fredag 31 januari 2014

Viviann Sack, kvinna år 2064 (del 5 av 7)


Resumé: År 2064. Viviann Sack ska ut på sin första interstellära färd. Dagen innan går hon runt och tar avsked av sin stad, Stratopia.

Index till alla delar




Förra avsnittet slutade med en lätt ansträngd stämning. Viviann var på besök hos sin bror Gustav uppe på Åslia.

Man drack upp teet och pratade om ditt och datt. Incidenten var formellt överspelad. Viviann försökte intala sig att hon inte tagit illa upp. Men hon var ännu uppretad, trots att hon visste att dylik obalans var tecken på svag karaktär. Som rymdskeppens banérförare måste hon framför allt ta saker med ro; hon måste vara stoiskt lugn inför alla utmaningar som väntade. Men hon fick heller inte bli en lealös smilfink, en som sa ja och amen till allt hon pådyvlades som privatperson

Efter ett tag tackade hon för sig och gick. Medan hon tog sig nerför Åslia, längs samma stig som hon kommit, lugnade hon ner sig. Men hon tyckte Gustav varit dum. Visst, han bad om ursäkt. Men hon var fortfarande upprörd. Vad angick det honom huruvida hon var singel eller inte? Vad det beträffade hade Viviann bara haft en pojkvän. Det var mannen som hon reste runt i Europa med för tre år sedan, 2061. De hade varit kära. Men av olika skäl hade det tagit slut. Sedan hade Viviann levat som singel.

Hon kom ihåg vad hon läst i en bok vars titel och författare hon glömt: ”Jag valde inte singellivet, singellivet valde mig.” Det stämde in på hennes eget liv.

Viviann älskade pilotjobbet, älskade att träna, älskade att göra saker – arbeta, resa, forska. Hon var alltid igång med något. Nu gällde det att styra Gyllene Gripen ut i sublima rymder. Om några år kanske hon gjorde något annat. Kanske levde hon då på Mars eller någon annan planet. Kanske var hon, som hon skissat i Ödehuset, agent, hemlig operatör, ambassadör mellan människan och främmande arter...? Tiden fick utvisa. Men hon gick inte och grämde sig över vad hon inte hade. Hon gestaltade livet, hon gjorde vad hon kände för.

- - -

Hon korsade bron över Styran. Solen doldes av Tempelberget. Kommen till brons västra fäste, på Stratopia-sidan, gick hon inte upp till vänster och hem. Hon gick till höger och satte sig i parken som fanns där. Sittande på en bänk betraktade hon flodens stilla lopp till prasslet av en björk.

Det hade varit en märklig dag. Hon hade först varit vid Ödehuset, suttit i gungan och låtit tanken fara. Hon hade summerat sitt liv, sin karriär, allt. Och hon hade sovit där; hon hade gått in, funnit ett rum och slumrat till. Ett tag trodde hon att hon försovit sig. Men det hade hon inte. Det var, då som nu, den 14 maj 2064.

Hon hade därefter besökt sin bror. De hade haft ett intressant samtal: astronauter och soldater, krig och fred, att leva som fänrik i fredliga tider. Stimulerande tankar. Nåväl, hon hade även grälat med sin bror. Men han bjöd på mat i alla fall. Hon såg fram emot en kopp te och en macka när hon kom hem.

Men hon ville inte gå hem än. Hon måste ta farväl av staden. Hon måste ta farväl av jorden. Förutom folket i besättningen kände hon inga. Men hon måste ta farväl av Moder Jord. Hon tonade in på stillheten där hon satt, mediterade i skuggan av Tempelberget.

Hon hade sina föräldrar ännu i livet. De bodde i Frankrike nu. De gillade klimatet där. I och för sig var det skönt klimat även i Sverige dessa dagar. Barrskogar hade som sagt gett vika för lövskogar. Viviann behövde inte inkludera föräldrarna i sin avskedsrunda i Stratopia. Det räckte med att ha besökt brodern. Hon hade redan skrivit dem ett mail.

Viviann fann frid i lövprasslet, slöt ögonen och andades lugnt. Det kom naturligt för henne. Meditation var som sagt vad en rymdpilot först av allt måste kunna. Piloten skulle, via sitsen vid styrpulpeten, tona in på skeppets system. Med dielektriska och kristallinska kretsar blev hon skeppet. Kaptenen förde övergripande befäl på skeppet. Han gav via headset radiokommandon till piloten. Dessa kommandon översatte piloten till intuitiva order för skeppet att lyda. Hon styrde skeppet med telepati, kan man säga. Gyllene Gripens antigravation och immanensdrift skulle styras av Viviann när skeppet i morgon lyfte på sin färd. Meditativt, men aktivt, skulle hon styra skeppet. Hon skulle utföra sitt jobb i ett högre medvetandetillstånd.

- - -

Viviann öppnade ögonen. Hon var alltjämt i skugga av Tempelberget. Men även himlen var gråmörk. Solen hade gått ner över Stratopia. Det var dags att gå hem.

Men hon ville inte gå hem. Inte än. Luften var ljummen och grönskan lyste i skymningen. Och när hon återvände från parken mot vägen fick hon se några ungdomar komma gående snett emot henne. De styrde mot en tunnel i Tempelberget. Hon gensköt dem, hejdade dem och frågade vad de gjorde.

- Vi ska undersöka tunnlarna i berget, sa en yngling i nanofiberjacka. Följ med!

- Ja, gärna! sa Viviann. Det hela lät som ett roligt tidsfördriv, tyckte hon.

Det var feststämning i gruppen. De var urban explorers, äventyrliga ungdomar ute för att utforska de tunnlar som fanns under Stratopia. De sades sträcka sig långt i alla riktningar.

Man gick mot en port i berget. I portalen fanns en mindre dörr. Någon dyrkade upp den. Väl inne i berget sken allting av väggarnas kristallbesättning. En flicka med rött hår och fräknar tydde sig till Viviann och sa:

- Det finns mycket här. Massor av tunnlar. Skyddsrum från folkhatets epok. Och mycket mer.

- Mer? Som vad?

- Glömda civilisationer..., sa flickan och log.

- Bra, sa Viviann. Dem får ni undersöka själva. Jag hänger med bort en bit. Sedan får vi se. Vad heter du?

- Amanda, sa flickan.

Amanda, gissade Viviann, var 14-15 år gammal. Man befann sig i en fem meter bred och lika hög tunnel. Strax tog man av uppför en spiraltrappa i berget, hela gruppen om sju personer plus Viviann.

- Vilket arbete, sa Amanda om trappan, vilket stenhuggeri.

- Ja, sa Viviann. Man tycks ha danat trappan kring en tänkt pelare.

En våning nåddes, ett rum med stenväggar, även detta belyst av gåtfulla kristaller som gav ett grönaktigt sken.

- Det finns skyddsrum där borta, sa Amanda och pekade i en riktning.

- Vilket håll är det, sa Viviann som tappat orienteringen av spriraltrappans vindlingar.

- Det är mot staden, sa flickan. Men här, åt andra hållet, kan man gå upp i kyrkan.

- Fint, sa Viviann. Dit vill jag gå.

Så spännande...! I nästa avsnitt får vi veta hur det gick med denna expedition.



Index till alla delar



Relaterat
Dynontologi -- en lära för människor i tillvaron
Evola: The Doctrine of Awakening (1943)
Exopolitisk närvaro
Omstridda fenomen
Henri Rousseau: "The Flamingoes" (1907)

torsdag 30 januari 2014

Viviann Sack, kvinna år 2064 (del 4 av 7)


Viviann Sack bor i Stratopia. Året är 2064. Hon ska ta avsked av sin stad. För hon ska ut på en interstellär resa. Nu är hon på väg upp på Åslia för att träffa sin bror, Gustav Sack.

Index till alla delar



Viviann gick upp på Åslia. Omsider stod hon uppe på bergkullen.

Bakom sig hade Viviann en stor, rund, platt byggnad med brandgul fasad. Det var broderns tekniska museum. Men hon såg inte dit nu utan såg ner på Stratopia i middagssolen, betraktade dess runda och kupolformade hus som bredde ut sig från Tempelberget till höger, längs åsen som planade ur ner mot flodkröken till vänster. Hon såg sitt eget gröna hus på åskrönet vid torget, ett stenkast till vänster om kyrkan på sin höjd. Hon såg hus inbäddade av grönska, hon såg torn och spänger, hon såg parker och vägar.

Hon såg hur staden liksom sken av ett inre ljus. Mysigt tänkte hon. Det känns liksom fullbordat.

- - -

Det var fullbordat: utvecklingen till en fredlig värld, symboliserat av Stratopias strålande stad. Hon hade hört talas om 1900-talets krigiska, kriminella värld. I Stratopa fanns ingen brottslighet, där tonade man istället in på Varat. Man samarbetade istället för att konkurrera. Godhet och visdom härskare. Hon kände till 1900- och det tidiga 2000-talet då krig ännu var ordningen för dagen. Det ansågs då rationellt att varje land hade flotta, flygvapen och en stor, stående armé. Materialism och girighet gjorde att kriminalitet härskare, liksom rofferi på global skala som utarmade naturen och tärde på dess resurser.

Den tiden var nu förbi. Fred rådde, samnationalism var ordet. Var och en fick sitt. Ingen behövde arbeta med slitsamma jobb. Alla fick 700.000 SEK vid födseln. Rymden höll på att utforskas. Nya energikällor drev fordon och värmde husen. Oljans och kärnkraftens tid var förbi, nollpunktsenergins och immanensfältens tid var här.

Där hon stod på kullen såg Viviann floden, den makliga Styran som rann från norr till söder. Hon såg även kröken, den tämligen skarpa kröken, den som fick floden att rinna mot väster ett tag. Makligt gjorde floden sin 90 graders sväng mellan dungar av ek, lönn och alm. Tidigare växte här gran och tall. Nu, på grund av den allmänna energihöjningen, hade Norrland övervägande lövskogar.

Styran rann, efter sin första krök, mot väster i 700 m. Sedan vände sig floden mot söder igen. Åt det hållet, på samma sida om floden där hon nu stod, men söder om själva staden, låg Rymdhamnen. En stor smissplatta utgjorde dess dominerande inslag. På plattan stod ett skepp. Det var Gyllene Gripens stora, tredubbelt spolformade skrov som i detta nu reflekterade middagssolens strålar. Skrovet var faktiskt gyllene: det yttersta skiktet hade en tunn film av guld. I övrigt var det gjort av injektionsgjutet brons och med detaljer av titanium. Inredningen var av smiss och plastål.

- Står du och drömmer nu igen...?

En välkammad, lång man kisade mot solen där han kom gående mot henne.

- Ja, sa Viviann till mannen. Jag är legitimerad drömmare.

