fredag 7 juni 2013

Adolf Hitler: biografisk skiss: 1889-1933



Disclaimer: jag är inte anhängare till Adolf Hitler. Härmed i alla fall en skiss över hans liv till och med 1933, då han blev Tyska rikets regeringschef. Det hette, då som nu, rikskansler. Mot slutet av detta inlägg (del 4) ges en bild av hans konstnärliga intressen och världsåskådning. – Samtliga Hitlerhistoriker jag läst har, av och till, tenderat åt karaktärsmord. Varenda sak som kan tolkas negativt i Hitlers liv gör så. I detta inlägg har jag försökt undvika defamering. Jag är inget objektivt orakel men jag vill ge en rättvis bild av vissa drag hos Hitler. Allmänna fakta till del 1-3 är från metapedia och wikipedia, del 4 hämtar basfakta ur Alan Bullocks ”Hitler – en studie i tyranni” (1985). Reservationer för eventuella fel.




1. Formande år

Adolf Hitler föddes 1889 i Linz i Österrike. Han var etniskt sett tysk/german, med mörkblont hår och blå ögon. Han var en begåvad pojke som läste mycket, men han saknade motivation att studera systematiskt. Han slutade skolan vid 16 års ålder utan betyg. När han var 13 hade fadern dött; fadern hette Alois och dog i januari 1903. Knappt fyra år senare dog modern (december 1907).

Medan modern ännu levde, 1905, flyttade Hitler till den österrikiska huvudstaden Wien. Där kunde han leva på en pension från sin döde far, av Metapedia kallad ”an orphan’s pension”. Alltså ett slags livförsäkring som realiserats. Om alla statstjänsteman hade en sådan vet jag inte, men jag misstänker det. Hitlers far var i alla fall tulltjänsteman i staden Braunau som gränsade till Bayern. -- Hitler, levande i Wien, ska även ha fått pengastöd av sin mor. Hon levde 1860-1907. Men 1909 var Hitlers pengar slut; hans hela fadersarv skulle utbetalas först 1913. I Wien hade Hitler misslyckats med att komma in på såväl konst- som arkitekturskolan, så han fick bo på ett härbärge för hemlösa. Konstskolorna krävde nämligen betyg från realskola/högstadium för inträde och Hitler hade inte detta slutbetyg. Det är den bild Metapedia ger av denna fas i Hitlers liv.

Hitler livnärde sig på diverse småjobb, som att sälja tavlor han målade. Dessa gjordes i regel med foton som förebild. Hantverket på dessa, må jag säga, är ganska gott. Det kan man se på de verk som överlevt in i våra dagar (se till exempel bilden som illustrerar detta inlägg). Objektivt sett hade nog Hitler kunnat bli en bra målare. Hans tavlor saknar kanske originalitet, men sådana här lärlingsverk är sällan originella. Att Hitler, som vi ofta fåtts att tro, var usel som målare är helt enkelt inte sant. God amatör med stor potential att bli professionell konstnär skulle jag vilja säga om hans bildkonst.

I maj 1913 fick Hitler hela sitt fadersarv. Fadern hade som sagt dött 1903. Modern dog 1907. Att han först nu fick arvet torde ha berott på en åldersbestämmelse. Nu kunde han flytta till München, som lockade: detta var i Hitlers ögon en riktig tysk stad, inte så mångkulturell som Wien. Nog hade även Wien sin arkitektoniska och estetiska lyftning, Hitler hade uppskattat det, men han retade sig samtidigt på det mångnationella myllret i denna Österrikes huvudstad.

- - -

München var för sin del huvudstad i den tyska delstaten Bayern, styrd av huset Wittelsbach. En av denna dynastis kungar var ”drömkungen” Ludvig II, han som byggt medeltidsslottet Neuschwanstein och som understött Wagner. I München fanns många fina byggnader, som Frauenkirche, Königsplatz, kungaresidenset, Alte Pinakothek, Feldherrnhalle och Odeon. Allt detta ökade Hitlers intresse för arkitektur. Han studerade vid denna tid även Houston Stewart Chamberlains germansk-ariska ideologi. Tidigare hade Hitler lyssnat på Wagners musik och möjligen även läst denna kompositörs rasteoretiska skrift, "Das Judenthum in der Musik". Hitler antas även ha läst texter av en tyskvurmare vid namn Adolf Lanz, en figur med pseudonymen Lanz von Liebenfels. Det ansågs i vissa kretsar fint att vara adlig på den tiden.

Exakt vad Hitler läste är nog möjligt att forska fram, men det ska tillstås att han i självbiografin "Mein Kampf" inte nämner några boktitlar. Han går direkt in på idén. Tendensen i den ideologi Hitler anammade var annars att ställa arier mot judar: arier/vita/germaner stod för en ädel, strävsam, heroisk kultur, judarna för motsatsen.

