lördag 14 juni 2014

"Eliten är som inavlade banjomongon" -- satirisk sång

Den så kallade "samhällseliten" i detta land visar vissa psykopatologiska drag. Toppskiktet i media och politik vägrar diskutera sådant som invandring och mångkultur. De överöser dig med en storm av floskler om frågan kommer på tal: "allas lika värde", "humanism" osv.




Man kan se på denna låsning på olika sätt. I detta inlägg visade jag till exempel att eliten är lika med Stasi i sitt tänk.

Sedan, när jag bläddrade igenom en fil med visdomsord från nätet, fann jag denna rad av gamle flashbackpostaren Phasers on funk. Och han sa allt mycket tydligare: "Hela eliten är som inavlade banjomongon..."

Denna rad har satt sig på hjärnan. This is it liksom. Och jag har nu gjort en sång på temat. Eftersom det hela handlar om banjomongon är melodin såklart en känd banjolåt, "Stewie's Banjo Song" från Family Guy:
Svenska samhällsgänget, dom har det lite bängit,
dom är en enda stor vansinnighet.
Dom tror att dom är lärde, säger ”allas lika värde”,
”vi värnar yttrandefrihet”.

Refr:
Dom är ett banjo-mongo-gäng,
plinkar på sin banjo med banjo-mongo-sväng,
inavlat banjo-mongo-gäng, ett flinande banjo-mongo-gäng...!
Så där ja, en liten "throw-away" i försommarvärmen.




Relaterat
PK-ismens mentalitet är "Stasi"
Melina Starr häktad, misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse

måndag 9 juni 2014

70 år sedan Operation Bagration: upprivandet av AG Mitten

Den 21 juni 1944 drog den ryska Operation Bagration igång. Det är snart 70 år sedan. Det var ju så att Nazityskland hade invaderat Ryssland 1941 och lidit nederlag vid Stalingrad och Kursk 1943. Nu kom den slutgiltiga befrielsen av det ryska territoriet. Dessutom tog ryssarna en stor del av östeuropa. Härmed en del om detta, om östfronten från juni 1944 till slutet av det året.




Sommaren 1944 såg en kulmen i strävan att befria det ryska hemlandet. När hösten var kommen var kriget för gott överflyttat på angriparens territorium. Men tyskarna försvarade sig segt och kriget höll på ett bra tag in på 1945.

Som sagt hade kriget mot Ryssland börjat 1941. Här är ett inlägg om det. Hitlers försök att erövra Ryssland hade dock misslyckats. Ryssarna försvarade sig segt och kunde kring 1943 gå till strategiskt motanfall. Till exempel vid Stalingrad. Och i april 1944 närmade sig ryssarna Ungern i form av Karpaternas östligaste utlöpare. Som ett svar på det hotet ockuperade Hitler Ungern. Denne tidigare paktbroder blev nu ett härtaget lydland. Omsider tog sig ryssarna över Karpaterna och nådde pusztan, det ungerska slättlandet. Ungern blev skådeplatsen för en del strider, även ett tyskt motanfall i början av 1945. Mer om detta senare för nu ska det handla om den ryska Operation Bagration, det framgångsrika upprivandet av AG Mitten.

Vi tar det från grunden. På tysk sida organiserades förbanden i divisioner. Två eller flera divisioner utgjorde en armékår. Två eller flera armékårer utgjorde en armé. Två eller flera arméer utgjorde en armégrupp. På den ryska sidan saknades begreppet ”armékår”. Där blev två eller flera divisioner en armé. Flera ryska arméer bildade armégrupper eller fronter. Inför anfallet mot AG Mitten satte ryssarna upp sju stycken sådana fronter. Tre av dessa stod i reserv. De som skulle göra det primära anfallet var fyra fronter om sammanlagt 166 divisioner.

166 divisoner, verkligen...? Det låter mycket. Jag menar, år 1941 i samma region (AG Mitten) anföll tyskarna med endast cirka 45 divisioner. Men siffran 166 är efter Liddell Hart, "Andra världskrigets historia", 1985 s 248. Man kan säga: kriget hade trappats upp, ryssarna hade kunnat bygga upp sin styrka, och de ryska artilleribombardemangen vid denna tid hade en volym som ”tycks komma en naturkatastrof nära”, som Gösta Borg skrev i "Det röda massanfallet" (1951).

