Svenssongalaxen

Hommage till Leonard Borgzinner

2012-02-01T15:38:00.014+01:00

Häromdagen skrev Oskorei om den norske författaren Stig Saeterbakken. Denne dog nyss, 46 år gammal, och sägs ha varit kontroversiell. Det får mig att tänka på en annan norsk författare: Leonard Borgzinner. Också denne dog ung och hade okonventionella åsikter. Kanske har norrmännen nära till det där anarkiska draget. Jan Kjaerstad var ju till exempel frän i början. Här tänker jag på den än idag läsbara romanen "Homo Falsus". - Jag har länge haft lust att skriva något om Norge. Gotiska Klubben rådde mig också till det i höstas när jag bloggade om Breivik och jag hamnade i Verdens Gang av någon anledning. Kanske gav detta "buzz" mig en del norska läsare. Här ska jag i alla fall skriva om Norge, hylla mitt grannland genom att ta en titt på en kontroversiell, bildad och begåvad figur som tog livet av sig 1990: Leonard Borgzinner.

Jag tillhörde en gång science fiction-rörelsen. Den kallas även "sf-fandom". Jag har varit aktiv som sf-fan sedan början av 80-talet. 1983 gav jag ut mitt debutfanzine, "Åstundande". Jag bytte då detta mot andra fanzines och kunde snart läsa texter av folk som Erik Andersson, David Nessle, Dénis Lindbohm och Ahrvid Engholm. Jag läste även artiklar av en norrman kallad Leonard Borgzinner. Detta var dock en pseudonym. Hans rätta namn var Geir Arne Olsen. Borgzinner var en skarp dj-vel, lite grann av fandomens easy rider: S&M, studs and leather, Iggy and the Stooges, MC5...

Borgzinner var lite eljest. Lite väl "out there" kanske. Men när attityden skalats av så fick man en anarkist och vänstermänniska med sinne även för faustiska tongångar och traditionalism, för Robert Heinlein och rymdkolonier, för John Varley och P. J. Farmer, för Werner Herzog och porr. Nå, stryk det sista, det är varken traditionellt eller gångbart. Men borgzinnerskt. Easy Rider, man, avantgarde och oppositionellt! Kröka och röka och pöka!

Borgzinner var en personlighet. Jag träffade honom aldrig. 1987 var jag i och för sig på sf-festival i Kringsjå, Oslo, men där var inte Borgzinner. Vid denna tid hade han möjligen redan avskärmat sig från samhället. Han bodde mot slutet i en stuga i skogen och skrev sitt sista verk. Sedan tog han livet av sig. Det var 1990.

Men dessförinnan hade han gett ut essäsamlingen "Anarki og adel": "Man må säga adel innan man kan säga anarki." Detta var andemeningen. Det var en systematisering av anarkins frihetsideal, gjord med en koppling till det traditionella, till adel och arv, till privilegiet att vara lite annorlunda. Det var, kan man säga, en heroisk vänsterståndpunkt. Det var ett förakt för småborgerlighet som ledde honom till att på detta sätt omfatta aristokratin.

Borgzinner hade sinne för det färgstarka, det lite lagom häftiga och kontroversiella. Han var en Easy Rider, ett slags Eric Bloom med spegelglasögon föreställer jag mig. Han utvecklade sitt credo i "Anarki og adel", publicerade artiklar i anarkisttidningen Gateavisa och skrev en roman, "Mara i den trojanska hästen". I en nära framtid experimenteras med anarkiska rymdsamhällen, som H'alcyonest, en O'Neillsk inverterad värld där man lever på insidan av ett roterande jättehjul som skapar artificiell gravitation. Det är ingredienser som lönnmord, solenergi, smuggling och dans, gestaltat av personer som Anja Titainen, Brav Guede, Llew Güffos och Brigid Morrigan.

Ett utdrag finns publicerat i Erik Anderssons gamla fanzine Der Leuchtturm nr 8. För övrigt gavs romanen aldrig ut. Men novellsamlingen "Universets varmedöd og andre selvmord" gavs ut av Solum 1982. Allt annat lika kan jag säga: Borgzinner har lämnat intryck. Han hade bredd. Jämte vänsterismen och modernismen hade han sinne för det arkaiska, som Frazers "The Golden Bough" och Robert Graves' "Den vita gudinnan" som han skrev om en gång. Han var präglad av Samuel R. Delaneys språkexperiment, en figur som likt mina husgudar Philip K. Dick och Jim Ballard försökte föra science fiction till en högre nivå med sinnesvidgande stilgrepp.

Så även om jag aldrig träffade Borgzinner, och även om jag kan reservera mig mot vissa nihilismer och vänsterismer i hans credo, så kvarstår han som en ikon. Han förenade motstridiga poler, han kunde ge edge åt teknokratiska framtidsvisioner genom att ge dem en underton av Motörhead. Han var en musisk människa, en ideolog och privatlärd: "9-årig folkeskole. For övrig autodidakt" skrev han i en presentation i Summa 14/15. Han visade på hur man naturligt infogar sf och fantastik i en ideologisk ram; hur framtidsfiktion är idealisk för idédebatt.

- - -

Stämningsfylld slutkläm? Nu när jag skrivit min artikel, baserat på minnen samt mina ömt omhuldade ex av Der Leuchtturm och Summa, ser jag att Wikipedia skriver detta om honom. Det är lite info om hans övriga fanzine- och publiceringsverksamhet. Levnadsåren 1957-1990 står också. Hur han dog står inte. Jag fick dock höra från säker källa att det var självmord.

Säker källa: jag fick veta det i ett nyhetsfanzine på den tid det begav sig. Det var på hösten 1990. Samma tid hade vi en sf-festval i Uppsala, en liten men god samling sf-entusiaster. Efteråt, nere på Vivo Studentvägen, träffade jag en gammal fan, en som inte varit med på just detta event. Jag sa i alla fall att vi haft sf-kongress med norska gäster. Han sa då:

"Var Leonard Borgzinner där?"

"Nej," sa jag. "Han är död." Jag berättade då för min vän om det nyligen timade självmordet.

Denna scen har etsat sig fast. Den var inte märkvärdig men i alla fall lite laddad. Jag menar, att på detta sätt ge ett dödsbud i novembermörkret, förmedla ett sista eko från legendaren från Norge, vidarebefordrat mellan Vivos lilla låda och Studentvägens röda punkthus; de 50-talistiska studenthusen i Uppsalas utkant, ett stenkast från Statoil Enköpingstullen och Luthagesplanadens gula ljus - ett dödsbud yttrat medan dagarna blev allt kortare och allting mörkare:

Novembermörker, dagen krymper,
det ljusnar.
Snön faller sakta -

Man måste vilja något med sina texter. Borgzinners idéer var inte alltid mina men de hade nerv, de hade liv. Det är vad man kan kräva av ett verk, det är vad som gör att det lever vidare. Här skriver Thomas Hylland Eriksen sin minnesruna över Borgzinner.

Relaterat
En annan anarkist från andra sidan Kölen
Ej Borgzinners bibliografi
Karaktärsmord
Sf-litteratur
Borgzinner gillade Heinlein

Bilderna i detta inlägg är tecknade av Borgzinner själv. De är avfotade ur fanzinet Summa 14/15 1980, redigerat av Mats D. Linder. Den nedersta bilden föreställer David Bowie.

Sverige, del 20: den gamla armén

2012-01-31T07:56:00.008+01:00

En flygövning i Norrbotten har fått ställas in. Lufttrycket var för högt. Detta gav felvisningar i höjd- och fartmätare. Nåväl, det hålls i alla fall militärövningar i det här landet än. Vem minns inte sådant som Västgräns 85. Det var en övning både för armé och flyg. A 37 Viggen deltog jämte mig i min bandvagn 206. Idag gällde det dock Jas 39 som inte kunde flyga. Och här nedan gäller det den gamla tidens armé i Sverige. svd svd
Fria Tider

Låt oss se närmare på hur vi i Sverige organiserat våra krigsförband genom tiderna. Detta är inte krigshistoria per se, det rör främst värvningen. Men något om stridssättet, det vill säga krigskonsten och taktiken kommer också med. Det handlar här om marktrupper, om arméförband i snävare mening. Och kärnan i armén har historiskt varit infanteriet.

Infanteriförband hade funnits i Sverige sedan tidig medeltid: det var uppbådet, plikten för allmogen att gå man ur huse och försvara landet med klubbor och påkar. Men efter hand minskade uppbådets taktiska värde; det kunde inte försvara sig så bra mot rytteri, som ju blev ett slagkraftigt vapen under högmedeltiden. Slaget vid Visby ringmur 1361 sägs visa hur överlägset det pansarklädda rytteriet var mot ett traditionellt uppbåd. Under senmedeltiden fick dock infanteriet en renässans ute i Europa med bågskyttar, hillebardierärer, pikenerare och armborstskyttar. Dessa visade sig kunna besegra riddarhärarna.

Gustav Vasa satsade på infanteri i sina försök att ta makten från unionsväldet. Den uppbådade allmogen hade nog anda och en viss slagkraft, men den lämpade sig föga för längre operationer. Manskapet tenderade att avvika hemåt vid sådd och skörd. Man kunde heller inte belägra Stockholm effektivt. Så Gustav hemförlovade efterhand sina allmogekämpar och satsade på värvade tyska knektar istället. Dessa visade sitt värde i såväl intagandet av Stockholm som vid brytandet av Dalupproret. Då hade man även modernt artilleri med sig: bronskanoner. Artilleriet kallades på denna tid för ultima ratio regnum, kungarnas yttersta argument. Som jag visat tidigare avlönades legoarmén genom reduktion av kyrkogods.

Infanteri var tidens lösen. Men svaret var för Sveriges del inte legoknektar. En uppgradering av den inhemska soldatesken, en ny sorts allmogekrigare, var bättre. Under Dackefejden visade det sig nämligen att de specialiserade legoknektarna inte klarade av gerillakrig mot bönder i skogarna. Bättre gick det med de allmogeknektar Gustav förmått olika landskap att ställa upp. Legoknektarnas dominans var därmed förbi. Infödda soldater skulle utgöra kärnan i de svenska arméerna allt framgent. Visst kunde utländska proffsförband anlitas både under 30-åriga kriget och stora nordiska kriget, men normaltypssoldaten i svenska armén blev allt framgent en infödd svensk man.

Begreppet ”regemente” tycks ha förkommit redan på Erik XIV:s tid. En synonym var legion. Även om 1500-talet för oss blott var en förskola i krigstillvaro så lades grunden för kommande storhet nu. Ett slags krigsmentalitet präglade folkhushållet: landskapen skulle permanent förse kronan med soldater. Allmogen vandes vid tanken på krig. Snart tilläts bönder och bondsöner att leja folk som skulle gå i krig för dem. På 1590-talet sas till exempel att 20 gårdar skulle lämna en knekt; bättre då att en lös och ledig karl fick denna tjänst än att bönder drog ut i krig med risk för inkomstbortfall om de stupade. Lösdrivare som träffades på gick raka vägen till knekttjänst.

Vi fick ett ”ständigt knektehåll”. Det innebar att så kallad utskrivning, statlig tvångsvärvning i händelse av krig, med tiden ersattes av fasta satser som landskapen fick leverera. Dalarna var pionjärer härvid då man 1613 befriades från utskrivningsskyldighet mot att ställa upp 900 knektar i fred som krig. Bruket spred sig och fullbordades när knektarna under fredstid gavs 1/8 hemman att bruka. Detta var, lite förenklat, indelningsverket som skapades 1635. Det var en etablering av naturahushållet som det enklaste sättet att avlöna såväl krigsfolk som förvaltningspersonal.

- - -

År 1634 fick Sverige en regeringsform. Den militära organisation som bestämdes där kom att bestå ända in på 1900-talet. För stormaktstiden gällde så att Sverige-Finland skulle sätta upp 23 infanteriregementen och 8 kavalleriregementen, alla på läns- eller landskapsbas. Inom egentliga Sverige var de, för infanteriet, Upplands, Skaraborgs, Södermanlands, Kronobergs, Jönköpings, Östgöta, Hälsinge, Älvsborgs, Västgöta-Dals, Västmanlands, Västerbottens, Kalmar och Närke-Värmlands regemente samt Dalregementet. Det egentliga Sveriges kavalleriregementen var på denna tid Östgöta, Västgöta och Smålands ryttare samt Upplands ryttare, detta omvandlat 1697 till Livregementet till häst.

Ett infanteriregemente bestod av två bataljoner, vardera på fyra kompanier. Regementet bestod alltså av åtta kompanier. Dessa räknade 150 man var. Ett kavalleriregemente hade också åtta kompanier, dock på vardera endast 125 man. Skvadron var benämningen på ett halvt rytteriregemente. Rytteriet i sig var uppsatt på rusttjänstens grund. Det var som ett eko av Alsnö stadgas ryttarfrälse: eho som ställde upp med en fullrustad ryttare åt staten gavs skattefrihet. Ännu på 1500- och tidigt 1600-tal kunde det förekomma att hemmansägare ”red för eget rusthåll”, alltså själv tjänade som kavallerist likt en sentida riddare. Men liksom med infanteriet uppmuntrades rusthållets bönder att skaffa ersättare, en så kallad sventjänare, så att inte skatteinkomsterna riskerade att minska om gårdsägaren stupade i strid. Utöver det värvades kavalleriet genom adelns rusttjänst som mer entydigt än rusthållet gick tillbaka på Alsnö stadga.

De svensk-finska knektarna skrev historia under 30-åriga kriget. Det var tack vare sin anda och disciplin och tack vare den nya, bättre balans mellan eld och rörelse som Gustav II Adolfs reformer skapade inom den operativa taktiken. De avgörande segrarna vanns under förra hälften av 1630-talet med våra egna trupper. Sedan sparades dessa för garnisonstjänst medan fälthärarna mest kom att bestå av värvade utlänningar.

Något om 1600-talets taktik kan behöva nämnas. På denna tid bar alla infanterister värja som självförsvar. Det hörs ju i själva namnet: man värjer sig med en värja. I övrigt var infanteriet uppdelat på pikenerare och musketerare. Pikenerarna kunde dels bilda en mur som försvar mot kavalleri, dels anfalla sedan musketerarna eller artilleriet avlossat salvor som skakade om fiendens led. Musköten var för sin del inte så eldkraftig, den tog tid att ladda om och var tung; en gaffel behövdes som stöd. Antalet pikenerare var större i den svenska armén än den kejserliga.

Infanteriet ställdes upp på sex led. Med detta ringa djup vann man att även de bakre leden kunde höra kommandoropen. Det sedvanliga tyska infanteriet vid samma tid var uppställd i massivare fyrkanter, tertior. De kunde ha upp till 50 led. Där kom bara det första ledet till skott medan de bakomvarande laddade om. I den svenska brigaden kunde tre led skjuta på en gång genom bland annat knästående skjutställning. – Sedan artilleriet mjukat upp fiendens linjer skulle det svenska kavalleriet anfalla genom ridande approch följt av inbrytning med blankvapen. Det var effektivare än den rådande stilen där ryttarna i tur och ordning red an och avlossade sin pistol. En så kallad svensk brigad bestod av två fältregementen och understöddes av nio till tolv lätta kanoner, trepundiga bronskanoner. Dessa sköt snabbare än till och med musköterna. Och de var lättare att transportera än de sedvanliga pjäserna på denna tid: de var häst- istället för oxdragna.

- - -

Under Kristina och Karl XI:s förmyndare mötte indelningsverket vissa påfrestningar. Sedan tog Karl XI itu med vanskötseln som bland annat lett till skånska krigets närapå katastrof. Saken tycks ha varit att man då ännu hade utskrivning som vanligt förfarande för soldatvärvningen. Nu övergavs denna och man slöt kontrakt med varje landskap, som ålades att i fred som krig sätta upp ett regemente om cirka 1200 man. Den ”ersättning” landskapet fick var så vitt jag vet endast negativ, dvs ”frihet från utskrivning”. Utskrivningen var hur som helst en godtycklig värvningsform, ett gissel för alla och envar. Med konsekvent indelning av landskapet i rotar, vanligen två gårdar, som skulle sätta upp en soldat blev systemet mer förutsägbart. Bönder och bondsöner kunde koncentrera sig på jordbruket och egendomslösa – torparsöner, drängar och inhyseshjon – kunde alltid satsa på att bli indelt soldat. Om en soldat avled skulle roten inom tre månader värva en ny rekryt. Detta system ska kallas rotering, roteringsverket eller det ständiga knektehållet. De gårdar som ställde upp soldater på detta sätt var privatägda. Det var som antytt ett avtal mellan stat och landskap att frita dem från utskrivningens gissel.

Man kan i dagligt tal kalla en infanterist avlönad av en rote för indelt soldat. Men det egentliga indelningsverket torde ha varit de kronans gårdar som, med vidhängande avkastning, indelades att bli boställen för officerare. Parallellt med denna medborgarmilis som roteringen och rusthållet skapade fanns värvade förband. Svea livgarde var värvat. Även artilleriet var värvat; det behövdes kunnigt folk för att sköta kanonerna. Ända sedan medeltiden hade fyrverkarna varit ett utrikes värvat skrå av specialister.

Karl XI hade tagit över ett konkursbo. Men redan på 1680-talet hade han bringat reda i rikets finanser och försvar. Indelningsverket fungerade bra för att försvara vårt glest befolkade, fattiga rike. Att via indelning, rotering och rusthåll ha (Artéus) 1/3 av rikets inkomster bundna i gårdar med naturahushållningen som princip blev med tiden ohållbart, men för att möta anfallet från Danmarks, Polens och Rysslands förenade krafter 1700 var det nära nog optimalt. Hade till exempel ett regemente förlorats kunde ett nytt sättas upp inom några månader via rusthåll och rotar. Och om rotar slogs samman två och två, tre och tre, fyra och fyra eller fem och fem kunde man sätta upp ännu fler förband, så kallade fördubblings- eller tre-, fyra- eller femmänningsregementen. Nog tärde allt detta på landets resurser, speciellt med tanke på de nödår som allmänt kom att råda på 1710-talet, men enligt Erik Bellander var återväxten god för soldatmaterialet:

Trots allt detta var de rent svenska regementenas styrka förvånansvärt god vid Karl XII:s död. De bestod inte till största delen av pojkar och gubbar, utan i en del fall var soldaternas åldersfördelning vid krigets slut till och med fördelaktigare än vid dess början. [s 18]

En nymodighet i beväpningen på den karolinska tiden var att flintlåsmusköter ersatte luntlåsmusköter. Man slapp hålla en brinnande lunta vid avfyrning; gnista skapades här av en bit flinta som slog ner i gevärslåset. Pikenerare förekom ännu rätt allmänt, Sverige övergav som en av de sista detta vapen eftersom Karl XII föredrog det framför bajonetten. Dock förekom även bajonetter i den karolinska armén. Andra nymodigheter var grenadjärer utrustade med handgranater samt bruket att med ett helt kavallerikompani anfalla i samlad plogform, knä vid knä.

I nästa avsnitt ska det handla om drottning Kristina.

Artéus, Gunnar: Den gamla krigsmakten. Arméns tekniska centrum 1996
Bellander, Erik: De svenska regementenas framväxt i Kannik, Preben: Uniformer i färg. Almqvist & Wiksell 1969

Relaterat
Sverige, del 17: Gustav Vasas söner
Sverige, del 16: Västerås arvförening
Bibliografi
Heidenstam: Folke Filbyter
Svenskarna och deras hövdingar

Torp för indelt soldat vid Nerike-Vermlands regemente

Sverige, del 19: Gustav II Adolf

2012-01-30T06:55:00.011+01:00

Gustav II Adolf kallades ett tag efter sin död "den store". Det var riksdagen 1633 som bestämde det. På sarkofagen i Riddarholmskyrkan står det också på latin: "Gustavus Adolphus Magnus". Epitetet har inte hängt med, det har inte fäst som vid Fredrik den store eller Alexander den store. Men visst var Gustav i samma klass som de. Hans insats hade världshistorisk betydelse: viljans frihet segrade över den nakna makten. Det skedde när vi under Gustavs ledning intervenerade i 30-åriga kriget.

Vi har hunnit fram till slutet av Karl IX:s regering. Han hade som sagt fört krig med Polen och Ryssland. Även Danmark stred vi mot. Alla tre krigen hade gått dåligt eller inte gett något. Så det var en bruten man som nu lämnade över spiran till sin son Gustav.

Gustav II Adolf regerade 1611-1632. Han visade sig som 17-åring mogen ansvaret att styra riket. Han hade redan varit i fält under det danska kriget. Detta hade börjat 1611 och fördes liksom nordiska sjuårskriget med gränsintermezzon, brand och härjningar. I det halländska Knäred vid floden Lagan slöts fred 1613. Älvsborg var nu åter i fiendens hand och vi måste åter betala en lösen, den egentliga Älvsborgs lösen, nu på en miljon riksdaler vilket minst motsvarar 40 miljoner kronor i dagens penningvärde. Vi hade sex år på oss att betala detta, annars skulle fästet förloras. Det var en hög summa som ”drog fetma ur landet” länge och väl. Vi hade dålig likviditet, landet hade nästan naturahushåll; det var ont om kontanter. Och vi kunde inte bara låna upp summan. Allt måste betalas med jordbruks- och malmproduktion av ett svenskt folk som då bara räknade knappt en miljon. Danske kungen hade satt summan så högt att vi inte skulle kunna betala men vi gjorde det till slut och behöll sedan Älvsborg för gott.

Kriget mot Ryssland hade som sagt påbörjats av Karl och förts med viss bravur som expeditionen till Moskva 1610. Det avslutades 1617 med en fredsförhandling i byn Stolbova söder om Ladoga. Vi fick då sammanhängande land från Finland till Estland genom att Ingermanland och Kexholms län avträddes till oss. Ryssarna blev i sin tur utestängda från Östersjön. Gustav visste det och sa på en riksdag efter freden att nu hade ”ryssen blivit skild från oss genom sjöar, moras och strömmar.” Trygghet rådde för Finland och Estland, ty ”Finland är skilt från Ryssland genom den stora Ladogasjön. Och hoppas jag, att det ska bliva ryssen svårt att hoppa över den bäcken.” [citerat efter Grimberg II s 117]

Karl IX hade på sin tid knäckt adelns makt. Men nu kom den tillbaka. Vid sitt trontillträde avtvingade adeln Gustav löftet att i viktiga ärenden inhämta rådets mening och ständernas samtycke. Det kallades kungaförsäkran. Visst var detta ett skydd mot maktmissbruk men det var också en början på ett nytt adelsvälde som efter kungens död nådde nya nivåer. Vi fick nästan livegenskap: adeln styrde sina domäner som småkungar. Ledare för adeln var Axel Oxenstierna. Han var rikskansler vilket reellt gjorde honom till både stats- och utrikesminister. Låt oss se närmare på honom.

- - -

Man kan säga: om adeln saknar en fast, överordnad makt tenderar den att bara gynna sig själv. Men om adeln leds av en stark, rättvis kungamakt så brukar denna adel göra landet stora tjänster. Se bara på den gustavianska tiden: under Gustav III:s tidiga regim gjorde adeln Sverige gott eftersom landet styrdes av en monark som visste vad han ville. Detsamma gäller landet under Gustav II Adolf: kung och adel samarbetade för att göra Sverige stort. När sedan kungen dött uppstod ett adelsvälde. Under båda perioderna var Axel Oxenstierna en inflytelserik man. Han symboliserar såväl det goda som det mindre goda med adeln.

Axel Oxenstierna föddes på Fånö i Uppland den 16 juni 1593. Föräldrarna var riks- och kammarrådet Gustav Gabrielson Oxenstierna och Barbro Axelsdotter Bjelke. Axel var för sin del en begåvad ung man, redan 1609 blev han riksråd hos Karl IX. Axel var en boklig begåvning, en pennans och ordets man men ingen krigare. Men detta att kunna förhandla, känna till juridik och ekonomi och styra landet enligt vissa principer var lika viktigt som att leda härar, kommendera och ligga i fält. Det var som munken sa till barbaren: ”Du har erövrat ditt land från hästryggen men du kan inte styra det från hästryggen.” Armén är statens ryggrad och Gustav Adolf skapade Sveriges storhet från hästryggen, men han kunde inte styra det från hästryggen. Det styrdes i kammare, via brev och under förhandlingar av Axel Oxenstierna och Gustav gemensamt.

Som 28-åring blev Oxenstierna förmyndare för just denne Gustav Adolf, Karl IX:s son. Redan här visade sig Oxenstiernas lömska, adelsgynnande natur; man tror det var han som bidrog till att formulera den kungamaktsförsvagande försäkran Gustav Adolf avgav vid trontillträdet. Oxenstiernas ideal sägs ha varit en inskränkt kungamakt grundad på adelns upphöjande. Det lät nog bra men adeln per se har aldrig kunnat styra Sverige för det gemensammas bästa. De har alltid gynnat och berikat sig själva. Hade de fått fortsätta med det, oinskränkta av den karolinska och gustavianska offensiven, hade Sverige gått Polens väg och blivit ett rov för sina stormaktsgrannar.

Men nu hejdades Oxienstiernas excesser av en fast hand, lika med Gustav II Adolfs. De samarbetade bra: den senares hetta balanserades som sagt av den förres lugn. Det kallas personkemi. För övrigt är det bra om statsledarpar består av ”en fet, en smal” som här. Oxenstierna var smal, Gustav fet. Se här även Göran Persson – Bosse Ringholm, Augustus – Agrippa, Per-Albin - Wigforss, Churchill – Eden med mera. En rund, en leptosom.

För Oxenstiernas fortsatta bana som rikskansler kan sägas: handel och industri, lagstiftning, finansiering av krigen, inre styrelse och yttre politik, diplomati, utnämnande av ämbetsmän, utdelande av förläningar, fredsstiftande (Brömsebro, Westfaliska). Drottning Kristina ogillade för sin del Oxenstierna. Hon blev också fokus för adelsinskränkande krafter till en början; adeln hade skott sig på det allmännas beskostnad och blivit en stat i staten. Den kungaförsäkran hon avgav var till exempel mindre bindande av faderns och inte heller bekräftade hon 1634 års regeringsform. Oxenstierna och dennes söner utstängdes från inflytande; gott så, för även om Oxenstierna var klok var han inte oersättlig. Senare försonades Krisina och Oxenstierna och den senare kunde ge vissa vägande råd om utrikespolitiken.

Vad gäller Kristina så blev hennes regim inte så lyckad. Hennes frikostighet med allmänna medel och gods fortsatte att utarma staten på adelns bekostnad. Det återstod för Karl X:s och i synnerhet Karl XI:s regimer att vända utvecklingen. Oxienstierna dog för sin del strax efter det Karl X bestigit tronen 1654. Den gamle statsmannen ligger begraven i Jäders kyrka i Södermanland.

- - -

Stolbovafreden medgav lugn och ro för Sverige att samla krafter för nya utmaningar. Förvaltningen ordnades och näringslivet gynnades. Vad gäller rättsväsendet fick vi överdomstolar i form av Svea hovrätt i Stockholm och senare Göta hovrätt för Götaland. Finlands hovrätt förlades i Åbo. Här kunde man överklaga mål i vanliga domstolar. Ansåg man sig fortfarande orättvist behandlad kunde man klaga hos kungen; man kunde ”gå till kungs” med sitt ärende. Handeln gynnades på flera sätt, bland annat genom en satsning på städerna. De i det danska kriget förödda Jönköping, Linköping och Kalmar återuppbyggdes. Dittills var Härnösand rikets nordligaste stad, anlagd 1585, men nu fick Norrland även metropoler som Umeå, Piteå och Luleå. I sydväst fick vi Borås, Alingsås och Göteborg. Gustav Adolf står lämpligt nog staty på sitt självbetitlade Göteborgstorg och pekar i marken, sägande här ska staden ligga. Det är en sant kunglig gest.

För övrigt gynnades bergsbruket och smidesverksamheten. Vägarna höjdes från medeltida standard, från gång- och ridvägar till präktigare forvägar. I samband med detta inrättades postväsendet med så snabb brevbefordran som gick (postryttare). Vad gäller jordbruket sattes enligt Grimberg inga särskilda åtgärder in, det fick det klara sig bäst det kunde. Och allt eventuellt överflöd som skapades gick till att finansiera flotta och armé; åren 1621-1648 var Sverige oavbrutet i krig. Vi fick några tyska provinser som tack för det och vi kontrollerade många östersjöhamnar, men några sötebrödsdagar var det inte.

Vi hade nyss varit i krig med Ryssland. Med Polen var läget oavgjort: Sigismund sades rusta mot Sverige och detta kunde tolkas som del i den alleuropeiska katolska motoffensiven. 1618 hade ju kejsardömet rivit upp 1500-talets fred mellan katoliker och protestanter. Lutherdomen var på defensiven. Det skulle ta 30 år att lösa detta, delvis genom Sveriges ingripande i detta trettioåriga krig.

Gustav ville komma till rätta med Polen. Han ville hindra Sigismunds nålstick mot hans regim som utmålades som illegal, vilket den kan sägas ha varit för kannstöpare och formalister. Men att Gustav ville Sveriges väl till skillnad från Sigismunds autodafé- och jesuitvälde förstår alla. Gustav landsteg därför i det polska Livland och började belägra Riga. Detta starka fäste föll omsider och Gustav blev strax herre över hela Livland. Offensiven fortsatte och krigsskådeplats blev Preussen, då en polsk provins. Målet var att ta kontroll över Polens handel genom att erövra Weichsels och andra floderns mynningar. Strategin lyckades. 1629 slöts ett stillestånd med Polen enligt vilken vi fick Livland samt rätten att i sex år uppbära tillinkomsterna i Preussens hamnar. Inkomsterna var stora men de gick åt till att finansiera det kommande kriget med kejsaren.

Gustav var befäl i fält och han gillade det. Han hade talang för fältherrekonsten. Han var kanske väl långt fram och utsatte sig för större risk än nödvändigt, men enligt uppgift ville kungen inte nöja sig med att föra befäl från en kulle i bakgrunden. Han var en hetsig natur och den kom möjligen väl till sin rätt i rollen som härförare, en som likt en Caesar och en Alexander inte aktade sig för att gripa in där striden stod som hetast. Kungen ville enligt en Grimbergkälla ”icke bara vara kommenderande general, utan kapten, underofficer, artillerist och soldat i ledet, kort sagt allt”. Man kan då anmärka och säga att befälhavaren inte ska rida runt och göra allt, han ska befinna sig i en brännpunkt där han kan nås av ordonnanser från alla delar av hären. Men ingen kunde råda över kungen, han ledde som han ville. Och till syvende och sist gjorde han det som generaler förväntas göra, vinna segrar.

I och med att Sverige nu kontrollerade en och annan tysk delstat var vi redan indragna i ”Trettiåriga kriget”, i de protestantiska staternas försvar mot kejsaren, Man ska inte stirra sig blind på religionen här; detta var bara den yttre formen för konflikten. Essentiellt handlade det om den tyske kejsarens vägran att låta Nordtysklands stater gå sin egen väg. De skulle tvingas in under färlan och anta katolicismen igen. Så försvaret protestantism var ett försvar av viljans frihet, av ”fri åsiktsbildning”. Därför trädde Sverige in i konflikten; vi ville försvara de nordtyska staternas rätt att bestämma sitt eget samhällsliv, uttryckt i protestantism och lutherdom.

Fältherren Wallenstein gavs i uppgift av kejsaren att kuva Nordtyskland. En värvad massarmé, uppåt 100 000 man stark, tågade norrut. En liknande armé hade aldrig setts i världen. Alexander tågade till exempel mot perserriket med endast 40 000 man. Wallenstein krossade allt motstånd. Danske kungens ingripande slutade med nederlag för denne. Med ekonomiskt bistånd från Frankrike lovade så Sverige att sätta en armé i fält mot kejsaren. Frankrike var katolskt men det gällde realpolitik också. Man kan inte få allt. "Fiskar lever inte i rent vatten" som japanen säger.

Gustav Adolf tog avsked av sitt folk i ett gripande tal. Midsommaren 1630 kunde så den svenska armén landstiga vid Oders mynning i Pommern. Om den följande utvecklingen kan mycket sägas: Breitenfeld, tåget mot Sydtyskland, Gustavs hegemoni, Lützen 1632. Efter Gustavs död i det sistnämnda slaget fortsatte kriget i dryga 15 år till men bladet var vänt. Kejsarens offensiv hade misslyckats, de nordtyska staterna fick fortsätta att själva bestämma sitt öde, sin kultur och sitt samhällsliv. Kejsaren hade misslyckats med att utrota kätteriet. Det tyska rike han styrde över fortsatte att vara en löslig federation av självständiga stater, ”Det heliga romerska riket av tysk nation”. Det levde en skuggtillvaro tills det fick dödsstöten av Napoleon 150 år senare. Parallellt med detta hade tyske kejsaren sina arvländer med tyngdpunkt i Österrike. Nationalstater började ta form som Preussen och Bayern. Efter 1815 blev dessa, i synnerhet Preussen, fokus för de tyska strävandena. När Hitler lät Österrike ansluta sig till Nazityskland 1938 var den utvecklingen fullbordad, den så kallade ”stortyska lösningen”. 1871 hade Bismarck nöjt sig med en ”lilltysk lösning”, med majoriteten tyska stater som Preussen, Bayern, Hannover, Württemberg och så vidare, dock ej Österrike.

I nästa avsnitt blir det lite bakgrundsinfo i form av en specialartikel. Det ska handla om hur den svenska armén var organiserad från medeltiden till och med den karolinska tiden.

Relaterat
Gustav Vasa har murat detta rike från golv till tak
Kungliga biblioteket - kulturell högborg
Sverige, del 1
Ragnar Lodbrok
Karl IX räddade landet från Sigismund

Övre bilden: Gustav Adolf ber om seger vid Breitenfeld 1631. Teckning av E. Berggren. Undre bilden: Streiff, den häst Gustav red när han stupade vid Lützen 1632.

Sverige, del 18: Karl IX

2012-01-29T09:05:00.008+01:00

I förra avsnittet berättade jag om Gustav Vasas söner. Jag hann ända till Karl IX:s kuppartade, men nödvändiga verksamhet. Han tog ju tronen från Sigismund. Denne hade "rätt" till den. Iofs. Men han hade skadat landet om han blivit kung. Mer här. Nu blir det mer om Karl samt något om de svenska krigen på 1500- och tidigt 1600:tal: förskola i imperialism!

Gustav Vasa yngste son hette Karl. Han blev omsider kung som Karl IX. Dittills hade han bara varit hertig. Han saknade Erik XIV:s och Johan III:s kulturella läggning. Men vad gjorde det. Han hade ju räddat landet från Sigismund och papismen. Karl var en saklig typ; hans regim innebar en synnerligen nödvändig återgång till gamle kung Göstas intresse för handel och näringar. Under Johan hade dessa eftersatts till förmån för lyxkonsumtion. Nu gynnades till exempel järnhanteringen med grundandet av Karlskoga och Karlstad bergslag; det var en region som omhuldats av Karl ända sedan Värmland varit hans hertigdöme. Karlstad fick ju sina stadsrättigheter redan 1584. ”[E]n idog bygd växte upp på de förut nästan öde sjö- och älvstränderna.” [Grimberg I s 185]

Likt fadern höll Karl efter sina fogdar med koleriska brev: ”Det rätter och packen eder därefter” var en vanlig avslutningsfras. Detta var ett sätt att värna allmänintresset; fodgar som tagit mutor eller stoppat överskott av skatteuppbörden i egen ficka hade ögonen på sig. Vissa fogdar hängdes: ”Vi skola hålla räkenskap med dem, så att de fastna i galgen” var inget tomt hot. Karl kallades av adeln för ”bondekung”, ett pejorativ som skulle antyda dennes brist på värdighet och bildning. Men man kan ju också se det som en hedersbeteckning: en kung som såg efter böndernas sak mot herrarna. Sant är att särintressena hade det svårt under denne kung. Lagar upprätthölls. Karl var en barsk typ men hade också, tro det eller ej, öga för bildning; Uppsala möte hade ju till exempel beslutat att Uppsala universitet skulle återupprättas vilket skedde med tiden.

Med tiden, ja: Gustav II Adolf skänkte omsider universitetet 300 uppländska hemman. Med dessa kunde professorer och lärare avlönas och inkomsterna användas till underhåll av byggnader och anslag för biblioteket. Gustavianums byggnad (utan mittkupol) blev universitetets huvudbyggnad, en vit tvåvånings länga med sadeltak, belägen mitt emot domkyrkan vid andra änden av domkyrkoplan. Det var en andlig landvinning av bestående värde. Senare under 1600-talet la Olof Rudbeck till Anatomiska teatern som kupol på byggnaden; denne lärdomsbjässe blev symbol för svensk lärdom. Han sysslade med allt ifrån historia och filologi till studier av växter och djur. Han var bland annat en säker tecknare. Hans fågel- och växtteckningar har tidlöst värde som vetenskapliga planscher.

- - -

I Baltikum fanns på denna tid något som hette Tyska ordensstaten, omfattande dagens Estland och Livland. Den grundades efter de tyska korstågen i denna region. Med tiden hade staten förfallit på grund av vällevnad och ohanterbara geopolitiska hot. Från öster kom i mitten av 1500-talet ryska krigarföljen och härjade. På grund av detta sökte det protestantiska Estland hjälp av Sverige; man gav sig under den svenska kronan 1561. På detta sätt kunde man kanske räkna med beskydd mot det ortodoxa Ryssland och det katolska Polen. Polen försökte för sin del fördriva Sverige ur Estland, vilket misslyckades. Sedan försökte sig Karl IX själv som krigsherre och ledde en offensiv mot Livland, vilket i sin tur gick i stöpet. Samtidigt fick Sigismund ett polskt uppror på halsen så kriget fördes utan kraft under flera år.

Vid denna tid började vi också intressera oss för Ryssland. Med Pontus de la Gardie försvarades det svenska Estland; en offensiv in i Ingermanland tvang tsaren till stillestånd. Ryssland hade nu sin ”stora oreda”, medeltidens regim löstes upp i tronstrider, och det ordnade upp sig först 1613 när ätten Romanov installerades. Karl IX anade svagheten och ville få ett ord med i laget. En svensk här ledd av Jakob Pontusson de la Gardie sändes iväg mot Moskva där Kreml intogs. Det var i mars 1610. Men hären var värvad och när legosoldaterna gjorde uppror måste de la Gardie återtåga med endast 400 trogna svenskar. Väl hemma efter stora faror lanserade de la Gardie en ny offensiv. Den gick mot östra Karelen. Novgorod, den västryska handelsstaden med anor från vikingatiden, erövrades.

Danmark hade för sin del utövat hegemoni över Norden under senmedeltiden. Sverige frigjorde sig sedan under Gustav Vasa och danskarna skickades hem. Men Danmark erkände inte förlusten av Sverige; man förde Tre kronor i sitt riksvapen. Erik XIV ville å sin sida göra Sverige till en stormakt i Östersjön och Danmark var ett av hindren för detta; han ogillade att detta land orätt hade de tre kronorna i sin sköld. Danmarks offensivanda flammade så upp igen under Fredrik II (1534-1588) som ingick förbund med Lybeck och Polen, Östersjöns övriga stormakter. 1563 utbröt ett smärre nordiskt krig. Vi vann här några sjösegrar under Klas Kristersson Horn. Det var en ärofull början för den moderna svenska flottan, senare markerat av sådant som skeppet Ölands strid mot nio engelska skepp 1704 samt Svensksund 1790. - I slaget vid Bornholm besegrades den dansk-lybska flottan i grund. Den blågula, tretungade örlogsflaggan behärskade Östersjön. Fler segrar vanns och danskarna gick inte till sjöss mer. Klas Horn dog emellertid av pest redan 1566.

- - -

Till lands fördes kriget i Halland med plundringar och mordbränder. Erik manade sina befälhavare till terrorkrigföring. Som fältherre var han feg och oduglig. Till lands var detta ett ärelöst krig. Kulmen var när danskarna på hösten 1567 inföll med 8 500 man i Småland och Östergötland. Efter sedvanligt brännande och plundrande försökte svenskarna att avskära fältherren Daniel Rantzaus återtåg genom Holaveden som avgränsar Östergötland från Småland. Men Rantzau undgick att fångas och hade i mitten av februari 1568 återkommit till Halland. Då hade Johan III ersatt Erik XIV och fred började mäklas.

Diverse strider fortsatte på grund av att vi förkastade det första fredsfördraget. I Stettin 1570 slöts slutligen fred mer eller mindre på status quo ante bellum. Johan III avstod sina anspråk på Skåne, Halland, Blekinge och Gotland. I gengäld skulle dansken uppge sina anspråk på Sverige; detta var Kalmarunionens formella slut sägs det. Dock behöll Fredrik tre kronor i riksvapnet. En svår post för Sverige var att vi förlorat vår enda port västerut, Älvsborg vid Göta älvs mynning, som danskarna tog redan 1563. Vi skulle återfå det mot en lösen på 150 000 daler silvermynt, erlagd inom tre år, annars skulle danskarna behålla fästet. Denna lösen ska inte sammanblandas med en ännu högre summa vi fick betala efter freden i Knäred 1613, efter ännu ett danskt krig då fienden ånyo tagit Älvsborg.

I nästa avsnitt ska det handla om Gustav II Adolf.

Relaterat
Sverige, del 17: Gustav Vasas söner
Sverige, del 16: Västerås arvförening
Bibliografi
Heidenstam: Folke Filbyter
Svenskarna och deras hövdingar

Vid Avenyn i Göteborg står Karl IX:s ryttarstaty, gemenligen kallad "Kopparmärra". Karl grundade nämligen en föregångare till dagens Göteborg på Hisingen. Senare på 1600-talet grundade Gustav II Adolf den stad söder om älven som vuxit till dagens Göteborg.

Sverige, del 17: Gustav Vasas söner

2012-01-27T07:19:00.005+01:00

Gustav Vasa hade tre söner som blev kungar: Erik, Johan och Karl. Johans son Sigismund styrde ett tag men han avlägsnades inom kort. Det var bra. Med honom hade nämligen landet legat öppet för inkvisition, jesuiter och kättarbål. Med upproret mot Sigismund säkrades den dyra svenska suveräniteten.

Gustav Vasa hade övertagit ett konkursbo: ett söndrat rike, behärskat av främmande makter. Sonen Erik fick överta ett enat rike, styrt av inhemska män och välmående som aldrig förr. Unionstiden och den danska hegemonin hade inte varit någon tid av direkt svält men den var orolig. Under ett stabilt styre kunde nu handel och näringar utvecklas bättre. Men Eriks regering blev inte stabil; denne begåvade, kanske överbegåvade monark styrde inte statsskutan med tillräckligt fast hand. Riket överlevde, någon katastrof skedde inte under de åtta år, 1560-68, som Erik styrde men någon storhetstid var det inte. Riket mådde väl och den grund Gustav lagt tålde även att en mindre kompetent kung styrde. Men när efterträdaren Johan ville återinföra katolicismen hotades allt. Karl IX blev för sin del något av en kuppmakare och tronkrävare, Johans son Sigismund hade rätt till tronen, men vad Karl gjorde var nödvändigt för att Sverige skulle överleva som suverän stat.

Låt oss titta på Erik XIV:s person och regering. Denne var till skillnad från fadern boksynt, han gillade att läsa. Han kunde latin, sjöng och målade. Intet mänskligt var honom främmande. Han var en kammarlärd men han försökte sig åtminstone på härskarrollen, han tog ansvar för vad det innebär att styra; han läste Machivellis ”Fursten” och utfärdade regler för armé och flotta, dock utan att ha praktisk erfarenhet av krig och örlig. De tidiga Vasarna var ju inga krigarkungar, det var först med Gustav II Adolf det blev norm för regenten att föra befäl i fält.

Erik blev med tiden vansinnig och fängslades av brodern Johan. Fängelset var Örbyhus i Uppland, vad det beträffar belägen i en märklig bygd, ”typisk Upplandsterräng” om man så vill. Denna kan ha sin charm men är lite egen. Det är ett slättland med inslag av skog, ful, knagglig, ogenomtränglig blandskog ej ägnad att ströva i som på en norrländsk mo. Sjöar finns knappt. Det är ett ingemansland, ett never-never-land av sedvanlig uppländsk typ – och man tänker – var inte Erik galen innan så blev han det väl av utsikten från fängelsefönstret. Det finns ingen horisont, inga vyer, bara åkerlapp begränsad av skog och sedan intet. Det finns inga berg för blicken att söka sig till. Det finns inget djup i bilden.

Erik hade ett labilt psyke; minns här brodern Magnus som tidigt blev otillräknelig. Erik hade dunkla perioder omväxlande med klara. Nog var hans kärlek till den enkla kvinnan Karin Månsdotter ärlig och uppriktig. Men Erik passade inte som regent. Den Johan som tog tronen var inte så mycket bättre. Han härskade rätt länge, 1569-1592. Johan såg mer konungslig ut än brodern men han slösade och la tunga skatter på folket. Försvarsanslag bortsnillades till praktbyggnader och hovhållning. Johan liknade sin far till det yttre men var likt Erik en boklärd svärmare. Något intresse för jordbruk och näringar hade han inte. Grimberg återger en skildring av tillståndet i landet från Johans sista år: ”Där, som förr varit åker och äng, där växer nu stora skogen, och de, som i många år varit välbehållna bönder, löpa nu kring landet med stav och säck”.

- - -

Under trycket av protestantismen, av Luthers och andras reformer, så började nu själva katolska kyrkan reformera sig. Avlatshandeln avskaffades och kunskaperna i grekiska och latin förbättrades hos prästerna. Men det handlade inte bara om läran, det var politik. Ingen fick ostraffat frigöra sig från Rom var budskapet. Kättare skulle brännas på bål; det såg inkvisitionen och jesuitorden till, två nyinrättade organ som gjorde katolska kyrkan ökänd. Johan III må ha varit en kulturälskande skönande som gillade katolicismen för dess prakt och yppiga religiösa konst i kontrast mot protestantismens vitkalkade kärvhet, men hans försök att vrida gudstjänstlivet mot katolska seder misslyckades.

Johan hade en polsk fru, Katarina Jagellonica. Med henne fick han sonen Sigismund. När denne omsider var på väg för att tillträda sitt svenska arvland sammankallade Gustav Vasas yngste son, hertig Karl, ett möte i Uppsala 1593. Där bekräftades protestantismen i form av den augsburgska trosbekännelsen som blivit tyska lutheraners skydd mot Roms imperiala hot. Luthers bibelöversättning blev rättesnöre i Sverige. Johan III:s så kallade Röda bok förkastades.

Vad innebar då detta? Det hela var ett religiöst, ideologiskt uttryck för att bekräfta svensk suveränitet och oberoende från Rom. Under medeltiden underkastades nämligen påven inte bara religiösa beslut utan även en mängd politiska beslut, som vem som skulle vara kung i Sverige. Nu, med reformationen som yttre form, avsade vi oss Roms hegemoni och blev herrar i eget hus. Det var tvunget att säga nej till katolicismen för att kunna styra Sverige som suverän stat. Sedan kan man tvista om helgondyrkan, om katolicismens klangfulla gudstjänster och rika konst. Men vi var för vår egen skull, för vår rena överlevnad tvungna att anta lutherdom och prostestantism: detta var det enda sättet att ena landet och hindra att vi åter kom under utländsk hegemoni. Ordförandens utsaga på Uppsala möte sammanfattade sentimentet: ”Nu är Sverige blivet en man, och alla hava vi en Herre och en Gud.”

Sigismund anlände ohindrad till Stockholm. Hertig Karl mötte upp och fordrade i folkets namn att han skulle bekräfta Uppsala mötes beslut. Sigismund ignorerade det och lät sina medföljande katolska präster predika. Lutherska präster höll motpredikan. Landet var på gränsen till inbördeskrig: ”Svenskar och polacker slogs på gatorna, ja i själva Riddarholmskyrkan.” [Grimberg I s 180] Inför kröningen 1594 avtvingades Sigismund löftet att hålla Uppsala mötes beslut och icke använda katoliker i rikets tjänst. Men ingen trodde honom. Han lär ha skrivit en privat brasklapp, en hemlig protest, där han inför Gud och påven lovade att införa katolsk gudstjänst i landet. Enligt Grimberg var detta på inrådan av jesuiterna; dessa hävdade att man inte behövde hålla löften från kättare, ungefär som muslimer inte behöver tala sanning till icke-muslimer (taqquiya).

- - -

Sigismund for omsider hem. Han tänkte styra Sverige från Polen med dekret. Men därav blev intet. Det blev uppror. Så enkelt som ”Sverige mot Sigismund” var det nu inte. Sverige styrdes ju av hertig Karl och rådet gemensamt. I det sistnämnda satt representanter för högadeln. Dessa gillade splittring under en svag kung, styrande från det fjärran Polen. Då kunde de berika sig. Detta skulle på sikt ha lett till att dessa särintressen slitit sönder landet. Hertig Karl å sin sida företrädde idén om en stark stat, en etatism som här kan sägas ha gynnat allmänintresset.

Adeln hade fått en smärre renässans på sistone. Det hade sett mörkt ut tidigare, under 1500-talets förra del: först nackade ju Kristian Tyrann många svenska adelsmän i Stockholms blodbad och sedan kom Västerås arvförening som höjde kungaätten över de andra ätterna. Men Erik XIV och Johan III reformerade nu adelsväsendet efter kontinental förebild och upphöjde de främsta adelsmännen till grevar och baroner. De fick bland annat ärftliga jordagods och blev ”konungar i var sin landsort”. Dessutom fick de privilegier såsom skattefrihet utan någon därtill kopplad skyldighet. Alsnö stadgas adel måste för sin del tjänstgöra som riddare för att bli frälse (= fri från skatt). Adelsmän som inte längre hade råd med rusttjänst trycktes ner till bondeståndet igen. Johan III beslutade nu ”att adelsmän, som var för fattiga för att göra rusttjänst, ändå skulle få behålla adlig sköld. Därmed lades grunden för adelsskapets ärftlighet.” [Grimberg I s 181] Privilegierna var inte längre kopplade till några skyldigheter. ”Adel förpliktar” blev i mångt och mycket en fras, en idé om exklusivitet för dess egen skull. Vi fick en tärande samhällselit ungefär som idag med överbetalda journalister som kavlar ut propaganda, med antirasismföreningar, toleransprojekt och annat fint som får miljoner i skattefria bidrag.

Adeln kan förvisso, då som nu, stå för traditioner och bildning. Rät ledd kan adeln göra riket stora tjänster, som de exempelvis gjorde under stormaktskrigen. Men på denna tid, med svag kungamakt, hotade adeln att bli en gruppering som värnade om sitt särintresse på ett för landet skadligt sätt. Detta syndrom återvände flera gånger i svensk historia, ett veritabelt gissel och hot mot Sveriges enhet och överlevnad: vi såg efter Gustav II Adolfs död, efter Karl X Gustavs död, under frihetstiden samt i oppositionen mot Gustav III hur adeln berikade sig och ignorerade allmänintresset till förmån för sina särintressen.

Hertig Karl hade denna adel emot sig i rådet. Då fick han söka stöd hos rikets ständer, hos borgare och bönder. Prästerna hade vad det beträffar för nära band till högadeln. På riksdagen i Söderköping 1595 insåg ständerna att riket var i fara och att Karl borde bli riksföreståndare i kungens frånvaro. Han blev regent i ett nödläge liksom Engelbrekt, Sturarna och Gustav Vasa varit före honom. De högadliga som inte ville gå ed med Karl på att försvara beslutet flydde till Sigismund i Polen.

- - -

Inbördeskriget var ett faktum. I Finland slog den kunagtrogne Klas Fleming ner den med klubbor beväpnade allmogen. Det kallas därför klubbekriget. Till Sverige kom kriget 1598 när Sigismund landsteg med en armé för att slå ner upproret. Visst var det formellt ett uppror mot den laglige kungen men reellt var det nödvändigt att säga ifrån. Det var på samma sätt nödvändigt att dra in kyrkogods 1527. Det var ett slags stöld men nödvändigt för landets överlevnad. Men detta hör man inga legalister protestera mot idag. Och att utse Engelbrekt, Sturar och Gustav Vasa till riksföreståndare var också illegalt: rätt kung, formellt valda vid Mora sten, var ju då danska unionskungar. Men det protesterar inga förlästa historieadvokater emot. Men de väljer väl sina strider: de brukar protestera mot avlägsnandet av Gustav IV från makten 1809. O ett sådant brott. Men ni förstår vart jag vill komma: den som kallar Bernadotterna illegitima på grund av detta är överdrivna formalister. Ibland uppstår nödlägen då lagens bokstav måste korsas. Huvudsaken är att man är andan trogen, att den idé som är ”ett fritt, suveränt Sverige” upprätthålls. Med Sigismund – för att nu återvända till honom – hade denna suveränitet varit i fara. Han var en svag regent, inte ens omtyckt av polska historiker, och med honom vid styret hade landet stått vidöppet för jesuiter, inkvisitorer och kättarbål för att bara nämna något. Med hertig Karl som regent skyddades svensk särart och det svenska allmänintresset mot adelsvälde och katolsk reaktion.

Sigismund kom inte långt. Vid Stångebro i Östergötland besegrades han. Den katolska världen gav upp hoppet på att återfå Sverige under sin färla. Sigismund förhandlade till sig ett vapenstillestånd. Han måste utlämna de rådsherrar som följt honom från Polen, lova att regera efter sin försäkran 1594, skicka hem sin polska krigshär och sammankalla en riksdag. Han antogs alltså stanna i landet och styra landet enligt denna överenskommelse men han valde istället att fly hem till Polen. Nästa år förklarades han avsatt på en svensk riksdag. Han regerade omärkligt sitt polska rike tills han dog 1632.

- - -

Karl gjorde processen kort med de adelsherrar som stått på Sigismunds sida. Finland rensades och i Åbo halshöggs över 20 personer, däribland Klas Flemings son. På Linköpings riksdag 1600 sökte vissa adelsmän nåd, de erkände sig skyldiga till att ha bekrigat fäderneslandet, att ”mot riket ha fört avog sköld” som det hette. Men visst kunde Sigismundanhängarna formellt hävda sin rätt: de hade ju bara lytt sin laglige konung. Denna kung hade emellertid brutit sin ed till folket vilket gör detta fall till en juridisk delikatess. Några adelsmän avrättades och berövades sin egendom, som till exempel Gustav Banér vars son blev stor fältherre i 30-åriga krigets svenska armé. Dessutom föll ledarfiguren Erik Sparre samt två andra rådsherrar och en krigare för bödelns svärd.

Det var hårda tider. Lutherdomen blev statsideologi, den enda tillåtna tankeriktningen för svensken. Men detta hade inte primärt med credo och världsåskådning att göra; religion var lika med politik på denna tid. Det var som i Japan vid samma tid: man ogillade katolicismen eftersom den tvingade sina trosbekännare att svära trohet till en främmande monark. Det var ungefär som senare kommunismen öppnade upp för Sovjettrohet och förräderi. Anti-katolicism var nödvändigt för att försvara det svenska rikets suveränitet. Kejsaren bara väntade på att utrota kätteriet i Tyskland och därnäst stod Sverige på tur.

Sitt konkreta uttryck fick det svenska sentimentet på riksdagen i Norrköping 1604. Där beslöts att ingen främmande religion någonsin skulle få finnas i riket. Envar svensk som avföll från lutherdomen skulle fråntas sin egendom och landsförvisas. På 1800-talet fick vi så religionsfrihet (vissa av staten godkända trosyttringar blev legala) och på 1900-talet kom rätten att träda ut ur statskyrkan, vilket främst betydde rätten att bli fritänkare eller ateist. Idag missbrukas religionsfriheten till att propagera västerlandsfientlig islamism.

I nästa avsnitt blir det lite mer om Karl IX. Dessutom blir det en titt på 1500- och det tidiga 1600-talets krig. Detta krigande var liksom en förskola i stormaktskunskap, en prolog till det svenska imperiala skedet.

Relaterat
Sverige, del 6: kristendom och hedendom
Sverige, del 5: Ragnar Lodbrok
Svenskarnas hövdingar
Tegnérs "Svea"
Carl Snoilsky: Svensk bushido

Johan III, porträtterad av Johan Baptista van Uther 1582.

Dessa dagar

2012-01-26T14:52:00.008+01:00

Nasa har tagit en bild av jorden. Den kallas "förbluffande". Och varför inte. "And the world is like an apple / hanging silently in space / like the circles that you find / in the windmills of your mind"...

För övrigt läser jag att Stig Vig är död. Han ledde bandet Dag Vag. Mina favoritlåtar med dem är "Samma sak", "Dimma" och "Hellre en raket": "Sätt mig på ett plan eller hellre en raket / jag drar iväg till en annan planet"... Se där, rymdtema även i denna nyhet. Den minnesgode läsaren noterar ju att jag började detta inlägg med en Nasa-nyhet. Sedan gick jag osökt vidare till Stig Vig, som gillade sf. Raketlåten antyder ju det. Och på singelomslaget läser någon, jag tror Beno Zeno, "Dömd planet" av Isaac Asimov.

Stig Vig hette egentligen Per Odeltorp. Han var en late seventies proggtyp som återförde glädjen i popen. Det var en dragning åt dansmusik, reagge och ska. Egentligen helt väsenskilt från kompisarna Ebba Grön som man turnerade med. Men de kompletterade varandra: här baktakt och Thore Skogman, där punk och misär.

Jag publicerar dessa dagar en följetong på bloggen. Den handlar om Sverige. Del 1 finns här. Det är Sveriges historia som rullas upp i evokativa inlägg. Subtemat är Sverige existerar, Sverige är ett sedvanebegrepp, man behöver inte problematisera varje grästuva. Läs om Birger Jarl, Gustav Vasa, Rolf Krake och andra. Jag planerar att köra inläggen kronologiskt, redogöra för förloppet från Hedenhös till idag. Sedan kanske jag kompletterar med studieresor, bakgrundsfakta, specialstudier och annat. Eller så bloggar jag om något helt annat. Vi får se.

Relaterat
"Sverige" är ett sedvanebegrepp
Skiffy baby
Grekland
Gustav Vasa
Swedenborg

Bilden av Kanalen togs i mitten av december. Nu har vi lite mer snö.

Sverige, del 16: Västerås arvförening

2012-01-26T06:29:00.008+01:00

Jag har berättat om Gustav Vasa här och här. Nu handlar det om hur han gjorde Sverige till arvrike, hans insatser för jordbruket och lite annat innan han dog 1560. Detta är alltså det tredje inlägget om denne kung. Det är motiverat: man måste känna till Gustav Vasa om man är en tänkande människa i detta land, om man anser sig vurma för landet och dess traditioner. Gustav var förvisso en realpolitiker som skövlade kyrkor, han var anti-traditionell i så måtto, men hans betydelse går bortom det. Han säkrade Sveriges existens som suverän stat i en turbulent tid. Utan Gustav Vasa och det statsbyggande han utförde hade Sverige saknat stadga. Det hade blivit ett lätt byte för Danmark, Ryssland eller Tyskland i en eller annan mening.

Dackefejden hade varit en svår utmaning. Upproret var nerslaget men än fanns risken av inre söndring och orolighet. Gustavs tron var inte så stabil som den kunde vara. Vi hade ju ännu valkungadöme. Om till exempel den sittande kungen hade en lämplig son valde man i regel denne. Valet i sig var en formalitet. Aktuell kandidat valdes alltid med acklamation. Det var indoeuropeisk sedvänja. Se till exempel vad Theodor Mommsen säger om det romerska kungavalet i ”Romersk historia”.

Systemet gav emellertid stor makt åt aristokratin. De kunde tubba en nyinkallad kung att avge försäkringar om att regera med konsulterande av rådet. Detta skyddade mot maktmissbruk, det var ett slags konstitutionalism med garantier mot envälde, men i ett geopolitiskt läge som Sveriges 1540 måste exekutivmakten stärkas.

Kungaval var för instabilt. Ett arvrike vore en optimalare styrelseform. Gustav fick det därhän att ständerna antog en arvförening. Detta var en lag om att kronan skulle gå i arv inom Gustavs manliga avkomma efter förstfödslorätt. Därmed upphörde Magnus Erikssons landslags paragraf om kungaval: ”Nu är till konungsriket Sverige konung väljande och ej ärvande.” Därmed blev kungen mer än den främste stormannen i riket, mer än primus inter pares; Vasaätten hade höjt sig över adeln och skapat en fastare institution som bättre kunde lotsa Sverige genom de utmaningar som väntade. Det handlade inte om etatism eller dyrkan av makten; det handlade om att kunna förbli ett suveränt rike med stundtals aggressiva grannar som Danmark, Ryssland och diverse tyska aktörer som Lübeck, Hansan och omsider Preussen. Jag menar, se på Polen och hur det gick för dem. Det var en fri republik, ett adelsvälde, en stat med svag centralmakt, en stat som saknade konsekvent politik för att motstå Preussens och Rysslands aggression. Polen utplånades i slutet av 1700-talet som självständig stat. Sverige slapp det. Det var för att vi hade en stark kungamakt som motverkat tendenserna till adelsrepublik.

Som Geijer säger bestod Gustav Vasas verk av tre delar: befrielsen, reformationen och tronföljden. Det sista säkrades genom Västerås arvförening 1544. De andra två medgav att vi kunde styra oss själva, fritt från kejsardömets politiska och ideologiska makt samt fritt från Danmarks och Lybecks imperalistiska hegemoni.

Gustav satte upp en stark legohär och en liten men god flotta. Han undvek krig så långt det gick, han var ingen härförartyp som Gustav II Adolf och Karlarna, men enligt Grimberg kände han till sentensen: ”Om du vill ha fred, så rusta dig för krig.” Si vis pacem, para bellum. Inkomster från 12 000 beslagtagna kyrkohemman gick till försvarets kassa. Man måste ha reda pengar att avlöna de stående knektförband som var tidens lösen. Bondeuppbåd visade sig vid denna tid ineffektiva liksom beridna adelsföljen. Under Dackefejden ska Gustav dock ha fått upp ögonen för fördelen med inrikes värvade bondesoldater. Detta gav upphov till ett embryo till indelningsverket (= det äldre indelningsverket) med avlöning av soldater in natura.

- - -

Gustav Vasa styrde sitt rike som en storbonde med koll på de minsta detaljer. Rikets bönder fick råd med hur de skulle röja mark, dika och bärga skörden i tid. De som inte lydde, exempelvis lät åkrar växa igen, straffades av fogdarna. ”Det var stränga medel; men det behövdes, ty den svenske bonden var trög.” [Grimberg I s 158] Fogdarna hölls i sin tur efter i de brev de fick: om till exempel räkenskaperna inte stämde fick de höra hur odugliga de var, men ”vältra och söla sig i rikets pengar”, det kunde de. Gustav ordnade fisk, salt och bräder åt fogdarna, han sände murmästare och båtbyggare, och i gengäld ville han att fogdarna emellånt skulle skänka honom en tanke och hedra honom med ”något gott” från sina landskap.

Grimberg berättar hur Gustav kunde få klagomål från bönderna under dyrtid och missväxt. Då ska Gustav ha mästrat dem och sagt att de borde bli flitigare och sluta fira så många katolska helgdagar. På den tiden fanns sådant som fjärdedag jul och tredjedag påsk. Istället borde bönderna ta upp nybyggen i ödemarkerna, särskilt i Norrland och Finland. Bättre att som ensam nybyggare ha ny mark under plogen än att ”ligga och trängas åtta eller tio starka friska karlar på ett hemman”. En stor nyodlingsverksamhet ska också ha skett nu till båtnad både för dem som odlade samt för kronan, som fick ökat skatteunderlag.

Bergsbruket utvecklades: förr hade man tackjärnssmide men nu kom stångjärnssmide, införd av tyska smeder. Sala silvergruva utvecklades; den grundades på 1400-talet men hade sin första storhetstid under tidigt 1500-tal. Handeln utvecklades. Vi var ett rikt land som utförde koppar, järn, lax, finska gäddor, smör och hudar, men det var ogynnsamt att föra dem till andra städer vid Östersjön såsom Lybeck. Istället, ansåg Gustav, borde man fara till Nordsjö- och Atlanthamnar. England, Holland och Frankrike blev nu destinationer för vissa svenska handelsmän.

Gustav var en hetsig typ, svår att hållas i overksamhet. Man talar om ”Vasablodet”, ett koleriskt temperament. Det fanns även hos sonen Karl IX och dennes son Gustav II Adolf. Den senare balanserades ju av Axel Oxenstiernas lugn. Gustav lär en gång ha sagt till sin kansler:

- Om inte min hetta satte liv i er köld, så skulle alltsammans stelna och stanna av.

Kanslern svarade:

- Om inte min köld svalkade ers majestäts hetta, så skulle ni redan ha brunnit upp.

Samtalet är kanske påhittat men det säger något generellt sant om hur personlighetstyper kan komplettera varandra. Även drottning Kristina kan sägas ha ärvt denna lite otåliga läggning. Hennes regering bedrevs hipp som happ, utan styrsel men med ett ständigt festande och firande. Och när hon väl abdikerat ångrade hon sig efter ett tag och ville återvända till Sverige. Dessutom lät hon mörda en betjänt. Detta kan vara indicier på ett instabilt temperament.

Det mesta blomstrade under Gustavs regim: han samlade silver i kammaren Eskils gemak på slottet, han ägde 5 000 hemman och han kunde ge lån. Men skolbildningen låg för fäfot. Katolska präster och lärare hade flytt från det kättarland som Sverige blivit men inga ersatte dem. De bildade män som fanns att tillgå var högst mediokra. Kulturlivet skövlades: när man plundrade kloster och kyrkor tog man till exempel handskrifter på pergament, skar sönder dem och använde som omslag till räkneböcker. Det kunde då, tänker man sig, vara handskrifter av antika klassiker, av evangelierna eller liknande. Nu förstördes de och fick med själva materialet (kalvskinn) tjänstgöra för enklare ändamål.

- - -

Man kan lugnt påstå att ingen bodde i stenhus i detta land under vikingatiden. Allt var trähus, även för den rikaste storman. Under högmedeltiden började man så bygga stenhus men många var de inte. Som boningshus fanns vissa stenslott för 1500-talets adel men de flesta herrgårdarna var enligt Grimberg envåningshus av trä med halm- eller torvtak. Glas var ovanligt, istället täcktes fönstren av oljat skinn. På natten stängde man för fönsterluckorna. Fristående möbler var ovanliga; väggfasta bänkar och bord var normen. Mattor, bordsdukar och bonader på väggarna var sällsynt, även om det förekom vid festligheter.

Man åt på trä- eller tenntallrikar. Sked och kniv användes, gaffel var sällsynt; man åt oftast med händerna.

- - -

Ingen svensk kung har haft så många gemåler som Gustav Vasa. Det vanliga är en; Gustav var gift tre gånger. I första giftet hade han en tysk prinsessa, Katarina av Saxen-Lauenburg. Med henne fick han sonen Erik. Efter hennes död gifte sig Gustav med sin ”hjärtans allra käraste Margareta”, svenskan Margareta Leijonhhufvud. Med henne fick han bland andra sönerna Johan och Karl. I sitt tredje gifte hade Gustav Katarina Stenbock.

Gustavs sista tid blev dyster. Han hade tandvärk och var deprimerad. Att Erik och Johan var oense i det mesta smärtade honom. Erik var för sin del lättsinnig och slösande och betedde sig trotsigt mot fadern. Till slut tog Gustav avsked av ständerna på Stockholms slott. Innebörden av talet var att han och riket kommit en lång väg på fyrtio år: då var han en jagad flykting och riket slets sönder av katoliker, danskar och lybeckare; nu var riket välmående och skyddat och Kristi ord predikades rent och klart. Gustav testamenterade kungakronan till äldste sonen Erik och gav i samgermansk anda de yngre sönderna hertrigdömen: Johan fick sydvästra Finland, Karl fick Södermanland, Närke och Värmland och den svagsinte Magnus fick delar av Öster- och Västergötland. Detta bruk var gammaldags; det skulle ge sönerna tryggad försörjning men öppnade upp för förnyad politiska splittring av den typ som frihetskriget och grevefejden bekämpat. Gustav förmande sönerna till endräkt, att ”såsom käre bröder varannan älska och endräktigt bliva”. Han mindes kanske Folkungaättens brödrastrider som närapå slet landet itu.

Testamentet antogs av ständerna, stadfästes och gillades. Gustav dog kort därefter, år 1560.

I nästa avsnitt ska det handla om vad Gustavs söner företog sig. Läs om Erik XIV, Johan III och Karl IX.

Relaterat
Gustav Vasa reformerade Sverige
Befrielsekriget
Bibliografi
Axel Oxenstierna
1900-talspoesi: traditionalism

Bild: slottet Tre Kronor, Stockholm. Detta var alltså den kungaborg med medeltida grundvalar som Gustav Vasa och andra styrde från innan den brann 1697. I norra längan till dagens slott finns dock valv från medeltiden bevarade i form av Museum Tre Kronor.

Sverige, del 15: reformationen

2012-01-25T06:39:00.010+01:00

Vi är visst på väg in i Europakten. Den frihet vi fick av Gustav Vasa säljs ut för en vattgröt. Gustav Vasa murade det svenska statsbygget, han utförde ett värv som gagnade oss alla. Ibland tog han i med hårdhandskarna, ibland gick han för långt, men förutom honom är Sverige som tidigmodern skapelse otänkbar. Utan honom hade vi inte kunnat bli det självständiga land vi blev fram till 1900-talets slut. Nu försvinner kanske denna självständighet och vi måste betala notan åt sydeuropéer och plutokrater.

I förra avsnittet berättade jag om hur Gustav Vasa befriade landet från Kristian Tyrann. Gustav blev vald tull kung på en riksdag och tågade in på Stockholms slott vid midsommartid 1523.

Men därmed var inte allt frid och fröjd. Det land han kom till var, kan man säga, utplundrat. Rikets finanser var förödda. Det var tomt på kistbottnarna. Landets odling och bergsbruk låg för fäfot på grund av krigen. Handeln var rudimentär. Det flöt därför inte in så mycket skattemedel. Dock fanns ju kyrkan som var välmående. Kyrkogods hade skattefrihet och kyrkor och präster avlönades med tionde. Detta hade sedan Skänninge möte 1248, då det andliga frälset beslöts, samlat en del rikedom. Nu är det förvisso så att dessa rikedomar var ärligt förtjänta, katolska kyrkan hade rätt till dem inklusive Peterspenningen som var en årlig skatt till Rom. Men reellt var det galet att kyrkan skulle vara en stat i staten, frikopplad från kungamakten men samtidigt rik nog att sätta egna småstyrkor i fält och ha folk som Gustav Trolle i sina led, inställda på att gynna utländsk makt till förfång för det inhemska allmänintresset.

Katolska kyrkan och dess kloster stod för kultur och bildning. Men att näpsa dem var nödvändigt vid tiden. Den så kallade reformationen, då vi skapade ett religionsliv på grundval av Luthers teser (”allmänt prästadöme” det vill säga präster behövs ej eftersom inget står mellan individen och Gud, översättning av Bibeln till folkspråket, nej till avlat, nej till formalism, tron allena frälser) och med staten som förman för kyrkan, var det vid tiden bästa. Hade prästerdömet och kyrkotvånget helt avskaffats – allmänt prästadöme, remember – hade vi fått en optimal lösning. Men man kan inte få allt.

Kyrkan ägde då 1/5 av Sveriges jord. Mycket hade erhållits genom donationer från privatpersoner. Nu ”drogs detta in” till staten till stor del. Det var stöld men kyrkan hade som sagt blivit något av en stat i staten. Hade kyrkan varit en genuint andlig makt hade den inte låtit sina biskopar bygga borgar och ha beväpnade följen. En svensk som tidigt anslöt sig till Luthers protestantism, det vill säga uppror mot påvemakten, var Olaus Petri. Som predikant i Strängnäs förkunnade han Luthers idéer. Gustav fick omsider höra talas om denna mäster Olofs opinionsbildning och gjorde honom till predikant i Stockholms Storkyrka, alltså den kyrka med medeltida grundvalar som ligger intill slottet. Olaus Petri påbörjade den första svenska översättningen av Nya testamentet.

Gustav planerade att konfiskera kyrkans egendomar utan att fråga påven om lov. Dock behöll han tills vidare de katolska kyrkobruken. Dessa var svåra att ändra. Han hänsköt avgörandet av hela denna reformation till en riksdag som hölls i Västerås 1527. Att få borgare och bönder med sig på en reduktion av kyrkogods kanske skulle gå, men vad skulle prästerna säga? Dessa hade ju svurit att lyda påven i allt. Därför kunde de inte avstå kyrkoegendom, sa biskob Brask enligt Peder Svarts krönika. Adeln höll med om det. Detta gjorde kungen rasande. Han hotade att abdikera. Efter ett strafftal drog sig Gustav tillbaka till Västerås slott. Dagen därefter förhandlade stånden utan att komma fram till något. Den tredje dagen började köpmän och bönder bli otåliga och sa sig villiga att stödja kungen. Vissa adelsmän började ge vika och på den fjärde dagen sände man efter kungen, som möttes med vördnad när han trädde in i rådssalen. Hotet att avgå och dra sig undan ett tag hade gett effekt. Han hade fått ständerna att tänka själva och inse vad som var bäst för riket.

Adel, borgare och bönder enades. Prästeståndet blev utröstat. Man beslöt att indra överflödiga inkomster från biskopar, domkyrkor och kloster, rikedomar från ett andligt frälse som ofta ”satt sig upp emot landets herrar, fördrivit dem och dragit in främmande herrar till rikets allra största fördärv” [citerat efter Grimberg II s 91]. Man beslöt även att det i kyrkorna skulle predikas på svenska, inte talas (dåligt) latin som dittills: ”Guds ord skulle överallt i riket predikas rent och klart”. Man sålde in de nya idéerna som en reformering och förbättring av det rådande religionsbruket, inte som någon nymodighet.

Kungen skulle bli kyrkans överhuvud. Präster skulle dömas i världslig domstol; de fick inte längre vara en stat i staten och ”endast dömas av sina jämlikar”, vilket ju kan ge för milda domar. Biskoparna förlorade sina slott och fick inte sitta i rådet. Kyrkan som världslig maktfaktor var ett passerat stadium. Biskop Brask, han med brasklappen inför Stockholms blodbad, fick nog av detta och emigrerade. Vad gäller klostren så förtvinade de när de fråntogs sitt överflöd. Vadstena kloster fanns som det sista kvar till slutet av 1500-talet. Där instiftades med tiden Vadstena krigsmanshus som var ett slags invalidhotell för gamla soldater.

- - -

Dalkarlarna var på gott och ont ett självmedvetet, lättrörligt, välbeväpnat släkte. Gällde det att göra uppror mot tyranni ställde de upp och gick man ur huse. Nu visade det sig att Gustav Vasa inte alltid var så frihetsvänlig och konciliant. Då började det ånyo jäsa i dalbygden. Deras klagobrev påminde hur han hade allt att tacka dem för sedan han gått fredlös i deras skogar. Till sist blev det öppet uppror. Tre sådana ägde rum och det sista var allvarligast. Det kallades klockupproret. Staten hade en skuld till Lybeck för dess bistånd med skepp och legosoldater. Riksdagen beslöt att betala det med de bronsklockor som fanns i rikets alla kyrkor. Det låter som en desperat åtgärd men det var det sista av värde vi kunde avvara. Varje kyrka i landet skulle avstå en klocka eller dennas värde. I övriga landskap löd man befallningen men i Dalarna sa man nej och jagade iväg kungens män med hugg och slag.

Gustav agerade smart här och lät dalkarlarna hållas. Han hade tiden på sin sida. Han lät bli att gå handgripligt tillväga med trupp mot dem och sysslade med andra bestyr. Under tiden tröttnade dalkarlarna på att gå beväpnade och hålla vakt. Till slut drog dock Gustav själv till Dalarna med en liten men god armé. Dalkarlarna uppmanades att samlas vid Kopparberget i Falun. Där omringades de med kanoner och knektar.

Gustav höll ett strafftal, flera timmar långt uppges det. Han hade talets gåva. Det var ord och inga visor: han hotade att föröda hela dalbygden om de inte gav med sig och lämnade ut sina klockor. Till slut fick folk bege sig hem men anstiftarna till upproret avrättades som landsförrädare. Till dem hörde kungens gamle vän Anders Persson i Rankhyttan. Efter det höll sig Dalarna lugnt fram till mitten av 1700-talet, då ett sista daluppror inträffade. Detta såg en veritabel allmogemarsch ner mot Stockholm för att markera missnöjet med regimen; denna hade bland annat inskränkt dalkarlarnas gränshandel med Norge. Man ogillade också att Dalregemnetet lidit stora förluster i kriget mot Ryssland 1741-43. Allmogen marscherade så sommaren 1743 från Dalarna till Stockholm. På Norrmalmstorg möttes man av artillerield och hären upplöstes i vild flykt. Det hela kan påminna om Skottland som samtidigt hade sin sista frihetsyttring i Culloden. Skottland var likt Dalarna en egensinnig landsända med gammal frihetstradition.

Åter till 1500-talet. Rikets kyrkor fick uppge sin klockor. Sedan plundrade Gustav dem på deras nattvardssilver, kors och klenoder. Detta hade han minsann inte fått rätt till på Västerås riksdag. Nu blev det åter missnöje i landet, den här gången med Småland som fokus. Småland var likt Dalarna en lite enslig bygd med frihetssinne och bångstyrighet hos sina innebyggare. En stridsfråga var smålänningarnas försäljning av oxar till Danmark via Blekinge; det blev köttbrist i Sverige på grund av detta. Gustav förbjöd exporten av oxar. Smålänningarna hade tidigare slagit ihjäl fogdar när dessa kom för att inkräva skatt och skipa rätt. Ledare för smålandsupproret blev en Nils Dacke som medverkat i fogdedråp och sedan dragit till skogs. Flera fribasare samlades under hans fana och så blev det allmänt uppror.

Gustav sände trupp till Småland. Men upproret var svårt att komma till rätta med. Det var ett slags gerillakrig. Risk fanns för att upproret skulle sprida sig. Gustav skrev dock lugnande brev till de andra landskapen. Han förklarade för dem att de höga skatterna var till för försvaret. Tidigare var skatterna lägre men då styrde främmande män landet och osäkerhet rådde. Nu hade vi självständighet och den kostade, bland annat i att hålla legoknektar.

I Småland gick det framåt. Bondehären led nederlag och Dacke stupade för en bågskytts pilar. Det skedde i gränsskogarna mellan Småland och Blekinge 1543.

I nästa avsnitt ska det handla om Västerås arvförening, jordbrukets utveckling och Gustavs död.

Relaterat
Gustav Vasa har murat detta rike från golv till tak
Kungliga biblioteket - kulturell högborg
Sverige, del 1
Ragnar Lodbrok
Rolf Krakes saga

Carl Milles' staty av Gustav Vasa i Nordiska museet. "Varen svenske" står det på sockeln.

Sverige, del 14: Gustav Vasa

2012-01-24T06:10:00.008+01:00

I det förra avsnittet skrev jag att kung Kristian i sin plan på att kuva Sverige gjort ett, stort misstag: Gustav Vasa. Det låter nästan melodramatiskt. Det är som i Rambo: "You've made one, big mistake... Rambo." Men Gustav Vasas saga VAR spännande och melodramatisk. En och annan detalj kan ha vinklats av propagandan. Men att Sverige led under denne Kristian som svekligen tågat in i Stockholm och väl där avrättat gode svenska män, och att Gustav Vasa räddade oss från detta blodsregemente, den bilden tänker inte jag revidera. Gustav var väl inget helgon på tronen. Men det var heller ingen kulturförening han drev, det var ett tidigmodernt land i en tuff realpolitisk verklighet. Riket behövde ryckas upp ur medeltida slummer och sättas på rälsen mot Storhet. Det var dags att åter göra Sverige till ett land av män, dags att bejaka arvet från Ivar Vidfamne och Erik Segersäll, från Erik den Helige och Birger Jarl. Våra grannar var aggressiva och väntade bara på att inta oss. Så är det i politiken: makt utövas enligt vattnets inträngningslagar, dvs i relation till motståndet. Om man då stärker staten blir man ett svårare byte. Man kan rentav själv inleda en offensiv utrikespolitik. Det gjorde vi också. Under Gustav Vasas söner började den svenska stormaktspolitiken. Och den var inte någon aggressiv imperialism utan en ansvarsfull process av statsbyggande. - Om detta ska jag berätta senare. Idag handlar det om Gustav Vasas insatser till och med hans kungakröning 1523.