Det var hennes bror Gustav som gjort henne sällskap.

- Är det i morgon du åker?

- Ja, sa Viviann.

- Jaha.

- Vilken hjärtlighet, sa Viviann.

- Än du då, sa Gustav. Du kunde väl ha sagt något.

- Sant, sa Viviann. Jag är inte så social av mig. Arbete är för mig vila, arbete är mitt enda intresse. Allt som rör pilotjobbet, som meditation, astrografi och navigering, älskar jag. Resten – kärlek, fest, avkoppling – det är inte så viktigt.

- Du är en hårding. En riktig Flintenweib.

- Kanske det, sa Viviann. Jag gör det jag gör och det är allt jag gör. En isdrottning, på väg ut i obanade rymder: stjärnskeppens banérförare i ljusblå uniform.

Var hon fått detta ifrån, ”stjärnskeppens banérförare”, visste hon inte. Hon tyckte bara det lät bra: gammeldags heroiskt på samma gång som det var samtida – och framtida. Det var en osökt blandning av gammalt och nytt, en etisk arkeofuturism, en bärande ideologi för en operativ kunskapare.

- - -

Gustav bjöd in sin syster på en måltid på kokta grönsaker, örtkryddor och potatis. De flesta var vegetarianer på 2060-talet. Vissa fiskade och jagade i smyg, men slakterier fanns inte.

Gustav drev ett museum här uppe på Åslia. Stratopia hade som sagt förr hetat Åsele, därav namnet. Det var Circus Technicus Maximus; så hette hans museum. Han ägde mängder av gamla och märkliga föremål. Även hans privata lägenhet i detta bygge var fullt av konstiga saker. På hyllor och bord i köket fanns tennsoldater, plåtburkar, åskådningsmodeller för fysik, symaskiner, skrivmaskiner och annat obsolet.

- Så du ska erövra rymden, sa Gustav.

- Ja, sa Viviann och åt upp det sista av grytan. Vi är fromma astronauter, positivt intonade på kosmos’ vibrationer.

- Var inte gårdagens rymdfarare fromma då?

- Nej, det var de inte. De var militärer, anställda av krigiska regimer, där ute för att erövra land. De kom med ödelagda sinnen och de fann en spegel av detta: ett öde månlandskap.

- Hur menar du...? sa Gustav.

- De hade öknen inombords, sa Viviann. Därför fann de bara öken.

Detta hade hennes lärare Elin sagt henne. Gustav invände:

- Men när vi for till Mars så fann vi ju också öken.

- Sant, sa Viviann. Till en början. Men nu har vi börjat terraforma planeten. För nu har människan ett grönskande sinne...!

Gustav log. Hans syster var ett esoteriskt geni, väl ägnad att bli en stjärnskeppens banérförare i en ny tid. Men kanske var hon lite väl fanatisk. 1900-talets astronauter hade väl inte varit några barbarer direkt. Han sa det till henne medan han lagade te.

- Medges, sa Viviann apropå vad brodern just nämnt. Kanske även Neil Armstrong, John Glen och Jurij Gagarin hade mentala krafter utöver det vanliga.

Gustav serverade te åt dem båda och satte sig. Han sa:

- Det hade de definitivt. När USA skulle sätta upp sitt bemannade rymdprogram i slutet av 1950-talet trodde man först att diverse äventyrare som alpinister, cirkusakrobater med mera kunde komma ifråga. Dessa tålde ju påfrestningar, eller hur...? Men Eisenhower sa nej och sa att han ville ha piloter. Stridspiloter.

- Aha, det visste jag inte, sa Viviann. Kanske det var bäst att ta dem. Även ur psykisk synvinkel.

- Definitivt. Du har ju själv gått pilotskola.

- Ja, sa Viviann. Jag flög ett subsoniskt jetplan.

- Tänk dig det i strid då. Och dubbla ljudhastigheten. Det var nog den bästa dåvarande förskolan för astronauter.

Gustav tog en klunk te och tillade:

- Dessutom är du fänrik i rymdflottan.

- Ja, sa Viviann. Men det är bara formalia.

- Hur då menar du?

- Det är praktiskt att ordna rymdflygningar med en hierarkisk organisation.

Gustav nickade och sa:

- Ungefär som Eisenhower menade. Med flygvapenpiloter fick man folk som redan var säkerhetsklassade. De var anställda av staten.

- Ungefär så, sa Viviann.

Man drack upp teet och gick på en tur i museet. Det fanns dioramor över urtidslandskap, det fanns uppstoppade djur, det fanns historiska kostymer, det fanns bord dukade på 1800-talsvis. Det fanns allt här. Det fanns även ett krigskabinett, som Gustav kallade det: ett rum med vapen och uniformer. Man gick in. Viviann rös och sa:

- Ett skräckkabinett med mordvapen.

- Ja, sa Gustav. Men mer än så. Att kriga var sjukt, men riktigt att likställa med mord var det inte. Inte alltid.

- Hur menar du? I 1900-talets krig dog fler civila än soldater.

- Ja. Och detta är sjukt. Men att vara soldat var också att höja sig mentalt, att övervinna sig själv. Zenbuddhism, bushido, Hagakure...

Viviann kände till mentala krigarläror som Hagakure. Hon sysslade inte med dylikt, men visst förstod hon att en samlad soldat med känslorna i kontroll hade större chans att överleva än en dandy som levde på hoppet. Hon stannade vid en monter med en skyltdocka, klädd som finsk soldat från vinterkriget 1939. Han bar en vit bomullsdräkt över en grå uniform. På huvudet hade han en skärmmössa. I handen hade han ett gevär med blånerad pipa och stock av trä.

- Bushido, sa Viviann. Finsk bushido. Tack vare den försvarade man sig mot ryssarna.

- Man gjorde det, sa Gustav. ”Vi ska inte mer lära oss att kriga”...

- Study war no more…, fyllde Viviann i.

- Exakt. No more. Men finnarna måste göra det 1939 för att skydda sig mot angriparen.

Det var som sagt vid denna tid, 2060-talet, slutkrigat i världen. Alla länder samarbetade. Resurserna satsades på fruktbara projekt som odling, handel, forskning och vetenskap.

- Så visst är det invecklat, sa Viviann och såg upp från montern med sin finska soldat. Det är skönt att leva i en fredlig värld, men man måste lyfta på hatten för det mod som vissa visade i 1900-talets operationer.

- Det är precis min åsikt, sa Gustav och ledde vägen ut ur kabinettet. Man återvände till köket och tog lite mer te.

- Så hur går det annars? sa Gustav när de fått sig påtår. Ska du inte träffa någon trevlig pojkvän...?

- Vad angår det dig? sa Viviann. Ska inte du skaffa flickvän?

- Jag har redan en.

- Så bra då.

- Men, sa Gustav när han kände den frostiga stämningen, jag menade bara...

- Du ville mig väl va? sa Viviann. Tack, jag klarar mig. En bror frågar inte sin syster påstridigt om hon ska skaffa pojkvän. Nu minns jag varför jag aldrig träffar dig. Vi har inget gemensamt. Gimbo Gidlund och Raps Tallion är mer bröder för mig än vad du är.

- Vilka är det?

- Det är kaptenen och astrogatorn på Gyllene Gripen. Dem ska jag träffa i morgon, med dem ska jag flyga ut i kosmos.

- OK, sa Gustav, jag ber om ursäkt.

- Ursäkten accepteras.

- - -

Det blev en frostig stämning där ett tag...! Ja det blev det. Och här är nästa del av Vivianns äventyr.



Index till alla delar



Relaterat
"Eisenhower: Soldier and President" (Ambrose 1991)
Om mellersta Norrland
Svenska Frivilligkåren
En dag i statsminister Neros liv
Henri Rousseau: "Une soirée au carnaval" (1886)

onsdag 29 januari 2014

Viviann Sack, kvinna år 2064 (del 3 av 7)


Resumé: det är år 2064. I staden Stratopia lever Viviann Sack. Hon är rymdpilot och ska ut på sin första interstellära resa. Men dagen innan är hon ledig. Och hennes släntrande har nu fört henne till ett ödehus.

Index till alla delar



Som jag berättade i förra avsnittet befann sig Viviann i ett bibliotek i ödehuset. Hon fick då för sig att sätta sig vid ett bord och skriva något. Och hon skrev detta på ett papper:

OPERATIVA OPTIONER eller VAD SKA JAG SYSSLA MED SEDAN JAG VARIT RYMDPILOT...?

Jag heter Viviann Sack. Jag föddes den 7 april 2041 i denna stad, Stratopia. Nu är det 2064. Jag är 23. I fem år har jag utbildat mig till rymdpilot. Jag har gått på Rymdakademin här i Stratopia. Kursen har bestått av meditation, navigering, astrografi, aerodynamisk flygning samt praktik på laserskepp. Jag har varit co-pilot på två resor till Mars. Nu ska det bli interstellära resor. Jag ska styra Gyllene Gripen. En grip är ett väsen med örnhuvud och lejonkropp. Detta skepp har jag också varit co-pilot på, under smärre rekognosceringsfärder i djuprymden. I morgon ska jag vara andre styrman på dess resa till Arcturus IV. Gud vet vad vi finner där. Men vi har ju Gud med oss, så allt ska nog gå bra. Our aim is true.

Jag är en operativt lagd människa. Jag gillar att göra saker. Mellan gymnasiet och akademin jobbade jag ett tag som cafébiträde. Det var kul. Annorlunda. Och jag har varit på äventyr här och där; jag reste lite i Europa med en pojkvän en gång. Det var för tre år sedan. Nu har jag utbildat mig till rymdpilot. Det ska jag jobba med i några år. Men efter det då? Vi lever förvisso i en själisk tid, en harmonisk tid av astrala dimensioner. Konflikt och strid har gett vika för samarbete och dans. Men vissa ordningsmakter torde ännu behövas, vissa operativa tjänster.

Mot den bakgrunden kan jag tänka mig följande jobb och sysslor, med dessa estetiska och andra egenheter:
. rymdagent. Möjligheter att resa i rymden och klä sig i snygga, ljusblå overaller med slängkappa över axlarna. Men positiva, affirmativa uppgifter ska det vara: som medlande i konflikter, empati och samlande av underrättelser.
. agent på jorden. Det är samma charm i detta jobb som det nyssnämnda: möjligheter att resa och klä sig snyggt. Att bli spion eller säkerhetsagent inom metanarrativet av samarbete, naturskydd, transparens och esoterism.
. rymdsoldat. Några fler krig blir det nog inte, varken på jorden eller i rymden, men skyddskårer à la polis kommer nog att behövas. Den soldatiska energin ligger möjligen närmare andra än mig, men dock. Tänk bara på charmen i att gå uniformerad, tjäna mänskligheten och visdomen. Uniformen är ett tecken på tjänst.
Viviann la ifrån sig pennan. Hon såg sig om i biblioteket. I ett hörn, inbyggd under en bokhylla, stod en säng. Hon gick bort till sängen, la sig på den och somnade, for bort i länder bortom Bortom och inom Inom.

- - -

Viviann vaknade. Har något hänt? frågade hon sig. Har jag försovit mig? Har Gyllene Gripen rest utan mig? Har detta läckra skepp, denna metallörn med lejonkropp, denna tredubbla spolform med gyllene lyster redan lyft från Rymdhamnen för att blästra sig en väg genom rymdens mörker...?

Hon såg sig om i biblioteket och såg en bokhylla. Det var inget märkligt med den. Men hon var i ett märkligt hus.

Hon var kvar i Ödehuset, den virtuella väntsal där hon hamnat. Hon gned sömnen ur sina grå ögon, reste sig ur sängen och gick till skrivbordet. Hon slog upp blocket och fortsatte skriva, nu utan rubrik, hon bara lät det flöda. Framtidsplanerna var glömda, det hon nyss behandlat; hon bara skrev och hon skrev detta:

- - -

Empty spaces what are we living for, abandoned places, I guess we know the score… Denna nihilistiska sång kommer osökt för mig. Jag är i en övergiven plats, ”abandoned place”, ensam med Tillvaron. Men det är rätt skönt. Jag svävar mellan tomma ändlösheter.

Att jag lever, därpå beror allt. Clock strikes twelve, moondrops burst, out at you from their hiding place. Like acid and oil on a madman’s face, his reason tends to fly away –”

Viviann tänkte: Det är dags att lämna detta märkliga hus. Dags att ta itu med tillvaron där ute.

- - -

Hon reste sig från stolen, lämnade biblioteket och hamnade i en korridor. Sol sken in genom ett fönster. Så bra då. Halleluja. Jag är världens ljus.

Hon frågade sig: Är det fortfarande fred på jorden, fina tider, dans och glada grabbar? Är det fortfarande den 14 maj 2064?

Ingen svarade. Viviann tog en trappa ner till markplanet och gick ut i friska luften. Fjärilen flög iväg. Viviann fick nu lust att gå upp på Åslia och bese sin brors tekniska cirkus. Det var ett smärre palats på ett berg, fullt av egendomliga rum och installationer.

Sagt och gjort. Hon lämnade Ödehuset och gick bort på huvudgatan mot väster. Hon passerade egnahem, trädgårdar och dungar, allt synbarligen öde men fridfullt. Hon sjöng en aria till solens röda guld och närmade sig ett runt, blått hus. Det var byggt av trä och hade tegeltak. Ute på gården stod en man och skötte om några rosor. Viviann stannade, sa hej och frågade:

- Vilket datum är det?

- Det är den 14 maj.

- Vilket år är det?

- Det var en märklig fråga, sa mannen. Vet du inte vilket år det är?

- Nej, det vet jag inte, sa Viviann. Jag har nyss varit lite borta, känns det som. Därför vill jag veta vilket år det är.

- Det är 2064.

- Och det är maj? Den 14 maj?

- Ja.

- Tack, sa Viviann och vandrade vidare genom de gröna markerna. Smidig som en lokatt gick hon längs en stig som ledde upp på kullen där hennes bror höll till. Hon gled osökt genom landskapet, upp mot Åslias parnassiska höjder. Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne, tänkte hon.

Ni har just läst del 3 av Vivianns äventyr. Här har ni del 4. Där möter hon sin bror, Gustav Sack.



Index till alla delar



Relaterat
Röda Mars,välkommen
Ekon i gaturummet
En pansargrenadjärinfanterifänrik vid namn Camouflage
Strandsatt
Utbrytningen
Henri Rousseau: "Le Moulin"

tisdag 28 januari 2014

Viviann Sack, kvinna år 2064 (del 2 av 7)


Resumé: året är 2064. Viviann Sack bor i Stratopia, Sverige. Hon är rymdpilot. Det är dagen innan hennes första interstellära färd. Hon går runt i sin stad för att ta farväl av den.

Index till alla delar



I förra avsnittet fick vi läsa om hur Viviann tog en promenad ner mot älven och bort till ett gammalt hus, ett fyrkantigt 1900-talshus. Utanför huset fanns en gungställning och hon satte sig i den och mediterade.

Viviann satt i gungan och tänkte på sin lärare. Hon hade nämligen en skarp lärare på Rymdakademin, Elin Birke. Och Elin hade en gång redogjort för vad shamanisten Taisha Abelar fick lära sig av Clara Grau. Det hela fanns återgivet i boken "The Sorcerer's Crossing": hur man som operativ kunskapare lärde sig komma till ro, meditera, träna och tona in på kosmos. Boken berättade hur Taisha blev Claras elev i denna konst. Och det speglade hur Viviann var Elins elev. Viviann nämnde det, under kursen ifråga, och Elin sa att det var en skarp iakttagelse.

Viviann respekterade denna sin lärare som lärde henne meditation. Det var en viktig disciplin för att styra interstellära skepp. Via pilotstolen skulle ens hjärnvågor växelverka med skeppets kristall-elektriska system. Det var en telepatisk styrmannakonst. För att bringa hjärnvågorna i harmoni med skeppet måste man komma till ro och detta gjordes genom meditativ teknik.

Viviann lät tanken fara. Vad skulle hon göra mer idag? Kanske gå ut i skogen, gå ut i markerna – gå ut i Markerna och möta Allt, göra en supermeditation och nå Svaret På Tillvarons Gåta...? Men det kunde det inte bli tal om. Hon skulle ju resa ut i rymden i morgon, inta styrpulpeten på Gyllene Gripen och ta en tur mot Arcturus IV. Det var de marker hon skulle ut i: kosmiska marker. Men hon skulle väl återvända till jorden och Stratopia, hon hade ju sitt hus här. Eller var det så viktigt...? Om man kunde färdas till andra stjärnor, som säkert var bebodda av okända, förhoppningsvis vänliga arter, kunde man ju slå sig ner där. Så tänkte hon där hon satt.

Nåväl. Tiden fick utvisa. Det var i morgon hon skulle bege sig till Rymdhamnen, kliva ombord på Gyllene Gripen och lägga ut. Idag skulle hon bara varva ner, låta tankarna fara, släntra runt i staden och ta farväl. Hon hade till exempel en bror hon kunde besöka. Han hade ett museum på en kulle på denna sida av staden. Annars hade hon inga bekanta. Hon kände de fyra andra i Gyllene Gripens besättning, men dem skulle hon ju träffa i morgon och leva ihop med i veckor.

- - -

Viviann satt på gungan, svävade i tomheten. Hon tänkte:

Jag ska ut i rymden. Visst har vi gjort provturer. Men nu blir det långfärd. Vad möter man där? Drivande strax under ljushastigheten, sittande vid kontrollerna, stirrande på stjärnor och nebulosor – blir man inte vansinnig då...? Risken fanns. Men hon hade, som sagt, lärt sig mentala tekniker för att stilla sinnet. Det var själva förutsättningen för att fungera som rymdpilot.

- - -

Molnen gick, floden rann. Viviann såg en fjäril komma flygande. Den hade gula vingar med brandgul och svart teckning. Viviann sa: ”Så vacker du är, fjäril”. Fjärilen landade på hennes utsträckta handlov.

Viviann satt där hon satt, svävade mellan tomma ändlösheter på en bakgård i Ingenstans.

Hon såg i fjärran, såg staden på andra sidan floden, såg templet på sin höjd. Höjden kallades Tempelberget. Templet var Åsele kyrka, byggd 1936. Viviann fick plötsligt infallet att resa sig och gå, inte till kyrkan, men mot en dörröppning i ödehuset. Och väl inne i huset gick hon med sömngångaraktig säkerhet genom en hall, uppför en trappa och längs en ny korridor. Hon tänkte osökt: som ung hade jag vänner. Nu har jag inga vänner. Jag är en meditativ kosmosresenär. Inget annat.

I korridoren fanns en dörr på ena långväggen. Hon öppnade den och gick in. På ett bord i rummet stod en speldosa på ett bord. Den spelade "Ack hur skönt, somna in, i bädden så fin". Det var gåtfullt, tyckte Viviann.

Dosan var av röd plast. Det fanns ingen uppdragningsmekanism. Genom fönstret sken ett grått ljus. Vilken trist dag tänkte Viviann. Hon brukade vanligtvis vara likgiltig, kall och oberörd; hon var en 2060-talets amazonkvinna, en blond valkyria med utbildning som rymdpilot. Men idag var hon ett rov för stridiga känslor. Nåväl, det är resfeber tänkte hon.

Hon lämnade rummet med speldosan, för evigt spelande sin gåtfulla melodi. Hon fortsatte längs korridoren, som utmynnade i ett bibliotek. Där fanns ett antal böcker i hyllor av ek. Så märkligt tänkte hon, ett så fint rum i ett Ödehus…? Besynnerligt. Ja, mer än så: väldigt egendomligt.

Vid ett skrivbord, utrustad med lampa med grön skärm, satte hon sig. Skrivbordsunderlägget var av grönt läder liksom stolen hon satt i.

På bordet låg ett kollegieblock och en kulspetspenna. Viviann tog blocket, öppnade det, satte pennan till papperet och skrev. Och vad hon skrev får du veta i detta avsnitt.



Index till alla delar



Relaterat
Abelar: "The Sorcerer's Crossing" (1992)
Boye: Kallocain (1940)
Coleridge: The Rime of the Ancient Mariner (1798)
Gedin: Verner von Heidenstam -- ett liv (2006)
Granlund: Annorlunda men ensam (2009)
Henri Rousseau: "The Repast of the Lion"

måndag 27 januari 2014

Viviann Sack, kvinna år 2064 (del 1 av 7)


Som utlovat: här börjar min nya följetong. -- Året är 2064. I den svenska staden Stratopia bor Viviann Sack, 23. Hon är rymdpilot, på väg ut på sin första interstellära resa. Men dagen innan rymdresan har hon en ledig dag. Och hon spenderar den med att ta avsked av sin stad.

Del 1: Hon vaknar och går ut [den del ni läser nu]
Del 2: Ödehuset
Del 3: Sol
Del 4: Circus Technicus Maximus
Del 5: Grottforskarna
Del 6: Templet
Del 7: Gyllene Gripen



Viviann Sack vaknade i sitt runda rum. Hon sträckte på sig som en lejoninna, till fullo njutande att hon var den hon var. Hon såg ljuset skina in genom en glipa i gardinen, sjöng en sång, gick upp och gick till pentryt. Hon lagade sig en kopp honungsvatten. När den var klar satte hon sig vid matbordet.

Bordet var runt. På en display i bordsskivan fanns knappar för att höja och sänka gardinerna. Hon höjde gardinen till det östra fönstret några centimeter. Det gyllene morgonljuset sken in, förtrollade hennes rum, hennes väsen, allt. Hänförd i lugnet tänkte Viviann: detta är min sista, hela dag på jorden. I morgon bär det av – ut i rymden. Jag längtar dit. Men jag ska ta mig tid att ta avsked av jorden i form av denna stad, Stratopia.

Det var en dag i maj 2064. Det var närmare bestämt söndagen den 14 maj. Viviann var utbildad pilot, fänrik i rymdflottan, på väg ut på sitt första större uppdrag. Med skeppet Gyllene Gripen skulle hon och hennes besättning resa till Arcturus IV för att utspana tecken på intelligent liv.

Hon lämnade sitt runda vardagsrum, gick in i sitt runda duschrum och duschade. Hon torkade sitt långa blonda hår och formade det till en hästsvans. I sin runda klädkammare valde hon ut svarta byxor, vit blus och vinröd jacka. En grön och röd skarf fullbordade stassen. På fötterna tog hon svarta vandringsskor. Sedan gick hon ut.

Viviann bodde i ett runt envåningshus, täckt av ett välvt tak. Det var grönt och det låg vid torget, det runda torget i Stratopia, omgivet av en krets liknande, runda hus. Milt pastellfärgade fångade de gryningsljuset. Torget hade en stor rund skärm i södra änden. Det var interocitorn, en skärm på vilken Stratopiaborna projicerade sina gemensamma drömmar. Det skedde om fredagskvällarna. Alla kom till torget och drömde gemensamt, kollektivt njutande det som projicerades på skärmen. Idag var det söndag. Ingen var ute mer än Viviann. Solen kysste liv i fasader och träd, gatorna stod öde i förmiddagen.

Varför står jag här? tänkte Viviann. Det här är meningslöst. Hon drabbades av en lätt leda, av en viss, omisskännlig melankoli. Hon var på väg ut på sitt livs resa men hon kunde för den skull inte vara på topp jämnt, varje minut.

Hon släntrade bort från torget, trött på åsynen av runda hus. Hon ville just nu se något annat. Hon gillade att bo i sitt runda hus, gillade att vara rymdskeppspilot på väg ut på sin första resa, men nu ville hon bara slå dank och tänka på ingenting. Och hon visste det ultimata stället för det: Ödehuset på östra älvstranden. Detta var ett gammaldags, övergivet, fyrkantigt hus med flera våningar, en hustyp som inte förekom längre. När man byggde nytt i Stratopia så var det runda hus som gällde. Det var 2060-talets stil, här och i hela världen.

- - -

Viviann fick lust att gå till Ödehuset. Hon vek därför av neråt floden och följde en väg som ledde genom ett område med persikofärgade, halvklotformade hus. Lönnar och ekar gav skugga. Solen sken genom grenverken. Staden började vakna. En jetcykel surrade i luften, turbinbilar började åka längs gatorna.

En bro ledde över floden, en gracil bro stödd av spunna, fintrådiga nätverk. Bilar hade sina körbanor medan fotgängare hade sin bana på ena sidan. Smidig som en katt vandrade Viviann i sina lätta skor över bron och njöt av solglittret i vattnet. Floden hette Styran, ett äldre namn som nu kommit till heders igen. Tidigare hette den Ångermanälven. Stratopia hade för sin del nyss hetat Åsele. Staden låg som alltid i Sverige. Sverige var vid denna tid del av en europeisk federation, EF. Den föregående sammanslutningen, EU, hade avskaffats 2030. Den ansågs för inriktad på rofferi och centrala diktat. Den nya federationen gav mer makt åt varje land och satte livskvalitet i högsätet.

Viviann skulle bege sig öster om floden och besöka Ödehuset. Det var av tegel och det var, som antytt, fyrkantigt. Det var byggt under 1900-talet, en tid då man hade andra åsikter om detta med livskvalitet. Låna påhittade pengar och leva i skuldslaveri, oroa sig för krig som aldrig kom, förneka att man är en fri individ med fri vilja – sådant var det gamla livet. Det hade successivt upphört efter de förändringar som kom från cirka 2020 och framåt. Då hade krigsregimerna i världen avvecklats, samnationalism hade blivit standard i internationella relationer och samarbete blev normen, inte konkurrens.

Var det verkligen så enkelt? Ja, det var det. Det behövdes inga krig eller våldsamma revolutioner för att förändra världen till det bättre. Det var folket som sa nej och röstade fram regimer som satte människan i centrum. Vardagens värld med trygghet och familjeliv sattes högre än tillväxt, konkurrens och dominans.

Detta innebar för sin del inte att mänskligheten stagnerade i letargi. Det fanns ännu utmaningar att anta, som att flytta vetenskapens gränser framåt. Teknik och vetenskap blomstrade i detta nya samhälle. Rymdtekniken tog ett språng framåt och en bas på Mars upprättades 2038. Viviann hade, vad det beträffade, varit på Mars två gånger. Det var del i hennes utbildning till rymdpilot. Hon hade varit co-pilot på skeppen. Trafiken till Mars sköttes med förhållandevis traditionella skepp; de drevs av så kallade Nagymotorer där luft i brännkammare bringades att explodera med hjälp av laserstrålar. Det gav en god reaktionsdrift. Men nyss, 2042, hade man lyckats skapa en drivmetod som överskred ljushastigheten vilket möjliggjorde interstellär rymdfart. Denna typ av motor arbetade med kristallmagneter; de skapade, så att säga, en konstant gravitationell utförsbacke för skeppet ifråga. Detta möjliggjorde färder till avlägsna stjärnsystem. Det var ett sådant skepp Viviann skulle styra ut i rymden i morgon. Hon var inte den första piloten att resa med denna skeppstyp. Ett tiotal transplutoniska resor hade redan gjorts. De hade för sin del inte stött på något intelligent, utomjordiskt liv. Men kanske denna resa, den färd med skeppet Gyllene Gripen som Viviann skulle spaka, skulle innebära dylik kontakt...?

- - -

Mycket hade hänt i världen sedan 2000-talets början. Och Ödehuset stod som symbol för allt det gamla. Viviann lockades ändå av detta bygge. Det var nog ofarligt att gå dit. Kriminalitet fanns inte på 2060-talet. Men förutom det sas det att huset var helt öde. Ingen bodde där, ingen lekte där. Man väntade på att riva det. Planerna för området var inte riktigt klara än. Nöjespark, ambassadsområde för främmande arter, nya annex för Rymdakademin...? I väntan på det fick det gamla hyreshuset stå kvar.

Viviann gick över bron. Hon vek av från vägen, tog till vänster och tog sig förbi en övergiven bensinstation. Inga bilar drevs på bensin längre, de drevs av vatten. Bortom bensinstationen låg en dunge med alar och vide. Hon genomkorsade den och hoppade över ett dike. Nu befann hon sig på en plan, en grusplätt med lite ogräs här och där. I dess bortre ände låg ett L-format femvånings, gult tegelhus med skiffertak. Det var Ödehuset.

Det hade helt plötsligt blivit mulet. Viviann såg upp i den vita himlen och upplevde psykiskt noll, apatia. Ingen annan än Viviann var där. Hon såg bort mot huset. Hon såg tomma fönster och en gardin som fladdrade övergivet. Larerna hade flytt.

- - -

Viviann gick mot fastigheten. Framför husvinkeln fanns en gräsmatta och i gräsmattan låg en inramad sandplätt med en gungställning för barn. Det var fyra parallella gungor, vardera med en gummiklädd, svart sittplatta, upphängd i kedjor. Hon satte sig på en gunga och började osökt meditera, sakta vajande hit och dit. Helt stilla kunde man inte sitta på en gunga som denna. Men det fick en att komma till ro. Man steg upp över jordens materialism och futtigheter, om så bara tio centimeter. Man svävade, som Malmberg sa, mellan tomma ändlösheter.

Viviann tänkte på staden. Den hade många märkliga byggnader. Som Rymdakademin, hennes skola, med kurser i navigering och allt annat som behövdes för att bli rymdmatros, rymdsoldat, rymdbefäl och liknande. Akademin var en serie kupolformade byggnader väster om staden. Därtill fanns Rymdhamnen i söder. Floden gjorde en krök så att Rymdhamnen kom att ligga på andra sidan floden från centrala staden räknat. Men det var, om man ska vara exakt, samma sida om floden som Viviann nu befann sig på. Ödehuset låg som sagt öster om floden.

Det fanns fler hus i Stratopia, som Minnandets hus, Födandets hus och Läkandets hus, ägnade åt holistiska intoningar på människans subtila kroppar. Där sjöng man violetta sånger och hyllade livet. Dessa behjärtansvärda verksamheter var inte exakt Vivianns tekopp. Hennes karriär var i europeiska rymdflottan. Där, på dess akademi i staden, hade hon lärt sig navigera i rymden. Men även i denna tjänst måste man kunna kontrollera sitt psyke och vara meditativ. Alla yrken i 2060-talets samhälle var mer eller mindre inriktade på bejakande av livet, intoning på kosmos och hyllande av Ljuset. Även sådant som ordningsmakten. Försvarsmakter fanns ännu i världens länder, men några krig utkämpades inte. Arméernas uppgift var mer att bistå vid översvämningar, skogsbränder och dylikt. Rymdverksamheten var för sin del organiserad i en rymdflotta med formell militär uppbyggnad. Det var endast av administrativa skäl. En militär flotta hade grader, befattningar och ansvarsområden och dessa passade bra för att applicera på rymdflottan. Man var, så att säga, som handelsflottan: man hade civila uppgifter men inom en ram av formella kurser, uniformer, grader, yrkesbeskrivningar och karriärvägar.

Det om detta. Här är del 2 av berättelsen om Viviann.



Relaterat
Bertil Malmberg och Härnösand
Clarke: 2001 -- en rymdodyssé
Memoarer: Åsele
MacLaine: It's All in the Playing (1987)
Modern asatro
Henri Rousseau: "Drömmen" (1910)

söndag 26 januari 2014

Följetong börjar i morgon: "Viviann Sack, kvinna år 2064"


Halleluja.


Ibland kör jag följetänger här på bloggen. De kan handla om östfronten, de kan handla om filosofi och de kan handla om Enhörningens tid. Och nu är det dags för en framtids-följetong. En spekulativ berättelse om Sverige i framtiden, det är vad det handlar om. Titeln är "Viviann Sack, kvinna år 2064".

Vi får följa Viviann Sack, 23, som är rymdpilot. Det är den sista dagen innan hennes Stora Resa, en interstellär färd. Och dagen spenderas med att går hon runt i sin stad och tar avsked av den.

