söndag 29 december 2013

Suggo -- ett samlingsbegrepp för musik av Bowie, Tangerine Dream, J-M Jarre, Popul Vuh...


Nyss hade jag en följetong om dynontologi här på bloggen. Det var en lära i praktisk etik, ett sätt att spara mental energi. Här ska det handla om musik som passar till ett dynontologiskt liv. Det är, kan man säga, musik för en Operativ Kunskapare.



Det finns i detta ämne massor av musik att titta på. Det rör sig om instrumentalmusik, synth-, ambient- och filmmusik. Det är, som jag kallar det, suggomusik.

Suggomusik är soundtracket för den meditative dynontologen. För att nå trans medan man lyssnar, för att nå bortom Bortom till stereons toner, är följande musikverk att rekommendera.

En rimlig utgångspunkt för modern suggomusik är David Bowie. I mitten av 1970-talet började han experimentera; han frigjorde sig från sedvanligt låtsnickeri och erövrade ny musikalisk terräng. Lyssna till exempel på början av titelspåret på ”Station to Station” (1976): tågljud mixas in i musik och skapar ett nytt, existensiellt amalgam. Man är där, i världen, på väg mot okänt mål. Det är dynontologi i ett nötskal.

Bowie fullföljde sin dynontologiska, meditativa musikskapelse på de följande skivorna ”Low” och ”Heroes” (bägge 1977). Spår som ”Warszawa”, ”Art Decade”, ”Subterraneans”, ”Sense of Doubt”, ”Neuköln” och ”Moss Garden” från dessa verk är stilla, delvis atonala saker av tidlös skönhet. Man kan även ta den mer traditionella ”Speed of Life” från ”Low” som exempel på denna experimentella fas i Bowies karriär: trots sin formella, melodiska struktur är detta exempel på obeskrivlig musik. På dynontologisk musik...!

Bowie spelade in dessa skivor i Berlin. Där verkade även en annan suggo-kung: Edgar Froese med gruppen Tangerine Dream. Soundtracket till filmen ”Thief” från 1981 är en höjdpunkt i suggomusik. Trots sin klassiska skolning har Froese och hans grupp känsla för modernt tempo; det är ”låtar”, det är lyssningsbart. Och det är emotionellt en bild av Berlins regnvåta gator, muren och allt, trots att det är spår till en amerikansk film. Det är existensiell suggo i bekanta-obekanta länder. Bäst är spåret ”Diamond Diary” som för mig sammanfattar mycket: det är ljus och skugga, ungefär som under en nattlig tågresa. Städer passerar omärkligt förbi utanför tågfönstret. Och i vargatimmen ser man Skapelsens Under, man får en vision och man når ett svar, når en känsla av klarhet.

Så kan man känna det. I övrigt är Tangerine Dream en smula mörk musik, en smula tung; den är inte alldeles lättlyssnad trots sin popgrupps-sättning (trummor, synt, gitarr). Alla förförs inte av Froeses patosfyllda landskap. Men jag gör det. Jag gouterar besläktade verk i Tangerine Dreams katalog som ”Force Majeure”, ”Logos” och delar av ”Encore”. Ja, man kan köpa random skiva av Tangerine Dream och vara ganska säker på att man förs bort i dynontologiska marker. Jag har aldrig hört något genomdåligt Tangerine Dream-verk i alla fall.

Tangerine Dream har kallats ”new age-musik”. Men det fäster inte riktigt. Nog är musiken andlig och meditativ, men det hela har för stor verkshöjd för att kunna passa in i en genre. Mer passande i new age-facket musikaliskt är kanske japanen Kitharo. ”Silk Road” är en meditativ resa över öde högslätter. Och ”Millenium” har storslagna vyer. Kitharos verk är som helhet mer positiva än Froeses, men kanske också lite väl formlösa. Nåväl, Kitharo har patos och han har fört mig till dynontologiska marker. Men Tangerine Dream är lite mer slitstarka i min smak, om man nu ska jämföra.

- - -

En suggomusiker i sin egen art är tysken Florian Fricke. Soundtracket till ”Aguirre” (1975) är själva definitionen av suggo. Fricke och hans grupp Popul Vuh kom här så långt man kan med syntbaserad stämningsmusik. Redan första tonen förtrollar dig. Detta musikstycke (= ledmotivet) är ett tillstånd. En bandloop, en evig slinga. Sedan gick Fricke vidare med mer akustisk musik, suggestiv även den, men den teutoniska, majestätiska atmosfär som ”Aguirre” förmedlade är något ”out of this world”. ”Aguirre” är en Caspar David Friedrich-målning i toner.