I förra avsnittet berättade om hur Danmarks kung Kristian under ett Sverigebesök 1518 lurat med sig sex höga adelsmän. Bland dessa sex fanns en viss Gustav Eriksson Vasa. Han föddes i maj 1496 på Rydboholms slott mellan Stockholm och Vaxholm. Hans far var riksråd och modern var syster till Kristina Gyllenstierna. Under ett år hölls han i ett slags husarrest på ett slott i östra Jylland. Det gick ingen nöd på honom men han hörde samtidigt talas om Kristians förberedesler för angreppet på Sverige, det som skedde 1520. Gustav lyckades omsider fly till Lybeck. Där skaffade han sig båtlägenhet till Sverige.

Gustav landsteg i Kalmar våren 1520. Det var en humble beginning, detta att komma som flykting och fredlös till sitt eget land. Det kan låta dramatiskt men Gustav var vårt enda hopp då: adeln var nackad och kuvad, någon ledarfigur fanns inte. Missnöjet jäste i riket men någon som blev fokus för oppositionen, någon som kunde mana, samla och leda, fanns ännu inte.

Gustav tog sig norrut till Södermanland där han ska ha träffat sin syster och svåger. Dessa var sorglöst på väg till Stockholm och Kristians kröning. De lyssnade inte på Gustavs varningar. Senare fick han nyheter från blodbadet: svågern och fadern var avrättade och modern och systern satt i fängelse. Det enda hoppet för Gustav var nu att söka hjälp hos dalkarlarna liksom förr Engelbrekt och Sturar. Gustav begav sig till Dalarna incognito, förklädd till arbetskarl. Hans äventyr i denna bygd må ha utbroderats med tiden men han var de facto där. Källor om hans dalafärd sträcker sig tillbaks till Peder Swarts krönika från 1500-talet. Narrativet som helhet är inte skapat av någon sentida romantiker, vilket dagens nihilister tycks mena. Det är en legend men med en kärna av sanning. Någon enstaka detalj kanske går att återföra på Plutarkos, som att Gustav en gång blev gömd i ett hölass likt Marius. Men det betyder inte att allt är lögn och förbannad dikt.

Vi går fram till jultiden 1520. Efter en gudstjänst i Rättvik vid Siljan höll Gustav ett tal till folket på kyrkvallen. Allmogen förstod vad han menade med den fara som riket befann sig i, med Kristian som mördat våra styresmän och insatt danskar och tyskar i deras ställe, men något enhälligt stöd fick inte Gustav. Han begav sig då till Mora norr om Siljan. Enligt legenden hade han Kristians knektar efter sig. Personligen betvivlar jag inte det. Gustav kom i vart fall fram till Mora till slut och talade, efter en gudstjänst, till dess allmoge på kyrkbacken. Det var den naturliga platsen att nå den församlade menigheten på. Gustav talade enligt uppgift om den kung Kristian vars trolöshet han personligen hade erfarenhet av och om Stockholms blodbad; han påminde om Engelbrekt och Sturarna och manade dalkarlarna att gripa till vapen under hans ledning.

Men Morkarlarna gav inget stöd. Då såg Gustav slaget förlorat och beslöt sig för att dra skogsvägen till Norge. Men snart svängde sentimentet i Mora; några som undkommit Kristians härjningar anlände och kunde berätta om blodsregementet. Strax antogs Kristian komma till Dalarna och anställa räfst och rättarting, konfiskera allmogens vapen och lägga på en straffskatt. Då ska en bygdens man ha erinrat sig Gustavs manande tal; han sa att det var synd att man avvisat denne frihetskämpe. Då sände man några skidlöpare efter honom. De tog sig från Mora norrut och hann upp Gustav vid Sälen nära norska gränsen. Dessa nio mil är idag omvänt den sträcka man åker i Vasaloppet första söndagen i mars. Den traditionen har upprätthållits sedan 1922.

Man eskorterade Gustav tillbaks till Mora. Man ville att han skulle leda dem. I januari 1521 utsåg de främsta bönderna från Öster- och Västerdalarna Gustav Eriksson till Dalarnas hövitsman.

- - -

Hela efterkrigstiden har svenska historiker varit kungafientliga. Åsiktsklimatet är att förtiga svenska kungars goda insatser. Rådande sentiment på officiellt håll tycks mig därför vara att förneka de känslor som rådde i landet 1520. Man förnekar förtrycket och missnöjet med Kristians välde, och man förnekar den entusiasm som uppstod i Dalarna när Gustav slutligen erkänts av dalkarlarna och gjorts till deras ledare. Men detta är sanningen. En ny anda spred sig, man gick man ur huse och samlades under Gustavs banér för att tåga söderut mot dansken. Det var, mutatis mutandum, en fråga om att ”befria Sverige”, trots att en Dick Harrison vägrar medge att allmogen hade någon känsla för begreppet Sverige på den tiden. Han hade förmodligen hävdat samma sak om han levat då; han skulle väl ha suttit i Stockholm och sagt ”det finns inga svenskar”...

Under tiden hade herrarna i Stockholm hört vad som försiggick i Dalarna. Man samlade en här och drog mot nordväst. Vid Brunsbäcks färja vid dagens Krylbo stod omsider ett slag. Dalkarlarna vann och unionshären slogs på flykten. Det var en märklig seger i så måtto att Gustav var borta denna tid för att få allmogen i Hälsingland och Gästrikland att resa sig.

Gustav samlade en upprorsarmé på flera tusen man. Den tågade runt i Svealand 1521 och vann fler landskap för sin sak - Gästrikland, Västmanland och Närke. För att nå ett avgörande måste man dock inta Stockholm och det var svårt. Dansken kunde försörja staden sjövägen. Gustav saknade krigsfartyg för att hindra detta. Bäst vore om han kunde inta staden innan Kristan återvände. Dessutom måste Gustav skaffa en professionellare här. Allmogekrigarna hade god anda men de tenderade att dra hem vid sådd och skördetid. Men han fann en utväg i form av hansestaden Lybeck, som råkat i krig med Kristian. Av Lybeck köptes krigsfartyg och hyrdes legosoldater, antagligen på kredit men med löfte att betala när riket vunnits.

Detta lyckades så småningom. På midsommardagen 1523 kunde Gustav Vasa tåga in i Stockholm. När han så trädde in i Tre Kronors gamla kungaslott var han Sveriges laglige kung. Det hade en riksdag i Strängnäs samma år utsett honom till. En berömd målning av Carl Larsson skildrar detta Gustavs intåg i Stockholm. Den hänger i Nationalmuseum. Den tidigare nämnda "Midvinterblot" skulle vara pendang till denna men så blev inte fallet, inte direkt för den refuserades 1916. Den ansåg lite stötande och barbarisk. Sedan 1992 hänger dock ”Midvinterblot” i den övre trapphallen på Nationalmusem, mitt emot ”Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523”.

I nästa avsnitt ska det handla om reformationen och upproren mot Gustav Vasa.

Relaterat
Torgny Lagman är symbolgestalt för folkstyret
Gamla platser, knutpunkter, skogar
Fyrisvalls säd
Sverige, del 4
Sverige, del 6: kristendom och hedendom

Bild av E. Berggren, föreställande Gustav på flykt i Dalarna, hämtad ur "Svenskarna och deras hövdingar" av Heidenstam.

Sverige, del 13: senmedeltiden

2012-01-23T06:29:00.007+01:00

Medeltiden lider mot sitt slut i denna krönika. Jag inledde den här i tidig medeltid. Nu handlar det om senmedeltiden, om det som Jan de Huzinga träffande kallat "medeltidens höst". Ett lätt anarkiskt, möjligen friare samhälle ger vika för ett mer ordnat. Svensk senmedeltid var dock en förfallstid rent politiskt. Jag har inget till övers för den danskstyrda unionen av sent 1400-talssnitt. Ingen annan svensk historiker har det heller. Gustav Vasa gjorde rätt som befriade oss från det danska oket. Sedan blev han kanske smått översittaraktig men vad skulle han göra då. Sverige på den tiden var ingen diskussionsklubb, det var en tidigmodern stat med mäktiga grannar i form av Danmark och Hansan. - Om Gustav Vasa ska det handla först i nästa avsnitt. Nu blir det berättelsen om den sönderfallande unionen, kongenialt avslutad med Stockholms blodbad.

I förra avsnittet berättade jag om Kalmarunionen. Den förste unionsregenten var Erik av Pommern. Han styrde över alla de tre nordiska rikena. Han efterträddes av Kristoffer av Bayern. Denne tillhörde huset Wittelsbach.

Huset Wittelsbach var en bayersk ätt dit även vår stormaktstida Pfalzätt, "karlarna", hade anknytning; Pfalz hade i sitt vapen bilderna för husen Wittelsbach, Jülich, Berg och Kleve. Wittelsbachs vapenfärger var för sin del vitt och blått i ett rutnät vilket blev Bayerns traditionella färger. Tänk här även på bilmärket BMW, Bayerische Motorenwerke; detta har traditionellt legat i det bayerska München och har vitt och blått i sitt varumärke. Det är ett eko av Wittelsbachs vapen. Näste kung av Sverige, Kristoffer av Bayern, var hur som helst av huset Wittelsbach. Han styrde 1441-48. Från hans tid har vi Kristoffers landslag med de berömda orden att ”riket är av hednavärld sammankommet av Svealand och Göta”.

Det svenska politiska pusslet var invecklat under denna unionstid. Det såg ut ungefär så här: vissa bönder och adelsmän ville motverka unionen och danskväldet; vissa stormän och bönder ville värna unionen, möjligen med en regent som höll sig i Danmark och medgav adelsvälde i Sverige. Bland bönderna var alltså en del för union och en del för ”svensk suveränitet”. Det uppstod således ett svenskt och ett danskt parti i Sverige, striden stod inte bara mellan svenskar och danskar.

Härmed regentlängden vid denna tid:

. Karl Knutsson 1448-57.
. Kristian I, den danske kungen, 1457-64
. Karl Knutsson igen 1464-65 och 1467-70.

Sten Sture den äldre var för sin del riksföreståndare 1471-97. Han kom till makten som en reaktion på att den danske kungen Kristian I av Oldenburg ville krossa den svenska självständigheten. Denna strävan symboliserades av att vi haft svensken Karl Knutsson som regent i tre omgångar mellan 1448 och 1470. Dansken kan sägas ha haft rätten på sin sida, han ville bara fullgöra sina plikter som unionsmonark, men den traditionella syn som säger att Engelbrekt, Karl Knutsson och Sturarna stod för Sveriges väl är lika sann den. Kristian satte sin plan i verket 1471 då han med en mäktig arméstyrka seglade till Stockholm och intog åsen Brunkeberg. Adelsmannen Sten Sture hade för sin del utsetts till riksföreståndare av rådet. Hans armé bestod av riddare samt bönder från Dalarna och Västergötland. Man drabbade samman i ett fältslag på det då förhållandevis obebyggda Norrmalm; staden var främst belägen på Söder, i Gamla Stan samt på Kungsholmen.

Den politiska uppdelningen mellan härarna var som antytt inte mellan svenskar och danskar utan mellan unionspartiet, företrätt av Kristian, och dess motståndare som leddes av herr Sten. Det fanns svenska män även på den danska sidan, som riddare av släkterna Oxenstierna och Vasa samt vissa bönder. Själva slaget började med att Stures armé försökte storma fiendens befästa ställning på åsen. Det misslyckades två gånger. Då angrep herr Sten Kristians vänsterflank vid Sankta Klara kloster. Kristian sände reserver dit.

Det rör sig alltså platsen för nuvarande Klara kyrka mellan Stockholms centralstation och Sergels torg. Här fick man grepp om dansken och förluster tillfogades, bland annat av en bonde kallad Starke Björn som röjde väg framför herr Stens häst med ett tvåhandssvärd. Det var som ett eko av gamla vikingastrider vid Bråvalla och Fyrisvall: nordmannablodet svallar, furor germanicus i fält. När så Kristians mannar retirerade uppför åsen försökte riksföreståndaren att storma för tredje gången. Samtidigt kom ett anfall från Stockholms borgare samt en östlig framstöt av Nils Sture och dalkarlarna. Då sviktade danskens här; Kristian själv var sårad och förmåddes till återtåg neråt Stockholms ström där han hade sin flotta. Kungen seglade iväg med det fåtal som lyckats rädda sig. Sverige hade vunnit en strålande viktoria över unionskungarnas försök att dominera landet. Det skulle dröja ännu 50 år innan Gustav Vasa blev kung vilket satte en officiell ände på unionstiden, men marken var beredd för sann nationell självständighet och oberoende. En nordisk union är som sagt en vacker tanke i sig men då ska den vila på likabestämmande, inte vara en hegemoni under ett land som medeltidens Kalmarunion var. Dansk imperialism, utkavlad som ideal av generationer av verklighetsfrämmande liberaler; en händelse som ser ut som en tanke.

- - -

Sten Sture kunde nu konsolidera riket och gynna bildningen. Under hans regim grundades ju ett inhemskt universitet, Uppsala, år 1477. Dittills måste svenskar ge sig av till Paris eller Leipzig för att skaffa sig högre bildning.

Enligt den formella regentlängden var dansken Hans svensk monark mellan åren 1497 och 1501. Men Hans kom aldrig Stockholm nära; Sten Sture var den reelle makthavaren, han var riksföreståndare återigen från 1501, varefter en Svante Nilsson övertog ämbetet och satt till 1511. Slutet av unionstiden markeras av att Sten Sture den yngre var riksföreståndare 1512-20 och att den danske kung Kristian II styrde 1520-21. Sten Sture den yngre var för sin del sonson till Sten Sture den äldres vapenbroder Nils Sture som deltagit i slaget vid Brunkeberg. Sten Sture den yngre hade ambitioner på att bli kung sägs det. Men han hade en fiende i Gustav Trolle. Trolle var ärkebiskop men föga av en gudsman. Han var en storman och aristokrat som ville ha makten i riket. För att få övertag i kampen sökte ärkebiskopens parti hjälp av danske kungen Kristian II, ”Kristian Tyrann” som han ibland kallats.

Sten Sture gjorde ett försök att medla:

I Uppsala domkyrkas sakristia hade herr Sten ett samtal med sin fiende, vilket slutade med att han räckte Trolle handen till försoning. Men hans högvördighet svarade med ”spotska och spefulla ord.” Då sammankallade Sten Sture en riksdag och berättade för ständerna om Trolles förräderi. Fyllda av harm dömde de ärkebiskopen till avsättning. Och eftersom han från sitt fasta slott vid Mälarsundet Stäket trotsat riksföreståndaren, beslöt riksdagen, att borgen skulle jämnas med jorden. Domen sattes genast i verket.” [Grimberg II s 72]

Då agerade kung Kristian i Danmark. Han seglade till Sverige för att ”tillträda regeringen som unionsmonark”, för att knäcka oss och ta makten. Med sin armé av legoknektar mötte han Sten Stures allmogehär i slaget vid Brännkyrka i Stockholm. Det var år 1518. Kristian förlorade. Inför fortsatte diskussioner förhandlade han till sig gisslan: andemeningen var att om Kristian vistades bland svenskarna fanns risken att de dödade eller fängslade honom, därför måste några svenskar sändas som gisslan att vistats på hans skepp under tiden. Man gick med på det. Detta var vedertaget, allmäneuropeiskt bruk sedan högmedeltiden. Men Kristian stannade inte i landet; efter att ha fått ombord sex höga adelsmän seglade han hem. Allt detta tal om utväxlande av gisslan var blott en list.

En ny armé sattes nu upp av Kristian. Han förberedde sig ordentligt, denna gång måste han vinna. Han gjorde det också – temporärt. På nyåret 1520 föll han in i Västergötland. Ett ödesdigert slag stod på sjön Åsundens is. Sten Sture sårades i benet av en kanonkula. Då brast sammanhållningen i den svenska armén, bönderna flydde och danskarna avancerade över Tiveden in i Svealand. Sten Sture reste i en släde för att komma till Stockholm och leda försvaret, men avled i sviterna av såren någonstans på Mälaren. En berömd målning avbildar detta: ”Sten Sture den yngres död på Mälarens is” av Carl Gustaf Hellqvist 1880 (se nedan).

Kristian visste vad han gjorde när han lurade med sig de sex adelsmännen 1518. Efter Sten Stures död 1520 fanns nämligen ingen ledarfigur som kunde ena motståndet mot Kristian. Gustav Trolle arbetade hårt för att omvända den svenska adeln för Kristians sak. De enda som ännu ville försvara Sverige samlade sig kring Sten Stures änka Kristina Gyllenstierna. Hon tog befälet på Stockholms slott och hindrade Kristians alla försök att ta staden. Men till slut vann dansken Stockholm med list: han sa att om borgerskapet gav sig skulle han förlåta alla som varit hans fiender. Då öppnades stadens portar och Kristian blev Sveriges herre. Detta skedde på hösten 1520.

Sin vana trogen bröt Kristian genast löftet. Nu skulle han låta nacka de svenskar som gjort motstånd. Först kröntes han till svensk kung. Dagen efter lät han åter samla alla högdjur på slottet. När han satt sig på tronen kom Gustav Trolle fram. Den förre ärkebiskopen bad nu, i form av en klagoskrift, att de som dömt honom till avsättning och berövat honom hans gods skulle straffas hårt.

Detta hade ingen i salen väntat sig att få höra. Men riksdagsbeslutet som avsatt Trolle lästes upp. Det var bekräftat med riksdagens vaxsigill. Men då biskop Brask nu anklagades för att ha varit med om att skriva under domen så hade han en återförsäkring. Han kände åtminstone till gällande rätt som sa att endast påven hade rätt att döma en biskop. Härför hade han smugit in en lapp under sitt sigill med påskriften: ”Härtill är jag nödd och tvungen.” Han hade förutsett ett uppträde som detta på Stockholms slott 1520. Därför undgick han dom. Detta kan man kalla en tvivelaktig narrow escape.

Hans Brask undslapp med livet. Men många andra rannsakades och dömdes: adelsmän, präster och borgare. Nästa dag, den 8 november, avrättades så de främsta fångarna på Stortorget: biskoparna i Skara och Strängnäs, riddare, borgmästare och rådmän i Stockholm. Hög och låg som stött Sturepartiet halshöggs utan dom. Sammanlagt föll över 80 personer för bilan. Kvinnor som Kristina Gyllenstierna fängslades.

Detta var Stockholms blodbad. Kristian hade svikit sitt löfte att glömma allt motstånd han rönt. Över hela landet fortsattes utrensningen mot Kristians och Gustav Trolles motståndare. Trolle fick hand om regeringen jämte danskar, tyskar och några svenskar. Därmed trodde Kristian att Sverige var kuvat. Någon ledare som kunde organisera motståndet fanns ju inte. Hela den dåtida svenska eliten hade mördats.

Kristian hade dock gjort ett misstag, det fanns en faktor han inte räknat med: Gustav Vasa.

Relaterat
Kungliga biblioteket - kulturell högborg i Norden
Fredrika Bremer
Sverige, del 1: svioner är svear
Sverige, del 3: Rolf Krakes saga
Sverige, del 5: Ragnar Lodbrok

Den översta bilden i detta inlägg är tecknad av E. Berggren. Den är hämtad ur en Bonniersutgåva 1947 av Heidenstams "Svenskarna och deras hövdingar". Den föreställer Sten Sture den äldre (höger) i slaget vid Brunkeberg med standarförare (vänster) och bondekrigaren Starke Björn till fots. Målningen mitt i inlägget är som sagt Carl Gustaf Hellqvists ”Sten Sture den yngres död på Mälarens is” från 1880.

Sverige, del 12: Magnus Eriksson, Albrekt, Engelbrekt

2012-01-22T06:11:00.008+01:00

Min svenska krönika rullar vidare. Nu befinner vi oss i högmedeltiden. Lekare och spelmän, stolts jungfrur och svenner, birfilare och suputer träder en yster dans i spelet om Sverige.

Krönikan rullas upp. Händelser noteras och återberättas. Jag vandrar genom seklen: från dunkel sagotid till legendarisk hjältetid, över kungakröning och riksgrundläggning till lagom belyst högmedeltid. Jag har berättat om Domalde och Erik Segersäll, om Torgny Lagman och Birger Jarl. Nu är det dags för Albrekt av Mecklenburg, Engelbrekt och, först av allt, Magnus Eriksson. Med denne blir Sveriges enande mer tydligt. Under tidig medeltid var nämligen varje landskap som ett land för sig. Många hade egen lag, som Västgötalagen, Upplandslagen, Smålandslagen, Hälsingelagen och så vidare. Magnus lät nu införa en lag för hela riket, en landslag. Den kom att gälla som hela rikets lagbok och författning ända tills 1734 års lag ersatte den.

Magnus Erikssons landslag innehöll dels civilrättsliga bestämmelser om giftermål, arv, köp och ägotvister. Den hade därtill lagar om mord, dråp, misshandel och stöld, det vill säga straffrätt. Dessutom hade den som antytt en statsrättslig sida; det var konungabalken som var ett slags författning för Svea rike. Där stod att Sverige var ett valrike, ej ett arvrike: ”Nu är till konungsriket Sverige konung väljande och ej ärvande.” I och för sig var kungavalen mest formaliteter; den som på Mora äng framfördes som kungakandidat valdes alltid med acklamation. Dock gav möjligheten att välja dylik kandiat stor makt åt aristokratin.

När kungen valts skulle han avlägga konungaeden. Den begränsade kungens makt vilket dels kunde betyda skydd mot maktmissbruk, dels, om det ville sig illa, svag kungamakt och adelsvälde. Kungaedens paragrafer sammanfattar in nuce hur dåtidens exekutivmakt såg ut. Kungen lovade bland annat att han skulle vara from, att han skulle följa och upprätthålla lagarna, att han skulle styra riket med inhemska och ej utländska män, att han inte skulle pålägga allmogen mer än de ”årliga laga utskylder” som gällde samt att han skulle rida en Eriksgata genom riket för att hyllas av varje landskap.

Digerdöden drabbade Norden 1349. Detta år anlände nämligen ett engelskt fartyg med yllevaror till Bergen i Norge. Medan urlastningen pågick insjuknade besättningen och snart ska alla ombord ha dött. Strax spred sig smittan till staden: folk fick svarta bölder på kroppen vilket var förebudet till en säker död. Epidemin ska ha uppstått i Asien och spritt sig till Europa. Man har räknat ut att det ofta var råttor som bar smittan, kanske i synnerhet skeppsburna råttor. Samtidigt hade man i Europa vid denna tid startat en smärre klappjakt på katter vilka sades vara Fans kreatur. Detta gjorde det lättare för råttorna att föröka sig uppges det; katter var traditionellt uppskattade som husdjur för att de jagade råttor och möss.

En sedvanlig siffra för denna svarta dödens eller stora (= diger) dödens härjningar är 1/3 av Sveriges befolkning. Men även om den ”bara” bortryckte hälften så mycket, 1/6, så är det också allvarligt. Man föreställer sig att det kunde uppstå negativa marginaleffekter om, säg, nyckelpersoner som vissa hantverkare dog. Smeder, takläggare, bagare, tunnbindare och snickare ersätter man inte i en handvändning.

Magnus Eriksson ger ett sympatiskt intryck: en välmenande, bildad monark med sinne för goda lagar. Dock saknade han viss realpolitiskt handlag; han fick vid ett tillfälle Skåne på sin lott men var tvungen att inlösa det med en pant. Det var nog rätt eftersom det hela från början till slut gått avtalsmässigt, inte krigiskt tillväga. Men panten i sig blev dyr, det ”drog fetma ur landet” i naturahushållets Sverige, ett samhälle med dålig likviditet. Det gjorde landet barskrapat på samma sätt som Älvsborgs lösen gjorde i början av 1600-talet. Med tiden fick så Magnus ett adelsuppror emot sig. Dessa herrar ville nog inte rikets väl, enligt Grimberg kan de ha tenderat åt ett adelsvälde med våldgästning och ignorerande av både kung och lag. Magnus avsattes dock och spenderade sina sista år hos sonen Håkan som var kung över Norge. Han avled i ett skeppsbrott på Bömmelfjorden 1374.

Därmed slutade Folkungaättens historia. Den grundades som sagt av Birger Jarl. Efter Magnus Ladulås blev dennes son Birger Magnusson kung. Birger fejdade med sina bröder Erik och Valdemar i incidenter som Håtunaleken 1306 och Nyköpings gästabud 1317. När man fejdat färdigt och alla tre bröder dött befanns Eriks treårige son Magnus vara legitim tronföljare.

Denne Magnus valdes till kung 1318. Och han avsattes som sagt av stormännen. Den inkallade kungen Albrekt av Mecklenburg måste för sin del avge en försäkran att regera enligt rådets vilja. Sedan vidtog ett rovregemente som förödde landet. Rådsherren Bo Jonsson Grip tillskansade sig gods och domäner så att han kom att inneha två tredjedelar av Sverige och nästan hela Finland. Grip stoppade på sig merparten av de skatter som inflöt. Dessutom skipade han rätt i sina länder; han hade därtill ställningen som riksdrots, alltså Sveriges högste rättsvårdare. Som gentjänst för sina län måste han sätta upp krigsförband men dessa användes enligt Grimberg till att förtrycka folket.

- - -

Albrekt var kung 1363-89. Han lär ha infört de tre kronorna i vårt riksvapen; det kan ha stått för ”Danmark-Norge-Sverige” men blev med tiden symbol för Sverige, detta från att ha varit en allmäneuropeisk symbol för de tre vise männen, ”helga tre konungar” som uppvaktade den nyfödde Jesus. Vad gäller det svenska bruket säger andra uppgifter att redan Magnus Eriksson hade de tre kronorna i sin symbolik; då stod de kanske för att han härskade över Sverige, Norge och Skåne.

Aristokratin var missnöjd med Albrekt. Därför kallade den in Danmarks drottning Margareta som regent istället. Hon hade ärvt Danmark efter sin far Valdemar Atterdag och Norge efter sin make, Håkon Magnusson som var son till Magnus Eriksson. Nu hamnade även Sverige under Margaretas spira. Och då, formellt med systerdottersonen Erik som härskare i alla tre rikena, vore ju Norden förenat i en union och så skedde också. Ett möte i Kalmar 1397 drog upp en traktat som sades förena Danmark, Sverige och Norge till ett rike.

Men någon ratificiering av dokumentet gjordes aldrig. Det hela stannade på papperet. Kalmarunionen var enligt Geijer ”en händelse som ser ut som en tanke”, alltså ett ofullbordat skeende. I teorin var det en god idé detta att ena Nordens riken till ett. Men det fungerade inte som en federation eller förbundsstat, allra minst som något glorifierat middagsätarsällskap à la Nordiska rådet. Det blev mest ett instrument för dansk hegemoni över Sverige, ett uttryck för dansk imperialism om man så vill. Att Sverige mot slutet av 1400- och början av 1500-talet led under det danska oket är klart. Den inre oppositionen, uttryckt i riksföreståndare som Engelbrekt, Sturarna och Gustav Vasa, var en sund reaktion mot förtrycket. Länge har Kalmarunionen likt Frihetstiden varit liberala käpphästar, projektioner för liberala ideal om frihet och nordiskt samarbete, men verkligheten var en annan.

Kalmarunionen var en orolig tid, en snårig tid rent politiskt. I och med unionstraktaten blev Danmarks drottning Margareta ”Sveriges fullmäktiga fru och husbonde”. Margareta lär förvisso ha stävjat adelsväldet, infört lag och ordning även för dem och fått dem att återlämna jord de tillskansat sig. Sämre blev det 1412 då systerdottersonen Erik av Pommern realiter tog över spiran. Han lät hämta in tyskar och danskar att som fogdar styra riksdelarna. Detta var ett brott mot Magnus Erikssons landslag: riket ska styras med inhemska, ej utländska män (historikerna tvistar här om dessa var svenskar i blott juridisk eller nationell mening). Denna regim var heller ej omtyckt. Den korsade den svenska aristokratins makt men något uppror kom inte från det hållet. Istället reagerade bergsmän och bönder. En folkresning kom till stånd och Engelbrekt Engelbrektsson blev dess ledare. Han var bergsman från Norbergs bergslag. Han kväste stormän och fogdar och utsågs av ett herremöte till riksföreståndare 1435-36.

Engelbrekt mördades dock och Erik fortsatte att styra. Men upproret fick stor symbolisk betydelse. Genom befrielsekampen sändes ett meddelande till herrarna: man kan inte förtrycka folket hur som helst. ”Engelbrekt” har blivit ett laddat begrepp, en legend som kanske ber om att revideras och ifrågasättas. Men 1400-talet var generellt en tid av nationellt uppvaknande. Vi hade ju samma tid sådana som Jeanne d’Arc i Frankrike och Jan Hus i Böhmen. Engelbrekt var del i samma sentiment. Och genom att på detta sätt säga ifrån räddades vi från livegenskap, hävdar Grimberg, medan i Danmark på Själland och småöarna bönderna kom helt under godsägarnas välde:

[De danska godsägarna] kunde nämligen tvinga sina underhavande att hela livet stanna kvar på det gods, där de var födda, och att där överta en gård att bruka. Många herremän missbrukade denna rättighet till att efter behag sälja ”sina bönder” till varandra. Det svenska folket däremot är, tack vare Engelbrekt, ett av de få, vars allmoge aldrig varit någons trälar. Även Norges bönder gjorde vid samma tid uppror efter Engelbrekts föredöme och bevarade sin frihet.” [Grimberg II s 63]

I nästa avsnitt ska det handla om utvecklingen till och med Stockholms blodbad 1520.

Relaterat
Sverige, del 9: platser, skogar, landskap
Sverige, del 8: Torgny Lagman
Sverige, del 7: slaget vid Fyrisvall
Heidenstam: Folke Filbyter
Svenskarna och deras hövdingar

Albrekt av Mecklenburg (vänster) med sin far, ur en mecklenburgsk krönika. Notera tre kronor-standaret.

Sverige, del 11: Birger Jarl

2012-01-21T06:04:00.009+01:00

Detta år har börjat i ett slags nyhetstorka. Den italienska kryssarolyckan var ett undantag. Och presidentvalet i USA har gett visst drag. Men i övrigt händer det föga både in- och utrikes. Här hemma skriver man om missnöjet med Håkan Juholt. En pressträff ska hållas idag lördag kl 1500. Då avgår han tippas det. Och kanske kommer Pär Nuder, Thomas Bodström eller Thomas Östros att ta över. Då får man i vart fall kompetens i toppen. De är inte i Birger Jarls klass men nog har de bättre koll än Juholt. dn dn exp
Fria Tider

Sedan någon tid bloggar jag om Sverige - det förflutna Sverige. Idag ska det handla om 11- och 1200-talet. Birger Jarl blir en brännpunkt. Tidigare i dessa spalter har jag berättat om slutet av hednatiden och början av den kristna tiden. Jag har berättat om hur vikingatidens kungaätt hade sin final med Erik Segersäll, Olof Skötkonung, Anund Jakob och Emund Slemme som de sista namnen. Ätten ifråga kallas även den Ivarska efter dess halvt mytiske stamfader Ivar Vidfamne som jag varit inne på tidigare.

Ivar grundade alltså denna ätt. Det kan ha varit på 700-talet. Efter Ivar styrdes så Sverige eller Sverige-Danmark av Harald Hildetand, som nämnts i denna krönika liksom efterträdaren Sigurd Ring. Nämnd är även den som kom efter en viss Östen Beli, nämligen Ragnar Lodbrok och dennes efterträdare, sonen Björn Järnsida. Fram till den historiskt säkerställde Erik Segersäll har vi namnen Erik, Refil, Erik, Björn, Emund, Erik, Olof, Björn, Ring och Olof Styrbjörn varav vissa nämnts i dessa spalter.

Jag har nämnt dem förut och jag gör det igen. Jag nämner dessa namn för att de inte ska falla i glömska. De har rätt att existera även om formella bevis saknas, för frånvaro av bevis är inte bevis för frånvaro. Jag menar, en akademisk historiker skulle väl hellre ta gift än föreslå möjligheten att dessa herrar existerat i sinnevärlden, att de skiftat lag och lett sitt folk i fred och krig, att de gift sig och fått barn och njutit glädje och sorg under samma himmel som vår. Själv lämnar jag frågan öppen. Någon ätt torde ha styrt i Norden under denna tid. Den Ivarska ätten är en hypotes så god som någon.

Den Ivarska ätten efterträddes av den Stenkilska ätten. Den grundades av en viss Stenkil år 1065. Han följdes av de historiskt belagda Håkan Röde, Inge och Halsten som möjligen var samregenter, Blotsven, Inge. Filip, Inge den yngre som styrde från 1118 samt Ragnvald Knaphövde.

Efter denna Stenkilska ätt följde ätterna Erik och Sverker. Det var två ätter som turades om vid makten genom något slags avtal, möjligen som samförstånd mellan ett Svea- och ett Götaland som ännu inte enats till fullo. Genom att turas om hindrade man inbördeskrig. Den förste kungen i denna linje var i alla fall Sverker den äldre. Denne följdes av Erik den helige som dog år 1160. Karl Sverkersson styrde cirka 1160-67. Han var den förste svenske kung som hette Karl. Han efterträddes av Knut Eriksson som styrde cirka 1167-95. Så följde:
. Sverker den yngre 1196-1208.
. Erik Knutsson 1208-16. Denne sägs vara vår förste krönte kung, den förste som bar en krona som tecken på sin kungavärdighet.
. Johan Sverkersson 1216-22.
. Erik Eriksson 1222-29.
. Knut Långe 1229-34.
. Erik Eriksson 1234-1249.

- - -

En ny kungaätt kom på tronen 1250, traditionellt kallad Folkungaätten men kanske rättare som Bjälboätten. Drivande kraft var en viss Birger Jarl som satte sin son Valdemar på tronen. Att stormännen valde denne Valdemar berodde på att hans mor Ingeborg var av kungaätt; hon var dotter till Erik Eriksson läspe och halte som regerat till 1249. Fram till sin död 1266 var Birger samregent med sin son, som styrde ensam till 1275. Åren 1275-90 höll Magnus Ladulås i rikets roder. Dennes son Birger var kung 1290-1318 varvid brorsonen Magnus Eriksson tog över. Denne härskade till 1364.

1100-talet är en källfattig period i Sveriges historia. Med Birger Jarl och 1200-talet blir saker och ting lite tydligare. Jarlen var rikets egentlige härskare och han utförde ett och annat. Bland annat grundlade han Stockholm. Detta hävdernas Agnafit var till en början bara ett fiskeläge. Sedan slog sig köpmän ner på denna ö, denna dagens Gamla Stan; läget var naturligt för en omlastning mellan Östersjön och Mälaren samt landvägen mellan Uppland och Södermanland. Birger Jarl lät enligt traditionen befästa ön med en ringmur och byggde ett slott och en kyrka. Någon huvudstad var det inte, någon sådan fanns inte; kungen hade sina gods och for runt i riket till dessa och andra platser för att styra, ett medeltida managment by walking around om man så vill. Detsamma gällde för riksdagar när dessa uppkom, de sammankallades lite varstans: Skänninge, Västerås, Arboga, Alsnö. Landsorten hade rikspolitisk betydelse i Sverige fram till åtminstone 1600-talet.

Svenskar var vid denna tid inte så kunniga handelsmän. Birger Jarl lockade då tyska handelsmän från Lybeck och Hamburg att handla tullfritt här. Vissa flyttade även hit själva. I slutet av 1200-talet slog sig de nordtyska handelsstäderna samman i Hansan, ett stadsstatsförbund som utövade ekonomisk hegemoni över Norden. Hansan kontrollerade den medeltida svenska handeln. Först med Gustav Vasa bröts deras makt i landet.

Sverige var nu kristnat. 1100-talet såg en mängd kyrkobyggen, romanska stentempel som pryddes med snidade figurer och målningar. Fridsamma seder gällde, nävrättens dagar var förbi och man förbjöd hårdare rättsbruk som järnbörd, detta att oskuld bevisades om den anklagade förmådde bära glödande järn. (Men enligt Grimberg kunde man bestå järnbördsprovet genom vissa skyddande salvor.) Dock ansågs ännu blodshämnd socialt acceptabelt: hade en familjemedlem mördats skulle man utkräva rättelse genom att mörda gärningsmannen eller lämplig släkting till denne. Dylik privat rättsskipning var svår att avskaffa. Sedvänjan var djupt rotad i det svenska psyket. Birger Jarls ambition ska här ha varit att endast inskränka denna mentalitets värre effekter genom att införa stränga straff för den som överföll en person i dennes hem, i kyrkan eller på tinget: detta är enligt Grimberg innebörden i begreppen hemfrid, kyrkofrid och tingsfrid. En annan gammal sedvänja var kvinnorov, att föra bort en kvinna för att gifta sig med henne. Detta och andra kvinnofientliga bruk förbjöds nu under paragrafen om kvinnofrid. Kvinnor fick även utökad arvsrätt: förr fick de ingenting, nu fick de ärva hälften mot vad broder ärvde. 1845 fick kvinnor slutligen lika arvsrätt.

- - -

Efter jarlens död regerade Valdemar på egen hand 1266-1275. Dock var han något av en drömmare. Heidenstam har i romanen ”Bjälboarvet” ett tacksamt stoff i att skildra kontrasten mellan den av kvinnor omsvärmade Valdemar och den hårdföre Magnus, som till slut segrade i maktkampen och fick brodern avsatt. Magnus har fått tillnamnet Ladulås vilket förklaras med att han liksom satte ”lås för bondens lada”. Han fortsatte i vart fall faderns fridslagstiftning med att införa förbud mot våldgästning, detta att stormän på resa ansågs ha rätt att ta in hos bönderna och få gratis mat och foder.

Magnus ordnade också rikets försvar. Dittills hade krigsmakten bestått att uppbådet, av allmogen som gått man ur huse och beväpnat sig med klubbor och påkar när riket var hotat. Ett vassare vapen kom nu i form av bepansrade ryttare med lans och svärd. Att hålla rustning var dock dyrt så nu fick envar som ställde upp med häst och fullrustad ryttare till rikets försvar skattefrihet. Beslutet tog i Alsnö 1280 och är känt som Alsnö stadga.

Av fri är ordet frälsa avlett så dessa skattebefriade män kallades frälse; man var det världsliga frälset eller adeln. Väpnare var den lägsta adelsklassen, riddare var något finare. De främsta adelsmännen togs i kungens tjänst och kom att utgöra hans råd. Denna institution präglade Sveriges historia fram till Gustav III:s dagar, ett organ som i bästa fall begränsade kungens makt och i sämsta fall förlamade beslutsprocessen och öppnade upp för klickvälde och särintressen.

Det andliga frälset var för sin del prästerskapet. Dessa hade redan sin skattefrihet; Skänninge möte hade 1248 bestämt att kyrkogods var befriade från skatt. Präst och sockenkyra underhölls genom en särskild kyrkoskatt kallad tionde, alltså en tiondel av bondens inkomster. Dessutom erlades en årlig skatt till påven i Rom, kallad Peterspenningen. Påven ansågs ju vara aposteln Petrus arvtagare, Petrus om vilken Jesus sa: ”Du är den klippa på vilken jag ska bygga min församling.” Petrus betyder klippa på latin. Påven är alltså dennes arvtagare och sitter på en tron kallad ”Petri stol”, prydd med ett upp-och-nervänt kors eftersom Petrus lär ha slutat sina dagar i Rom korsfäst på detta vis, upp och ner.

Utöver adel och präster hade det medeltida samhället två stånd till, borgare och bönder. De förra bodde i städer och sysslade med handel och hantverk, de senare bodde på landet och brukade jorden.

I nästa avsnitt ska jag berätta om tiden från och med Magnus Eriksson till och med Engelbrekt.

Relaterat
Verner von Heidenstam har berättat om Karilas och Ura-Kaipa
Sverige, del 1
Ynglingaätten
Fyrisvalls säd
Sverige, del 4
Ragnar Lodbrok
Sverige, del 6: kristendom och hedendom
Torgny Lagman är symbolgestalt för folkstyret
Gamla platser och knutpunkter och ogenomträngliga skogar

Bilden visar Anundsjö Kyrka i Bredbyn, Öviks kommun. Den är byggd på 1400-talet men dess utseende är tidigmedeltida.