- - -

AG Mitten leddes vid denna tid av fältmarskalk Busch. Han hade endast 38 divisioner för att försvara sin 1.100 km långa front [Tippelskirch, "Östfronten under andra världskriget", 1956 s 188]. Han ville inför den kommande stormen dra sig tillbaka 146 km, från landbryggan mellan Dnepr och Dvina (= ”Vitebskporten”) till Beresinalinjen. Hitler vägrade [Liddell Hart 1985 s 248]. Den 21 juni satte det hela igång. AG Mitten blev praktiskt taget utplånad. Man led mer än 200.000 i förluster. Och i mitten av juli var Vitryssland befriat. Halva nordöstra Polen var ockuperat. Litauen var invaderat och ryssarna stod på gränsen till Ostpreussen, en tysk utlöpare vid Östersjöns sydöstra hörn. Samtidigt försvarade AG Nord infartsvägarna till Estland och Lettland. Framstöten i mitten hotade att skära av AG Nord.

I slutet av juli övergav tyskarna den polska staden Brest-Litovsk, en berömd utpost i öster. Samtidigt kom en av Rokossovskijs motoriserade kolonner, som kringgått staden, fram till Siedlce som låg 80 km väster därom och 64 kilometer från Warszawa. Men här samlade sig tyskarna för ett effektivt försvar och hejdade den ryska ångvälten. Vid den närbelägna floden Weichsel säkrade Rokossovskij fem övergångar natten till den 29 juli, men fyra av dessa sattes ur spel morgonen därpå [Liddell Hart 1985 s 250]. Snart tvingades dock tyskarna bort från Siedlce genom en kringgående rörelse, samtidigt som en av Rokossovskijs förtrupper nådde den polska huvudstaden Warszawas östliga förstad Praga, belägen på Weichsels östra strand. Det blev signalen för en polsk underjordisk armé, ledd av general Bor, att göra uppror.

- - -

Detta var en händelserik tid på många sätt. I väster hade de allierade som jag berättade häromdagen landstigit vid Normandie 6 juni. Veckorna efter landstigningen hölls de allierade inneslutna i ett tämligen litet brohuvud, men i slutet av juli bröt Patton igenom vid Avranches med påföljd att hela den tyska fronten i Frankrike bröt ihop och en reträtt till Tyskland måste till, en svår reträtt även om den tyska västarmén inte revs upp helt. Den 20 juli hade även attentatet mot Hitler i hans ostpreussiska varglya – Wolfsschanze – ägt rum. Jakten på de sammansvurna skapade en minst sagt osäker stämning i alla militära staber, eftersom rätt många officerare varit inblandade i konspirationen.

Västfronten höll dock liksom östfronten. Kriget var inte slut än. Ledarskapet över AG Mitten hade tagits över av Walter Model. Han hade Hitlers förtroende och kunde handla relativt självständigt ibland. Det behövdes när AG Mittes retirerande rester plus nya förband skulle kunna samlas i en ny, sammanhängande linje.

- - -

Som sagt hade en polsk stadsgerilla gjort uppror i Warszawa. Det skedde den 1 augusti. Man hoppades att ryssarna skulle gå över floden och hjälpa till i befriandet. Men där bedrog man sig. Polackerna tog i alla fall stadens nyckelpunkter och behärskade större delen av staden på kvällen första upprorsdagen. Den 10 augusti började tyskarna återta kontrollen över staden genom ett flyg- och artilleribombardemang. General Bors styrkor var snart isolerade på tre små områden.

Samtidigt gick tyskarna till motoffensiv mot de ryssar som stod öster om Warszawa. Tre nyanlända SS-pansardivisioner, två från sydfronten och en från Italien, kraftsamlade i början av augusti på fiendens nordflank, ”drev in en kil i ryssarnas framskjutna position och framtvingade en reträtt. Samtidigt hejdades ett ryskt försök till framryckning från brohuvudena över Weichsel med hjälp av en del förstärkningar från Tyskland.” [Liddell Hart s 252]

- - -

Den ryska stormfloden var därmed, i stort sett, hejdad. Men visst hade ryssarna skäl att vara stolta över sin bedrift, att sedan den 21 juni på fem veckor ha ryckt fram 720 km. Operation Bagration var en strålande rysk viktoria. Det var bara naturligt att man vid det här laget, i augusti, tänjt ut sina förbindelselinjer för långt och att man måste konsolidera vad man vunnit. Uppehållet vid Weichsel varade i sex månader.

