjar med att Rienzi får makten i Rom: han väljs till foktribun av borgarna. Det var en senkommen revival för detta ämbete. Dess rykte som folkombudsman levde ännu. Adeln ingår samtidigt ett avtal med Rienzi, detta som ett sätt att kuva hans vidare ambitioner. För i hemlighet kommer de överens om att störta honom.

Maktkampen fortsätter, nu med adelsintriger som upptäcks av Rienzi och förlåts. Men sedan kommer ett nytt adelsuppror som får Rienzi att ta itu med hårdhandskarna och upprätta diktatur, även det en institution med antika anor. Vad det lider vänder sig även borgarklassen emot honom liksom kyrkan. Sedan har förbannats av prästerna gör folket uppror. Rienzi dör i sitt brinnande palats, det ärevördiga Capitolium.

- - -

En sublim låt är ouvertyren till denna opera. Den och hela verket påverkade starkt en viss Adolf Hitler när han bodde i Wien som ung. Denna källa skriver detta i ämnet:
[Hitler was] deeply inspired by the opera works of Richard Wagner and their pagan, mythical tales of struggle against hated enemies. His friend Kubizek recalled that after seeing Wagner's opera 'Rienzi,' Hitler behaved as if possessed. Hitler led his friend atop a steep hill where he spoke in a strange voice of a great mission in which he would lead the people to freedom, similar to the plot in the opera he had just seen.
Hitler ska ha sett operan mer än 40 gånger. Enligt Wikipedia fick Hitler denna operas originalmanuskript till skänks på sin 50-årsdag. Han ska även haft med sig dokumentet i Hitlerbunkern innan han dog.

En uppgift som Wikipedia dementerar är denna: Hitler säger till Winifred Wagner att åhörandet av Rienzi var det som startade allt, det som var upphovet till nazismen... Sant eller inte så är detta en pregnant scen. Det är en dramatisk bild, fullt i klass med citatet ovan med den branta kullen och en extatisk Hitler.

Konstateras kan att Hitler hade tagit intryck av Rienzi-berättelsen. Visst gillade han även Wagners ”Mästersångarna i Nürnberg”. Den var hans favorit säger vissa. Men ”Rienzi” har större betydelse som legend, som i sammanhanget vägledande myt. Och den kan förvisso sägas spegla Hitlers karriär: folklig bakgrund, diktatur och dramatiskt fall från maktens tinnar.

Relaterat
Camouflage: romanen: information
Den omöjliga friheten
Det sista flankanfallet
Tempel och trädgårdar (dikter 2011)
Till Smaragdeburg (roman 2010)

fredag 16 november 2012

"Der Arbeiter" - sf-roman i förklädnad


Om Ernst Jüngers essä "Der Arbeiter" har jag skrivit förr. Idag ska det handla om detta verks romanmässiga, narrativa och gestaltiska kvaliteter.

Jüngers essä ”Der Arbeiter”: varför gjorde han inte en roman av den istället?

Han skulle ha diktat, fabulerat ihop en historia istället, målat upp en sf-story i detta landskap med denne moderne titan i huvudrollen, för då skulle vi ha sluppit en massa tom jargong till förmån för gestaltande miljöskildring, för sant symboliska visioner. Nu finns där redan visioner och symboler, men inte tillräckligt. Essäformen bjuder till sin art på en föreläsning, en lektion, ett tillrättaläggande; en prognos, en samling filosofemer som ofta är träffande men som helhet lite haltande. Det är främst de kontroversiella delarna om styrande elit, arbete som krig etc som hade passat bättre i romanform. Där hade de kunnat visas upp utan att författaren behövt stå för dem i samma mån som lektionsformen medför.

Thomas Nevin är inne på samma sak:
Visioner av hemska, teknokratiska tider har länge funnits i litteraturen. Jünger bidrog själv efter kriget med sådant som "Heliopolis" och ”Gläserne Bienen”. Dessa verk åtnjuter en tidlös existens; de fortsätter att engagera på sina egna villkor och är inte beroende av de historiska miljöer som skapade dem. Men ”Der Arbeiter”, som saknar fiktiva utbroderingar, har mött ett annat öde. Den har bringats i vanrykte av historien... den kan avfärdas som en pseudoprofetia. ["Ernst Jünger And Germany", s 143]
"Der Arbeiter" kan inte avfärdas som nonsens, se här. Men visst har Nevin rätt om tidlösheten i fiktiva narrativ som "Heliopolis" och "Gläserne Bienen".

Jünger var på den tiden övervägande en intellektuell, han skrev debattartiklar och predikade. Att dikta var honom en smula fjärran, det var inte vad han först kom att tänka på – även om han så klart kunde dikta och hitta på, kunde gestalta och utbrodera, låta det skenbart onödiga ha sin plats i texter som "Sturm" och ”Das abenteuerliche Herz”. Att låta miljöskildring och hugskott spela, att låta visioner av länder och människor få fritt spelrum så som skönlitteraturen medger: tänk om han tillämpat denna strategi på ”Arbetaren”, då hade vi fått en bok som kunnat tävla med ”Du sköna nya värld”, ”Vi”, ”Kallocain” och ”Metropolis”. Då hade arbetaren som gestalt blivit oändligt mer levande för oss; essän däremot med sitt ”Arbetaren – herravälde och gestalt” förblir något vagt metafysiskt, något abstrakt.

Kort sagt: som roman hade arbetaren fått en annan gestaltkvalitet.

Nu ska inte detta tolkas som att romaner alltid är finare än essäer. Men i det här fallet, med denne bildmässigt orienterade Jünger, denne symbolist och estet som ofta väljer en viss formulering för sitt klang- och melodivärde hellre än för sin konceptuella klarhets skull, hade romanformen fungerat bättre. Men låt oss titta på vissa element i ”Der Arbeiter” av fängslande slag, de visionära och ibland hemska miljöer och förhållanden han skisserar i sin essä. De hade artat sig utmärkt till en roman, gett visionen en mer tidlös prägel.

Så vad får vi? Vi får att börja med en utveckling som går mot en magisk nollpunkt, ett definierande ögonblick, en kris som markerar en ny era, ett brott med allt det gamla: bort med kyrkor och slott, bort med springbrunnar på torgen och småborgerlighet och in med en heroisk stil som övervädligar med sina proportioner. Skyskrapor blir här ett sätt, det vertikala sättet att bygga, men man kan även tänka sig horisontal utsträckning, väldiga bebyggda ytor: det ska inte finnas några enskilda städer längre, allt blir ett enda stort verkstadslandskap. Och sådana ser vi förvisso idag bre ut sig kring våra städer, sammanhängande megastäder som sträckan Tokyo-Nagasaki, vissa områden i Västeuropa (Ruhr-Benelux-Nordfrankrike) och sträckan New York-Washington.

I den jüngerske Arbetarens paradis arbetas det, inte slavmässigt utan pliktmässigt, hängivet och heroiskt som under ett fältslag; i lydnaden ligger en frihet. Ledare för det hela blir en järnhård ledarkader, arbetsarméernas befäl. Någon enskild diktator finns inte men väl denna orden av krigare, ingenjörer och tekniker, kalla män som vet att analysera ett läge och föra befäl över flygplan, fabriker och armador av maskiner.

Det är offervillighet och plikt, arbete och erövring, men någon glädje finns inte – nej även ”samlaget har reducerats till arbetsprocess”. Själva könen kommer att försvinna till förmån för ”tredje könet”...

Är det inte en fascinerande vison så säg, ”inte utan en kall lockelse” som Vennberg sa om Samjatins ”Vi” – för visst är ”Arbetarens” symbolvärld samma andas barn som det vi finner i denna roman, med sitt Ackumulatortorn, sin Musikfabrik och sin Radiovalkyria, den väldiga raketen Integral ej att förglömma, skimrande av glas och brons. Och Samjatins berättare, Chefsingenjören: voilà arbetaren, en fattbar gestalt för en ledare av en arbetsarmé.

Så var det hos en Samjatin. Nu gällde det Jünger, en Jünger som aldrig skrev denna tänkta Arbetar-roman. Och efteråt lämnade han de kainitiska länderna, detta Moria land; han sadlade om och bosatte sig på Blomster- och fruktberget istället och det var bra nog. Det var bättre: här uppstod en roman som både är tidlös och som har något positivt att säga: ”På Marmorklipporna”, varom mer här.