Sverige, del 10: folkliv och seder

2012-01-20T06:31:00.016+01:00

Sverige existerar. Det har funnits sedan urminnes tider. Det är ett sedvanebegrepp att kalla det här landet och dess förflutna för Sverige. Sverige existerar och saker och ting existerar i detta Sverige, som en Juholt som tror sig kunna leda detta land men han kan knappt prata tycks det. Han är bara ännu en snubbe som ska föreskriva oss hur vi ska handla medan han går fri och susar från toppjobb till toppjobb. Inte för att Reinfeldt är bättre. Denne elitfigur har inte en susning om det land han är satt att styra. Han har sagt att han ogillar det traditionella Sverige. Det är märkligt att han då ska vara vår ledare. I alla fall får Reinfeldt sluta läsa här om han skulle hamnat på denna blogg, för nu handlar det om traditioner i det hedentida Sverige. Det handlar om folkliv, sociala seder och odling. dn svd

Jag skildrar Sverige. Jag skriver om Ynglingar och vikingar, om krakar och landskap. Dessa landskap hade lagar. Det var under högmedeltiden som våra landskapslagar nedtecknades: Västgötalagen, Upplandslagen, Dalalagen, Hälsingelagen och så vidare. Geijer vet att dessa vilar på gammal grund men hänför dem ändå till kristen tid. Vad gäller folk och kulturliv under heden tid finns andra källor. Geijer nämner dem inte men det torde vara Snorre, Saxo Grammaticus och andra urkunder. Följande kan sägas om denna tid och dess kultur.

Det fornnordiska di, plural diar, torde vara av samma ordstam som deus, dyaus, alltså himmelsgud. Oden lär ha suttit till doms med tolv diar, men diar är även namnet på de tolv vise män som sveakungen dömde med på Uppsala ting. ”Ting” var inte bara en domstol, det var även marknad, riksdag och offer, stora fester som församlade landskapets olika stammarna i fridlyst samvaro för lek och allvar. Till leken hörde kämpalekar och krigiska kroppsövningar som till exempel fribrottning. Det fanns ting för varje landskap och så fanns sveatinget, allhärjartinget eller alla svears ting. Detta innebar att upplänningar, dalkarlar, västmanlänningar, närkingar och södermanlänningar åt, köpte, sålde och dömde under kungens ledning, men med rätt för envar fri man att säga sin mening i domsmål och politiska beslut.

Hela livet var på denna tid religiöst präglat. Man levde i samklang med en transcendental verklighet, förstådd som gudarnas och vanernas värld. Oden sägs ha tagit landet i besittning genom att anlägga tempel och offra enligt asarnas sed. Folk betalade i gengäld skatt till honom för att han skulle ge dem god årsväxt. Ett enskilt hushåll hade sin heliga grund: -ve och –vi finns i många ortnamn och det betydde förr både boning i allmänhet liksom heligt rum. ”Mitt hem är mitt tempel”...? Gudabilder skurna i trä omgav husfaderns högsäte. Denne familjefader kallades drott och hade funktionen av såväl präst och domare som civil och militär ledare av de sina.

Detta var typiskt för den tidiga medeltiden: varje fri man förenade i sig funktionerna av präst, krigare, handelsman och bonde. Under högmedeltid separerades funktionerna och vi fick skilda stånd i adel, präster, borgare och bönder. Men att krig, tro och jordbruk immanent förståddes som skilda verksamheter, helgade av varsin gudom, visas i Dumezils funktionsteori. I indoeuropeiska samhällen symboliseras nämligen dessa tre funktioner, krig, tro och odling, av varsin gudom. I norr blev det Tor, Oden och Frej, i Indien Indra, Varuna och Kubera. I Rom blev det Mars, Jupiter och Saturnus.

Formella äktenskap fanns i det gamla Norden: en friboren man kunde ha en äkta hustru, en laggift hustru eller adalkona, ”köpt” av kvinnans fader, bröder eller närmaste fränder, med en gåva och med samtycke även från kvinnan. De barn de så fick kallades lagfödda. Fanns inte mat för ännu en mun sattes det ut i skogen, fanns mat skulle fadern erkänna det och i fränders samvaro vattenösa och döpa det. Parallellt med detta kunde det finnas friare förbindelser med älskarinnor och frillor, rövade i härnad eller liknande. Avkommor i sådana fall var frillobarn som hade en annorlunda, men ej illegitim ställning jämfört med lagfödda barn.

- - -

Skrift, pergament och bläck förekom knappast på denna tid, varken hos allmogen eller eliten. Gällde det avtal så skrev man alltså inte ner något, nej man svor en ed i gudars åsyn och var skyldig att hålla den. Allt vilade på trohet, på viljan hos edgångsmännen att hålla eden. Lögnare och edsbrytare fick det svårt: ”Den menedige mannen vandrar efter döden, med lönnmördaren och förföraren, i etterströmmar på likstranden fjärran från solen, i den borg som är flätad av ormaryggar; och ännu gäller ibland svenska allmogen den sägen, att på en menedares grav växer intet gräs.” [s 109]

De gamla germanerna hade sin fridsamma sida: se bara på hur det var på tingen, då var frid påbjuden. Drog man blankt då var man en fridstörare och kriminell. Germaner hade förvisso även sin krigiska, blodiga sida. Blodshämnd ansågs fullt godkänt. Sedan mildrades sederna till försoning genom böter. Men för en krigande german ansågs en död i strid ärofull och gudi behaglig. Kunde han inte dö på slagfältet kastade man sig utför ättestupan säger Geijer. I modern tid har man kallat ättestupan en myt. Men det hela har övertolkats: man skuffade inte ut alla familjemedlemmar över klippkanten när de var för gamla, det var i så fall bara asatroende krigarnaturer som på detta sätt slutade sina dagar på denna jord och kom till Valhall efter att ha vägrat dö i sängen. För kvinnor och småfolk fanns vanernas lära som inte ansåg strådöden som skändlig. Tre klippor utpekade som och benämnda ättestupor lär hur som helst finnas i Västergötland och Blekinge. Och visst kunde det gå våldsamt till även utan dessa stup: ”Inhemska sägner förmäla... att om någon av ålder blev sängliggande och skröplig, släktingarna församlat sig och med klubba ihjälslagit honom.” [s 110]

Forntidens Sverige hade sina sidor. Var man född fri kunde man tala på tinget och fick bära vapen. Var man det motsatta, ofri, träl eller slav, hade man inga sådana rättigheter. Man kunde inte ingå lagliga giftermål eller förvärva egendom. Man stod under beskydd av den frie man man tillhört sedan man blivit krigsfånge eller dylikt. Var denne husfader en illvillig person kunde trälen leva farligt, han kunde till exempel slås ihjäl av ägaren utan någon som helst påföljd för denne. Men var husbonden välvillig kunde man friges. Geijer: ”Så berättas om en norsk herse Erling, att han föresatte sina trälar ett visst dagsverke, men gav dem efter dess fullbordan lov att sedan om aftonen arbeta för egen räkning, tills de kunde förvärva sig sin lösepenning; och få var de som ej friköpte sig inom tre år. [s 113-114]

Låt oss nu se på jordbruket i sig. ”Manshög vajade rågen” skriver Tegnér i ”Fritiofs saga” som handlar om denna tid. De gamla sagorna stödjer honom: både råg och kornåkrar nämns i dem. Plinius säger att kontinentens germaner odlade havre vilket får Geijer att anta att detsamma gällde i Norden, och ”[v]ete förekommer såsom föremål för köpenskap.” Om det vidare matbruket säger vår sagesman:

Malt och smör räknades ibland utskylderna till konungarna om julen. Att äta rått kött ansågs för ett tecken till barbari. Vid offergillen, dit bönderna förde med sig kost och öl, slaktades offerdjuren, med blodet bestänktes gudabilderna, templets väggar utan och innan, samt det församlade folket. Det kokade köttet och blodet åts. [s 114]

Vad gäller bordsskicket så var det i kungahovet som i Frans I:s renässanshov: ”Ett hov utan kvinnor är som en vår utan blommor”. Med andra ord, på hedendomens gästabud satt män och kvinnor parvis och drack med varandra. Kungen och drottningen satt i högsätet på den bänk som enligt Geijer ”vette mot solen”, vilket torde betyda söder. På den andra kortbänken satt den förnämsta gästen. Golvet bestod av jord som täcktes med halm eller granris vid festligare tillfällen. Kort- och långbänkar hade bord framför sig och i mitten av långhuset brann elden. Röken for ut genom vindögat eller genom ett rökfång, det vill säga ett hål i taket. Skorstenar fanns ej, murade väggar fanns knappast; allt var byggt av trä.

En stormannagård hade flera små hus: kokhus, brygghus, visthusbod et cetera. Husen omgavs av ett stängsel som kallades skidgård. En del hus hade två våningar; övervåningen kallades loft eller sovloft. De nåddes via en extern stege och en loftgång.

I nästa avsnitt ska det handla om högmedeltiden. Det blir utvecklingen till och med Birger Jarl och hans söner.

Relaterat
Här handlar det om Ynglingaätten
Ragnar Lodbrok
Fyrisvalls säd
Gamla platser
Svensk suveränitet

Norsk rekonstruktion av vikingasal

Sverige, del 9: platser, skogar, landskap

2012-01-19T06:35:00.011+01:00

I riksdagen står Reinfeldt, Juholt och Fridolin och talar. Det är bra. Det är det svenska folkstyret i aktion. Dess rötter lades av män som Torgny Lagman och Engelbrekt, av bönder som knutit näven öppet mot stormannavälde - stormän som dessa typer som tror sig kunna föreskriva oss svenskar hur läget ska vara. Men ni mina herrar får passa er, ni sitter bara vid makten för att ni valts in av folket - ett folk ni försöker hjärntvätta med propaganda. Men nu går det inte längre. "You can't lie to all of the people all of the time" som Lincoln sa. dn dn exp svd svd

I tidigare inlägg har jag berättat om framväxten av det medeltida Sverige. Jag har skildrat utvecklingen fram till 1060. Ett axplock ur denna krönika: del 1, del 2, del 4 och del 8. Nu ska jag titta på landet som helhet, på landskap och platser som varit knutpunkter och brännpunkter sedan Sveriges begynnelse.

Om man ser på en vegetationskarta över dagens Sverige så är det mycket skog. Har vi grönt för skog och gult för åker så överväger grönt till 95%. Och några skilda skogsområden som i till exempel England finns inte. Vi lever i en enda tusenmilaskog har det sagts. Så är det nu och så var det än mer under tidig medeltid. Skogen präglade landet och de större, mer oländiga skogsområdena skilde landskapen från varandra. Landskapen hade skilda lagar och det hände att man såg folk från andra landskap som ”utländska män”. Vägarna var dåliga och var föga mer än ridvägar; några forvägar för häst och vagn fanns inte. Sjövägen var enklare liksom att man föredrog att förlägga långresor till vintern, om man får tro Odhner.

Det var mycket skogaland men naturligt öppna bygder fanns också. Man måste inte röja av varenda kvadratmeter för att få till åker och äng. Värend kring Helgasjön och Åsnen, Skaraslätten och den skånska slätten, samt i Östergötland området kring Motala ström, Boren och Roxen; detta var goda jordbruksbygder även under hednatiden. Och i Svealand hade vi Närke kring Hjälmaren och, norr om Mälaren, Uppland. Det sistnämnda är rätt rikt på skog men det känns som ett slättland och var då som nu ett rikt odlingslandskap. Det var gammal sjöbotten som relativt nyligt kommit i dagen.

Låt oss se närmare på det svenska landskapet vid denna tid med Geijer som en av guiderna. Vi börjar lite oegentligt med ett danskt landskap som först senare blev svenskt. I alla fall var Skåne på 800-talet ett rikt land, väl uppodlat. Det hade ”en redan gammal, även sydligare grannländer överträffande odling” [Geijer s 61]. Man odlade säd på slätterna. Skåne stod under dansk hegemoni, det var ”dess skönaste del”; Danmarks kärnland var sedan gammalt ön Själland medan dess västligaste landskap Jylland då var rätt öde. Tyskland var till stor del ett skogsland vid denna tid. Vid Skånes kuster fanns ett rikt fiske och på marknaden i Skanör kunde man på hösten köpa malt, vete och honung. Jag antar att detta användes vid öl- och mjödbryggning. Lund var vid denna tid en betydande köpstad, omgiven av en mur och med en träborg som högsäte.

Som en skånsk utmark betraktades Halland. I slutet av hednatiden omtalades detta kustland som fattigt och föga lockande för sjörövare. Men det fanns mycket ek- och bokskogar här, en källa till maritim rikedom: av ek sågades bordläggning och av bok gjordes master. Blekinge hörde på 800-talet ännu till Sverige och verkar ha varit ett smärre vikingaland eller rövarnäste, döm själva: ”De barbariska Blekingeborna voro fruktade sjörövare, samlade därigenom skatter och hade överflöd på fångar.” [s 62] Även Öland och Gotland ansågs höra till Svea rike.

Skåne skiljs från Småland av djupa skogar och bergkullar. Detta Småland är ett högland, en samling små länder såsom Möre, Finnveden, Tjust, Njudung, Ydre och Värend. Detta sistnämnda är landskapets mellersta och sydligaste del, omgivet av viltrika skogar och med fiskrika floder, ”fullt av bi och honung, prytt med fruktbara åkrar och ängar.” [s 63] Kalmar omtalas som Kalmar-näs på 1020-talet. Hundra år senare var Kalmar köpstad.

Om vi går till västkusten så tenderade sveakungarna att utsträcka Västergötland ända till Göta älvs mynning. Man behövde fritt utlopp för västliga sjöfärder. Norr om Göta älv rådde norske kungen, närmast över landskapet Bohuslän som förr hette Ranrike. Det kallades även Elfvarfylke, Alfhem och Viken, det sistnämnda av hävd sedd som stamort för vikingarna, ”ett hårt och trotsigt folk, som levde av sjön och stod i elakt rykte”. [s 64] – Vid Göta älvs utlopp i Västerhavet möttes de tre nordiska rikena, Sverige, Norge och Danmark. På Brännö eller Danaholmen, uppgifterna går isär, möttes de tre rikenas gränser. Uppströms älven vid Kongahäll (dagens Kungälv) eller vid Lödöse skedde många kungamöten: man möttes och diskuterade gemensamma frågor, medlade för att undvika krig och mäklade bröllop. Lödöse var även en plats för handel med korn, malt, vadmal, salt och sill. I det inre av Västergötland omtalades Falköping och Skara i tidiga källor; för sin handel torde dessa orter ha fått sina varor från Viken.

Västergötland är idag erkänt som ett lika om inte mer utvecklat medeltidsland än Uppland och Mälardalen. Vi har haft västgötaskolans diskussioner, vi har haft Guillous Arnromaner som skildrar landsdelens vitala liv, och Geijer noterar för sin del landskapets folkrikhet och dess politiska makt som ökade än mer när kristendomen kom. Västergötland kristnades före Uppland, och här kan man anmärka att bygdens alla kyrkor förutom den andliga innebörden även är tecken på världslig välmåga. - Vad gäller Guillous romaner så är de lite svaga stilmässigt, de "går knappt att läsa", men symboliskt spelar de roll: folk vill läsa om gamla tider och då kan Arnromaner duga som introduktion.

- - -

Jag har nyss talat om Västergötland, kärnland för Gotiska Klubben. Öster om Vättern har vi så det andra, mindre kända gotalandet: Östergötland. Det avgränsas i söder av Holaveds under hela medeltiden ogästvänliga, svårgenomträngliga skogsmarker. Kommunikation via havet var enklare. Östergötlands centrala del var redan då en fruktbar nejd säger Geijer. I nordöst fanns skogen ”Kolmörker” (Kolmirk, Myrkvidr), i Västgötalagen kallad det nu gängse Kolmården. I nordväst fanns även skogar och dessa övergick i Tiveden som nådde ända bort till Vänerns stränder. Tiveden avgränsar Närke från Västergötland. Skogarnas ödslighet på den här tiden sammanfattas väl i denna uppgift: ”Ännu år 1177 irrade konung Sverre i dess [= Tivedens] stora och okända ödemarker sex till sju dagar på en färd från Östergötland till Värmland, utan att träffa på någon tillflyktsort mot hunger och köld.” [s 67-68]

I det gamla, forntida, medeltida Sverige levde man antingen sunnanskogs eller nordanskogs. Skogsbältet utgjordes av Tiveden och Kolmården. Söder om dessa låg Götaland, norr därom var Svealand. Närke/Närike var för sin del Svealands sydvästra utmark, möjligen skådeplats för ynglingakungen Bröt-Anunds odlingar och sedermera död i ett av Snorre omtalat bergras. På basis av en not i Geijers text [s 70-71] kan sägas att detta antagligen skedde vid Himmelshed, möjligen i Högahed, en ås som går från från Tarsta till Svennevads socken. Skogen kallas lämpligt nog Bröten och Bröt-Anund sägs vara begraven under en viss sten söder om Svennevad. En annan omnämning av Närke från heden tid är att Sigurd Ring inför marschen söderut till Bråvalla slag tågade genom Örebro, då kallat Öresund, Eyarsund eller Eyarsundsbro.

En annan utmark var Södermanland, ett Sudermannaland sett från Uppland och möjligen koloniserat därifrån, på samma sätt som Västmanland var en västlig utmark av Uppland. Södermanland är förvisso en rik bygd idag men på hednatiden var det mest en skärgårdstrakt och vikingasäte enligt Geijer. Södermanland har en viktig forngermansk lämning vid Ramsundsberget mellan Jäders och Sundby socknar: Sigurdsristningen. Omsvept av tre drakslingor skildras här i stiliserade bilder Eddans Sigurdsaga med Sigurd, fosterfadern Regin, draken Fafne och hästen Grane och allt.

Vi befinner oss nu i det egentliga Svithiod. Det är alltså Svealand eller Svea rike, på 1500-talet av en sådan som Olaus Petri stavat ”Sverike”, med nuvarande ellision ”Sverige”. Det avgränsas i väster av Värmland, förr ett omstritt gränsland mellan Sverige och Norge. Olof Trätälja härskade här varefter hans ätt, Ynglingaätten, viker av just till Norge där den finner sin sista blomstring. Svelands kärnland är Uppland, förenat av de så kallade folklanden Tiundaland, Attundaland och Fjärdhundraland. Som förleden antyder hade Tiundaland tio härarden, Attundaland åtta och Fjärdhundraland (ursprungligen) fyra. – Geijer anser att ”de gamla underrättelserna” är ense om att det politiska Svithiod låg norr om Mälaren. Här fick Ynglingaätten sitt fäste, först i Sigtuna, sedan i Uppsala. Två andra gamla orter i Uppland var Tierp i Tiundaland samt handelsplatsen Birka på sin Mälarö. Stockholm fanns inte på denna tid, det grundades 1250. Dock omnämner Snorre Agnefit som lär ha legat på den ö som idag är Gamla Stan.

Till Uppland kunde enligt Geijer på hednatiden räknas ”allt land norr om Mälaren”, alltså även Västmanland och Dalarna. Dalarna kallades Järnbäraland vilket antyder bergsbruk. Enligt modern arkeologi har kopparbrytning påbörjats i Falun cirka 850. Det första dokumentet om gruvan är det så kallade bytesbrevet från 1288, där biskop Peter i Västerås bekräftar återköpet av en åttondel av ”Tiskasjöberg”, som var namnet på gruvan. En av hednatidens få påvisbara orter i dalbygden är Torsång, fordom Thorsangur.

Om Uppland alltså var ”allt land norr om Mälaren” torde dit även ha räknats Norrland. Om forntida norrlänningar skulle till tings fick de åka till Uppsala ting föreställer jag mig. Norrland koloniserades av svear, alltså är norrlänningar del av sveastammen.

Geijer visar oss att även i tidiga källor omtalas Norrlands ursprungsbefolkning, samer eller finnar. Man hade inte så noga reda på vad som skilde dessa två folk. Även Finlands inhemska namn, Suomi, är ju besläktat med ”same”. Ordet i sig lär betyda moras vilket är lika med kärr, träsk, myrmark. Det nordligaste Skandinavien kallades Finnmarken.

I nästa avsnitt ska jag ge lite kulturhistoriska notiser. Det ska handla om hednatidens folk, sociala liv och seder. Sedan fortsätter krönikan med högmedeltiden.

Relaterat
Sverige, del 6: kristendom och hedendom
Sverige, del 5: Ragnar Lodbrok
Stackars man
Heidenstam: Folke Filbyter
Svenskarna och deras hövdingar

Ångermanälven vid Sollefteå, sedd söderut. Fotot är taget på 1950-talet.

Vi har vår tid nu

2012-01-18T17:41:00.004+01:00

"Vi har vår tid nu, 1977" sjöng Magnus Uggla när det begav sig. Han tänkte sig väl att det skulle låta modernt att sjunga om innevarande år. Nu låter det gammaldags. Det har fått patina. Detsamma med MC5:s "1969". Hippt när det begav sig, idag historia. Är det då för historiskt, för gammalt? Ska man helt strunta i årtal? Leva här och nu?

Vi har i vart fall 2012 nu. Ett ödesår...! Sedan, när året är över, visar det sig kanske att det inte hänt så mycket. Vad vet man. Jag skrev i alla fall denna dikt om Drakens År, som ju 2012 är enligt den kinesiska kalendern. Förra året var Harens år, en tid av snabba skutt framåt. Nu, i Drakens År, är det "stora förändringar och förstörelse av det gamla" som gäller. Det känns tryggt. Jag menar, jag vill bara ha bort all materialism och sinnesslöhet, all stagnation och upprepning vi ser. Ta en titt på dagens kulturliv, känns det inte som en upprepning av 1988...? Thatcher är satan, böcker om anorexi och föräldrauppror är högsta mode, grälpottan Strindberg ska hyllas i parti och minut, vänstern är helgon och högern demoner, Sverige finns inte och den historiker som skildrar vikingatiden är suspekt. 90-talet såg ju för sin del vissa öppningar då det åter blev tillåtet att prata om Sverige och svenska traditioner och ge ut böcker av sådana som Clausewitz och Spengler. Man kunde sätta upp Wagneroperor utan att få nazistämpel. Humanvetenskaperna präglades av öppenhet och hermeneutik, politisk styrning var ute.

Men det var då det. 90-talets landvinningar har liksom utraderats. Åter är Jünger det kontroversiellaste som finns, åter ska alla böcker vara vänster och fina. Politiken har åter blivit religion: det kallas PK. Tvivelsjuka styr samtalet medan ett positivt och affirmativt omhuldande av traditioner misstänkliggörs. Själv vill jag tillbaka till traditionen, jag vill ha mer vurm och gestaltning. Kanske får vi det om "saker förändras" och "det rådande tillståndet förstörs". Det där som 2012 tycks lova.

Traditionalism är bra men det får inte bli för bekvämt och ombonat. En dos rigorism måste till, en känsla av hårda tag och die Gefühle, im Ernstfall zu stehen. Så vare sig det är 2012 eller inte så är det dags för en mer mångtonig litteratur i Sverige idag, en både djupare och mer bildad men samtidigt mer operativ litteratur. En hårdare, mer taktisk och strategisk variant av narrativ. Mer skog, mer b-linje, mer batgräns och a-plats. Mer Camouflage kort sagt.

Det behövs Camouflage. Det behövs en text som är ett förkroppsligande av Castanedas diktum: A man goes to knowledge as he goes to war: wide awake, with fear, with resepct, and with absolute determination of purpose. Camouflage ger sig ut i Zonen och når ett högre medvetandetillstånd. Han agerar intuitivt, han rör sig energifritt mot Gryningens Gryning. Och där, vid gryningen, sveper han in hela världen i sin grå soldatkappa och låter denna känna av kommisstygets sträva behag. Det är denna gestaltning jag vill ha, det är denna stilla glädje, det är denna positiva och affirmativa attityd jag vill ha. Att klarvaken betrakta landskapet och leva här och nu. Det kan knappast sägas vara den mentalitet som präglar dagens bestsellers och finkultur.

Klarvaken, ödmjuk och beslutsam. Det är vad som gäller. Det är sant det jag säger. Och detta krigssentiment har viss aktualitet. Det speglas i det Koreakrig jag erinrade om vid Kim Jong-Ils död. Det erinrar om SoldF och Kaninbibel, om strategiska inlägg igår, idag och imorgon.

- - -

Bilarna brusar på Storgatan. Snöflingor faller. Ångermanälven fryser till. Nattviken fryser till. Södra Sundet fryser till. I isen lever dock atomerna som vanligt. Det atomära livet spirar. Och presidentkampanjen går vidare i USA. Och snart är det samma historia i Finland: presidentval. Vad som detta år i övrigt har i sitt sköte vet jag inte. Jag ser ett och annat i min kristallkula, men dunkelt. Bortom all siarkonst gäller dock vad jag diktade 2008, rader på samma tema som Iron Maiden sjöng om 1983: "The truth of all prediction / is always in your hand" ("Die With Your Boots On"). Det gäller alltså att ta viljekontroll över sitt tankeliv och leva i balans, i harmoni med tillvaron. Sedan kan inga skräckvisioner nå dig. Har man drivit ut Leviatan ur sitt sinne är man suverän. Eller som Jünger sa i "Linjen":

Det egna bröstet: det är... öken- och ruinvärldens centrum. Här finns hålan där demonerna flockas. Här befinner sig varje människa, oberoende av klass och ställning, i direkt och suverän kamp, och med hennes seger förändrar sig världen. Om hon är den starkare drar sig intet tillbaka. Skatterna, som låg översköljda, lämnar det kvar i strandlinjen. De kommer att uppväga offren.

Relaterat
Krigssentiment: sand, grus och pinnmo
Koreakriget
Dikt
Camouflage
Strategiska inlägg

Sverige, del 8: Torgny Lagman

2012-01-18T06:32:00.009+01:00

Håkan Juholt är en svensk politiker. En storman. Hade han levat för tusen år sedan hade han väl varit kung. Eller snarare hade Fredrik Reinfeldt varit det. Han hade åkt land och rike runt och pekat med handen och sagt åt allmogen: gör si och så, lyd! Men det kan han inte göra, varken då eller nu. Sverige har nämligen ETT FOLKSTYRE. Regering och riksdag styr riket ihop. Denna tradition går tillbaka till hednatiden, till tidig medeltid. Urtypen för det svenska folkstyret, den som förkroppsligar svensk allmoge som säger ifrån när makten missbrukas, är Torgny Lagman. Härmed något om honom. dn svd

Jag har i denna svenska krönika berättat om urtiden, om Sveriges 500-tal och utvecklingen därefter. Jag har visat på ett legendariskt Sverige med dunkla kungar och små förhållanden. Så har utvecklingen gått sakta framåt, sjöfarten har utvecklats med vikingafärder och de tre nordiska rikena har blivit en gemensam politisk spelplan. Igår skildrade jag en svensk händelse, slaget vid Fyrisvall som ska ha stått år 983. Nu är vi i skiftet 900-1000-tal. Olof Skötkonung var då kung i Sverige. Denne kungs tillträde berättade jag om här. Härmed ytterligare något om hans bana och utvecklingen fram till år 1060.

Olof Skötkonung och danske kungen Sven Tveskägg var hegemoner över Norge. Där kom nu en ättling till en utdöd gren av en norsk kungaätt, Olav Haraldsson, till makten. Olof ska ha velat gjuta olja på vågorna genom att ge Olav sin dotter Ingegärd i gifte. Sedan ändrade sig svensken och erbjöd norrmannen sin dotter Astrid istället. Detta accepterades trots att Astrid var en frillodotter, hennes mor var från början en trälinna och krigsfånge. Enligt Snorre ska dock giftermålet ha skett utan den svenske kungens vetskap. Till detta knyter Snorre traditionen om ett uppträde mellan Olov Skötkonung och Lagman Torgny på ett ting i Uppland. Lagmännen, säger Geijer, uppstod som en folklig reaktion mot herremakten. Man kan i alla fall konstatera att det fanns ett visst folkvälde på denna tid. Även kungarna var ju valda, vanligtvis ur den regerande ätten; valet i sig var en formalitet men processen fanns där, något envälde eller någon absolut kungamakt fanns inte. Därtill hade landskapen lokal självstyrelse. Denna förkroppsligades så i lagmannen. Han fick en vida större roll hos oss än i något annat germanskt land säger Odhner:

Lagmannen valdes bland de förnämsta bönderna, men ämbetet övergick ej sällan från far till son. Honom ålåg att sammanfatta lagbuden i lätt hågkomna ord; det skedde därför ej sällan i ett slags versifierad form med användning av det fornnordiska bokstavsrimmet. Han skulle i främsta rummet upplysa om vad lagen innebar i tvistiga fall; det kallades att ”skilja lag”. Han hade slutligen att föredraga lagen på landstinget, en församling av landskapets vapenföra bönder. De närvarande kunde lätt lära sig de enkla lagbuden och sedan i hembygden sprida lagkunskapen. Lagmännen åtnjöt århundraden igenom ett utomordentligt anseende och utövade ett stort inflytande inom landskapen, Ända från hednatiden är namnen bevarade på ett par lagmän, Lum i Västergötland och Vig den vise i Uppland.” [Odhner s 24]

Odhner nämner Snorres scen med kungen och Torgny Lagman men är skeptisk till innehållet: talet torde vara uppdiktat och om anledningen till tvisten mellan kungen och folket kan inget sägas med visshet, anser han. Nog fanns det frihet för Snorre att dikta och lägga till men scenen ifråga är intressant, den visar på den mentalitet som rådde. Det fanns ett inslag av folkstyre i det hedentida Sveariket. Det har alltid funnits ett folkligt motstånd mot maktmissbruk i Sverige. Torgny Lagman-scenen har denna bakgrund: Olof Skötkonung har kallat till ting i Uppsala 1018. Han vill ha krig mot Norge, det västliga grannlandet ska erövras. Närvarande norska sändebud tystas. Men då begär lagmannen i Tiundaland, Torgny ordet:

Annorlunda är nu sveakungens skaplynne än vad som förr varit. Min farfar Torgny mindes Uppsalakungen Erik Emundsson och berättade om honom att medan han var i sin vapenföraste ålder, då hade han var sommar ledung ute och drog till olika länder och lade under sig Finland och Kirjaland, Estland och Kurland och österlanden vida omkring. Ännu kan man se de jordvallsborgar och andra stora befästningsverk han uppförde, men han var dock inte så hög att han vägrade lyssna till män som hade plikt att tala till honom. Min fader Torgny var länge samman med konung Björn och kände allt om hans seder. I Björns tid stod hans välde med mycken styrka, som ingalunda mattades av, men han var ändå lätt att umgås med för sina vänner. Själv minns jag konung Erik Segersäll och var samman med honom i mången härfärd. Han ökade svearnas välde och värjde det med hårda tag, och det var oss alltid gott att komma i råd och tal med honom. Men denne konung som nu är låter ingen man drista sig att säga honom annat än enbart det han själv vill höra, och därom gör han sig all flit, men sina skatteländer låter han gå sig ur händerna för ohågas och duglöshets skull. Han strävar efter att kuva Norges rike under sig, som ingen sveakung hittills gapat efter, och det ger mången man oro. Nu är det vår vilja, vi bönder, att du gör fred med Norges konung Olav Digre, och gifter honom med din dotter Ingigerd. Om du sedan vill vinna tillbaka under ditt välde de riken dina fränder och förfäder haft i österled, så vill vi alla följa dig till det verket. Men vill du inte rätta dig efter vad vi säger, då tänker vi anfalla dig och dräpa dig och inte tåla vare sig ofred eller lagbrott. Så gjorde våra fäder före oss, när de stöpte fem kungar i en källa på Mula ting, då de dessförinnan varit sprickfulla av övermod som nu du mot oss. Säg oss nu brått vad väg du väljer.” [Ohlmarks s 118-119]

Efter detta anlägger kung Olof ett mildare tonfall. Han blir konciliant och säger att han skulle låta allt vara som bönderna önskade. Så hade ju alltid svearnas kungar brukat göra, framhåller han, att de följt böndernas råd när dessa var av samstämmig vilja. Då tystnade böndernas klagan. Krigståget till Norge inställdes och äktenskap mäklades mellan Olofs dotter Ingigerd och Olav Digre, alltså Olav Haraldsson.

Denna scen har betydelse för svensk historia. Den visar på en mentalitet som är grunden för det svenska folkstyret: kungen och folket styr riket gemensamt, alltså modernt uttryckt, exekutivmakten måste ha något slags stöd från riksdagen. Det måste finnas en möjlighet till återkoppling, styret får inte vara enkelriktat.

De sista åren hade Olof en medregent i sin son Jakob; detta var hans kristna namn men han hade också det hedniska binamnet Anund. Anund Jakob efterträdde fadern som ensam regent och sveakonung 1022. Olav Haraldssons öde är för sin del intressant för Nordens kultur. Han började möta svårigheter i sitt rike, det togs av danske kungen Knut. Olav flydde till sin frus släktingar i Ryssland. Snart kunde han gå till motoffensiv; han tog Gotland, han drog till Sverige och han marscherade över Jämtland mot Tröndabygden. I slaget vid Stiklastad 1030 mötte han den norska bondehären. Han kämpade tappert mot övermakten men stupade. Och efter hans död vände stämningen mot honom; ”fiendskapen förvandlades till beundran, rykten spred sig om järtecken, skedda vid hans lik, och det blev en allmän tro, att han var en helig man. Det dröjde ej länge, innan han allmänt dyrkades såsom Helge Olav, Norges skyddshelgon.” [Odhner s 19] Man kan tillägga att Olav blev hela Nordens skyddshelgon, dyrkad även i Sverige som sankt Olof. 1035 förjagade norrmännen danskarna och tog Olavs son Magnus som kung.

Vad gäller Sverige så förde Anund Jakob en fredlig och händelsefattig regering. Han avled omkring 1050 utan söner och efterträddes av sin broder Emund Gamle. Han är ihågkommen endast för att han avträdde det sedan gammalt svenska landskapet Blekinge till Danmark. När Emund dog utslocknade vikingatidens kungaätt i Sverige. I Danmark skedde detsamma med Knut den stores son Hårdeknuts död 1042; kung blev nu Sven Estridsson, en systerson till Knut. Svens efternamn är alltså ett matronymikon, han är Astrids/Estrids son eftersom hennes stammande från Knut gör anknytningen kunglig. Men med den ”okände fadern” av en annan ätt räknas det alltså som en ny ätt. Sådan är den patrilineära logiken. I Norge blev Olav den heliges halvbroder Harald Sigurdsson kung 1047 varmed en ny kungaätt sägs ha uppstått även där.

Vid mitten av 1000-talet började de tre nordiska rikena skilja sig mer markant från varandra. I urtiden talade alla nordiska; nu blev dialekterna mer särpräglade, vi fick norska, danska och svenska med varianter. Halland, Blekinge och Skåne drogs till Danmark som hade lätt åtkomlighet till dessa över vattnet medan stora skogar skilde dessa provinser från de svenska Småland och Västergötland. Norge styrde över Viken, det vill säga Bohuslän, Oslofjorden och den västra kustremsan mot Arendal och Kristiansand. Sveriges enda port västerut var en smal landremsa vid Göta älvs mynning.

I nästa avsnitt lämnar vi de politiska intrigerna till förmån för geografin. Jag ska berätta om Sveriges tidigmedeltida landskap från söder till norr. Det blir en bakgrundsartikel, en systematisk redogörelse för orter, platser och, inte minst, skogar. Då som nu präglas ju Sverige av gränsmarker som alltid tenderar att vara skogar: Tiveden, Kolmården, Finnveden, Ödmården och så vidare.

Åke Ohlmarks: Vikingahistorier. Klassikerförlaget 1995

Relaterat
Sverige, del 7: slaget vid Fyrisvall
Sverige, del 6: religionens roll
Sverige, del 5: Ragnar Lodbrok
Bortom Drakens År
Strid

På Facebook fann jag bilden jag letat efter, Axel Törnemans Torgny Lagman-målning i Riksdagens andrakammare. Tack för det. Kung Olof står i hjälm till vänster, Torgny sitter ner till höger.

Sverige, del 7: slaget vid Fyrisvall

2012-01-17T06:44:00.011+01:00

Detta inlägg handlar om Sverige. Det gamla Sverige. I dagens tidningar står det om det moderna Sverige. Förläggaren Anna Vogel skriver till exempel att dagens utlåningssystem för e-böcker är horribelt. Man begränsar och fördyrar bokläsandet istället för att utnyttja e-bokens möjligheter. Jag håller helt med. Jag är en svensk författare verkandes i Sverige och mina e-böcker är gratis. I inlägget nedan berättar jag mer om detta Sverige, det där som man inte får lära sig i skolan. Jag menar, dagens svenska skola, med eller utan Proffice-personal, kanske förmedlar en och annan faktabit till eleverna, men förnekelsen torde aldrig vara långt bort. Man förnekar den svenska särarten, den svenska stilen, det omistligt svenska. Detta må vara en detalj men det är en viktig detalj. När jag å min sida berättar om svensk historia finns stoltheten där immanent, jag ber inte om ursäkt för det traditionellt svenska så som moderna historiker gör. Det är en viktig, avgörande skillnad.

Senast berättade jag om kristendomens ankomst till Sverige. Det gällde Ansgars verksamhet på 800-talet. Sedan avstannade omvändelsearbetet. Den så kallade vikingatiden kom. En sista kraftyttring av folkvandringstyp emanerade från Norden; krigiska expeditioner erövrade länder i öst och väst men assimilerades med tiden. Här nedan ska det handla om den inre utvecklingen i Sverige under denna tid. Det hela får ett slags kulmen eller brännpunkt i slaget på Fyrisvall. Om detta förekommit i sinnevärlden må diskuteras men att bara ignorera denna händelse tenderar åt nihilism. Därför ska jag återge vad traditionen förmäler om detta slag och anknutna händelser.

Vi befinner oss i mitten av 800-talet. Vid denna tid förenade Gorm den gamle Danmarks landskap under sin spira. I Sverige härskade Erik Emundsson över svear och göter. Ynglingaätten hade för sin del levt vidare i Norge och nu kom dess föregivne ättling Harald Hårfagre till makten och krossade eller jagade ivåg småkungar och fylkesdrottar. Han blev kung över allt Norge och orsakade en emigrationsvåg till bland annat Island och därifrån vidare till Grönland och Nordamerika. Gånge-Rolf som antagligen var norrman tog Normandie. Britannien, Irland och Orkney- och Shetlandsöarna koloniserades av djärva äventyrare. Vårt eget Norrland ska även ha fått nya kolonister vid denna tid, om från Norge eller Sverige eller bådadera är svårt att avgöra för Geijer är dunkel på den punkten.

Snorre ägnar en del sidor åt Sverige i sin norska historia från denna tid. Erik Emundsson ska ha krigat med Harald Hårfagre om Värmland, en klassisk buffertzon mellan de båda rikena nu och lång tid framöver. Erik avled enligt Snorre sedan Harald varit kung över Norge i tio år, vilket får Geijer att ange Eriks död till 885.

Sedan styrde Björn den gamle, en kung som verkar fått rykte om sig som ”den gode kungen, den på vars tid allt var bra”. Han styrde visst i 50 år, alltså till 935. Hans söner hette Erik och Olof och ska ha styrt riket gemensamt tills Olof dog. Denne efterlämnade sonen Styrbjörn Starke. Erik var nu ensam regent men brorsonen var till problem:

När Styrbjörn var tolv år gammal, ville han ej mera gå till sin farbroders bord, utan satte sig på sin faders hög till tecken att han utfordrade sin arvsrätt. Erik lovade då att han vid 16 års ålder skulle få tillträda den del av riket som tillkom honom; emellertid, då han ej upphörde att stifta oro, fick han sextio skepp och manskap, att därmed försöka sig i härnad. [Geijer s 126]

Styrbjörn for omkring och rövade och härjade och tog slutligen ön Wollin vid den pommerska kusten. Ruiner av vikingaborgen, Jomsborg, finns att se där än idag. Jumne som ön kallades blev en stadsstat, en sjörövarstat av klassiskt snitt ungefär som Monte Carlo eller västindiska rövarstater på 1600-talet. Jumnes saga slutade 1083 då borgen förstördes i ett danskt anfall. Åter till Styrbjörn; med hjälp av danske kungen Harald Gormsson drog Styrbjörn omsider till Sverige för att ta hela riket. På vägen övergavs han av dansken men Styrbjörn tågade med sina egna män mot Uppsala sedan han bränt skeppen vid Flottsund.

Man tågade mot Uppsala. Vid Fyrisvall stod så ett tredagarsslag. Om vi ser till forntidens operativa taktik så fanns det ingen, inte i bemärkelsen högre fältherrekonst. Hade man väl ställt upp här mot här så förekom inte mycket till stridsledning, det hela var mer ett slags massduell. Nog var de gamla nordborna sluga, nog kunde de tänka ut en och annan krigslist, men standardförfarande i fältslag var nog att ställa upp ansikte mot ansikte och puckla på varandra. Finesser som flankangrepp, reserver, spaning och förföljning var okända begrepp.