Följetongen har sju delar. Härmed en sneak preview ur del 1. Det anger något om världsläget. För Vivianns värld är olik vår. Ett antal förändringar hade kommit...
... från cirka 2020 och framåt. Då hade krigsregimerna i världen avvecklats, samnationalism hade blivit standard i internationella relationer och samarbete blev normen, inte konkurrens.

Var det verkligen så enkelt? Ja, det var det. Det behövdes inga krig eller våldsamma revolutioner för att förändra världen till det bättre. Det var folket som sa nej och röstade fram regimer som satte människan i centrum. Vardagens värld med trygghet och familjeliv sattes högre än tillväxt, konkurrens och dominans.

Detta innebar för sin del inte att mänskligheten stagnerade i letargi. Det fanns ännu utmaningar att anta, som att flytta vetenskapens gränser framåt. Teknik och vetenskap blomstrade i detta nya samhälle. Rymdtekniken tog ett språng framåt och en bas på Mars upprättades 2038. Viviann hade, vad det beträffade, varit på Mars två gånger. Det var del i hennes utbildning till rymdpilot. Hon hade varit co-pilot på skeppen. Trafiken till Mars sköttes med förhållandevis traditionella skepp; de drevs av så kallade Nagymotorer där luft i brännkammare bringades att explodera med hjälp av laserstrålar. Det gav en god reaktionsdrift. Men nyss, 2042, hade man lyckats skapa en drivmetod som överskred ljushastigheten vilket möjliggjorde interstellär rymdfart. Denna typ av motor arbetade med kristallmagneter; de skapade, så att säga, en konstant gravitationell utförsbacke för skeppet ifråga. Detta möjliggjorde färder till avlägsna stjärnsystem. Det var ett sådant skepp Viviann skulle styra ut i rymden i morgon. Hon var inte den första piloten att resa med denna skeppstyp. Ett tiotal transplutoniska resor hade redan gjorts. De hade för sin del inte stött på något intelligent, utomjordiskt liv. Men kanske denna resa, den färd med skeppet Gyllene Gripen som Viviann skulle spaka, skulle innebära dylik kontakt...?
Viviann är pilot på Gyllene Gripen. Med sig har hon en besättning: en kapten, en navigatör osv. Men innan hon reser ska hon alltså gå runt i sin stad, Stratopia, och ta avsked av den. Hur det går får ni veta i morgon och sju dagar framåt. Häng med! -- Edit: här finner ni del 1 av följetongen.


Relaterat
Krigskorrespondent i framtiden
Konsten att spara mental energi
PK-ismen är låst: tre indicier
Politism.se har brist på idéer men de kan få några av mig
Vad sysslar regimen med? Är den vansinnig?

torsdag 23 januari 2014

Min syn på det operativa läget, januari 2014


Detta är mina tankar om läget just nu.




Mycket händer i världen idag. Ett slags revolution är på gång. En flertusenårig skuggregim, stödd på propaganda, hjärntvätt, rofferi och fraktionell bankverksamhet, ligger i sina dödsryckningar. Men in i det sista bedriver den sitt spel med lönnmord, krig och rykten om krig. Men här får man inte dras med i svartmålning och skrämselpropagandan, som vissa regimkritiker gör (som Glenn Beck i USA). Något storkrig blir det inte. Se till exempel vad jag sagt här. Att tjata om krig är skrämseltaktik och mindfuck, typisk elitklubbs- och MSM-taktik (MSM betyder mainstream media).

Men vad jag ser är en värld som håller på att förändras. Vänster och höger har spelat ut sin roll. Nu är det nationalism mot globalism som är upplägget. Och den riktiga högern av idag står på folkens sida, på nationalisternas sida, på motståndslägrets sida. Och på den sidan finns även ett fåtal frihetliga vänstermänniskor samt vissa nyandliga aktörer och NWO-kritiker.

- - -

Jag har sedan länge tagit ställning för mitt folk, de etniska svenskarna. Det stödet tänker jag inte vika från. Jag är en sedvanlig svensk i ett Sverige hotat av elitklubbens helt vansinniga, och helt öppet bedrivna åtgärder som massinvandring, stöd till terrorförband i Syrien och stöd till svenska uppviglare som Megafonen. I den kampen tänker jag inte hålla igen.

Förändringar är på gång. Allt kommer inte att hända i år. Men dagens regim, globalismens materialist-nihilism, kan inte bara ersättas av någon old school-nationalism med tillväxt och materialism i högsätet. Eviga värden, bortom tid och rum, måste få verka: värden som sanning, rätt, självbehärskning, balans, och förvaltarskap. Och vill du vara med och skapa ett nytt Antropolis, ägnat åt konst, vetenskap och andlighet – välkommen ombord. Men om du hellre vill fortsätta med materialismens attityder, kom då inte och be mig om vägledning. Då är MSM en bättre guru för dig.




Relaterat
"Elitklubben": New World Order
Samnationalism -- en möjlighet
Grönt ljus (dikter 2009)
Skallet från den kapitolinska varginnan (essäer 2009)
Albert Bierstadt: "Mount Corcoran"

onsdag 15 januari 2014

PK-ismen går inte att reformera: den är låst: tre indicier


Vi vet alla vad PK-ismen är. Det är en ideologi som utmålar kvinnor, invandrare och bögar som offer. Och den som ifrågasätter detta utmålas som Värre Än Hitler och karaktärsmördas.


PK-ismen är en totatlitär ideologi. Den kommer inte att reformernas. Aktörer som sjuklövern och MSM kommer inte plötsligt att "ta sitt förnuft till fånga" och "omvändas till sanningen". Nej, de kommer att köra på som förr, dö med rasiststämpeln i hand som jag brukar säga.

Här är tre indicier på detta.



1. PK-ismen är en industri

PK-ismen är en industri. Om detta skrev Takimag nyss:
We need to remain steadfast in the belief that racism is getting worse every year. If we don’t, an entire industry will collapse...
PK är big business helt enkelt. PK-isterna slår vakt om sina feta löner.



2. PK-ismens själ heter Stasi

På Joakim Andersens Motpolsblogg läste jag nyss detta citat. Det belyste detta varför det inte går att debattera med PK-ister. Svaret är att de är som Stasi-folk, inte som vanliga intellektuella. Mencius Moldbug:
[O]bviously no one should ever respond to a journalist. (Or a Stasi-Mann.) It’s a mistake to think these people have opinions. They have careers. They’re paid by the click and not paid well. If you or I had Mr. Jones’ job, we’d write what he writes or lose it – maybe in slightly better English. It’s a mistake to anthropomorphize Mr. Jones. He’s a piece in a machine.
Med andra ord: dualism. Eller: maskinteknikens tillämpning på politiken.

Man ska kanske inflika att Moldbugs råd, att inte "anthropomorphize" motståndaren, ska ses operativt. Jag menar, naturligtvis ska man minnas att PK-isten, liksom man själv, är en människa. PK-isterna bör, som individer, behandlas som våra bröder och systrar. Men för det egna politiska agerandet bör man tolka PK-ismen som en maskin och PK-isternas agerande som det hos Stasi-figurer. Så når man insikt, så når man klarhet i frågan varför det råder sådan fanatism, sådan konceptuell låsning i dessa kretsar. Ty de äro icke mänskliga längre, de äro Stasi-agenter i sedvanlig yrkesutövning. Svart och vitt, rätt eller fel: dualism. Sådan är Stasi-agentens melodi.



3. PK-istens mentalitet idag: som speltorsken före stängningsdags

En sista indikation på hur PK-isterna tänker gavs av en postare på min Motpolsblogg nyss (18/12). Om varför PK-regimen låst sig vid massinvandring, säger signaturen zeno att de liknar speltorskar före stängningsdags:
[S]om alla vet så är speltorsken aldrig riktig illa ute innan han börjar försöka "vinna tillbaks" sina förluster - han börjar då chansa rejält och för större o större insatser - med känt resultat - total ruin. – Sveriges etablissemang har inte längre något annat val vad gäller massinvandringen än att chansa på att den på något mirakulöst vis ska visa sig ha varit en klok politik - etablissemanget kan därför icke på villkors vis tolerera synpunkter eller frågeställningar som ifrågasätter deras vanföreställningar - därav rasist-stämpeln mot opposition och STASI-metoderna i svinmedia – varför? - jo för att kostnaderna är alltför GIGANTISKA för att kunna legitimeras - endast galningar kan lägga dessa summor på ett döfött projekt.
Skrev alltså zeno. Mycket insiktsfullt på min ära.

Det här kan till exempel appliceras på politikens propagandasida, media. Den kallas idag MSM. Vissa personer, inte nödvändigtvis radikalhöger, men låt säga borgerliga personer, går ännu och hoppas på en vändning i kulturkriget. De hoppas att till exempel SvD eller DN ska börja skriva "invandringskritiskt”. Nyss hade till exempel Richard Schwarz någon text i DN om att fakta måste få komma fram i debatten. Men hans text var undanskymd. Och i SvD (Sanna Rayman) och Expressen (Anna Dahlberg) är kritiken mot PK-ism av samma slag, den finns men den är marginell.

SvD:s Sanna Rayman må till exempel vara en hederlig skribent. Men hennes kritik klingar falskt inom ramen för mediet, SvD, som är en låst aktör. Fri invandring eller total invandring, det är den tidningens metabudskap. Inget annat. Man driver mångkultur precis som förr, det är essentiellt ingen förändring. Insatserna är för höga, och SvD kan likt speltorsken inte tänka klart längre. Man är en dinosaurie, inkapabel att anpassa sig till det nya klimatet.

För skribentstaben som helhet gäller vad som sas i punkt två: skriv vad du beordras till eller bli avskedad. Även om ingen sådan order uttryckligen ges så märker en journalist snabbt vad som "sitter i väggarna". I random artikel drivs mångkultur, inte mångkulturkritik.

- - -

Mycket kan sägas i detta ämne. Men om du vill försöka förstå den individuelle PK-istens handlande, tänk dig något slags Borderline-tillstånd, ett syndrom i gränslandet mellan "Stasi-mannen" och "speltorsken strax före stängningsdags"...

Och vad gäller makrofenomenet, PK-regimen, så kommer den inte att vika. Den kommer bara att bli mer fanatisk. Det gissar jag och det stöds av det sentiment som skissades av zeno, Moldbug och Takimag ovan. Man har låst sig vid mångkulturism, nu är det omöjligt att vända skutan.

Jag tror personligen på något slags ljus framtid för Sverige. Men för MSM och regimen hyser jag intet hopp. C'est fini.


