onsdag 14 augusti 2013

Recension: Into the Wild (Penn 2007)


Härmed en titt på Sean Penns film "Into the Wild". Den kan få en att reflektera över västerlandet, Nietzsche, heroism och annat.


1.

När man betraktar en sådan film som ”Into the Wild” (2007) finns det olika saker att utreda. Dels konstverket i sig, dels personen som är ämnet för filmen. För det är en film med dokumentär grund. Vad gäller det konstnärliga kan jag säga att Sean Penns regi av denna film är ypperlig, liksom casting, berättarteknik och foto. Jag återkommer med exempel på detta.

Filmens ämne, Christopher McCandless sista år och död, är svårare att utreda. Men jag ska göra ett försök. Jag läste nämligen på Wikipedia att denne kritiserats för vad han gjort. Frågan är: var McCandless en hjälte eller inte? Var han genuin?

Jag anser att han var 100% genuin. Man kan tänka sig andra sätt att ”finna sig själv”, men på det stora hela anser jag att hans val var sunda, ja mer eller mindre optimala. Hans livssaga är konstistent, berikande och inspirerande. McCandless var en faustisk, det vill säga västerländsk hjälte av mytologiska dimensioner.

Jag försvarar McCandless. Och jag opponerar mot denna utsaga av Sherry Simpson (i Anchorage Press 28/3 2004): ”I’m puzzled by the way he’s emerged as a hero.” Vadå...? Du kan inte förstå att han ses som hjälte...? Då säger jag: McCandless levde på egen hand. Han gjorde vad han kände för. Han var, i eminent mening, en fri man. Kanske var han lite naiv, kanske skulle han ha förberett sig bättre för sin Alaskasejour. Men ”minimala förberedelser” låg i hans natur. Han levde på gränsen, det var hans livsluft, och att sitta ner och planera systematiskt låg inte för honom.

Man kan nog gå till väga på andra sätt för att luffa, leva på ett skosnöre och förkovra sig andligt. Men utifrån sina förutsättningar mötte McCandless tillvaron på ett beundransvärt sätt anser jag.

Christoper McCandless (1968-1992) var en komplex person. Han rymde många aspekter. Han var ”macho” (paddla nerför en strid fors utan hjälm, utan förberedelser; överleva 100 dar i Alaska med minimala ransoner), han var hövlig och betalade för sig (han var ingen arrogant småtjuv, annars en beundrad attityd i dagens kultur bland backpackers, dropouts och andra), han var alternativ (han ogillade pengar och ogillade städer, men inte systematiskt utan mest för att det moderna samhället hindrade honom från att tänka fritt). Mer kunde sägas om hans filosofi, men genom sitt blotta exempel har han för alltid skrivit sig in i historieböckerna. Han är en modern existensialist, en operativ kunskapare.

”Operativ kunskapare”: det är jag som hittat på termen. Den handlar om en västerländsk erfarenhet, om den faustiska människans sätt att meditera. Man tycker ju att McCandless för sina universitetspengar hade kunnat löpa sig en stuga i skogen för att där sitta och filosofera över tillvaron, ”finna sig själv”, så som hans Alaskaresa skulle göra. Men att sitta still och göra ingenting låg inte för honom. Unga västerländska män har i gemen svårt att sitta still. Nej, ut och gestalta livet är mer inspirerande. Man vill ge sig ut på operationer, idag i form av resor hit och dit, i form av krigsspel, långresor, äventyrssport och så vidare.

Först genom att göra något kan man höja sig mentalt. Stillasittande meditation uppnår samma sak, men västerlänningen är inte lagd för det på samma sätt som österlänningar. Först genom att leva på gränsen kan vi koppla av. ”Att söka vila i handling” är natuligt för oss. McCandless är ett ypperligt exempel på det. Han var en Operativ Kunskapare par preference. Först när man gett sig ut på en Operation kan man uppnå Kunskap. Detta är existensialsm för 2000-talet, en förädling av idéer tidigare dryftade av en Ernst Jünger, en Chatwin, en Saint-Exupéry och en Simone Weil.