Slaget utkämpades. Kung Erik vann och fick tillnamnet Segersäll. Han hade gett sig åt Oden, ungefär som ett romerskt dedicatio. Man lägger avgörandet i gudens hand. Styrbjörn och merparten av hans mannar stupade. Slaget ska ha stått 983. En viss Thorvard Hjaltesson steg fram och kvad ett kväde om slaget och fick för det en guldring av kungen, inget litet fingergull utan en bred armring. ”Det anmärktes, att han [Thorvard] varken kvädit förr eller senare; men de tvenne i konungens och härens närvaro då framsagda stroferna ha blivit bibehållna till våra dagar.” [Geijer s 127]

- - -

Harald Gormsson kallades även Harald Blåtand. Han var Danmarks förste kristne konung. Eftersom han haft del i angreppet mot Sverige så lanserade Erik Segersäll nu en straffexpedition mot denne; Erik jagade Haralds son Sven Tveskägg ur Danmark. Erik styrde sedan över Danmark och Sverige till sin död. Med Sigrid Storråda fick Erik sonen Olof. Han ”bars i skötet då han hyllades”, alltså kallas han Skötkonung. Så brukar hans namn förklaras. Enligt andra ska namnet uttydas som Skottkonung, det vill säga Skattekonung. Olof blev i vart fall Sveriges förste kristne konung; han döptes enligt traditionen vid Husaby källa i Västergötland år 1008. Efter Olof kom återfall i hedendom med Inge den äldre men efter det rådde kristendomen enväldigt – tills idag, då hedendom åter får finnas. Att människooffren och det överdrivna djuroffrandet försvann var antagligen bra.

Det var antagligen bra. Men dagens hedendom ser jag positivt på. Den som räds hedniskt barbari är för sin del fel ute. Må den forna seden blomstra; ju mer andlighet desto bättre. Jag menar: religiositet är inget nollsummespel där kristendomens vinst är hedendomens förlust och vice versa. De båda kan berika varandra såsom olika religionsbruk inom hinduismens ram berikar varandra. Vi har idag en andlig nöd där många sägs tro på ”något”, men de finner inte utlopp för detta något sedan de avvisat ateism och kristendom. Då kan hedendom, asatro och vanatro ge dem ingång till andligheten.

- - -

Olof Skötkonung var alltså svensk kung i slutet av 900-talet och början av 1000-talet. Detta är belagt och styrkt; det medges till och med av den mest tvivelsjuke traditionshatare. Olof ingick förlikning med Sven Tveskägg som återfick sitt danska rike. Sedan förenade man sig mot Norge som nu fått en stridbar viking och kristen stridsman till hövding: Olav Tryggvasson. Efter en uppväxt i en nordisk koloni i Ryssland levde han som viking och sjökonung. I strid mot Håkon Jarl vann hann Norge och lät med hård hand införa kristendomen.

Olav Tryggvasson råkade snart i krig med kungarna av Sverige och Danmark. Enligt Snorre gick det till som så att Olav friade till Olof Skötkonungs moder Sigrid Storråda som inte sa nej därtill. Men när han uppmanade henne att låta döpa sig vägrade hon. Då blev Olav vred, slog henne i ansiktet med sin handske och sa:

- Varför skulle jag gifta mig med dig, din hundhedning?

- Detta månde bli din bane, svarade Sigrid. Hon gifte sig strax med Sven Tveskägg. Med honom ordnade hon ett förbund mot Olav med sin son Olof Skötkonung, med bistånd av den döde Håkon Jarls båda söner Erik och Sven. De sammansvurna la sig i bakhåll från Olav när denne återvände från en färd till ”Venden”, antagligen Tyskland; anfallet skedde vid ön Svolder som torde vara en ö eller ett sund nära Rügen. Andra säger att slaget stod i Öresund.

Det blev ett slag till sjöss, en drabbning mellan vikingaflottor och långskepp. Man stred med pilbågar på avstånd och blankvapen på nära håll; skeppen la sig intill varandra och krigarna drabbade samman. Olav försvarade sig tappert på sitt regalskepp Ormen Långe, men när däcket var fullt av fiender lopp han i havet med rustning och allt och försvann. Legender om hans mirakulösa överlevnad fortsatte dock att berättas.

Detta slag stod kring år 1000. Norge delades mellan danakungen och sveakungen men de lät stora delar av landet styras av Erik och Sven som lydregenter.

I nästa avsnitt ska jag berätta om Torgny Lagman. Han är urbilden för det svenska folkstyret.

Relaterat
Sverige, del 6: kristendom och hedendom
Sverige, del 5: Ragnar Lodbrok
Gratis e-böcker
Heidenstam: Folke Filbyter
Svenskarna och deras hövdingar

Mårten Eskil Winge: "Efter slaget vid Fyrisvall", 1888

Camouflage: utbrytningen

2012-01-16T06:54:00.009+01:00

Sverige krigar i Afghanistan. Våra infanteriförband bedriver väpnad strid i detta land. Själv bedriver jag väpnad strid i virtuell form i kriget Gondavien-Mirotanien. Det är samma sak: det är kolonn och linje, eld och rörelse, anda och disciplin. Det hela har jag skildrat i min roman "Camouflage". Pdf för fri nerladdning finner du här.

Sedan ett år krigar den gondaviska armén i Mirotanien. Nu har man inringats och måste bryta sig ut. Det har gått hyfsat. Men Camouflage' pluton, en skyttepluton i en av gondaviens stridsgrupper, har skilts från de övriga. Man måste ta sig norrut på egen hand, nå egna linjer via en marsch genom fiendeland. Man är en amöba på drift genom landskapet, en rörlig igelkottsställning på väg hem. En vacker dag vaknar plutonchefen Camouflage i ett vassbestånd. Ännu en dag i marschen genom fiendeland förestår:

Han låg och sov i vassen. Det var ett vassbestånd på torr mark, vass intill en liten å, knappt mer än en bäck. Det var hög vass, höga stänglar som gav bra med skugga. Camouflage låg och sov i vassen, låg där och sussade, tog en tupplur.

Grycks kom och väckte honom, ryckte honom i rockärmen; fänriken hajade till och grep efter sin pistol, men han lugnade sig då han såg vem det var, hans ordonnans. Det var utbrytningens tredje dag och man var trötta av allt marscherande och av att hela tiden vara på helspänn, av att spana efter fientliga enheter, men man närmade sig den egna fronten.

Camouflage reste sig, borstade skräp från uniformen, kisade mot solen, gäspade och sträckte på sig. Det luktade surt i markerna, rötmånad med ruttnande blommor och blad.

Man hade som sagt slagit sig ur inringningen tillsammans med kompaniet, detta i sin tur ihop med bataljonen, om än kompaniets utbrytning i sig skedde enskilt. Sedan, efter att man med kompaniet slagit sig igenom hela kordongen och var ute i ingenmansland, med raka vägen hem till egna förband, hade Camouflage’ pluton avskilts från kompaniet, tappat sambandet. Så man fortsatte den återstående dryga milen hem som enskild pluton på marsch genom ödemarken.

Man marscherar norrut, hem till egna linjer. Man är gondaviska armén, även känd som Den Stora Armén. Kriget började med att man erövrade nästan hela Mirotanien, nådde dess södra kust. Men då lanserade Mirotanien en motoffensiv med reserver den haft redo på en öfästning. Man måste lämna kusten och staden Neftalian som varit ett huvudmål med operationen, att ta en hamn för flottexpeditioner mot Söderns Paradis. Gondavien är nämligen en landbunden stat, den behöver hamnar för sin existens. Det södra grannlandet Mirotanien har dylika hamnar.

Man retirerar:

Generellt var det så för Den Stora Armén att man retirerade denna tid, drog sig norrut, avlägsnade sig än mer från kusten och hamnstaden Neftalian vid vilken så många drömmar förknippats: "ner till varma vatten, bort till Söderns Paradis" var nu ett minne blott. Men just detta gjorde inte Camouflage så mycket, han var nöjd att bara vara tillbaks i leden. Han fick åter sitt lystmäte av den drog som hette striden, av sin anima kriget.

Grycks hade väckt sin plutonchef och nu sa denne:

”Jag drömde så underligt, drömde att vi skulle sättas in, hela kompaniet.”

”Jaså?” sa Grycks.

”Ja”, sa fänriken. ”Det kokade och rykte vid horisonten; attackplan flög över himlen, dånade och hade sig, sköt raketer. Stridsvagnar mullrade på tomgång, stod på rad. Ett genombrott hade skapats och vårt kompani skulle fullfölja genombrottet – så vi hoppade upp på bakpansaren och for iväg över en slätt, strålande himmel, jetplansbuller.”

”Gamla drömmar”, sa Grycks med tonfallet hos en veteran, han hade förvisso härdats av utbrytningen denne nykomling. Han började gå från platsen och ledde vägen upp till en banvall, ett järnvägsspår genom lövskogen. Här stod manskapet, knappa tjoget man med slitna uniformer, trasig utrustning och trasiga själar. Det var vapnen i remmen gevär, magasinsväskor, kulsprutor, vattenflaskor och trötta blickar, här och där ett leende. På en ihopsnickrad bår låg en soldat, medvetslös. De två andra sårade man burit på hade avlidit av sina blessyrer.

”Jag kommer att tänka på en målning”, sa Camouflage apropå ingenting, lite lagom tankspritt: "General, detta är allt som återstår av mitt regemente... En officer med två sårade soldater, han anmäler sig inför en general till häst, de står på en lerig väg, på en öde slätt under en mulen himmel.”

Alla lyssnade men ingen sa något – och vad skulle de säga, Camouflage bara tänkte högt. Han sa:

”General, detta är allt som återstår av kompaniet: bandlåda, jeepdunk, segeldukstält. Lindelöv, lindelöv susa.”

Pladder av en granatskadad? Camouflage insåg hur som helst att han svamlade så han fann sig och sa åt soldat Visio att ta täten. Framåt marsch beordrades, båren plockades upp och styrkan började gå: som spejare Visio, därefter resten av kolonnen med Hokums grupp, Marfs ksp-gäng, så Yrkos gäng och så Camouflage med Grycks i kön. Soldatesken gick iväg längs banvallen, genom lövskogen, under en blå himmel och med rötmånadslukt i markerna.

Man går iväg, marscherar norrut:

Männen knallade iväg längs banvallen, traskade på genom ingenmansland. Deras plan var att undvika trubbel, hoppas på det bästa och sjunga en glad melodi. Man förflyttade sig som rörlig igelkottsställning; man var en väpnad amöba på drift i landskapet, en vandrande kittel som kringgick hindren så gott den kunde, rörde sig genom landskapet med ödlelik säkerhet. På ett ställe höll man dock på att inringas, det var i en skog och man hamnade i närstrid varunder Camouflage fick ett sår i pannan av en kniv. Det blödde väldeliga men det gör det alltid i ansiktssår utan att det hela behöver vara så allvarligt; värre är det om man såras i vitala organ som buken, bröstet, hjärtat och underlivet. Vid aktuellt tillfälle drog Camouflage hur som helst sin egen kniv och dödade sin vedersakare.

Hans sergeant, Yrko, redde samtidigt upp situationen genom att finta mot ett skogsbryn så att man kunde slinka ut genom ett annat. Väl ute tog Camouflage fram ett första förband, förband sig själv så gott det gick och sökte samband med resten av styrkan. Den förste av de egna som fick syn på honom sa: "Du ser för djävlig ut"; det gjorde han nog, blod i hela ansiktet. "Tack så inni helvete för det" sa Camouflage och gav honom en magsopare: "Det ska lära dig att skymfa dina befäl!"

Detta är ett utdrag ur romanen. Det finns att läsa på sidan 51-53 i pdf:en.Hela romanen finns alltså att ladda ner gratis. Det är det många som gjort. Häromdagen sa till exempel en läsare som kommentar till detta inlägg: "Har også såvidt sett på Camouflage, og denne teksten gir umiddelbare assosiasjoner til Cervantes. Kampen mot det store alltmer unevnelige trollet..."

Relaterat
Bakgrunden till Camouflage
Pdf:en direkt
Bibliografi
Kaninbibeln
Det röda massanfallet

Bild: André Franquin

Sverige, del 6: hedendom och kristendom

2012-01-15T11:37:00.009+01:00

Det svenska försvaret debatteras i Sälen på konferensen Folk och Försvar. Normalt brukar jag ha en del att säga om försvarsfrågor av det handfastare slaget. Idag bloggar jag däremot om Sveriges ANDLIGA försvar och hur detta började omformas på 800-talet. Den läsare som klickat sig hit från SvD:s Folk och Försvar-artikel får i så fall bereda sig på ett inlägg som är rejält OT. Dock länkar jag bara till svenska nyheter till denna min svenska historik så klaga inte. Hittar jag då några fler svenska nyheter idag? Jo, DN skriver om Astrid Lindgren. Nu har man hittat en amerikansk influens i hennes texter. Jaha. Men Lindgren är och förblir en traditionalist med det svenska som stilyttring. Kristen var hon nog inte, inte i trängre bemärkelse. Kanske hedning? Här blir det kristet och hedniskt i alla fall. dn

Det handlar om Sverige. Ni ser det i rubriken. "Sverige, del 6" står det. Några tidigare asvnitt i denna svenska krönika ser ni här, som del 1, del 2, och del 4. Länkar till del 5 och del 3 finner ni längst ner i detta inlägg.

Det handlar om Sverige och vi befinner oss i tidig medeltid. Nu kommer vi till det första kristna skedet. Jag kan ärligt säga att jag stödjer kristendomen som frälsningsväg. Men jag medger att det vi kallar kristnandet av Sverige var onödigt blodigt och fantasilöst. Det var onödigt kategoriskt: allt, precis allt i andlig väg som funnits förut skulle utrotas och ersättas med Det Nya. Dock utrotades inte hedendomen, vi ser ju idag på 2000-talet hur många svenskar officiellt kallar sig hedningar. Detta gläder mig enormt. Som kristen är jag nämligen inte monoteist, jag är henoteist: jag dyrkar en gud men erkänner parallellt existensen av andra gudar, inklusive asagudarna. Dylik modell har man haft i hinduismen sedan urtider; de numinösa Shiva och Kâli existerar parallellt med med blidare gudar som Vishnu och Krishna, ja med den mest subtila form av spekulation som ser individualsjälen Atman som delaktig i allsjälen Brahman. Konceptet som medger denna pluralism inom en esoterisk ram tänktes ut av filosofen Shankara på 800-talet e Kr. En dylik modell förespråkar jag härmed för Sverige: hednatro med Oden, Balder och Idun med flera får existera parallellt med kristen tro och andra former av tro, beredda på fredlig samexistens. Så skapar man ett civiliserat samhälle, redo för en ny fas efter den sinnesslöa nihilsim och materialism och betoning på En Enda Tro som rått i tusen år.

Jag motsätter mig alltså det våldsamma kristnandet. Dock anser jag att kristendomen i stort varit bra för Sverige. Detaljerna i kristnandet förbigår jag. Låt säga: Sverige blev omsider kristet, vi fick kyrkor och kloster, vi fick ett kulturliv präglat av evangelierna och Bibeln, om än mycket ytligt förstådda. Men detta var realiteten. Ni kommer inte att få se mig gräma mig över vad som kunde ha varit. Vi fick kristendom, vi fick en viss mildring av sederna. Träldom blev oacceptabelt med ett Sverige som omsider avskaffade det, som ett av det sista länderna i Europa. Dock kvarlevde livegenskap i öst och väst bra länge, som i Danmark (vornedskabet) och Östeuropa. Den svenske bonden blev aldrig livegen och det kan vi vara stolta över. Den svenske odalmannen stod emot förslavningstenderna som fanns i övriga Europa, även om det var nära på 1600-talet att livegenskap infördes även här: ”Vi hava hört att i andra länder är bonden träl, och vi befara att detsamma ska övergå oss” knotade bönderna på en riksdag.

Men åter till Sveriges 800-tal. En intressant episod finns om kristendomens allra första tid. Den rör munken Ansgar som blev Sveriges apostel. Att börja med verkade han i Tyskland. På 820-talet gav så kejsaren order om att Sverige skulle få del av kristendomen eftersom sändebud från vårt land lär ha önskat det. Munken Ansgar, verksam i Tyskland, kom hit hösten 829. I Birka mottogs han vänligt av kung Björn. Rådsherren Hergeir ”blev en ivrig kristen och lät bygga den första kyrkan”. Efter något år for Ansgar hem och en efterträdare som sändes ut blev fördriven. Hedendomen kom tillbaka. Men Ansgar återvände 853. Kungen hette nu Olof. Ansgar vann dennes ynnest. Man skulle dra frågan om kristendomens införande till tings, folkomrösta, ”ty sådan är dess sed, säger Ansgarii historieskrivare och lärjunge, som på denna resa var honom följaktig, att allmänna ärenden mer bero på folkets enhälliga vilja än på konungens makt.” Det säger något om den urgermanska friheten. Och vidare: ”På tinget beslöts, att man genom den heliga lottdragningen (ett slags orakel, som Tacitus redan omtalar) skulle rådfråga de gamla gudarna om den nya läran. Svaret skall hava utfallit till fördel för de kristna lärarnas begäran...” [Geijer s 121-122]

Sedan en liknande lottdragning hållit hos göterna beslöt man att anta kristendomen. Asagudarna rådfrågades och sa ja. Kristendomen infördes alltså med de hedniska gudarnas samtycke...! Efter detta gjorde dock omvändelsearbetet en paus. Det kontinentala Europa måste värja sig mot den germanska offensiv som vikingatågen innebar.

Om vikingatiden berättade jag här. Om den inre nordiska utvecklingen under samma tid ska jag berätta i nästa avsnitt.

Relaterat
Kristendomen är basen för en ny världsreligion
Sverige, del 1: svioner är svear
Sverige, del 3: Rolf Krakes saga
Sverige, del 5: Ragnar Lodbrok
Bhagavad-gîtâ

Bild: Birka

Sverige, del 5: Ragnar Lodbrok

2012-01-14T14:24:00.010+01:00

Jag nås idag av den kärnsvenska nyheten om vart de Saabanställda ska ta vägen: kanske till oljeindustrin. Det var ju synd att Saab las ner, en ärevördig svensk produkt som jag är stolt över, lika stolt som jag är över vikingatidens svenska bedrifter som jag berör nedan.

Jag har nu berättat om det gamla Sverige i några avsnitt (del 1, del 2, del 3 och del 4). Framöver har jag vissa planer på att berätta om kristnandet, om slaget vid Fyrisvall, om Torgny Lagman samt litegrann om hur Sverige såg ut under tidig medeltid med sina landskap, seder och bruk. Om allt går i lås blir det sedan hög- och senmedeltid med Birger Jarl, Magnus Eriksson och Kalmarunionen. Och sedan får vi se: jag har viss kännedom om Gustav Vasa och hans söner, stormaktstiden, frihetstiden och vad som hände sedan. Jag har koll på hela Sverige historia mer eller mindre. Det gäller bara att ge det en vinkel, en positiv gestaltning, fri från nihilismer som att Sverige inte existerar, att all traditionell svensk historia uppfanns på 1800-talet osv. Bort det; Sverige existerar. Denna text betraktar "Sverige" som en sedvanerättslig realitet. Jag skildrar Sverige ur traditionell men rimligt kritisk synvinkel.

I förra avsnittet berättade jag om det svensk-danska rike som enligt legenderna existerade på 700-talet. Det styrdes efter Bråvalla slag av denna drabbnings segerherre, Sigurd Ring.

Om Sigurd Rings hädanfärd vet jag inget. Men kungadömet ärvdes i vart fall av sonen Ragnar, som brukar kallas Lodbrok. Iförd ett slags ludna underkläder stred han en gång mot en orm. Av detta ska han ha fått tillnamnet Lodbrok. Genom segern över ormen vann han Thora, dotter av Herraud, jarl (av vissa kallad konung) över Götaland.

När Thora dog beslutade sig Ragnar för ”att aldrig mer äga en kvinna”, alltså vad en kristen skulle kalla celibat. Han tillsätter män som ska hjälpa hans söner att styra riket och drar själv ut i viking, det äventyrliga sjörövarliv han en gång levat. Så en dag möter han Kraka. Han har lagt till vid Spangarhed i Norge och får se denna undersköna kvinna som levde med sina fosterföräldrar. Hennes hår, skinande som spunnet guld, räcker ner till fötterna. Han friar till henne, fosterföräldrarna säger ja och Kraka blir hans maka. De får fyra söner.

Ragnar ger sig omsider av och besöker kung Östen i Sverige. Denne Östen torde ha varit att betrakta som en lydkung stående under Ragnars hegemoni, en rätt fri ställning antagligen. Det talas ju om krig senare. Nåväl; hos Östen intalas Ragnar märkligt nog att förlova sig med en annan kvinna, kungens dotter. Väl hemma säger Kraka till honom att hon egentligen är Aslaug, liten Aslög, Sigurd Fafnesbanes dotter med Brynhilda. Hon ska nu visst vara havande med ännu en son som kommer att ha märket av en orm kring ögat, bevis på Sigurdshärstamningen (?). Så ska också ha skett. Ragnar tror nu att det svenska giftermålet inte ska bli av så han drar i krig mot Östen, utfört av hans söner i förra giftet, Erik och Agnar.

Den förre stupar i kriget, den senare fångas och blir på egen begäran kastad på spjutsuddar, på vilka han kväder sin dödssång. Men deras död hämnas av Ragnars andra söner samt Aslög, en offensiv som slutar med kung Östens fall. Sönerna drar därefter ut på en världsomfattande erövrar- och plundringsturné. De är till och med på väg att inta Rom men ”vänder om, bedragna av en falsk berättelse”. Ragnar inspireras av sina söners bedrifter och beger sig ut på härnad mot England, endast utrustad med två skepp: ett slags Townshend-strategi, ju omöjligare dess bättre. Misslyckas man gör det inget, man har ändå satsat högt. Det var ju generalen Charles Townshend som tågade från Persiska viken mot Bagdad under första världskriget men besegrades i grund vid Kut. Över 100 000 man togs till fånga i detta Englands värsta nederlag sedan Yorktown. Men Townshend föreföll sorglös efter det hela, han hade gjort sitt yttersta. Detta är Townshend-strategin: satsa så högt att ett misslyckande inte blir skamligt. – Ragnar Lodbrok drar mot England med endast två skepp. Och han misslyckas såtillvida som att hans manskap stupar i en strid med kung Ella.

Själv blir Ragnar fången. Han vägrar säga sitt namn. Då kastas han i en ormgrop. Medan ormarnas bett har sin verkan besjunger han ”sina bedrifter samt Valhalls väntande fröjd”; han dör leende. Märk här sambandet med hans första dåd, han dödade en orm då och dör nu i en ormgrop. Hans söner hämnas honom och stupar som sanna nordmän – ”en av dem låter bränna sig på ett bål av slagna fienders huvuden och en annan befaller sin gravhög att resas på den kust av sitt rike, som är mest utsatt för anfall.” Sonen Björn Järnsida ärver den svenska kungatronen.

Genom att gifta sig med Aslög blir Ragnar måg till Sigurd Fafnesbane. ”Ragnar Lodbrok och hans söner” syns i utländska krönikor ha blivit samlingsbäcken för allehanda berättelser om nordiska härjningar. Lodbroks söner blev de typiska vikingarna som gjorde strandhugg i England, Frankrike, Spanien och Italien. Ragnar själv anses av Geijer tillhöra det 8:e seklet, alltså 700-talet. Vikingatågen började historiskt 794 med angreppet på Lindisfarne i Nordengland och kulminerade under 800-talet, eftersom (anser Geijer) konsolidering av nordiska kungariken drev ut äventyrare på utrikes plundringståg. Centralisering typ den av Harald Hårfagre i Norge gjorde vissa nordmän egendomslösa. Vikingatågen var utöver det ett slags fortsättning av folkvandringstidens härjningar; dessa stannade ju av då heruler, franker, vandaler med mera kristnades men i Norden levde den hedniska, lätt barbariska livsstilen vidare. Att årligen bege sig ut i viking var det socialt godtagbara levnadssättet. En ung, vapenför man måste ha mycket goda skäl att stanna hemma när havet var isfritt.

Vikingarna drog ut och blev härskarskikt i Ryssland, England (= Danelagen) och Normandie, och via detta sista åter i England under den normanniska ätten som Villiam Erövraren grundlade. Generellt införde inte vikingarna sitt språk eller sina seder i märkbar grad, men ett evigt minne lever av äventyrliga nordmän som var tappra kämpar. Enstaka ord lever dock vidare i engelsk vokabulär, påvisbart hos en Shakespeare där man finner sådant som barns (barn), scoure (skura), trull (troll), prate (prata), pluck (plocka), weal or woe (väl och ve), if I wist (om jag visste), no boot (ingen bot) och he becomes the geck (jfr man driver gäck).

I nästa avsnitt blir det ett resonemang om kristendom och hedendom.

Relaterat
Sverige, del 1: svioner är svear
Sverige, del 2: Ynglingasagan
Sverige, del 3: Rolf Krakes saga
Sverige, del 4: Bråvalla slag
Sverige existerar

August Malmström: "Konung Ellas sändebud inför Ragnar Lodbroks söner", 1857

Sverige, del 4: Bråvalla slag

2012-01-13T15:32:00.016+01:00

Mandom mod och morske män. Här fortsätter jag min svenska följetong. Nu handlar det om ett legendariskt fältslag. exp kvp dn

I tidigare avsnitt har jag skildrat Ynglingaätten, som grundlade Sverige, samt Rolf Krakes saga. Rolfs saga återgavs i förra avsnittet. Där, i slutet av detta avsnitt, berättade jag om slutfasen för Ynglingaätten. En händelse var när Ingjald Illråde och hans dotter brändes inne på en gård i Räninge för att slippa möta ett visst uppror. En storman tågade mot Ingjald och Åsa i Räninge; det var den danske kungen Ivar Vidfamne. Åsa hade av Ingjald i förstone gifts bort med kung Gudröd i Skåne. Ilsk som sin fader sådde Åsa split i sitt nya hem: hon fick Gudröd att döda sin broder Halvdan. Denne Halvdan var Ivar Vidfamnes far. Åsa ska även ha orsakat sin man Gudröds död.

Låt oss se till Ivar Vidfamne nu, en mäktig vikingakung. Hans existens är osäker rent källmässigt men mytiskt har han en central roll för det gamla Nordens höghet och ära. Snorre skriver: ”Ivar Vidfamne lade under sig allt Sverige. Han tillägnade sig ock det danska riket, en stor del av Saxland, de östra länderna och femte parten av England. Av hans ätt är sedan komna de svenska och danska konungarna.” Alltifrån Geijer har historikerna medgett att det är svårt att styrka existensen av denne Vidfamne. Vikingatidens kungaätt förblir dunkel, bevis saknas. Men indicerna i form av berättelser och legender lever. Mytologiskt kan man säga en hel del om denna Ivarska ätt (efter Ivar Vidfamne), eller Sigurdska ätt (efter Sigurd Ring) eller den lodbrokska ätten (efter Ragnar Lodbrok). Som myt är det hela ännu gångbart.

Om vi börjar med Ivar Vidfamne så kan man få veta en del i en isländsk text kallad Sagubrott (Sagobrottstycke). Ivar var här en svensk kung som planerade att erövra Själland ”genom tillställd split och blodsutgjutelse inom danska kungahuset”. Aud, hans dotter, är drottning i Danmark; hon flyr nu för sin far med sin son Harald till Ryssland, det vill säga Gårdarike. Där gifter hon om sig med kung Radbard. Ivar ger sig av med en här mot detta Gårdarike för att hämnas, men väl i Karelska viken händer något märkligt – och mänskligt. Ivar börjar nämligen gräla med fosterfadern Hordr över uttydningen av en dröm. Det slutar med att båda hoppar sjön ”för att försöka Midgårdsormen”. Ivar torde ha drunknat och hans son Harald, som Aud flytt med till Gårdarike, erhåller nu folk och skepp av Radbard, seglar till Själland och blir där antagen till kung. Harald får även hegemoni över Skåne och med hjälp därifrån drar han upp mot Svithiod, underlägger sig sveaväldet och tar även det danska Jylland, vilket morfadern Ivar sägs ha härskat över.

Harald var bara 15 år vid denna tid. Genom sejd hade han blivit hård mot vapen. Han fick tillnamnet Hildetand av hilldur, krig.

Aud, Haralds moder, hade i sitt senare gifte en son vid namn Randver. Med en norsk prinsessa blev denne Randver omsider fader åt Sigurd Ring. Harald satte denne sin styvbroders son till sveakung att regera över allt Svithiod och Västergötland. Själv behöll Harald Danmark och Östergötland som domän. Sedan blir det krig mellan Sigurd och Harald och här finns den danske hävdatecknaren Saxo som ytterligare källa förutom Sagubrott. Det drar nämligen ihop sig till Bråvalla slag, fornnordens största slag jämte slaget vid Fyrisvall. Detta sistnämna utkämpades kring år 1000 mellan Erik Segersäll och dennes brorson Styrbjörn Starke. Bråvalla slag, i den mån det är historiskt, torde ha utkämpats på 700-talet.

Bråvalla slag: Saxo framhåller här som källa ett kväde ”som ännu i hans tid erinrades och tillskrevs den gamle kämpen och skalden Starkother, vilken själv ska ha deltagit i striden”. Här förekommer Oden i gestalt av rådsherren Brune som sår split mellan de båda fränderna Harald Hildetand och Sigurd Ring. Harald har inget emot krig, han är gammal och vill stupa i strid för att kunna komma till Valhall. Så det finns kanske ett samförstånd här, kanske ser man krig som en sport så som de gamla germanerna lär ha gjort; Harald sänder bud till Sigurd Ring och föreslår att man möts och strider. Krig utan hat, Krieg ohne Hass i Rommels anda...?

Man samlar i alla fall sina härar:

Sigurd samlar sin här ur Svithiod och Västergötland; mycket manskap förenar sig ock under hans fanor från Norge, så att då svear och norrmän for med sjömakten igenom Stocksund (där Stockholm nu ligger) voro där 2500 skepp. Själv drager konung Sigurd söder ut genom skogen Kolmörker, som skiljer Svithiod och Östergötland, och när han var kommen ur skogen fram till Bråviken möter han där sin flotta och slår läger emellan skogen och viken. Konung Haralds krigsmakt var från Danmark och Östergötland; till honom stötte ock mycket folk från Saxen och länderna öster om Baltiska havet, och hans här var så stor att fartygen betäcka hela sundet från Seland [=Själland] till Skåne såsom en brygga. [Geijer s 45]

Härarna möts omsider vid Bråviken i Östergötland. Den blinde Harald leder striden från en vagn. När han frågar hur Sigurds slagordning ser ut får han veta att den är ställd i form av ”en vigge”. Detta torde betyda åskvigg eller blixt, möjligen kil. Brunes/Odens svek visas nu av Haralds ord om slagordningens form: ”Jag hade trott, att Oden och jag ensamma förstått det.” Har Brune sagt åt Harald att själv ställa upp i viggformation, var detta en förtroligt given krigslist...?

Striden börjar i alla fall och går Harald emot. Till slut eggar han hästarna som drar vagnen till galopp, tar ett svärd i vardera handen och sprider död och förintelse omkring sig. Han klubbas till slut ner av sin egen körsven, som är Brune (?). När Sigurd ser den tomma vagnen bjuder han vapenstillestånd och letar rätt på Haralds lik. Man hittar det under en hög av andra stupade. Så låter Sigurd bygga ett bål och befaller även att Haralds gyllene skeppsstam ska läggas dit, uttalande en önskan att Harald månde komma till Valhall. Kroppen läggs på bålet som tänds. De sörjande går runt det. Sigurd säger åt dem att ”med guld, vapen och det dyrbaraste de ägde föda den låga, som förtärde en så stor och vördad konung; och så gjorde de”.

Av detta kan man sluta sig till att det rådde en religiös syn på guldet då: den var inte rent ekonomisk som vår. Guld var i första hand en lyckobringare och symbol för godhet, höghet och gudomlighet. Att till exempel som i vår tid spara guld för att det skulle öka i värde fanns inte på kartan. Guldpriset var ju stabilt då eller rättare sagt: något ”guldpris” uttryckt i någon fiatvaluta som idag fanns inte då. Guld var en värdemätare, guld var guld, koncentrerad rikedom. Men att till exempel samla på sig guld ansågs girigt. Det var i och för sig vanligt att man grävde ner guld under husknuten men detta, sägs det, var inte som ett kassaskåp eller en bankvalvsförvaring. Det var för att bringa lycka åt huset, skapa positiva vibrationer kring allt och alla på gården.

Visst hade guld ekonomisk funktion även då. Man kunde köpa saker för det. Men dess funktion var inte enbart ekonomisk. Den var i första hand kultisk. Så är det i alla traditionella kulturer. Jämför Inkariket där man samlade guld för att ha som prydnad och symboliskt uttryck för kunglighet och gudomlighet, som ett mål i sig. De spanjorer som invaderade Inkariket hade däremot en modernare, mer degenererad syn på guldet: guld som pengar, guld som timlig rikedom. Den kultiska rollen hos guldet var främmande för dem.

Åter till Bråvalla slag och dess resultat. Som segrare blir Sigurd Ring kung över både Svithiod och Danmark efter den stupade Harald Hildetand. Han får omsider sonen Ragnar, som även han blir en mångbesjungen hjälte. Det vikingavälde vi här ser omfattar alltså större delen av Norden. Kärnland tycks ha varit Danmark, i sin tur med Själland som central provins och Lejre som kungasäte.

I nästa avsnitt ska jag berätta om Ragnar Lodbrok och lite (mycket lite) om den svenska vikingatiden.

Relaterat
Sverige, del 1: svioner är svear
Sverige, del 2: Ynglingasagan
Sverige, del 3: Rolf Krakes saga
Guld
Rommel

Hugo Hamilton: "Harald Hildetand faller i Bråvalla slag", 1830

Sverige, del 3: Rolf Krakes saga

2012-01-12T15:59:00.020+01:00

Det är hårda tider i landet min vän, villapriserna faller. "Fjättrarna bristrer, Fenresulven ränner!" Tecknet på det förestående Ragnarök är nämligen fallande huspriser. Nej nu tog jag i. Men jag läser dessa dagar om hednatidens Sverige och då tänker man lätt i banor av Fenresulv, Midgårdsorm och draken Nidhögg som kommer flygande över slätten. Javisst, han kommer flygande över bråkiga doktorander, Christina Doctare och Jens Lapidus där denne går och poserar på Södermalm. Vi kan alla drabbas av Midgårdsorm, drake och Fenresulv i dessa yttersta dagar. Och fallande huspriser. svd

Jag skriver om Sverige. Här berättade jag om Sveriges äldsta kungaätt, Ynglingarna. Det hela utmynnade i några ord om den danske hjälten Rolf Krake. Här ska jag utveckla och precisera vad denne gjorde. Plats alltså för en klassisk nordisk legend, den om Rolf Krake. Den skildrar 500-talet och hur de svenska och danska kungahoven växelverkade och hade en del otalt med varandra.

I föregående avsnitt berättade jag en del om sveakungen Adils. Det var baserat på vad Snorre berättade om denne i sina kungasagor. Snorre baserar sin text om Adils på Skjöldungasagan. Där, säger han, berättas det ”om hur Rolf Krake kom till Adils i Uppsala. Då sådde Rolf Krake guldet på Fyrisvallen”. Sedan berättas hur Adils dog när han föll av sin häst vid disarblotet.

Detta med hur Rolf sådde guldet är gåtfullt men har, som vi ska se, elaborerats av legenden. I en not till den svenska 90-talsutgåvan av Snorres kungasagor står det: ”Berättelsen om hur Rolf Krake tvingas slänga guldet på Fyrisvallen för att komma undan kung Adils män finns i Skaldskaparmål i Snorres Edda och i en 1500-talsversion av Sköldungasagan författad på latin. Den utförligaste versionen av berättelsen finns i Rolf Krakes saga.”

Då går vi alltså till den, ”Rolf Krake och hans kämpars saga”. På norska Wikipedia har jag funnit en del om denna text. Rolfs saga är en fornaldarsaga, en lugisaga eller lögnsaga, en fornsaga vars sanning kan ha betvivlats redan av dåtidens tvivelsjuka satar. Yngre sagor som Egils saga och Laxadala saga rörde sig på jämförelsevis säkrare mark, de hade högre källvärde och sågs som sanna berättelser. Men Rolf Krakes saga är ändå givande att återge för den skildrar många fassetter av det dåtida samhället, det tidigmedeltida. Den har, som jag antydde igår, bevarat sina hedna drag trots att den skrevs ner av kristna munkar under högmedeltiden.

Rolf Krakes saga är en bred krönika från Nordens forntid. Vissa ledtrådar säger att den skildrar 500-talet; det finns anknytningar till Ynglingasagan, Gesta Danorum och Beowulf vilket gör den svår att förbigå. Deras delaktighet i varandra är för sin del indicier på att dåtidens Norden var ett utvecklat samhälle. Man hade kungahus och en samhällelig elit som kände väl till varandras riken.

500-talets Norden är ett vitalt samhälle, en aning sagoaktigt och med fast förankring i hedendomen. Bredden och de historiska ledtrådarna åsido är intrigen i Rolf Krakes saga värd att följa. Lite omtagningar blir det i början. Kärnan i det hela är dock berättelsens klimax om "Fyrisvalls säd", som vi strax kommer till. - Denna fornsaga börjar med ett brodermord: Frode dödar sin bror Halvdan för att bli Danmarks kung. Men han misslyckas med att döda Halvdans två unga söner, Roar och Helge; dessa hämnas istället och bränner Frode inne. Sedan stadgar sig Roar med dottern till en engelsk kung medan Helge blir kung av Danmark. Han tjusas senare av en tysk sköldmö vid namn Ålov; hon är dock ointresserad av äktenskap och ägnar sig bara åt hästar och vapen.

Hon avvisar Helges närmanden. Första gången rakar hon håret av honom medan han sover och sänder bort honom i en säck. För att hämnas lurar Helge in henne i en skog bredvid två skattkistor där han ligger med henne. Hon får senare en dotter hon inte vill kännas vid; den unga får namnet Yrsa efter Ålovs hund. Senare sammanför hon Helge och Yrsa som blir förälskade utan att veta att de är släkt. Slutligen får Yrsa veta det och hon säger det till Helge. Yrsa lämnar Danmark och gör ett mellanspel hos modern i Tyskland, för att slutligen hamna i Sverige där hon gifter sig med kung Adils av Svitjod.

När Helge dör efterträds han av brodern Roar. Senare dör Roar och Rolf, son till Helge och Yrsa, blir dansk kung. Han får många hjältar i sin hird, ett slags nordisk motsvarighet till det krigarfölje som kung Arthur hade vid sitt runda bord. Berättelser om varje medlem följer, bland annat en Bodvar Bjarke. Sedan ger Rolf hjälp åt sin mors nye make Adils i dennes kamp mot sin farbror (?): tolv krigare sänds av Rolf och Adils återvinner sitt rike. När så Adils inte vill ge manskapet dess belöning drar Rolf till Uppsala för att kräva in guldet. Berättelsens kulmen närmar sig. Väl framme i sveahovet får Rolf hjälp av sin mor Yrsa, som ju alltså är svearnas drottning och kung Adils’ gemål.

- - -

Rolf och hans kämpar kommer till Uppsala. Adils' mottagande blir frostigt. Men formellt råder gästfrihet, det var en germansk hederssak. Det bär sig dock inte bättre än att danskarna till slut stängs inne i en särskild gillesal, byggd enkom för detta ändamål. Det eldas väldeliga på en viss härd och Rolf och hans mannar måste göra något. Fly kan de inte, de har ju sitt renommé som Nordens största kämpar att leva upp till. Men:

- Vi kan hoppa över elden, säger Rolf. Att hoppa över något är inte att fly.

Så då hoppar man över flammorna. Men man är fortfarande fångna i salen. Då bryter man med förenade krafter ner en yttervägg. Det är starkt gjort. Timret ger vika som balsaträ. På den tiden fanns bara trähus men att "krossa en timmervägg" är min själ inte det lättaste. Men detta är ju som sagt en lugisaga. Det betyder förstås inte att Rolf eller Adils inte existerat, vilket tvivelsjuka forskares avfärdanden tenderar till: "Denna saga är påhittad" - Jaha, så då fanns ingenting av det den berättar då? "Men det har jag inte sagt." - Men din nihilism leder lätt till en sådan tolkning. Rätt eller fel, svart eller vitt; sådant är det magistrala sentimentet.

