torsdag 31 oktober 2013

Avslöjande: Denne författare är en fara för samhället


Det finns en författare i vårt land som kallats "en fara för samhället". Källan för detta påstående är Svt.se 18/11 2011. Och ni ser honom på bilden ovan.


Jag heter Lennart Svensson. Jag är författare och skribent. Jag har varit publicerad i tidningar som Nationell Idag, Nya Tider, Vårt Försvar och Flygrevyn. Jag är med i antologier som "Vansinnesverk" och "Morpheus Tales -- The Best Weird Fiction". Den sistnämnda kom ut i juni i år.

Jag är känd för alla och envar som inte bott under en sten de senaste tio åren. Jag är kontroversiell: jag har kallats "nazi”, ”fara för samhället" och ”fyllo i tunnelbanan som yrar om världens undergång”. Samt sådant som ”foliehatt”, ”knasboll” och ”mentalt sett bara en tvärhand hög”. Samt ”narcissist”, ”desperat”, ”dryg”, ”loser”, ”hjärnbefriad”, ”lögnaktig”, ”fjant”, ”pajas” och ”en stor, fet, smutsig rasist”. Det sista sas av signaturen LucNN på Flashback.

Jag har även kallats ”rasistbloggare” och ”högerextrem”. Samt ”meningslös och tröttsam skribent”, ”intressant” och ”sinnessjuk”.

- - -

Jag jagas av "eliten". De har ett horn i sidan till mig. De ogillar att det finns en regimkritisk författare som jag som publicerar vassa texter. Hur ska man annars tolka denna "affär", då jag var riksintresse. Nåväl. Detta buller i november 2011 kan sammanfattas som: I woke up one day and found myself infamous. För att anspela på Byron.

Jag är alltså Värre Än Hitler. Om man får tro folk. Nåja, hellre ökänd än okänd. Vill ni köpa mina böcker går ni hit. Detta bokpaket för 120:- säljer bra. En av böckerna i paketet, "Eld och rörelse", har jag bara tre ex kvar av så passa på.


Relaterat
Antropolis, Till Smaragdeburg och Eld och rörelse
Morpheus Tales -- The Best Weird Fiction
När "eliten" var efter min skalp
Samnationalism -- en möjlighet
Sverige behöver en ny berättelse

onsdag 30 oktober 2013

Reportage: När jag besökte Leningrad 1987


Jag besökte Leningrad 1987. Idag heter staden Sankt Petersburg. Jag kan förstå att ryssarna inte vill ha diktatorn Lenins namn på sin stad. Men för mig kommer staden alltid att vara ”Leningrad”. Och i denna tillbakablick kommer såklart inget annat namn än Leningrad att användas för staden.




Jag besökte Leningrad 1987. Det fanns paketresor att köpa, en fyradagsvistelse med allt inkluderat. Flyg från Stockholm med Finnair, mellanlandning i Helsingfors. Logi på Hotell Pulkovskaja i stadens södra periferi. Hotellet var modernt och nybyggt men saknade viss charm. Det var som ett tio våningars Esso motorhotell, tyckte jag.

- - -

En lustig sak med vissa tunnelbanestationer var detta: plattformarna var helt avskilda från spåren. Mot spåret vette en vägg, avbruten av automatiska dörrar. Dessa dörrar svarade mot tågets dörrar. När ett tåg kommit in och stannat öppnades samtidigt stationens och tågets dörrar, man slussades in säkert i vagnen. Detta hindrade till exempel själmordskandidater från att hoppa framför tågen. Men om nu detta var så bra, varför hade inte alla stationer denna manick...?

- - -

Leningrad så som jag minns det var stort. Och delvis ganska vackert. Från mitt besök minns jag klassicismens praktpjäser som Vinterpalatset, Smolnyklostret och det ena och andra palatset. Och Isaks- och Kazankatedralen, mycket läcker klassicism, och anblicken av Kyrkan på blodets nationalromantik. Palatstorget i kvällsljus hade sin charm. Men det fanns även slumliknande miljöer mitt i stan. Paradgatan Nevskij prospekt var, 1987, något av en Potemkinkuliss.

Men visst har även det nernötta och försummade sin charm. En spårvagnsfärd på Vasilijön var fascinerande. Denna ö i Neva, denna stora Nevaomflutna ö var tänkt att bli stadens centrum, men detta kom med tiden att ligga på fastlandet i söder. Under färden på denna ö såg man i alla fall ovårdade gräsmattor, ful bebyggelse, gigantisk bebyggelse, arkadhus och en del snyggare hus av typen ”engelsk terrasslänga”. Det fula och försummade, inte helt förslummade men garanterat ”ej lämpat för turistvykort” – sådana anblickar är vad jag som resenär vill ha. Jag kände samma sak när jag 1978 var i Italien med min mamma och pappa. Att flanera i Ricciones centrum med omärkliga hyreshus, biografer och torg med en sepiabrun spårvagn parkerad gav mer än att se Venedigs Dogepalats. Nåja, det ena utesluter inte det andra. Men jag vill ha mer än palats och kyrkor.

Vasilijön: jag klev på en spårvagn vid Nevakajen. Betalningen var för sin del mycket enkel: bara att stoppa en slant i en låda, vrida fram sin biljett och riva av den; klart. Någon konduktör fanns ej. Annars hade förstås detta Sovjetryssland sin överbemanning såsom affärer med ”gå till disken med varan, gå till separat kassa och betala, gå tillbaks till disken och visa kvittot”.

Jag åkte spårvagn i Leningrad. Ack så fascinerande. Med veven i botten for fordonet genom nernötta miljöer, rena Tarkovskij. Och på slutstationen klev jag av. Jag hade inget annat ärende där än att se mig om, flanera planlöst. Vad såg jag då? Där på slutstationen såg jag ett megakomplex i den nedgående solen, ett vitt mastodonthus av sedvanliga ryssproportioner, gjutet till guld i släpljuset. Man kunde se sådana stora pjäser här och där, som ett visst palats jag såg i centrum under en bussfärd: ett stort torg låg framför, en Leninstaty presiderade mitt på och i fonden låg det stalingotiska bygget. Det kan få en att tänka på Ernst Jüngers vistelse i Ryssland under hans spionresa 1942, då han skulle sondera stridsmoralen och revoltbenägenheten hos AG Syds officerare. I Vorosjilovsk, 24 november 1942, skriver han till exempel:
Jag bor i GPU-byggnaden, som har jättelika dimensioner liksom allt annat som hör till polisens och fängelsernas värld. Här fick jag ett litet rum med ett bord, en stol, en säng och framför allt hela fönsterrutor. Jag hittade också en spegelskärva som jag kan använda vid rakningen. Efter de senaste dagarnas erfarenheter inser jag vilket värde dessa ting har.

- - -

Jag hade helpension. En middag på hotellet kunde bestå av sådant som kokt oxtunga och Pepsi Cola med rysk etikett. Ville man på kvällen ha sig en bit mat kunde man gå bort till ett sämre café på en våning och köpa en korvmacka. Det var mer ister än korv.

- - -

Någonstans under min vistelse i denna stad var jag ute och gick. Det var nere på stan. Det var en solig eftermiddag. Någonstans under denna promenad såg jag polisen hantera en överförfriskad herre. Folk tittade på när de ledde in honom i jeepen – en militärgrön ryssjeep. Man hade strängt taget inte ”polis” i detta Sovjet, man hade ”milis”. Så var det tämligen allmänt i dåtidens Östeuropa, har jag hört (som i Polen). Vad detta innebär juridiskt vet jag inte.


Det fanns en cisternformad byggnad intill i denna polis-scen, möjligen en t-banenedgång. Takfrisen hade ornament. Det fanns även träd intill, riklig grönska. – Varför jag noterar denna helt banala sak med polisen som gör sitt jobb vet jag inte. Men jag minns den. Jag gillar bilder som dessa eftersom de inte finns på bild i turistbroschyrerna. Det är det välbekanta obekanta, det är Livet i all sin rika mångtonighet helt enkelt.

- - -

Alldeles utanför mitt hotell fanns ett monument över kriget, över de 900 dagarnas belägring (platsen heter Ploshchad Pobedy). Hotellet låg vid en stor rondell och i mittområdet hade man placerat det hela: en obelisk av röd granit på vilken det överst stod ”1941-45”, och i anslutning till det avlånga postament på vilka statyer av arbetare och soldater, matroser och civila, var placerade. Dessa bronsgestalter var sant heroiska, de var tidlösa i sin urbildliga glans. De var Hjältar helt enkelt, ja mer än så: Människor.

Att få se dessa bronsgestalter, belysta av den nedgående solen, var en överjordisk upplevelse. Det går bortom krig och fred, det är något mer än så: något arkeofuturistiskt, något lyftande, något obeskrivligt.