McCandless läste inte dessa. Och han var smått ateistisk, att döma av filmen. Gud nämns bara av den gamle man han möter innan Alaskaresan, spelad av Hal Holbrook. Samme Holbrook-figur säger att man behöver inte umgås med folk jämt. Guds närvaro finns ju i allt runtomkring oss. Filmen tycks argumentera mot det när McCandless på slutet säger något om hur glädje bara är värt något när den delas. Men han var annars väldigt omeddelsam mot sin syster, som inte gjort honom något ont. Han ogillade sina föräldrar, sa upp bekantskapen och stack hemifrån efter college-examen. Men varför hörde han inte ens av sig med ett brev till systern?

Och var han inte elak mot sina föräldrar på detta sätt, att bara ge sig av och aldrig meddela sig med dem igen? Filmen skildrar föräldrarnas Via Dolorosa härvid. Men jag anser att McCandless hade rätt. Ens föräldrar har inga anspråk på en. De har avlat en, de har satt en till världen. Förutom det vet jag inte hur man i evighet ska gottgöra detta materiella faktum. Visst får sig McCandless en tankeställare när det hippiepar han möter berättar att de har en son som bara stuckit. Men att McCandless ska känna skuld för sin behandling av föräldrarna, för sin icke-meddelsamhet, förstår jag inte. Varför kunde inte föräldrarna och systern inse: OK, han har stuckit, vi får aldrig se honom igen. Låt oss glädja oss över den tid som varit.

Man kan säga: kärleksfulla föräldrar ska låta sina barn gestalta sina egna liv, inte göra dem till livstidstjänande slavrobotar.



2.

McCandless var, kan man säga, nietzscheansk: detta att leva på gränsen för att frigöra sinnet. Filmen visar detta ypperligt. Och den visar på mycket annat: hur folk kan mötas och berika varandra – hur en snubbe, frigjord från sin naturliga miljö (medelklass, utstakad väg till fin karriär) far runt bland arbetarklass och hippies och ger dem tankeställare genom en hint där, en tanke där, ja genom sitt blotta väsen. Filmen har massor av välcastade birollsinnehavare, som Vince Vaughn, William Hurt och Thure Lindhardt. Det är som om man på vägen hittat ”genuine locals” och stoppat in dem i filmen. Men det är bara proffs hela vägen. Det säger något om Sean Penns osökta regi. Kristen Stewarts 16-åriga hippiebarn är till exempel ett under av nedtonad spelstil. Mötet mellan henne och McCandless (han spelas av Damien Hirsch) är väldigt äkta. ”It is great acting, and more than acting” som filmkritikern Roger Ebert sa i Chicago Sun-Times 28/9 2007. Kort sagt: Damien Hirsch IS Christopher McCandless.

Det talas inte mycket om Gud Men en scen gör det i överförd mening. Det är under någon av McCandless Alaskadagar då han är ute och tar in landskapet. En viss hymn spelas, antagligen gjord av Eddie Vedder som gjort det sublima soundtracket. Hymnen är ett rop: I AM...! I AM...! Och detta är även den av Kristus yttrade, centralt ontologiska utsagan, framhållen av en sådan som Rudolf Steiner. Roten finns i GT:s ”Ego sum qui sum”, sagt av gudsuppenbarelsen i den brinnande busken och upprepad i Kristi sju ”jag är”-sentenser i Johannesevangeliet.

”Jag är” är filosofins kärna helt enkelt. Det är existensialismens, ja själva det mänskliga varats utgångspunkt och mål. McCandless måste, kan man säga, lämna civilisationen bakom sig för att inse denna grund. Filmens McCandless, stående i vildmarkens storslagna sceneri, med hymnen ”I am” ekande mellan bergen – det kan inte bli starkare än så här. Bättre kan la condition humaine inte gestaltas.



3.

Denna film har ett dramatiskt slut. Ett visst öde väntar McCandless i Alaska. Ändå förmedlas, just innan det, en väldig värme genom tillbakablickar. Man får i blixtbelysningar se vad som händer de människor han mött på vägen, hur de lever vidare med sina liv. McCandless blir något av en Kristusfigur, inte övertydligt, men mer eller mindre så. Han förnekar de anspråk familjen har på honom men han tar inte igen dessa anspråk på andra. Till exempel möter han hippieparet med äktenskapstrubbel. Med vissa subtila gester för han dem samman igen. Det är snyggt, och det är annorlunda för att vara en Hollywoodfilm.