Hitler var till statstillhörigheten en österrikare, boende i Tyska riket. Österrike och Tyska riket var två skilda stater så han var tekniskt sett invandrare. Rikstysk medborgare blev han inte förrän i mitten av 20-talet. Dock var han som nämnt etnisk tysk så det var inget uppseendeväckande i sig med denna flytt till München. Han var ingen belastning för Tyskland utan hade sitt arv att leva på. Han var för övrigt född i västra delen av Österrike där man kände sig nära befryndade med Bayern. Bayern var vidare del av det uppåtgående Tyska riket, Bismarcks och von Moltkes stolta imperium, i skarp kontrast mot Österrikes döende mischmasch.

Kriget mellan Tyskland och Frankrike-England-Ryssland bröt ut i augusti 1914. Då bad Hitler de bayerska myndigheterna att få tjäna i ett bayerskt regemente. Han hade förstås kunnat tjäna i den tyska paktbrodern Österrike-Ungerns krigsmakt, sin medborgarskapsmässigt ”egna” krigsmakt. Men han sägs ha prövats av de österrikiska myndigheterna men frikallats, detta i februari 1914. (Källa: Wikipedia)

Nåväl, när kriget brutit ut kan kraven för rekryter ha sänkts en aning, även i Tyskland. Man visste att ett blodigt krig stod för dörren och då behövdes stora led av reserver för att fylla luckorna.

Att Hitler tog värvning i bayerska armén kan med skäl hävdas var vederhäftigt. Det var i linje med hans pro-germanska ideologi. Han flyttade till Tyska riket för att han ville det, och han tog tjänst i bayerska armén för att han ville det.



2. Armén

Hitler placerades i det 16:e Bayerska Reservregementet. Han var ordonnans, en farlig befattning: en budbärare som rörde sig mycket i stridslinjen med uppgift att vidarebefordra order, muntliga och skriftliga. Han sårades ett par gånger, till exempel av en handgranat samt av senapsgas. Han fick båda klasserna av järnkorset för tapperhet i fält. Återigen, eftervärlden har gjort allt för att förringa Hitler, men han gjorde sig de facto förtjänt av medaljerna. En kopia på utlåtandet för första klass-järnkorset ges här.

Generellt kan sägas att vissa personer blommar upp i soldatlivet, även om de aldrig tänkt sig en sådan karriär. Hitler torde ha hört till denna persontyp. Militärlivet med sina utmaningar, sina klara papper, sina order och uppgifter, sin krisverksamhet – handla rätt och överlev, handla fel och dö – verkade inspirerande på honom.

Efter Tysklands nederlag i kriget kvarstod Hitler i armén. Ledningen ansåg honom värd att ha som politisk spion. Visst verkade armén här i en gråzon. Man ogillade kapitulationen och fredsslutet. Uppfattningen att armén förråtts av politiker i Berlin spred sig i armékretsarna, bland annat eftersom arméchefen Hindenburg överlåtit åt rikskanslern att formulera beslutet att gå med på vapenvila. ("Du vet vad svaret blir", lär Hindenburg ha sagt till kanslern. "Jag tar en promenad.") Det var ett fulspel av armén, helt klart. Tyska armén hösten 1918 var slutkörd. Man försvarade förvisso landet med en obruten front men någon kraft att fortsätta kriget fanns inte. Den misslyckade våroffensiven, följd av de allierades sommar- och höstoffensiv, var ett drama man inte kan förneka.

Dolkstötslegenden är, mer eller mindre, en legend. Nog fanns det krafter på hemmafronten som var emot alla former av försvar, men detta är svårt att påvisa.

Hitler kvarstod i armén som Verbindungsmann, en kombination av förbindelseman, rapportör, stabsbiträde och polisspion. Han tillhörde ett av arméns Aufklärungskommandos, det vill säga en spaningsavdelning. Nu skulle man spana på politiska fiender, det vill säga röda och bolsjeviker. Dessa samhällsomstörtande krafter var i full aktion i Tyskland då. Ryssland hade fallit för kommunismen i november 1917 och liknande regimer kom i Bayern (april-maj 1919) och Ungern (mars-augusti samma år).

I september 1919 fick Hitler, som arméagent, order att besöka ett möte hållet av Deutsche Arbeiterpartei. Ledaren Anton Drexler ska ha imponerats av Hitler. Partiets styrelse hade då sex medlemmar. Hitler valdes nu in som nr sju i styrelsen. Som partimedlem blev han nr 55. -- Detta DAP blev med tiden Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei, NSDAP; namnet lär ha föreslagits av Hitler. I mars 1920 lämnade han armén och blev heltidspolitiker. Följande år blev han NSDAP:s ledare. Han höll tal och samlade än större åskådarmassor. Han var emot Versaillesfreden som sa att Tyskland bara fick ha en armé på 100.000 man. Grannländerna Polen och Frankrike hade miljonarméer. Att kritisera detta, plus att skylla allt på judarna, gav partiet vind i seglen.



3. Politiker

För att beskriva den följande utvecklingen, kan man börja med att ta en titt på situationen i Italien.

Italien hade varit Tysklands fiende i kriget. Men trots att Italien 1918 stod på den segrande sidan hade kriget inte gett landet något. Många var missnöjda med landets förnedring och stagnation. Kommunisterna gjorde sitt för att destabilisera det än mer och hota med röd terror. Då tog högerkrafter, delvis med rötterna i kriget (band av krigsveteraner, fasci di combattimento), makten genom att helt sonika marschera mot Rom och tilltvinga sig makten kuppartat. Konstitutionen skrevs om och en korporativ riksdag inrättades. Landet kom att ledas av ett högerdiktatoriskt råd.

Denna kupp inspirerade Hitler. Planen blev nu för hans nazister att med delar av den sydtyska radikalhögern, och med stöd av armén och frikårer (krigsveterans-förband med legal status som hjälppolis), att gripa makten i delstaten Bayern. Bland annat hade man general Ludendorff, hög general från kriget, med ombord. Han ska av Hitler ha setts som något av de högerradikalas ledare vid denna tid. (Källa: Wikipedia)

Detta var ölhallskuppen eller Münchenkuppen, utförd i november 1923. Den misslyckades. Hitler och några medaktörer dömdes till fängelse. Ludendorff frigavs, trots att han varit lika inblandad. Men hans status som krigshjälte talade för att frikänna honom.

Hitler dömdes för högförräderi. Att försöka gripa makten med våld brukar leda till sådana åtal. Fem år löd straffet. Medan han satt i fängelse skrev han ”Mein Kampf”. Jag håller inte med om allt som står där. Men till exempel kapitel två, om läroåren i Wien, är välskrivet. Boken är inte alls oläslig, så där som karaktärsmördarna vill påstå.

Hitler frigavs ur fängelset i december 1924. Dels var sentimentet i Bayern för Hitler och hans verksamhet (det rådde tidvis svält, ekonomin var svajig, Versaillesfreden var impopulär och radikalvänsterns experiment i Bayern och Ungern hade inte gett mersmak), dels utfärdades en allmän amnesti för politiska fångar då. År 1925 var Nazistpartiet annars i en svacka. Man hade i allmänna val fått några riksdagsplatser, både i Bayern och i riks-riksdagen i Berlin, men i övrigt låg rörelsen för fäfot. Men Hitler ville tydligen ha det så, allt för att kunna kontrollera partiet bättre. Någon konkurrent till ledarposten hade inte tillåtits träda fram. De följande åren ledde Hitler partiet i nya kampanjer, inriktade på legala former och riksdagsval. Kuppstrategin var avskriven efter Münchenkuppens misslyckande 1923.

Den nya metoden var också lyckosam. Hitler blev förvisso utsedd till Tyska rikets regeringschef, rikskansler, i januari 1933. Nazisterna ingick då en koalition med andra högerpartier. Men med finter, knep och brutala metoder tog man successivt hela makten. Detta brukar kallas salami-tactics, att från en koalition successivt avskära mindre radikala bundsförvanter. Den blev även använd av kommunister i Östeuropa efter 1945. Det var då man gav metoden dess namn.



4. Intressen

Mycket kan sägas om Hitlers bana. Men som utlovat har jag bara skissat den till 1933. Nu ska det handla om hans konstnärliga och andra intressen.

Som antytt i ingressen sysslar Hitlerhistoriker ofta med karaktärsmord. Britten Alan Bullock, som skrev en massiv biografi på 60-talet, är inget undantag. Också han förfaller till snubbor, som när han på s 337 antyder att Hitler i musikväg ”bara” gillade Beethoven, Wagner och Bruckner samt operetter som Läderlappen, Glada änkan och Donizettis Regementets dotter. Jaha, så kulturlöst...! Hur bred var då en Churchills musiksmak får man fråga, Stalins, Roosevelts...? Hade de överhuvud sett en opera, samlade de på operapartitur...? Jag retar mig på sådana stildrag hos Bullock. Men jag är tolerant. Och Bullock kan, som den ärlige historiker han är, även berömma Hitler för hans talanger som talare och ledare. Det görs på flera ställen i boken.

