torsdag 16 januari 2014

Ur Ångermanlands geografi: Sollefteå, Övik och Botniabanan


I Ångermanland finns en del att se.



Sollefteå

Ångermanland är ett landskap i Sverige. Landskapet består av kustkommunerna Örnsköldsvik, Kramfors och Härnösand. I inlandet finns slutligen Sollefteå kommun.

Sollefteå är väldigt naturskönt och dramatiskt. Från det massiva Hallstaberget ser man ut över Ångermanälven där den slingrar sig fram i sin klyfta. På andra sidan älven har man Rämslemon med gamla T3 och, i söder, Multråklippans rasbrant. På den hitre älvsidan har man I21:s gamla regemente, indraget 2000. Dess måtto var: ”För ditt land, din hembygd, ditt regemente.”

På samma sida har man järnvägen och köpstaden, alltsammans liksom inträngt på skrå på älvbrinken. Man har även ett vattenkraftverk mitt i staden. Det är ganska unikt.
Ångermanälven tog sig en ny fåra strax efter det den sista istiden slutat. Som sagt flyter Norrlandsälvarna i regel parallellt på rak kurs mot Bottenviken, men Ångermanälven avviker lite från mönstret. Den rinner i början som alla andra i sydöstlig riktning. Men den vänder sig dramatiskt 90 grader vid Åsele i södra Lappland. Sedan gör den några 90-graderssvängar till innan den nya fåran ner mot Ådalen nås. Att älven tog sig ett nytt lopp syns bland annat i de nipor som finns här och där, särskilt vid Sollefteå: rasbranter av sand. De i den nya fåran sig sökande vattenmassorna har helt enkelt skurit igenom sandåsar.

Som sagt hade Sollefteå sitt infanteriregemente, I21. Jag gjorde lumpen där 1984-85 som bevakningsgruppchef. Bland mina minnen av installationer och hus finns en viss, ganska märklig simbassäng utanför regementsområdet. Bassängen låg intill en å, byggd som terapi för timmermän antar jag. Det var tänkt att man skulle leda in åvatten i denna bassäng, låta det värmas under solig sommardag och sedan kunna bada i den. Den var föga använd antar jag, men en smart idé i sig kanske.

Ett annat minnesvärt hus var kanslihuset på detta I21. Det såg ut som ett smärre slott och hade en snygg mäss på översta våningen. Där fanns vackra, stilfulla oljemålningar av Ångermanälven med nipor och allt. Mässen i sig hade en herrklubbsatmosfär med bibliotek med plyschfåtöljer, salong med långbord samt ett kök med, det minns jag tydligt, köksö. Spis och stekbord var samlat i mitten av detta kvadratiska rum, skåp och arbetsbänkar var placerade längs väggarna.

Sist hade I21 ett intressant ställe ute på övningsfältet kallat "Pommac". Det var en korsning i skogen med, högt uppe på två träd, en reklamskylt för läsken med samma namn, en triangulär emaljskylt i blått och rött: "Drick Pommac". Sådana var ganska vanliga riket runt på 50-talet, de satt på lador och träd företrädesvis längs riksvägar och landsvägar. Denna skylt satt dock mitt i skogen, vid en vägkorsning mitt i ingenstans. Och det märkliga var att alla övningar och körningar tenderade att, förr eller senare, sammanstråla vid detta Pommac. Det låg i en brännpunkt.



Örnsköldsvik

Den ångermanländska kusten är brant. Den kallas Höga Kusten: ett dramatiskt, kuperat kustland. Den norra utposten för Höga Kusten är Örnsköldsvik, formellt grundat på 1800-talet (köping 1842, stadsrättigheter 1894). Den är en av de få städerna i Sverige med personnamn som inte döpts efter en kunglig person. Per Abraham Örnsköld (1720-1791) var den landshövding i Västernorrland som gav staden sitt namn.

I Örnparken i denna stad finns en fontän med en örn i granit, skulpterad av Bruno Liljefors. Notervärt är även Fjällräven Center ute på Framnäsudden, hockeylaget Modos arena. Det är en anläggning i amerikansk stil, med flera våningar och restaurang med utsikt över rinken. Övik är även känt för Hägglunds, en Asea-ägd mekanisk industri som gjort bussar och tågvagnar samt militära fordon (pbv 302, ikv 91, bandvagn 206, stridsfordon 90). Idag ingår Hägglunds i den brittiska koncernen BAE Systems.

