torsdag 8 augusti 2013

Recension: Älskade fascism (Arnstad 2013)


I det gamla Rom kallades polisen liktorer. Deras makt att straffa symboliserades i yxor, instuckna i spöknippen. Spöet kallades fascis, pl. fasces. Med spöna gavs spöstraff och med yxan dödsstraff. Dessa fasces blev symbol för makten att straffa, ja för statens ordningsmakt över huvudtaget. Därför är fasces den traditionella symbolen för polis (inre ordning) och militär (yttre ordning = försvar av rikets gränser). Och därför ser man fasces både i svenska polisens vapensköld samt som dekor på stängslet vid Armémuseum i Stockholm (för det senare, se bilder). Jag undrar vad Henrik Arnstad skulle tolka denna prydnad som. Kanske som fascism...! Och det kan man ju göra om man vill. När Mussolini skapade sin fasciströrelse tog han namnet från dessa fasces. Partiets symbol blev en yxa fastsatt i ett spöknippe, precis en sådan som liktorerna bar.




Henrik Arnstad (1967-) gör i sin senaste bok en rundmålning av nationalismen som ideologi och praktik. En delaspekt av nationalismen är fascismen, som Arnstad är fixerad vid. Därför titeln ”Älskade fascism” (Norstedts 2013). Det är en personligt hållen översikt som tar en titt på högerradikalismen i Europa igår och idag.

Man kan inledningsvis ställa sig frågan: är Arnstads bok effektiv som pamflett, som "brandfackla i debatten"? Målet är väl bland annat att svartmåla SD och få det att framstå som ett fascistiskt parti. Jag skulle vilja säga: hade denna bok kommit våren 2010 hade den kanske kunnat ge propagandisterna ytterligare ammunition inför valet. Kanske hade SD inte kommit in i riksdagen då.

Kanske. Men nu, när vi fått höra massiv kritik av SD i 3,5 år sedan valet, så vet vi ju att det bara gagnar dem att komma i spotlighten, järnrör eller inte, fascism eller inte. Massinvandringen har fortsatt, dess anhängare har slut på argument. Och SD har, enligt både Sentios och Demoskops marsmätningar, fördubblat sitt stöd sedan valet. Därför kommer nog Arnstads bok inte att bli ett dråpslag mot SD och radikalhögern. Tidsandan håller på att svänga. Fasciststämpeln var utnött redan innan "Älskade fascism" utkom. Nationalism, kanske i form av ”nationalism light”, är här för att stanna.

- - -

Arnstad går på med fasciststämpeln på varje sida. SD är fascistiskt. Breivik är fascist. Och i Europa är allt, även kulturnationalism (som ju är mildare än så kallad etnonationalism) fascism. Och under andra världskriget kan Mannerheim anklagas för att ha förverkligat en fascistisk agenda, att erövra Fjärrkarelen.

Arnstad granskar fascismen. Men av hans bok att döma får man väl säga att han har förstått fascismens estetik. Mussolinis mönsterstad Sabaudia besöks i prologen. Det är en vacker turiststad. Det tycker Arnstad är hemskt. Vidare noterar han att fysisk styrka sysselsatte gårdagens högerradikaler. Idag, kan jag meddela, kallas det bodybuilding, löpträning och pilates, sammantaget en hobby för många svenskar. Men Arnstad vet mer. Inte bara fysisk styrka premierades av den politiska nationalismen: ”kunskap och intellektuell skärpa kunde hyllas av fascismen” (...) ”Idealet syns i män som Nietzsche, Wagner och D’Annunzio.” En högerradikal intellektuell ”var en orädd gestalt som strävade bortom kända gränser, en andens krigare och äventyrare.”

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Så vad är Arnstads syfte med en sådan exposé? Jag får nästan för mig att de vänstermänniskor som läser boken snarast blir mer intresserade av fascismen på kuppen. Effektivt som anti-SD-propaganda är det i alla fall inte.


Om Finland talas det en del i boken. Det hävdas till exempel att 30-talets extremnationalism inom Lapporörelsen förverkligades av Finlands anfall på Sovjet 1941. Arnstad skriver att Mannerheims krigföring ”utmärktes av krigsförbrytelser, koncentrationsläger, massdöd och Finlands medverkande i Förintelsen. Den finska fascismens utrikespolitiska drömmar gick i graven då de sovjetiska arméerna besegrade Finland.” Leve Stalin alltså...? Bör Arnstad kallas stalinist? -- Men jag håller mig för god för dylik name-calling.