Monumentet hade även ett museum. Det var intrikat ordnat: i den norra brännpunkten av arrangemanget fanns en rund försänkning man nådde via en trappa. Där, på ena sidan, fanns museet. Men det var stängt då jag var där. Nåväl, det var ett värdigt monument. Egentligen finns väl inga fula krigsmonument. Inga som jag sett i alla fall. Med stridsvagnar, soldater, brons, huggen sten med mera – hur kan man misslyckas...?

- - -

Krigets Leningrad. Nog stötte jag på det. Jag köpte till exempel Sjostakovitjs ”Leningradsymfoni” på Dom Knigi. Det var en massiv inspelning av 7:e symfonin, den heroiska musikaliska speglingen av andra världskriget. Först är det lite kaotiskt, det är reträtten. Sedan kommer en diskret militärtrumma; det är hejdandet av reträtten, det är motstånd som bjuds. Sedan kommer temat, som växer. Det är stridens hetta. Sedan kommer en dramatisk klang! Det är frontgenombrottet. Sedan kulmen med återigen smått kaotiska drag. Det är befriandet av fosterlandet. Också detta är ett värdigt konstverk i ämnet. Och odödligt, det existerar bortom begrepp som krig och fred. Innehållet fick sin impuls av kriget men formen är tidlös. Och det är vad konst handlar om: att dikta om något konkret eller vardagligt och ge det tidlös prägel.

Mitt krigiska Leningrad – vad såg jag? Jag såg en BTR-60 uppställd vid Kronverk, ett utanverk till Peter Paul-fästningen. Jag vet inte vad denna, moderna, då ännu brukade åttahjuliga tingest gjorde där. Nåväl, man hade sina militärförband i staden och detta var prov på det. Annars såg man knappt några soldater i gaturummet. Men i Peter Paul-kyrkan, stadens första kyrka, byggd på 1700-talet, såg man jag en erövrad svensk fana. Antagligen från Poltava. Det är inget att säga om det. Vi har ju erövrade ryska fanor i Stockholm; förr brukade sådana hänga i Riddarholmskyrkan. Levertin (var det väl) sa att luften där ”är av segerfanor sval”. Sedan dess tror jag fanorna förts till Armémuseum.

Och så är det: dubiöst erövrade krigsbyten kan man tvingas återlämna, men aldrig fanor tagna i strid. Dessa har man blött för, soldater har vågat livet när de tagit dem. Advokater och byråkrater ska inte i efterhand komma och schackra om dem.

- - -

Jag minns en glasskö på Moskovskaja prospekt. Det var en lång kö, men eftersom det bara erbjöds en sort gick det fort. Det var vaniljglass med rån, mycket god.

- - -

Apropå kyrkor. Jag var som sagt inne i Peter Pauls-kyrkan. Där fanns en byst av Peter den store. Friska blommor prydde den. Jaså minsann, men han var ju tyrann...? Jämfört med Stalin blott en bysmed kanske (för att bruka A. J. P. Taylors karakteristik) men en värre tyrann än vår Karl XII. Exempel på hans brutalitet: efter avrättningen av en älskarinna (hovdamen Marija Hamilton, som begått diverse brott), tog han upp det avhuggna huvudet och föreläste för menigheten om de anatomiska delar man såg i snittytan (källa Troyat, ”Peter den store”). Karl skulle aldrig göra något sådant. Han kanske övade sin svärdsarm med att hugga huvudet av kalvar men brutal på Peters vis – nej.

Men jag avviker. Det skulle handla om kyrkor. Jag var inte in i några fler. Det kan jag medge nu, så här efteråt, att jag ångrar. Men jag var ingen ”kyrknjutare” (= privatreligiös estet som sysslar med enskild andakt i templen) på den tiden. Jag stod dock en gång på Nevskij Prospekt och beskådade Kazankatedralen. Den var och är pampig med en halvcirkelformad kolonnad framför sin centralkyrka, ett tämligen unikt arrangemang. Denna praktpjäs bar då den infama texten: ”Museum för religionens och ateismens historia”. Verkligen en nerklassning. Men såklart är det hela åter ett tempel nu och inget annat. Gudstjänsterna återupptogs här 1992 har jag fått veta.

Kazankatedralens förnedring symboliserar annars att kristendomen var satt på svältkost i Sovjet. Men man ska även komma ihåg att Sovjet inte var något Albanien med religionen helt utrotad. Den ortodoxa kyrkan levde vidare. Man hade gudstjänster i vissa smärre kyrkor. Redan under kriget 1941 märkte ju kommunisterna att truppen stred bättre om den fick ha sina präster. Något måste man ju ge det hinsides. Här kommer jag att tänka på en Väinö Linna som tvärt säger ”det spelade ju ingen roll förstås”, detta att stänga en stupads ögon. Det tycks mig väl nihilistiskt. Lite väl bolsjevistiskt, om man får säga så. ”Det fanns inga ateister i skyttegravarna” brukar man annars säga. Så är det nog. Linnas ateism är i sammanhanget rätt ovanlig. Men visst, han skildrar även hur fänrik Kariluoto oförhappandes finner sig läsa en bön för en stupad. Den scenen återger hur den vanlige soldaten ville ha det. På den tiden hade många ännu kristendomen som mönster för sin andlighet. Idag kan mönstret vara delvis annat. Men i någon mån andliga, det är majoriteten av folk alltid. Ateister är en minoritet. De flesta tror på ”något”.

Kyrkan levde vidare, även under Stalin. Marxism-leninismen var öppet ateistisk, på programmet stod bekämpning av allt kristendomen stod för, men den klarade inte av att helt utplåna religionen. Och som organisation och kyrkförvaltning klarade sig den ryska kyrkan denna tid delvis på donationer från utlandet, från privatpersoner. Ibland var det frågan om rena investeringar: exilryssar köpte kyrkorna av sovjetryska staten. Hur ofta detta förekom vet jag inte, men ett exempel har jag. Hans von Luck säger i sina memoarer att när han kom till Smolensk sommaren 1941 överraskades han av att se dess katedral välhållen. Tyskarna tog staden, den hade delvis förstörts av flyganfall, men:
Mitt bland ruinerna pekade katedralen mot himlen. Den tycktes vara i stort sett oskadad. Jag följde kvinnorna och gubbarna och gick in i katedralen och blev djupt imponerad av dess skönhet. Den verkade orörd. Altaret var smyckat med tända ljus och många ikoner som var rikt prydda med guld kastade ett högtidligt ljus över katedralens inre.

[von Luck s 80]
När von Luck frågade hur katedralen kunde vara i så gott skick, svarade prästen detta: ”Omedelbart efter revolutionen köpte ryssar som hade emigrerat till Amerika på tsartiden kyrkan med alla dess skatter från Sovjetunionen, som på den tiden var i stort behov av amerikanska dollar. Katedralen är amerikansk egendom och därför är nästan allting intakt.” [ibid]

- - -

Här slutar mitt reportage om Leningrad. Det var ett kvartssekel sedan jag var där, men ännu spelar i mitt inre åsynen av Leningrad i aftonljuset – av Vinterpalatset, av Kazankatedralens krökta arkader, gesisms och friser och balustrader, av Isakskatedralens gyllene kupol och av Ploshchad Pobedys bronsgestalter – alla presiderar de i aftonljuset, alla gjuts de till guld i kvällssolens släpljus. Eviga symboler för en stad någon gång, någonstans, en odödlig symbol för människan i tillvaron.


Relaterat
Åsa Linderborg om Lenin
Okänd soldat
Hans von Luck på östfronten
Gedin: Verner von Heidenstam -- ett liv (2006)
Leroux: Magersfontein, O Magersfontein (1974)
Nick Carter: Dödens diamanter (1985)
Överst: Ploshchad Pobedy. Därefter: Kazankatedralen

måndag 28 oktober 2013

Morgondagens reklam


Härmed en titt på morgondagens reklam. Den kommer att finnas enbart på nätet (och i TV/radio). Nätet är centralt, print är helt oviktigt. Men även blaskornas webbsidor håller på att marginaliseras. Med andra ord kommer annonsering i print- och webbtidningar (SvD, DN etc) att helt dö ut. Det är den slutsats jag drar av Magnus Sandmans debattartikel i Dagens Media från i maj, "Sju punkter som ger Jens Welin rätt".


Det handlar om reklam. I korthet: tidningar är onödiga mellanhänder, såväl i print som i webbform. Nätet är den centrala informationsförmedlaren. Den nämnde Sandman har dock bara fokus på att print får det svårt. Men hans resonemang är intressant. Bland annat säger han detta:
De som gör egna printpublikationer idag kommer flytta över dem till webben i digitalt format, eftersom analoga produkter kommer att bli helt sekundärt, men säkerligen finnas kvar av nostalgiska skäl ett tag till.
Vad Sandman tycks mena är att ett mellanled, i form av reklam i tidningar, kommer att försvinna. Om ett företag bara behöver annonsera på webben blir man ju sin egen redaktion, så att säga:
Alla företag kommer att tvingas arbeta som publicister och marknadsavdelning kommer att förändras till att mer likna redaktioner som i realtid kan föra en dialog med sin målgrupp med hjälp av modern teknik och automatiserade processer.