Sexscener är i denna film överflödiga. Som vid ett tillfälle: Kristen Stewarts figur lägger sig upp för honom, men han avvisar henne av åldersskäl, hon är inte byxmyndig. Det är i sammanhanget en trovärdig scen. McCandelss är inte på luffen för att röka och kröka och pöka brudar. Han är ute för att leva på kanten, höja sig mentalt genom utmaningar. Nåväl, hur denna film gestaltar möten som dessa kan bli iscensatt och påhittat, men det är i så fall inte iscensatt enligt Hollywoodmall typ 1A. Jag skulle gärna ha sett Kristen Stewart låta täckelset falla, men Sean Penn visar rejäl återhållsamhet här. För det och tusen andra saker i denna film ska han ha cred.

- - -

Var McCandless nietzscheansk? Var han påverkad av filosofen Friedrich Nietzsche? Kanske kan Jon Krakauers biografi ”Into the Wild” (1997) ge det definitiva svaret. Vissa citat som återges av McCandless dagböcker och brev ger i alla fall en viss nietzscheansk känsla. Det är en vital rigorism utan etiska och sedvanligt kristna inslag. ”Lev farligt, lev hårt”: det är ”vital rigorism à la Nietzsche och McCandless levde så.

Nåväl. I sin sista anteckning innan McCandless dog tackade han Gud (”I have had a happy life and thank the Lord”). Och visst sa han ”happiness is only real when shared”. Det skulle inte Nietzsche ha sagt. Men vissa andra McCandless-citat, ur Krakauers bok, har nietzscheansk smak. En vital filosofi om att leva på gränsen för att höja sig andligt. Som i detta sjok, som är tätt på heroiska utsagor:
The very basic core of a man's living spirit is his passion for adventure. The joy of life comes from our encounters with new experiences, and hence there is no greater joy than to have an endlessly changing horizon, for each day to have a new and different sun.
Direkt efter sägs detta, om att ”leva galet”. Det är en gonzo-version av Nietzsches ”lev farligt”:
If you want to get more out of life, you must lose your inclination for monotonous security and adopt a helter-skelter style of life that will at first appear to you to be crazy. But once you become accustomed to such a life you will see its full meaning and its incredible beauty.
Mäktig är denna aforism, om behovet av styrka, väldigt nietzscheanskt:
The sea's only gifts are harsh blows, and occasionally the chance to feel strong. Now I don't know much about the sea, but I do know that that's the way it is here. And I also know how important it is in life not necessarily to be strong but to feel strong. To measure yourself at least once. To find yourself at least once in the most ancient of human conditions. Facing the blind death stone alone, with nothing to help you but your hands and your own head.
Här anspelar McCandless på Henry David Thoreau, om detta att kärlek, fair play och tro är underordnat sanning:
I'm going to paraphrase Thoreau here... rather than love, than money, than faith, than fame, than fairness... give me truth.
McCandless tog namnet Alexander Supertramp när han var på luffen. En superluffare. Och Nietzsches ”övermänniska” heter ju på engelska ”superman” – så ja, man kan nog säga att McCandless hade vissa nietzscheanska drag. Och hans på slutet erövrade gudstro motsäger inte detta. Julius Evola visade ju att även gudstroende kan ta Nietzsches filosofi till sig. Viljestyrd vitalism är fullt förenlig med esoterism och fromhet. ”Vilja till makt” handlar i dessa fall endast om ”vilja till makt över en själv”. Att driva sig högre och högre, leva på gränsen för att nå en högre mental nivå.

Christopher McCandless visade i en modern kontext hur man lever ett sådant liv. Kalla det nietzscheanskt, kalla det faustiskt, kalla det vad du vill. Men han var genuin. Han var sann. Han var trovärdig utifrån sina förutsättningar och mål.




Relaterat
Friedrich Nietzsche
Simone Weil
Ernst Jünger
MacLaine: It's All in the Playing (1987)
Melinas resa

Inga kommentarer: