fredag 31 januari 2014

Viviann Sack, kvinna år 2064 (del 5 av 7)


Resumé: År 2064. Viviann Sack ska ut på sin första interstellära färd. Dagen innan går hon runt och tar avsked av sin stad, Stratopia.

Index till alla delar




Förra avsnittet slutade med en lätt ansträngd stämning. Viviann var på besök hos sin bror Gustav uppe på Åslia.

Man drack upp teet och pratade om ditt och datt. Incidenten var formellt överspelad. Viviann försökte intala sig att hon inte tagit illa upp. Men hon var ännu uppretad, trots att hon visste att dylik obalans var tecken på svag karaktär. Som rymdskeppens banérförare måste hon framför allt ta saker med ro; hon måste vara stoiskt lugn inför alla utmaningar som väntade. Men hon fick heller inte bli en lealös smilfink, en som sa ja och amen till allt hon pådyvlades som privatperson

Efter ett tag tackade hon för sig och gick. Medan hon tog sig nerför Åslia, längs samma stig som hon kommit, lugnade hon ner sig. Men hon tyckte Gustav varit dum. Visst, han bad om ursäkt. Men hon var fortfarande upprörd. Vad angick det honom huruvida hon var singel eller inte? Vad det beträffade hade Viviann bara haft en pojkvän. Det var mannen som hon reste runt i Europa med för tre år sedan, 2061. De hade varit kära. Men av olika skäl hade det tagit slut. Sedan hade Viviann levat som singel.

Hon kom ihåg vad hon läst i en bok vars titel och författare hon glömt: ”Jag valde inte singellivet, singellivet valde mig.” Det stämde in på hennes eget liv.

Viviann älskade pilotjobbet, älskade att träna, älskade att göra saker – arbeta, resa, forska. Hon var alltid igång med något. Nu gällde det att styra Gyllene Gripen ut i sublima rymder. Om några år kanske hon gjorde något annat. Kanske levde hon då på Mars eller någon annan planet. Kanske var hon, som hon skissat i Ödehuset, agent, hemlig operatör, ambassadör mellan människan och främmande arter...? Tiden fick utvisa. Men hon gick inte och grämde sig över vad hon inte hade. Hon gestaltade livet, hon gjorde vad hon kände för.

- - -

Hon korsade bron över Styran. Solen doldes av Tempelberget. Kommen till brons västra fäste, på Stratopia-sidan, gick hon inte upp till vänster och hem. Hon gick till höger och satte sig i parken som fanns där. Sittande på en bänk betraktade hon flodens stilla lopp till prasslet av en björk.

Det hade varit en märklig dag. Hon hade först varit vid Ödehuset, suttit i gungan och låtit tanken fara. Hon hade summerat sitt liv, sin karriär, allt. Och hon hade sovit där; hon hade gått in, funnit ett rum och slumrat till. Ett tag trodde hon att hon försovit sig. Men det hade hon inte. Det var, då som nu, den 14 maj 2064.

Hon hade därefter besökt sin bror. De hade haft ett intressant samtal: astronauter och soldater, krig och fred, att leva som fänrik i fredliga tider. Stimulerande tankar. Nåväl, hon hade även grälat med sin bror. Men han bjöd på mat i alla fall. Hon såg fram emot en kopp te och en macka när hon kom hem.

Men hon ville inte gå hem än. Hon måste ta farväl av staden. Hon måste ta farväl av jorden. Förutom folket i besättningen kände hon inga. Men hon måste ta farväl av Moder Jord. Hon tonade in på stillheten där hon satt, mediterade i skuggan av Tempelberget.

Hon hade sina föräldrar ännu i livet. De bodde i Frankrike nu. De gillade klimatet där. I och för sig var det skönt klimat även i Sverige dessa dagar. Barrskogar hade som sagt gett vika för lövskogar. Viviann behövde inte inkludera föräldrarna i sin avskedsrunda i Stratopia. Det räckte med att ha besökt brodern. Hon hade redan skrivit dem ett mail.

Viviann fann frid i lövprasslet, slöt ögonen och andades lugnt. Det kom naturligt för henne. Meditation var som sagt vad en rymdpilot först av allt måste kunna. Piloten skulle, via sitsen vid styrpulpeten, tona in på skeppets system. Med dielektriska och kristallinska kretsar blev hon skeppet. Kaptenen förde övergripande befäl på skeppet. Han gav via headset radiokommandon till piloten. Dessa kommandon översatte piloten till intuitiva order för skeppet att lyda. Hon styrde skeppet med telepati, kan man säga. Gyllene Gripens antigravation och immanensdrift skulle styras av Viviann när skeppet i morgon lyfte på sin färd. Meditativt, men aktivt, skulle hon styra skeppet. Hon skulle utföra sitt jobb i ett högre medvetandetillstånd.

- - -

Viviann öppnade ögonen. Hon var alltjämt i skugga av Tempelberget. Men även himlen var gråmörk. Solen hade gått ner över Stratopia. Det var dags att gå hem.

Men hon ville inte gå hem. Inte än. Luften var ljummen och grönskan lyste i skymningen. Och när hon återvände från parken mot vägen fick hon se några ungdomar komma gående snett emot henne. De styrde mot en tunnel i Tempelberget. Hon gensköt dem, hejdade dem och frågade vad de gjorde.

- Vi ska undersöka tunnlarna i berget, sa en yngling i nanofiberjacka. Följ med!

- Ja, gärna! sa Viviann. Det hela lät som ett roligt tidsfördriv, tyckte hon.

Det var feststämning i gruppen. De var urban explorers, äventyrliga ungdomar ute för att utforska de tunnlar som fanns under Stratopia. De sades sträcka sig långt i alla riktningar.

Man gick mot en port i berget. I portalen fanns en mindre dörr. Någon dyrkade upp den. Väl inne i berget sken allting av väggarnas kristallbesättning. En flicka med rött hår och fräknar tydde sig till Viviann och sa:

- Det finns mycket här. Massor av tunnlar. Skyddsrum från folkhatets epok. Och mycket mer.

- Mer? Som vad?

- Glömda civilisationer..., sa flickan och log.

- Bra, sa Viviann. Dem får ni undersöka själva. Jag hänger med bort en bit. Sedan får vi se. Vad heter du?

- Amanda, sa flickan.

Amanda, gissade Viviann, var 14-15 år gammal. Man befann sig i en fem meter bred och lika hög tunnel. Strax tog man av uppför en spiraltrappa i berget, hela gruppen om sju personer plus Viviann.

- Vilket arbete, sa Amanda om trappan, vilket stenhuggeri.

- Ja, sa Viviann. Man tycks ha danat trappan kring en tänkt pelare.

En våning nåddes, ett rum med stenväggar, även detta belyst av gåtfulla kristaller som gav ett grönaktigt sken.

- Det finns skyddsrum där borta, sa Amanda och pekade i en riktning.

- Vilket håll är det, sa Viviann som tappat orienteringen av spriraltrappans vindlingar.

- Det är mot staden, sa flickan. Men här, åt andra hållet, kan man gå upp i kyrkan.

- Fint, sa Viviann. Dit vill jag gå.

Så spännande...! I nästa avsnitt får vi veta hur det gick med denna expedition.



Index till alla delar



Relaterat
Dynontologi -- en lära för människor i tillvaron
Evola: The Doctrine of Awakening (1943)
Exopolitisk närvaro
Omstridda fenomen
Henri Rousseau: "The Flamingoes" (1907)

torsdag 30 januari 2014

Viviann Sack, kvinna år 2064 (del 4 av 7)


Viviann Sack bor i Stratopia. Året är 2064. Hon ska ta avsked av sin stad. För hon ska ut på en interstellär resa. Nu är hon på väg upp på Åslia för att träffa sin bror, Gustav Sack.

Index till alla delar



Viviann gick upp på Åslia. Omsider stod hon uppe på bergkullen.

Bakom sig hade Viviann en stor, rund, platt byggnad med brandgul fasad. Det var broderns tekniska museum. Men hon såg inte dit nu utan såg ner på Stratopia i middagssolen, betraktade dess runda och kupolformade hus som bredde ut sig från Tempelberget till höger, längs åsen som planade ur ner mot flodkröken till vänster. Hon såg sitt eget gröna hus på åskrönet vid torget, ett stenkast till vänster om kyrkan på sin höjd. Hon såg hus inbäddade av grönska, hon såg torn och spänger, hon såg parker och vägar.

Hon såg hur staden liksom sken av ett inre ljus. Mysigt tänkte hon. Det känns liksom fullbordat.

- - -

Det var fullbordat: utvecklingen till en fredlig värld, symboliserat av Stratopias strålande stad. Hon hade hört talas om 1900-talets krigiska, kriminella värld. I Stratopa fanns ingen brottslighet, där tonade man istället in på Varat. Man samarbetade istället för att konkurrera. Godhet och visdom härskare. Hon kände till 1900- och det tidiga 2000-talet då krig ännu var ordningen för dagen. Det ansågs då rationellt att varje land hade flotta, flygvapen och en stor, stående armé. Materialism och girighet gjorde att kriminalitet härskare, liksom rofferi på global skala som utarmade naturen och tärde på dess resurser.

Den tiden var nu förbi. Fred rådde, samnationalism var ordet. Var och en fick sitt. Ingen behövde arbeta med slitsamma jobb. Alla fick 700.000 SEK vid födseln. Rymden höll på att utforskas. Nya energikällor drev fordon och värmde husen. Oljans och kärnkraftens tid var förbi, nollpunktsenergins och immanensfältens tid var här.

Där hon stod på kullen såg Viviann floden, den makliga Styran som rann från norr till söder. Hon såg även kröken, den tämligen skarpa kröken, den som fick floden att rinna mot väster ett tag. Makligt gjorde floden sin 90 graders sväng mellan dungar av ek, lönn och alm. Tidigare växte här gran och tall. Nu, på grund av den allmänna energihöjningen, hade Norrland övervägande lövskogar.

Styran rann, efter sin första krök, mot väster i 700 m. Sedan vände sig floden mot söder igen. Åt det hållet, på samma sida om floden där hon nu stod, men söder om själva staden, låg Rymdhamnen. En stor smissplatta utgjorde dess dominerande inslag. På plattan stod ett skepp. Det var Gyllene Gripens stora, tredubbelt spolformade skrov som i detta nu reflekterade middagssolens strålar. Skrovet var faktiskt gyllene: det yttersta skiktet hade en tunn film av guld. I övrigt var det gjort av injektionsgjutet brons och med detaljer av titanium. Inredningen var av smiss och plastål.

- Står du och drömmer nu igen...?

En välkammad, lång man kisade mot solen där han kom gående mot henne.

- Ja, sa Viviann till mannen. Jag är legitimerad drömmare.

Det var hennes bror Gustav som gjort henne sällskap.

- Är det i morgon du åker?

- Ja, sa Viviann.

- Jaha.

- Vilken hjärtlighet, sa Viviann.

- Än du då, sa Gustav. Du kunde väl ha sagt något.

- Sant, sa Viviann. Jag är inte så social av mig. Arbete är för mig vila, arbete är mitt enda intresse. Allt som rör pilotjobbet, som meditation, astrografi och navigering, älskar jag. Resten – kärlek, fest, avkoppling – det är inte så viktigt.

- Du är en hårding. En riktig Flintenweib.

- Kanske det, sa Viviann. Jag gör det jag gör och det är allt jag gör. En isdrottning, på väg ut i obanade rymder: stjärnskeppens banérförare i ljusblå uniform.

Var hon fått detta ifrån, ”stjärnskeppens banérförare”, visste hon inte. Hon tyckte bara det lät bra: gammeldags heroiskt på samma gång som det var samtida – och framtida. Det var en osökt blandning av gammalt och nytt, en etisk arkeofuturism, en bärande ideologi för en operativ kunskapare.

- - -

Gustav bjöd in sin syster på en måltid på kokta grönsaker, örtkryddor och potatis. De flesta var vegetarianer på 2060-talet. Vissa fiskade och jagade i smyg, men slakterier fanns inte.

Gustav drev ett museum här uppe på Åslia. Stratopia hade som sagt förr hetat Åsele, därav namnet. Det var Circus Technicus Maximus; så hette hans museum. Han ägde mängder av gamla och märkliga föremål. Även hans privata lägenhet i detta bygge var fullt av konstiga saker. På hyllor och bord i köket fanns tennsoldater, plåtburkar, åskådningsmodeller för fysik, symaskiner, skrivmaskiner och annat obsolet.

- Så du ska erövra rymden, sa Gustav.

- Ja, sa Viviann och åt upp det sista av grytan. Vi är fromma astronauter, positivt intonade på kosmos’ vibrationer.

- Var inte gårdagens rymdfarare fromma då?

- Nej, det var de inte. De var militärer, anställda av krigiska regimer, där ute för att erövra land. De kom med ödelagda sinnen och de fann en spegel av detta: ett öde månlandskap.

- Hur menar du...? sa Gustav.

- De hade öknen inombords, sa Viviann. Därför fann de bara öken.

Detta hade hennes lärare Elin sagt henne. Gustav invände:

- Men när vi for till Mars så fann vi ju också öken.

- Sant, sa Viviann. Till en början. Men nu har vi börjat terraforma planeten. För nu har människan ett grönskande sinne...!

Gustav log. Hans syster var ett esoteriskt geni, väl ägnad att bli en stjärnskeppens banérförare i en ny tid. Men kanske var hon lite väl fanatisk. 1900-talets astronauter hade väl inte varit några barbarer direkt. Han sa det till henne medan han lagade te.

- Medges, sa Viviann apropå vad brodern just nämnt. Kanske även Neil Armstrong, John Glen och Jurij Gagarin hade mentala krafter utöver det vanliga.

Gustav serverade te åt dem båda och satte sig. Han sa:

- Det hade de definitivt. När USA skulle sätta upp sitt bemannade rymdprogram i slutet av 1950-talet trodde man först att diverse äventyrare som alpinister, cirkusakrobater med mera kunde komma ifråga. Dessa tålde ju påfrestningar, eller hur...? Men Eisenhower sa nej och sa att han ville ha piloter. Stridspiloter.

- Aha, det visste jag inte, sa Viviann. Kanske det var bäst att ta dem. Även ur psykisk synvinkel.

- Definitivt. Du har ju själv gått pilotskola.

- Ja, sa Viviann. Jag flög ett subsoniskt jetplan.

- Tänk dig det i strid då. Och dubbla ljudhastigheten. Det var nog den bästa dåvarande förskolan för astronauter.

Gustav tog en klunk te och tillade:

- Dessutom är du fänrik i rymdflottan.

- Ja, sa Viviann. Men det är bara formalia.

- Hur då menar du?

- Det är praktiskt att ordna rymdflygningar med en hierarkisk organisation.

Gustav nickade och sa:

- Ungefär som Eisenhower menade. Med flygvapenpiloter fick man folk som redan var säkerhetsklassade. De var anställda av staten.

- Ungefär så, sa Viviann.

Man drack upp teet och gick på en tur i museet. Det fanns dioramor över urtidslandskap, det fanns uppstoppade djur, det fanns historiska kostymer, det fanns bord dukade på 1800-talsvis. Det fanns allt här. Det fanns även ett krigskabinett, som Gustav kallade det: ett rum med vapen och uniformer. Man gick in. Viviann rös och sa:

- Ett skräckkabinett med mordvapen.

- Ja, sa Gustav. Men mer än så. Att kriga var sjukt, men riktigt att likställa med mord var det inte. Inte alltid.

- Hur menar du? I 1900-talets krig dog fler civila än soldater.

- Ja. Och detta är sjukt. Men att vara soldat var också att höja sig mentalt, att övervinna sig själv. Zenbuddhism, bushido, Hagakure...

Viviann kände till mentala krigarläror som Hagakure. Hon sysslade inte med dylikt, men visst förstod hon att en samlad soldat med känslorna i kontroll hade större chans att överleva än en dandy som levde på hoppet. Hon stannade vid en monter med en skyltdocka, klädd som finsk soldat från vinterkriget 1939. Han bar en vit bomullsdräkt över en grå uniform. På huvudet hade han en skärmmössa. I handen hade han ett gevär med blånerad pipa och stock av trä.

- Bushido, sa Viviann. Finsk bushido. Tack vare den försvarade man sig mot ryssarna.

- Man gjorde det, sa Gustav. ”Vi ska inte mer lära oss att kriga”...

- Study war no more…, fyllde Viviann i.

- Exakt. No more. Men finnarna måste göra det 1939 för att skydda sig mot angriparen.

Det var som sagt vid denna tid, 2060-talet, slutkrigat i världen. Alla länder samarbetade. Resurserna satsades på fruktbara projekt som odling, handel, forskning och vetenskap.

- Så visst är det invecklat, sa Viviann och såg upp från montern med sin finska soldat. Det är skönt att leva i en fredlig värld, men man måste lyfta på hatten för det mod som vissa visade i 1900-talets operationer.

- Det är precis min åsikt, sa Gustav och ledde vägen ut ur kabinettet. Man återvände till köket och tog lite mer te.

- Så hur går det annars? sa Gustav när de fått sig påtår. Ska du inte träffa någon trevlig pojkvän...?

- Vad angår det dig? sa Viviann. Ska inte du skaffa flickvän?

- Jag har redan en.

- Så bra då.

- Men, sa Gustav när han kände den frostiga stämningen, jag menade bara...

- Du ville mig väl va? sa Viviann. Tack, jag klarar mig. En bror frågar inte sin syster påstridigt om hon ska skaffa pojkvän. Nu minns jag varför jag aldrig träffar dig. Vi har inget gemensamt. Gimbo Gidlund och Raps Tallion är mer bröder för mig än vad du är.

- Vilka är det?

- Det är kaptenen och astrogatorn på Gyllene Gripen. Dem ska jag träffa i morgon, med dem ska jag flyga ut i kosmos.

- OK, sa Gustav, jag ber om ursäkt.

- Ursäkten accepteras.

- - -

Det blev en frostig stämning där ett tag...! Ja det blev det. Och här är nästa del av Vivianns äventyr.



Index till alla delar



Relaterat
"Eisenhower: Soldier and President" (Ambrose 1991)
Om mellersta Norrland
Svenska Frivilligkåren
En dag i statsminister Neros liv
Henri Rousseau: "Une soirée au carnaval" (1886)

onsdag 29 januari 2014

Viviann Sack, kvinna år 2064 (del 3 av 7)


Resumé: det är år 2064. I staden Stratopia lever Viviann Sack. Hon är rymdpilot och ska ut på sin första interstellära resa. Men dagen innan är hon ledig. Och hennes släntrande har nu fört henne till ett ödehus.

Index till alla delar



Som jag berättade i förra avsnittet befann sig Viviann i ett bibliotek i ödehuset. Hon fick då för sig att sätta sig vid ett bord och skriva något. Och hon skrev detta på ett papper:

OPERATIVA OPTIONER eller VAD SKA JAG SYSSLA MED SEDAN JAG VARIT RYMDPILOT...?

Jag heter Viviann Sack. Jag föddes den 7 april 2041 i denna stad, Stratopia. Nu är det 2064. Jag är 23. I fem år har jag utbildat mig till rymdpilot. Jag har gått på Rymdakademin här i Stratopia. Kursen har bestått av meditation, navigering, astrografi, aerodynamisk flygning samt praktik på laserskepp. Jag har varit co-pilot på två resor till Mars. Nu ska det bli interstellära resor. Jag ska styra Gyllene Gripen. En grip är ett väsen med örnhuvud och lejonkropp. Detta skepp har jag också varit co-pilot på, under smärre rekognosceringsfärder i djuprymden. I morgon ska jag vara andre styrman på dess resa till Arcturus IV. Gud vet vad vi finner där. Men vi har ju Gud med oss, så allt ska nog gå bra. Our aim is true.

Jag är en operativt lagd människa. Jag gillar att göra saker. Mellan gymnasiet och akademin jobbade jag ett tag som cafébiträde. Det var kul. Annorlunda. Och jag har varit på äventyr här och där; jag reste lite i Europa med en pojkvän en gång. Det var för tre år sedan. Nu har jag utbildat mig till rymdpilot. Det ska jag jobba med i några år. Men efter det då? Vi lever förvisso i en själisk tid, en harmonisk tid av astrala dimensioner. Konflikt och strid har gett vika för samarbete och dans. Men vissa ordningsmakter torde ännu behövas, vissa operativa tjänster.

Mot den bakgrunden kan jag tänka mig följande jobb och sysslor, med dessa estetiska och andra egenheter:
. rymdagent. Möjligheter att resa i rymden och klä sig i snygga, ljusblå overaller med slängkappa över axlarna. Men positiva, affirmativa uppgifter ska det vara: som medlande i konflikter, empati och samlande av underrättelser.
. agent på jorden. Det är samma charm i detta jobb som det nyssnämnda: möjligheter att resa och klä sig snyggt. Att bli spion eller säkerhetsagent inom metanarrativet av samarbete, naturskydd, transparens och esoterism.
. rymdsoldat. Några fler krig blir det nog inte, varken på jorden eller i rymden, men skyddskårer à la polis kommer nog att behövas. Den soldatiska energin ligger möjligen närmare andra än mig, men dock. Tänk bara på charmen i att gå uniformerad, tjäna mänskligheten och visdomen. Uniformen är ett tecken på tjänst.
Viviann la ifrån sig pennan. Hon såg sig om i biblioteket. I ett hörn, inbyggd under en bokhylla, stod en säng. Hon gick bort till sängen, la sig på den och somnade, for bort i länder bortom Bortom och inom Inom.

- - -

Viviann vaknade. Har något hänt? frågade hon sig. Har jag försovit mig? Har Gyllene Gripen rest utan mig? Har detta läckra skepp, denna metallörn med lejonkropp, denna tredubbla spolform med gyllene lyster redan lyft från Rymdhamnen för att blästra sig en väg genom rymdens mörker...?

Hon såg sig om i biblioteket och såg en bokhylla. Det var inget märkligt med den. Men hon var i ett märkligt hus.

Hon var kvar i Ödehuset, den virtuella väntsal där hon hamnat. Hon gned sömnen ur sina grå ögon, reste sig ur sängen och gick till skrivbordet. Hon slog upp blocket och fortsatte skriva, nu utan rubrik, hon bara lät det flöda. Framtidsplanerna var glömda, det hon nyss behandlat; hon bara skrev och hon skrev detta:

- - -

Empty spaces what are we living for, abandoned places, I guess we know the score… Denna nihilistiska sång kommer osökt för mig. Jag är i en övergiven plats, ”abandoned place”, ensam med Tillvaron. Men det är rätt skönt. Jag svävar mellan tomma ändlösheter.

Att jag lever, därpå beror allt. Clock strikes twelve, moondrops burst, out at you from their hiding place. Like acid and oil on a madman’s face, his reason tends to fly away –”

Viviann tänkte: Det är dags att lämna detta märkliga hus. Dags att ta itu med tillvaron där ute.

- - -

Hon reste sig från stolen, lämnade biblioteket och hamnade i en korridor. Sol sken in genom ett fönster. Så bra då. Halleluja. Jag är världens ljus.

Hon frågade sig: Är det fortfarande fred på jorden, fina tider, dans och glada grabbar? Är det fortfarande den 14 maj 2064?

Ingen svarade. Viviann tog en trappa ner till markplanet och gick ut i friska luften. Fjärilen flög iväg. Viviann fick nu lust att gå upp på Åslia och bese sin brors tekniska cirkus. Det var ett smärre palats på ett berg, fullt av egendomliga rum och installationer.

Sagt och gjort. Hon lämnade Ödehuset och gick bort på huvudgatan mot väster. Hon passerade egnahem, trädgårdar och dungar, allt synbarligen öde men fridfullt. Hon sjöng en aria till solens röda guld och närmade sig ett runt, blått hus. Det var byggt av trä och hade tegeltak. Ute på gården stod en man och skötte om några rosor. Viviann stannade, sa hej och frågade:

- Vilket datum är det?

- Det är den 14 maj.

- Vilket år är det?

- Det var en märklig fråga, sa mannen. Vet du inte vilket år det är?

- Nej, det vet jag inte, sa Viviann. Jag har nyss varit lite borta, känns det som. Därför vill jag veta vilket år det är.

- Det är 2064.

- Och det är maj? Den 14 maj?

- Ja.

- Tack, sa Viviann och vandrade vidare genom de gröna markerna. Smidig som en lokatt gick hon längs en stig som ledde upp på kullen där hennes bror höll till. Hon gled osökt genom landskapet, upp mot Åslias parnassiska höjder. Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne, tänkte hon.

Ni har just läst del 3 av Vivianns äventyr. Här har ni del 4. Där möter hon sin bror, Gustav Sack.



Index till alla delar



Relaterat
Röda Mars,välkommen
Ekon i gaturummet
En pansargrenadjärinfanterifänrik vid namn Camouflage
Strandsatt
Utbrytningen
Henri Rousseau: "Le Moulin"

tisdag 28 januari 2014

Viviann Sack, kvinna år 2064 (del 2 av 7)


Resumé: året är 2064. Viviann Sack bor i Stratopia, Sverige. Hon är rymdpilot. Det är dagen innan hennes första interstellära färd. Hon går runt i sin stad för att ta farväl av den.

Index till alla delar



I förra avsnittet fick vi läsa om hur Viviann tog en promenad ner mot älven och bort till ett gammalt hus, ett fyrkantigt 1900-talshus. Utanför huset fanns en gungställning och hon satte sig i den och mediterade.

Viviann satt i gungan och tänkte på sin lärare. Hon hade nämligen en skarp lärare på Rymdakademin, Elin Birke. Och Elin hade en gång redogjort för vad shamanisten Taisha Abelar fick lära sig av Clara Grau. Det hela fanns återgivet i boken "The Sorcerer's Crossing": hur man som operativ kunskapare lärde sig komma till ro, meditera, träna och tona in på kosmos. Boken berättade hur Taisha blev Claras elev i denna konst. Och det speglade hur Viviann var Elins elev. Viviann nämnde det, under kursen ifråga, och Elin sa att det var en skarp iakttagelse.

Viviann respekterade denna sin lärare som lärde henne meditation. Det var en viktig disciplin för att styra interstellära skepp. Via pilotstolen skulle ens hjärnvågor växelverka med skeppets kristall-elektriska system. Det var en telepatisk styrmannakonst. För att bringa hjärnvågorna i harmoni med skeppet måste man komma till ro och detta gjordes genom meditativ teknik.

Viviann lät tanken fara. Vad skulle hon göra mer idag? Kanske gå ut i skogen, gå ut i markerna – gå ut i Markerna och möta Allt, göra en supermeditation och nå Svaret På Tillvarons Gåta...? Men det kunde det inte bli tal om. Hon skulle ju resa ut i rymden i morgon, inta styrpulpeten på Gyllene Gripen och ta en tur mot Arcturus IV. Det var de marker hon skulle ut i: kosmiska marker. Men hon skulle väl återvända till jorden och Stratopia, hon hade ju sitt hus här. Eller var det så viktigt...? Om man kunde färdas till andra stjärnor, som säkert var bebodda av okända, förhoppningsvis vänliga arter, kunde man ju slå sig ner där. Så tänkte hon där hon satt.

Nåväl. Tiden fick utvisa. Det var i morgon hon skulle bege sig till Rymdhamnen, kliva ombord på Gyllene Gripen och lägga ut. Idag skulle hon bara varva ner, låta tankarna fara, släntra runt i staden och ta farväl. Hon hade till exempel en bror hon kunde besöka. Han hade ett museum på en kulle på denna sida av staden. Annars hade hon inga bekanta. Hon kände de fyra andra i Gyllene Gripens besättning, men dem skulle hon ju träffa i morgon och leva ihop med i veckor.

- - -

Viviann satt på gungan, svävade i tomheten. Hon tänkte:

Jag ska ut i rymden. Visst har vi gjort provturer. Men nu blir det långfärd. Vad möter man där? Drivande strax under ljushastigheten, sittande vid kontrollerna, stirrande på stjärnor och nebulosor – blir man inte vansinnig då...? Risken fanns. Men hon hade, som sagt, lärt sig mentala tekniker för att stilla sinnet. Det var själva förutsättningen för att fungera som rymdpilot.

- - -

Molnen gick, floden rann. Viviann såg en fjäril komma flygande. Den hade gula vingar med brandgul och svart teckning. Viviann sa: ”Så vacker du är, fjäril”. Fjärilen landade på hennes utsträckta handlov.

Viviann satt där hon satt, svävade mellan tomma ändlösheter på en bakgård i Ingenstans.

Hon såg i fjärran, såg staden på andra sidan floden, såg templet på sin höjd. Höjden kallades Tempelberget. Templet var Åsele kyrka, byggd 1936. Viviann fick plötsligt infallet att resa sig och gå, inte till kyrkan, men mot en dörröppning i ödehuset. Och väl inne i huset gick hon med sömngångaraktig säkerhet genom en hall, uppför en trappa och längs en ny korridor. Hon tänkte osökt: som ung hade jag vänner. Nu har jag inga vänner. Jag är en meditativ kosmosresenär. Inget annat.

I korridoren fanns en dörr på ena långväggen. Hon öppnade den och gick in. På ett bord i rummet stod en speldosa på ett bord. Den spelade "Ack hur skönt, somna in, i bädden så fin". Det var gåtfullt, tyckte Viviann.

Dosan var av röd plast. Det fanns ingen uppdragningsmekanism. Genom fönstret sken ett grått ljus. Vilken trist dag tänkte Viviann. Hon brukade vanligtvis vara likgiltig, kall och oberörd; hon var en 2060-talets amazonkvinna, en blond valkyria med utbildning som rymdpilot. Men idag var hon ett rov för stridiga känslor. Nåväl, det är resfeber tänkte hon.

Hon lämnade rummet med speldosan, för evigt spelande sin gåtfulla melodi. Hon fortsatte längs korridoren, som utmynnade i ett bibliotek. Där fanns ett antal böcker i hyllor av ek. Så märkligt tänkte hon, ett så fint rum i ett Ödehus…? Besynnerligt. Ja, mer än så: väldigt egendomligt.

Vid ett skrivbord, utrustad med lampa med grön skärm, satte hon sig. Skrivbordsunderlägget var av grönt läder liksom stolen hon satt i.

På bordet låg ett kollegieblock och en kulspetspenna. Viviann tog blocket, öppnade det, satte pennan till papperet och skrev. Och vad hon skrev får du veta i detta avsnitt.



Index till alla delar



Relaterat
Abelar: "The Sorcerer's Crossing" (1992)
Boye: Kallocain (1940)
Coleridge: The Rime of the Ancient Mariner (1798)
Gedin: Verner von Heidenstam -- ett liv (2006)
Granlund: Annorlunda men ensam (2009)
Henri Rousseau: "The Repast of the Lion"

måndag 27 januari 2014

Viviann Sack, kvinna år 2064 (del 1 av 7)


Som utlovat: här börjar min nya följetong. -- Året är 2064. I den svenska staden Stratopia bor Viviann Sack, 23. Hon är rymdpilot, på väg ut på sin första interstellära resa. Men dagen innan rymdresan har hon en ledig dag. Och hon spenderar den med att ta avsked av sin stad.

Del 1: Hon vaknar och går ut [den del ni läser nu]
Del 2: Ödehuset
Del 3: Sol
Del 4: Circus Technicus Maximus
Del 5: Grottforskarna
Del 6: Templet
Del 7: Gyllene Gripen



Viviann Sack vaknade i sitt runda rum. Hon sträckte på sig som en lejoninna, till fullo njutande att hon var den hon var. Hon såg ljuset skina in genom en glipa i gardinen, sjöng en sång, gick upp och gick till pentryt. Hon lagade sig en kopp honungsvatten. När den var klar satte hon sig vid matbordet.

Bordet var runt. På en display i bordsskivan fanns knappar för att höja och sänka gardinerna. Hon höjde gardinen till det östra fönstret några centimeter. Det gyllene morgonljuset sken in, förtrollade hennes rum, hennes väsen, allt. Hänförd i lugnet tänkte Viviann: detta är min sista, hela dag på jorden. I morgon bär det av – ut i rymden. Jag längtar dit. Men jag ska ta mig tid att ta avsked av jorden i form av denna stad, Stratopia.