Jag avviker. Åter till Rolfs saga. Rolf och hans mannar har sluppit ur sin dödsfälla. Bäst är att fly stället. Nu ger Yrsa sin son av Adils guld, det som han skulle kräva in. I skatten finns ringen Sveagris. Det var en guldten att bära virad om armen, med varje ände formad som ett svinhuvud. Rolf och hans mannar rider så iväg från kungsgården. Efter sig får man genast kung Adils och dennes mannar. På ”Fyrisvallen”, som jag väljer att förlägga till Uppsalaslätten även om den förstås kan ha legat ”någon annanstans”, gör då Rolf detta för att hejda sina förföljare: han strör ut guldet han fått. Detta var ”att så guldet på Fyrisvallen” som legenden omtalade. Adils stannar, får syn på Sveagris och petar upp ringen på sitt spjut. Då passar Rolf på att angripa denne bakifrån med ett svärdsslag, sägande:

- Nu bugade sig sveakungen för danakungen. Han syftar på att Adils var nerböjd för att få upp ringen. Sårad räddas Adils av sina mannar medan Rolf och hans män rider bort, utan guld men rika på bragder.

Efter att på detta sätt ha sått Fyrisvalls säd återvänder Rolf och styr Danmark till sin död. Han bränns slutligen ihjäl av svågern Hjarvard. Alla Rolfs kämpar dör också utom en som låtsas svära trohetsed till Hjarvard, men sedan dräper denne istället. Rolf var den sista av danskarnas legendariska Sköldungaätt. Sköld var son till Oden på samma sätt som den svenska Ynglingaätten sades härstamma från Oden.

En intressant sak som Wikipedia säger är att många av sagans namn finns med i Beowulfkvädet. Detta utspelas till stor del i hovet vid Lejre på Själland. De gammalengelska namnformerna ger Hrodulf för Rolf (Krake), Halga för fadern Helge, Hrodgar för Roar, Healfdene för Halvdan och Scyldingas för Sköldungar.

- - -

Ynglingaätten fortsatte sedan med namnen Öystein, Ingvar och Anund, kallad Bröt-Anund eftersom han ägnade sig åt att röja skog till nybyggen i Närke. Anunds son var ett intressant fall: Ingjald Illråde. Denne rensade upp i småkungavegetationen och beredde marken för Svea rikes framtida storhet. Trots detta nödvändiga politiska arbete har Ingjald fått stämplen som skurk. Det märks på binamnet Illråde vilket jag tyder som ”ger dåliga råd” = illrådig. Ingjald sägs ha fått vargnatur av att ha ätit ett varghjärta som barn. Som kung tog han också till hårda metoder: han bjöd in och dödade de småkungar han som Uppsalakung hade hegemoni över. Det var som en maffiabjudning med påföljande massaker; småkungarna ifråga brändes inne i en för tillfället uppförd gillesal. Ingjald stupade sedan för ett uppror. Hans sista tid, uppsökande sin dotter Åsa i Räninge med vilken han innebränns, är kongenialt skildrad av Heidenstam i ”Svenskarna och deras hövdingar”.

Ingjald hade två barn, Åsa och Olof. Olof får tillnamnet Trätälja och växer upp i Västergötland hos sin mors fosterfader Bove. Efter faderns död blir Olof kung över Värmland. Hans son Halvdan Vitben drar sig ännu längre västerut och blir stamfader för den norska kungaätten, som Snorre sedan använder merparten av ”Nordiska kungasagor” åt att skildra. Ynglingaätten får genom denna norska utväg en efterblomstring, ungefär som när omajjaderna fann en oväntad utväg i Spanien. Omajjaderna styrde ju Mellanöstern ett sekel i islams första tid, och efter att ha besegrats av abbasiderna flydde man till Spanien där man med säte i Cordoba regerade i flera hundra år till, cirka 750 – 1000.

I nästa avsnitt ska jag berätta om Bråvalla slag.

Relaterat
Sverige, del 1: svioner = svear
Sverige, del 2: Ynglingasagan
Wiks slott
Beowulf
Wikipedia: Rolf Krakes saga

Lorenz Frölich, "Rolf Krake hoppar över elden", 1856

Sverige, del 2: Ynglingaätten

2012-01-11T16:41:00.014+01:00

En svensk uppfinnare var Christoffer Polhem. DN meddelar att Tekniska Muséet har en utställning om denne Polhem. Han föddes nämligen för 350 år sedan i år. Polhem var en svensk storman, ett karolinskt geni som konstruerade lås, slussar och mycket annat. En annan nordisk storman var Snorre Sturlasson, vars svenska kungalängd jag tänkte titta närmare på här.

Här skrev jag om hur stammen svear gav namn på Sveland och i överförd bemärkelse Sverige. Källan för svear eller "sviones" var romaren Tacitus. En nordisk källa till Sveriges äldsta tid är Snorre Sturlasson som jag perifert berörde i nyssnämnda inlägg, inlägget "Sverige, del 1". Här, i "Sverige, del 2", ska jag se närmare på Snorres så kallade Ynglingasaga.

Geijer nämner att Sveakungen bland annat fick sitt renommé ”genom trott gudomligt ursprung”. Han stödjer sig här på Snorre Sturlassons ”Nordiska kungasagor” (Fabel 1991). Där sägs att arla i urtid invandrade asarna från Asien och tog Sverige i besittning. Den förste kungen enligt denna legend var Oden, den andre Frej. De var människor men ska genom den dyrkan de fick ha förvandlats till gudar efter sin död, de genomgick en apoteos. Frej kallades Yngve Frej och från detta Yngve härleds namnet Ynglingarna och Ynglingaätten. Sedan följde kungarna i linje med allittererande namn som Domalde, Domar, Dyggve och Dag, Agne, Alrek, Erik, Yngve och Alf, Hugleik och Hake, Aun, Egil, Ottar och Adils.

Det finns en del att berätta om alla dessa. Och myter åsido, gudahärstamning åsido: Uppland torde ha som sagt ha styrts av någon form av kungar under denna tid och Ynglingarna är kandidater så goda som några. Danmark har sina Sköldungar, vi har våra Ynglingar: en mytisk början, dock en början. Man kan återigen säga: Yngligaätten är en hypotes, en modell över det tidigmedeltida, svealändska styret. Så om man antar något slags kungaätt och linje som härskade över det gamla Uppland så är det med Ynglingaätten man måste börja. Ynglingasagan har också den fördelen att den har ålderdomlig, forntida prägel. Den är nedskriven av 1200-talsmannen Snorre men denna har inte lagt till samtida bruk och seder som ringbrynjor, adelsmän och kristendom, något som annars kan hända fornsagor nerskrivna av kristna (Mabinogion, Arturssagan). De nordiska sagorna som Rolf Krakes saga, Sigurdssagan och Hervarasagan har samma ålderdomliga, icke-moderniserade prägel: det är hedniskt och gammelgammalt, ej så värst anpassat till sina högmedeltida nedtecknares världsbild.

Att Oden och Frej en gång styrt över Sverige tror inte ens jag. Men narrativet som anger Oden som den förste svenske kungen är en svensk berättelse och jag tänker inte förtiga det bara för sakens skull. Oden var stamfadern; han tog landet i besitnning och förlänade det åt sina undersåtar som i sin tur offrade till honom när de skördat. Enligt Snorre dog Oden sotdöden och blev sedan dyrkad som en gud. Sedan ska den likväl gudaberömde Njord ha regerat, och efter denne den likaledes gudomlige Frej som kallades Yngve Frej. Av honom fick som sagt ätten namnet Ynglingarna.

Frejs son Fjolner gästade för sin del en gång danske kungen i Lejre. Man drack mycket så Fjolner kände ett trängande behov mitt i natten och gick ut för att lätta på trycket. Men nedanför den loftgång han gick längs fanns ett mjödkar; han föll ner i detta och drunknade.

Det fanns under sagotiden vissa jordandar, kanske troll men i synnerhet dvärgar som vistades i berg. Detta finns speglat i eddasagornas Nifelhem, Tyrfingsmederna Durin och Dvalin som bodde i en sten samt Tolkiens Moria land som är ett bergskungarike. En dylik gnom lurade in Fjolners son Svedger i en sten där han försvann. Svedger blev med andra ord bergtagen.

Svedgers son hette Vanland. Denne togs av daga av en häxa.

Vanlands son hette Visbur. Han blev innebränd.

Om man räknar Oden som den förste så är den åttonde Ynglingakungen Domalde. Denne offrades till Frej för bättre äring vilket avbildas i Carl Larssons tavla ”Midvinterblot” från 1915: en naken kung dras på en släde till ett hedniskt offeraltare med allmoge, lurblåsare och krigare i bakgrunden. Kunganamnen i denna ätt har som sagt allitterationer; vi har sett Vanland och Visbur, och efter Domalde kommer Domar och Digner, som båda dog sotdöden. Därnäst kom Dag den vise som stupade i strid. Detta, kan man säga, gör honom till den förste svenske krigarkungen.

- - -

En förklaring till varför forntidens Gamla Stan i Stockholm hette Agnafit ges av näste kung i raden, Agne Skjafarbonde. En legend som Snorre berättar slutar med att denne Agne hängs i sin halskedja på den ö som fick hans namn, Agnafit.

Agne hade två sönder som blev sveakungar. De hette Alrik och Erik och dödade varandra i handgemäng (se bild; de använde sina hästbetsel som vapen). Nästföljande kungar var söner till Alrik och hette Alf och Yngve, vilket alltid får mig att tänka på den svenske sf-författaren Alf Yngve. Även Alf och Yngve dödade varandra. Alfs son hette Hugeleik; denne begrov sig enligt vikingased på ett skepp. Nyssnämnde Yngve hade en son som hette Jorund. Denne blev sveakung men slutade sina dagar i en galge, hängd av danske kungen.

Kungarna nummero nitton till tjugotvå av Ynglingaätten är belagda i andra källor såsom Beowulfkvädet. Det är Aun, som dog på anstiftan av sin hird, Egil, som blev ihjälstångad av en tjur, samt Ottar som stupade i Danmark. Adils föll av sin häst under disarblotet.

Adils är värd att fokusera på. När han levde hade han ju sitt mellanhavande med danakungen Rolf Krake. Om dessa figurer funnits så kan det hela hänföras till cirka 500-talet e Kr. Snorres legend om det hela börjar med Adils vikingatåg till Tyskland eller Saxland som det hette då efter stammen saxare. Här ska Adils enligt Snorre ha rövat med sig en flicka vid namn Yrsa. Hon var en vacker och duktig flicka och befordrades från trälinna till kungagemål; Adils gifte sig med henne, Yrsa blev drottning i Svitjod.

Senare anfölls Svitjod av danske kungen Helge Halvdansson. Adils flydde inför denna stora invasionshär. Helge härjade och tog byte samt rövade med sig Yrsa. Väl hemma i Lejre på Själland gifte han sig med henne. De fick en son vid namn Rolf Krake. Eventuell äktenskapslycka grusades av att en viss Ålov, tidigare endast omtalad som härskarinna i Saxland, nu kommer till Lejre och säger åt Yrsa att Helge är hennes far och hon, Ålov, hennes mor. Då for Yrsa tillbaks till Adils i Svitjod och fortsatte sitt regentskap som drottning till sin död. Helge föll i strid, okänt var, och Rolf valdes till ny dansk kung. Han var då åtta år gammal.

Fortsättningen på denna legend, som skildrar Rolf Krake och hans expedition till Uppsalahovet, följer här. Det blir alltså "Rolf Krakes saga" plus något om de Ynglingakungar som kom efter Adils.

Relaterat
Sverige, del 1: om svioner och svear
Svensk suveränitet
Swedenborg

Hugo Hamilton: "Alrik och Erik dödar varandra med sina hästbetsel", 1830

Sverige, del 1: svioner och svear

2012-01-10T07:04:00.011+01:00

"Svea rike är av hednavärld sammankommet av Sveland och Göta" heter det i en gammal urkund. Sverige består av Svealand och Götaland samt Norrland. Detta är Sverige. Och här tänkte jag berätta om Sverige förr i tiden. Det är det första inlägget i en serie, vilket torde bli en veritabel svensk historik när den är klar. ab svd gt

Att inleda en text om Sveriges historia är vanskligt. Det blir ett kannstöpande om källor, om svenskar och Sverige överhuvudtaget finns och så vidare. Själv anser jag dock att svear finns belagda från äldsta tid och att denna stam sedan gav namn åt Sveland samt hela Svea rike, dagens Sverige.

I alla fall nämner den romerske historikern Tacitus germanstammen svioner (lat. suionum; ”u” uttalas som ”v”). Källan är skriften ”Germania” från 98 e Kr. På 500-talet e Kr nämner så den gotiske historieskrivaren Jordanes ”suehans”. Dessa svioner kallades lokalt Svithiod, sveafolket (efterledet av ger. theod, folk, stam). Detta blev med tiden namn på provinsen de bebodde: Svithiod. Detta överfördes omsider till hela Mellansverige som blev Svealand. Detta sistnämnda blev tidigt ett sedvanebegrepp, ty i Kristoffers landslag från 1442 står det att ”riket är av hednavärld sammankommet av Svealand och Göta”. Svea rike blev hos en Olaus Petri på 1500-talet till ”Sverike”, och genom förenkling av uttalet har stavningen Sverige uppstått. På medeltidslatin kallades detta Sveavälde/Svealand/Svithiod för Svedia, Svecia, Sveconia. Svensk på latin är sveco: sveco sum, jag är svensk. Detta Svecia och så vidare betecknade redan då dels Mellansverige med Mälardalen, ”Svealand” i motsats till Götaland, Gauthiod, Gothia; dels betecknade det hela riket med Svea- och Götaland inklusive Blekinge.

Hur svear blev namnet på hela regionens folk kan sägas vara ett sedvanebruk, en konvention. Jämför Danmark: där kallades ju regionens folk daner även om de kunde separeras i jyllänningar, själlänningar, halläningar och skåningar.

Detta ska alltså handla om Sverige och dess begynnelse, sveaväldet. Låt oss att börja med se vad sägnen förmäler om en viss svealändsk kungaätt. Enligt Snorre Sturlasson styrde i det forntida Uppsala Ynglingaätten. Den hade namn av stamfadern Yngve Frej. Någon historisk existens ges denna ätt inte av dagens nihilister. Den enda källan vi har tycks vara Snorres Ynglingasaga, i sin tur delvis baserad på ett kväde som heter Ynglingatal. Huruvida de tre Uppsalahögarna är resta över ynglingarna Aun, Egil och Adils som Ture Nerman hävdat betvivlar i och för sig även jag; det finns indicier på matriarkala lämningar i högarna och föga mer. Men Beowulfkvädet nämner förvisso sveakungen Eadgils som kan ge ett indicium på något slags existens för Ynglingaätten. Namnet kan vara en sammandragning (synkopering) av de Egil och Adils Snorre berättar om som separata kungar. Snorre nämner vidare Ottar vilket speglas i Beowulfkvädet som Othere.

- - -

Mycket till bevis har vi inte i detta komplex, sveaväldets äldsta historia. Men ”frånvaro av bevis är inte bevis för frånvaro”. Folk i Uppland med omnejd måste ha styrts av någon under denna tid. Man kan inte lura i mig att folk i Svealand bara odlade säd och åt gröt dagarna i ända, år ut och år in, århundrade efter århundrade, tills ”historiskt styrkta” konungar som Erik Segersäll och Olof Skötkonung magiskt dyker upp kring år 1000. Jag ser istället framför mig hur Uppland under tidig medeltid, under ”mörka århundraden” styrdes av en lokal härskarätt, yttrad i en kung med religiösa funktioner som detta att föranstalta vissa offer, likt dem omtalade av Adam av Bremen. Dessutom var kungen befälhavare i krig, i regel sjöburna företag mot främmande kuster, plundringståg av sedvanligt, årligt slag: när det var vår drog man ut och plundrade. Det var den germanska livsstilen, skildrad av Tacitus i ”Germania”. En av de germanska stammar Tacitus nämner är som sagt svionerna. Jag ska strax återvända till dem.

”Kung” var på den tiden envar ledare med ett krigiskt följe. Adam av Bremen säger också: ”Svenskarna hava konungar av gammal ätt, men vilkas makt beror på folket. Vad det beslutar bekräftar konungen, någon gång giver också folket, fast ogärna, efter för konungens önskningar. Hemma glädas de att vara lika; när de gå i striden lyda de alla konungen.” [Adam citerad efter Geijer s 128]

Detta är samgermanskt: kungen hade befälsrätt i krig men var annars mest en primus inter pares. Jämför även Tacitus ord om svionerna; deras samhälle var enligt romaren rikt genom folk, skepp och vapen. De regerades av en kung som lät låsa in vapnen mellan krigen, en enligt mig sund åtgärd för att hindra fejdande och misshandel, ”vilda västern-beteende”. Tacitus antyder ett slags kungligt envälde men, säger Geijer, den tidens ”einvalldshöfdingi” var inte en kung med makt över liv och egendom, med fogdar och garde, utan den som bland ”ett helt folk övade högsta makten, här helgad genom trott gudomligt ursprung och ärvt prästerligt anseende. Denna ur en krigisk religion härledda makt var likväl i inhemska förhållanden en fredsmakt. Den kunde förbjuda vapnens bruk, såsom ock skedde inom de fredlysta offerställena.” [Geijer s 19]

- - -

Nu frågar sig vän av ordning: var finns då anknytningen i detta till det uppländska Uppsala? Då svarar jag: den finns. Snorre nämner till exempel i ”Nordiska kungasagor” att man måste åka in i Mälaren för att komma till Uppsalahovet. Han säger även att Ynglingaätten styrde över Tiundaland innan Olof Trätälja utvandrade till Värmland. Gällande ”det kungliga” så fanns det på den tiden många kungar: småkungar som styrde över smärre bygder. Och fribrytande germanhövdingar till havs kallades sjökungar. Men i Svealand torde Uppsalakungen torde ha varit ett slags överkung, en primus inter pares, den främste bland jämlikar. Uppsala förefaller av Adam av Bremens skildring ha varit ett religiöst centrum. Och det in i vår tid bevarade Uppsala högar, samt märkena efter pålar under den nuvarande kyrkans grund samt smågravarna i söder, allt detta säger oss något, att platsen var speciell. Jag behöver personligen inte ta gift på att Ynglingarnas kungahov låg precis här, jag kan leva med rön som säger att det låg någon annanstans. Men det sedvanliga Gamla Uppsala får bli min kandidat till var det låg. Det är min arbetshypotes. Platsen var speciell; jag väljer att se termen ”Uppsala” som ett kraftfält, som ett svealändskt inbegrepp för ett forntida sakralt kungasäte med hegemonistatus.

Den exakta platsen åsido så talar Geijer om ”[de] gamla Uppsalakonungarnas på prästerlig myndighet från början grundade överhärskap både över svear och göter” [ibid s 124]. Då fick vi med göterna också, ett komplext ämne. I korthet: vad med göterna? Var inte Götaland rikets vagga istället för Svealand-Uppland? Götalandskapen var förvisso ingen avkrok, de kristnades tidigare än Svealand till exempel, men inget hindrar väl att på detta vis en mer primitiv provins (Uppland-Svealand) vinner dominans över en mer avancerad i detta avseende (Götaland). Nordliga barbarer som besegrar och vinner hegemoni över ett mer kultiverat syd är ett vanligt fenomen i historien (q v Kina, Vietnam, Theoderik den store). Uppsalakungarna var hedningar och hedendomen var sällan avog till krig, på så sätt kan man se det dåtida Uppsalaväldets styrka i relation till Götaland.

Fortsättningen på denna svenska krönika ges här.

Erik Gustav Geijer: Svenska folkets historia 1. Världslitteraturens förlag, Malmö 1928
Snorre Sturlasson: Nordiska kungasagor. Fabel 1991

Relaterat
Karl X Gustav och Sveriges storhet
Frihetstidens adelsvälde
Sagotid

Strategiska inlägg

2012-01-08T11:22:00.015+01:00

Vad har man en blogg till? Man har den för att läsa den själv. Och för att få överblick brukar jag ibland samla länkar i vissa inlägg. Detta är ett sådant inlägg. Temat är politik. Tendensen är storpolitisk, det blir lite om det aktuella Iran till exempel, men på slutet blir det lite svensk politik också. Ett visst vänsterparti har ju nyss bytt partiledare. svd svd svd svd dn dn dn
Fria Tider

Allra först tänkte jag länka till ett inlägg om Europa. Dess moderna historia tenderar att gå i cykler: stora, omvälvande krig omväxlar med rätt långa perioder av begränsade krig. Tycker du det låter invecklat? Läs då inte detta inlägg om krigscykler.

Vi lever i Europa. Europa hänger samman med Asien i den eurasiatiska kontinenten. Bergskedjan Ural har sedan länge suddats ut som politisk gräns genom Ryssland expansion österut. Ryssland och Europa brukar tvista om innehavet av Östeuropa. Detta är, kan man säga, kärnlandet i Eurasien. Detta inlägg berättar mer om Östeuropas geopolitiska historia under 1900-talet och framåt. Läs om Nazitysklands och Sovjets syn på denna region samt läget idag.

Om man ser till begreppet "Eurasien" så är det ju mer än Europa och Ryssland. Det innefattar även Kina, Indien och MENA. Här skissar jag vad dessa olika nischer betyder historiskt och idag. Vad Ryssland beträffar så samarbetar det idag med Kina. Det är ovanligt. Man brukar ju vara ovänner. Men den gemensamma udden mot USA har fått dem att gå samman i Shanghai Cooperation Organization, SCO. Det är spännande.

Härmed en anomali i ett europeiskt land, en strategisk märklighet: Tysklands beroende av USA. Tyska Bundeswehrs drivmedel kontrolleras nämligen av USA. Fullkomligt idiotiskt.

- - -

Nu ska jag tala om Mellanöstern specifikt. Man talar ju om "MENA" idag, Middle East and North Africa, men för mig finns allt detta implicit i begreppet Mellanlöstern. Här berättar jag om Mellanösterns geografi. En viss stormakt kallad USA har hittills utövat hegemoni över detta MENA. Läs mer här om USA, Mellanöstern, dollar och olja.

Här har vi ett braskande inlägg om Irans historia. Detta MENA-land är högaktuellt idag. Ingen kan ha undgått den krigshets mot Iran MSM ägnar sig åt idag. Men min hypotes är att Iran inte har några kärnvapen.

- - -

Så lite snack om vänstern. Sveriges V-parti, med den salongsmässigt gångbare Jonas Sjöstedt som ny ledare, bejakade tills 1996 våldet som politisk metod. Om detta måste vi berätta. Vi ska även berätta om den svenska vänsterns historia. Många etablissemangsfigurer som Guillou, Englund med flera har ett förlutet som knallpulverrevolutionärer.

Sist några länkar till mer sedvanlig partipolitik. Det fanns en gång ett sosseparti sägs det, en dominerande kraft i svensk politik. De finns visst ännu. Det finns även kristdemokrater, folkpartister och centerpartister. Alla har det gemensamt att de saknar djupare idéer. De är materialister; ekonomisk tillväxt är politikens mål, skit samma om folket föröds på kuppen. Den nye centerledaren Annie Lööf tycks mig vara urbilden för dagens härskarklass: ständigt leende, ständigt i farten med projekt som ska säkra denna titaniska tillväxt.

Relaterat
Kerubernas Svärd
Swedenborg
Grekland
Chartres
Steiner

Återtåget är inlett

2012-01-06T11:04:00.007+01:00

Colin Powell var USA:s försvarschef på 1990-talet. Han formulerade en doktrin: USA skulle kunna utkämpa två begränsade krig samtidigt. Den doktrinen gäller inte längre. USA måste dra ner på ambitionerna: "Markstyrkorna ska bantas vilket innebär att USA inte längre kan vänta sig att vinna två krig samtidigt" skriver DN.
Wiseman's Wisdoms Fria Tider

Obama har hållit ett tal i Pentagon där den nya amerikanska storstrategin presenteras. Det är ett historiskt tal, ett offentligt erkännande att man inte längre kan starta krig som Irakkriget. Stora markoperationer hör till historien. Den marktrupp man har får antagligen fokusera på polisuppgifter. Eller på att försvara USA, det där som Ron Paul sagt ska vara prioritet.

Det är slut med USA, krönet är nått. Återtåget är inlett. För att täcka återtåget anlägger Obama dock en arrogant ton med sentenser som:

- Vår militär kommer att vara slimmad, men världen ska veta - USA kommer att bibehålla sin militära överlägsenhet.

Och:

"Obama sade... att försvarsbudgeten även fortsättningsvis kommer att vara stor - ”större än ungefär de nästa tio länderna sammantagna”."

Wow. Men erkänn USA, ni har haft ert imperiala skede. Storheten ligger bakom er. Så kom inte och hota oss. Ni är slut. Krönet är passerat.

Barack Hussein Obama, USA:s president, måste erkänna att det är slut med USA:s makt. Den ekonomiska oron medger inga större krigsäventyr. Att ha markstyrkor är dyrt och något större antal "boots on the ground" kan man inte uppbåda. "Krig på marken får lägre prioritet" skriver DN. Dock ska man hålla Kina och Iran under lupp, man ska fortsätta att trakassera dessa makter. Varför?

Imperialism är ordet. Obamas plan går ut på att ha ett slimmat försvar men ändå ska man djävlas med folk:

Planen ska förbereda USA på utmaningar från Iran och Kina med fokus på flygvapen och flotta, samtidigt som utdragna markkampanjer som Irak eller Afghanistan kliver tillbaka. Planeringen kommer i en tid av nedskärningar för USA men Obama, som under valåret kan vänta sig kritik från Republikanerna, hävdade att USA:s militära makt är ohotad.

"Ohotad"? Kriminell förnekelse kallar jag det. "You're in denial."

USA ska dra ner på sin truppnärvaro i Europa, vilket torde betyda Tyskland. Sedan 1945 har USA praktiskt taget haft Tyskland som lydstat. Tyskland har inte full kontroll över sina väpnade styrkor. USA kontrollerar bränsleförsörjningen, mer här. Men nu ska USA:s truppnärvaro i Europa minska; den minskade redan på 1990-talet och ska nu antagligen minska till "korprals postering". Skönt i så fall.

USA drar ner på sina markstyrkor. Man kommer alltså inte längre att kunna invadera andra länder...? Kanske. Man blir en perifer makt, krigande med UAV:er och stridsflyg, de sistnämnda främst baserade på hangarfartyg. Nålsticksattacker alltså. Eurasiens kärnland kommer att behärskas av Kina och Ryssland. De har arméstyrkor så det räcker. De har ett veritabelt samverkansorgan kallat SCO. Där är också Iran med på ett hörn. Så vad säger man - är detta framtidens makter? Är USA slut?

Relaterat
Östeuropa - kärnlandet i Eurasien
Colin Powell
SCO
Dak To 1967
Res dig, Tyskland

Thomas Cole, "The Course of Empire: The Savage State", 1836

Det handlar om vapen

2012-01-05T08:54:00.010+01:00

DN skriver om införsel av illegala vapen till vårt land. Jag har inget att säga om det. Det är inte min sak om svensk polis inte kan rensa upp i kriminalitetens Malmö, det som föranledde denna hype kring förekomsten av illegala vapen. Kriminalitet = illegala vapen. Och kriminalitet i Malmö är lika med invandringsrelaterad kriminalitet. Men jag ska inte skriva om invandring idag. dn

Det ska handla om vapen i detta inlägg. Dock inte eldvapen. Jag tänker på laser- och elektronstrålevapen. Om dessa kan man läsa i en viss roman jag skrivit. Det låter väl pretentiöst att hävda det som bloggare, att man skrivit en roman. Jag menar, man ska väl inte sticka upp och tro att man är något. OK, sluta läs då om jag förolämpat er. Ni andra kan roa er med denna berättelse med strålvapen, krebabomber och pneumatiska datorer; den finns som fri resurs här. Här följer är en lista över alla de speciella begrepp och termer som förekommer i romanen - inklusive strålvapen, både sådana med "elektroskott" samt laser. Fienden i romanen, saurierna, använder ju elektronstrålevapen, nyttjande elektroner som verkansmedel. Människan har för sin del laservapen som har fotoner som verkansmedel.

Om detta och annat informeras ni alltså i denna ordlista. Den ger en helheltsbild av alla de prylar, förhållanden och platser som denna krigsberättelse i det 26:e seklet utspelas i.

- - -

Attarcaner - en främmande art som är lierad med människan i aktuellt krig. Ser ut som en liten humanoid varg.

Bononsia - huvudplanet i Magiranska republiken, människans stat i det 26:e seklet.

Clontarf - en främmande art, allierad med människan. Utseendet beskrivs så här i boken: "... lång som en människa men med ett ansikte i violett och grönt, framträdande ögonbrynsbågar över mörka ögon och en rätt lång näsa. Det mest slående med denna art var emellertid kammen på hjässan, fem långa, breda horn som stack upp som en mohikanfrisyr. De skiftade färg i takt med sinnesstämningen, och just nu var de apelsingula." (citat s 123)

Cressida - den första planet som människan återerövrar från sauriern i det krig som skildras. För saurier, se nedan.

Fluoridlaser - tung laser.

Duriko-Da - saurierns hemplanet som federationen invaderar i slutet av romanen.

Igozil - en art av humanoida krokodiler, allierad med människan.

Infrarymd - en dimension genom vilken man kan gena i rymden.

Infravåg - interstellär kommunikation, snabbare än ljuset.

Elektronstrålevapen - både saurierns handeldvapen och svävarbestyckning verkar med elektronstrålar. För svävare, se nedan.

Kamouflage - tack vare de kolnanorör (se nanoteknisk fiber nedan) som stridsdräkten består av kan denna ändra färg med en knapptryckning. Mönstren är i tur och ordning gröna och roströda fläckar på ljusbrun grund (stäpp), mörkblå och grå fläckar på violett grund (savann), fläckar i brunt, svart och grönt (skog) samt vitt med svarta och grå fläckar (vinter).

Komlänk - namnet på den stridsdator soldaten har på vänster handled.

Krebabomb - akronym för kretsbanebomb, en klump järnskrot slungad från en planets kresbana ner på planetytan. Vid impact sker energiutveckling à la atombomb. Dock slipper man atombombens på lång sikt skadliga strålning och radioaktiva nedfall.

Laservapen - i romanen förekommer ett bärbart laservapen verkande med rubinexcitering. Svävarmonterade vapen har för sin del smaragdexcitering och slagskeppslaser har diamantexcitering. Således blir strålarna respektiva röda, gröna och vita/osynliga.

Ljudskärm - ett försvarsmedel mot strålvapen och splitter. En stor anordning, därför endast användbar för försvaret av grupperade bataljoner och dylikt.

Magiranska republiken - den statsform människan skapat i det 26:e seklet. Består av fem planetsystem, varav fyra ockuperas av den sauriske fienden i krigets början. Huvudplaneterna i respektive system är Cressida, Jannoka, Jorden och Gundur samt Bononsia, den enda värld som undgår att ockuperas. Därmed kan den fungera som bas för den motoffensiv man planerar och strax förverkligar, inledd med raiden mot gränsvärlden Avoosl 2564. Den riktiga motoffensiven tar sin början med återtagandet av Cressida år 2567.

Nagymotor - laserstråle i en brännkammare bringar luft att explodera varmed denna pressas bakåt och ut i det fria, skapande reaktionsdrift. Framdrivning för såväl atmosfärfarkoster som rymdskepp; i det senare fallet tas såklart ingen luft in från omgivningen utan syre (även vatten fungerar) medförs i tankar. Motorns namn kommer från uppfinnaren Sandor Nagy som finns i sinnevärlden.

Nanokarta - en hoprullbar display för kartor, lämplig att förvara i fickan på stridsdräkten.

Nanoteknisk fiber - ett slags miniatyrrör bildande en väv varav stridsdräkten består. Detta gör att den dels kan förseglas mot gas och splitter, dels ändra färg (anta olika kamouflagemönster).

Pneumatisk dator - datasystem använt av fienden, nyttjande gasflöden istället för elektronik.

Q-granat - en handgranat med svävarfunktion, åstadkommen genom kristallmagnet.

Raketartilleri - salvpjäs som skjuter raketgranater, verkar genom splitter och tryckvåg.

Rälskanon - ett supervapen som saurierna tar till i krigets elfte timme: "Med denna accelererades materia till supersoniska hastigheter; där projektilen slog ner blev energiutvecklingen våldsam, ungefär som med en krebabomb. Enda skillnaden var att man kunde ladda denna kanon med halvkilosprojektiler av vad slag som helst: sten, trä, is. Man behövde inget rymdskepp för det hela, kanonen stod på fasta marken." [citat s 190]

Saurier - den fientliga, främmande art man strider mot. En ödlelik sälle, därav namnet (av lat. saurus, ödla).

Sideranier - en främmande art, lierad med människan. Gracil varelse med extremt avlångt ansikte och stora, runda, monokroma blå ögon. Huden organge till gyllenbrun.

Svepelektron - tungt elektronstrålevapen, nyttjat av fientliga svävare.

Svävare - an atmosfärfarkost, svävande genom en anordning kallad kristallmagnet som skapar antigravitation. För reaktionen används Nagymotor (se dito).

Wrox - lingua franca i det 26:e sekel vi här rör oss i, umgängesspråk i den galaktiska federation där människa, attarcan, igozil, clontarf och sideranier ingår. Saurierna, fienden, ingick från början i samma federation men beslöt sig för att bryta sig ut och grunda ett imperium. I samband därmed anföll de människans välde, Magiranska republiken, som dittills inte haft kontakt med främmande arter. Men federationens övriga folk tog samtidigt kontakt med oss och inledde en utväxling av teknik och kunnande, och man skapade en allians för att besegra sauriern.

Relaterat
Stridsmiljö 2500, fri pdf
Epub-fil
Krigskorrespondent
Arthur C. Clarke
Neuromancer

Breivik ej galen...?

2012-01-04T08:34:00.011+01:00

En ny psykologutredning har slagit fast: Breivik är inte psykotisk. Nähä. Men det går inte att säga så, inte i det komplex som är "fallet Breivik" som rör hela det norska samhället, ja hela västvärlden. Det kommer att bli strid även om denna rapport. svd dn exp
Fria Tider Fria Tider

Breivik är intressant som anarkistfenomen, "black swan event". Mer här där jag jämför honom med Princip och den amerikanske abolitionisten John Brown. De var alla terrorister vars dåd fick viss genomslagskraft. Så vad är att vänta? Ja, vad händer när man sår vind? Man skördar storm.

Vi lever i en intensiv tid. 2011 har som alla sett varit rätt händelsrikt. Mellanösternhändelser, ekonomiska stormsvalor, Breivik, OWS, eurokris och sydeuropeisk skuldkris samt lite engelska upplopp. Att i detta läge vända allt ryggen, sitta och uggla i sitt tjäll och ägna sig åt esoterismer kan vara lockande: att ta ledigt från verkligheten och läsa romaner och se filmer. Jag menar, visst kan man göra det, men om man väljer en opolitisk, post-politisk ståndpunkt idag gör man sig själv en björntjänst. Man måste vara med där ute, om inte på gatan så i alla fall på det virtuella barrikaderna och på Slagfält Internet. Så jag säger till envar dissident och regimkritiker: gör din röst hörd, gör inlägg på bloggar och i kommentarsfält. Dra nytta av det faktum att internet ännu är fritt. I morgon kan det vara förbjudet. Då kan islamkritik och problematisering av invandringsfenomenet vara kriminella. Traditionalism av Jüngers typ kan sitta löst.

Vi går intensiva tider till mötes. Kan då lite musiska intressen och filosofiska meditationer tjäna som batteriladdning och hämtande av krafter? Ska man recensera romaner och esoteriska böcker här emellanåt? Kanske. Men idén om humaniora som ”bara avkoppling” funkar inte längre. Varje handling idag är en politisk handling. Att avstå från att ta ställning är också ett ställningstagande.

Jag måste nog, tyvärr, säga som proggarna: allt är idag politik. Man behöver kanske inte sitta och surfa på DN.se 24 timmar om dygnet. O nej. Men vi lever idag i en intensivare verklighet, en spännande tid då allt slängts i stöpsleven och stora förändringar väntar. Det är ju det kineserna säger om detta år, 2012, Drakens År: ”Stora förändringar och förstörelse av det gamla”...!

Folk som ryckt på axlarna inför 2012 får det svårare och svårare. Jag tror inte ”världen går under” då men ett och annat utöver det vanliga kommer nog att hända.

Vad gäller Breivik har jag skrivit en del om detta fall. Jag har följt och kommenterat fallet från början. 30 juli skrev jag till exempel att Breivik var galen men att det var metod i galenskapen. Ungefär som psykologerna säger idag: han är kliniskt frisk. Utöver det är han en patologisk kriminell som lämnat samhället bakom sig.

31 juli skrev jag om Breiviks frimureri.

2 augusti gjordes en jämförelse mellan Breiviks manifest samt UNA-bombarens och Ulrike Meinhofs texter.

Relaterat
Ombord på ett brinnande rymdskepp
Detta inlägg har 118 kommentarer
Breivik och paranoia
Biografi
Kerubernas svärd

I år är det presidentval

2012-01-03T08:57:00.017+01:00

Det är nomineringsmöten i Iowa idag. Republikanerna har det första i raden av sina val för att se vilken av deras kandidater som ska möta Obama i den nationella valkampen i höst. dn dn dn dn svd svd svd
Fria Tider Fria Tider Gotiska Klubben

Själv tycker jag Ron Paul är en frisk fläkt. Inför Iowa fick Mitt Romney 24% i en gallup, Paul fick 22. Det är bra siffror för honom. Jag menar, detta är den man som MSM nyss ignorerade. Han hade ju för mycket budskap om fred, ta hem trupper, lägg ner baser, dra ner statlig byråkrati och följ konstitutionen. Men nu finns han plötsligt, nu kan han möjligen även vinna primärvalet.

Om Ron Paul kan mycket sägas: för libertariansk, för ideologisk. Men han är de facto republikan, ingen "third party contender". Han är en slipad politiker med sina 76 år på nacken. USA stänger inte ner bara för att han blir vald. Paul står för något annorlunda i senare tiders amerikansk politik: sans och måtta.

USA har sin imperialism med sin dollar-och-olja-agenda. Man har petrodollar: olja får bara handlas i olja, den som vägrar det bombas ihjäl som Saddam och Khadaffi. Men Obama vill ha fortsatt imperialism. Kom ihåg det.

USA har gått för långt. Man är en parodi på sig själv, en maktmaskin som vilt griper omkring sig i försöket att behärska hela världen. Men det kan inte vara längre. Som jag skrev på bloggen i maj förra året:

USA:s hegemoni går mot sitt slut. Inget varar för evigt. Post-1945-ordningen med dollar som reservvaluta och tusentals USA-baser världen över kan inte vara för evigt. Man kan inte bygga ett imperium på luft. För det är ju vad deras valuta består av, luft. Den saknar täckning, är bara en papperslapp med godtyckligt värde. Dollarn har värde bara för att vi anser att den har det. Så den dag dollarn dör dör även USA:s krigsmakt.

Dollarn hålls uppe av fenomen som petrodollar, främmande länders valutareserver i dollar, kärnvapenhot (”kärnvapenmyntfot”) och allmänt förtroende. Det är kruxet med alla fiatvalutor, alla konstgjorda pappersvalutor inklusive den svenska kronan. De har värde för att folk anser dem ha värde. När sedan detta intryck upphör att gälla, när folk inte längre har förtroende för valutan som i Tyskland 1923 eller Zimbabwe 2003-09, då rasar allt. Så när dollarn dör kan vi sjunga, ”Horray, horray, the wicked witch is dead”. Vi kan sjunga ”Fallet, fallet är Det Stora Babylon”. Frågan är bara när det kommer att ske. Experter har spått en dollarkrasch sedan början av 2000-talet. Problemet är väl att dessa experter sett det hela ensidigt ekonomiskt. Men internationell ekonomi består inte av balansräkningar enbart, det består av realpolitik samt imagefrågor och intryck, vad man tror respektive inte tror. Idag är förtroendet för USA och dess dollar på nedgång, visst, men när botten går ur påsen, när proppen går ur flaskan på riktigt är svårt att sia om.