Allt måste vara digitalt delbart. Kan du inte erbjuda dina läsare att ta del av och dela med sig av din kunskap och din information så hamnar du snabbt på efterkälken. I och med att allt blir socialt så kommer din målgrupp, eller om du vill kalla dem för din publik, bli själva motorn för hur ditt material sprids. Då ökar också din relevans vilket i sin tur för med sig att sökmotorerna, dessa viktiga informationsagenter, lyfter fram just ditt material vid sökförfrågningar.
"Att allt blir socialt" torde betyda att allt kommer att försiggå på webben. Ett företag behöver närvara som hemsida, på Facebook med mera. Men att ha en annons i en papperstidning är tydligen helt på väg ut.

Sandman gör denna bistra förutsägelse om print:
Där digitalt var en ny, men marginaliserad nisch-företeelse på 1990-talet ser jag att dagens köpta media kommer befinna sig inom en kort framtid. Att företagen har börjat hitta och utveckla sina egna alternativ till fack- och affärspress är något som redan sker.

Att göra reklam är annorlunda i nätets epok. Folk söker upp din produkt: de googlar den, antingen bara som ett ord eller som flera ord (= "söksträng"). Och för att möta sådana frågor måste man ha relevant information att erbjuda på sin hemsida.

Vad Sandman inte nämner är att om företagen på detta sätt gör reklam direkt på nätet, då behövs inte heller annonsering i webbtidningar. Det är redan ett känt faktum att blaskorna inte tjänar något på sina internettjänster.

- - -

Nåväl. Den gammaldags, envägs reklamen är på väg ut. På samma sätt som den gammaldags, envägs journalistiken är på väg ut.

Alla vet detta: de gamla mediehusen går under. Även om de går över till webb kommer de inte att tjäna pengar som förr.

Det är som att se dinosaurierna dö ut, i realtid. Saurierna går under och däggdjuren, synbarligen små och omärkliga, vinner mark. Dinosaurierna är tidningar som SvD, DN, AB och Expressen. Däggdjuren är Fria Tider, Nya Tider och den fria webben.

Dinosauriernas död... nu på en webbskärm nära dig. Fram med popcornen, det här blir roligt...!

Har du positionerat dig för skiftet? Har du slutat läsa ljugmedia? Har du breddat dina åsikter, bort från "antirasism" och lobotomi och mot samnationalism, sedvanerätt och folkens självbestämmanderätt?

- - -

Det är mycket som händer nu. Det är inte bara frågan om syndrom av typen "elljus ersätter gasljus". Det är ett teknik- och opinionsskifte av episka dimensioner.

Detta är globalt. Aggressiv globalism, storföretagens rofferi och materialism ger vika för småfolkens fortlevnad, den lilla världen, minskad materialism och ökat fokus på förvaltarskap och samarbete. Tekniken kommer att fortsätta utvecklas, vi kommer inte att leva i armod -- tvärtom, det är en fredlig, rik värld vi lever i. Men skitmedia förtiger detta.

Stora förändringar är på gång i världen och det speglas i media. Kom ihåg var ni läste det först.

Tittande på nyheter ner från 55% till 38%... 80% av amerikanerna misstror MSM... djupt dipp i reklamintäkter för print... den som förnekar att en revolution är på gång kan jag inte ta på allvar.


Relaterat
Nyhetssvepet: "eliten" har kissat på sig
Sagor
Svensk litteratur: traditionell
Södergrans bellatoriska sinnelag
LA Times, exempel på ett gammelmediaföretag

söndag 27 oktober 2013

Kraften i nationalismen


Här kommer dagens reflektion. Den handlar om nationalism.




Man kan säga: kraften i antirasismen är stor. Men kraften i nationalismen är större. Och nu är nationalismen satt på dagordningen.

Nationalismen är satt på dagordningen! Nationalismen är här för att stanna. För ni, kära ”samhällselit”, bad om det, med all er antirasism, antivitsim och svenskfientlighet.




Relaterat
Ett rike utan like
Rökstenen och Ramsundsristningen
Norge är vårt grannland
Krigscykler
Marinkåren
Armémuseum med Hedvig Eleonora kyrka, foto från 1970-talet

lördag 26 oktober 2013

Syrien: krigsrisken över för gott


Nu skriver jag om Mellanöstern.




Jag har upprepade gånger på bloggen sagt att Syrienkrisen är över. Det sa jag redan i september. Nu får jag stöd av en viss Benjamin Fulford. Han är en amerikansk journalist bosatt i Japan. Han förutsåg i april 2012 att påven Ratzinger skulle avgå. Det skedde så i januari 2013 när Franciskus tog över.

Fulford har alltså viss koll. Han har sina kontakter...! Han har inte alltid rätt, men ibland. Och nu, på Before It's News, skriver Fulford detta om Syrien:
There has (...) been a fundamental shift in the geopolitical priorities of the Western countries in the Middle East. The governments of Turkey, Qatar and Jordan have also all stopped supporting anti-Assad rebels in Syria as have cabalists in the US, Britain and France.
Sedan ger Fulford denna länk som källa.

Själv har jag inget att tillägga. Den som kan läsa fattar: krisen är över, ett globalt klimatskifte har ägt rum. Vi slipper världskrig. Jag har igen och igen sagt att Syrien inte kommer att utvecklas till storkrig. Och efter krisens höjdpunkt i augusti-september, då DN propagerade för amerikanska bomber över Syrien, så kom en öppning i form av förhandlingar. Detaljer åsido kan jag nu, återigen, säga: det blir inget krig i Syrien. Det blir inget Libyen 2011 av detta, det blir inget krig mot Iran, no, zip nada. Det är slutlekt nu för krigshetsarna i Mellanöstern.

Jag begär ingen guldmedalj för min framsynthet. Men jag ber att de surpuppor som går och spår storkrig och elände slutar med det. Ty ni äro vansinniga.

Det är ju fred på gång. Gläds åt det vetja.

- - -

Den mytologiska ramen för den nya tidsandan angav jag redan hösten 2012. Det gjordes i följetongen "Enhörningens Tid". Den rimmar exakt med det samhällsklimat som är på väg: slut med krig och elände, dags för en era av arkeofuturism och traditionalism. Tro, trygghet och tradition är dagens lösen, inte ironi, kulturmarxism och dualism.

Återigen: jag begär ingen guldmedalj för att jag insett detta -- att sammetsdiktatur och materialism ger vika för självbestämmande och frihet. Men hey, ni som är ljumma i anden -- inse att något har hänt. Det är inte tid att sura nu. Det är dags att ha det lite kul, att andas ut efter en tid av PK-diktatur och 1984-samhälle. Allt är inte bra än, men grundproblemet sitter i folks sinnen. Så sluta var rädd och ta tillbaks ditt land, ta kontrollen över din vardag. Du väljer hur du ska känna. Om du vill vara stark, säg då när du vaknar: idag väljer jag att vara stark. Jag ska inte läsa dn.se och bli upprörd, jag ska läsa något som gör mig inspirerad.

- - -

Det sista var kanske lite OT. Temat var ju Syrien. Men allt hänger ihop. Inget stort Mellanösternkrig betyder framsteg för Ljus och frihet, och det har visat sig även inrikes. I form av att PK-ismen dör. Och att fria människor tar tillbaka sitt land från vansinnesjournalister och -politiker.




Relaterat
Wolodarski ville bomba Syrien men jag protesterade emot det
11 september i år: Syrienkrisen över
En dag i Neros liv
Enhörningens Tid, del 1 av 12
Om bilden kan jag bara säga: den är inte tagen i Syrien.

fredag 25 oktober 2013

Samnationalism -- en möjlighet


Få vågar idag vara nationalister. Ordet har blivit laddat. I så fall kan SAMNATIONALISMEN vara en väg ut ur låsningen.




I Nya Tider 33/2013 skrev jag om Per Engdahl. Han var en svensk nationalist. Han formulerade samnationalismen som ett credo. Jag skrev:
Engdahl (...) säger att nationalism inte bara är att slå vakt om det egna: ”det innebär också respekt för andra folks rätt till samma känsla. Verklig nationalism är samnationalism.” Detta begrepp, samnationalism, myntades så vitt jag vet av Engdahl. Det kan vi ha nytta av än idag – ja, särskilt idag. Vi får ju alltid höra att nationalism är lika med chauvinism, stöveltramp och imperialism. Men få svenska nationalister torde vilja erövra andra länder. Personligen så vill jag, som nationalist, bara leva fri i mitt ursprungsland. Och jag ger alla andra folk den rätten: att frodas i sina hemländer. Att däremot som dagens regim kuva svenskarna med tvångsinvandring, det är imperialism och chauvinism.