- - -

Nåväl. Vad med Arnstads övriga påståenden? I Hufvudstadsbladet 29/3, i Stefan Lundbergs artikel ”Finland deltog i Förintelsen”, citeras fil dr Markku Jokispilä som är kritisk till Arnstads påståenden. Jokispilä framhåller bland annat detta:
- Lapporörelsen fanns inte 1941.
- Koncentrationsläger fanns och krigsbrott förekom, men dessa ”var inte det mest karakteristiska för Finlands krig”.
- Finland överlät 8 judeflyktingar och 47 ryska judiska krigsfångar till Tyskland. ”Arnstad förfalskar inte fakta i sig, men han behandlar dem starkt selektivt och överdrivet” säger den finske historikern.

Jokispiläs säger bland annat att de finska krigsbrotten var marginella. Jag håller med. Det var liksom inte Dirlewanger-brigaden à la ’44 som anföll på Näset och i Fjärrkarelen 1941. IR 13, IR 41 och alla deras systerregementen hade hög krigstukt.

Vad gäller Finland uppehåller sig Arnstad även vid vinterkriget 1939. Sovjets anfall på landet ses av honom som befogat eftersom Stalin ville kväsa det radikala sentiment som Lapporörelsen skapat. Det kan låta som extrem tolkning. Det är det också. Detta narrativ brukade en gång i tiden förekomma i stalinistiska versioner av vinterkrigets bakgrund. Arnstad svartmålar hela Finlands borgerlighet plus de moderata socialdemokraterna, det vill säga folkmajoriteten, som 1939 ville försvara sitt land mot angrepp. Hur man ens kan se Sovjet som moraliskt berättigat att anfalla det lilla Finland förstår jag inte. Men de var väl ”fascister”. Sällsynt fascistiska var väl antagligen Svenska Frivilligkåren, dessa 8.000 man från Sverige, från alla läger, som drog österut för att hjälpa Finland i försvarskampen 1939-40. Arnstad antyder det; i en P3-debatt förra året om vinterkriget ska han ha nämnt att en av SFK:s kompanichefer, Martin Ekström, var organiserad nationalist.

Så vad anser Arnstad? Ska Armémuséum i Stockholm ta bort sina exposéer av SFK och vinterkriget? Det är ju fascistiskt att lyfta fram dylika saker tydligen.

- - -

Fascism är enligt Arnstad en ultranationalistisk rörelse med nationens återfödelse som mål. Intervjuad i SvD 28/3 (”Henrik Arnstad skärskådar fascismen”) sa Arnstad bland annat att högerradikalism à la SD erbjuder framtidstro. De har ett kärleksbudskap: de älskar sitt land.

Det har han ju rätt i. Och han har rätt i att högerradikalismen i alla tider kan sägas ha nationen i högsätet. Nationen är lika med folket, av lat. natio, jag är född. Att lyfta folket som politikens bas – etniskt, kulturellt och historiskt – det är nationalismens mål igår och idag. Och den fasciststudent som noterar att 30-talets höger vurmade för krig noterar samtidigt att detta idag inte finns på kartan, inte realpolitiskt. Dagens europeiska radikalhöger vill inte ha krig.

Om krig kan tilläggas att det idag ges ut en massa böcker om krig. Och det anser Arnstad vara synd. I slutkapitlet noterar han hur nationalismen går framåt, bland annat yttrat i konservativ historieskrivning: ”marknaden synes oändlig för tillbakablickande och nationalistiska verk om fornstora dagar. Om fältherrar, kungar och krig.” Det är ett faktum att många böcker om historiska krig ges ut idag, men de är knappast nationalistiska i sin ideologi. Författare som Anthony Beevor och Peter Englund är ju vänster. Och övriga krigsförfattare är tämligen opolitiska. Men visst, symboliskt sett uttrycker dagens böcker om krig något slags heroism och nationalism.