Relaterat
Gläserne Bienen
Heliopolis
Der Arbeiter
På Marmorklipporna
Spengler: Människan och tekniken

torsdag 15 november 2012

Dagen vaknar upp till sin morgon


Idag är det torsdag. Torsdagen den 15 november för att vara exakt.

Dagen vaknar upp till sin morgon. Jag fiser lite och går sen ut.

Solen står över Vårdkasberget, sunnanvind brusar. "Det är fint nu men det blir kallare framåt kvällen." Som Fredrik Lindström brukade säga.

Relaterat
Folk jag mött
Graninge kyrka
Morfar hade en Valiant
Treholtaffären
Moorcock: Wizardry and Wild Romance (1992)

onsdag 14 november 2012

Edith Södergrans bellatoriska sinnelag


Åhej åhå. Nu skriver jag om Edith Södergran. Hon var poet och levde 1892-1923. Källan är som ni kan se hennes samlade dikter (Wahlström & Widstrand 1996).

I de klassiska indoeuropeiska samhällena delade man in befolkningen i laboratores, oratores och bellatores: de som arbetade, de som bad och de som stred. Krigarna var alltså bellatores och Edith Södergrans sinnelag var sådant, det var krigiskt. Så varför skrev jag inte det i rubriken då, ”Edith Södergrans krigiska sinnelag”...? Men bellatoriska lät bättre, gav mer klang och djup. Här ska det i alla fall handla om Edith Södergrans mer krigiska poesi.

Edith Södergran har poem som handlar om kamp, om att strida. Skimrande heroiska, ja mytologiska är rader som:
All vidskepelse vill jag sopa ut med en ljudlös kvast,

all litenhet vill jag hånande döda.

Eder stora orm vill jag stiga uppå; hans huvud vill jag stinga med mitt svärd.

O du mitt goda svärd, som jag har fått från himlen, jag kysser dig.

Du skall icke vila
innan jorden är en trädgård, där gudarna drömma vid underbara
bägare.
[”Mysteriet” ur Framtidens skugga, 1920]
Det är som hämtat ur antiken, ur sagan eller, om man så vill, fantasyn. Att strida och sedan se världen förvandlad till en gudomlig dröm: få andra svenska poeter har uttryckt sig så djärvt. Men, säger då vän av ordning, i verkligheten är ”strid” inte så trevligt. Verklighetens krig bringar förstörelse och lidande. Så är det nog, men det ska inte vara förbjudet att skriva om krig. Dessutom var det krig i världen när detta skrevs, första världskriget gick mot ett crescendo av offensiva blodbad och Södergrans eget Finland drabbades av inbördeskrig. Men så säger väl folk, ”just det, Södergran bara speglade kriget, du däremot som lever i fred får inte skriva om det för då hetsar du till krig”.

Jag, hetsar? Nej, så är det inte.

Södergran speglade i alla fall sitt krig. Och hon förde det till mytologiska höjder, ungefär som Tolkien speglade andra världskriget och fick det att bli en tidlös kamp mellan mytiska horder. Just det, tidlös: Aragorn och Gandalf kan dra ut i strid på nya slagfält. Filmen ”Arrivals” (q v Youtube) såg den förre som Jesus och Gandalf som mahdin, den tolfte imamen. Här finns potentialer för mytisering, inget är avgjort. Ringtrilogin kan ännu fascinera. Den skrevs under AVK men speglar inte detta enbart.

Men jag avviker. Edith Södergran var ämnet. En rätt verklighetsnära dikt är denna. Den ska ha inspirerats av avrättning av röda inbördeskrigare i närheten:
Månen vet ... att blod skall gjutas här i natt.
På kopparbanor över sjön går en visshet fram:
lik skola ligga bland alarna på en underskön strand.
Månen skall kasta sitt skönaste ljus på den sällsamma stranden.
Vinden skall gå som ett väckarehorn mellan tallarna:
Vad jorden är skön i denna ensliga stund.
[”Månens hemlighet” ur Septemberlyran, 1918]
Men mer jordnära än så blir det sällan. Södergrans naturliga hemort är sagan. Det är arketypiskt, tidlöst och mytiskt. Södergrans krigare gungar likt antikens ryttare i lösa sadlar, sjungande går de i striden: ”sångens anda är kriget.”

Detta fångar det bellatoriska sinnelaget, känt och upplevt av krigare från Marathon till Marsala, från Salamis till Salla. Det är Castaneda, indiankrigare och sanningen som bland annat kan ges till Kunskaparen, han vars sinnelag är som en krigare.

Södergran klädde sina krigsscenarios, sina stridbara scener i sagodräkt. Det finns ju risk att man försvagar dem därmed men Södergrans dikter är aldrig svaga. Det är skönheten hos brännförgylld brons. Så här beskriver hon en båtfärd nerför en virvelström:
Där står du själv, en hjälte med omfött blod.
Hänryckt i lugnet, ett fröjdebål på speglande is,
som vore dödens bud icke skrivet för dig:
saliga vågor föra din köl framåt.
[”Vanvettets virvel”, 1918]
Möjligen i samma anda, sagostil med kraft, är detta:
Marshjälmar i dimman...
Gäster sätta sig åter till kullvräkta bord.
Okända styra världen...
Högre, skönare, gudalika.
[”Stormen”, 1918]
Södergran kunde alltså dikta i fantasytermer. Men hon nämnde även moderna ting, moderna vapen, som ”Pansartåg”:
Femtio vagnar förhoppningar lät jag lasta till edert Amerika.
Hänsända vände de tomma...
Nu sänder jag pansartåg med stenhårda masker i hotande gluggar:
tusentals vagnar uppfyllelse vända de hem.
Södergrans krigiska sida brukar inte gillas av kritikerna. Den sägs vara en övergående fas, en labil andes gensvar på en stormig värld. ”Den sanna” Södergran utrryckte sig sedan i kontemplativa, kvietistiska termer: ”Sanningen fann jag i skuggan av hallonsnåret”. Men jag vill mena att hennes krigiska alster ännu lever, de speglar krigarens själ. ”Sångens anda är kriget” – kan det sägas bättre...

Och det behöver inte fungera som soldatinstruktion, som handbok för krig per se. Det kan elda en svag själ som behöver ta kommandot i sitt liv, som behöver leva mer autentiskt. Detta uppnås om man vet att man ska dö: memento mori. Med lite soldatiska förebilder därtill blir livet lättare att leva. ”Ta kommandot över ditt liv som kaptenen på skutan”, som Trevelyan sa.

- - -

Södergran var påverkad av Nietzsche: det handlar inte bara om att bearbeta inbördeskriget, det handlar om att likt många andra dåtida, ja även moderna européer som Evola och Jünger ta upp Nietzsches fallna mantel. Södergran gjorde det bättre än någon annan. Hon var mer nietzscheansk än Nietzsche själv. Hon uttryckte hans credo ut i sant musiska, sant poetiska alster. Nietzsches stilkrav känner vi, ”Zarathustra”-bokens pampiga inledning och övriga scener röjer en stilvilja, en ambition som emellertid inte alltid upprätthålls. Zarathustra föresläser, Södergran sjunger:
Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist.

Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.

Jag går på sol, jag står på sol,
jag vet av ingenting annat än sol.
- - -
Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen
och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.
[Triumf att finnas till” ur Septemberlyran, 1918]
En mer kontemplativ Nietzschedikt av Södergran är denna. Den heter ”Vid Nietzsches grav” och understryker att mannen ifråga var katalysatorn till denna stora lyrik. Södergran är en större diktare än Nietzsche, visst. Men en sak i taget nu. Nietzsche var unik, äras den som äras bör:
Den store jägaren är död...
Hans grav draperar jag med varma blomgardiner...
Kyssande den kalla stenen, säger jag:
här är ditt första barn i glädjetårar.
Gäckande sitter jag på din grav
såsom ett hån - skönare än du drömt dig.
Sällsamma fader!
Dina barn svika dig ej,
de komma över jorden med gudasteg,
gnuggande sig i ögonen: var är jag väl?
Nej, riktigt ... här är min plats,
här är min faders förfallna grav...
Gudar - hållen evigt vakt på detta ställe.
[Ur Septemberlyran, 1918]
Södergran hade alltid denna nietzscheanska ådra. Redan i debutsamlingen ”Dikter” från 1916 sa hon utan att blinka, utan att be om ursäkt:
[S]könhet är icke den tunna såsen i vilken diktare servera sig själva,
skönhet är att föra krig och söka lycka,
skönhet är att tjäna högre makter.
Det är rader som står sig än. De går på tvärs mot det som idag är det sedvanliga, det fina och påbjudna. Att vara from (= tjäna högre makter) och finna inspiration i kampens andliga höjning, det är sannerligen inte mainstream, comme il faut eller tillåtet i dagens salonger! Därför bör vi lyssna till Södergran.