- - -

Patosfylld suggo har även gjorts av fransmannen Jean-Michel Jarre. Lyssna på 70- och 80-talsverk som ”Souvenir of China”, samt de tidiga faserna av ”Equinoxe”, ”Oxygene” och ”Revolutions”. Jarre kan osökt få med dur och moll i sina verk. Höjdpunkten av ”Equinoxe” är till exempel sann eufori, efter en trevande nattlig uppmarsch. Det kan behövas i alla dessa mollstämda landskap.

Men moll behövs förstås också. ”Vi behöver kontraster för att se helhet" som Ragnhild Wiborg sa. Och man får inte vara rädd för att vila i mollstämda lägen. Sedvanlig new age-musik tycks mig nämligen vara ängsligt rogivande, den ska gå ner som en karamell, men Jarre, Froese och Bowie när det begav sig var inte rädda för att ”bo i ruiner”, ströva i hjärtknipande nejder och skåda mot silvervita himlar. Det måste inte vara sol klockan tolv på dagen jämt. Dessa musiker förstod det och för det är jag dem tacksam.

- - -

En musiker som i någon mån tog upp Bowies mantel och gav oss pop-suggo, var David Sylvian. ”Gone to Earth” (1986) och ”Secrets of the Beehive” (1987) är lyssningsbar, meditativ pop, med väl avgränsade låtar utan alltför mycket atonala utflykter. Men PATOS, det finns här i rikt mått. Musiken kan tyckas lätt depressiv och ”regnig” men den är sober. ”September’s here to stay”...

Central suggo är förstås den engelska gruppen Pink Floyd. De kunde även lägga till sång och skriva sublima texter. Jag tänker dock inte analysera några texter här. Jag vill bara säga att Pink Floyds psykedeliska blues, målad av Dave Gilmours gitarr och fördjupad av Rick Wrights syntspel, inramat av Roger Waters lyriska patos, är ett ovärderligt meditativt instrument. Deras 70-talsverk som ”Echoes” och alla följande fyra plattor (”Dark Side of the Moon”, ”Wish You Were Here”, ”Animals” och ”The Wall”) är Operativ Kunskap i ontologiska länder.

Tyskland är en fruktbar mark för suggestiva toner. Landets musikarv från Bach, Beethoven och Wagner förnekar sig inte. En nämnd tysk är Edgar Froese. Och den tyska gruppen Kraftwerk är för mig en osökt suggo-musikalisk operatör. Man hade en image av ”teknik, robot, inga känslor” men det var bara ytan. ”Autobahns” solglittrande landskap, ”Trans Europe Express” sublima europeiska resa, skivan ”The Man Machines” ”Neon Lights” och titellåt (den på slutet), de ger alla en meditativ-romantisk känsla, en sublim emotion av transartat slag. Minns här även singeln ”Tour de France” (instrumentella versionen): tar man cykeltemat bokstavligt får man här ett sannskyldigt dynontologiskt ledmotiv. Att gestalta livet med fysträning och se sublima landskap under tiden, det är min vision av denna 80-talslåt. Huvuddelen av alla dessa verk kom på 70-talet.

- - -

Det finns massor av suggomusik. Inte bara moderna musiker har detta drag; man kan hitta suggo i Liszts ”Mazeppa”, i Smetanas ”Die Moldau”, i Dvoraks 9:e symfoni, hos Wagner och Eric Satie och hos en sådan som Sjostakovich. En fas ur den sistnämndas 11:e symfoni (jag tror satsen heter ”Palatstorget”) var ju märklig: ett tonartsglidande never-never-land av andlig skönhet och styrka. Och detta återgavs på soundtracket till TV-serien ”Cosmos” 1981. Där fanns även verk av Bach, Rimsky-Korsakov och Alan Hovhaness. Så man behöver inte begränsa sig till populära musiker om man vill ha ett suggo-diskotek. Men jag gör det här för att slippa sväva ut.