Samnationalismen lever än idag. (...) Åsikten tycks vara att med detta begrepp kan man ge nationalismen ett bättre fotfäste i dagsdebatten. Man kan argumentera: somalier finns, thailändare finns, kineser finns. Därför finns även svenskar. Och likaväl som man ger somalier, thailändare och kineser rätten att ordna sina länder som de vill, utan kravet att massinvandring ska tänkas förbättra och ”berika dem”, så måste den rätten finnas även för svenskar i Sverige. Svenskar som vill säga nej till massinvandring måste få sin röst hörd i debatten. Det går inte att stämpla den som rasism och ”stöveltramp” längre. Det är befängt.
Jag tror att denna attityd, samnationalismen, kan lyftas och infogas i svensk debatt och öppna den låsning som kringgärdar idéer om svensk särart. Med samnationalismen som koncept visar man att svensk nationalism, i en global kontext, syftar till likaberättigande och självbestämmande, inte supremati och etnokrati.

Samnationalismen är en effektiv strategi. Man kan säga: om svensk särart etableras i debatten via samnationalismen, skyddar man svenskheten från PK-debattörernas försök att smutskasta dem.

Ja min själ. Kanske är i dagens debatt samnationalismen, betonandet av det svenska som en folklig självbestämmande-attityd, ett vapen just mot PK-ismens försök att svartmåla svensk nationell särart.

- - -

Man kan säga: samnationalism handlar om kontextualisering. Jag har berört det ovan, detta med att man tar globala exempel. För att möta det evinnerliga "vem är svensk, definiera svensk" (se till exempel Göran Rosenberg i hans intervju med Jimmie Åkesson) så säger man: "Kineser finns, japaner finns, thailändare finns, somalier finns -- varför ska man då ifrågasätta att svenskar finns?"

Denna kontextualisering, detta att man vidgar ramen, är fruktbar. Man hamnar då inte i ett knivigt försök att detaljerat definiera svenskhet per se. Detta är ju svårt i en debatt när man på sekunden ska avkrävas ett svar. Vi har emot oss ett kompakt, antivitt, svenskfientligt sentiment kallat PK-ism. Denna PK-ism ifrågasätter svenskens hela existens. Alla andra folk är fina och goda, men svenskar anses vara fascister eller icke-existerande. I detta fientliga debattklimat är samnationalism ett bra motmedel.

- - -

Min tanke är att vi etniska svenskar kan lyfta oss som folk, som det folk som traditionellt bott i detta land, med samnationalismen som argument. Samnationalismen kan ta udden av svenskfientliga debattörer som säger, "du som är svensk, tror du att du är överlägsen andra folk?". Då kan man säga: "tror du att en somalisk nationalist hävdar att han är överlägsen kineser?" På det har PK-isten i regel inget svar.

Samnationalismen har en del som talar för den, som metapolitisk strategi i Sverige idag.
Vad tror ni andra? Är samnationalismen gångbar? Kan den få villasvensken att släppa sargen, kan den även få "de ljumma" att släppa den ständiga underkastelsen under andra folk och hävda det svenska mer tydligt?

Återigen: detta är inget försök att blanda bort nationalismen i en global röra. Samnationalism, som bland annat kan exemplifieras med utländska exempel (thailändare har rätt till Tahiland, alltså har svenskar rätt till Sverige) ska inte föra ut i stöd till vartenda litet folk som kämpar för sin existens. Denna avväg är inte topic här. En samnationalist stödjer formellt andra folks existens, men han kämpar framför allt för sitt eget folk. Och det är samnationalismens svenska tillämplighet som diskuteras här: som ett medel för att få idéer om svenskars rätt till Sverige att vinna mark i debatten. Som ett argument mot massinvandring och svenskfientlighet, som ett led i kampen för att vi svenskar åter ska få talan i vårt eget land.

Vi etniska svenskar har sedvanerätt till detta land. Och samnationalismen hjälper oss till detta mål.

- - -

Mycket kan sägas i detta ämne. Men jag slutar här. Jag vill bara infoga att ett slags synonym till samnationalism kan vara etnopluralism. Många (lat. plurus) folk (ethnos) ska få leva.

Dessa ideologier har samma attityd i grunden. Etnopluralismen och samnationalismen är bägge positiva idéer. De är inte baserade på negativa idéer om olika folk. Tvärtom, det handlar ju om att erkänna sin egen identitet samtidigt som man bejakar att andra folk har sin kultur och sina sedvänjor. It's a win-win situation.




Relaterat
Antivitism och svenskfientlighet är åtalbart
Att bekämpa kulturmarxismen
Historikernas roll i mediekriget: Hagerman, Harrison, Arnstad och Englund
Här för att stanna: begreppet "etnisk svensk"
Per Engdahl
Hällristning från bronsåldern, från Högsbyn i Dalsland

onsdag 23 oktober 2013

Nyhetssvepet: tips till "eliten", omvärldens reaktion, Waking Times


Det händer saker. Nyhetshösten är intensiv.


Först kan det konstateras att den svenska "eliten" har kissat på sig. Nationalismen går framåt och det får "eliten" att tappa kontrollen över blåsan. Och eftersom svensken fortsatt kommer att hävda sin etnicitet och kultur så gissar jag att "eliten" kommer att förbli i sitt inkontinenta tillstånd.

Men här ska jag ge "eliten" -- MSM och sjuklöverpartiet -- ett tips att ta sig ur sin mentala låsning och förhindra fortsatt inkontinens. Som detta att ange etnicitet på kriminella. Man gör det ju i USA. Och USA är så vitt jag förstått en stor förebild för dagens svenska toppskikt. Det talas alltid om hur bra det är över där. Nåväl, ta efter dem då och nämn etnicitet i brottssammanhang...!

Jag menar, se på den idag så omtalade Nya Tider, se på Fria Tider och Avpixlat: de nämner etnicitet. Detta är det nya normala. Släpp sargen svenska "elit", det är inte för sent än.

- - -

Nu över till en bra skribent i nyssnämnda Nya Tider. Hon heter Gunnel Wahlström. Och i en krönika den 15/10 sammanfattar hon den utländska reaktionen på den svenska idiotregimen ganska bra:
Frankfurter Allgemeine (23 maj) är starkt kritisk till Sveriges misslyckade integrationspolitik, ger siffror som aldrig presenterats i svensk press. Der Spiegel (10 juni) skriver, att polisen haft misstänkta från Husbykravallerna under observation, vilket i Sverige kan uppfattas som trakasserier.

Daily Express skriver (9 nov 2012) att amnesti för illegala invandrare inte bara är omoraliskt, det innebär att lagbrytare belönas och är alltid kontraproduktivt. Financial Times (25 maj) skriver om att förfallet i den svenska skolan ofta beror på den låga nivån som anpassas efter de i vissa skolor många invandrarbarnen. Sunday Times (26 maj) skriver att bilden av Sverige som fristad i tolerans och jämlikhet kan ifrågasättas: ”Det politiskt korrekta svenska etablissemanget, för vilket etnicitet är ett tabu-omgärdat ämne, har skyggat för att peka på upprorsmakarnas (Husby-bränderna) dominerande invandrarbakgrund.” Le Figaro (25 maj) om våra invandrargetton, Le Monde (24 maj) och så vidare. Är alla dessa tidningar också högerextrema?
Wahlström nämner att hon fått denna exposé från DSM och Hans Liljeson.

- - -

På sajten Waking Times läser jag att 80% av amerikanerna misstror MSM. Man litar inte längre på TV och tidningar som propagerar för krig och split.

80%: detta är en massiv siffra. Utvecklingen är entydig. Vi befriar oss globalt från kosmopolit- och bankirväldet. Vad är då Waking Times? Jag gissar att det är en amerikansk sajt: en frihetlig, radikaldemokratisk sådan. Artikeln ifråga heter "5 Big Signs Global Engine of Deceit, Lies and Control Are Coming To End." Folk gör idag effektivt motstånd mot sådant som farliga mediciner, GMO-föda och kontrollsamhället.


Relaterat
Nya Tider
Mina memoarer
Modernt spökhus
Svenska stories
Novell: Näringsminister Annie L. möter sin överman
Huven på en gammal Chevrolet, som inte har något med inlägget att göra

måndag 21 oktober 2013

Dokument: När man 2011 jagade "Härnösandsbloggaren", dvs mig


Nu följer en historisk tillbakablick här på Galaxen. Det är en sedelärande historia för envar dissident och regimkritiker. Det handlar om när jag utmålades som Värre Än Hitler 2011. Fokus ligger denna gång på själva MSM-texterna som svartmålade mig. -- För nytillkomna läsare kan sägas att jag heter Lennart Svensson. Det är om mig detta inlägg handlar. Och det är mitt filmstjärneleende på bilden ovan, foto taget 2013. Men jag hade färre skäl att le när denna affär rasade.