Relaterat
PK-ismens strategier: dualism och entrism
Melina Starr, del 12: Sverige befrias från PK-ism
Melina Starr, del 14: Raggidus Munkon
Melina Starr, del 15: Tallarna i skogsbrynet
Melina Starr, del 16: Hon debatterar nationalism i TV

tisdag 14 januari 2014

Slaget om Stalingrad 1942-43


Vid den här tiden för 71 år sedan rasade slaget om Stalingrad. Den sista tyska fickan av motstånd kapitulerade den 2 februari 1943. Hela slaget hade börjat i juni 1942.



1. Fall Blau

Stalingradslaget är ämnet för detta inlägg. Men vi tar det från början. Vi måste börja i år 1941.

Vad hände då? Jo, i juni 1941 anföll Tyskland sin granne Bolsjevikryssland. Denna Operation Barbarossa gick ganska bra. Ett tag. Men den misslyckades framför Moskvas portar. Det var i december. Ryssland slogs inte ut 1941 som avsikten varit. Zhukov gick till motangrepp och tryggade huvudstaden.

Men Hitler hade ännu reserver att ta av. Han kunde fortsätta kriget. Tyngdpunkten under 1942-43 kom att ligga på den södra armégruppens område. Det ledde till slagen vid Stalingrad och Kursk. Tyskarna förlorade dessa slag. Och därmed förlorade man för gott initiativet i öster. Krigets vändpunkt var nådd.

- - -

Zhukov hade alltså i december 1941 gått till motanfall framför Moskva. In på nyåret 1942 hade operationen varat. Resultatet blev att fronten stabiliserades cirka 100 km från Moskva. Hitler insåg att inget mer kunde uträttas där för tillfället. Anfall över hela den ryska fronten var inte längre möjligt. Då flyttades fokus söderut. Planen blev att ta Stalingrad vid floden Volga, svänga norrut och sedan ta Moskva i ryggen. Då, med förenade krafter från detta flanksvep samt från ett frontalt angrepp av AG Mitten, skulle kanske hela den ryska fronten rullas upp.

Det var en djärv plan. Men detta upplägg med att ta Moskva i ryggen var orealistiskt. Mer konkret syftade denna södra offensiv 1942 till att ta och kontrollera de kaukasiska oljekällorna. Detta var något som intresserade Hitler. Och offensiven såg ut att kunna lyckas. Tyskarna hade rätt gott om reserver. När våren kom 1942 blev det tid för ett och annat. Men först stod man inför hotet av en rysk våroffensiv. Den slogs ut i maj med kraftsamling mot Charkov. Men den misslyckades. Tyskarna fångade upp stötarna och gick själva till motanfall. Därmed skingrade man två hela ryska arméer och delar av två andra och tog 241.000 man till fånga. Därför hade ryssarna inga reserver att tillgå när tyskarna satte igång sin egen offensiv i juni.

AG Syd delades upp i två delar inför detta, Armégrupp B på vänsterflygeln och Armégrupp A på högra flygeln. Armégrupp B skulle med 6:e armén och med 4:e pansararmén initialt som spjutspets, ta Stalingrad vid Volga. Söder därom skulle Armégrupp A med 17:e armén och 1:a pansararmén framrycka över Kalmuckstäppen och ta Kaukasus’ oljefält.

Planen hette Fall Blau, Krigsfall Blå. Det gick förhållandevis bra i början; ryssen gav efter när detta anfall inletts i juni. Under juli och augusti tog och rensade Armégrupp B Donkröken, korsade Don och stötte fram till Stalingrad. Söder därom stötte Armégrupp A som planerat mot Kaukasus. Östliga förtrupper sägs under sommaren ha nått Kaspiska havet.



2. Stalingrad tas

Under september gjorde 6:e armén allt den kunde för att ta Stalingrad. Anfallet mot staden i sig inleddes den 13 september. 6:e arméns chef, generalöverste Friedrich Paulus, lär ha förbrukat en bataljon i veckan på detta. Det var i praktiken ett frontanfall mot en successivt retirerande fiende. Men ryssarna hade en relativt trygg bas öster om Volga. Paulus kunde inte ta sig över floden och inringa sina fiender. Men Hitler var segerviss. I den tyska radion sades i mitten av september: "Stalingrad har erövrats av segerrika tyska styrkor.” [efter Beevor, "Stalingrad", s 147] Men ryska förstärkningar fördes vid denna tid över floden till staden, bland annat i form av Rodimtsevs gardesdivision.

Paulus kunde bara räkna sig till godo smärre terrängvinster, som intagandet av den stora betongsilon nere vid floden. En silo är ett sädesmagasin. Den 18 september fanns det bara 50 försvarare kvar av denna byggnad:
Eftersom de visste att de inte kunde förvänta sig att bli försedda med underhåll var de mycket sparsamma med ammunition, matransoner och vatten. De följande två dagarna kämpade de under förskräckliga förhållanden. De kvävdes av rök och damm, spannmålen i silon fattade eld och de hade nästan inget kvar att dricka. De led också brist på vatten för att fylla på i mantlarna till Maximkulsprutorna. [ibid s 149]


Maxim, använd av ryssar och finnar, var vattenkyld till skillnad från det tyska MG 34/42. Den kan sägas ha varit luftkyld. När denna MG:s pipa blivit för het säkrade man pjäsen och bytte pipa med ett enkelt handgrepp. Ksp-laddaren bar alltid med sig minst en reservpipa för detta ändamål.

Tyskarna stormade silon den 20 september:
När tyskarna tog sig in, sköt de mot ljud, inte mot föremål. Med bara en handfull ammunition kvar bröt sig de överlevande försvararna ut samma natt. De tvingades dock lämna kvar de sårade. Fastän striden var häftig var det knappast en imponerande seger för tyskarna. Ändå valde Paulus den stora spannmålssilon som symbol för Stalingrad på det emblem han vid arméhögkvarteret lät formgiva till minne av segern. [ibid]



3. Den stora armén

Den tyska 6:e armé som Paulus ledde var en stor armé, antagligen Wehrmachts största. Den hade mer än 600.000 man. Och hans operationsområde var stort. Elva av hans divisioner måste försvara den utsträckta nordflanken, den som skapats när man korsat Donets och Don och jagat mot det avlägsna Stalingrad. I själva stadsrummet var åtta divisioner insatta. Och där var manöverutrymmet begränsat. Volga kunde inte korsas, fienden kunde inte kringgås. Det var, som Liddell Hart sa i ”På andra sidan kullen”,
... ett tämligen trist hamrande på kvarter efter kvarter, med minskande resurser. Angriparnas förhoppningar gick om intet långt innan initiativet berövades dem – men de tvingades att fortsätta försöken på grund av Hitlers aldrig minskande krav på förnyade insatser. [Liddell Hart 1988 s 231]

- - -


Stalingrad var i sig själv en märklig stad. Den hette från början Tsaritsyn. Den var platsen för hårda strider under inbördeskriget 1918-22. ”Om Tsaritsyn faller, faller Sovjetrepubliken” lär Stalin ha sagt då. I takt med att staden fick namn av denne härskare blev den ett industriellt centrum. Detta var under de första femårsplanernas tid. Stalingrad blev en ”boom-town”. Man prövade nya stadsplanelösningar: här skulle bli en så kallad bandstad där funktionerna – bostad, arbete, rekreation – separerades och lades i parallella band utmed floden. Berthold Lubetkin hette den ryska hjärnan bakom detta. Idén hade tidigare använts ibland annat Madrid av stadsarkitekten Arturo Soria. Resultatet för Stalingrads vidkommande blev en stad som var över 65 km lång. Det är nästan lika långt som mellan Uppsala och Stockholm.

Stalingradslaget var en särpräglad strid. Det underströks av den märkliga miljö som skapades av allt flyg- och artilleribombardemang. De monotona striderna gjorde att den genomsnittlige tyske soldaten tenderade att ”förlora tidsuppfattningen i denna främmande värld, med dess förstörda stadsbild av ruiner och rasmassor. Även ljuset mitt på dagen hade en underlig, spökaktig karaktär som orsakades av den permanenta slöjan av damm.” [Beevor s 150]

Man ska komma ihåg att det var fuktigt väder här i söder, på grund av närheten till Svarta havet. Det kan ha bidragit till denna dimmiga atmosfär.



4. Slaget om fabrikerna

I slutet av september höll ryssarna bara ett industrikombinat i den långsträckta stadens norra del. Med Volga i ryggen låg här på linje stålverket Röda Oktober, fabriken Barrikaderna samt Traktorfabriken. Den 27 slogs det första tyska anfallet mot dem ut, men ryssarna försvarade sig framgångsrikt.

Byggnaderna var rejält åtgångna, men de stod ännu. Och Traktorfabriken fungerade in i det sista med arbetare som reparerade stridsvagnar [Beevor s 198]. Det var rejäla stenhus, idealiska att gruppera i även om deras yttre skadats, ja även om de blivit ruiner. Det gällde för hela Stalingrads terräng, liksom för all strid i stad: flygbombning och artilleri var bara effektivt till en viss punkt, sedan fick det ingen eller negativ effekt. De ruiner som skapades blev bra tillhåll för försvaret, i form av rörliga stöttrupper, att gruppera i.


Man stred om Röda Oktober, man stred om Barrikady. Det gick sakta framåt för tyskarna:
Efter en relativt lugn dag, den 6 oktober, inledde de ett tungt anfall mot Stalingrads traktorfabrik, där den 14:e pansardivisionen anföll från sydväst och den 60:e motoriserade divisionen västerifrån. En av den 60:e divisionens bataljoner utplånades bokstavligen av Katjusja-salvor som avfyrades från maximalt avstånd. Den extra höjden uppnåddes genom att lavettlastbilarna backades så långt bakåt att deras bakhjul hängde ut över Volgas branta flodbank. Under tiden anföll delar av 16:e pansardivisionen Spartakovka, industriförorten i norr, och stötte tillbaka återstoden av 112:e skyttedivisionen och 124:e specialbrigaden. Tjujkovs armé, som nu behärskade ett mycket mindre område längs Volgas västra strand, märkte hur de obarmhärtigt föstes tillbaka, ner i floden. [ibid s 195]
Det område som Tjujkov höll var vid denna tid lika med industriområdet. Tjujkov var chef för 62:a armén, den ryska styrka som försvarade Stalingrads stadsrum. Den 14 oktober skulle kombinatet tas. Ny tysk flygattack skedde, nytt artilleribombardemang, alltsammans inlett 0600 tysk tid. Traktorfabriken skulle tas i en kniptång från norr och söder varmed Volga skulle nås och det sista motståndet i Stalingrad utplånas. Pansar anföll men Tjujkov hade eget pansar som reserv, 84:e stridsvagnsbrigaden.