Dock upphör ju Federal Reserves fribrev att trycka pengar 31/12 2012 så det tar väl slut senast då.

Läs hela detta inlägg, det berättar om USA:s historia som imperium. Det är de ju, de har baser över hela världen. Nu går det dock mot sitt slut och Ron Pauls agenda är ett sunt tecken på det: avveckla imperiet. Det står inget i konstitutionen att USA ska bestämma över hela världen och bomba alla misshagliga makter till aska och grus.

Så hur blir det? Ska Det Stora Babylon kriga vidare? Eller ska man ta sitt förnuft till fånga och bli en fredlig nation bland andra? Det är svårt att sia, speciellt om framtiden.

Relaterat
USA:s valuta heter knarkdollar
Vem vill vara president
Att tröttna på USA
9/11 riggat
FEMA-läger

Hatar Fredrik Reinfeldt Sverige?

2012-01-02T11:32:00.012+01:00

Vi har en så kallad statsminister idag. Han heter Fredrik Reinfeldt. Man frågar sig oförställt: hatar denne man Sverige och svenskar? dn

Mitt svar på frågan om Reinfeldt hatar oss svenskar är: nej, inte alls. Han hatar inte det traditionella Sverige. Han tycks bara ogilla det.

Jag menar, hur ska man annars tolka hans uttalande vid ett besök i Södertälje 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.”

Hör ni det, svenskar? Sverige är lika med barbari. Allt, precis allt vi åstadkommit här är barbari. Odlingen, statsbyggandet, värnandet av våra gränser: detta är barbari. Runstenarna, balladerna, Runius och Haquin Spegel, Bellman och Swedenborg, Tegnér och Geijer, Heidenstam och Lagerlöf: allt detta är barbari.

Och med hjälp av media och akademi ska han få oss att tro att Sverige inte ens existerar. Dick Harrison anser att "svear" är en konstruktion. Den som i MSM eller på universitetet djärvt nog hävdar att Sverige existerar, han får sig en beskäftig föreläsning till livs med innebörd att Sverige inte finns och att svenskar är ett hjärnspöke. Och finns vi så är vi dåliga.

Men Sverige existerar. Svenskar finns. Jag skrev om detta för en månad sedan:

Jag är svensk medborgare. Samt ett slags nordgerman, alltså vad som brukar kallas "etnisk svensk". --- [M]an förstår i dagligt tal vad som menas med "det japanska folket", "det spanska folket", "det somaliska folket", "det iranska folket", "det sydindiska folket" et cetera. Då förstår jag inte varför begreppet "det svenska folket" ska orsaka sådana problem, varför svensk intelligentia gör allt för att förneka det, för att problematisera ihjäl det.

- - -

Vi problematiseras ihjäl. "Bildade" svenskar ska genast komma med sofismer så fort begreppen "svensk" och "Sverige" tas in i det korrekta, välstädade finrummet där allt är så tolerant och progressivt. Men snälla, låt oss i fortsättningen slippa dragningar som "infödda svenskar finns inte, vi är sedan inlandsisen smälte alla invandrare", "först på plats var antagligen samerna, endast de har rätt att kallas svenskar", "etnisk svensk, vadå jag har norsk mor och tysk far, får jag inte vara svensk då" och "alla är svenskar, vit eller brun, svart eller gul, det spelar ingen roll". ---

[J]ag vänder mig mot det sentiment som säger att "infödd svensk har inte rätt att kalla sig svensk", "en nordeuropeisk östskandinav har inte rätt att hålla tal på nationaldagen", "en svensk har inte rätt att citera Vilhelm Moberg och säga, "Sverige är vårt genom svensk strävan"". Detta sentiment tar formen av en subtil stöld av vårt land. Detta är den mentalitet som säger att en sedvanlig svensk ska inte få yttra sig om invandring, traditioner och etnicitet. Svartas etnicitet hyllas, den är en värdefull sak för världens framtid; ja även japansk, indiansk och eskimåisk etnicitet. Gäller det dock någon form av vit etnicitet är brännmärkningen genast där.

- - -

Man kallas rasist om man säger, "jag är etnisk svensk och nordeuropé och stolt över det". Men jag är själv inte rädd för rasiststämplen. Jag ogillar klangen i ordet men jag är inte rädd för den. Ni kan alltså inte komma dragande med denna "gröna kryptonit" mot mig för jag är immun. Jag värnar mitt folk och mitt land och det finns ingen lag, varken skriven eller oskriven, som kan hindra mig från det.

Alla ni som är ljumma, som säger, "vadå, alla är svenska, bara man sköter sig". Det är en farlig likgiltighet. Under tiden kommer du, som vit, att sakta men säkert fråntas rätten till ditt land genom den strävan som dina förfäder åstadkommit. När vi får det svart på vitt, i grundlagen att "svenskar existerar inte som etnisk grupp" och "kungariket Sverige kallas nu provinsen Östskandinavien i Världens Förenta Stater", då kommer de folkgrupper som tidigare gillat att kalla sig (ny)svenskar att kalla sig svarta, gula, röda eller vilken etnicitet de nu kan åberopa. Du återigen, som är vit, nordeuropé och svensk, kommer att kunna föras till ett arbetsläger som en Mindre Värd Människa och Ett Hot Mot En Bättre Värld.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Sverige existerar, vi svenskar existerar. Och vi har en statsminister som har en märklig attityd till det traditionellt svenska. Så varför ens kalla dig "Sveriges statsminister", Fredde? Varför inte döpa om landet, kanske till det där "Provinsen Östskandinavien" jag föreslog i citatet...? Din idol Obama kallar ju inte sitt land "Amerika" längre; det är bara US, "United States". Det där "of America" är borttaget.

Så Reinfeldt, vad är det som bjuder dig emot? Döp om landet till något lämpligare för dig och ditt antisvenska hatsentiment.

Relaterat
När Kerubernas Svärd drog eld över världen
Anti-vitt sentiment i DN
Det är lugnt idag
Sverige existerar
Händelser i Rokkana

Rasrisk

2012-01-01T11:09:00.014+01:00

Rasrisk i Norge! Det är rasrisk i Sverige också. Om än av annan natur. För stora ting väntar oss i år. Det säger en viss politiker på SvD Brännpunkt. Han har rätt. I så måtto att nu får det vara slut med svenskfientlighet, slut med hets mot etniska svenskar. svd exp exp ab dn dn
Fria Tider

Det finns en 600 miljoners folkgrupp som kallas vit. Det är de vita folken, européer, kaukasier. Jag tillhör denna grupp. Jag är vit. Har du problem med det? Säg bara till; i så fall ska jag anmäla dig för hets mot folkgrupp. Jag ska kalla dig anti-vit rasist. Är du emot mig är du anti-vit. Men var lugn, jag är ingen rassuprematist. Jag är samnationalist; jag respekterar varje folks rätt att existera. Själv anser jag att svenskar existerar, vi finns och har rätten till vårt land, Sverige. Sverige är vårt genom svensk strävan. Svenskar är en stam i den germanska gruppen, i sin tur en subgrupp av den vita folkgruppen.

Gör man en dragning som den jag nyss gjort brukar man få hatstämplen på sig. Det är märkligt. Jag menar, kan någon visa på det specifikt hatiska i dessa rader...? Nej det kan ni inte. Det är bara betingade reflexer som sätter in när en vit människa inte ber om ursäkt för sin etnicitet utan säger, klart och utan förbehåll som jag gör här, att han anser sig tillhöra den vita folkgruppen, att han implicit definierar sig som social och politisk kraft på basen av detta. Vi vita måste nämligen göra det nu. Annars tas vårt land ifrån oss. Sedvanliga vita må ha makten i detta land men självmedvetet vita, såsom svenska nationalister och identitärer, motarbetas.

Signaturen Utlandssvensk sammanfattade läget utmärkt i en kommentar till "Ett sentiment", här på bloggen den 27/12 2011. Han ansåg att vad som pågår i massinvandringens Sverige är kolonisering. Massinvandringen är vad som triggat att man som svensk tvingas inse sin vithet, det är fullkomligt klart. Min attityd till invandrare är som sagt samnationell, men till invandringen är jag negativ. Jag anser att svensk invandringspolitik bör revideras. Men över nu till vad Utlandssvensk sa, det sammanfattar svenskarnas läge idag:

För övrigt anser jag att kolonisering är den mest passande termen för vad som nu sker i Sverige:

1. Urspungsinnevånarna tvingas finansiera bosättningarna
2. Urspungsinnevånarna straffas om de kritiserar kolonialisterna
3. Propaganda förklarar för urspungsinnevånarna att deras egen kultur är värdelös och att deras nya herrefolk har en mer högstående kultur.
4. Det nya herrefolket kan misshandla och våldta urspungsinnevånarna utan påföljd.

Finns det NÅGOT som talar emot att kalla detta kolonisering?

Massinvandringen har förtydligat läget. En som i en berikad skolklass är ensam vit får höra sådant som "ni svenskar". Han får veta att han är svensk. Det är, utan klagan, vad det handlar om. Sett som helhet är vi inte i minoritet än men man måste säga ifrån. Och som antytt av citatet, som jag nu ska kommentera, får vi inte ha åsikter om invandringen; vill man ha en 0,000001% minskining stämplas man som rasist och paria, utanför lägret ska man ha sin boning... Nej, man ska glatt finansiera bosättningarna, man får inte kritisera invandrarna (ett slags xenofili), svensk kultur förklaras som värdelös eller helt non-existent, och exotiska invandrare har straffrabatt. Det sistnämnda är ett sentiment, en rådande juridisk tolkningstradition, som att gärningsmän förlåts och får sänkt straff om de kommer från krigszoner, fattiga länder eller bara är allmänt synd om = är exotiska invandrare. "Något" måste de uppenbarligen ha som ger dem denna missriktade välvilja. Som att de 12 års fängelse, som han fick som invalidiserade Emma näst intill döden, anses "extremt hårt" av GM:s försvarsadvokat. Eller ett år och tio månader för han som dräpte 78-åriga Inger Wickman i Landskrona. Bloggaren Bloggo skrev i maj 2010:

Inger Wickman ska ha uttryckt att ”ni invandrare har noll respekt för regler och äldre” – det blev hennes sista ord. - - - I tredje kapitlet, första paragrafen i Brottsbalken kan man läsa: ”Den som berövar annan livet, döms för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid.”

Man skiljer förvisso på dråp och mord, mord är mer överlagt och Landskronahistorien hade "dråpkaraktär", men det är också en tolkningsfråga. För envar som kan se är sentimentet i det svenska rättsväsendet klart: invandrare behandlas mildare. Se även Flashbacktrådar som denna och denna. Och btw, jag vet att även invandrare kan behandlas orättvist av polis och rättsväsende. Men sentimentet som tenderar ge straffrabatt åt invandrade kriminella är högst påtagligt. Domarna är rädda för att rasiststämplas. Och detta måste upphöra.

- - -

Vi svenskar håller på att bli andra klassens medborgare i vårt eget land. Vårt land håller på att definieras bort av tvivelsjuka, illvilliga akademiker. Dick Harrison i "Boken om svensk historia", s 50, anser att Tacitus svioner inte är de svear som påträffas även senare hos till exempel Jordanes. Svear finns inte, ses som en konstruktion. Man utraderar alltså på detta vis en folkstam - min och miljoner andras. Detta är allvarligt. Jag menar, skulle Harrison vilja bortdefiniera och problematisera, säg, palestinier lika beredvilligt? Nej, sannolikt inte.

Svenskar ska motarbetas. Vita människor får inte sticka upp, inte definiera sig själva som det. Då börjar glåporden hagla, den värsta tänkbara rasism; byt ut hatobjektet och du hamnar långt bortom standarden för, säg, sydstatsrasism mot svarta på 1930-talet. Är man vit och säger det öppet och självmedvetet blir man lovligt byte för hatarna. Det är denna blogg prov på. Vita utsätts för hat och hets. De mest hatiska är andra vita, mainstreamvita eller sedvanliga vita. De blir i detta fall självhatande vita, de är med Guillaume Fayes term etnomasochister. De har lärt sig att hata vita människor. Deras mentalitet är anti-vit. Denna tingens ordning har rått från efter andra världskriget. Det blir ett slags 65-årsjubileum nu; dags att pensionera detta sentiment alltså.

Det är dags att få folk med anti-vit attityd att bekänna färg. Om ni hatar vita människor, erkänn det då. Det är ju så fint i eran värld att vara anti-vit. Erkänn det och gå vidare så har vi det utklarat. Ett tips: passa på medan hets mot vita ännu inte är straffbart.

Relaterat
Vilhelm Moberg: Svensk strävan
Till frågan om etnicitet
Anti-vitt sentiment
Det är lugnt idag
Sverige existerar

Krigssentiment

2011-12-31T10:19:00.013+01:00

Iran, Iran, krigshets mot Iran. Ron Paul säger att USA borde sluta hetsa mot Iran men vem lyssnar. Inte MSM i alla fall där provskjutning av raketartilleri tas för massiv attack. dn dn dn dn svd
Fria Tider 1 Fria Tider 2

Jag säger: fortsätt hetsa då, skrivbordsdemagoger. Ni får stå för vartenda ord, i denna värld och nästa. Jag har tvått mina händer. Jag hetsar inte mot Iran, MSM gör det.

Iran har inga kärnvapen. USA har vetat det sedan 2003. Ändå fortsätter de att hota, ändå fortsätter media att mångla Iran som Nästa Stora Hot. Skriv på då, ingen kan hindra er, det är ett fritt land. Jag skriver själv mina krönikor och noveller, mina romaner och stories. De handlar ibland om krig. Säkert bryter jag något tabu i och med detta ämnesval. Jag menar, jag har ju inte ett klagande tonfall som Peter Englund när han skriver om krig, jag har inte pacifistiska markeringar på var och varannan sida.

Englund är Fin och skriver Fint. "Stridens skönhet och sorg" - åh så fint, stora fin kille-priset är reserverat för dig. Men jag då? Jag har ingen cred vad det verkar. Enligt sakkunskapen är jag ju bara ett "fyllo i tunnelbanan som yrar om jordens undergång"... Well, undergången lär vänta på sig; jag kan bara ge er bly, kordit och trotyl. Det är Stormen som rasar i förterrängen i den gråzon jag skildrar. Men lyss till en insatt man, inse att kulturen går inte under för lite raketartilleri, svepelektron och laserskimmer.

Jag går före i gråzonen och lyser upp den med min night visions gröna skimmer. Titta i okularet om du vågar, kolla in texter som denna:

Någon bär sin automatkarbin som ett ok på axlarna, en annan har för remmen gevär, en tredje på ryggen gevär; uniformeringen varierar av allt ifrån camouflageblusar och marschstövlar över vinterkappor och motorbyxor till vapenrockar och lågskaftade kängor; ett svagt sorl stiger från leden, någon gnolar på en visa, några samspråkar, en annan pratar för sig själv, de flesta är tysta. Tolv timmar utan mat, störd nattsömn, marschen går till Punkt 567 för högst eventuell utspisning.

En klossformad terrängbil passerar på vägen, knak i uppväxlingen, gungande fjädring och blå rök ur avgasröret; den följs av en lastbil med gnällande transmission, draperat kapell och synbarligen livlösa gestalter i dess lastutrymme. Något senare möts de av en terrängmotorcykel, gåtfulla tecken på bensintanken, föraren höljd i snö, motorhjälm, glasögon, halsduk och kraghandskar. På väg tillbaka: fångkolonner, rader av tysta män i svarta uniformer, händerna i byxfickorna och halsdukar kring huvudena, anförda av en handfull vakter som går vid sidan om tågen, utbytande blickar av samförstånd med sergeant F. och hans män.

["Eld och rörelse", s 122-123]

Så kan det låta. Det är ur en viss story jag skrev 1990 och gav ut på Etherion förlag 2007. Pdf:en finns för fri nedladdning här. En recension kan ni läsa här. Det är Fredrik F. G. Granlund som på bloggen Marmeladkungen granskat boken.

Relaterat
När man hetsade till krig mot Iran
Carlos Castaneda
Erik Andersson
Camouflage
Stridsmiljö 2500

Kris och megakris

2011-12-30T08:31:00.006+01:00

DN skriver om hot mot samhället. Man nämner översvämningar, sjukdomar, solstormar och terroristattacker. Man frågar sig i artikeln vilket hot som är mest allvarligt. Experten Johanna Enberg kan inte svara på det. Hon glömmer också att se denna aspekt: att vi drabbas av flera kriser samtidigt, en "krisernas konvergens". dn dn dn gt exp exp svd

Den franske ideologen Guillaume Faye har däremot sett en dylik kriskonvergens, ett sammanflöde av kriser. Han gjorde det redan 1998 i boken "Archeofuturism". Det handlar i och för sig inte om de naturfenomen som DN mest ville kartlägga utan om mänskliga kriser. Men hans helhetssyn är berömlig.

Fayes kriskonvergens handlar om att världen ställs inför miljöförströring, recession och för snabb folkomflyttning samtidigt. Därtill kommer kommer förgiftat samhällsklimat här i väst med anti-vitt sentiment och oförmåga att bekämpa islamismen. Jag har skrivit om de båda sistnämnda förut, jag ska inte dra det hela dagspolitiskt, men ni förstår tendensen: man måste se flera kriser, man måste se hur de kan samverka i en megakris. Ser vi till DN:s fokus på naturkriser kan man ju tänka sig översvämning och höga vattenflöden kombinerat med någon epidemi, meteoritsvärmar, vulkanutbrott och jordbävningar i de zoner där sådant förekommer, och så allt detta samtidigt med samhälleliga kriser som depression, massarbetslöshet, social oro, sociala och religiösa konflikter.

Är detta svartsynt? Jag brukar anklagas för det ibland. Men självaste DN hade ju häromdagen, 27/12, i slutet av sin årsöversikt för 2012 detta: "december, jordens undergång enligt Mayakalendern". Så vem är nu krisfrossare...? Det respektabla DN månglar en, vad de själva antagligen skulle kalla, "konspirationsteori". Alltså en oortodox teori.

Att säga att Mayakalenderns slut är världens undergång är extremt. Det är bara en kalender som går mot sitt slut, ett räkneverk som slår om. Sedan börjar den om. Mayaindianerna hade sin långa räkning där man drog ut kalendern i flera tusen år. Någon gång måste den väl sluta. Så jorden går inte under. Men vår civilisation kan få uppleva lite utmaningar under de år som stundar. Det är ett helhetsfenomen: det handlar inte bara om 2012, inte bara om en solstorm, en översvämning, en terroristbomb, ett EU-land som går ur eurosamarbetet. Det handlar om risken för att flera kriser kan samverka och skapa negativt dynamiska effekter, synergier av icke önskvärt slag.

Vi får inte drabbas av noja. "We have nothing to fear but fear itself." Redan i juli 2008 skrev jag att man måste se Bortom Drakens År, alltså det som 2012 betecknas som i den kinesiska kalendern. Drakens år innebär "stora förändringar och förstörelse av det gamla" och det kan vi nog förvänta oss. Men man ska inte hoppa på varje svindel för det. Man måste ha lugn i kroppen, "ha ordning inom sig för att kunna skapa ordning omkring sig" som Ezra Pound sa. Det är vi människor som skapar framtiden, man får inte stirra sig blind på prognoser. Möta 2012 med ångest eller med krismedveten tillförsikt? Du väljer.

Relaterat
Dikten "Bortom Drakens År"
Uppenbarelseboken
En ny väckelse
Melina Starr
Jenro Klao

Målning: Leander Engström

Svante Nordin om massinvandring

2011-12-29T14:02:00.009+01:00

Förekommer massinvandring i det här landet? I detta inlägg lägger jag fram vissa indicier. På basen av dem anser jag att massinvandring förekommer. Vissa av mina läsare tycks dock inte dela bedömningen. Men kanske imponeras de mer av vad en etablissemangsfigur säger i frågan, en Fin Man I Kostym. Nu har nämligen professor Svante Nordin tagit bladet från munnen i invandringsfrågan. Fria Tider

DN har besökt Svante Nordin i dennes palats i Lund, säte för professuren i lärdomshistoria. Man intervjuar Nordin om hans bok "Filosoferna" som skildrar 1900-talets idéer. Så kommer man in på invandringsfrågan. DN:s Ann Persson är inte road och försöker outa Nordin som SD-anhängare, det kommer i andra frågan här:

Svante Nordin har nu också gett sig in i invandringsdebatten, och talar om vad han kallar ”en intellektuell revolution”. I en artikel i Axess skriver han om den ”massiva invandringen” och hur den har gjort ”själva idén om Sverige och svensk kultur så problematisk att man numera bara vågar tala om ’svensk kultur’ inom citattecken”.

– Jag är kritisk till den politiska korrektheten, som använder eufemismer och sopar under mattan.

Ditt sätt att argumentera ligger nära Sverigedemokraternas retorik. Att det finns en konspiration av politiskt korrekta. Du väljer att skriva massiv invandring som ligger nära ett av SD:s favoritord, det olycksbådande ”massinvandring”. Tolkar jag dig rätt när jag läser din text som ett uttryck för att den svenska kulturen skulle vara hotad?

– Jag vänder mig mot att man mörkar och därmed låter SD vara de enda som pratar om detta.

Det är väl ingen som förnekar att Sverige har blivit ett stort invandrarland?

– Jo, det tycker jag att de gör som talar om invandring som något som pågått i tusen år. De vägrar se det nya som skedde på 1970-talet. Den invandring som fanns tidigare var av en helt annan karaktär och kvantitet. Det var tyska köpmän, valloner och folk som kom över finska gränsen. Nu kommer invandrare från ett helt annat håll än tidigare. Ta den muslimska invandringen – den fanns inte tidigare.

Är det problemet, att muslimerna blivit fler?

– Jag tar inte ställning till invandringen. Det jag vill peka på är att mångkultur och integration är vandras motsatser. Men nu talar man om det som synonymer. Jag strävar efter intellektuell klarhet.

Nordin uttrycker sig försiktigt: som vi ser i det sista svaret tar han "inte ställning till invandringen". Nej visst, då skulle han garanterat förlora jobbet. Men att han ens vågar diskutera fenomenet hedrar honom. Han vill ha ärlighet och klarhet. Han antyder trendbrottet från 70-talet och framåt, detta med den ökande andelen utomeuropeiska invandrare.

Sakerna måste få diskuteras med lugn och saklighet, det ska vara slut med "eufemismer och sopa under mattan". Man kan tycka att Nordins ordval "den massiva invandringen" är den feges variant av massinvandring men man kan inte få allt. Som helhet är Nordins ställningstagande en fjäder i hatten för oss regimkritiker. Han är del i en trend: elitfigurer som ifrågasätter multikulturens dogmer. Jag kallar det sprickorna i muren. Det är när sådana som Alexander Bard, Marcus Birro, Janne Josefsson, Ulf Nilson och på sin tid Harry Schein vågar ta tag i den heta potatis som kallas massinvandring, integrationsproblem och multikulturens misslyckande.

Man kan säga: sprickorna sprider sig och snart rämnar hela den verklighetsförnekande PK-regimen.

Vill man ta det från den glada sidan rekommenderar jag Affes Statistikblogg. Han har en bildserie med "Agenda Julspecial", besökt av Ullenhag, Billström, Reinfeldt och Lööf. Detta säger allt. Satiren lever!

Relaterat
DN: Invandrare krigar mot svenskar med rån
Ruben Östlunds film "Play"
Den andre, Dirawi och Zlatan
Birro, Bard, Josefsson...
Massinvandring eller inte

En Graalsriddares vedermödor

2011-12-29T09:40:00.006+01:00

Härmed lite fakta om en novell jag fick publicerad 2009. Den handlar om Fan, Döden och relaterade saker. Gå hit om du vill läsa storyn redan nu.

Över öde nejder, över slagfält och genom dunkla skogar rider en man. Han är Simon Le Bon, en riddare med uppdrag från Djävulen att finna Den heliga Graal.

Vid sin sida har Simon sin vapendragare, Gibichungen vid namn. Tillsammans rider de genom ett härjat Europa på jakt efter Graalen, artefakten som ska bringa Djävulen försoning med hans fader - Gud. Enligt ockult tradition är både Kristus och Lucifer söner till Gud.

Detta är upplägget i min novell "Riddaren, Djävulen och Döden". Den finns upplagd här. Det är bloggen Marmeladkungen som står för publiceringen.

Redaktören, den gode F. G. Granlund gillade min novell och ville köra den på sin blogg. Det fick han så klart. Så via länken kan ni nu läsa om Simon Le Bon och hans äventyr på slagfält i öde nejder och i Graalsborg. Han möter vissa övernaturliga väsen, bland annat den i titeln nämnde Döden. Så ta del av den omisskännliga stilen, antydningarna, anakronismerna och allt det andra som gör denna novell speciell om man får tro Granlund.

För övrigt ingår novellen också i min bok "Eld och rörelse", men känner ni inte till den kan jag bara beklaga.

Relaterat
Ett besök på Wiks slott
Arnäs kyrka
Fred Pohl
Novellen ifråga
Eld och rörelse (2007)

Anarkist i Harens år

2011-12-28T07:52:00.010+01:00

Häromdagen sa jag: ensamma terroristdåd ger sällan effekt, Kaczynski och Baader-Meinhofs gärningar ledde till intet. Men då sa mig signaturen Utlandssvensk att det är fel, tänk på Princip! Gavrilo Princip var en lönnmördare som fick Österrike att starta krig mot Serbien vilket drog med sig resten av Europa i krig. (Princip var österrikisk undersåte men bosnisk separatist, han ville att hans hemland Bosnien skulle tillhöra Serbien istället för Österrike.) Vi har även, sa Utlandssvensk, en sådan som John Brown som utförde ett attentat i amerikanska södern på 1850-talet. Det bidrog till att skärpa läget mellan nord och syd och trigga inbördeskriget. svd svd ab dn

John Brown åstadkom en del. Utlandssvensk skrev så här:

... John Brown, den militanta vita slavmotståndaren som ställde till en massaker i Kansas och även angrep den federala arsenalen i Harpers Ferry strax innan amerikanska inbördeskriget. Han avrättades som terrorist men hans handlingar hade utan tvekan stor effekt: "Historians agree that the Harpers Ferry raid in 1859 escalated tensions that, a year later, led to secession and the American Civil War." Wikipedia

Så man ska inte räkna ut ensamma aktörer, eller synbarligen ensamma med viss uppbackning. Princips medlemsskap i ett hemligt sällskap som ville Bosniens frihet är till exempel dokumenterad; han var med i "Unification or Death" (Ujedinjenje ili Smrt), känd som Svarta Handen. Källa. - Ensamma dåd, "black swan events" med våldsprofil, galna anarkister som slänger bomber och skakar samhället. Och Breivik har förvisso skakat Norge. Kanske får hans dåd än större effekt med tiden. Hamnar man i tidningen en gång i veckan betyder det NÅGOT.

Man är rädda för Breivik. Jag säger som Goten sa i sin kommentar till samma inlägg: "Det kommer nog aldrig att hållas någon rättegång mot Breivik i Norge. Norrmännen kommer inte klara av det, så man får ordna det på något annat sätt."

Man vill inte att Breivik ska stå i vittnesbåset och tala. Han är nämligen förberedd. Regimen vill nog helst låsa in honom som galning och hålla honom där med diverse förvaltningsbeslut. En rättegång med Breivik blir explosiv: tänk TV och tidningar, tänk alla bloggar, tänk alla utspel om alla detaljer, tänk påfrestningen på samhället, på det norska och svenska, ja hela västvärlden...

- - -

När jag skriver om Breivik, och genomsnittsläsaren läst så här långt, brukar helvetet bryta lös i deras sinnen. Jag har inte bett om ursäkt för Breiviks dåd! Inte tagit avstånd! Inte frånsagt mig delaktighet i idén om politiskt våld som framkomlig väg! Jaha. Detta är min länk till er.

Nu närmar vi oss 2012, Drakens år i kinesiska kalendern. Redan 2008 diktade jag om detta år, ett gammalt inlägg som nu mysteriöst seglat upp på Topp 10 här på bloggen. Drakens år ska medföra "stora förändringar och förstörelse av det gamla". Det år vi just är på väg att lämna, 2011, var för sin del Harens år. Detta kännetecknades av att det "tar stora språng framåt". Det stämmer nästan bra det! Året har sett en på många håll regimförändrad Mellanöster, den har sett kravaller i London och Athen och andra europeiska städer. Det är ingen lek längre, sentimentet har hårdnat. Och samtidigt fått folk att förstå att, till exempel, invandringskritik inte är rasism.

2011 for fram i snabba hopp: euron är skrotfärdig, USA lämnade Irak och inget blev säkerhetsmässigt bättre där (inte ens de skitdyra säkerhetsföretag som styr landet uträttar något av värde). Hela världen är på väg att omstöpas och 2012 blir spännande. Jag har talat om detta länge. Jag kommer att känna igen mig.

2011 var Harens år. Och nu blir det intressant...! Haren kännetecknas i kinesisk myt som "trickster", en joker, skämtare och ful figur, en man inte riktigt vet var man har. En liknande trickster har visat sig i år i form av Guy Fawkes-masken, den har setts i demonstrationer i västvärlden som Occupy Wall Street (se bild). Maskens ursprung är att den används av huvudpersonen i filmen "V for Vendetta". Denne är terrorist, tänka sig, dock en fin vänstervariant. Men i alla fall: han är ensam aktör, han har sin sardoniskt smilande mask, han är en trickster och Breivik var möjligen i samma division. Det var portalhändelsen, den anarkiske föregångaren till Stora Förändringar. Väktare, vad lider natten? Vad lider natten?

Relaterat
Ombord på ett brinnande rymdskepp
Breivik var för otålig
Breivik och paranoia
Kulturkamp
Biografi

Bildkälla

Ett sentiment

2011-12-27T10:35:00.008+01:00

Vänstermänniskan Martin Schibbye sägs ha slitit av sig tröjan när han arresterades med ONLF-gerillan. Han ville med denna exponering av vit hud visa de etiopiska regeringssoldaterna att han var oskyldig. Då dög det minsann att hävda sin vita etnicitet. Annars brukar ju vänsterister som han leva högt på att hata vita som definierar sig som detta, som självmedvetet ser sig som en politisk faktor på basen av sin etnicitet. Detta kan associera till Hanne Kjöller som gillar att Centrum för rättvisa tar sig an den enskilda individen, att denna får hjälp om staten och andra aktörer diskriminerar. Dock gillar Kjöller inte att vita män hjälps. dn dn dn dn svd svd exp

Hon nämner ett fall där en vit man diskriminerades i ansökan till polisutbildning. Sämre kvalificierade kvinnor antogs men inte mannen ifråga, som nekades inträde till polisskolan i flera år. Sedan fick han tydligen hjälp av CFR enligt deras verksamhetsberättelse för 2011.

Är det så att polisen köns- och rasdiskriminerar? Är det så att kvinnor och minoriteter släpps in, vita män stängs ute? Möjligen. Nu har CMR observerat detta och fått rättelse vad det verkar. Men Kjöller ogillar detta. Vita ska särbehandlas negativt tycks hon mena. Man måste se helheten säger hon:

I ett vidare perspektiv måste man fråga sig vad som händer med polismakten – och förtroendet för den – om nästan hela kåren utgörs av infödda svenska män? Hur blir man då sedd vid bråk i invandrartäta förorter? Eller när man ska ta hand om icke svensktalande, skräckslagna offer för trafficking?

Vad menas? Är vita sämre än invandrare på att sköta sina jobb? Vad är detta för rasmystik? Och vad gäller proportionen män/kvinnor så är den redan tillgodosedd. Det är populism att hävda att kåren saknar en god proportion kvinnor.

Kjöller ogillar "män med likartad bakgrund", dvs män med vit bakgrund:

Vad händer med kulturen i miljöer där män med likartad bakgrund arbetar? Ett svar har vi fått av Basebolligan, en grupp poliser som under 80-talet tog sig stora och våldsamma friheter. De hade knappast kunnat utveckla sin ”kultur” om deras grupptänkande störts av ett visst antal kvinnor, invandrare och äldre. Därför är det inte likhet, utan olikhet, som också bör vägas in vid antagningen.

Mönstret är tydligt: vita män ska släpas i smutsen; "kvinnor, invandrare och äldre" är dock fina människor. Kjöller säger väl inte uttryckligen att vita är onda. Nej det är konformismen hon sägs vara emot, förstådd som miljöer med enbart vita. Hade hon varit emot miljöer med enbart invandrare också?

Man får akta sig för att vara kategorisk. Man jag ser en viss tendens i detta ledarstick. Så vad säger man? Ska vi kalla Kjöllers text för "en uppvisning i svenskfientlighet och rasism, anti-vit rasism"...?

Relaterat
Uppdrag i Zammazingo
Det är lugnt idag
Sverige existerar
Maktens vägar
Schibbye-Persson

Breiviks sjukstämpel

2011-12-22T05:47:00.014+01:00

Nu bråkas det om Breiviks sjukstämpel. Han är psykiskt sjuk sa psykolograpporten tidigare i höst. Föga annat var att vänta. Det hade varit politiskt omöjligt att säga: "Han är kliniskt frisk." Men formellt är sjukstämpeln konstig. En sådan som Mattias Flink är frisk men Breivik är sjuk? Breivik är "sjuk" i bemärkelsen rubbad men helt utom sig som Flink var han väl inte när dådet begicks. exp exp ab

Med Breivik är det aldrig lätt. Flink var berusad när han mördade. Breivik hade också tagit droger. Han är en titanisk natur, en som ställt sig bortom det mänskliga samhället. En som trodde sig stå över rätt och fel. Han antyder i manifestet att han personligen gjort en del gott varför han har en fond av godhet att tära på, han får synda lite. Knappast kristet, det där som han säger sig försvara.

Men hans far Jens är lika titanisk. När Breivik togs för graffitimålning när han var 16 sa fadern: "Jag har ingen son längre!" Sonen försköts och fick leva med modern. När så Breivik mördat sa fadern: "Han borde ha skjutit sig själv!" Detta är en titanisk utsaga.

Idag är fadern förvisso inte så kategorisk. I en norsk intervju säger han sig vilja se sonen i ögonen, få denne att "visa känslor". Jens Breivik kan dock inte förlåta sonen. - Titanisk far, titanisk son.

- - -

Jag kollade nyss bloggen Klartexten. Där skrev man synnerligen klart om Breivik. Denne gjorde alltså sin analys av samhället. Den analysen sa honom att envar som försöker sig på islam- och invandringskritik brännmärks. Hur i så fall nå fram med sådan kritik? - Begå ett terrordåd ansåg Breivik.

Detta tänkande är besinninglöst och vrickat. Men det var metod i galenskapen. Terrorister som han brukar bli isolerade fall, de får ingen effekt (Baader-Meinhof, Kaczynski). Men Breivik kan bli annorlunda, samhället han begick sitt dåd i är oelastiskt i sin ideologi (invandrings- och islamkritik förbjuds, ja även kritik av feminism, sedvanlig nationalstolthet pariastämplas) samtidigt som vi står inför peak oil, depression, Occupy Wall Street, Jasminvåldsamheter i MENA, Eurons skakighet mm mm. Så rättegången mot Breivik i vår blir dramatisk, Norge och hela västvärlden bävar. Av EN mans dåd. Oy vey.

Här finns några inlägg om Breivik jag skrivit. Passa på att läsa dem innan Lex Breivik träder i kraft, den som säger. "Eho som bloggar om Breivik bortom dagisanalysens nivå är en paria, utanför lägret ska han ha sin boning." Jag fick ju sparken för att ha bloggat om Breivik, se här.

Så är det. Skriver jag inlägg som detta förlorar jag min praktikplats, hängs ut i media och kallas ”en fara för demokratin”. Så i resten av denna artikel ska jag låta er tala, alla ni mina kritiker, ideologiska motståndare, brännmärkare och Expoiter som kan det här bättre än jag tydligen. Jag har väl redan sagt för mycket idag, nämnt sådant som "metod i galenskapen" och annat som inte går för sig i ankdammen Sverige, dagisanalysens hemland. Jag menar, i Danmark kan man skriva så här om Breivik. I Sverige finns inga liknande konservativa sajter som tar tag i Breivik på fruktbar nivå.

Bara jag och några få till i det här landet analyserar Breivik. Men idag ska inte jag analysera mer. Jag ska istället fråga er, Ni Korrekta PK-ister Som Vet. Alltså: Breivik är en våldsman som begått vissa högprofilerade dåd. Han ville orsaka maximal skada, maximal effekt. Och han hade en politisk agenda. Kan man då associera till den bild av gärningsmannen som Jim Ballard ger i ”The Object of the Attack”? Ballard försöker nämligen där fånga det typiska i presidentmördares och andra gärningsmäns verklighetsbild, deras ambition att förändra verkligheten:

Invested in the President of the United States, the world’s most powerful leader, are not only the full office and authority of the temporal world, but the very notion of existence itself, of the continuum of time and space which encloses the assassin as much as his victim. … Like the disturbed child seeking to destroy everything in its nursery, the assassin is trying to obliterate those images of himself which he identifies with his perception of the external universe. Suicide would leave the rest of existence intact, and it is the notion of existence, incarnated in the person of the President, that is the assassin’s true target. [blogginlägg]

Ja är det så? Eller är det bara gripet ur luften?

Och ni som vet, ni som har De Korrekta vänstersvaren om Breivik, kan ni säga mig om Breivik var präglad av science fiction, om hans vurm för fantasy och Tolkiens filmer var något som utmärkte honom? Kan ni det? Kan ni med citat ur hans manifest teckna den bilden för mig, kan ni säga något om hans liknelse att befinna sig på ett brinnande rymdskepp med en galen besättning? Kan ni det? Säg det då, jag väntar med spänning på er analys.

Och ni som vet, ni som kan allt om Breivik, kan inte ni bjuda på en kortfattad, svenskspråkig biografi över mannen från början till nu, från födelsen till läget 2011? Kan ni det? Kan ni INTE det? Vad är det som bjuder er emot? Ingen hindrar er. Jag dock är förhindrad verkar det, jag förlorar mitt levebröd om jag bloggar om Breivik.

Och ni som vet, ni som kan allt om Breivik, kan ni berätta för mig vad låten "Requiem For a Dream" spelade i sammanhanget? Inte? Kan ni sätta dådet i perspektiv med Londonkravallerna, peak oil och annalkande depression och krig? Kan ni det? Och kan ni teckna en bild av Breiviks otålighet parallellt med hans analys av samhällets brister idag, och hur en mindre otålighet skulle ha gagnat det samhälle han säger sig vilja ha?

Kan ni det? Kan ni det inte? Och kan ni inte det, vänligen, sluta brännmärka mig för att jag är en av de få här i landet som lägger ner tid på att analysera Breiviks dåd.

Relaterat
Ombord på ett brinnande rymdskepp
Breivik var för otålig
Breivik och paranoia
Biografi
Så vind, skörda storm
Om en låt

Schibbye-Persson hade ett uppdrag

2011-12-21T08:06:00.021+01:00

Domen över de båda svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson faller idag. De var ute på uppdrag, ett journalistiskt uppdrag: att granska Lundin Oils verksamhet i Etiopien. svd svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn exp exp ab ab Gotiska Klubben

Martin Schibbye och Johan Persson korsade gränsen till Etiopien illegalt. Att ta sig in i landet utan legala papper är ett brott även i Sverige.

Gränspassagen skedde i samverkan med ONLF-gerillan. Schibbye-Persson ska ha poserat på bilder med dessa vapen. Schibbye-Persson anklagas för terrorism på basen av gerillasamröret. Vapenbilden blir då en indicie. Gripen ur luften? Sentimentet i rättssalen betyder mycket här. Välvilja eller illvilja mot de anklagade.

Mer om fallet här. Rättvisan får ha sin gång. Etiopien kunde ju nöja sig med symbolisk bestraffning, säg ett par dagars fängelse. Bortsett från det anser jag, nu som förr, att man ska stå för det man gjort.

Jag är inte hämndlysten. Blir det frigivning eller milt straff är jag glad. Men denna affär har varit politiskt laddad även på hemmaplan. Det är inte bara en automatisk "bring the boys back home"-fråga, det är även en vänsterfråga. Lundin Oil skurkar, vänsterjournalister hjältar. Massmedaialt narrativ typ 1A. Svart och vitt. Edit kl. 11.24: Schibbye-Persson har nu dömts för terrorbrott och olaglig inresa. Själva straffpåföljden meddelas 27 december.