Det var en dag i maj 2064. Det var närmare bestämt söndagen den 14 maj. Viviann var utbildad pilot, fänrik i rymdflottan, på väg ut på sitt första större uppdrag. Med skeppet Gyllene Gripen skulle hon och hennes besättning resa till Arcturus IV för att utspana tecken på intelligent liv.

Hon lämnade sitt runda vardagsrum, gick in i sitt runda duschrum och duschade. Hon torkade sitt långa blonda hår och formade det till en hästsvans. I sin runda klädkammare valde hon ut svarta byxor, vit blus och vinröd jacka. En grön och röd skarf fullbordade stassen. På fötterna tog hon svarta vandringsskor. Sedan gick hon ut.

Viviann bodde i ett runt envåningshus, täckt av ett välvt tak. Det var grönt och det låg vid torget, det runda torget i Stratopia, omgivet av en krets liknande, runda hus. Milt pastellfärgade fångade de gryningsljuset. Torget hade en stor rund skärm i södra änden. Det var interocitorn, en skärm på vilken Stratopiaborna projicerade sina gemensamma drömmar. Det skedde om fredagskvällarna. Alla kom till torget och drömde gemensamt, kollektivt njutande det som projicerades på skärmen. Idag var det söndag. Ingen var ute mer än Viviann. Solen kysste liv i fasader och träd, gatorna stod öde i förmiddagen.

Varför står jag här? tänkte Viviann. Det här är meningslöst. Hon drabbades av en lätt leda, av en viss, omisskännlig melankoli. Hon var på väg ut på sitt livs resa men hon kunde för den skull inte vara på topp jämnt, varje minut.

Hon släntrade bort från torget, trött på åsynen av runda hus. Hon ville just nu se något annat. Hon gillade att bo i sitt runda hus, gillade att vara rymdskeppspilot på väg ut på sin första resa, men nu ville hon bara slå dank och tänka på ingenting. Och hon visste det ultimata stället för det: Ödehuset på östra älvstranden. Detta var ett gammaldags, övergivet, fyrkantigt hus med flera våningar, en hustyp som inte förekom längre. När man byggde nytt i Stratopia så var det runda hus som gällde. Det var 2060-talets stil, här och i hela världen.

- - -

Viviann fick lust att gå till Ödehuset. Hon vek därför av neråt floden och följde en väg som ledde genom ett område med persikofärgade, halvklotformade hus. Lönnar och ekar gav skugga. Solen sken genom grenverken. Staden började vakna. En jetcykel surrade i luften, turbinbilar började åka längs gatorna.

En bro ledde över floden, en gracil bro stödd av spunna, fintrådiga nätverk. Bilar hade sina körbanor medan fotgängare hade sin bana på ena sidan. Smidig som en katt vandrade Viviann i sina lätta skor över bron och njöt av solglittret i vattnet. Floden hette Styran, ett äldre namn som nu kommit till heders igen. Tidigare hette den Ångermanälven. Stratopia hade för sin del nyss hetat Åsele. Staden låg som alltid i Sverige. Sverige var vid denna tid del av en europeisk federation, EF. Den föregående sammanslutningen, EU, hade avskaffats 2030. Den ansågs för inriktad på rofferi och centrala diktat. Den nya federationen gav mer makt åt varje land och satte livskvalitet i högsätet.

Viviann skulle bege sig öster om floden och besöka Ödehuset. Det var av tegel och det var, som antytt, fyrkantigt. Det var byggt under 1900-talet, en tid då man hade andra åsikter om detta med livskvalitet. Låna påhittade pengar och leva i skuldslaveri, oroa sig för krig som aldrig kom, förneka att man är en fri individ med fri vilja – sådant var det gamla livet. Det hade successivt upphört efter de förändringar som kom från cirka 2020 och framåt. Då hade krigsregimerna i världen avvecklats, samnationalism hade blivit standard i internationella relationer och samarbete blev normen, inte konkurrens.

Var det verkligen så enkelt? Ja, det var det. Det behövdes inga krig eller våldsamma revolutioner för att förändra världen till det bättre. Det var folket som sa nej och röstade fram regimer som satte människan i centrum. Vardagens värld med trygghet och familjeliv sattes högre än tillväxt, konkurrens och dominans.

Detta innebar för sin del inte att mänskligheten stagnerade i letargi. Det fanns ännu utmaningar att anta, som att flytta vetenskapens gränser framåt. Teknik och vetenskap blomstrade i detta nya samhälle. Rymdtekniken tog ett språng framåt och en bas på Mars upprättades 2038. Viviann hade, vad det beträffade, varit på Mars två gånger. Det var del i hennes utbildning till rymdpilot. Hon hade varit co-pilot på skeppen. Trafiken till Mars sköttes med förhållandevis traditionella skepp; de drevs av så kallade Nagymotorer där luft i brännkammare bringades att explodera med hjälp av laserstrålar. Det gav en god reaktionsdrift. Men nyss, 2042, hade man lyckats skapa en drivmetod som överskred ljushastigheten vilket möjliggjorde interstellär rymdfart. Denna typ av motor arbetade med kristallmagneter; de skapade, så att säga, en konstant gravitationell utförsbacke för skeppet ifråga. Detta möjliggjorde färder till avlägsna stjärnsystem. Det var ett sådant skepp Viviann skulle styra ut i rymden i morgon. Hon var inte den första piloten att resa med denna skeppstyp. Ett tiotal transplutoniska resor hade redan gjorts. De hade för sin del inte stött på något intelligent, utomjordiskt liv. Men kanske denna resa, den färd med skeppet Gyllene Gripen som Viviann skulle spaka, skulle innebära dylik kontakt...?

- - -

Mycket hade hänt i världen sedan 2000-talets början. Och Ödehuset stod som symbol för allt det gamla. Viviann lockades ändå av detta bygge. Det var nog ofarligt att gå dit. Kriminalitet fanns inte på 2060-talet. Men förutom det sas det att huset var helt öde. Ingen bodde där, ingen lekte där. Man väntade på att riva det. Planerna för området var inte riktigt klara än. Nöjespark, ambassadsområde för främmande arter, nya annex för Rymdakademin...? I väntan på det fick det gamla hyreshuset stå kvar.

Viviann gick över bron. Hon vek av från vägen, tog till vänster och tog sig förbi en övergiven bensinstation. Inga bilar drevs på bensin längre, de drevs av vatten. Bortom bensinstationen låg en dunge med alar och vide. Hon genomkorsade den och hoppade över ett dike. Nu befann hon sig på en plan, en grusplätt med lite ogräs här och där. I dess bortre ände låg ett L-format femvånings, gult tegelhus med skiffertak. Det var Ödehuset.

Det hade helt plötsligt blivit mulet. Viviann såg upp i den vita himlen och upplevde psykiskt noll, apatia. Ingen annan än Viviann var där. Hon såg bort mot huset. Hon såg tomma fönster och en gardin som fladdrade övergivet. Larerna hade flytt.

- - -

Viviann gick mot fastigheten. Framför husvinkeln fanns en gräsmatta och i gräsmattan låg en inramad sandplätt med en gungställning för barn. Det var fyra parallella gungor, vardera med en gummiklädd, svart sittplatta, upphängd i kedjor. Hon satte sig på en gunga och började osökt meditera, sakta vajande hit och dit. Helt stilla kunde man inte sitta på en gunga som denna. Men det fick en att komma till ro. Man steg upp över jordens materialism och futtigheter, om så bara tio centimeter. Man svävade, som Malmberg sa, mellan tomma ändlösheter.

Viviann tänkte på staden. Den hade många märkliga byggnader. Som Rymdakademin, hennes skola, med kurser i navigering och allt annat som behövdes för att bli rymdmatros, rymdsoldat, rymdbefäl och liknande. Akademin var en serie kupolformade byggnader väster om staden. Därtill fanns Rymdhamnen i söder. Floden gjorde en krök så att Rymdhamnen kom att ligga på andra sidan floden från centrala staden räknat. Men det var, om man ska vara exakt, samma sida om floden som Viviann nu befann sig på. Ödehuset låg som sagt öster om floden.

Det fanns fler hus i Stratopia, som Minnandets hus, Födandets hus och Läkandets hus, ägnade åt holistiska intoningar på människans subtila kroppar. Där sjöng man violetta sånger och hyllade livet. Dessa behjärtansvärda verksamheter var inte exakt Vivianns tekopp. Hennes karriär var i europeiska rymdflottan. Där, på dess akademi i staden, hade hon lärt sig navigera i rymden. Men även i denna tjänst måste man kunna kontrollera sitt psyke och vara meditativ. Alla yrken i 2060-talets samhälle var mer eller mindre inriktade på bejakande av livet, intoning på kosmos och hyllande av Ljuset. Även sådant som ordningsmakten. Försvarsmakter fanns ännu i världens länder, men några krig utkämpades inte. Arméernas uppgift var mer att bistå vid översvämningar, skogsbränder och dylikt. Rymdverksamheten var för sin del organiserad i en rymdflotta med formell militär uppbyggnad. Det var endast av administrativa skäl. En militär flotta hade grader, befattningar och ansvarsområden och dessa passade bra för att applicera på rymdflottan. Man var, så att säga, som handelsflottan: man hade civila uppgifter men inom en ram av formella kurser, uniformer, grader, yrkesbeskrivningar och karriärvägar.

Det om detta. Här är del 2 av berättelsen om Viviann.



Relaterat
Bertil Malmberg och Härnösand
Clarke: 2001 -- en rymdodyssé
Memoarer: Åsele
MacLaine: It's All in the Playing (1987)
Modern asatro
Henri Rousseau: "Drömmen" (1910)

söndag 26 januari 2014

Följetong börjar i morgon: "Viviann Sack, kvinna år 2064"


Halleluja.


Ibland kör jag följetänger här på bloggen. De kan handla om östfronten, de kan handla om filosofi och de kan handla om Enhörningens tid. Och nu är det dags för en framtids-följetong. En spekulativ berättelse om Sverige i framtiden, det är vad det handlar om. Titeln är "Viviann Sack, kvinna år 2064".

Vi får följa Viviann Sack, 23, som är rymdpilot. Det är den sista dagen innan hennes Stora Resa, en interstellär färd. Och dagen spenderas med att går hon runt i sin stad och tar avsked av den.

Följetongen har sju delar. Härmed en sneak preview ur del 1. Det anger något om världsläget. För Vivianns värld är olik vår. Ett antal förändringar hade kommit...
... från cirka 2020 och framåt. Då hade krigsregimerna i världen avvecklats, samnationalism hade blivit standard i internationella relationer och samarbete blev normen, inte konkurrens.