Härmed en titt på fem historiska dokument. Det är artiklar i svensk MSM. Och de är från hösten 2011, då jag bloggade om Breivik.

Det var alltså i nådens år 2011. Som fri skribent skrev jag om Breivik och hans dåd. Mainstream media fick detta till att jag ”stödde Breivik”. Det var en märklig reaktion. Det är som att påstå att Hitlerbiografen Ian Kershaw skulle ”stödja Hitler”. Den svenska ”eliten” försökte kasta skit på mig genom att kalla mig ”Breivikanhängare” och liknande. Men för att inga tvivel ska råda: jag har aldrig stött Breivik. Jag är emot våld som lösning på samhällsproblemen. Jag tog tidigt avstånd från Breiviks dåd, se här.

Det var ett av mina första inlägg i ämnet, upplagt 2/8 2011 på bloggen. Där fördömer jag Breiviks vansinnesakt och lyfter offren. Man kan säga: jag har hedrat Utöyas offer mer än vad Expo någonsin gjort. – Hösten 2011 blev i alla fall mitt bloggande om Breivik riksintresse. Härmed en titt på de centrala MSM-texter som publicerades i ämnet. Det rör sig om ett TT-telegram, en DN-notis, två artiklar på Svt.se och lite annat. De är:
1. Svt.se 17/11 2011: ”Breivik-anhängare sparkas”
2. Svt.se 18/11: ”Säpo följer inte extrema bloggare”
3. TT 17/11: ”Sparkad för Breivik-stöd”
4. Expo 18/11: ”Fick avbryta sin praktik efter att ha hyllat Breivik”
5. Verdens Gang 17/11: ”Universitets-anstatt i Sverige sparket for Breivik-hyllest"
Jag är inte glad över att ånyo möta dessa texter där jag utmålas som Värre Än Hitler. Men jag går här till botten med denna affär för att förhindra att den svenska mediaeliten ska kunna blåsa liv i den igen. Tro mig, ”eliten” försöker alla knep för att kasta skit på internethögern, särskilt i ljuset av riksdagsvalet som är om knappt ett år. Valtemperaturen är redan hög. Men de ska inte lyckas med sitt svartmålande av mig. Det var mitt motto 2011 och det är det än idag.



1. Svt.se 17/11 2011: ”Breivik-anhängare sparkas”

Här har vi alltså en av de första artiklarna i ämnet. Den är från 17/11 2011. Det var alltså denna tid då jag hade en praktik på Mittuniversitetet. Efter att ha bloggat under arbetstid ansågs jag ha brutit mot MIUNs stadga. Praktiken avslutades. Del i beslutet var nog att jag i aktuellt blogginlägg såg på Breivik ur högersynpunkt. Detta fick MIUN att gå i taket. Liksom svensk media.

Jag kom att smutskastas för mitt bloggande om Breivik. Jag tog förvisso avstånd från våld. Det noterade man inte. Jag var höger och fick därför inte skriva om Breivik. Sådant var och är samhällsklimatet i detta land.

Jag fick sparken från MIUN. Jag hade bloggat på arbetstid. OK, medges, det var antagligen en svår förbrytelse, trots att jag skötte mina arbetsuppgifter och bara bloggade när det inte fanns annat att göra. Men personligen var jag glad att lämna stället; det var den 11/11 2011. Att sedan detta skulle bli en riksnyhet trodde jag inte. TT sände ut ett telegram om det hela. Och Svt.se skrev två texter i frågan. Den första är från 17/11 2011, rubrik ”Breivikanhängare sparkas – skrev rasistblogg på universitetet”. Ingen underskrift; det var en anonym artikel. Där står mycket. Det hela börjar med formuleringar som är klassisk guilt-by-association. Så här:
En praktikant vid Mittuniversitetet i Härnösand har fått sluta sin anställning till följd av sina högerextrema åsikter. [Sedan nämns, felaktigt, att jag visat sympati för Breivik. Sedan detta om mina åsikter:] Åsikterna har bedömts som rasistiska och främlingsfientliga.

I texterna finns formuleringar som kan tolkas som en uppmaning till väpnad kamp mot det multikulturella samhället. Han beskriver dagens samhälle som PK-regimen.
Minsann, i mina texter finns alltså formuleringar som kan ”tolkas som” det ena och det andra. Det var värst vad jag ger upphov till fantastiska tolkningar. Men det är väl min skicklighet som författare som spökar antar jag.

Mer i samma stil ur samma artikel:
Mannen som är 45 år har fått sin praktikplats via Härnösands kommun.
Han beskriver sig som radikalkonservativ och uttrycker en rad högerextrema och främlingsfientliga åsikter. Åsikterna är anti-islamistiska och liksom Breivik beskriver han sig också som konservativ kristen.

Han gör även kopplingar mellan Breiviks attack på norska arbeiderpartiet och socialdemokratin i Sverige.

Bloggaren och hans aktiviteter på nätet är inte kända av Säkerhetspolisen. Både han och hans åsikter har varit helt okända och man har inte heller blivit varskodda av Mittuniversitetet.

– Men materialet verkar intressant och det är särskilt kopplingen till Breivik som får mig att reagera säger Dick Lindberg vid Säkerhetspolisen i Umeå.
Jaha, Säpo skulle bussas på mig. Nåväl, jag hade inget att dölja. Och det kan meddelas att Säpo aldrig ringde. Det blev inget bultande på dörren klockan 4 på morgonen, inget ivägsläpande till polisbunker, inget förhör – inget.

Men vill Säpo förhöra mig så ställer jag upp anytime. Jag har inget att dölja.

Vidare i artikeln berättas att MIUN reagerade på mina högeråsikter. Detta förhållande är såklart sjukt; vi har åsiktsdiktatur i akademin. Men det har jag ju vetat länge och väl. Och rättsligt har jag inget att säga om detta att jag sparkades. Bestämmer sig en arbetsgivare sig för att avsluta en praktik som denna har man ingen juridisk chans att hålla sig kvar.

Därefter nämner Svt.se detta om mina övriga texter, Svenssongalaxen och den engelskspråkiga Ersatz Moonlight:
Det är ett mycket omfattande material som finns publicerat i praktikantens bloggar på nätet. Det finns dels en svenskspråkig, dels en engelskspråkig blogg. På nätet har han också publicerat flera böcker. Det rör sig om fiction, men med det gemensamma att ett nytt samhälle byggs upp ur ett gammalt, raserat.

Det där sista syftar på min roman "Antropolis" från 2009.

Det där var alltså text nr 1 från Svt.se. Den var osignerad. Mediaeliten jagar en bloggare (= mig, men utan att nämna namn), genom att hota med Säpo. I artikel nr två (18/11) fortsätter man tala med Säpo. Låt oss nu titta närmare på denna text.



2. Svt.se 18/11: ”Säpo följer inte extrema bloggare”

I Svt.se:s andra artikel, 18/11, talar man mer om Säpo. Fria bloggare ska granskas av dem anser man. Sedan intervjuar man Expos Alexander Bengtsson. Denna artikel är signerad; en viss Patric Sellén har skrivit den. Rubriken är ”Säpo följer inte extrema bloggare – hade inte koll på Breiviksympatisören i Härnösand”. [Länk]

Om detta med Säpo har jag åter inget att säga. Om de får ett tips på att det finns en terroristsympatisör måste de såklart agera. Även om tipset, som i detta fall, är ett villospår. Jag är ju fri skribent, ingen terrorist.

Intressantare är artikelns intervju med Expos Alexander Bengtsson. Han går på rätt hårt. Det här är återigen exempel på klassisk svartmålning, och feg sådan: mitt namn förtigs men jag ska ändå utmålas som Fan. Det kallar jag en passiv-aggressiv taktik.

Denna artikel ger återigen en felaktig uppgift; jag sägs stödja Breiviks handlingar. Men att jag är emot terrorism vet ni vid det här laget. Så här låter det när Svt.se intervjuar Bengtsson:
Alexander Bengtsson på tidskriften Expo, som kartlägger rasistiska och högerextrema organisationer, säger att han känner till den 46-årige Härnösandsbons blogg.

– Han finns lite i utkanten av den svenska främlingsfientliga bloggosfären, säger Alexander Bengtsson.

SVT: Är du överraskad över att han öpper stöder Breiviks värderingar?

– Det var väl egentligen bara en tidsfråga innan någon skulle göra det. Det är ju många som dessförinnan skrivit om kriget mot islam, och så vidare. Så på så sätt var det inte förvånande.

SVT: Kan bloggaren som mannen i Härnösand utgöra en fara för samhället?