Apropå narrativ (och nu går jag OT). Schibbye-Persson hade ett uppdrag. Det är en central scen i mången berättelse, att få Uppdraget. Tänk er privatdeckaren: någon behövande person uppsöker deckaren på dennes kontor. Tänk Chandler, Hammett. O store hjälte, jag behöver hjälp... (med att frita min man ur maffians klor/med att rädda min förmögenhet som konfiskerats av en gangster/med att hitta en viss familjeklenod). Uppdraget ges och sedan drar historien igång, en jakt på något Oerhört Viktigt. Men historien åsido, här gäller det hur man brukar framställa själva Uppdraget Ges-scenen. Jag menar, vi har ju även krigsstories där ett flyguppdrag ska göras och divisionschefen säger med sammanbiten min: det är ett enmansuppdrag. Men hjälten anmäler sig... Sedan finns även i krigsfallet: hjälten får ett uppdrag som bestraffning. Han måste göra detta självmordsuppdrag för att rehablitera sig.

Uppdraget ges: det är en central scen och den kan varieras. Men Något måste presenteras, det är själva början som är viktig. Själv tänker jag mig det hela överflyttat till en gammaldags värld, en fantasyvärld. En friboren, frilansande hjälte uppsöks av några Mäktiga Typer. De har ett förslag att framställa, ett uppdrag som behöver utföras. Jag tänker mig att det kan vara ett land som saknar regent: den regerande linjen har dött ut och en sidolinje måste träda till. Men representanten för sidolinjen, Pingo Luss, även kallad Minilorden, finns inte i kända länder. Han finns i Vivarion, en stad i en fjärran öken.

Så här kan man då tänka sig att uppdraget ges. Hjälten heter Trygger Disium och är en kall man, en man som kan hantera både svärd och snitsa:

- - -

Uppdraget var enkelt: finn Minilorden!

Han skulle finna en gåtfull furste vid namn Minilorden. Och han som skulle göra det, hans namn var Trygger Disium. Nu var det en vacker vårdag då han red fram genom en skog; koltrasten sjöng, solen strålade, inte ett moln syntes på himlen och en hare sågs skutta bort i lingonriset.

Han var en kringvandrande äventyrare denne Disium, en frilansande aktör i den rokkanska världens gröna nejder. En dag hade Disium fått besök av tre herrar i lustiga hattar. De var från landet Raventa sa de och de hade ett problem: deras fursteätt hade utslocknat och nu måste man ta en kung från en sidolinje. Huvudman för denna sidolinje var en viss Numation, även känd som Minilorden på grund av sin ringa kroppslängd.

Disium hade lyssnat på de tre herrarna där de kommit och besökt honom på det värdshus där han bodde. Han hade inget för sig för tillfället, han hade inga andra uppdrag att utföra - men han var förvisso en erfaren kaippare, hade deltagit i krig och skattsökanden och jakter på Leviatan och Behemot, så en liten Minilord skulle väl inte vara så svårt att finna...?

- Jag går med på det hela, sa Disium. Jag ska finna Minilorden.

- Bra, sa ledaren för tremannadelegationen, Pinna Stax kallad, en smalaxlad man med spetsig haka och pipskägg. Svär vid Det Ena att du ska fullgöra uppdraget.

- Ja, sa Disium och höjde högerhanden, jag svär vid Det Ena att jag ska göra allt som står i min makt att finna er furste, den legendariske Minilorden.

- Bra, sa pipskägget och räckte fram en pung med guldmynt. Här har du för omkostnader.

Lite formalia avverkades, som vart han skulle föra lorden sedan denne funnits (målet skulle så klart bli landet Raventa). Därefter hade de tre gett sig av. Disium åter hade sovit på saken och nästa dag frågat runt i staden där han var, Klibydon, var denne Minilord kunde finnas. "Fråga Jalle Borken" sa honom en smed, "han kanske vet." Denne Bork var en smart man sas det, en kunskapare som levde på ett berg. Hygelak hette berget. Disum beslöt sig för att följa upp denna ledtråd.

Han lämnade Klibydon och red ut i de stora skogarna, skrittade längs välupptrampade stigar genom mörka nejder. Några dagar förlöpte, med övernattning under granar och måltider på torkat kött och vin. Det var som nämnt vår, det var soligt, och djur och natur hälsade honom med sina färger, former och melodier. "Minsann" tänkte Disium, "vilket uppdrag va, finna en person som är försvunnen, en vilsegången småkung, en veritabel Minilord. Men det ska väl gå; jag är ju ung och stark, är klädd i brokor med läderskoning och justaucorps, har hatt med uppvikt brätte och en huggare vid min sida - så det här ska nog gå bra. Dessutom har jag en påse guldmynt. Och jag ska inte falla för frestelsen att sno pengarna och strunta i uppdraget. Nej, har man svurit vid Det Ena, den övergud vid hyllar här i vår värld, vår Rokkanska värld, då är man bunden vid det, då måste man fullfölja det man lovat - död eller levande."

---

Senare samma dag red Disium fram till ett skogsbryn. Här öppnade sig terrängen. En skimrande dal lägrade i soldiset. I fjärran sågs ett flackt, välformat, skogbevuxet massiv med ljusgröna fläckar bland allt det furumörka. Det var björkar som just hade slagit ut.

Massivet han sett var berget Hygelak där den vise, den där Jalle Borken skulle finnas. Borken skulle ha upplysningar om Minilorden om smeden talat sanning.

Disium red ner i dalen, fann en stig och började uppstigningen. Trots de flacka sidorna måste han leda hästen. Omsider kom han upp på en nisch med ängsmark och en björkallé. Allén ledde fram till ett rött hus med loftgång. Disium red fram, satt av sin häst, ledde den till en bäck där den kunde dricka och gick själv fram till huset.

Ingen kom ut och hälsade. Mystiskt! Men det rök ur skorstenen.

Disium tänkte: jag har rent mjöl i påsen så jag går in. Och in trädde han, via en kopparbeslagen dörr, och hamnade i en sal med synliga takbjälkar. Där fanns ett ekbord, jakttroféer på väggarna, vävda mattor på golvet samt en gåtfull tavla på en vägg, visande en ökenstad vid en flod.

Vid bordets ände satt en skallig man med runda kinder och kalott på huvudet. Han sa:

- Jag är Jalle Borken. Varsågod och sitt.

Disium tog av sig hatt och gehäng, tackade och satte sig.

---

Disium hade funnit sin sagesman, Jalle Borken. Nu satt han i dennes sal, såg sig om och sa:

- Vackert hem ni har, herr Borken.

- Visst har jag det, herr...?

Disium presenterade sig. Borken fortsatte och sa att han älskade denna sal, denna höga sal; den var nästan lika hög som lång, en himlasal värdig en kunskapare. Salen upptog halva huset medan resten upptogs av kök och förråd på nedervåningen och sovgemak på övervåningen. Sovloftet öppnade sig mot salen med snidade trävalv.

Borken bad honom stanna för en bit mat och snart kom där tjänsteandar och dukade fram soppa och dubbelmumma, kokt vildsvin med tunnbröd och sist lingonsylt med grädde. Man åt under tystnad. Efter måltiden tänkte Disium att det kanske vore dags att fråga efter Minilorden, detta var ju hans uppdrag - men något hejdade honom, den rika atmosfären i salen fick honom på andra tankar. Denne Borken verkade smart, verkade vis, så varför inte tillskansa sig lite kunskap när man ändå var här, lite visdom?

- Du är en vis man... började Disium, och den andre nickade.

- Så vad är svaret på lösningen? fortsatte vår hjälte. Vad är kärnan i din visdom?

- Den, sa Borken och sköt undan skålen med sylt och grädde som han just avslutat, är att man ska ta vara på ögonblicket. Vare sig du är glad eller ledsen, har framgång eller motgångar, ska du tänka: det finns bara här och nu! Jag kontrollerar detta ögonblick, står lugn i detta ögonblick, vare sig jag är på fest i Rabalons salar eller strider mot brummeldjur i mörka hålor. Förstår du?

- Jag tror det, sa Disium. Egentligen förstod han inte för det Borken sagt verkade alltför simpelt. Men ibland var sanningen banal.

- Nåväl, jag tackar dig för denna visdom. Jag ska lägga den på minnet.

- Väl bekomme, sa den vise.

- Men det var en annan sak...

- Visst, fråga på bara.

- Känner du till Minilorden?

- Det gör jag nog, sa Borken och pekade på tavlan på väggen, den med ökenstaden. Han bor i den där staden.

- Aha, sa Disium och såg dit. Vad är det för en plats?

- Det är Vivarion, en avlägsen drömstad i en hägrande öken. Det är allt jag vet! Vad jag senast hörde så var Miniorden där, den legendariske Numation. Så du söker honom?

Disium förklarade sitt ärende, det uppdrag han fått av de tre kungamakarna från Raventa.

- På så vis, sa Borken. Då kan jag bara önska lycka till, Låter som ett nätt litet uppdrag...!

- Kanske det, sa Disium. Bara jag inte måste leta all världen kring...

- Det vet man aldrig.

- Men jag har lovat, sa Disium, jag har svurit vid Det Ena att jag ska göra allt jag kan för att finna mannen. Därför bjuder jag dig nu farväl och rider vidare - mot Vivarion, var nu det ligger. Vet du?

- Ingen aning, sa Borken. Söderut, det är allt jag vet.

Disium bockade och tackade för sig, gick ut till sin häst, klappade den på manken och satt upp. I solnedgången red Disum nerför berget och vidare bort längs dalen, riktning söderut.

Del 2 av denna saga läser du här.

Relaterat
De var på uppdrag i Afrika
Bibliografi

Nordkoreas ledare Kim Jong-Il är död. Hans land skapades 1948

2011-12-20T08:20:00.011+01:00

Kom Jong-Il är död. Nyheten kom igår men denne nordkoreanske ledare dog egentligen i lördags. Möjligen tar hans son Kim Jong-Un nu över. Vad som än händer blir det en tuff tid för landet. För diktatoriska dynastier räcker sällan lägre än från fader till son. Nordkoreas förste ledare efter skapelsen 1953 var Kim Il-Sung. Sonen Kim Jong-Il tog över 1994 och det var han som dog nyss, synbarligen lämnande över till generation tre, Kim Jong-Un. Som jämförelse kan nämnas att Haitis Papa Doc bara fick sonen Baby Doc som efterträdare, sedan föll regimen. Och i Syrien hade vi Hafez Assad som lämnat över till sin son som styr idag. Men hur länge till? - Utöver det är Nordkorea beläget i skärningspunkten mellan Kina, Ryssland och Japan-USA:s intressesfärer. Det är svårt att styra detta land även om konjunkturerna och världsläget är lugnt, vilket det inte är idag. svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn dn dn exp exp exp exp ab ab

Nordkorea skapades 1948. Det var samtidigt som Sydkorea blev en stat. Det var de respektive kommunist- och kapitalistsfärerna som uppstått när Sovjet i norr och USA i söder i slutet av AVK ockuperat Korea. Detta land hade då varit en vasallstat under Japan från 1910. 1950 försökte så nordsidan att erövra syd. Det var vad som senare kom att kallas Koreakriget. Detta slutade 1953 med vapenstillestånd, ej fred. USA med allierade höll södra delen, kommunistblocket höll norra delen. Så är det än idag. Kriget är oavslutat. Hur kriget började berättade jag igår. Då hann jag fram Inchon 1950 och befriandet av södra Korea, denna landsdel som först togs av kommunisterna genom deras offensiv sommaren 1950. Syd återtogs och på hösten samma år kom så FN-beslutet att frita även norra Korea.

Den första FN-resolutionen beslöt att försvara Sydkorea. Nu togs en andra resolution som sa att hela Korea skulle "befrias". Man fick igenom dessa beslut eftersom Ryssland la ner sin röst i säkerhetsrådet. Kina röstade med eftersom det representerades av Taiwan. Kommunistkina var inte erkänt av världssamfundet då och satt ej i FN.

Operationen sattes igång och de amerikanska trupperna drog in i Nordkorea, ryckte segervissa fram mot kinesiska gränsen. Vissa befarade nu att Kina skulle intervenera, varom signaler förvisso kom – ivägsända av kineserna själva via diplomatiska kanaler – men man valde att ignorera detta och MacArthur sa trosvisst att det är ingen risk. Nordkoreanernas huvudstad Pyongyang intogs. Här lät man i oktober spela in ett avsnitt av ”The Bob Hope Show”, det första TV-program som spelats in i en befriad kommunistisk stad... Väl framme vid Yalufloden, gränsen till Kina som nåddes på senhösten 1950, trodde de flesta trupperna att kriget snart skulle vara över; bland annat sände man tillbaka ammunition för den skulle man väl inte behöva...?

Men svaret var så klart att det skulle man. Den 26 november anföll nämligen två kinesiska arméer över Yalufloden, vilket var en total överraskning för MacArthur och många andra – och detta var för sin del ännu ett exempel på hur önsketänkande kan förleda en general; man utgår från att fienden ska handla så som man själv förväntar sig att han ska göra. Ett subtilt skäl till detta bakslag kan ha varit att USA ännu trodde sig åtnjuta viss goodwill hos kineserna, det folk man hade gjort så mycket för under andra världskriget med stöd till Chiang, Flying Tigers och allt det där. Kanske var man också helt omedveten om att Maos Kina var Nordkoreas främst supporter i det pågående kriget, kanske blundade man för detta faktum, för hade man haft bättre koll på läget skulle man väl inte ha ryckt fram till Yalu med en så sorglös inställning

Hur som helst. Amerikanerna togs på sängen och tvingades till en snabb reträtt, en delvis förödande reträtt om man ser till att kompanier-bataljoner strök med och att den fysiska konditionen hos många soldater var dålig; vissa soldater blev helt enkelt efter i språngmarschen. På den tiden var löpträning inget man sysslade med i armén. Man retirerade och behöll känningen men moraliskt var det ett svidande nederlag för USA, att behöva bli slagna av soldater från tredjevärldsarméer på detta sätt. U. S. Army var välutrustad med stridsfordon och lastbilar medan kineserna mest gick till fots, och för sambandet hade amerikanerna walkie talkies medan kineserna hade trumpeter i gammal stil: det fungerade bra kan jag meddela. Och USA hade allt sitt flygstöd, både från markbaser och från hangarfartyg – men ändå fick man stryk.

Man drog sig tillbaka till 38:e breddgraden. FN-alliansens ledare satte sig ner att rådslå. Man insåg att man nog måste nöja sig med att hålla ställningarna, eventuellt låta kriget mynna ut i ett läge av oavgjort. Men MacArthur för sin del opponerade vilt, han ville föra kriget till seger – ”there is no substitute for victory” sa han – och på en journalistfråga om detta skulle ske med insats av atomvapen sa han att detta inte kunde uteslutas. Därmed hade Mac tappat kontakten med verkligheten, han hade vuxit sig för stor i sin roll och avskedades, för man kan inte ha en så pass egensinnig general ute i fält. Truman sparkade honom och gjorde det enda rätta, även om folk vid tiden var bländade av MacArthurs storhet och trodde att Truman gjort en blunder. Detta var i april 1951. – Ersättaren för Mac hette Matthew Ridgway. Han hade under andra världskriget lett fallskärmsoperationer, alltifrån Sicilien 1943 till Normandie och Arnhem 1944. Sedan Walton Walker avlidit i en bliolycka i Korea, december 1950, övertogs chefsskapet av 8:e armén av Ridgway; det var då en demoraliserad styrka, mitt uppe i reträtten från Yalu, men Ridgway lyckades återställa moralen på kort tid. Vad gäller yrkesmässig framtoning så hade väl Walker varit något av en cowboy medan Ridgway gav ett mer fältmässigt intryck: denne gick alltid klädd i full fältutrustning med hjälm och stridssele och på vardera axelremmen bars en handgranat och ett första förband. Soldathumorn förvandlade detta till två handgranater och gav honom smeknamnet ”Old Iron Tits”...

- - -

Matthew Ridgway tog över. Som ÖB lät han införa vissa förändringar. Dittills hade till exempel soldaterna inte riktigt vetat vad de slagits för. Nu fick de veta att tillbakahållandet av Kina var nödvändigt för nationens säkerhet. Men man skulle för den delen inte föra över kriget på kinesiskt territorium, det skulle bli för kostsamt. USA:s andra engagemang, framför allt i Europa, skulle bli lidande då. Ridgway ändrade också marktruppernas taktik. Tidigare hade de tenderat att hålla sig till sina fordon, klumpa ihop sig på vägarna. Nu tvingades de ut i terrängen; Ridgway var ju gammal fallskärmsjägare och på detta sätt fick truppen lära sig ett mer jägarmässigt uppträdande. Striderna krig 38:e breddgraden blev nu rätt flexibla, låt vara utan större förändringar men också utan kommunistiska frontgenombrott. Fiendesidan tröttades ut och led stora förluster.

Ridgway efterträddes 1952 av Mark Clark som varit chef för amerikanska 5:e armén i Italien 1943-45. Italien påminner som antytt om Korea som den långsträckta halvö det är, och terrängen i sig är likartad med mycket berg och ont om manöverutrymme: trupprörelserna kanaliseras till dalgångarna. Clark föreslog som Korea-ÖB att man skulle sätta in atomvapen för att bryta dödläget, men till skillnad från MacArthur drev han inte sin ståndpunkt på kollisionskurs med försvarsstab och president.

Striderna fortsatte längs den i huvudsak stabiliserade fronten. USA beslöt då att överföra en del av ansvaret till sydkoreanska trupper. Förhållandet mellan amerikaner och koreaner var inte det bästa, men vid stilleståndsavtalets tecknande 1953 hölls 2/3 av fronten av Sydkoreas armé. I själva U. S. Army började man vid denna tid tillämpa rasintegrering genom att förband med både svarta och vita infördes. I början av kriget hade man enheter med enbart svarta eller vita och så hade det varit ända sedan inbördskriget.

I juli 1953 stod det klart ingendera sidan kunde vinna, ingendera kunde stå som herre över ett enat Korea – så landet delades efter 38:e breddgraden i två delar, nord och syd. Mark Clark sa i sina memoarer att han undertecknade stilleståndsavtalet ”med tungt hjärta”; han hade velat föra kriget till seger men fick nöja sig med oavgjort. Han blev därmed den förste amerikanske ÖB:n att inte vinna ett krig.

Jämför man Korea med Vietnam så brukar det förra kriget framstå som fint och hederligt, bland annat eftersom operationerna var tydliga med frontlinjer, offensiver och reträtter. Men samtidigt ska man inte skönmåla Koreakriget för bland annat var de amerikanska förlusterna inte så, de var 50 000 jämfört med 58 000 i Vietnam, alltså ingen större skillnad. Vidare drabbades Koreas civilbefolkning ganska hårt av flygbombning, redan på 50-talet hade U. S. Air Force en avsevärd styrka och i Korea satte man in flygstöd så ofta man kunde. Det kunde räcka med att en fientlig krypskytt i en by hejdat en framryckande kolonn för att byn ifråga skulle utraderas av flyget. Det sägs att Korea relativt sett drabbades hårdare av flygbombning än Japan under andra världskriget, vilket inte vill säga lite.

Relaterat
Koreakriget, första delen
Vietnam
Här och nu
En norsk man

Thomas Cole, "Lake With Dead Trees", 1825

Koreakriget definierade Korea

2011-12-19T08:49:00.019+01:00

Kim Jong-Il är död. Han var ledare för Nordkorea. Korea var ett enat land en gång i tiden, en vasallstat till Kina innan Japan tog över på 1900-talet. I slutskedet av andra världskriget ockuperade ryssarna norra hälften och amerikaner södra hälften av Korea. dn dn dn dn dn dn ab ab svd svd svd svd svd exp exp exp exp

Koreakriget var för USA:s del ett halvkolonialt krig utkämpat bortom haven. Men förvisso försvarade USA här det territorium man befriat i slutet av andra världskriget så någon intervention var det inte direkt frågan om. USA må vara imperialistiskt. Men att bara be dem överge sådant de erövrat då, i slutet av stillahavskriget, det vore magstarkt. Om fienden anfaller försvarar man sig; det var aldrig någon tvekan om vad som borde göras när kommunisterna anföll i gryningen den 25 juni 1950.

USA var en stormakt vid denna tid. Fjärran var de dagar då man i början av 1800-talet fruktat anfall från Kanada och Mexico. USA hade inlett en imperial fas från slutet av 1800-talet. Efter världskrigen var man kärnan i det ena maktblock som dominerade världen; USA var ledare i västblocket som stod mot kommunistblocket. USA hade baser på andra sidan haven både i öst och väst. En av dessa baser var Korea vars södra del innehades av USA och den norra av Sovjet. Demarkationslinje var den 38:e breddgraden.

Nordkorea var ett kraftcentrum i kriget som följde, ett land lett av Kim Il-Sung. Denne dog 1994 och var fader till den nu, 17 december 2011, avlidne Kim Jong-Il. Kim Il-Sung måste för sin del ha varit en rätt slug man. Jag menar, det måste man väl för att kunna manövrera mellan Kina och Sovjet, hans två mäktiga grannar. Vilken av de två stormakterna hade störst inflytande på kriget då? Enligt Yngve Furtenbach så hade Sovjet militärrådgivare i landet före 1950. Både Kina och Sovjet lät utbilda koreanska officerare i sina respektive hemländer. Dessutom hade Kina låtit hela koreanska förband strida i kinesiska inbördeskriget, förband som senare sattes in i Korea; detta torde ha satt en stor kinesisk prägel på nordkoreanska armén om ni frågar mig. Om vi lämnar Furtenbach så ser man att Sovjet förvisso levererade mycket vapen till Nordkorea men det var ingen välgörenhet. Mao och Kim Il-Sung fick betala för varje patron. Sist och slutligen deltog ju hela kinesiska arméer i striden från hösten 1950 och framåt; kineserna betalade med blod för kriget vilket är mer än man kan säga att ryssarna gjorde. Ska ett svar ges på frågan vem av Sovjet och Kina som gjorde mest för Nordkoreas krigsinsats så blir mitt svar Kina.

Vad som hände var i alla fall detta: i gryningen den 25 juni 1950 korsade nordkoreanska förband gränsen till Sydkorea, den 38:e breddgraden. Styrkan var inte mindre än sju infanteridivisioner samt en pansardivision med den modernaste varianten av T-34-stridsvagnar. Samtidigt anföll nordkoreanskt flyg mål runt Sydkoreas huvudstad Seoul, belägen strax söder om demarkationslinjen. Staden intogs den 28 juni och i början av juli hade Nordkoreas pansar nått halvvägs ner genom Sydkorea.

- - -

Vad gjorde USA under tiden? De trupper man hade i landet hade inte mycket att sätta emot. Men så fort nyheten om angreppet kommit gick man till aktion med överskeppande av fyra divisioner från Japan till Sydkorea. Det var den 8:e armén, placerad i Japan som ockupationstrupp som på detta sätt väcktes ur sin letargi: soldaterna var dåligt tränade och psykiskt oförberedda att utkämpa ett krig men nu var det bara att gilla läget. – USA lyckades utverka ett FN-beslut som uppmanade medlemmarna att stoppa aggressionen i Korea; många länder bidrog med personal men huvuddelen av styrkorna kom att utgöras av amerikaner. Den 8 juli utsågs MacArthur, ledare för den amerikanska ockupationen av Japan, till FN-befälhavare i Korea.

USA:s fyra divisioner hade upptagit försvaret inte så långt från demarkationslinjen, men som antytts fick man retirera i de inledande striderna. Bland annat hade man problem att rå på nordsidans T-34:or, som i striden den 5 juli vid Osan en bit söder om Seoul. 75 mm M20 recoillessgranater och Bazookaprojektiler förmådde föga mot detta pansar, det var först sedan pansarbrytande 105 mm artilleri letts mot kolonnen som två vagnar slogs ut. Men i stort var det reträtt här och annorstädes, det var omgruppering som gällde för USA-trupperna; den kan beskrivas som ”ordnad” men nog var man tagna på sängen. Snart försvarade man bara halvöns sydöstligaste hörn med hamnen Pusan. Befälhavare var 8:e arméns chef, Walton Walker som tidigare verkat under Patton: en kort och tvär typ, ett energiknippe. I hårda strider lyckades han försvara brohuvudet; man hade också tillgång till flyg som kunde anfalla nordsidans förbindelselinjer, och snart var krisen övervunnen och nya förband kunde fortsätta att skeppas in från Japan. Men det var hårda dagar, symboliserat i denna Walkers order till en av hans underlydande: I’m sending you up the river to die...

Man försvarade sig vid Pusan men större saker var i görningen. Precis som den italienska halvön under andra världskriget var Korea lämpat för amfibiska landstigningar, överraskande flankangrepp. Och medan det inte alltid gick så bra där, antagligen beroende på att man stred mot tyskar, så gjorde en MacArthur-manöver snart stor lycka i Korea. Det var landstigningen vid Inchon, Seouls hamnstad på västkusten. Den 15 september landsattes två divisioner ur marinkåren här vilket överraskade fienden, kommunisterna uppgav Inchon direkt samtidigt som Walker bröt sig ut från Pusan. Som i ett slag vändes krigsläget, nordkoreanerna slog till full reträtt och amerikanerna kunde återta Seoul – och snart var man tillbaka i utgångsläget, den 38:e breddgraden var åter frontlinje. Inchon var för övrigt en aktion som påminde om MacArthurs stillahavsdagar, en amfibieoperation som sattes in på en överraskande punkt – men kände man sin Mac var en manöver av detta slag Common Knowledge vilket operationen kallades.

Med denna seger i ryggen antogs en ny resolution av FN:s generalförsamling: hela Korea skulle befrias. Hur det gick berättar jag här.

Relaterat
Det amerikanska imperiets uppgång och fall
Att tröttna på USA
Toppmöten nyss och nu
En som var för otålig

Melina Starr

2011-12-18T08:41:00.019+01:00

Miljöpartiet utmanar sossarna. De förra har i och för sig bara hälften av S:s 25 procent men de ökar, de tycks ha vind i seglen. Detta enligt SIFO-mätningen som publiceras idag. MP drar till sig kvinnliga väljare från S uppges det. Kvinnor! Kvinnor är den magiska kraften i samhället tycks det. Allt vad kvinnor gör är bra. I SvD intervjuas på annat håll Åsa Ravik, chef för den norska gymkedjan Elexia. Det rör deras chefkriterier och handlar inte om kvinnor per se men tänk, Ravik är ju kvinna, det är bra det. Kvinna och chef. Wow. Något har hänt. "Kan även en medelmåttig kvinna bli chef har vi nått jämställdhet" sa någon. Inte så att jag anser att Ravik är en medelmåtta. Jag vet ingeting om henne, jag läste ju hennes namn för första gången för en minut sedan. svd exp exp

I dagens DN har vi också en rad kvinnor: kvinna dödsbränd i hiss, Estrid Bengtsdotter har pyntat sitt hus och Karin Tunér-Munters Ford Flexifuel tål inte den etanol den ska gå att köra på. Hon måste tanka bensin och missar därmed den miljöaspekt som bidrog till att hon valde just denna bilmodell, Ford Flexifuel.

Temat för detta blogginlägg är kvinnor. Kvinnor kan. De kan rösta på MP, de kan chefa, de kan äga en etanolbil. Vad har jag själv att bidra med då? Jag kan bidra med Melina Starr. Jag föreställer mig hur denna andliga sökare ger sig ut på en resa, en resa till Sanningen. Det hela börjar med att Melina går runt i en fransk trädgård. Hon beser de klippta häckarna, de raka gångarna. Själva hennes tänkande påverkas; hon finner sig tänka sterilt och rätlinjigt, hon finner sig förbise gåtfulla fakta medan hon går där. Parken påverkar henne, leder hennes tänkande längs uppgjorda spår. Så hur råda bot på detta? - Enkelt: hon finner osökt en passage till en engelsk park där hon går, hon slinker bort genom en pergola och kommer ut i ett nytt landskap: smäktande kullar, en ringlande å. Denna park är annorlunda, den lockar fram andra korrespondenser.

Hon går bort längs en rad med almar, finner en grusgång och styr stegen mot en damm. Och väl sittandes i detta skulpterade landskap, med blicken på några grönhalsade änder och skuggad av några pilträd, får hon en ingivelse: jag ska ut och resa, jaga nya korrespondenser, nya impulser. Jag ska lämna denna stad, denna min Azurstad. Jag ska bli djärvare och samtidigt lugnare: ett stilla äventyr vill jag ha. Allt ska vara andligt och dannt men så är jag ju också en nationalist-donna, en modern aktör. Jag är Melina, Melina Starr, kvinna i tillvaron, kunskapare på livets stråt, operatör med hjärtat på rätta stället.

Hon kastar en blick på ett solur: halv tre, jaha... Få se tänker hon, jag går och hälsar på Aspilian för att ta farväl, sedan åker jag med sjutåget.

Aspilian är hennes guru.

Hon går bort i Azurstadens layout, ett virrvarr av gator och esplanader. Omsider når hon ett hus som är både palats och kyrka, tempel och borg, synbarligen ägt av en vansinnig.

Hon går in och träffar ägaren som är Aspilian. Denne visar henne på en Pisarromålning på väggen och säger att impressionisterna var ointresserade av både historiska och litterära ämnen, ja även människor i vardagen; för dem var allt en lek med ljus och skugga, ett glaspärlespel av impressioner.

- De trodde sig bara vara iakttagare av verkligheten, säger Aspilian, men minns Heisenberg!

- Man kan inte iaktta utan att delta, visst, säger Melina. Men vissa Monet är väl vackra, som "Impression, soluppgång", den där bron och några andra.

- Vackra kanske, säger Aspilian, men vad mer? Ofta är impressionism bara platt realism. Man måste väl uttrycka något med sin konst, ha en djupare idégrund än att bara "fånga ljusspelet bland löven" och allt det där.

De går till en salong, sätter sig i en alkov och delar en vinare. De diskuterar om landskap eller porträtt är bäst; Aspilian anser porträtt, men Melina anser att landskapet är ett externaliserat psyke, ett psykiskt landskap. En målare målar alltid sitt självporträtt, vad han än målar.

- - -

Melina reser iväg söderut, tar tåget till Maskinkusten och träffar där sin syster, som är på genomresa. Denna, Zinnia vid namn, äger en gul Peugeot 407, en slim sportbil som hon vant hanterar längs en oändlig motorväg i nattens mörker. Melina sover på passagerarplatsen, drömmer om tangorött och cybergrönt, monstralblått och halmgult, grålila och orange. Vägen går bortom Maskinkustens alla städer, passerar dem i förbifarten, och de enda spår man ser av dem är tysta förorter, diamantkorsningar och stadsljus speglade i skyn, gråviolett skimmer.

I gryningen, efter att ha passerat vida tallmoar, kommer man till en stad med slussar och björkalléer. Man går på en krog; väggarna har blommiga tapeter, brunt och orange. De beställer in löksoppa med gratinerade brödtärningar. Melina säger:

- Du som kan det här med religion, var inte Jeschuà en märklig man...?

- Du menar Jesus? säger Zinnia och blåser på soppan. Jo, nog var han annorlunda, "älska dina fiender": ingen lära kan vara mer kontroversiell! Men när vi lärt oss den är vi förvisso klara för en ny epok.

- Men en sak i taget. Låt oss ordna samhället i trygga former innan vi tar oss igenom slutet av Kâli Yûga.

- Sant, säger Zinnia. Jesu lära var nog bra för eremiter men vi lever ju i samhället. Vi kan inte alltid älska våra fiender. Det må vara ett ideal men vi kan inte älska alla vi möter, det kan man inte kräva av kreti och pleti. Att älska någon som, säg, stal min Peugeot 407 - det kanske vore högsint men det vore också puckat.

De avslutar löksoppan och tar in varmrätten som är marmite på gös, rödspätta och palsternacka.

- Tjuven ska fördömas, säger Melina. Han bryter mot budet "du ska inte stjäla". En from människa kan å sin sida inte anklagas för att hon inte ger bort sina ägodelar. Man får ofta höra det: Jesus gav även manteln till tjuven som stal livklädnaden. Alltså: "ge hit dina prylar, du är ju Jesusdyrkare!" Det resonemanget funkar inte. Som esoteriker och religiös ska man inte behöva få Jesu eremitlära kastad i ansiktet jämt. Det blir en övertolkning, ett överbud.

- - -

Zinnias projekt för närvarande är att starta ett retreat på en ö, än så länge hemlig. Inte ens Melina får veta var den ligger. Men hon får tips att fråga en viss Topsy i Storstad om dess läge.

Melina tycker detta låter konstigt, men låt gå.

Dessutom - visar det sig - saknar Zinnia medel för att driva verksamheten på sitt retreat. Men Melina lugnar henne med att hon, Melina ska finna guld åt henne; hon har på känn var hon kan göra det. Så efter krogsittningen skils de, och Melina går för sin del iväg genom ett tujabestånd, ser solen sila ner genom det täta grenverket. En fågel sjunger och säger "lev livet subjektivt, så når du med tiden det objektiva". En björn brummar i en glänta: "Positivt tänkande är ständig bön." Och en räv slinker förbi, sägandes: "Livet är en dröm vi drömmer, fast vi tror oss vakna."

Hon kommer ut ur skogen, vandrar över vida ängar och känner saltstänk i luften, hör vågornas brus och glider iväg på Odödlighetens sjö, seglande i en snäcka. På böljan möter hon en delfin, till vilken hon säger:

- Jag är essé, det vill säga "en som förbidar". Jag förväntar mig inget, är nöjd med vad jag har. Solen ovan mig, morallagen inom mig.

- ... "and the angel of death behind", säger delfinen.

- Ja, det också! säger Melina:

Medvetande om döden och ändock fröjd,
medvetande om döden och därför fröjd.

Delfinen gör en paulinsk utvikning om detta, om att man efter döden vilar i kosmiskt koma, men Melina tar honom ur den villfarelsen. För om själen är det som ger kroppen liv, säger hon, så måste ju själen leva vidare efter den somatiska döden. Själen kan ju inte hibernera, frysas ner eller ligga i dvala, nej tvärtom:

- "Idag ska du vara med mig i Paradiset" sa ju Jesus till den korsfäste rövaren.

- Aha du, säger delfinen, själen återuppstår så att säga direkt efter döden...

- Du börjar fatta, säger Melina, bra. Ge dig därför mysticismen i våld, simma med Vishnu-ananta-shâyin och träd ut i aromernas rike, lär dig popens roll, hör kattens purr och se Swedenborgs leende.

- - -

Melina når land och går in i ett vitt hus, läser gåtfulla hieroglyfer och beundrar deras former, fattar allt intuitivt.

- Har jag nått målet? säger hon till sig själv. Kanske jag inte behöver samla fakta mer. Aspilian har trots allt lärt mig en hel del. Jag ser idén i vitögat, fattar världen symboliskt. Jag behöver inte längre tänka diskursivt, tänka särpräglat och analytiskt, nej jag kan omfatta världen som helhet. Jag har omtolkat världen till ett klarare tecken, som Södergran sa!

Hon går ut över vida fält, ser en regnbåge i fjärran, når dess ände i en dunge - och där, i dungen, finner hon en kruka, till brädden fylld med guldmynt. Hon tar med sig krukan och går vidare, tänker "detta ska bli mig ett tecken". Kanske kan jag använda detta guld på den där ön jag sett för min syn...?

Genom en nejd full med blommor vandrar hon, kommer till Storstad, sover över hos en bekant och får instruktion om var hon kan möta Topsy. Denne skulle ju veta var Zinnias ö låg.

Så hur ska det gå? Du har just läst del 1 i följetongen om Melinas resa. Del 2 finner du här. In alles är det sju delar. Så om du ogillar delfiner, dialoger och svallande vågor kan du sluta läsa här.

Relaterat
Castaneda: att möta kunskapen
Domkyrkan i bilder
Simone Weil
Kristendom

Den översta bilden är "Sancta Lilias" av den engelske konstnären Dante Gabriel Rossetti 1874. Den nedre föreställer en Chevrolet 1955 i unik guldmålning som jag fann på Svammelsurium.

Jag har sett allt förut

2011-12-17T09:27:00.010+01:00

Jag har sett allt förut, skrivit om detta, skildrat allt detta i avslöjande detalj. Jag läser dagens nyheter och jag känner igen mig: detta är, mutatis mutandum, min värld. Jag har målat samma scener, beskrivit samma dåd i en följetong här på bloggen. När jag läser om dagens upplopp och spioneriaffärer, om mord och religiöst våld så anser jag att detta är Trygger Disiums värld i ett nötskal. Det är en faustisk värld som kör slut på sitt krut i ett beklämmande, hjärtknipande skådespel. Allt går över, allt kör sista varvet i en desperat utlevelse i våld, uppror och övervakning. Det är som Trygger Disiums värld: i "Kerubernas Svärd" lever kulturen i sin sista fas, allt är urartning och degenerering. Då får Disium i uppdrag att hämta det yttersta vapnet, Kerubernas Svärd, för att råda bot på sjukan. Han finner det. Och han drar det och flammor sticker ut, sticklågor som sticker iväg och tänder eld på hela jorden. dn dn svd svd svd exp exp ab ab

Han drar svärdet och skrattar vansinnigt. Han ser elden sprida sig och det är lika bra tycker han, lika bra att låta världen renas i flammorna för att sedan kunna resa sig ur stoftet som Fågel Fenix. Det är faustisk undergång, katharsis och rening av gammalt gott, klassiskt slag.

Disium hade alltså letat efter detta mäktiga svärd. Han sökte all världen kring. Han fann det till slut, detta svärd kallat Galuxion, detta Kerubernas Svärd, i en byggnad kallad Clydons tempel belägen i söderns länder. Beväpnad med klingan red han så iväg från detta tempel, flög med sin häst som nu plötsligt kunde denna konst; det var svärdet Galuxion som förtrollade dem båda. Disium svingade sitt svärd, såg flammor skjuta ut i alla riktningar och sätta skogar och fält, städer och bygder i brand.

- Hurra, skrek Disium, så härligt! Brinn, baby, brinn! "Tänd blixten, som slår ett folk av år med elände!" "Bryt ut, efterlängtade oväder!" Rid på eldstormen och surfa på stållavinen!

Och allt började förvisso brinna där han sprängde fram, gula lågor slog upp var han red. Han nådde omsider Kråkslätten där de andlöst väntande härarna fick se ett järtecken i skyn, ett spjut av eld. Det var Disium på sin häst som for fram, sändande eld och svärd över hela slagfältet. Allting förgicks, män och hästar, manskap och befäl, även själve kung Kobe som var hans gamle förbundne. Disium sände eld över båda härar, skickade bägge ledungarna till nästa värld. Han var inte längre en människa med tanke på vem som skulle vinna, han var gudarnas redskap när det gällde att föra Rokkana in i en ny fas.

Han fortsatte sin eldritt, red runt över hela det fagra Rokkana och drog eld över länder han besökt under sina äventyr, över Tinturel i norr, över Östland och Zammazingo, över Sydland och Hortalion, ja även över det gåtfulla ölandet Cokelien i söder. Själva luften var eldfängd, därför kunde även denna arkipelag drabbas.

Mätt på eldverket red Disium upp på ett berg, stack svärdet i sin skida och såg ut över världen, såg hela Rokkana gå upp i flammor. Vart han såg betecknades natten av flammor, av rubinröda stråk som korsades och försvann i lointänerna. Luften var tjock av brandrök, av de aromatiska kolväten som uppstår vid förbränning.

- Ett sådant skådespel, sa Disium till Bunkel, sin trogna, talande häst.

- Ja, sa denne. Hemska scener. Du har dödat hela världen, förstört allt! Du är säkert nöjd.

- Ja, jag är ganska nöjd. Jag har ju haft hjälp av dig, min eldfängda pålle!

Sa Disium. Och tog av sig hatten, drog kappan om sig, la sig ner på marken och sov. Det var knappast "den rättfärdiges sömn", sådana måttstockar gällde inte längre. Han hade som ett gudarnas redskap lärt världen en läxa, straffat den för dess synder, om man nu ska uttrycka det i kerubiska termer.

Han hade satt allt till lågan och låtit världen brinna upp: han hade låtit allt förgås i en magnifik lusteld eller plågoeld, välj själva. Han hade bränt ner hela civilisationen för att en ny skulle kunna spira ur dess aska.

(Del två av berättelsen finner du här.)

Relaterat
Vad det handlar om i Sverige idag
Landets läge
Låt MENA ha sin sharia
Ernst Jünger