Var det verkligen så enkelt? Ja, det var det. Det behövdes inga krig eller våldsamma revolutioner för att förändra världen till det bättre. Det var folket som sa nej och röstade fram regimer som satte människan i centrum. Vardagens värld med trygghet och familjeliv sattes högre än tillväxt, konkurrens och dominans.

Detta innebar för sin del inte att mänskligheten stagnerade i letargi. Det fanns ännu utmaningar att anta, som att flytta vetenskapens gränser framåt. Teknik och vetenskap blomstrade i detta nya samhälle. Rymdtekniken tog ett språng framåt och en bas på Mars upprättades 2038. Viviann hade, vad det beträffade, varit på Mars två gånger. Det var del i hennes utbildning till rymdpilot. Hon hade varit co-pilot på skeppen. Trafiken till Mars sköttes med förhållandevis traditionella skepp; de drevs av så kallade Nagymotorer där luft i brännkammare bringades att explodera med hjälp av laserstrålar. Det gav en god reaktionsdrift. Men nyss, 2042, hade man lyckats skapa en drivmetod som överskred ljushastigheten vilket möjliggjorde interstellär rymdfart. Denna typ av motor arbetade med kristallmagneter; de skapade, så att säga, en konstant gravitationell utförsbacke för skeppet ifråga. Detta möjliggjorde färder till avlägsna stjärnsystem. Det var ett sådant skepp Viviann skulle styra ut i rymden i morgon. Hon var inte den första piloten att resa med denna skeppstyp. Ett tiotal transplutoniska resor hade redan gjorts. De hade för sin del inte stött på något intelligent, utomjordiskt liv. Men kanske denna resa, den färd med skeppet Gyllene Gripen som Viviann skulle spaka, skulle innebära dylik kontakt...?
Viviann är pilot på Gyllene Gripen. Med sig har hon en besättning: en kapten, en navigatör osv. Men innan hon reser ska hon alltså gå runt i sin stad, Stratopia, och ta avsked av den. Hur det går får ni veta i morgon och sju dagar framåt. Häng med! -- Edit: här finner ni del 1 av följetongen.


Relaterat
Krigskorrespondent i framtiden
Konsten att spara mental energi
PK-ismen är låst: tre indicier
Politism.se har brist på idéer men de kan få några av mig
Vad sysslar regimen med? Är den vansinnig?

lördag 25 januari 2014

Karl XII:s sista år och död


Jag har på denna blogg berättat om Karl XII:s bana. Det har jag gjort sedan i december. Jag har berättat om åren i Turkiet, slaget vid Kliszow, slaget vid Narva och slaget vid Poltava. Nu kommer slutet: hur Karl stupade i Norge 1718.


Efter Poltava 1709 begav sig Karl XII och en smärre skara till Turkiet. Där spenderades fem futila år. På hösten 1714 begav man sig hem till riket. Efter en paus i kolonin Stralsund seglade man hem till Sverige.

Efter en äventyrlig resa steg Karl med följe iland i Sverige. Platsen antas ha varit Skåre fiskeläge väster om Trelleborg. Han hade då varit borta från riket i drygt femton år. Det var klockan fem på morgonen, den 13 december 1715. ”Med en liten svit av två kaptener och tre löjtnanter vandrade kungen inkognito in till Trelleborg.” [Åberg, "Karoliner", s 162]

Från Trelleborg åkte man skjutsvagn en bit, något kungen sällan gjorde. Vid en gästgivargård bytte man så färdsätt; kungen gjorde entré i resmålet Ystad på hästryggen fram på eftermiddagen. Det var först här han blev igenkänd sedan sin landstigning.

Ystad blev nu stabsplats och säte för riksstyret. Ett nytt fälttåg började planeras, mot Norge denna gång. Norge var sedan medeltiden ett danskt lydrike. Tanken var att den vägen komma åt dansken och tvinga denne till fred. En ny armé sattes upp. Åberg [ibid] kallar den Sveriges tredje armé i ordningen. Det var det också. Den första hade utplånats vid Poltava, den andra vid Tönningen efter general Magnus Stenbocks nederlag. Stenbock hade för sin del segrat mot de invaderande danskarna vid Helsingborg 1710. Därefter hade han landstigit i Tyskland och vunnit segern vid Gadebusch mot danskar och sachsare. Men han hade slutligen tvingats kapitulera för danskarna vid Tönningen 1713.

Den tredje armén skulle nu sättas upp. Många goda soldater och befäl hade stupat eller tillfångatagits, men personellt lyckades indelningsverket med att förse förbanden med nytt manskap. Arméförvaltningen i sig fungerade ganska bra och den nya armén bestod inte bara av pojkar och gubbar [enligt Erik Bellander i en bilaga till "Uniformer i färg", s 18]. Men visst var Sverige barskrapat finansiellt och försörjningsmässigt vid den här tiden. Läget kan sammanfattas med dyrtid, unga män går ut i krig varvid kvinnor, gubbar och barn sköter det mesta hemma, missväxt sju gånger, pest och 100.000 döda på grund av detta.

Vi hade även företeelser som Görtz’ nödmynt: ett kopparmynt sas gälla för samma summa som en daler silvermynt. När det blev fred skulle kronan återlösa kopparmynten mot silvermynt. Men det löftet klingade tomt efter ett tag. Då tog kronan till hårdare metoder: allt silver konfiskerades i utbyte mot nödmynt. Även järn och annat dyrbart ”nationaliserades” på detta vis, allt för att kunna fortsätta att driva kriget.

- - -

Nog gick det att tåga till Norge, möta spridda trupper och erövra ett och annat. I mars 1716 tog ju Karl huvudstaden Kristiania. Men hela den norska optionen var ett slag i luften. Något avgörande kunde inte nås här, lika lite som på sydfronten med Turkiet. Den norska terrängen medgav inte att fienden kunde engageras i avgörande drabbningar. Att strida mot irreguljära norska förband i dalar och skogar kunde aldrig leda till något, även om småsegrar kunde vinnas. Taktiskt var den svenska armén i gott skick men strategiskt var det norska fälttåget onödigt. Det hela var, som det mesta Karl gjorde efter Poltava, en aning missriktat. Men han höll skenet uppe och trodde att lyckan skulle vända. Norgehistorien ser mest ut som ett försök att göra slut på allt i stor stil.

Som sagt övergav Karl sin armé efter Poltava. Nog var det bättre att som fri aktör bege sig till Turkiet för fortsatt politiskt spel än att bli tsarens fånge. Men visst innebär Poltava en knäck för Karls rykte, för hans väsen. Han är liksom inte sig själv efter denna förlust och, det får man medge, flykt. Det är som Erwin Rommel efter Nordafrika. Rommel flydde visserligen inte, han beordrades bort från denna krigsskådeplats som helt förlorades 1943. Innan det hade Rommel vunnit odiskutabla segrar i Frankrike och i Libyen. Han blev en legend. Men efter reträtten från Nordafrika är hans lyster inte densamma. Nog ordnar han försvaret längs Atlantkusten och i Normandie. Men på det väntade slagets första dag, 6 juni 1944, är han hemma i Tyskland hos sin fru. Det är en lapsus. Han såras senare i ett flyganfall och tvingas begå självmord på grund av vissa stämplingar. Denna slutfas, med mindre lyckade operationer, påminner om Karl XII:s efter Poltava.

Å andra sidan finns det ingen lag som säger att en fältherre som övergett sin armé måste misslyckas. Liknande narrow escapes gjordes ju av Douglas MacArthur efter Filippinerna 1942 och Napoleon efter Egypten 1799. Och då hade de ännu sina bästa dagar framför sig.

- - -

Om vi återgår till Karl XII kan man säga: efter 1709 går allt Karl emot på det strategiska planet, men taktiskt och operativt fortsätter han spelet. Och för det måste man ändå ge honom visst erkännande. Episoder som kalabaliken i Bender, Stralsund och de norska fälttågen visar att de gamla takterna sitter i, fast nu i mindre skala. Det är en oböjlig anfallsanda, en vägran att ge upp.

Sommaren 1716 förlade Karl sitt högkvarter till Lund. Dagarna förflöt med futila planer och försök att rädda statsfinanserna. Till slut mobiliserades armén ånyo och Norge skulle åter anfallas. Det hade då hunnit bli 1718. Strategin åsido så uppehöll sig Karl i november med en armékår som belägrade fästningen Fredrikssten. Den låg vid orten Fredrikshald. Idag heter staden Halden. Nu som förr är den belägen vid Idefjorden nära
Svinesund och svenska gränsen.

Kungen var med här och övervakade belägringen. På kvällen den 30 november låg han uppe på bröstvärnet till en löpgrav och betraktade det fientliga fästet uppe på krönet, belyst av lysskott. Svenskt och danskt artilleri duellerade. Då träffades kungen i vänster tinning av en kula. Som man kan se på kungens kranium är ingångshålet tämligen stort. Det är ingen enkel muskötkula som nått honom, det är mer sannolikt en så kallad granatkarteschkula. Det var en multipel stridsdel i en artilleriprojektil.

Kungen avled tämligen direkt. Arvprinsen Fredrik av Hessen var i närheten och vidtog vissa mått och steg, som att låta arrestera Görtz. Görtz avrättades senare som syndabock för Karls hårda styre. Vad Karls död beträffar tror jag inte att Fredrik hade låtit lönnmörda honom; jag stödjer, som antytt, ”slumpskott från artilleripjäs”-teorin. Som gift med kungens syster Ulrika Eleonora stod Fredrik i alla fall den högsta makten nära. Som generalissimus tog han befälet över det svenska försvaret. Det norska fälttåget avvecklades. Men ett annat hot fanns. Ryssarna angrep oss med amfibieföretag, bland annat i Stockholms skärgård. Det var det så kallade skärgårdskriget 1719. Det varade i sammanlagt 41 dagar. Två år senare slöts freden i Nystad med Ryssarna. Då hade vi legat i krig med varandra i 21 års tid.


Relaterat
Erwin Rommel: ett porträtt
Karl XII i Turkiet
Slaget vid Kliszow
Slaget vid Narva
Slaget vid Poltava
Gustaf Cederström: "Karl XII:s likfärd"

torsdag 23 januari 2014

Min syn på det operativa läget, januari 2014


Detta är mina tankar om läget just nu.




Mycket händer i världen idag. Ett slags revolution är på gång. En flertusenårig skuggregim, stödd på propaganda, hjärntvätt, rofferi och fraktionell bankverksamhet, ligger i sina dödsryckningar. Men in i det sista bedriver den sitt spel med lönnmord, krig och rykten om krig. Men här får man inte dras med i svartmålning och skrämselpropagandan, som vissa regimkritiker gör (som Glenn Beck i USA). Något storkrig blir det inte. Se till exempel vad jag sagt här. Att tjata om krig är skrämseltaktik och mindfuck, typisk elitklubbs- och MSM-taktik (MSM betyder mainstream media).

Men vad jag ser är en värld som håller på att förändras. Vänster och höger har spelat ut sin roll. Nu är det nationalism mot globalism som är upplägget. Och den riktiga högern av idag står på folkens sida, på nationalisternas sida, på motståndslägrets sida. Och på den sidan finns även ett fåtal frihetliga vänstermänniskor samt vissa nyandliga aktörer och NWO-kritiker.

- - -

Jag har sedan länge tagit ställning för mitt folk, de etniska svenskarna. Det stödet tänker jag inte vika från. Jag är en sedvanlig svensk i ett Sverige hotat av elitklubbens helt vansinniga, och helt öppet bedrivna åtgärder som massinvandring, stöd till terrorförband i Syrien och stöd till svenska uppviglare som Megafonen. I den kampen tänker jag inte hålla igen.

Förändringar är på gång. Allt kommer inte att hända i år. Men dagens regim, globalismens materialist-nihilism, kan inte bara ersättas av någon old school-nationalism med tillväxt och materialism i högsätet. Eviga värden, bortom tid och rum, måste få verka: värden som sanning, rätt, självbehärskning, balans, och förvaltarskap. Och vill du vara med och skapa ett nytt Antropolis, ägnat åt konst, vetenskap och andlighet – välkommen ombord. Men om du hellre vill fortsätta med materialismens attityder, kom då inte och be mig om vägledning. Då är MSM en bättre guru för dig.




Relaterat
"Elitklubben": New World Order
Samnationalism -- en möjlighet
Grönt ljus (dikter 2009)
Skallet från den kapitolinska varginnan (essäer 2009)
Albert Bierstadt: "Mount Corcoran"

måndag 20 januari 2014

Norra Sveriges geografi: Umeå, Boden, fjällvärlden


I min exposé över Sveriges geografi har jag nu nått norra delen. Härmed alltså några upplysningar om vad man kan hitta i Västerbotten, Norrbotten och Lappland.



Umeå

Nu skriver jag om Umeå. Umeå ligger i Västerbottens län (och Västerbottens landskap). Staden är belägen vid Umeälvens utflöde i Bottenviken.

I Umeå låg på sin tid regementena K4 och I20. Sedan 1960-talet har man även ett universitet, väl ägnat som högre studieinrättning för begåvad ungdom. Det ska erkännas att huvudbyggnaden har en viss monoton, fabriksmässig prägel, som en gigantisk högstadieskola. Men konstverk av bland andra Anders Åberg (träskulpturer) lättar upp. Och biblioteket har en viss, grandios storhet: på en nisch kan man stå och se ut över landskapet av hyllor och få intrycket av allt mänskligt vetande samlat. Jämte det akademiska sjukhus Umeå har upprätthålls traditionerna av akademistad.



Boden

Far man norrut från Västerbottens län hamnar man snart i Norrbottens län. Här, i inlandet, finner man bland annat staden Boden. I sydöstra delen av staden, söder om stambanan och norr om Lule älv, ligger I19:s kaserner. Detta är det ärevördiga Västerbottens regemente. Här har det legat sedan 1907. Dess anor går tillbaka till 1600-talet. Under stora nordiska kriget var det med vid Düna, Kliszow, Fraustadt och Malatize samt, vill jag minnas, Poltava. Under kalla krigets dagar fick I19 en pansarbataljon vidhängd (P5). År 2010 beskrevs I19 som bestående av en jägarbataljon i Arvidsjaur samt en pansarbataljon med ingenjörskompani i Boden.

Annat sevärt i Boden är Bodens fästning. Allt är sedan ett tag avrustat, men Rödbergsfortet har bevarats och kan beses i guidade visningar.



Fjällvärlden. Skogslandet

Norrland har sina kalfjäll mot norska gränsen. Inte så mycket växer på dem, inga träd eller buskar, på sin höjd lite mossor, lavar, gräs och blommor. Att ta sig över den så kallade trädgränsen och gå ut på fjällheden, dricka vatten ur bäckar och campa under polstjärnan är exotiskt inom ramen för det svenska. Även skogslandet som sedan tar vid, ”det småkulliga norrländska platålandet” [Jonason, "SverigeFakta", 1983 s 32], har sin charm.

Visst är all skog i detta land inrutad i skiften, vare sig privat- eller bolagsägda. Men att stå på ett berg i södra Lapplands inland och se sig om på vida skogar och berg – även det är exotiskt i min bok. Det är en smula främmande, det är välbekant-obekant. Det är ett slags vildmark, även om – som antytt – allt är kartlagt och skiftat. Att stå på det där berget och se ödemark i alla väderstreck, att åka långs landsvägarna och se myrar, moar och åsar, berg och trädridåer, att fara genom den svenska tusenmilaskogen – det är gripande och romantiskt, romantiskt på det sätt som Caspar David Friedrich målade sina landskap: magnificient desolation.



Norrland

Norrland har sina älvar. Det är ett ganska unikt fenomen med dessa tiotalet breda vattendrag som rinner från nordväst till sydost. Störst, inräknat alla biflöden, är Ångermanälven.

Märkligt är också att detta karga Norrland haft befolkning sedan medeltiden. Sett till inlandet så var det till och med Ångermanälvens nedre dalgång som svearnas kolonisation av Norrland sträckte sig under medeltiden. Även Norrbotten har medeltida lämningar, som exempelvis kyrkor. Västerbotten är dock, vad det verkar, Terra Incognita för svensk, högkulturell medeltid. Söder därom finns dock massor av medeltidskyrkor; de finns i Ångermanland, Medelpad och Hälsingland. Sedan har vi förstås Jämtland-Härjedalen som befolkades från Norge i forntiden. Norrlands kustland blev befolkat med städer till och med Härnösand 1585. Sedan kom Umeå, Piteå och Luleå som städer på 1600-talet.

Norrland har sin fornhistoria. Fångstgropar och hällristningar (Nämforsen, Ångermanälven) talar sitt tydliga språk. ”Ånger” i Ångermanälven sägs komma från ett fornnordiskt anger som betyder ”vik”. Ångermanland var alltså ”vikmännens land”. Det tycker jag låter gammelgammalt, fornt och traditionellt. Ett äldre namn på Ångermanälven var för sin del Styran. En ort vid älven heter till exempel Styrnäs vilket erinrar om detta.

Om Norrlands geografi kan mycket sägas. Som antytt är det mycket skog: tusenmilaskog. Den skogen räcker ju ända ner till Skåne. Sverige har barrskog så långt ögat når, omvittnat av resenärer både på järnväg och med bil. Även Skåne har smärre barrskogar, låt vara att landskapets karaktär känns öppet. Skåne, Öland och Gotland är slättland, men resten av riket är i mångt och mycket är skogland. Till och med i Stockholms förorter möter man tallar inpå höghusen och villorna.


Relaterat
Bodens fästning
Härnösand, Sundsvall och Östersund
Skåne: diverse upplysningar
Öland och Gotland
Slaget vid Kliszow
Rapadalen, Sarek

söndag 19 januari 2014

Mångkulturism är elitklubbens agenda, fråga Anders Borg


Härmed några indicier på att vad som sker i Sverige ingår i elitklubbens agenda. PK-ismen och mångkulturismen i Sverige är en delaspekt av "New World Order", av den internationella sammansvärjning som vill göra hela världen till ett Gulag.




Sverige är i elitklubbens garn. På detta finns det en rad indicier.

Den första punkten i denna redogörelse har jag nämnt förut, här. Men jag tar den igen för den är så tydlig i sammanhanget, för att visa på hur dagens snedvridna svenska politik är del av ett globalt mönster. Det är metod i galenskapen. Det vet jag eftersom en elitfigur försa sig. Det handlar om vår finansminister Anders Borg. Jag skrev:
PK-regimens besatthet med att importera folk från Tredje Världen och hit är (...) materialistisk. Höj befolkningens antal, det är bra för nationalekonomin, och jaga dissidenter, misshandla dem och föröd traditioner och trygghet på vägen: det är typiskt elitklubbstänk. Anders Borg har ju erkänt att Sverige samarbetar med USA på detta vis: USA startar krigen, Sverige tar hand om flyktingspillet. "USA förser oss med de här inflödena – ni krigar och vi får flyktingarna" säger Borg. Win-win i elitklubbsperspektiv alltså. Här är källan, Fria Tider återger ett tal som Borg höll i den amerikanska tankesmedjan Peterson Institute i april 2012.
Jojominsann...! Så sa den gode Anders Borg förrförra året. Och det är när man möter sådant man kan säga: elitklubben driver ingen konspiration längre, allting försiggår ju helt öppet.

Ibland går man frivilligt ut i ljuset. Men ibland har man tvingats ut. Förr, från starten 1954 och ett tag framåt, kunde eliten ha ett årligt möte i tämligen god avskildhet. Det hölls i regi av den så kallade "Bilderberger-gruppen". Så heter det eftersom det första mötet hölls på Hotel de Bilderberg i Oosterbeek, Holland. Det är den europeiska motsvarigheten till USA:s Bohemian Grove: eliten träffas för att äta god mat i mysig miljö.

Men liksom Bohemian Grove avslöjades för allmänheten (gjort av Alex Jones år 2000), så är Bilderbergermötet nu föremål för alternativmedias intresse. Info om mötet har aldrig varit helt dold, men nu är det hela sannerligen allmän egendom...! Och det gillar inte eliten, enligt den engelske journalisten Jim Tucker.

Till Bilderbergmötena bjuder Makterna in näringslivsfolk och politiker från de västeuropeiska länderna. Syftet är att ta dem på pulsen. Och fira av dem i den elitkultur de redan är en del av. Bilderbergermötet är examensfesten, kan man säga.


- - -

På Bilderbergermötet 2006 närvarade till exempel Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt. Fick Nero på detta möte höra att han, om han vann valet, måste ta med sig Bildt som utrikesminister? Kanske.

På mötet 2007 närvarade enligt uppgift Anders Borg. Och på mötet 2010 närvarade bland annat Mona Sahlin. Hon hade ju kunnat bli statsminister efter det svenska valet, senare samma år. Då behövde man kolla in henne och se om hon var av den lydiga typen eller mer självständig.

På 2013-mötet närvarande bland annat Carl Bildt och Stefan Löfvén. Och den sistnämnde kommer ju sannolikt att bli statsminister i höst. Då måste han få sina order för verksamheten. Han måste, i farbroderliga men bestämda ordalag, få veta att globalistagendan ska genomföras, nationalismen bekämpas och svensken ska tryckas ner i skoskaften. Annars väntar en bomboffensiv av New World Order.

OK nu överdrev jag lite. Men sant är att Bilderbergermötet inte är någon semester, inte bara. Man samlas inte enbart för att spela pingis kan jag meddela.