Det är frestande att säga att striden var kaotisk. Följande ögonvittne från den tyska 14.e pansardivisionen, som var del i huvudanfallet i söder, ger en bild av detta crescendo i Stalingradsstriderna:
Det var en förskräcklig, utmattande strid (...) på och under marken, i ruiner, källare och fabrikslokaler. Stridsvagnar besteg högar av rasmassor och skrot, kröp gnisslande genom kaotiska, förstörda verkstäder och fyrade på trånga gårdar av på nära håll. Många av stridsvagnarna skakade eller exploderade av en detonerande fientlig mina. [efter Beevor s 199]
Man stred inne i fabrikshallen. En tysk arméläkare satte upp sin främre förbandsplats inne i en smältugn [ibid]. Kombinatet var delat itu. Den södra tyska framstöten hade nått Volga. Men de inneslutna ryssarna stred vidare, bland annat med stöd av salvpjäser från flodbanken. Så fortsatte det, under resten av oktober, i Röda Oktober och Barrikaderna. I hela staden fortsatte Paulus med stöttruppsföretag ända in i november, även sedan vinterkylan kommit kring den 9. Den 11-12 november rasade hårda strider kring kombinatet, i form av det sista tyska anfallet som möttes av sedvanligt hårt motstånd. Det kan antas att Tjujkov inte var fullt informerad om det stora, strategiska ryska motanfall som samtidigt var under uppsegling.



5. Operation Uranus

Det var ju så att Paulus hade en lång, svagt försvarad nordflank, i huvudsak löpande längs floden Don. Ryssarna såg detta och angrep denna flank den 19 november. Man behövde generellt inte gå över floden för detta, man hade redan ett brohuvud söder om den sedan sommarens strider. Med ett samtidigt svep från söderflanken över Kalmucksteppen åstadkom ryssarna en inringning av fienden, en klassisk dubbel omfattning av episka dimensioner. Det hela kallades ”Operation Uranus”.

Den tyska 6:e armén fångades därmed i Stalingrad. Och den utplånades helt efter två månader. Ryska 62:a armen kunde, jämte andra ryska förband, sakta gå till offensiven och utplåna mottin. Det ryska motståndet här hade varit episkt. Tjujkov hade bokstavligt talat stridit med ryggen mot väggen. Att ryssarna utnämnde Stalingrad till ”hjältestad” är fullt befogat. Världens högsta staty, ”Fosterlandet” på kullen Mamajev Kurgan i Volgograd (som staden nu heter), fångar den heroiska andan: Moder Ryssland med höjt svärd som går fram, manande sina massor att följa henne.

Det hela var upplagt för en dylik kniptång. Ursprunget till det hela, det tyska anfallet mot Stalingrad, var ju operativt sett mycket äventyrligt. Paulus hade en lång, svårförsvarad nordflank. Men äras den som äras bör. Zhukov såg tillfället och grep det. Efteråt lär han ha frågat Paulus varför denne lämnade en sådan uppenbar blotta, utan att få något direkt svar. Paulus var ju ålagd av Hitler att ta Stalingrad. Stalins stad kom att utöva en magisk attraktion i sig själv. Visst var den en logisk plats för att förankra nordflanken för Fall Blau. Men hela Fall Blaus motivering med olja i Kaukasus och möjlighet att, som andra fas, från Stalingrad via Volga stöta norrut för att ta Moskva i ryggen, visade på ett virrvarr av målsättningar.

- - -

Planens komplexitet visade på tynande tysk klarsyn; den stabsmässiga, operativa klarheten som tidigare planlagt och genomfört segerrika slag hade fått ge vika för en galen operation, ett anfall till varje pris. Paulus anföll sig till döds i Stalingrad

Inneslutningen fullbordades den 23 november. Fram till månadsskiftet januari-februari 1943, då de sista fickorna kapitulerade, stryptes mottin sakta. 6:e arméns livsrum blev, i sega men obönhörliga strider, successivt mindre och mindre. Såvida den tyske soldaten inte stupade eller frös ihjäl svalt han ihjäl. Sommaren 1942 hade 6:e armén räknat 600.000 man. Nu, när den kapitulerade, var den på cirka 300.000 man. Alla dessa förlorades nu operativt liksom åtskillig materiel. Rysslands renommé höjdes och Tysklands rykte som ständigt segerrik erövrare hade fått sig en törn.



Coda

Varför skulle Hitler ta Kaukasus? Det var för oljan; upplägget att som en andra fas ta Moskva i ryggen var som sagt en förflugen idé i sammanhanget. Och man ska som sagt inte kriga med ekonomiska mål, inte primärt. Militära operationer bör i Clausewitz’ anda sikta på att slå fiendeförband i första hand. Och att som steg två ta Moskva i ryggen var orealistiskt.

Samtidigt kan man, vad gäller olja, konstatera att Tyskland vid den här tiden hade kommit en bra bit på vägen att framställa eget, syntetiskt bränsle [Jukes, "Stalingrad -- vändpunkten", s 151]. Och de källor i Baku man realiter tog var i regel obrukbara, saboterade av ryssarna innan de retirerade. Den kaukasiska oljan blev ett hägrande mål i öknen.



Relaterat
Alexander Kluge: Slaget

söndag 12 januari 2014

Översikt över de fem första Star Trek-filmerna


Nu har jag sett de fem första Star Trek-filmerna. Jag menar då de filmer som kom 1979-1989. Detta är mitt utlåtande.




På den tid det begav sig såg jag sf-serien Star Trek på TV. Det var på 70-talet. Svensk TV körde några av 60-talsavsnitten. I ett avsnitt, minns jag, kom man till en främmande planet. På en klippa fann man en inskription:

It's sanskrit, sa Captain Kirk (spelad av William Shatner). Gåtfullt...! Det fornindiska språket, här, på en främmande planet...! Långt senare började jag studera sanskrit själv. Men det är en annan historia.

Star Trek blev omsider en film. Det var 1979. Jag såg den inte när det begav sig. Jag hade fått mitt lystmäte av rymdäventyr av sådant som Star Wars och Flash Gordon (1980). Denna arkefuturistiska sf var liksom mer lockande än Star Treks antiseptiska rymdmiljöer, detta "Nasa i framtiden" med fula grå rymdskepp och fula kostymer. "Star Trek -- The Motion Picture" (1979) hade också rejält fula kostymer. Pastellfärgade unisexoveraller. Det blev bättre kostymer sedan, ska jag dock inflika.

Och 1979-filmen är i övrigt inte dålig alls. Nej den är bra. Det medger jag nu, så här efteråt. Den är metafysisk: man åker ut med sitt skepp och träffar på En Helt Främmande Livsform. Man spekulerar över vad detta är, man undersöker den. Detta är sf som bäst. En filosofisk attityd över det hela. Och inte så mycket våld och detonationer. Jo en del. Men inte som bärande idé.

Nästa film i serien, "The Wrath of Khan" (1982), är inte dålig heller. Förekomsten av terraformnings-programmet Genesis är åter en filosofisk sak, man pendlar djupet av Livet med denna idé. OK, det må vara en aning bristfälligt för en esoteriker. Endast Gud skapar liv, inte vetenskapsmän. Och "Gud" nämns aldrig i filmen. Men atmosfären kring detta koncept är metafysiskt och dannt. Klart godkänt som inslag i en rymdfilm.


Film tre, "The Search for Spock" (1984), är i samma anda: filosofiskt lite märklig. Spock (spelad av Leonard Nimoy) sägs här ha en själ, oooh så mystiskt, det kallas för hans art "katra". Och denna själ spökar nu sedan han i föregående film bringats till vila på en viss planet. Planeten är den som utsattes för Genesis-programmet i 1982-filmen. Det är, som antytt, lagom filosofiskt, lite feltänkt i så måtto, men som atmosfär rätt OK. Det är inget ensidigt krig mot aliens-koncept, även om man förvisso krigar mot de hårda Klingons här. Star Trek lyckas alltid ha en civiliserad ton och det är deras särprägel genom hela serien. Gene Roddenberrys ande vilar över det hela.

- - -

Film fyra, "The Journey Home" (1986), handlar om hur Spock, Kirk och resten av järngänget (läkaren, maskinisten, kommunikationsofficeren osv) hamnar på jorden på 80-talet. En smart intrig om valar som kommunicerar med ett främmande rymdskepp leder till att hjältarna måste rädda några valar och föra dem till framtiden. Åter möter vi alltså ett humanistiskt upplägg, och här dessutom med humor i form av dessa framtidsmänniskors möte med 80-talet. Bland annat lär man sig rådande amerikansk jargong med svordomar i varje mening. Annars blir man inte förstådd.

Film fem ("The Final Frontier", 1989) är kanske inte, som helhet, någon toppengrej. Och rollbesättningen började nu bli lite ålderstigen. Men det intressanta i denna film är att den på slutet har ett eko av "2001 -- en rymdodyssé". Man beger sig till en fjärran planet för att möta Gud...! Under landningen på planeten ifråga känns det både tematiskt och sceniskt som sluttampen av David Bowmans färd mot Målet.


Detta är ju fint och djupt och så: existensiella frågor. Och även om det sedan visar sig att den uppsökta guden inte var så gudomlig så är det hela plausibelt gjort. Och vad gäller 2001 så finns ett eko av den även i första filmen från 1979. Det är när Spock under en episod av Enterprise' sondering av den gåtfulla entitet man stött på, ger sig ut i en rymdmoped för att på egen hand undersöka det hela. Och hans åkande genom omöjliga miljöer ser ut som "Stargate sequence" i 2001, även om detta bara är en blek skugga. Men dock. Star Trek förde i någon mån vidare 2001:s känsla av under och gripenhet, dess inslag av existensiella frågor i en rymdberättelse.

Snyggt var ju också slutet på första filmen, där Enterprise efter att ha löst uppgiften far ut på en provrunda. Det försvinner i hyperrymden, och till det kommer texten:

The human adventure is only beginning...

Dvs filmen är slut, men ditt och allas vårt äventyr som människor i rymdforskningens era, det har bara börjat. Det är ett värdigt, ännu aktuellt måtto.




Relaterat
2001 -- en rymdodyssé
Star Wars
Dynontologi, del 1
Jag Är: grundläggande formel
Översta och understa bilderna föreställer Phersis Khambatta som navigatören Ilia i "Star Trek -- The Motion Picture". Mellersta bilden är från TV-serien på 60-talet.

lördag 11 januari 2014

Nyhetssvepet: Jim Olsson, New Antaios Journal, Motpol


Det är medio januari och det händer en del.


Jag fick nyligen Nya Tider nr 1/2014. Det var fullmatat.

Här finns sammanfattningar av Expressens misslyckade uthängningskampanj, om Kärrtorp och om Researchgruppens skumma förflutna. För Expressenkampanjens belysning har NyT till exempel uppsökt den Jim Olsson som blev något av en hjälte för internethögern. Olsson bad ju Expressens David Baas att flyga och fara när det begav sig i december. Och nu, i NyT, får Olsson berätta i lugn och ro hur han ser på det hela.