I augusti 1944 intog ryssarna Rumänien. Den efter Stalingrad. nyuppsatta 6:e armén gick här under med 20 divisioner. Det var, kan man säga, ett nytt Stalingrad för denna nominellt samma armé. Rumänien kapitulerade och blev allierad med Sovjet. Detsamma skedde med Bulgarien. Detta land hade till skillnad från Rumänien och Ungern varit neutralt i kriget. Nu ville man underordna sig de västallierade. Ryssarna accepterade inte det utan förklarade Bulgarien krig. Genast ryckte man in i landet från öster och norr. ”Invasionen blev en ren parad, för den bulgariska regeringen gav order om att det inte skulle bjudas något motstånd och påskyndade sin egen krigsförklaring mot Tyskland.” [Liddell Hart s 254]

Under hösten föll Jugoslavien, befriat med hjälp av Titos partisaner. Ryssarna nådde den ungerska huvudstaden Budapests förstäder den 4 november. Budapest visade sig vara svårintaget och höll ännu stånd i slutet av året. Efter förnyade strider, bland annat med ett sista tyskt motanfall som inte nådde ända fram, föll Budapest i februari 1945.

- - -

Detta var vad jag för dagen hade att säga om östfronten: händelser på östfronten för 70 år sedan.




Relaterat
D-dagen i Normandie
Jordkrönikan
Eld och rörelse: fri pdf
Memoarer
Marienwerder, idag Kwidzyn i Polen, en stad som var ett värn vid floden Weichsel när det begav sig.

fredag 6 juni 2014

Reflektioner på nationaldagen 2014

Det är nu fjärde året i rad jag publicerar dessa nationaldagsreflektioner. Första gången var 2011. Och sedan dess har stormen kring nationaldagen och vad den betyder bara ökat. Jag vet nog det. Men detta är inte en dag för polemik. Detta är en dag för fest, för firande av dem vi traditionellt är. -- Som vanligt sampubliceras denna min nationaldagsyra på min Motpolsblogg.



Det står i rubriken att det här ska handla om "reflektioner". Det kommer vad det lider. Men jag ska även komma med fakta och information i sammanhanget.

Det är alltså Sveriges nationaldag idag. När instiftades den? Kan jag vara så vänlig och ge fakta om det? -- Visst kan jag det. Nationaldagen instiftades 1983. Dessförinnan hette det bara Svenska flaggans dag. Dagens betydelse för det svenska är annars att Gustav Vasa valdes till Sveriges kung i Strängnäs 6/6 1523. Det markerade början på ett uppsving för Sverige som stat vilket garanterade vårt nationella och kulturella oberoende. Gustav Vasa hade sina tyranskliga drag men hans gärning var nödvändig. Han värnade rikets integritet i en för tiden fientlig omvärld.

Vi firar nationaldag för att Gustav Vasa och hans efterföljare värnade Sverige som nation, stat och kultur. Nationaldagen blev för sin del helgdag 2005. Men utöver det, har jag några intressanta fakta att komma med? Jag skulle ju ge fakta och information sa jag. Och jag är saklig. Det måste man vara inom dagens höger. Inget löst tyckande, fakta! ska det vara. Det är ledmotivet. Så besegrar vi vänstertrollen: med saklig dokumentation, fakta och folkbildning, med systematisk upplysningsverksamhet. Vänstern kan då stå där med sin propaganda och mindf-ck, med sina försåtligt uttänkta kampanjer och slogans. Vi inom den Sverigevänliga rörelsen behöver inga slogans. Vi kungör fakta och glömda synvinklar, vi ger perspektiv på det traditionella Sverige. Som här, där jag skrivit om Sveriges historia utan sneglingar åt PK-ism och nihilism.