Södergran är som Karin Boye: en amazon. Genom att de var kvinnor hade ingen krävt av dem att de skulle göra värnplikt, försvara sitt land med vapen i hand. Då kunde förhålla sig mer fritt till krigsmentaliteten, mindre tyngda av nödvändighetens spärrar. De behövde inte hålla igen, de kunde ge allt. Boye stred mot drakar och troll, ”min död var ädel och god”, det var rustning och blod och död. En man som skrivit det hade fått höra ”krigshetsare och våldsapostel”. En kvinna med samma repertoar riskerade inte sådana etiketter.

Det är en aspekt av dessa kvinnors krigslyrik. Södergran hade mer bredd än Boye, hon kunde dikta om allt, om kvinnors särart, om bergsbestigning, solar och stjärnor, om sagoslott i sjumilaskogar och jordens början och slut. Hon var kosmisk, elementär. Och en av många elementära attityder är krigarens och den speglade hon så som ingen speglat den på svenska förr:
Sångarna voro inga harpospelare,
nej – förklädda gudar – Guds spioner.
Gamla tiders sångare – trösten eder,
gott blod har flutit i edra ådror –
ymnigaste röda krigarblod.
Sångens anda är kriget.
[”Apokalypsens genius”, 1918]

Relaterat
Friedrich Nietzsche
Evola: Metaphysics of War
Ernst Jünger
George Trevelyan
Krigssentiment

tisdag 13 november 2012

Lovecraft på svenska 2008-2012


Här kollar jag in den senaste svenska Lovecraftutgivningen. Det är en rik skörd kan man säga. Visst gavs det ut översatta lovecraftare även förr. Som av Delta och Fakta&Fantasi. Typ på 80- och 90-talet. Men det förbigår jag här.

Det ges ut mycket H. P. Lovecraft på svenska nuförtiden. Denne amerikanske skräckförfattare tycks ha något att säga dagens bokläsande svenskar. Det är i och för sig inga jätteupplagor han säljs i. Men jag får för mig att böckerna går bra.

All denna utgivning kan delvis förklaras med att Lovecraft är copyrightfri. Det är över 70 år sedan han dog. Han lämnade det jordiska 1937. Därför gäller ingen copyright. Men detta är inte den enda förklaringen till vår Lovecraftvåg.

Det ges i alla fall ut Lovecraft i Sverige, bok efter bok. Utgåvorna talar sitt tydliga språk. Som hårdpärmsutgåvor från Bakhåll ("Pickmans modell" 2008, "Fasansfulla händelser i Dunwich" 2009 och "Sarnaths undergång" 2011). Även Vertigo förlag har gett ut en lovecraftare mellan hårda pärmar, den välmatade antologin ”Skräcknoveller” (2011). Det är en snygg bok; den skulle nog jag satsa på om jag inte läst någon Lovecraft förr. Jag köper mest inbundet idag nämligen. Vertigo gav även ut HPL-romanen "Fallet Charles Dexter Ward" 2008.

En fin mjukpärmsbok, en tjock samling även det, är för sin del ”Cthulhu vaknar och andra ohyggligheter” från Hastur förlag 2011. Den är på 362 sidor och sägs vara den tjockaste Lovecraftbok som getts ut i detta land. Här får man ”allt”: de klassiska novellerna med sällsamma händelser, av och till med märkliga gudomar som väntar i kulissen på att ta över världen (”Cthulhu-mythos”). Man får allt detta och man får det förmedlat på ett annorlunda språk, ett gammaldags, barockt men fullt läsvärt språk som var Lovecrafts signum. Enda nackdelen är att den är i mjukpärm. Vertigos "Skräcknoveller" som jag nämnde nyss är snarlik men inbunden. Kudos för den detaljen säger jag.

Hastur förlag var jag nyss inne på. De har i år gett ut Lovecrafts ”Mardrömsboken”. Det är en sammanställning av diverse mardrömmar som Lovecraft redogjorde för i sina brev. Breven är skrivna mellan 1916 och 1937. Originalantologin kom på engelska 1994. Svenska översättare är Fredrik Granlund och Arthur Isfeldt. Förord och kommentarer av har skrivits av Martin Andersson. Om man gillar mardömmar ska man alltså kolla in denna bok. Jag har iofs inte läst boken. Jag kan bara säga gällande mardrömmar att de inte intresserar mig per se. Mardrömmens psykologi svär mot min nuvarande mer positiva, affirmativa läggning. I lovecraft-termer så gillar jag mer de ljusa, skira drömlandskapen från texter som "Celephais" och "The White Ship".

Detta är drömmens andra sida. OK, ibland är mardrömmar ihopflätade med positiva drömmar. Men i min bok pendlade Lovecraft mellan mörker och ljus, och i så fall är ljuset mer fruktbart att utforska. Man ska inte förneka det mörka men man ska heller inte frossa i det, som Lovecraft ibland gjorde.

Jag påstår inte att "Mardrömsboken" frossar i drömmar. Jag vill bara ha sagt att ljuset vinner över mörkret och att Lovecrafts ljusagenda bör lyftas fram mer än den görs idag.

- - -

"Mardrömsboken" är den nyaste lovecraftaren på svenska. Men det är inte allt vad gäller en total översikt av Lovecraft på vårt språk. För vi har även Alastor Press med böckerna "Skuggan över Innsmouth" från 2008, ”Vid vansinnets berg” från 2009 och ”Viskningar i mörkret” från 2010. Alltsammans är centrala, lite längre HPL-narrativ i svensk språkdräkt och med tjusiga omslag.

Lovecraft är en av de författare som fått ett adjektiv myntat av sitt namn, något han delar med bland andra George Orwell. Talar man till exempel om något ”orwellskt” menar man till exempel ett samhälle som präglas av tankepolis, riggat språk och en statsmakt som ser allt – alltså ungefär som vår tid, även om vi upplever ”sammetsvarianten” av detta i våra demokraturer. Något som är ”lovecraftianskt” är för sin del en skräckstämning som får djup genom namnen på vissa påhittade gudar och forskandet i gamla urkunder, förmedlat med massor av adjektiv och en gammaldags berättarstil utan dialog.

Textkroppen Lovecraft, Lovecrafts verk, har sitt värde. Vad det än är så är det irreducibelt, det är eget, det är personligt. Och personality pays som jag brukar säga. Men det är inte bara en egen och originell stil, det är en sann stil. Lovecraftprojektet företer en viss stelhet ibland. Lovecraft hade kunnat förenkla sin stil och fått budskapet att gå fram bättre. Men det är en randanmärkning. Lovecraft känns autentisk även om hans oevre kan få att tänka på ord som barock, överlastad och arkaiserande.

Summa summarum: Lovecraft är inte min favoritförfattare. Men han är en near great konstnär som i noveller som ”The High House in the Mist”, ”Celephais”, ”Polaris” och ”Sökandet efter det drömda Kadath” målade upp en fantasyvärld som inte var heroisk och inte efterbildade gamla epos, men som sökte något eget i osedda länder. Inflytandet från lord Dunsany i det här skira och romantiska ska förstås inte underskattas. Man kan säga att Lovecraft mixade Dunsany och Poe plus diverse andra weird fantasy-förebilder, la till av sin egen personlighet och sina egna visioner och skapade ett verk av bestående värde.

Relaterat
Drömlandskapen hos Lovecraft
Skuggan över Innsmouth
Tolkien och Jünger
Philip José Farmer
Silverberg: Up the Line (1969)

måndag 12 november 2012

Film och TV


Jag ser filmer ibland. Film och TV.

Jag såg t.ex den andra Austin Powers-filmen nyligen. Den var bra.

Häromveckan sände de så en nyare Star Trek-film. Den hette kort och gott "Star Trek" och var från 2009. Men jag orkade inte se den. Groteska aliens med utväxter i ansiktet? - Nej tack, då föredrar jag plejadiska aliens som ser ut som vi.

TV kör många deckare. Rätt välgjorda och så. Men helst vill jag se tyska deckare, gamla deckare. Jag menar, varför inte köra dem i repris? Varför inte ha gamla avsnitt av "Tatort", "Den gamle deckarräven" och "Hansi und Creuff" på eftermiddagarna? Det vore skönt att som omväxling få se lite tyska miljöer och tyska ansikten, istället för dessa ständiga jänkefejs under Californiens feta sol. Den fuktigare europeiska luften ger ett helt annat ljus. "Men vi har ju engelska deckare" invänder vän av ordning - men då säger jag engelska deckare är engelska och inte tyska, där ligger problemet...

Nåväl, apropå fetsolen så filmas det ju inte så mycket i Hollywood/LA/Californien numera, nordligare stater och självaste Canada har ryckt fram som filmplejs. Det har varit välgörande för bilddjupet, för fotot och atmosfären, eftersom luften är fuktigare i dessa nejder. Californiens subtropik var kanske bra i filmens barndom, men idag får man bättre bild i nämnda nejder. New York har ju ryckt fram som filmstad på sistone också, och det kan vara ett tecken på samma sak: bort från Hollywood, go east!

Men visst, nu har man delvis återvänt till LA. "Life" från 2008 spelade t.ex där och gjorde det bra. Som jag sa i länken. Där jag också ger viss uppskattning åt LA-fotot.

- - -

Film och TV, TV och film. En bra TV-film var den "Hamlet" som visades våren 2011. Engelsk. Hamlet spelad av den där Doctor Who-snubben, David Tennant heter han visst. Det var en, kan man säga, varsamt moderniserad Hamletuppsättning, men inte överdrivet bildstormande, punkig och "originell" så som Lars Noréns variant som gick ungefär samtidigt.

För övrigt kan jag säga att den bästa Bonfilmen är "Octopussy" från 1983. Jag har sagt det förut och säger det igen.

Den bästa krigsfilmen är för sin del "Okänd soldat". Här kan man antingen se Laines från 50-talet eller Mollbergs från 80-talet. Det är dött lopp nästan, även om Mollbergs vinner på målfoto eftersom han inte har någon smetig filmmusik.

Sist då, vad vill jag rekommendera för film? Jag kan säga att "The Misfits" med Monroe och Gable är bra, tungt emotionell men inte påfrestande pjunkig. Så vitt jag minns det.

Relaterat
De glömda själarnas ö (2008)
Drömmar (1990)
Kurosawafilmer
"Life" levererade
Tron (1982)

torsdag 8 november 2012

Recension: "Eisenhower - Soldier and President" (Ambrose 1991)


Eisenhower insåg att det fanns en skuggregering i USA. Och han var den förste som informerade John F. Kennedy om detta. Det skedde i Vita Huset när makten skulle överlämnas. Då fick JFK detaljerna om sammansvärjningen. Frånräknat Lincoln var Ike ett slags pionjär i att avslöja den hemliga regeringen. Det gjordes för allmänheten i ett tal 1961, hans avskedstal som varnade för det militärindustriella komplexet. Detta gör att Ike förtjänar sin plats som framstående president. Jag menar, Truman höll inget liknande tal, Nixon och Johnson gjorde det inte heller. Och nu, med Obama i Vita Huset för sin andra period, har vi potentialen för ett veritabelt nerplockande av kabalens hobbyklubb. I sammanhanget kan sägas att Ike gjorde fel när han handlade som han gjorde på Edwards Air Force Base 1954, men å andra sidan var nog inte mänskligheten mogen för disclosure då. Men NU är den det. – Här ska det handla om Ike. Källan är Stephen E. Ambrose’ biografi ”Eisenhower – Soldier and President” (Touchstone Books, New York 1991). Den är ”a good read”, väldokumenterad och på det hela taget balanserad.




This was his finest hour: tiden före D-dagen 1944. Då åkte nämligen Dwight David Eisenhower runt och talade med förbanden som skulle delta i invasionen. Han kunde vid lämpliga tillfällen samla manskapet omkring sig för lite informellare samtal. Detta var ett genidrag uppgav hans chef Marshall senare; det var något som ingav förtroende för ledaren hos den enklaste G. I. Joe. Det var samma chefsnärvaro som den Rommel samtidigt utövade på den andra sidan. Före invasionen åkte ju Rommel runt och besökte alla tyska kanalkust-förband för lite management by walking around. Jünger noterade denna Rommels verksamhet i sin krigsdagbok och kallade den ett gammeldags drag, detta att vilja besöka varje soldat före slaget. Men bra ledning är det, om det utförs med den energi och närvaro som Rommel och Ike var mäktiga.

Eisenhower skulle leda den allierade invasionen, även om de huvudsakliga militära planerna utarbetats av Montgomery. Denne hade dittills inte varit så imponerad av ”Ike” som militär ledare, hans oerfarenhet var en visa. Ike hade till exempel inte deltagit i första världskriget och han hade inte sett stupade på ett slagfält förrän under Nordafrikafälttåget 1942. Detta fälttåg ledde han som ÖB. Före detta var han chef för den amerikanska militärmissionen till England, den som skulle bli deras invasionsarmé jämte den brittiska.

Med tiden blev Eisenhower ÖB för hela denna Operation Overlord, chef över amerikaner och engelsmän, flotta, flyg och armé. Och visst var han lite oerfaren i början men han blev bättre med tiden. Till och med Montgomery såg honom växa med uppgiften. För strax före D-dagen visste han att man valt rätt man för uppgiften, en klippa som inte skulle svikta i prövningen. Ikes djärva beslut att lansera operationen trots vissa väderproblem var ett exempel på hans rätta virke, för vädret förbättrades snart och allt gick i stort sett som planerat.

- - -

Om D-dagen och fälttåget i väster har jag talat på annan plats. Därför tänkte jag här istället se på en viktig sak i sammanhanget, infanteritaktiken under andra världskriget. - Många infanterister bar vid denna tid gevär, välgjorda pjäser med upp till 1.000 m räckvidd, även om den praktiska skottvidden var neråt 6-700 – det vill säga, ute i terrängen hade man sällan 1.000 m fritt skottfält. Men egentligen spelade detta vapen inte så stor roll, annat än som prickskyttevapen; större betydelse hade kulsprutepistolen och automatkarbinen, som hade kortare skottvidd men större eldkraft. Automatiken medgav eldskurar om tre-fyra skott. Sedan hade kulsprutan utecklats; i första världskriget var denna en tung pjäs använd för försvar men nu kom även lätta kulsprutor som Browning 7,62 och den tyska MG 34 som även lämpade sig för anfall. Dessa lättburna pjäser följde infanteriet på sin väg och gav understödjande eld. Första världskriget hade även sett granatkastaren födas, ett eldrör som kunde skjuta granater i kastbanor. En modefluga för det andra världskriget var granatkastare med ner till 40 mm kaliber, lättburna som kulsprutor och avsedda att ge närunderstöd som dessa, men kalibern var för klen för att orsaka mycket skada. Minst 80 och gärna uppåt 100-120 mm skulle grk vara för att ge effekt, det hade ryssarna som princip.

Det var något om infanterivapnen i detta krig. Samverkan mellan infanteri, pansar och artilleri måste sedan till, men det är underförstått. Istället ska jag tala om taktik i en vidare mening, och börja med att fråga vad är taktik? – Det är läran om striden, eller läran om bruket av vapnen på slagfältet. Vad är då taktikens grunder? Svaren kan skifta här, men i min bok är det eld och rörelse, anda och disciplin. Elden har jag just talat om i form av de vapen som användes, och vad gäller rörelse så är detta något som vidtas för att få elden att verka; man talar till exempel om manövrering och manöverutrymme, och manövrerar gör man just för att komma i ett läge där fienden kan fattas med eld. Exempel på manövrering är att binda fiendens front medan dennes flank anfalles, eller att binda fronten och anfalla båda flankerna varvid man uppnår en klassisk dubbel omfattning – ett förintelseslag om man så vill. Sitter man själv trångt kan man uppehålla fienden med små styrkor medan huvudstyrkan retirerar; man byter rum mot tid, en nästan metafysisk handling låter det som. Ytterligare exempel på manövrering är att sätta in en stark reserv mot en anfallare, genom att låt säga angripa honom i flanken.

Detta var eld och rörelse, men vad med anda och disciplin då...? Att alla trupper måste ha anda, ”fighting spirit”, något att slåss för är väl ganska uppenbart – men är då disciplin så nödvändigt? Är inte detta lite fascistiskt? Svaret är att alla militära förband behöver ha disciplin, även gerillaförband och befrielserörelser i tredje världen. Ser vi till de sistnämnda så kunde inte Nordvietnams armé ha stått sig i de strider mot US Army där deras förluster var höga (på grund av USA:s överlägsna eldkraft i form av artilleri, attackhelikoptrar och B-52:or), om inte en god disciplin varit för handen. Nordvietnams armé hade primärt en god anda, de stred ju för sitt land – men detta hade inte räckt om ingen disciplin funnits, då hade förband med höga förluster helt enkelt kunnat smälta bort. Det finns gränser för vad en människa står ut med på ett slagfält, men med inympad disciplin kan denna gräns flyttas fram en aning.

Inom den högre, operativa taktiken brukar man tala om överraskning, kraftsamling och handlingsfrihet som grundsatser. Till exempel överraskade de allierade tyskarna med att försöka ta en Rhenövergång vid Arnhem hösten 1944 (även om det hela misslyckades) och tyskarna överraskade jänkarna vid Kasserinepasset i Nordafrika 1943. Bradley kraftsamlade i Operation Cobra (q v detta inlägg). Handlingsfrihet, slutligen, är något en försvarande kan kämpa för att uppnå.

- - -

Åter till Ike. Vad gäller ledningen av invasionen 1944 och vad som därefter följde, detta hans korståg i Europa så tog han möjligen mer politiska hänsyn än vad som står i strategihandboken. Operativt hade det till exempel kanske varit sunt att som Montgomery sa kraftsamla i norr och rycka in i Tysklands hjärta med en oövervinnelig armé. Men poltiskt hade detta inte gått för då hade engelsmännen fått all ära; Ike chefade förvisso en armé från en koalition av stater, England och USA, och då måste även politiska faktorer vägas in. Man måste med andra ord rycka fram i jämnbredd för att det ska se ut som om segern är en sann joint effort, och det får man väl säga att det realiter blev också.

Efter kriget blev Ike femstjärning general och USA:s försvarsstabschef, en post han innehade från december 1945 till oktober 1947. 1948 blev han så privatman och skrev sina memoarer, "Crusade In Europe". Man märker den politiska positioneringen här, han torde ha hoppats på att bli nominerad till det republikanska partiets presidentkandidat, men platsen gick istället till en viss Thomas Dewey istället varför Eisenhower fick hitta på något annat att göra. Det blev posten som chef för Columbiauniversitetet i New York, följt av tiden som NATO-chef i Paris 1951-52. På den tiden låg nämligen dess högkvarter i denna stad. Det var innan De Gaulle i nationell yra trädde ut ur NATO i fredstid och bad organisationen flytta, vilket blev till Bryssel 1967.

Det drog ihop sig till nytt presidentval och nu fick verkligen Ike den republikanska nomineringen. Utåt sett var Ike motvillig men det torde inte vara så djärvt att påstå att han själv också ville bli president. Fenomenet generaler som blir presidenter är lite kontroversiellt, för enligt en viss tradition ska generaler stå över all politik och bara ägna sig åt sitt yrke. Själv tycker jag det på ett mänskligt plan är sunt att även en general kan ha politiska, demokratiska ambitioner. Att Shermans beröma diktum – ”if nominated I will not run, if elected I will not serve” – ska vara det eviga idealet i denna fråga, det kan jag inte gå med på. För övrigt har vi ju generaler som Washington, Jackson, William Harrison, Zachary Taylor och Grant som blivit presidenter så den karriärvägen är etablerad i amerikansk historia.

Vad gäller Andrew Jackson så var denne president på 1830-talet. Han hade ingen formell militärutbildning, men under 1812 års krig var han högste chef för den amerikanska styrkan i New Orleans, en milisstyrka som må kallas armé i bemärkelsen ”självständig häravdelning” – och därmed var Jackson general, och inte minst viktigt var att man vid denna stad vann en viktig seger över engelsmännen vilket gav Jackson renommé som hjälte, ett plusvapen i presidentkampanjen. ”Old Hickory” var hans smeknamn. På 1840-talet blev så William H. Harrison president, en general som vunnit ett slag mot indianer i staten i Indiana; det var slaget vid Tippecanoe, och sedan Harrison nominerats av whigpartiet med en Tyler som vicepresidentkandidat, skrev man kampanjvisan med refrängen: ”Tippecanoe and Tyler too, Tippecanoe and Tyler too”... Om jag minns rätt ådrog sig Harrison en förkylning efter att ha hållit sitt installationstal i en snöstorm, han avled i sviterna och Tyler fick tillträda ämbetet. En släkting till Harrison var president i slutet av 1800-talet, Benjamin Harrison, men denne var ej general.

På 1850-talet satt whigen Zachary Taylor som president. Han hade utmärkt sig som ledare för den norra armén under Mexicokriget; den södra fördes av Winfield Scott, den som gick iland i Vera Cruz och som Robert E. Lee tillhört. Två inbördeskrigsgeneraler som blev presidenter var för sin del Hayes och Rutherford, republikaner båda liksom Grant som satt före dem, den gode generalen som blev en rätt dålig president. Avgående presidenten Truman hänvisade för övrigt till denne och spådde att Ike komme att bli en ny Grant, en låt vara kompetent general som går vilse i politiken och leder en korrupt administration. Så illa blev det nu inte. Ike besegrade demokraternas Adlai Stevenson och blev en hyfsad president.

- - -

Ike blev en medelgod-till-god president. Några större skandaler inträffade inte och någon Grantlik korruption förekom inte. Ike må ha blivit lite senil i slutet av sin andra period (han hade också genomlidit en eller två hjärtattacker, förtiget för allmänheten då det begav sig). Han införde dock bruket att ha en stabschef, en chief of staff som presidentmedhjälpare, med förebild i militär ledning av divisioner och uppåt. Alla mer komplicerade jobb kräver förstås en medhjälpare av detta slag och tidigare presidenter hade nog sina kanslichefer och dylikt, men Ikes administration med Sherman Adams som stabschef förde denna medarbetarfunktion till nya höjder. Kanske hade denne Adams mest en negativ roll, nämligen att som portvakt se till vilka som fick träffa presidenten. För att vara en funktionär som inte skapade policy utan bara hade hand om det formella så hade Sherman Adams rätt stor makt. Det har många senare stabschefer också haft. Som Nixons Bob Haldeman, ej att förblanda med Joe Haldeman.

För övrigt hade Ike som person flera sidor, på gott och ont. Dels var han charmig och kunde vinna folk för sin sak, kvaliteter som gav honom jobbet som ÖB i Europa 1944-45: ”Ikes leende var värt tre armékårer” sa Marshall. Men samtidigt hade han koleriska drag och ”exploded in anger” då och då, som man ser i Ambrose’ biografi. Vidare var han hök i Vietnamfrågan och förblev i sin generalspersona långt efter det han gått i pension; jämför Marshall osom på ålderns höst hade förmågan att lägga det gamla bakom sig, inklusive karriären. – Ike stödde president Johnson i Vietnam, men Ikes gamle antagonist MacArthur var emot det. Den av många sedd som galne och överambitiöse Mac, urtypen för en hök, insåg att intervention i Vietnam var fruktlös. Det sa han i ett tal till West Pointkadetterna 1962. USA:s försvarslinje i öst borde bestå av Japan och Filippinerna medan fastlandet var en annan femma. Och hur rätt hade han inte. Men visst, Mac hade sina megalomaniska ögonblick när han var befälhavare under Koreakriget så hans dåliga rykte har viss grund.

En intressant detalj med Eisenhower är slutligen hans puritanska bakgrund i det Kansas där han föddes. Hans mor var aktiv inom mennoniterna, en sekt bildad av tysken Menno Simon en gång i tiden. Den kom att bli besläktad med amishsekten, den Midwest-baserade rörelse som lever ett fromt jordbrukarliv på 1800-talsnivå. Så att Eisenhower, mannen som sägs ha hotat koreanerna med atomvapen för att få slut på Koreakriget, nästan hade amishbakgrund – detta är en tanke som svindlar.

- - -

Ike föddes 1890, gick ut West Point 1915 och förblev i USA under första världskriget, bland annat som instruktör vid det skjutfält armén hade vid Gettysburgs gamla slagfält. 1925 gick han krigshögskola: US Army Command and General Staff College i Fort Leavenworth, Kansas. Åren 1929 till 1939 hamnade Ike i en smärre återvändsgränd, nämligen som major under Douglas MacArthur. Först var han assistent åt Mac som arméchef, därefter dennes adjutant som filippinsk militärbefälhavare. Ike var inte så förtjust i detta, han försmäktade under den caesariske MacArthur, men order var order. När Eisenhower skulle spela in TV-reklam för sin presidentkandidatur, sa han åt TV-folket att det här skulle nog gå bra; han hade ju gått scenskola i tio år, ”The MacArthur School Of Dramatic Arts”... Det var en hänsyftning på Macs teatraliska beteende, dennes hävdvunna sätt att stilisera sitt uppträdande i alla situationer.

När Ike återkom till Staterna blev han bland annat chef för ett regemente. En dag skulle han inspektera köket; han blev hungrig, så medan han gick där tog han upp en handfull köttfärs och en rå lök och smaskade på dessa medan han inspektera. En kock som såg det hela tänkte: ”Now there’s a tough guy!” Bland annat detta berättar Stephen E. Ambrose i sin biografi och jag tycker det är rätt roligt.




Relaterat
D-dagen 1944
Robert E. Lee
USA:s krig i Vietnam
Omar Nelson Bradley
USA:s imperiala historia

onsdag 7 november 2012

Obama och tidsandan


Detta är ett inlägg, skrivet den 7:e november 2012. Det handlar om Obamas seger och lite annat.




Det stormar ute. Blåser kraftigt. Är det resterna av Sandy? Ja kanske det.

Denna storm hindrade i vart fall inte Obama från att vinna.

Obama vann, Romney förlorade. Romney var ju framför allt rätt tjenis med en viss Nethanyahu, mannen som ständigt tycks vilja åka och bomba Iran. Obama å sin sida vägrade träffade Bibi när denne var i New York och talade i FN. Det var en bra symbolisk markering av Obama.

Obama har sina sidor, visst. Men att vara USA:s president är inte lätt. Och Obama har sett till att det i någon mån blivit fredligare i världen. Han har retirerat från Irak (OK, privata säkerhetsföretag är kvar). Han har återfört USA till Haagdomstolens justis. Han har börjat demontera de totalitära mekanismer som Bush införde.

- - -

Denna blogg startades i november 2007. 22:a november för att vara exakt. Det är roligt. Att det hela kunnat hålla på så länge. Fem år. Wow. Jag menar, att hitta på nya inlägg är ofta inte så svårt. Men jag är tacksam för det faktum att internet är uppe och att möjligheten att meddela sig på detta vis finns.

Fem år. Här är t.ex ett inlägg från bloggens andra dag, den 23:e november 2007. Då skrev jag om hajpen kring nyöversättningar. Sådant där som litteraturkärringar brukar gå i taket för: en ny översättning av Alistair MacLeans "Åtta glas", det var på tiden, äntligen ska vi få läsa boken på det sätt MacLean hade velat ha den om han varit svensk, den gamla översättningen var ju så dålig, den nya är så bra, halleluja...

Jag kunde länka till fler gamla inlägg men jag låter det vara. Det finns ju så många. Över tusen. Istället tar vi en låt tycker jag. Skivarkivet, vad har ni...? "Are You Going With Me" med Pat Metheney...? Ja den får det bli. Med en rätt välgjord, privatgjord video till, skildrande en biltur upp i de kaliforniska bergen och sedan ner igen. Denna resa speglar osökt Pat Metheneys gitarr och Lyle Mays' orgel. Väl bekomme.




Relaterat
April: Obama: kanske
Det blir inget krig mot Iran
Den stora konspirationen
Bildreportage: Café Mannaminne
Foss: 2000-talets Foss (1979)
Övik, sett från Botniabanans perrong

Uppstigandet


"Uppstigandet" = ascension.

Låt oss tala om ascension. Vad händer då? Jag har tidigare sett detta ur filosofisk synvinkel. Fortfarande filosofiskt men mer konkret är frågan om denna uppstigning, denna fundamentala förändring av ens livsbetingelser, är att likna vid att dö. I band tre av ”The Law of One”, s 63, ställs nämligen denna fråga. Och där ges detta svar av entiteten Ra:
QUESTION: As this transition continues into 4th density activation, in order to inhabit this 4th density earth it will be necessary for all 3rd density physical bodies to go through the process which we refer to as death. Is this correct?

RA: This is correct.
Detta är, enligt David Wilcock, bara ett annat sätt att säga att ascension sker plötsligt, inte gradvis. Vi ”dör” men utplånas inte, lever bara vidare på en ny nivå: 4:e densiteten. Vi lever vidare på planeten jorden men på ett annorlunda existensplan. Moder Jord går från 3d till 4d och de som vill, de positivt, affirmativt, sinnade, följer med henne.

Detta är den positiva vägen. Den negativa då? – Den negativa vägen vid ascension är som asuras skuggtillvaro, ”holographically recreat[ing] what you already had” i en avkrok av astralvärlden.

Ascension är ett kvanthopp, en hänryckning, en skörd och ett uppstigande. Och ett slags "död". För en esoteriker är detta evident men för en materialist är det nog en stötesten. Men det är sörjt för det också. En icke-ideell, materialistisk person får nämligen efter nollpunkten en fortsatt tillvaro i 3d, med holografiskt återskapande av den tillvaro man nyss levt i.

Ascension torde vara tämligen likt ”att dö”. Så någon gradvis approch till 4d finns inte, inte i en vardagsmässig kontext – detta att man får ”lite 4d i taget för att vänja sig”. Nope. 4d eller inget, 4d eller skuggtillvaro på en surrogatvärld. På så vis är det kategoriskt och kanske svårt att fatta för kreti och pleti. Dock är det demokratiskt och bra: du får det som du vill ha det. Din vilja styr, din disposition avgör vart du hamnar: Deus non transferat hominem, sed homo se ipsum som Swedenborg sa. (Gud för inte över människorna [efter döden] utan människan själv.)

Relaterat
Ascension: metafysisk synvinkel
Timewave Zero
Drömboken
Foss: 2000-talets Foss (1979)
Wilcock: The Source Field Investigations (2011)
Bild: Angus McKie

tisdag 6 november 2012

Tillförsikt


Idag får USA en ny president. Vem som än vinner torde resulatet bli fortsatt färd mot ascension, högre energi, ökad andlighet. Ernst Jünger förutsåg detta redan 1929. Han sa: "Vi rör oss sedan länge mot den magiska nollpunkten. Endast den som förfogar över annorlunda, osynliga kraftkällor kan ta sig igenom den."
Ernst Jünger visar oss vägen till de andliga källorna, till de inre kraftfälten. Konsten att slå rot i sitt inre delade han med sin samtida Simone Weil. Hon kallade det enracinement.

Jüngers krigsdagbok, hans Journale för andra världskriget, börjar på våren 1939. Man märker här en allmän anda av tillförsikt, om det nu är rätta ordet. Kunde man verkligen känna så 1939, på randen till ett världskrig...?

Vad ska man egentligen kalla det som vidlåder denna text...? ”En positiv stämning”...? Där finns i alla fall en omisskännlig, stilla glädje i det personliga livet, med en Jünger som skriver, påtar i trädgården och njuter småborgerligt: "På eftermiddagen grävt trädgårdsland, sått rädisor och körvel. Läst Thornton Wilders ”The Bridge of San Luis Rey”.” (Kirchhorst, 4 april 1939) Någon månad senare (14 maj) får han så besök av en läsare, en korpral som tjänstgör i Braunschweig. Jünger gör reflektionen att denne tycks lida i tysthet. Här har vi förvisso ett symptom på det tryckande världsläget.