– Samhället bör bevaka alla som motsäger demokratin och som förespråkar och uppmanar till våldshandlingar – oavsett om det är enskilda individer eller organisationer, säger Alexander Bengtsson.

”Fara för samhället” – det är alltså jag...! Underbart. Jag torde vara den ende svenske författaren idag med denna etikett.



3. TT 17/11: ”Sparkad för Breivik-stöd”

Det finns en tredje central text i ämnet, från TT. Det var den som startade allt. Ett telegram gick ut och blev artikel i hela svenska pressen (SvD, NSD, Arbetet mm). ”Sparkad för Breivik-stöd” hette notisen. Publicerad i DN 17/11 2011 löd den så här:
En praktikant vid Mittuniversitetet i Härnösand har tvingats att sluta efter att i sin blogg ha uttryckt stöd för den norske massmördaren Anders Behring Breivik.

– Jag blev uppmärksammad om hans bloggande under förra veckan, säger Tomas Berglund, prefekt vid institutionen, till SVT:s Mittnytt.

Mannens högerextrema åsikter stred enligt Berglund mot allt vad universitetet står för. Han hade även bloggat på arbetstid.
Jag har inget att tillägga om detta. Jag återger den bara för att få denna dokumentsamling komplett. Men visst, jag protesterar mot formuleringen att jag skulle ha ”uttryckt stöd” för Breivik. Jag har tvärtom fördömt honom. Se här och hundra andra ställen.



4. Expo 18/11: ”Fick avbryta sin praktik efter att ha hyllat Breivik”

Det finns även en artikel på självaste Expo, 18/11 2011. Rubriken är ”Fick avbryta sin praktik efter att ha hyllat Breivik”. Den är skriven av Sonja Anshelm. Här finns en del lödiga citat av mig så jag lägger upp även denna:
En praktikant på Mittuniversitetet i Härnösand tvingades sluta sin praktikplats efter att ha uttryckt stöd för den norska terroristen Anders Behring Breivik på sin blogg. [Min kommentar: jag har inte uttryckt stöd för Breivik, tvärtom.]

Enligt Tomas Berglund som är prefekt vid institutionen strider praktikantens högerextrema åsikter mot vad universitetet står för, rapporterar TT.

På sin blogg skriver praktikanten bland annat "Att föranstalta massinvandring och sedan tysta dess kritiker med brännmärkning, att hjärntvätta folket så att debatt omöjliggörs, detta är ett krigsliknande tillstånd. Sådan är Breiviks bild av läget och jag tycker den har vissa intressanta drag."

Han skriver även: "Världen må vara krisartad och krigsaktig men inom mig har jag frid. Så kom an bara, kulturmarxister, plutokrater och bankirer beyond the sea, jag är beredd, jag ska nog bjuda er spetsen!"

Till den norska tidningen Verldens Gang hävdar praktikanten att han inte har uttryckt stöd för Breivik.

-Jag skildrar hur Breivik kan ha tänkt och varför han gick i krig mot mångkulturen, men jag skriver även att jag själv är emot våld, säger han.


5. Verdens Gang 17/11: ”Universitets-anstatt i Sverige sparket for Breivik-hyllest”

Norska Verdens Gang nämndes nyss. Dess journalist pratade jag faktiskt med på telefon. Han – Hans Henrik Torgersen – skrev sedan om mig. Han nämnde mitt namn i artikeln; jag tror han bad om tillåtelse för det. Han fick även tillåtelse att använda en bild av mig. Jag visste förstås att det inte skulle bli någon söndagsbilage-artikel, men jag gick med på det ändå. För i sak hade jag inget att dölja. Det har jag aldrig haft. Jag strider alltid med öppna vapen.

Torgersen skrev sedan en artikel 17/11 under rubriken ”Universitetsansatt i Sverige sparket for Breivik-hyllest”.

Där sägs ungefär vad som sagts ovan i detta inlägg, som att jag fick lämna MIUN på grund av mitt Breivikbloggande. Och det ges samma diskutabla glidningar – som att jag stödjer Breivik, vilket ju är absurt. Helt gripet ur luften och lögnaktigt. Det sägs även att jag är radikalkonservativ, kristen, rasist och extrem. Jag fick dessutom komma till tals och säga att jag inte skulle bedriva någon process mot MIUN, men att jag skulle fortsätta att blogga. Även om Breivik. Och det gjorde jag, hela hösten 2011 samt våren och sommaren 2012 fram till domen.

Här är en passage ur VG-texten, översatt av mig för det blogginlägg ni nu läser (originalet är på norska):
45-åringen [= jag] har både en svensk och en engelskspråkig blogg. Det är ett omfattande material på bloggarna. Han har också publicerat flera böcker på nätet. Böckerna framställs som fiktion, men det genomgående temat är att man bygger ett nytt samhälle utifrån ett som gått under.

Detta var återigen en referens till "Antropolis".



Coda

Återigen, jag ogillar att rota i dessa texter. Att se sig själv utmålad som ”Breivikanhängare” är fan i mig inte kul. Men jag tar tjuren vid hornen och går denna match ändå. Jag är inte rädd för ”eliten”, vad den än hittar på. Så jag lägger upp detta för att visa att jag inte kan knäckas av en operation som denna. Jag har inget att dölja. Så kom an bara, kasta vilken skit ni vill på mig kära ”samhällselit”, jag är nog beredd för rond 2 om ni vill dra igång den.

Kom an bara, DN, Expo, Svt.se och alla andra – vad är det som hindrar er? Ska en högerradikal som jag få fortsätta ostört? Ni måste ju stoppa rasismen, stoppa extremismen...!

Eller är ni rädda för att jag, om jag blir föremål för en ny kampanj, bara kommer att tjäna på det? Ungefär som SD stiger i opinionen även om media kastar skit på dem, som i järnrörsaffären? – Aha, då förstår jag varför ni inte vågar angripa mig igen.




Relaterat
Antropolis (roman 2009)
Drakens spegelbild (essäer 2009)
Eld och rörelse (noveller 2007)
Breivik om Frankfurtskolan
Breivik påminner om McVeigh, Kaczynski och Spaggiari

söndag 20 oktober 2013

Filmer om östfronten


Östfronten under andra världskriget har alltid fascinerat mig. Härmed något om sentida filmer om denna östfront.


De tre främsta filmerna om östfronten, vilka är det? Det är, om ni frågar mig, ”Wheels of Terror” (1987), ”Cross of Iron” (1977) och ”Okänd soldat” (1985). Den sistnämnda står skyhögt över de andra, i de flesta avseenden. Men jag ska inte vara kitslig och snål. De två andra filmerna förtjänar att granskas och bedömas på sina egna villkor.

Wheels of Terror är förhållandevis välgjord. Det är en lågbudgetfilm inspelad i Jugoslavien. Som rekvisita för denna hårda film om det hårda livet i de tyska pansartrupperna har man en modern rysk stridsvagn. Jag vet inte om det är en T-62 eller T-72. Men funkar det? Ja, man får väl säga "låt gå för det". Och låt gå för den tama pansarstrid som ges en bit in i filmen. För regissören Gordon Hessler har på det hela taget gjort en bra film. Han har tämligen väl fångat Sven Hassels figurer och gett dem ett liv på filmduken. Bruce Davisons ”Porta”, David Patrick Hansens ”Legionären”, D. W. Moffetts ”von Barring” och Keith Szarabajkas ”Gamle” är väl rollbesatta.

Handlingen i filmen fokuserar på en kommandoräd. Fantasilösa dramaturger brukar ta till det när det är krigsfilm (”Breakthrough”, ”Kellys hjältar”). Men låt gå för det också...! Det är i aktuell film förhållandevis välgjort rent filmiskt. Sven och hans kamrater ska utföra en stridspatrull bakom fiendens linjer för att spränga ett ammunitionståg.

”Wheels of Terror” har sin lågbudgetstil. Den torde ha fått idén att filma det hela i Jugoslavien genom ”Cross of Iron” som spelades in i samma land. Liksom i den filmen har man David Carradine i en officersroll (i Hasselfilmen är han överste, hos Peckinpah var han bara kapten). Och liksom i Peckinpahs film förekommer den gamla tyska soldatvisan ”Im Feldquartier” som bakgrundsmusik. Jag reagerade inte på det när jag såg ”Cross of Iron”. För mig är ”Im Feldquartier” oupplösligt förknippat med ”Wheels of Terror”. Och den slår an rätt ton. Den ger lagom dos sentimentalitet.

- - -

Om jag nu ska koncentrera mig på Peckinpahs Cross of Iron så måste jag säga: denna film har föga att ge. Nåja, den är förhållandevis påkostad. Men antihjälten i centrum för handlingen, sergeant Steiner, är väl anti i min smak. Man kan ju inte sköta en underofficerssysla genom att, som han, i varje replik, vara ironisk och överlägsen. Man måste inordna sig i hierarkin och lösa sina uppgifter, även om man vantrivs. Annars överlever man inte vid fronten. Det finns ingen plats för ironi när man ska lösa stridsuppgifter.