- - -

Arnstad beskriver den moderna europeiska högerns ideologi ganska bra. Som den franska Nouvelle Droite, som var en metapolitisk rörelse: idédebatt, utgivning av pamfletter och seminarier skulle här ersätta reell politisk verksamhet i partier. Från 1968 och framåt resulterade Nouvelle Droites idédebatt i sådant som att tona ner talet om ras och biologism, utan att helt glömma idén om etnicitet och nationell särart. Nouvelle Droite fokuserade ideellt på etnisk homogenitet kontra mångkulturalism. Man skulle bekämpa kosmopolitism, rotlöshet och atomisering och ersätta dem med ett fokus på ”autentisk nationell kultur”.

Inom denna ram var Alain de Benoist en skarp profil. Han ville lyfta nationell särart utan att för den skull hänfalla till biologism. Globalisering, nivellering och mångkulturalism utplånar ju allt som en ångvält. Nationell särart raderas ut och kvar blir en öken av McDonalds och stormarknader. de Benoist var emot det och Arnstad belyser detta. Han anser att Nouvelle Droites metapolitiska samling indirekt bidrog till det franska politiska partiet Front Nationals framgångar.

- - -

Arnstad säger att Nouvelle Droite ”genomförde ett intellektuellt Herkulesarbete som lyckades bortom vad som någonsin kunde ha ansetts möjligt före kalla krigets slut och 11 september-attentaten.” Verkligen? Nåväl, kanske det. Arnstad anser vidare att dagens radikalhöger visat stor förmåga att växa. ”De demokratiska valen i Europa har fått en helt ny dimension, bortom den invanda kampen mellan parlamentarisk demokratisk vänster och höger.” Sant är i alla fall att höger av SD:s typ (och liknande partier i England, Holland, Frankrike och Ungern) växer på bekostnad av bland annat socialdemokratin och den traditionella arbetarrörelsen.

SD tar förvisso röster från alla håll: från borgare och sossar och andra. Men om vi fokuserar på den traditionella arbetarklassen, låt oss se vad Arnstad säger. Hans analys är korrekt i sina huvuddrag anser jag. Så vad händer i västvärlden idag: jo, tung industri flyttar ut och arbetarrörelsen förborgerligas. Vissa tidigare arbetarlager utbildar sig mer och blir medelklass medan de som blir kvar, de med mer begränsad utbildning, blir utsatta för mångkulturell berikning på arbetsmarknaden och i bostadsområdet. Arnstad säger inte exakt det sista, men han citerar Kevin Passmore, som säger: ”Samtliga partier började tala enbart för dem som vunnit på omvandlingen av ekonomin, medan förlorarna övergavs utan någon som representerade dem.”

Men eftersom vänstern är etniskt blind förvägras dessa förlorare att komma till tals. Man kan säga: dessa vita människors vardag förvägras att bli politisk. Massinvandringen möts av vänstern enbart med klassanalys. En etnisk analys förekommer inte. Men även en sådan måste vägas in i bilden anser jag. Det har vänstern vägrat göra. Därför, anser jag, drivs arbetarklassen högerut.

- - -

Slutkapitlet i Arnstads bok heter ”Vi som satts att leva i besvikelsens epok”. Det belyser för sin del hans stridsmoral. Det vill säga: att han möjligen saknar den. Han tycks i alla fall inse att han och hans vänsterläger förlorat den metapolitiska kampen. Han erkänner att socialismen och nyliberalismen aldrig erhöll någon ”folklig entusiasm”. Och ekologismen av idag saknar optimism. Luckan för framåtsyftande ideologi fylls därför idag av nationalismen.

Arnstad påstår detta i sin bok. Han tillfogar en massa varningar och svartmålningar, men till ingen nytta. Nationalismen är här för att stanna, vare sig som etnonationalism, kulturnationalism eller ”nationalism light”. Och nationalismen är inte ensidig. Den kan nog kombineras med miljöhänsyn och frihetsfrågor. Det ena utesluter inte det andra.




Relaterat
Historikernas roll i mediekriget: Hagerman, Harrison, Arnstad och Englund
Intervju: regimkritisk författare
Drakens spegelbild (essäer 2009)
Grönt ljus (dikter 2009)
Skallet från den kapitolinska varginnan (essäsamling 2009)




Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (57) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (138) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)