- - -

Fakta om nationaldagen skulle jag komma med. Och jag kan bidra med det. Det hände sig nämligen en gång i tiden att vi svenska män hade ett privilegium: att få utbildning i att försvara landet med vapen i hand. Det kallades värnplikt men det var snarare en rätt. Den som inte ville försvara landet kunde ju förhandla till sig vapenfri tjänst eller, om han var radikal Sverigehatare, se fram mot några månaders semester på vatten och bröd.

Den som såg klart, den som såg Sovjetunionens hot mot oss, han hörde maningen och ställde sig under fanan. Man stred under sin regements- och kompanifana. Och man stred under den svenska flaggan. Sveriges flagga kallades i armélingo för "en symbol för vårt oberoende". Vi stod utanför stormaktsblocken men hade fronten riktad österut. Det gällde att försvara sig mot världens värsta mordregim någonsin, Sovjetväldet.

Det var vad kalla kriget handlade om. USA var inga duvungar, varken då eller nu, men det akuta hotet kom från bolsjevismen. Det gjorde det då och det gör det nu. Jag försvarade landet mot sovjetmarxismen då och jag försvarar det mot kulturmarxismen idag. Same same.

- - -

Nationaldagen. Det var så att jag låg inne på Västernorrlands regemente I21, sommaren 1985. Och när nationaldagen sedvanligt skulle firas nere på stadens idrottsplats skulle regementet närvara med en så kallad fanvakt. Två fänrikar skulle vara förste och andre fanvakt. Jag har glömt vad de hette. De tillhörde ett annat kompani. Men i alla fall. Fyra soldater skulle så vara fanvakt. Och vår pluton var den enda som låg inne vid denna tid, så de fyra rekryterades bland oss. Vi var frivilliga. Vi gick med på att göra detta frivilligt. Någon slacker-regel säger ju att man aldrig ska anmäla sig frivilligt. Det har jag aldrig förstått. Enligt dynontologin ska man gestalta sitt liv positivt. Att då gå fanvakt är logiskt i sammanhanget.

Och det visade på friheten i tjänsten generellt. Om man inte gjorde lumpen kom man i fängelse. Det var också ett val. Man väljer fritt: gör värnplikten och var med och försvara landet, eller vägra och sätt dig bakom lås och bom. En fri man tjänar sitt land, en slav tar in på "the Big House".

- - -

Vi valde frivilligt att gå fanvakt. M60 med vitutrustning och bajonettförsedd AK4. Officerarna bar värja. I täten förste fanförare med flaggan, efter honom andre fanförare. Och sist vi fyra i fyrkantsformation. Det var en solig dag och en värdig ceremoni. Det var en symbol för att frivilligt tjäna sitt land, med vapen i hand. Vi försvarade flaggan, vi försvarade de svenska färgerna, och vi visade det symboliskt på Sollefteå IP den 6/6 1985.

Detta sysslade jag med nationaldagen för 29 år sedan. Och du som har något liknande att berätta, välkommen att vittna om det i kommentarsfältet.

- - -

Det är nationaldag idag. Som jag antydde i inledningen är detta kontroversiellt. Svenskhet är kontroversiellt, traditionell svenskhet är ifrågasatt, vurm för det svenska är ifrågasatt. En smärre kampanj mot "nationalism" har pågått i MSM i vår. Jag har inget att säga om det just nu. Jag nämner detta bara för protokollets skull, för att visa att jag inte är blind för det faktum att "fienden är välorganiserad". Men MSM de får kampanja bäst de vill. Jag är inte defaitist vad gäller svenskhetens framtid. Den rinner ju fram som en flod, omöjlig att stoppa.

Svenskheten lever, identitär nationalism har sin givna framtid. Vilken annan ideologi kan som den förena hög och låg, man och kvinna bland traditionella svenskar? Identitarism är nu inte allt, i ekvationen kan såklart även tankar om frihet, andlighet och naturvård ingå. Men att utradera det svenska ur den framtida politiska ekvationen i detta land, det går inte.