Ledmotivet till TV-serien ”Cosmos” skrevs annars av greken Vangelis. Där kan man tala om en andligt upphöjd kompositör. Jag känner en gospelartad lyftning i hans verk, utan att det på något vis blir programmatiskt. Och han har även sinne för mollstämda marker. Sant är i alla fall att Vangelis-verk som ”Rêve” från ”Opera Sauvage”, ”La petite fille de la mêr”, ”Albedo 0,39”, temat till ”Chariots of Fire” samt ”Rachel’s Song” och ”Memories of Green” från ”Blade Runner”-soundtracket, plus Cosmos-låtarna ”Beaubourg Part II” och ”Entends-tu les chiens aboyer” är helt omöjliga att förbigå när man skriver en suggomusikkrönika. Ja, de är omöjliga att förbigå när man sammanfattar västerländsk musik överhuvud taget. Vangelis musikstycken har charm, de slår an hos folk, och det utan att någonsin vara simpla. De är ibland bedrägligt enkla, som ”Rachel’s Song” och ”Rêve”. Vangelis musik spränger alla ramar och känns ändå märkligt bekant. Han påminner oss om vilka vi är.

- - -

Suggomusik kan ofta ta formen av fillmusik. Musik skapad att ge känsla, målande musiklandskap, ”incidental music”: här skapas ofta osökta pärlor. Utan att gå in på detaljer anser jag att dessa soundtrack är klart dynontologiska i sina meditativa partier:
. Queen, ”Flash Gordon” (1980, frånräknat titellåten och klimax finns här ett och annat av Brian May, Roger Taylor och Freddie Mercury som är oändligt stämningsfullt och osökt)
. Tomita: ”The Bermuda Triangle” (1979, bisarr musik med vissa poänger)
. Thomas Dolby: ”Gothic” (1987, skräckfilmsmusik med vissa sublima partier)
. Ry Cooder: ”Paris, Texas” (1984, cool gitarrmusik: öknen som psykologiskt landskap)
. Graeme Revell: ”Frank Herbert’s Dune” (2000, även här är det öknen, i form av en ökenplanet, som får kompositören att skapa tidlöst vacker, patosfylld suggo)
. diverse ostasiatiskt (80-talsfilmerna ”Merry Christmas Mr Lawrence” och ”The Last Emperor” får musikaliskt symbolisera dynontologins influenser från Asien. Ryuchi Sakamoto är med på båda och en viss David Sylvian sjunger ledmotivet till den förstnämnda, en pentatonisk suggo)
. Ennio Morricone (såväl hans musik till spaghettiwesterns som en del annat är populärt och lättlyssnat men oändligt suggopräglat, som ”C’era una volta il West” från Arena Verona 2005 med Susanna Rigacci som sångsolist, och med The Man himself vid dirigentpulpeten)
Utöver det finns enstaka låtar av diverse pop- och rockkompositörer. Suggo-listan vore inte komplett utan ett omnämnande av låtar som dessa:
. Pat Metheney Group: ”Are You Going With Me” från ”Offramp” (1982, en samba av osökt slag, en ontologisk resa bortom Bortom)
. Iron Maiden, ”Prodigal Son” (en låt från 1981, lite experimentell med framträdande akustisk gitarr, en rätt otypisk Maidenlåt men en av deras bästa)
. Jimi Hendrix, ”51st Anniversary” (singellåt från 1967, en av de första låtarna Experience gjorde, återhållsam som nyssnämnda Maidenlåt, ändå medryckande och obeskrivbar)
. The Mission, ”Severina” (ur den så kallade depprocken kom denna låt, en patosfylld rocksång av elegiskt slag)
. Donna Summer: ”Love to Love You Baby” och ”I Feel Love” från 70-talet, transartade discolåtar, klart annorlunda saker när de kom, möjligen med ett drag av det ljudlandskap Kraftwerk visat vägen till. Erotiken är minsann inte bara köttslig, den är andlig...!
Den centrala suggomusiken är instrumental, utan sång. Ändå finns det som jag visat vissa låtar med sång som passar inom paradigmet. Suggomusiken finns, som sagt, överallt. Bara det är bra musik, patosfylld musik, musik med en känsla för tillvarons djup, musik med känsla för vad det innebär att Leva i Tillvaron, så kan den passera som suggomusik.

Det är ingen exakt vetenskap att säga vad som är respektive inte är suggo. Det ovanstående är i alla fall mitt försök att ringa in denna svårfångade entitet som kallas SUGGO.




Relaterat
Dynontologi -- en lära för människor i tillvaron
Herman Lindqvist
Friedrich Nietzsche (1844-1900)
David Nessle (1960-)
Åke Ohlmarks (1911-1984)
Målning: Caspar David Friedrich

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)