Bullocks hela biografi är inte ämnet för detta stycke. Det är bara kapitlet ”diktatorn” i slutet av biografins del 2 (”Rikskanslern”), s 322ff, som intresserar mig här. För där ges en rundmålning av Hitler som person med diskussion om hans intressen, åsikter och läggning. Härmed ett och annat om detta med fokus på konst och litteratur.

Hitlers musiksmak har redan nämnts. Och jag har bloggat om den förr. I detta blogginlägg berättas om Hitlers Wagnervurm. Den tidiga operan ”Rienzi”, om en italiensk folktribuns väg till makten, var en av Hitlers favoriter.

Vad gäller konst så gillade Hitler enligt Bullock ”de klassiska grekiska och romerska förebilderna och romantiken; gotiken och renässansen var för kristna för honom” [s 337]. Hitlers intresse för arkitektur är omvittnat. Han diskuterade ofta utkast och planer med Albert Speer. Och i besöket i Paris efter ockupationen 1940 fascinerades han av Paris’ stadsbild. Detta var för övrigt hans första resa utanför den tyskspråkiga världen. Hans andra var när han tidvis ledde östfrontsfälttåget från en stabsplats i Ukraina (Werwolf, ej att förblanda med Wolfsschanze i Ostpreussen).

Vad gillade Hitler i litteraturväg då? Bullock går inte in på det. Annars är det omvittnat att Hitler gillade Ernst Jüngers förstavärldskrigsbok "I stålstormen". Jag får intrycket att Hitler inte var så mycket för skönlitteratur (poesi, romaner) utan att han i regel läste historiska skildringar, biografier och monografier. Bullock omvittnar hans historiska intresse [s 346]. Västvärldens historia samt Europas, särskilt Tyskland historia, kunde Hitler ganska bra. Och rasideologiska traktater som dem av Houston Stewart Chamberlain (”Die Grundlagen des neunzehnten Jahrhunderts”) och Lans von Liebenfels hörde som nämnts till hans danande läsupplevelser. Möjligen kan även namn som Heinrich Gotthard von Treitschke (etatist, hyllare av Bismarcks blod och järn-politik) och Karl von Haushofer (geopolitisk ideolog) räknas in i Hitlers ideologiska rustning.

För övrigt kan det tilläggas att Hitler nog inte var ateist. Han talade ofta om försynens makt, försynens inverkan (lat. providentia). Men han närmade sig i övrigt en socialdarwinistisk syn på tillvaron där allt är kamp; vidare ansåg han att blodet (= etniciteten) spelar avgörande roll i historia, kultur och mänsklig tillvaro och att ledarskap är fundamentalt i mänsklig verksamhet. För detta med kamp, tillvaron som strid, kanske Nietzsche i texter som ”Zarathustra” och ”Der Wille zur Macht” var en förebild. Detta förutom att Hitler själv upplevat tillvarons hårdare sidor i Wien och under första världskriget. Man överlever inte som individ om man inte tuffar till sig och i någon mån är beredd att kämpa för sig och sitt. Alla som vet vad det handlar om här i världen förstår detta.

Slutligen vad gäller kvinnor så gillade Hitler dem. Och de charmades av honom, som Henny Hoffmann, dottern till hans fotograf, filmaren Leni Riefenstahl och engelskan Unity Mitford. [Bullock s 342]. Hans svärmande för systerdottern Geli Raubal och Eva Braun var äkta. Med den sistnämnda gifte han sig ju även i krigets sluttamp. Han var då fri att göra vad han ville, friare än någonsin eftersom kriget var förlorat, så han gjorde vad han ville och gifte sig med sin livskamrat sedan mitten av 30-talet. Så vad än Hitler var så inte var han ointresserad av kvinnor.




Relaterat
Hitlers musikintresse
Skämta inte om Hitler, då är karriären över
Spinrad: The Iron Dream (1972)
von Luck: Pansarchef på östfronten och andra platser
Östfronten 1941-45
Adolf Hitler: Alplandskap

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (82) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (50) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (27) att vara Svensson (226) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (11) bing (294) biografi (16) bloggish (59) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (12) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (34) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (2) esoterica (117) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (119) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (67) islam (6) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (24) kuro (2) libyen (18) link (32) lite litteratur (96) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (42) multiversums mytolog (5) natio (66) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (53) pil (5) poesy (46) politikka (192) pr (52) pred (3) Priest (14) prophecy (21) rymd (2) sanskrit (9) sf man minns (99) small candies (125) Smaragdeburg (6) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (15) tempel (31) Tolkien (4) topp5 (8) typer (15) USA (18) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)