- - -

En elitfigur som är på toppen av det svenska intresset är förstås Fredrik Reinfeldt. Han är statsminister, landets formellt mäktigaste man. Han har som sagt varit på Bilderbergermötet. Och han anser att svenska folket ska utsättas för prövningar genom mångkulturism. Det blir "en prövning i övergången, därför att det blir ofta en övergång mellan olika kulturer". Detta sa Nero i april 2013 i skenet av bränder från Husbykravallerna.

Mångkultur ska införas. Det är ordern. Reinfeldt är väl förtrogen med elitklubbskulturen. I sin pamflett från 1993, "Det sovande folket", berättar han bland annat hur en medborgare (kallad "28-åringen") dör av letargi, sövd av välfärdssamhällets brist på krav i den framtid som skissas i texten. 28-åringens far börjar undersöka systemet. Det leder honom till hans gamle lärare som visar sig vara en Mästare, ledare för ”en liten exklusiv klubb” som genomskådat socialstaten. 28-åringens far inbjuds att bli medlem i klubben.

Så är det. Så skildrar Reinfeldt sin hjältes väg genom världen. Det är inte olagligt att skriva så här. Men man skulle önska att Reinfeldt berättade mer om sitt elitklubbsliv, om sitt besök på Bilderbergmötet och om sina planer för framtiden för Sverige -- om svenskarna ska utsättas för fler prövningar eller om vi ska få leva fritt.




Relaterat
Elitklubben: New World Order
PK-ismens anatomi: dualism, materialism, entrism
George Bush och en alien på väg till Bohemian Grove (novell)
En dag i Neros liv (satir)
Dynontologi: klädsel, mat och hobbies
Grove Hotel, Watford, England, plats för Bilderbergermötet 2013.

lördag 18 januari 2014

1709-1714: Karl XII:s år i Turkiet


Jag berättar gärna om Karl XII:s öden och äventyr. Här handlar det om åren i Turkiet.


I början av 1700-talet var Sverige i krig med diverse makter. Bland annat var vi i delo med Ryssland. Detta ledde till slaget vid Poltava, som Sverige förlorade.

Armén leddes av kungen, Karl XII. Efter slaget tog han sig söderut in på turkiskt område.

Att Karl här lämnade sin armé i sticket kan inte förnekas. Men samtidigt hade det ett symboliskt, ja strategiskt värde att kungen inte föll i rysk fångenskap. Kungens styrka var nu 1.300 svenskar. Den utgjordes av kavallerister, 80 drabanter (Drabanterna var en elitskvadron där alla, även de meniga, var officerare), diverse högdjur samt hovstaten: skrivare och kanslister med fältarkivet. Någon krigskassa hade vi inte, frånräknat de två tunnor guld som Mazepa fört med sig. Över den vida stäppen färdades Mazepa i en vagn, Karl i en annan.

Karl och hans sällskap fick snart en fristad i Turkiet. Turkiet eller Ottomanska riket var då en stormakt på nedgång. Men man behärskade ännu dagens Turkiet och Mellanöstern (minus Persien) samt Grekland, Balkan och dagens Rumänien och Bulgarien, plus södra Ukraina och Krimhalvön. Karl och hans skara kom att hamna i staden Bender. Det var i juli 1709. Bender ligger idag i Moldovien, en omstridd region som både Rumänien och Ukraina gör anspråk på. Genom Moldovien rinner floden Dnjestr. Bender ligger på den västra sidan av floden. I Bender förblev kungen med sitt följe i tre år. Utanför den dåtida staden, vid flodens västra strand, hade man sitt tilldelade läger. Med svensk händighet ordnades en miniatyrstad där i exilen. Kungen bodde i en mindre herrgård kallad Kungshuset, medan soldater, befäl, kansli och stallar inhystes i stugor och baracker intill. I oktober dog vår ukrainske bundsförvant Mazepa i detta Bender.

- - -

Svenskarna i Turkiet levde alltså som sultanens gäster. Karl var i princip maktlös, men med diplomati försökte han tubba turken att anfalla ryssen. Det gällde att hålla ryssarna ”sysselsatta, tills en ny karolinsk armé kunde ställas på fötter.” [Åberg, "Karoliner", 1976 s 148] Turkarna lanserade till slut några operationer mot Ryssland, men det hela ledde inte till något konkret. Så man kan säga att Karl förslösade sin tid där i Turkiet.

Efter de dryga tre åren i Bender förflyttades svenskarna till en annan stad i det Ottomanska riket, Demotika. Denna stad heter nu Didymoteicho och ligger i Thrakien i nordöstra Grekland. Där förblev man till hösten 1714. Karl lyckades för sin del undgå att träffa sultanen genom att spela sjuk och ligga till sängs. Under sin tid i Turkiet besökte Karl aldrig sultanens hov eller huvudstaden Konstantinopel. Han slapp på så sätt att göra en formell underkastelse under sultanen.

- - -

I september 1714 beslöt sig Karl för att åka hem. Den turkiska optionen var utspelad. Kriget mot Ryssland skulle inte ge några resultat på sydfronten. Det hade han insett nu. Han måste åka hem och ta ledningen över riket för att fortsätta kriget. Med 1.500 man bröt man upp i slutet av månaden. Fri lejd torde ha ordnats genom Tyska kejsarriket. Trots det var kungen förklädd i svart allongeperuk, stor hatt och brun rock; dessutom hade han skägg. Med två följeslagare red han i förväg till utposten Stralsund i svenska Pommern. Det tog 15 dagar vilket var något av en prestation. Resten av följet kom fram först i mars 1715.

Vi var fortfarande i krig. Det var ungefär som i krigets början fast värre: Danmark, Ryssland och Sachsen-Polen var emot oss, nu med stöd av Preussen och England. I Polen hade vår marionettkung Stanislaus Leszynski avsattts 1709. August var tillbaka som polsk kung förutom att han, som alltid, var Sachsens kurfurste. Vidare hade ryssarna vid det här laget tagit Finland och våra baltiska besittningar. Pommern hade gått förlorat. Stralsund var allt vi hade kvar av våra transmarina provinser.

När nyheten om Karls närvaro i Stralsund spreds började staden belägras av preussiska, danska och sachsiska trupper. Senhösten 1715 var staden svårt sönderskjuten. Rådet i Stockholm ville att Karl skulle komma hem men Karl lyssnade inte på det örat. Att ge sig av för tidigt skulle ha liknat flykt. Men i början av december bröt fienden igenom försvarsverken och kungen måste ge sig av för att inte tas till fånga. Karl gav sig av till sjöss, hem till Sverige.. Strax därefter föll Stralsund, vår sista utpost i Tyskland.



Relaterat
Lennart Svensson: bibliografi
Eld och rörelse: noveller 2007
Slaget vid Narva 1700
Poltava: ett nederlag
Verkförteckning
Bild: Didymoteicho

torsdag 16 januari 2014

Ur Ångermanlands geografi: Sollefteå, Övik och Botniabanan


I Ångermanland finns en del att se.



Sollefteå

Ångermanland är ett landskap i Sverige. Landskapet består av kustkommunerna Örnsköldsvik, Kramfors och Härnösand. I inlandet finns slutligen Sollefteå kommun.

Sollefteå är väldigt naturskönt och dramatiskt. Från det massiva Hallstaberget ser man ut över Ångermanälven där den slingrar sig fram i sin klyfta. På andra sidan älven har man Rämslemon med gamla T3 och, i söder, Multråklippans rasbrant. På den hitre älvsidan har man I21:s gamla regemente, indraget 2000. Dess måtto var: ”För ditt land, din hembygd, ditt regemente.”

På samma sida har man järnvägen och köpstaden, alltsammans liksom inträngt på skrå på älvbrinken. Man har även ett vattenkraftverk mitt i staden. Det är ganska unikt.
Ångermanälven tog sig en ny fåra strax efter det den sista istiden slutat. Som sagt flyter Norrlandsälvarna i regel parallellt på rak kurs mot Bottenviken, men Ångermanälven avviker lite från mönstret. Den rinner i början som alla andra i sydöstlig riktning. Men den vänder sig dramatiskt 90 grader vid Åsele i södra Lappland. Sedan gör den några 90-graderssvängar till innan den nya fåran ner mot Ådalen nås. Att älven tog sig ett nytt lopp syns bland annat i de nipor som finns här och där, särskilt vid Sollefteå: rasbranter av sand. De i den nya fåran sig sökande vattenmassorna har helt enkelt skurit igenom sandåsar.

Som sagt hade Sollefteå sitt infanteriregemente, I21. Jag gjorde lumpen där 1984-85 som bevakningsgruppchef. Bland mina minnen av installationer och hus finns en viss, ganska märklig simbassäng utanför regementsområdet. Bassängen låg intill en å, byggd som terapi för timmermän antar jag. Det var tänkt att man skulle leda in åvatten i denna bassäng, låta det värmas under solig sommardag och sedan kunna bada i den. Den var föga använd antar jag, men en smart idé i sig kanske.

Ett annat minnesvärt hus var kanslihuset på detta I21. Det såg ut som ett smärre slott och hade en snygg mäss på översta våningen. Där fanns vackra, stilfulla oljemålningar av Ångermanälven med nipor och allt. Mässen i sig hade en herrklubbsatmosfär med bibliotek med plyschfåtöljer, salong med långbord samt ett kök med, det minns jag tydligt, köksö. Spis och stekbord var samlat i mitten av detta kvadratiska rum, skåp och arbetsbänkar var placerade längs väggarna.

Sist hade I21 ett intressant ställe ute på övningsfältet kallat "Pommac". Det var en korsning i skogen med, högt uppe på två träd, en reklamskylt för läsken med samma namn, en triangulär emaljskylt i blått och rött: "Drick Pommac". Sådana var ganska vanliga riket runt på 50-talet, de satt på lador och träd företrädesvis längs riksvägar och landsvägar. Denna skylt satt dock mitt i skogen, vid en vägkorsning mitt i ingenstans. Och det märkliga var att alla övningar och körningar tenderade att, förr eller senare, sammanstråla vid detta Pommac. Det låg i en brännpunkt.



Örnsköldsvik

Den ångermanländska kusten är brant. Den kallas Höga Kusten: ett dramatiskt, kuperat kustland. Den norra utposten för Höga Kusten är Örnsköldsvik, formellt grundat på 1800-talet (köping 1842, stadsrättigheter 1894). Den är en av de få städerna i Sverige med personnamn som inte döpts efter en kunglig person. Per Abraham Örnsköld (1720-1791) var den landshövding i Västernorrland som gav staden sitt namn.

I Örnparken i denna stad finns en fontän med en örn i granit, skulpterad av Bruno Liljefors. Notervärt är även Fjällräven Center ute på Framnäsudden, hockeylaget Modos arena. Det är en anläggning i amerikansk stil, med flera våningar och restaurang med utsikt över rinken. Övik är även känt för Hägglunds, en Asea-ägd mekanisk industri som gjort bussar och tågvagnar samt militära fordon (pbv 302, ikv 91, bandvagn 206, stridsfordon 90). Idag ingår Hägglunds i den brittiska koncernen BAE Systems.