Men Jünger själv tyngs inte av något, han tycks inte lida av något denna tid – och just detta välbefinnande, denna trivsel i nuet märker man gång på gång i hans dagböcker. Även mitt i första världskrigets stålregn finns den obetingade tryggheten, jag visste ju att allt skulle gå bra säger han någonstans i ”I stålstormen”.

Detta är nåd, gudomlig nåd om man så vill.

Han kan ha dagar av vantrivsel men den jüngerska grundtonen tycks vara fri från ångest, fri från den där evigt malande rädslan som Kierkegaard talade om och som Heidegger utnämnde till en veritabel ontologisk kategori. Och är ångesten det, en egen ontologisk kategori, skulle den väl i så fall kunna återföras till mörkret. Det är närvaron av mörker, inbillat eller verkligt, som gör en ständigt rädd.

Men i Jüngers värld råder ett ljus, ett omisskännligt ljus – i det inre, hans ständiga referens. "Allt avgörs i det inre" heter det ju i slutet av dagboken med en referens till Goethe.

Ännu ett exempel på den jüngerska stilla glädjen i krigsdagboken är detta. Det handlar om ett besök i grannorten Burgdorf:
I eftermiddags i Burgdorf som jag alltid gärna besöker. Staden präglas av en oförstörbar torrhet, vars substans tycks kunna motstå historiens alla förvillelser. Förvisso finns där heller inte några spår av lyftning och högre flykt. Då jag ser de gamla husen, börjar jag hysa hopp om att människosläktet inte kommer att utrotas i första taget. Sent, men med eftertryck, börjar jag inse vad beständighet i livet vill säga. (26 maj 1939)

Blotta åsynen av en ordinär småstad värmer honom och den värmer även läsaren. Detta är ett paradexempel på tillförsikt.

Vi går vidare. Senhösten 1941 är förstås en hektisk tid, striderna framför Moskva har kört fast och Jünger tänker på Poes ”Malströmmen”, men ändå finns där ett större hopp hos honom:
Ändå är det märkligt att jag innerst inne besjälas av tillförsikt. Genom vågskum och molntappar strålar ödesstjärnan. Jag menar inte bara för egen del, utan rent allmänt. Under de här veckorna har vi passerat nollpunkten. (Paris, 18 november 1941)
Kriget har vänt. Inte för att de kommande åren är muntra, tvärtom, det blir bara värre. Men nazismen har nått sin kulmen, väldet expanderar inte längre; sommaroffensiven till Kaukasus nästa år är bara en dödsryckning. Dock, även när det är fortsatt mörkt, som 6 mars 1942 då det omtalas likfabriker i öst och bödlar som dödat tusentals människor med sina egna händer, säger Jünger att han tror att den sjuka som detta är symptom på går att bota: ”Om jag inte hyste denna tillförsikt skulle jag omedelbart bege mig ad patres.”

Paris 1943 är en plats med ljus och skugga, det framgår tydligt av Jüngers dagbok. En gnutta sol skiner på honom 7 maj. Han säger sig då gärna ta Métron i riktning mot Place d’Italie...
... eftersom färden ofta går ovan jord. Husfasaderna, som till synes utdöda bleks i solen, gör mig glad till sinnes; då jag ser dem vaknar en gammal ödleaktig drift inom mig. Bakom de solbelysta husväggarnas stillhet ser jag hur människor avspänt vilar ut i sina lägenheter, sitter och drömmer eller hänger sig åt älskogslekar. Man åker längs ett galleri med hemliga stilleben: bord, på vilka det står immiga glas och uppskurna meloner, en kvinna i röd badkappa som håller på att sprätta upp en roman, en naken man med helskägg som sitter bekvämt i en fåtölj och drömmer om sublima ting, ett par som delar en apelsin efter herdestunden.
Det gäller att njuta av ögonblicket, känna lycka här och nu: att förstå detta är nåd par preference. Som i Paris, 11 juni 1944, strax efter invasionen i Normandie som allt annat lika medför ökad osäkerhet:
Ånyo promenerat från Saint-Cloud via Route de l’Impératrice till Versailles. Även denna gång ett solbad i den lilla gläntan mellan kastanjerna. Under dessa vandringar tänker jag alltid: Det kan vara sista gången.
Mästaren Kong sa apropå det sista: ”En man ska leva så att han i varje ögonblick är beredd att dö.” Man ska alltid tänka ”det kan vara sista gången”, vad man än gör här i livet. Så lär man sig att uppskatta livet, uppskatta detta att vara vid liv.

- - -

Sommaren 1944: marken bränner under fötterna, 20-juliattentatet har kommit och gått och allt flyter. Hur härligt är det då inte att få sig den jüngerska, stilla glädjen till livs:
Sista lunchen hos La Doctoresse. Hem via Rue de Varenne där jag som alltid gladde mig åt de höga portarna som är typiska för de gamla palatsen i Faubourg Saint-Germain. De byggdes på det sättet för att högt lastade höskrindor skulle kunna köra in till stallen. En regnskur fick mig att göra ett kort besök på Musée Rodin, dit jag annars inte brukar känna mig dragen. (Paris, 30 juli 1944)
Återigen: detta är nåd, obetingad nåd. Det har inget att göra med att officeren Jünger lever i denna privilegierade tillvaro, där han exempelvis har tillåtelse att gå omkring civilklädd i det parisiska paradiset (låt oss kalla det ett relativt paradis jämfört med städer som Berlin, Köln, Leningrad, Kiev osv) – för han nämner förvisso även studer av vantrivsel, leda, trötthet i tjänsten. Att då ändå kunna känna glädje, ögonblick av lycka, det är en gudagåva och inget annat.

Även under arméns reträtt från Frankrike finns studer av stillhet:
Amerikanerna tågar in i Paris. I eftermiddags åter vid Meurthe. Vogesernas rundade bergstoppar och mörka klippor verkar lugnande, gör en medveten om den jordiska stabiliteten. (Saint-Dié, 23 augusti 1944)
Fler exempel på den där tillförsikten, den där obetingade glädjen mitt i stormen, finner vi i krigsdagboken för våren 1945 där småborgaren Jünger åter är i farten och njuter, ”sträcker ut sig i sin fulla längd” för att tala med Manuel Venator. Kriget är förlorat och ockupanter och frigivna krigsfångar vimlar förbi hans hus, men i det stora hela tar han det hela med ro, någon desperation eller panikångest råder inte i hans värld dessa dagar. Som 12 maj 1945: ”Guldregnet blommar, en springbrunn ur världens överflöd.” Detta är bilden som säger mer än tusen ord.

Då kanske kan invändas att alla författare som skriver och har en hobby (typ trädgård) är lyckliga. Men så är inte fallet. Själva skrivandet kan skänka lindring – men att vara lycklig även när man inte skriver, känna ro och tillförsikt även när man inte är uppe i sitt verk, det, tycks det mig, är sällsynt hos moderna författare. Jüngers frihet från ångest rent generellt, den ljusa grundtonen i hans verk, är en ständig källa till fascination. Det är något spontant och obetingat över det hela; det är som sagt gudomlig nåd, även om det där ”gudomlig” skulle sitta långt inne hos honom.

- - -

Det blir vinter detta 1945 och man har svårt att hålla sina hus varma. Men Jünger finner på råd:
Då det på grund av kylan knappast går att hålla i en bok, brukar jag på kvällarna med hjälp av två täcken konstruera en sorts tält, dit jag leder in en elektrisk lampa. Under sådana förhållanden läser jag än en gång med största nöje ”Tusen och en natt” i Insel-utgåvan. Vilken tur att jag räddat denna skatt i mitt bibliotek. Just i denna tid kan man avnjuta det som Stendhal sagt om den och som Hugo von Hofmannsthal upprepar i sitt förord: ”En bok som gör ett fängelse till den härligaste vistelseort.” (Kirchhorst, 13 december 1945)
Detta att sitta glad vid sin bok kan man kalla talent for living, att osökt sätta guldkant på vardagen. Och till den som är avundsjuk på den lätthet varmed Jünger har sådana ögonblick, kan nämnas: det går även att kommendera fram denna trevnad och stilla ro med blotta viljan. Allt som behövs är att ta ett andetag, att vilja ta ett lugnt andetag. Det har man alltid tid med.