Det har aldrig gått. Det har inte gått sedan 1968, trots att flaggbränning blev populärt bland vänstern då. Och det har inte gått sedan PK-ismen tog fart, från 1996 och framåt. Och det har inte gått sedan jag började med dessa nationaldags-reflektioner, från 2011 och framåt. Jag tror inte att mina ord är någon avgörande bastion i sammanhanget, jag nämner detta bara som reflektion. PK-ismen har bara ökat sedan 2011 men någon kraft har den inte längre. Dessa dagsform är skakig trots den frenetiska energi den går fram men, som i sina försök att slå till mot radikalhögern med lagboken.

- - -

Förändringens vind blåser: en vind som blåser bort det korthus som heter "PK-ism". Nationalkänslan rinner fram genom det svenska folkdjupet, utåt sett omärkligt men essentiellt påtagligt. Det är inte populärt längre bland kreti och pleti att tala negativt om Sverige. Tvärtom. Att vara Sverigevänlig är det nya normala.

Det tradtionella Sverige lever än. Och jag skulle vilja säga att denna livsanda bara har växt till sig under de fyra år jag hållit dessa nationaldagsreflektioner. PK-ismen för sin del är modern bolsjevism. Den är absurd i sin negativism, i sin fientlighet mot den egna befolkningen. PK-regimen har ingen inre vitalitet men att vara Sverigevänlig har framtiden för sig. Sverigevänlig identitarism kan uttryckas som "0% hat, 100% identitet". Då förstår jag inte varför PK-isterna är så emot detta. Varför hatar ni så mycket?

Släpp sargen och kom med i festen -- i nationaldagsfesten, som essentiellt pågår varje dag hela året. Det är dags att fira -- inte bara idag utan alla dagar -- fira att Sverige lever som en särpräglad, driftig, talangfull nation i norra Europa, känd för sitt mannamod, sin kvinnoskönhet och sin folkliga frihetstradition. Vi har i Sverige ett folkstyre sedan urminnes tid. Här har bönder deltagit i riksmöten sedan medeltiden. Den traditionen lever än och den säger mig att ursvensken, bonden, männen och kvinnorna ur folket inom kort kommer att ta tillbaks sitt land från herrarna -- ta tillbaka det fredligt, men bestämt. Den processen är igång och den går inte att stoppa. Den svenska nationalkänslan rinner fram som en flod, omöjlig att hejda.




Relaterat
Nationalism: ett sätt att bekämpa Imperiet
Dynontologi -- ett sätt att spara mental energi
Gustav Vasa
Sveriges historia: utan PK-pekpinnar
Nationalism från 1800-talet och framåt
Otto Hesselbom, "Vårt land" (1902). Motiv från Dalsland, som här får symbolisera hela Sveriges land.

tisdag 3 juni 2014

70 år sedan D-dagen i Normandie

På fredag är det 70 år sedan D-dagen i Normandie, de allierades invasion av "Festung Europa". Det tänkte jag uppmärksamma i denna specialartikel.




En gång i tiden härskade Adolf Hitler över det kontinentala Europa. Det var Festung Europa, en svårintaglig fästning. Men vid tiden för juni 1944 började fienden att inta fästningens utanverk. I öster stod ryssarna redan i polska landskap. I söder stod de allierade på italiensk mark, strax söder om Rom. Och i väster beredde sig amerikaner och engelsmän på att skeppa över 50 divisioner sjövägen. De skulle landsättas i Normandie i Frankrike. Operationen är känd som D-dagen. Den gick av stapeln den 6 juni 1944. Som sagt, för 70 år sedan nu på fredag.

D-dagen 1944 var en stor operation. Den var den största landstigning som någonsin företagits. Den dittills största torde ha varit de allierades dylika landstigning på Sicilien 1943, som var ett slags genrep för denna Normandie-operation.

Låt oss emellertid se till proportionerna här. Jag menar, nog hade tyskar och ryssar opererat på stor fot på östfronten sedan 1941. Där var operationerna på en storleksmässigt hög nivå hela tiden. Låt oss inte glömma dess 100-tals divisioner som stred som titaner. Men när det gäller landstigning på försvarad kust, understött av luftlandsättning, så var D-dagen ett vågspel och en milstolpe.