- - -

En intressant kyrka finns strax söder om Örnsköldsvik: Själevads kyrka. Vid Moälvens lopp tronar den på sin kulle och dominerar landskapet, är ett blickfång, både för den som åker E4:an och Botniabanan. Nåväl, tågresenären som passerar Veckefjärden på dess bro får nog anstränga blicken för att se kyrkan. Men den som kommer längs E4:an och inte måste hålla ögonen på vägen, han ser lätt Själevads kyrkas vita artefakt på sin höjd.

Själevads kyrka utsågs till Sveriges vackraste 1998. Det var i en omröstning i tidningen Året Runt. Kyrkan ersatte för sin del en medeltidskyrka som låg lite längre ner i sluttningen. Den nya kyrkan invigdes 1880 och är en rundkyrka, även kallat centralkyrka. Kyrkorummet är runt, allt är runt, allt är centrerat i mitten, som är ett tomrum: frånvaron som närvaro. Den motsatta, vanligare typen av kyrka heter långhallskyrka.

Altarmålningen i Själevads kyrka är en kopia av Rubens "Coup de Lance" (1620). I kyrkan finns även en kopia av Bertel Thorvaldsens "Kristus". Denna marmorstaty föreställer den återuppståndne Kristus, gående mot oss med utsträckta händer. Den är med rätta berömd, ansedd som den konstnärliga urbilden för Kristus som Frälsaren. Thorvaldsen har här fångat särarten i Kristi person, liv och budskap. Thorvaldsen gjorde även en staty över påven Pius VII på dennes gravmonument. Att en icke-italienare och protestant på detta sätt gjorde en staty över en påve ansågs som lite vågat. Han fick heller inte signera sitt verk som ju skulle placeras i Peterskyrkan i Rom. En protestant hade inte det privilegiet. Thorvaldsen levde 1770-1844.

Själevads kyrka har en intressant takkupol. I mittfältet finns en avsiktligt vilseledande målning av kassetter som ska få kupolen att se större ut, gjort genom att trycka ihop perspektivet. Det kallas "forced perspective", ett av många finter och knep inom arkitekturen.



Botniabanan

Från Umeå via Örnsköldsvik går en ny järnvägslinje: Botniabanan. Den slutar i Bollsta söder om Ångermanälven. Där tar Ådalsbanan vid ner till Kramfors, Härnösand och Sundsvall.

Botniabanan började planeras och byggas på 90-talet. Det gällde först järnväg Umeå-Övik-Bollsta, den egentliga Botniabanan. Ny räls och delvis ny bansträckning Sundsvall-Härnösand-Sollefteå-Långsele kom därtill och kallas Ådalsbanan.

Bakgrunden till Botniabanan är denna. Förr fanns bara stambanan i inlandet och kustbanan Stockholm-Härnösand-Ådalen. Sedan började det talas om att bygga en järnväg längs hela Norrlandskusten. På 1800-talet ville man ju inte det. En invaderande fiende hade lätt kunnat skära av den. Men i modern tid frångick man detta tänk. Idén om en järnväg längs norra Norrlandskusten slog rot i politikernas sinnen. Man började slutligen bygga den på 90-talet. Jag bodde själv i Övik 1974-1985. Resor söderut var då lite invecklat. Man fick ta buss till Sundsvall och därifrån ta tåget, det så kallade E4-tåget. När jag bodde i Uppsala 1985-2010 åkte man detta E4-tåg rätt mycket.

Botniabanan invigdes 2010. Numera gäller, för en Stockholmare som vill till Övik eller Umeå, detta upplägg: X3000 till Sundsvall, sedan Botniabana. Och ibland går X3000 hela vägen från Stockholm till Umeå. Det är praktiskt och bra på alla sätt. Botniabanan trafikeras annars av ett slags lokaltåg, styrlok och vagnar är liksom ett set av likartade vagnskorgar. Man kör fort. Och komforten är bra, stolsplaceringen varierad och dann.

Öviks station är för sin del ett unikum: belägen uppe på en bergssida, mellan Varvsbergstunneln i söder och Åsbergstunneln i norr. Man kan praktiskt taget se båda tunnlarna från perrongen. Det torde vara Sveriges enda station med en sådan konfiguration. Det är en ingenjörsmässig prestation tycker jag.

Att åka Botniabanan är en smått exotisk upplevelse. De nydragna bitarna går genom land som är helt okänt för den trägne E4-resenären. Hit hör Trehörningsjöbygden, väster om Bjästa. Det finns en tunnel som är cirka en mil lång. Detta plus alla andra tunnlar och schaktningar man gjort för denna Botniabana – det imponerar.



Relaterat
Värnplikt i Sollefteå
Mellersta Norrland: Östersund, Härnösand och Sundsvall
Dalarna
Mellansverige: Göta kanal, Göteborg och Småland
Skåne
Sollefteå med Multråklippan och en skymt av Ångermanälven.

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)