- - -

En intressant kyrka finns strax söder om Örnsköldsvik: Själevads kyrka. Vid Moälvens lopp tronar den på sin kulle och dominerar landskapet, är ett blickfång, både för den som åker E4:an och Botniabanan. Nåväl, tågresenären som passerar Veckefjärden på dess bro får nog anstränga blicken för att se kyrkan. Men den som kommer längs E4:an och inte måste hålla ögonen på vägen, han ser lätt Själevads kyrkas vita artefakt på sin höjd.

Själevads kyrka utsågs till Sveriges vackraste 1998. Det var i en omröstning i tidningen Året Runt. Kyrkan ersatte för sin del en medeltidskyrka som låg lite längre ner i sluttningen. Den nya kyrkan invigdes 1880 och är en rundkyrka, även kallat centralkyrka. Kyrkorummet är runt, allt är runt, allt är centrerat i mitten, som är ett tomrum: frånvaron som närvaro. Den motsatta, vanligare typen av kyrka heter långhallskyrka.

Altarmålningen i Själevads kyrka är en kopia av Rubens "Coup de Lance" (1620). I kyrkan finns även en kopia av Bertel Thorvaldsens "Kristus". Denna marmorstaty föreställer den återuppståndne Kristus, gående mot oss med utsträckta händer. Den är med rätta berömd, ansedd som den konstnärliga urbilden för Kristus som Frälsaren. Thorvaldsen har här fångat särarten i Kristi person, liv och budskap. Thorvaldsen gjorde även en staty över påven Pius VII på dennes gravmonument. Att en icke-italienare och protestant på detta sätt gjorde en staty över en påve ansågs som lite vågat. Han fick heller inte signera sitt verk som ju skulle placeras i Peterskyrkan i Rom. En protestant hade inte det privilegiet. Thorvaldsen levde 1770-1844.

Själevads kyrka har en intressant takkupol. I mittfältet finns en avsiktligt vilseledande målning av kassetter som ska få kupolen att se större ut, gjort genom att trycka ihop perspektivet. Det kallas "forced perspective", ett av många finter och knep inom arkitekturen.



Botniabanan

Från Umeå via Örnsköldsvik går en ny järnvägslinje: Botniabanan. Den slutar i Bollsta söder om Ångermanälven. Där tar Ådalsbanan vid ner till Kramfors, Härnösand och Sundsvall.

Botniabanan började planeras och byggas på 90-talet. Det gällde först järnväg Umeå-Övik-Bollsta, den egentliga Botniabanan. Ny räls och delvis ny bansträckning Sundsvall-Härnösand-Sollefteå-Långsele kom därtill och kallas Ådalsbanan.

Bakgrunden till Botniabanan är denna. Förr fanns bara stambanan i inlandet och kustbanan Stockholm-Härnösand-Ådalen. Sedan började det talas om att bygga en järnväg längs hela Norrlandskusten. På 1800-talet ville man ju inte det. En invaderande fiende hade lätt kunnat skära av den. Men i modern tid frångick man detta tänk. Idén om en järnväg längs norra Norrlandskusten slog rot i politikernas sinnen. Man började slutligen bygga den på 90-talet. Jag bodde själv i Övik 1974-1985. Resor söderut var då lite invecklat. Man fick ta buss till Sundsvall och därifrån ta tåget, det så kallade E4-tåget. När jag bodde i Uppsala 1985-2010 åkte man detta E4-tåg rätt mycket.

Botniabanan invigdes 2010. Numera gäller, för en Stockholmare som vill till Övik eller Umeå, detta upplägg: X3000 till Sundsvall, sedan Botniabana. Och ibland går X3000 hela vägen från Stockholm till Umeå. Det är praktiskt och bra på alla sätt. Botniabanan trafikeras annars av ett slags lokaltåg, styrlok och vagnar är liksom ett set av likartade vagnskorgar. Man kör fort. Och komforten är bra, stolsplaceringen varierad och dann.

Öviks station är för sin del ett unikum: belägen uppe på en bergssida, mellan Varvsbergstunneln i söder och Åsbergstunneln i norr. Man kan praktiskt taget se båda tunnlarna från perrongen. Det torde vara Sveriges enda station med en sådan konfiguration. Det är en ingenjörsmässig prestation tycker jag.

Att åka Botniabanan är en smått exotisk upplevelse. De nydragna bitarna går genom land som är helt okänt för den trägne E4-resenären. Hit hör Trehörningsjöbygden, väster om Bjästa. Det finns en tunnel som är cirka en mil lång. Detta plus alla andra tunnlar och schaktningar man gjort för denna Botniabana – det imponerar.



Relaterat
Värnplikt i Sollefteå
Mellersta Norrland: Östersund, Härnösand och Sundsvall
Dalarna
Mellansverige: Göta kanal, Göteborg och Småland
Skåne
Sollefteå med Multråklippan och en skymt av Ångermanälven.

onsdag 15 januari 2014

PK-ismen går inte att reformera: den är låst: tre indicier


Vi vet alla vad PK-ismen är. Det är en ideologi som utmålar kvinnor, invandrare och bögar som offer. Och den som ifrågasätter detta utmålas som Värre Än Hitler och karaktärsmördas.


PK-ismen är en totatlitär ideologi. Den kommer inte att reformernas. Aktörer som sjuklövern och MSM kommer inte plötsligt att "ta sitt förnuft till fånga" och "omvändas till sanningen". Nej, de kommer att köra på som förr, dö med rasiststämpeln i hand som jag brukar säga.

Här är tre indicier på detta.



1. PK-ismen är en industri

PK-ismen är en industri. Om detta skrev Takimag nyss:
We need to remain steadfast in the belief that racism is getting worse every year. If we don’t, an entire industry will collapse...
PK är big business helt enkelt. PK-isterna slår vakt om sina feta löner.



2. PK-ismens själ heter Stasi

På Joakim Andersens Motpolsblogg läste jag nyss detta citat. Det belyste detta varför det inte går att debattera med PK-ister. Svaret är att de är som Stasi-folk, inte som vanliga intellektuella. Mencius Moldbug:
[O]bviously no one should ever respond to a journalist. (Or a Stasi-Mann.) It’s a mistake to think these people have opinions. They have careers. They’re paid by the click and not paid well. If you or I had Mr. Jones’ job, we’d write what he writes or lose it – maybe in slightly better English. It’s a mistake to anthropomorphize Mr. Jones. He’s a piece in a machine.
Med andra ord: dualism. Eller: maskinteknikens tillämpning på politiken.

Man ska kanske inflika att Moldbugs råd, att inte "anthropomorphize" motståndaren, ska ses operativt. Jag menar, naturligtvis ska man minnas att PK-isten, liksom man själv, är en människa. PK-isterna bör, som individer, behandlas som våra bröder och systrar. Men för det egna politiska agerandet bör man tolka PK-ismen som en maskin och PK-isternas agerande som det hos Stasi-figurer. Så når man insikt, så når man klarhet i frågan varför det råder sådan fanatism, sådan konceptuell låsning i dessa kretsar. Ty de äro icke mänskliga längre, de äro Stasi-agenter i sedvanlig yrkesutövning. Svart och vitt, rätt eller fel: dualism. Sådan är Stasi-agentens melodi.



3. PK-istens mentalitet idag: som speltorsken före stängningsdags

En sista indikation på hur PK-isterna tänker gavs av en postare på min Motpolsblogg nyss (18/12). Om varför PK-regimen låst sig vid massinvandring, säger signaturen zeno att de liknar speltorskar före stängningsdags:
[S]om alla vet så är speltorsken aldrig riktig illa ute innan han börjar försöka "vinna tillbaks" sina förluster - han börjar då chansa rejält och för större o större insatser - med känt resultat - total ruin. – Sveriges etablissemang har inte längre något annat val vad gäller massinvandringen än att chansa på att den på något mirakulöst vis ska visa sig ha varit en klok politik - etablissemanget kan därför icke på villkors vis tolerera synpunkter eller frågeställningar som ifrågasätter deras vanföreställningar - därav rasist-stämpeln mot opposition och STASI-metoderna i svinmedia – varför? - jo för att kostnaderna är alltför GIGANTISKA för att kunna legitimeras - endast galningar kan lägga dessa summor på ett döfött projekt.
Skrev alltså zeno. Mycket insiktsfullt på min ära.

Det här kan till exempel appliceras på politikens propagandasida, media. Den kallas idag MSM. Vissa personer, inte nödvändigtvis radikalhöger, men låt säga borgerliga personer, går ännu och hoppas på en vändning i kulturkriget. De hoppas att till exempel SvD eller DN ska börja skriva "invandringskritiskt”. Nyss hade till exempel Richard Schwarz någon text i DN om att fakta måste få komma fram i debatten. Men hans text var undanskymd. Och i SvD (Sanna Rayman) och Expressen (Anna Dahlberg) är kritiken mot PK-ism av samma slag, den finns men den är marginell.

SvD:s Sanna Rayman må till exempel vara en hederlig skribent. Men hennes kritik klingar falskt inom ramen för mediet, SvD, som är en låst aktör. Fri invandring eller total invandring, det är den tidningens metabudskap. Inget annat. Man driver mångkultur precis som förr, det är essentiellt ingen förändring. Insatserna är för höga, och SvD kan likt speltorsken inte tänka klart längre. Man är en dinosaurie, inkapabel att anpassa sig till det nya klimatet.

För skribentstaben som helhet gäller vad som sas i punkt två: skriv vad du beordras till eller bli avskedad. Även om ingen sådan order uttryckligen ges så märker en journalist snabbt vad som "sitter i väggarna". I random artikel drivs mångkultur, inte mångkulturkritik.

- - -

Mycket kan sägas i detta ämne. Men om du vill försöka förstå den individuelle PK-istens handlande, tänk dig något slags Borderline-tillstånd, ett syndrom i gränslandet mellan "Stasi-mannen" och "speltorsken strax före stängningsdags"...

Och vad gäller makrofenomenet, PK-regimen, så kommer den inte att vika. Den kommer bara att bli mer fanatisk. Det gissar jag och det stöds av det sentiment som skissades av zeno, Moldbug och Takimag ovan. Man har låst sig vid mångkulturism, nu är det omöjligt att vända skutan.

Jag tror personligen på något slags ljus framtid för Sverige. Men för MSM och regimen hyser jag intet hopp. C'est fini.


Relaterat
PK-ismens strategier: dualism och entrism
Melina Starr, del 12: Sverige befrias från PK-ism
Melina Starr, del 14: Raggidus Munkon
Melina Starr, del 15: Tallarna i skogsbrynet
Melina Starr, del 16: Hon debatterar nationalism i TV

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (59) aktufall (21) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (61) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)