Förberedelserna för det hela hade varit omfattande. De bestod i att sätta upp drygt 50 divisioner (amerikanska, brittiska och samväldestrupper) med basering i England, flygbomba kommunikationerna i Frankrike och vilseleda tyskarna till att landstigningen skulle ske vid Pas de Calais, det närmsta området på kontinenten från England räknat. Detta gjordes bland annat genom att låta fienden komma över felaktiga, preparerade planer samt att simulera truppsammandragningar i Kent, medan den riktiga styrkan samlades i Sussex och Dorset. Tyskarna kom mycket riktigt att tro på denna fint, tillräckligt länge – i över en månads tid efter D-dagen – för att de allierade skulle möta mycket svagare motstånd än de annars kunnat göra. Fienden höll sina reserver i Calaisområdet istället för i Normandie.

- - -

Den som utarbetade planen i stort var britternas marskalk Montgomery, Englands bäste fältherre vid tiden trots att han hade sina egenheter. Men han var i alla fall obesegrad sedan 1940 och det var han rätt ensam om bland sina engelska kolleger. En general förväntas vinna slag och det gjorde Monty. Den plan Monty till slut kunde presentera såg ut så här: man skulle landsätta fem divisioner sjövägen den första dagen (”D-dagen”, vad som kom att bli den 6 juni).

Dessa fem divisioner skulle uppgå till drygt 100 000 man. De skulle gå iland i Normandie från Cherbourghalvöns fot i väster till Caen i öster. Amerikanerna landsteg i väster på stränderna med kodnamnen Utah och Omaha, britterna i öster på stränderna Gold, Juno och Sword. Förutom av sjö- och luftbombardemang skulle förbanden hjälpas av luftlandsättningar; fallskärmsjägare och glidplansförband skulle gå ner innanför stränderna på natten och morgonen för att ta viktiga förbindelser, slå ut vissa pjäser och batterier och skydda landstigningens flanker.

Detaljer som hur amerikanerna ville lägga upp luftlandsättningen (om de överhuvud ville ha någon sådan) samt hur de ville effektuera sin landstigning, lämnade Montgomery åt general Bradley att utarbeta. Det viktiga var att de landsteg och tog sina mål, vilket innebar att få iland de totalt fem divisionerna den första dagen och etablera ett sammanhängande brohuvud.

- - -

Visst var företaget vanskligt. Det var ett vågspel. Men Montgomery lugnade alla med att säga att själva landstigningen den första dagen var det minsta problemet för då skulle man nämligen vara enormt överlägsna, fem divisioner mot högst ett par regementen på fiendesidan; tysken antogs nämligen inte veta var man skulle landstiga och det gjorde han realiter inte heller. Värre skulle det i så fall bli efter ett par dagar då fienden sett var man landstigit och han i konsekvens därmed kunde sända sina reserver dit för en motstöt – kasta angriparen i havet. Som nämnts trodde tyskarna att landstigningen skulle ske vid Pas de Calais, även sedan man gått iland i Normandie, men att finten skulle lyckas så bra trodde man inte på allierad sida.

Vad gäller operationen i sig, denna episka landsättning 6 juni och vad som därefter hände, kan det sägas att britterna på östra flygeln gjorde en luftlandsättning på morgonnatten. Klockan två landade nämligen en styrka från den 6:e brittiska divisionen i sina glidplan med uppgift att inta några broar väster om staden Caen. Strax därefter hoppade två brigader fallskärm i närheten, för att erövra landningsplats för ytterligare glidplan. Senare på dagen kunde dessa flygburna styrkor upprätta kontakt med de brittiska förband som gått iland på stränderna.

- - -

Den brittiska luftlandsättningen gick mer eller mindre enligt plan. Fällningen av amerikanska 82:a och 101:a divisionerna på västra flygeln gick emellertid sämre. Bland annat på grund av att DC 3:orna som fraktade fallskärmsjägarna hamnade under luftvärn och måste göra undanmanövrer, spreds förbanden under fällningen med påföljande sämre möjlighet att lösa stridsuppgifterna: säkra områden bakom stränderna. Omsider togs dock vissa mål och fienden tvingades på defensiven. Många fallskärmsjägare hade klippt sig i mohikanfrisyr och krigsmålat sig, ropandes ”Geronimo!” då de hoppade; sant arkaiska drag som hör hemma i kriget vare sig man vill eller inte (och sedan behöver man inte göra någon affär av att Geronimo var apache och inte mohikan). 101:as stridsrop är än idag Geronimo, denna den siste indianhövdingen att kapitulera.