Jag menar, jag försvarar inte stroppiga stabsofficerare som fåfängt sökte ära på östfronten för att få filmtitelns utmärkelse, Järnkorset. Men ”Cross of Irons” atmosfär är påfrestande och alltför präglad av sin tid, 70-talet. Det är en övertydlig kritik av något som ingen ändå försvarar, militarism och strebermentalitet. Det är amerikanskt 70-tal med Vietnam-baksmälla som uttrycks i denna film. Det känns föga tyskt, föga östfrontsmässigt.

”Cross of Iron” torde vara Peckinpahs sämsta film. Hans övriga verk som ”Convoy”, ”The Wild Bunch” och ”Osterman Weekend” är på en annan nivå. Men inledningens minuter i ”Cross of Iron” är sublima. Det måste jag medge. Det är i klass med Koreafilmen ”Heartbreak Ridge” (1983) där journalfilm varvas med ödesmättad musik för att till sist landa i spelfilmen. I ”Cross of Iron” sjungs barnvisan ”Hänsel Klein” av en barnkör, interfolierat av orkestermusik och svartvita bilder från östfronten. Slutligen visas stillbilder ur den kommande spelfilmsscenen, i svartvitt. Efter hand blir de i färg, och snart börjar filmen med en fångsnappningspatrull hos fienden. Möjligen utser man i Hollywood särskilda enheter som gör sådana här inledningar, titles. ”Cross of Irons” inledning är i alla fall konst, om inte stor konst så liten: Kleinkunst. För filmen i övrigt behöver man inte se. James Coburn gör ett hyfsat jobb liksom övriga i rollistan, men manuset är klichéfullt till max och regin är oinspirerad.

- - -

En helt omistlig film i dessa sammanhang är dock Rauni Mollbergs Okänd soldat. Den återger Väinö Linnas bok med samma namn helt perfekt. Och romanen var ju perfekt så det finns inget att tillägga.

En första filmversion av "Okänd soldat" kom 1955 signerad Edvin Laine. Laine var ännu mer trogen bokförlagan än Mollberg. Laine hade dessutom symfonisk musik till bilderna: helt onödigt. Mollberg är stramare. Hans film är i färg. Laines är i svartvitt. Båda versionerna kan kollas upp. Detta är högklassiga verk.

- - -

Mindre lysande filmer om östfronten är annars "Enemy at the Gates" (2001) och "Framom främsta linjen" (2004). Nåja, den sistnämnda är OK som redovisning av historia. Men den förra är som film överarbetad och skev. Två pricksyttar i ett privatkrig i Stalingrad -- sorry, detta rockar inte för mig. Det känns som teater. Mollbergs "Okänd soldat" känns däremot verklig.


Relaterat
Okänd soldat
Boye: Kallocain (1940)
Gedin: Verner von Heidenstam -- ett liv (2006)
Hassel: Döden på larvfötter (1958)

lördag 19 oktober 2013

Neues Ordnung


Det är lite förändringar på gång i min Operation.


Tills nyligen har jag haft mina verk fritt upplagda. Nu har jag slutat med det.

Tills nyligen kunde du tanka ner mina romaner etc gratis. Nu har jag tagit ner dem från aktuell server. Vill du framöver läsa mina böcker måste du köpa dem.

Vad mer har jag att säga i ämnet? -- Denna blogg kommer såklart att vara gratis även framöver. Och här lägger jag ju upp romanföljetänger och noveller, så det finns ingen anledning att klaga.

Här, till exempel, har vi en kontroversiell följetong, "Melina Starr -- agent i befrielsen av Sverige". Den la jag upp tidigare i år. Den handlar om hur Sverige befrias från antivitism och PK-ism. En annan följetong är denna, "Enhörningens Tid". Den handlar om de andliga tider som är på väg, uttryckt i symbolisk form.

För övrigt finns hela Galaxens arkiv att tillgå gratis för er mina snåla läsare. Mer här.


Relaterat
Bloggarkiv: alla inlägg här på Galaxen
Försäljning av böcker
Melina Starr -- agent i befrielsen av Sverige
Enhörningens Tid

fredag 18 oktober 2013

Fransk science fiction


Fransk science fiction har sin charm. Tänk bara på den tecknade TV-serien "Det var en gång - i rymden" ("Il était une fois - l'espace"). I slutvinjetten spelades en underbart smörig låt: "L'infini - la-di-da-di-da-di-dej, harmonie - la-di-da-di-da-di-dej"... Jag gillar låten helt enkelt, vet inte varför. Fransk pop!


Fransk science fiction är för mig Jacques Sadoul, Barbarella, Tintins "De la terre à la lune", Métal Hurlant och dess alla storheter: Caza, Druillet, Moebius...

Om Caza har redan talats här på bloggen: analysen av serien "The Ark". Vad gäller Druillet så skapade han ett tätt narrativ med få andrum, alla pauser var borttagna och kvar fanns endast höjdpunkterna - har det sagts. Han frångick det sedvanliga rutmönstret och berättade i cirklar, helsidor och nya passager. Läs "Lone Sloane", "Rose" och "Yragaël" -- och förundras.

Moebius å sin sida hade en detaljerad "ligne clair"-stil som bildat skola. Absurdismen nådde nya höjder med "Aaarzak". Och i "Black Inkal" förenades snygga framtidsvyer med mild satir. Den hade förresten skrivits av Alejandro Jodorowsky, mannen som velat ha både Chris Foss och Salvador Dalí som designers för filmen "Dune", men som misslyckades med båda och fick frånträda projektet.

- - -

Paradnumret i fransk sf är så klart Linda och Valentin. Intrigerna kan vara lite ytliga och förutsägbara, men inte så det stör egentligen. Och eventuella brister i manus uppvägs av spejsad bildfantasi och soft färgläggning. Många odödliga sf-arketyper möter en: en rymdskeppskyrkogård, en ihålig värld, en 1800-talsstad svävandes på en rymdö... Sf-symbolism in nuce.

En favoritscen är annars ur "De tusen planeternas rike" då man flyr från en fästning i en svävare och hamnar i en skog av istappar. Efter kraschen tvingas vårt hjältepar gå till fots, men så smälter isen efter ett tag och himlen öppnar sig: "Det regnar blommor!"

Detta tycks mig vara en elegans som de musiska fransmännen har närmare till än de mer teknokratiska amerikanerna. Om vi nu ska jämföra. Raden om blommorna kan förresten få en att tänka på en scen ur Bhagavata Purâna, när Krishna kommer till sin himmelska residensstad; allt är stoj och gamman, och som pricken på i kommer ett blomregn från himlen: "Khât petuh pushpa-vrishtayah"... (Ordagrant "från himlen -- föll -- blomregn".)

Ett annat bra Linda och Valentin-album är "Vårdagjämningens hjältar", som både parodierar superhjältar och förmedlar heroisk känska - en svårslagen balansgång! Byggnaderna som skildras är väl utförda hellenist-fantasier. Andra goda titlar i serien må vara "Tåg till Cassiopeja, tag plats" och "Tåg från Brooklyn, slutstation kosmos" (snygg blandning mellan nutid och framtid, dröm och verklighet), samt "Härskarens fåglar" (trots pekpinnarna) och "Stjärnlös värld" för dess magnifika science fantasy-miljöer.


Relaterat
Vårdagjämningens hjältar
Tysk science fiction
Att ta debatten om samtid och framtid, tro och tradition
Hallå Henrik Arnstad, så här ser en fil kand ut
Intervju: regimkritisk författare
Illustration: Caza

tisdag 1 oktober 2013

Annie L. möter sin överman (satir)


Härmed en berättelse om en människa i tillvaron. Det hela tar sin början i en småländsk villa. En så kallad "toppolitiker" sitter och slösurfar vid sin dator.




I sin småländska villa satt Annie L. vid sin dator. Hon var en medelålders, rödhårig kvinna med ett stelt, påklistrat leende som kunde få blodet att isa sig. Just nu satt hon och slösurfade på internet. Hon såg bland annat att svenskarna numera sa ifrån. De sa sin mening, öppet. De hade börjat bli nationalister.

Detta måste vi stoppa! tänkte Annie. Ty nationalism är farligt. Det hade hon hört på senaste Bilderbergermötet. Hon gjorde en minnesanteckning om det hela. Kanske bygga in brandväggar i det nationella nätet, som man gjort i Kina...? Det borde funka.