Tidigare under det ödesdigra 1945 var Jünger för övrigt i Burgdorf igen, lokalsamhället som ingav honom en sådan märklig känsla före kriget. Den bildar ett slags informell slutvinjett till Jüngers andra världskrig, återigen en enkel bild men så innebördsrik att den bara kan citeras utan kommentar. Betänkt alltså att kriget praktiskt taget är slut här i detta maj ’45; hur mycket smärta och glädje finns därför inte implicit i dessa rader:
I eftermiddags var jag i Burgdorf och köpte frön. Vägarna är osäkra. Jag besökte också kyrkogården vid fattighuset där rosor och svärdsliljor lyste stilla på gravarna. (Kirchhorst, 26 maj 1945)

- - -

Vi har alltså sett hur Jünger kan känna glädje, nåd, tillförsikt i farans närhet. Han reflekterar över detta under sin ryska séjour:
Lukten från bödlarnas värld är ofta så märkbar att jag förlorar lusten att arbeta, att forma bilder och tankar. Illdåd har en förödande, deprimerande verkan; omgivningen blir ogästvänlig som om ett as låge gömt i närheten. Då förlorar tingen sin tjusning, sin doft och smak. Intellektet blir matt av de uppgifter det förelagt sig och som dittills varit stimulerande. Men just mot detta måste man kämpa. Färgen på blommorna vid den livsfarliga klippbranten får inte blekna för vår syn, om det så bara är en handsbredd från avgrundens rand. Detta är den situation jag skildrat i ”Marmorklipporna”. (Vorosjilovsk, 2 decmeber 1942)
Ett representativt citat från 1940 må återges, utan kommentar. Det är under framryckningen 1940 då Jünger tar sig tid att fånga lite insekter mellan varven:
Det paradoxala i sådana förehavanden mitt under katastroferna har inte undgått mig, men jag fann det samtidigt lugnande – här yppar sig rika fonder av stabilitet. Dessutom har jag sedan 1914 lärt mig arbeta i farans närhet. I vår tid måste man besitta ett salamandrinskt lugn om man vill nå sina mål. Det gäller särskilt fortlöpande läsning under såväl goda som dåliga tidsskeden; om man dagligen lägger på några tegelstenar kan man efter sextio eller åttio år bo i ett palats. (Bourges, 25 juni 1940)
Låt oss återvända till våren 1945, till 14 april närmare bestämt när amerikanerna kommit och gått och freden är nära. Freden innebar ju allt annat lika förlust, att ha varit med och förlorat ett krig, och detta att bli besegrad är nu ingen rolig känsla för en soldat, Jünger har blivit det två gånger – men han uppskattar det lätt anarkiska läget, civlisationens tryck försvinner och...
...”(l)ivet blir yppigare; förråd, rent av livsmedel, strömmar till. – Således satt jag uppe i mitt rum mellan alla mattor och böcker som i ett ökentält och fördjupade mig i mina brasilianska anteckningar. Bredvid mig stod en flaska bourgogne som Löhning deponerat här. Det vore straffbart att låta ett sådant vin falla i händerna på gossarna från Kentucky; min gode vän kommer att hålla med mig. För att jag inte skulle bli trött kom Perpetua eller Louise då och då upp med extra starkt kaffe, amerikanernas avskedsgåva.
Detta har inget i sig att göra med ”att gå igenom anteckningar”, få sig serverat kaffe eller något; det vore en materialistisk, betingad ståndpunkt. Det skadar såklart inte att ha livets nödtorft och lite till, men det är inte sakens kärna – för vad det handlar om är förmågan att genom och bortom det materiella känna ro, förmågan att njuta ögonblicket som sådant, att glädjas obetingat.

Allt som behövs är förmågan att se, att inse att man alltid har tid att ta ett djupt andetag som nämndes ovan. Man måste bara ha viljan att vila, viljan att komma till ro, att andas. På så sätt njuter man ögonblicket, så erövrar man detta gyllene ”här och nu”; så vinner man tillförsikt i varje läge. Man uppnår ”denna känsla av att ständigt vara på semester”, som Manuel Venator sa i "Eumeswil", vilket möjligen är Jüngers bästa uttryck för detta märkliga i att spontant känna trivsel, lycka om man så vill.

Som avslutning på denna del av artikeln ännu ett citat, ännu ett dagboksinlägg från andra världskrigets dagar. Det talar för sig själv:
I eftermiddags gatustudier bakom Panthéon, på Rue Mouffetard och i dess tvärgränder där något av livet i 1700-talets överbefolkade, förrevolutionära kvarter ännu dröjer kvar. Där bjöd man även ut mynta till salu, vilket fick mig att minnas en sällsam natt i Casablancas arabkvarter. Marknadsplatser är alltid rika på uppenbarelser; de är för oss barndomens och drömmarnas land.

Återigen förnam jag en stark känsla av glädje och tacksamhet över att denna städernas stad hittills kommit undan katastrofen utan skador. Hur många underbara ting får vi inte behålla om den liksom en ark, lastad till relingen med gammal och dyrbar frakt, når fredens hamn efter denna syndaflod och bevaras åt kommande sekler. (Paris, 7 augusti 1943)
- - -

Efter kriget slutade Jünger föra dagbok. Men på 60-talet, sedan hans samlade verk hade getts ut, började han igen: ”Siebzig verweht” (”Bortom sjuttio”) hette dena nya journal, han hade nämligen just fyllt 70. Och vid läsandet av denna sena dagbok slås man återigen av den existentiella glädjen.

Det ska förvisso inte förnekas att Jünger på äldre dagar blev lite pessimist. Sena dagboken har sina återkommande utfall mot den moderna världens uselhet och alltings förfall. Dock finns där positivare tongångar också; på det personliga planet är han överlag rätt optimistisk och resor och läsefrukter ger läsaren stimulans.

Det finns guldkorn i denna bok, en del energitillskott så att säga, anteckningar om den där eviga jüngerska tillförsikten. Som denna dröm, 12 december 1994:
I natt på ett vinberg; stockarna var fulla med gröna druvor – därmellan halvhöga småträd likt halvhöga dadelpalmer, grenarna böjde sig under lasten av hallon. En skylt sa: ”Tillåtet att plocka”.
Och samma dagbok för Wilflingen, 30 augusti 1970: ”I trädgården. Det hade regnat under natten; dimma hängde i buskaget. Ensam med löven, blommorna, frukterna...”

Och i Agadir, födelsedagen 29 mars 1974, medan han gör research för ”Eumeswil”, finner vi denna sammanfattning:
Är nu 79 år, därjämte full av idéer, även störande, överhuvud i varje ögonblick i huvudet som en associationskvarn, slutligen optimist. Som bildhuggaren Marcks, ännu äldre, sa om sig själv:
Kaum zu glauben,
Trägt noch Trauben.
Denna vistelse i Agadir var smått euforisk säger Jünger när han reser hem (ombord, 8 april 1974): ”Friska promenader i det moriska landskapet mellan havet och bergen med sina växter och djur, vid inre vindstilla.” Och sedan åkte han hem och skrev "Eumeswil"; det är så underbart att man nästan vill gråta. Man får vara tacksam för en dylik blomstrande ålderdom, för denna vitala ålderdomsstil i konstnärsskapet à la Rubens.
Not: Jüngers dagbok från andra världskriget består av volymerna "Strahlungen", "Jahre der Okkupation" och "Gärter und Strassen" (1942-1949). På svenska finns ett urval utgett som "Dagbok från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation", (Cavefors 1975). "Siebzig verweht" är hans dagbok från 1965-1996. Den finns inte översatt till svenska. Men mycket annat finns, se här.
Relaterat
Simone Weil
"Eumeswil"
Jüngers dagbok: Historia in nuce
Jünger på svenska
Ernst Jüngers Nya testamente

Etiketter

A-Z (5) abb (4) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (234) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (286) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (31) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (60) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (52) poesy (47) politikka (170) pr (44) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (97) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (7) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)