I gryningen, efter sjö- och luftbombardemang, började själva landstigningen. På den amerikanska Utahstranden, vid foten av Cotentinhalvön, gick en stridsgrupp ur Bradleys 1:a armé iland utan större försluster. Det var tur det, för man hade navigerat fel och hamnat söder om det planerade landstigningsområdet. Man fick iland merparten av sina amfibietanks och antalet döda amerikaner var här bara 12. Längre åt sydöst, på Omahastranden, fick emellertid Big Red One problem; man förlorade amfibietanks, man blev blöta i sjögången och stötte på beslutsamma försvarare i land. Amerikanska förluster blev 1 000 döda och 2 000 sårade och det stod och vägde. Till slut kunde man dock med stöd av flottans kanoner bryta udden av försvaret och ta sig iland.

- - -

Längst i öster, mellan Bayeux och floden Orne, gick britter och kanadensare ur Montgomerys 2:a armé iland på stränderna Gold, Juno och Sword. Man nådde snabbt sina mål, mycket tack vare de specialkonstruerade stridsvagnar man hade med sig: mintröskor, eldkastare, vägutrullare, dikesutfyllare med mera. Bradley hade erbjudits dylika funnies men tackat nej till dem, något han kanske kan ha ångrat för dessa fordon förenklade framryckningen betydligt. Till exempel var marken innanför stränderna ofta vattensjuk, varför stridsvagnen som rullade ut en bambumatta – vägutrullaren enligt ovan – var ett bra hjälpmedel. Men att rakt av inlemma engelska stridsfordon i den amerikanska vagnparken hade varit en logistisk mardröm, så Bradley visste kanske vad han gjorde.

På kvällen den 6 juni hade inte mindre än 156 000 allierade soldater landsatts, de fem divisionerna från havet plus de tre luftlandsatta divisionerna. Man hade inte ryckt fram så långt som man velat; enligt Montys plan skulle alla de fem invasionsstränderna ha förenats till ett sammanhängande brohuvud efter 24 timmar, men tack vare obeslutsamt motstånd – Hitler trodde det var en fint alltsammans – hade planen gått i lås i stora drag; man hade inte kastats tillbaka utan befann sig på torra land, rodo att ta emot förstärkningar och fortsätta framryckningen. Bidragande till framgången hade framför allt varit det faktum att man var överlägsen i luften; Eisenhower sa före invasionen att ser vi plan i luften idag så är det egna plan. Så blev det också: tyskarna fick endast upp en handfull plan som kunde störa landstigningen.

- - -

De allierade kom iland på D-dagen, de vilseledde fienden om var huvudstöten skulle komma och de besatt luftherravälde. Nu blev man fast i Normandie under ett par veckor på grund av att terrängen med sina häckar och slyskogar gynnade försvaret. Men huvudmålet, att få i land fem divisioner första dagen, hade lyckats.

Men Hitler då? Vad gjorde han denna dag, den 6 juni? - Han fick förvisso reda på att landstigningar inletts i Normandie. "So anganga' ist's" ska han ha sagt enligt Liddell Harts "På andra sidan kullen" (1988). Hitler förstod allmänt taget att detta var grejen, det var ingen liten Diepperaid, NU har det börjat, men VAR? Han hade som fix idé att detta var en fint för en huvudlandstigning som skulle komma att ske på kanalens smalaste ställe, vid Pas de Calais. Jag skrev ju ovan: Hitler trodde det var en fint alltsammans. Detta gjorde att han beordrade att strategiska reserver skulle sparas för en stöt mot denna väntade, andra landstigning - som alltså aldrig kom. Huvudangreppet VAR i Normandie. Nu kunde de allierade som sagt bita sig fast i Normandie utan att något allvarligt motangrepp skedde.




Relaterat
En pansargrenadjärinfanterifänrik vid namn Camouflage
Utbrytningen
Kanadensiska soldater landstiger vid Juno Beach.