Hon loggade ut och stängde av datorn. Hon var hemma efter en krävande vecka i rikspolitiken. Hon var ju med i den renässans-allians som styrde riket mot strålande tider. Som ledare för Bondepartiet styrde hon med de andra borgerliga partierna Sverige i kulturmarxismens och materialismens tecken. Kosmopolitism och plutokratism var vägen. Det betydde idag: massinvandring, motarbetande av etniska svenskar, våld och utslagning, ungdomsarbetslöshet. Hon hade som näringsminister åstadkommit det och hon var stolt.

Hon frågade ibland sig själv: varför Bondepartiet? Hon var väl inte bonde. Hon hade väl inget till övers för landsbygden. Den borde ju helt avfolkas och göras till ekopark ansåg hon.

Så varför Bondepartiet? Många ställde sig den frågan. På samma sätt som folk frågade sig varifrån idiotin kom, varifrån agendan med import av 40 miljoner invandrare, antivitism, svenskfientlighet och allt det där som numera var Bondepartiets credo – var kom det egentligen ifrån? Från Mars eller Jupiter? Det var ju kliniskt vansinne. Denna agenda var i alla fall inte specifikt Annies idé, inte kreativt sett. Idéerna hade inte uppstått i hennes skalle. Inget hade ju gjort det; hon var och förblev ett oskrivet blad, en exekutiv robot. Hon styrdes av elitklubbs-idéer som ”nationalism is dangerous” och ”people are sheeple”.

People are sheeple: en sådan bitande sarkasm...! Annie gick i spinn för dylik verbal briljans. Och folk var verkligen som får. Men Annie i sin välutbildade lobotomism, sin upplysta despotism, hon skulle leda dem ad patres. 5/6 av dem i alla fall. Resten kunde få leva som boskap i miljonprogramshus, hjärntvättade av media och drogade av vin och hämtpizza. Deras enda uppgift skulle vara att hylla henne och resten av eliten när den skred fram genom landskapet i miljövänliga svävartåg.

”Hurra!” skulle framtidens bruntonade svensk säga, seende tåget svischa förbi. ”Där far Annie L. med sitt följe, den fenomenala chinona som räddade landet från fascism och nazism, bortalstrande själva grunden för detta: de vita människorna. Jag är själv brun ty min fader var kines och min moder marockanska. Det är höjden av godhet, att vara brun, ty så har Annie L. sagt. Hon lät importera 40 miljoner av oss och därmed garanterades den vita rasens utdöende.”

Annie dagdrömde detta. För detta låg i framtiden. Än var de vita i förkrossande majoritet i Sverige. Annie visste det. Hon frågade sig om inte drastiska metoder behövdes. Folk hade ju redan ifrågasatt hennes 40-miljoner-nya-svenskar-import. Ja, detta utspel hösten 2011 hade blivit ett förkrossande nederlag för Annie. Svenskar emotsatte sig att bli bortalstrade i sitt eget land. Det var märkligt tyckte hon. Förstod de inte sitt eget bästa...?

Hon fattade inte. Nåväl, dagen var sen och det var dags att gå och lägga sig. Hon stängde av datorn, gjorde aftonbestyr och låg snart mellan lakanen. Hon hade släckt och det var mörkt i rummet. Men hon kunde inte sova. Hon låg i halvdvala och tänkte mörka tankar om att alstra bort etniska svenskar.

Hon vände sig. Då, som i ett töcken, såg hon en gestalt närma sig sängen. Det var en reslig lantman prydd med polisonger och med pipa i handen, en sådan där med krökt skaft. En sådan som hennes företrädare på partiledarposten haft.

”Är det Stora Ångermanland...?” frågade hon gestalten. Han såg ut som Torbjörn Fälldin, den förre ledaren för Annies parti. Han nickade och sa:

”Ja, det är jag. Jag har lärt mig konsten att projicera min astralkropp. Jag är här för att läsa läxan för dig.”

Lantmannen började med att recitera en dikt. På sin klingande ångermanländska återgav han dessa rader ur ”Rösten i mörkret” av Bertel Gripenberg:
Jag viskar ständigt, om och om igen detsamma.
Jag blåser på en halvkvävd glöd som en gång högt ska flamma.

Som Sveriges sjuka samvete jag vaka vill i natten,
och mana onda syner fram, ur glömskans djupa vatten.

För dem som dästa njuta nu av framgång, orätt fången
är jag det spöke, vilket bor i mörka källargången;

och när de efter dagens kiv i sömnlöst kval sig vrida,
då skall jag stiga hotande och mörk till bäddens sida.
”Oj”, sa Annie och drog täcket upp till hakan. ”Har du skrivit det där?”

”Nej”, sa lantmannen. ”Det är Bertel Gripenberg. Och jag kan medge att jag ändrade ett ”Finland” i tredje raden till ”Sverige”.”

”Aha”, sa Annie, ”copyrightbrott!”

”Snudd på!” sa lantmannen. ”Och nu står jag hotande och mörk vid din sida. Fattar du varför jag är här? Du är ett skämt som politiker. Bondepartiet balanserar på undergångens rand. Det är farligt nära 4%. Får jag påminna dig om att jag fortfarande lever; jag är ännu, 2013, med i partiet. Det du nu ser är bara min astralkropp, min ”dubbel”. så att säga.”

”Jag vet inte vad jag ska säga”, sa Annie. ”Jag har gjort vad jag kunnat. Jag har läst på. Jag har siffror i huvudet. Jag har –”

Lantmannen pekade på henne med pipskaftet och avbröt:

”Kanske om du hade människor i huvudet istället för siffror skulle du ha klarat skivan. Men nu är det bara ynkedom och skam. Jag är här för en predikan i natten. Och nu tar jag mitt strafftal till nya nivåer. Jag ska, med Gripenberg, ge dig fler bilder av min roll: jag är en mask, ett vittne och ett ouppklarat brott...!”

Sa lantmannen. Och han skanderade:
Jag är den lilla mask som fast den sjuka fläcken finner
i själens hemligaste vrå där samvetskvalet brinner.

Jag vittnet är som tystats ner med våld och list och möda
men som i mörkret varje natt står upp ifrån de döda.

Jag är ett nesligt brott som finns i deras hus begravet –
rättfärdighetens tunga hot och vedergällningskravet

som talar lika svagt som urets knäpp men lika oavlåtligt.
Jag minnet är av vad som skett och varit oförlåtligt.
”Jag är förstummad”, sa Annie. ”Det här var ödesdigert må jag säga. Ska du ta mig med till Dödsriket nu, som en annan själsguide...?”

”Nej”, sa mannen, ”därtill är dina brott för grova. Du måste själv få begrunda arten av din idioti. Hur ini långbänken kan man göra som du – terrorisera etniska svenskar, förstöra trivseln i svenska landsbygdskommuner med massinvandring, reducera försvaret till korprals postering – och tro att detta är något bra...? Du är bortom hopp. Du har sålt ut landet till kosmopoliter och plutokrater. Du är vägd och befunnen för lätt.”

”Nej inte alls”, sa Annie. ”Jag är en tung politiker.”

”Jojo, somatiskt kanske. Men inte ideellt. Du har gått emot svenska folkets intressen. Du har förstört realkapital och socialt kapital – tack vare din oansvariga massinvandringspolitik. 40 miljoner nya svenskar, vad är det för vansinne...?”

”Det är inte realistiskt i ett kort perspektiv. Men –”

”Det är galenskap, dårhusfantasier. Du Annie L. har med din politik diktat en dårdikt. Men Gripenberg, som jag citerar, han diktar sanningens ord":
Framför höga herrars hus i mörkret jag mig döljer
som ugglan, vilkens dova rop i drömmarna dem följer.

Jag kväder samma visa om så länge jag kan andas.
Jag ropar på rättfärdighet tills domedagen randas...!
Och med dessa ord tonade lantmannen bort; med viljestyrka lät han sin astralkropp lämna Annie L:s hus och sovrum. Kvar i mörkret var Annie själv, stel som en pinne.

Men stel, det var hon ju alltid invänder någon. Denna gång var hon dock paralyserad på riktigt. Hon hade drabbats av insikten att hennes politik nått vägs ände. I gryningen ringde hon därför partistyrelsen och bad att få bli entledigad från sitt uppdrag. Hon matchade inte samtiden, hon var i otakt med tiden. Det insåg hon nu. Hon la på telefonen, gick ut i gryningen, gled bort över fälten och tonade bort i morgonens dimmor.

Annie L. hade uppslukats av landskapet. Hon hade försvunnit som en bisarr dröm. Posten som partiledare togs över av Fettrik Feterly. Han kunde dock inte rädda Bondepartiets nedgång, men det är en annan historia.




Relaterat
Eld och rörelse
En dag i statsminister Neros liv
Den svenska internethögern går framåt -- här är slagordningen
Eurovisionlåten 2013 -- ny text -- "Gyllene gryning"
Politism.se har brist på idéer men de kan få några av mig
Sverige behöver en ny berättelse