Vi får till exempel veta hur han kunde vara så förberedd på Expressens konfrontation. Ty detta skedde dag 2 av kampanjen. Dag 1 for Expressen hem till politiker och bråkade. Nu, dag 2, tog man itu med privatpersoner. Och Olsson var då beredd och bad Stasiblaskan dra.

Detta kunde han göra eftersom han visste att han hade rätten på sin sida. I NyT-intervjun säger han bland annat:

"[Jag visste ju] att jag inte hade skrivit något som var brottsligt eller hetsande eller vad vet jag. Jag hade ingenting att dölja, jag har ju mest upplyst om vad ledande auktoriteter, till exempel professor Assar Lindbeck skrivit och sagt."

Heder åt Olsson. Så här vinner vi kulturkriget, så här segrar vi i den metapolitiska kampen. Inte med slagord och kampanjer, utan med lugn och klokhet och talang.

- - -

Vad gäller den tidning där Olsson intervjuades, Nya Tider, så har den funnits i drygt ett år nu. Och den går från klarhet till klarhet. Jag bidrar själv ibland. Och i övrigt så har tidningen förstklassig bevakning av Mellanöstern (bäst i svensk media), man skriver om invandrad brottslighet och maktmissbruk och man låter tystade röster komma till tals. Mycket hallå blev det till exempel när NyT i höstas sökte, och fick presstöd på cirka 1 miljon kronor.

Alla krav uppfylldes. Men Makterna skrek sig hesa av indignation och ansåg att detta var en extremistisk tidning. De har fel, NyT är oberoende och speglar verkligheten.

Tidningen är i tabloidformat, har 16 sidor och kommer en gång i veckan, hela året. Vill du prenumerera, gå till AlternaMedias hemsida. Eller ring kundtjänst på 08-410 677 70 och fråga hur du ska göra. Eller maila kund@nyatider.nu

- - -

Fler nyheter: det finns en engelskspråkig internettidskrift som heter New Antaios Journal. Det är en nystart av en lärd tidskrift som drevs 1959-1971 av Ernst Jünger. Den nya Antaios skriver liksom sin föregångare om myt, esoterica och andlighet. Dessutom skriver man om Ernst och dennes bror Friedrich Georg, samt om författare och företeelser som associerar till detta.

Nyheten för mitt vidkommande är att jag har en blänkare i Antaios om vad Ernst Jünger ville med sin tidskrift, när den startade 1959. Han såg den som "en fri tidskrift som en fri värld", och för att odla friheten måsta man odla andligheten ansåg han. Detta kan jag berätta i sammanhanget plus lite till. Mer här.

- - -

Slutligen i detta nyhetssvep kan jag meddela att tankesmedjan och bloggnätverket Motpol går som tåget. I höstas var denna sajt på plats 1700 på Alexa. Och när jag senast kollade (på eftermiddagen igår, 10/1 2014) så var Motpol på plats 670.

Det kallar jag ett rejält kliv. Uppfräschningen och nystarten har alltså lockat mängder med nya läsare.

Mitt senaste inlägg på denna sajt är detta. Där berättar jag minnen av rårock som har nationell och traditionell betydelse. Politisk rock alltså, högervarianten. Och här finner ni Motpols startsida med den artikel som för dagen är aktuell. Vilken artikel det är vet jag inte. Det postas ju hela tiden nytt av sajtens 20 skribenter.


Relaterat
Motpol: Rårockens roll
Ernst Jünger om konst

torsdag 9 januari 2014

Operativ Kunskap i följetongen om Melina Starr


Jag har skrivit ett flertal romaner. Alla dessa är i någon mån filosofiska stycken med en Aktiv Person i huvudrollen. Med andra ord: dynontologi, i en eller annan form, förekommer ofta. Här ska jag se till Melina Starrs dynontologiska ögonblick.




Många av mina romaner har dynontologiska inslag. Man kan till exempel säga att Pilgrim i "Till Smaragdeburg" (2010) har drag av Operativ Kunskapare där han ger sig av från depressionens Metallstad, ut i de ontologiska markerna för att nå Smaragdstadens frid och jubel, och där han på vägen möter Kloka Personer och Diverse Folk som säger Ett Och Annat. Och visst finns det liknande drag i ”Antropolis” (2009) och ”Camouflage”.

Men termerna ”dynontologi” och ”operativ kunskap” nämns inte där. Det gör de däremot i ”Melina Starr – agent i befrielsen av Sverige”. Den gick som följetong på denna blogg 2013 och ringar in detta med att vara ett agerande jag i ett evigt varande nu.

Vad gäller Melina så är hon en frilansande säkerhetskonsult i Sverige idag. Det hela börjar på våren 2013. Melina har tagit avsked från sitt arbete som kriminalinspektör. Istället ska hon få anställning i en privat firma, Svenska Relä. Dess chef. Topsy Lindblom, är en gammal bekant. Han har lärt Melina en del om de hemliga projektens värld. Dessutom är han esoteriskt lagd. Och operativt. Han meddelar henne i mars att hon ska få börja jobba som Operativ Kunskapare. Och medan hon väntar på det avgörande meddelandet reflekterar Melina:
Väntan skulle ägnas åt brainbuilding, sinneskontroll och mental höjning. Det hade hon sysslat med ända sedan i oktober, sedan hon tagit avsked från kåren [= polisen]. Hon hade under vintern uppdaterat sig på strategisk information, tränat och mediterat. -- Hon skulle bli operativ kunskapare. Men hon levde redan operativt. Hon kom osökt att tänka på ett mantra från Aeon Flux, den smala, animerade hjältinnan i en framtidsvärld. Mantrats mening, dess kärna var dessa svar som Aeon gav på frågor från sin fiende Trevor Goodchild:
Trevor: You’re skating the edge...
Aeon: I am the edge.
Trevor: You’re out of control…
Aeon: I take control.
Trevor: What do you truly want…?
Aeon: You can’t give it, you can’t take it, and YOU JUST DON’T GET IT…!
Detta var numera även Melinas credo, hennes mentala fokuserings-ramsa. Men hon var ingen stridsdåre, ingen s&m-chinona som Aeon Flux.
Melina gestaltar sitt liv som Operativ Kunskapare. Som när hon i kapitel 11 sitter häktad, misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse. Hon frias för brottet. Men under häktestiden funderar hon över detta att vara Operativ Kunskapare. Och detta är hur det hela rullas upp:
En dag på häktet, en grå junidag, tog Melina några papper och skrev med en kulspetspenna. Hon hade ingen dator. Häktesceller har normalt inte det. Hon skrev i alla fall ner sin livsfilosofi, sitt credo som människa och Operativ Kunskapare. (...) [I] hela sitt liv hade hon bedrivit operationer som sysslat med kunskap, operationer som hade en ideell sida. (...) [S]krivande på häktet en dag i juni, blickande ut över stockholmska hustak genom fönstret skyddat av sitt stålgaller, sammanfattade hon sin dynontologi i dessa tre punkter, ej rangordnade, blott avsedda att ha som tumregler. De bestod av ett konstaterande, en uppmaning samt en något gåtfull rad, den sista. Perukstockar kunde ha svårt för dylik vaghet. Men detta var inte ett dokument för dem, det var ett credo för handlingens män och kvinnor som ville ge sitt handlande en intuitivt filosofisk inramning. Punkterna var:

. Det finns bara här och nu.
. Ta ansvar.
. Ett liv, ett andetag.

Den sista punkten betydde annars att man alltid hade tid att ta ett djupt andetag och lugna ner sig. Ett sådant andetag var värt lika mycket som ett liv. De andra två punkterna var mer eller mindre självförklarande. Att agera i nuet gav klarhet och nykterhet, det gav skärpa åt även skenbart banala stunder. Och att ta ansvar, well, vi är alla ansvariga för det vi gör. Vi har fri vilja att göra si eller så. Då bör man bejaka det och ta ansvar för det: ”att vilja och välja det valda” som Kierkegaard sa. Man kunde även utvidga detta med ansvar till den tyska arméns Verantwortungsfreude, ansvarsglädje. Det vill säga att ta på sig sådant som inte direkt var ens eget ansvar. För en operativ kunskapare var detta grundläggande. Ute på fältet hände mycket som inte gick att förutse. Om då agenterna alla hade ansvarsglädje minimerade man risken för misslyckande.
Mer kunde sägas om Melinas väg som Operativ Kunskapare. Hon strider mot kloner, hon tar sin tillflykt i Berlin ett tag, hon gör det ena och det andra. Så detta får räcka. De givna citaten anger den dynontologiska tonen i denna följetong. Det hela förenar esoterism med agentverksamhet, en unik mix för svensk fiction idag. Denna berättelse finns i sin helhet på min blogg.




Relaterat
Melina Starr häktad, misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Till Smaragdeburg, roman utgiven 2010
Melina Strider mot kloner
Dynontologi, ett sätt att leva energismart

onsdag 8 januari 2014

Jag vaknar upp, stel som en pinne. Efter några längder i poolen och en kopp honungsvatten känns det bättre


Halleluja.


Jag vaknar upp, stel som en pinne. Men efter några längder i poolen och en kopp honungsvatten känns det bättre. Jag utbrister, likt Schopenhauer: Dagen är min...!

Jag kollar travet, tipset. Sedan far jag bort till Gudmundrå för att kolla in en samling tennsoldater jag tipsats om. Jag köper dem på stående fot. Silhuettfigurer, fabrikat Hilpert 1908. Snabb affär...!

- - -

Efter en lunch på Kramm far jag upp på ett berg, går en bit, ställer mig och ser ut över den klara, milda, snöfria, blåsiga nejden. Jag tänker: det är sunnanvind. Det är Anden som blåser. "När denna världs ande blåser blir det vinter, när Anden blåser blir det sommar." Sommar är det inte än. Men det är milt. Det sägs att Bottenviken sannolikt inte kommer att frysa till i år. Det lovar gott får man väl säga.

- - -

Efter ytterligare affärer tar jag en kopp te på ett tradarfik i Docksta. Jag växlar några ord om dagens ondits. PK-ismen är död framgår det bland dem som vet, tradarchaffisarna.

Jag kommer hem vid sextiden. Lastar in tennsoldatslådan, lyssnar på Jethro Tulls "Stand Up". Kollar tipset, kollar travet. Och sedan lovsång till Guds namn, dvs det "Jag Är" som finns inom oss alla. Halleluja.


Relaterat
Lev energismart med dynontologi
Nicholls: Fantasi och vetenskap i science fiction (1984)
Pollack: Arabs at War (2002)
von Luck: Pansarchef under Rommel (2005)
Wilcock: The Source Field Investigations (2011)
Salvador Dalí: "Crucifixion" (utsnitt)