Hieroglyfer i ett landskap

Han gillade "Miami Vice" på den tid det begav sig. Satt och skrev med TV:n på men med ljudet nerskruvat, inspirerande bilder: automateld bland pastellfärgade hus, biljakter bland palmer och swimmingpooler som speglar för den subtropiska himlen, evigt blå: rymd som speglas i rymd.

Han gillade också "Jakten mot nollpunkten", en film om en galning som ger järnet i en Dodge Challenger. Starring Barry Newman, en 70-talsikon. Han såg den två eller tre gånger: "Jag älskade den filmen. Jag tyckte den var utomordentlig. Högsta klass." (intervju med Ballard i Summa 10/1978) Egentligen är det bilen som har huvudrollen i filmen, med den svepande karossformen och ylet från 426 hemin, gummiröken och sladdarna, och så järnet mot undergången: Vanishing Point. Faustiskt så det förslår.

"Fruktan är mitt vapen" med sin halvtimmeslånga biljakt i början, förmådde också den inspirera vår Sheppertonguru, J. G. Ballard himself. Teknik och titanism, betong och motorvägar, tomma simbassänger som inbegrepp för det outgrundliga. Kraftledningsgata genom ödemarken, annonstavla med närbild på Elizabeth Taylors kindben, lågtflygande Hawker Typhoons som skjuter raketsalvor mot tyska tanks, sittande mål.

Helikoptar i gryningen, tomma parkeringshus, en pizzeria på en betongö. En tom cementsäck som blåser iväg över en ödetomt, företagsflaggor som hänger slaka i stiltjen, moln som går över Boländerna: magnificient desolation.

Sånt kan man komma att tänka på när det gäller Ballard. Den som vill läsa mer i denna anda, kan i självaste Galaxen finna en recension av "The Atrocity Exhibition" som är Ballard som bäst, hans konkreta prosapoesi som gestaltare av ett löftesrikt landskap här, och kolla in "Solens rike" och dess B-29-bombade risfält här, och hans novellsamling "War Fever" med sina experimentnoveller och annat här.

Eller så kan man klicka på etiketten "Ballard" här till vänster. Och få sig allt detta plus lite mer i ämnet.

Ballards sämsta

Jag är inte alltför road av Ballards undergångsromaner. Vi snackar "The Drowning World", "The Wind From Nowhere", "The Drought" och "The Crystal World", från 1962 till 1966. Jorden går under, antingen via vatten, luft, eld eller jordiska element. Så hemskt, eller så mysigt: cosy catastrophies. I "The Drought" går huvudpersonen omkring och intalar sig att undergången är bra, en motvalls kärring som tror att allt därmed löser sig.

Jag förstår inte detta domedagsposerande. Visst ska man få skildra kris och debacle, undergången som katharsis, men Ballards katastroftexter säger mig inget. Välskapta sockerpiller för livströtta metropolitaner, skönskrivna gonattsagor av en författare som saknar motstånd, som kan skriva om allt och inget.

"The Unlimited Dream Company" (1979) är förvisso lovande, om en pilot som störtar i Shepperton och sedan ser allting förvandlas till en sagoskog, en LSD-djungel. Tvärr saknar Ballard ett credo att förankra detta sprudlande liv i, allt liksom hänger i luften. Det är vackert, men vad betyder det? Återigen risk för välformulerat snömos. Ballard är en husgud man inte gärna dissar, och visst har denna roman diskreta kvaliteter, men någon fullträff är det inte. Ballard är bättre i novellformatet.

"The Day Of Creation" från 1987 är av samma virke: en gåtfull källa bubblar upp i det inre av Afrika och blir till en mäktigt framrinnande flod. Mycken ordmusik hinner ljuda, många lianer hinner man klänga i innan det är slut, men boken känns ungefär som "The Unlimited...": ett sprudlande liv som liksom hänger i luften, vitalistisk överlagring på nihilistisk grund.

Ballard har som antytts skrivit bra texter också. Mer om dem under etiketten "Ballard".

J. G. Ballard: The Atrocity Exhibition

Den här boken är som Warholbilden av elektriska stolen: synbarligen blott en avbildning, en objektiv spegling - men bortom det ett ångestskri, en reaktion på vår känslokalla värld, på den där "affektens död" som Freud talade om.

Ballard undersöker det landskap som sägs ha gett upphov till denna känslokyla, via media, betonghus och hotell, via kliniker och lösryckta filmrutor, via metaforer och symboler. Det sägs vara en roman denna "Vidrighetsutställning", men i så fall är det en väldigt annorlunda sådan - tack och lov. Det är en splittrad prosa; realismens kontinuerliga spegel är krossad till förmån för en fragmentarisk ihoppussling av världen, det är dissonans och omtagning istället för harmoni och sammanhängande narrativ. Det är korta stycken åtskilda av mellanrubriker; det är inga repliker följda av "sade hon", det är inga smeksamt inledande miljöskildringar, ingen docerande berättarröst.

Det bara är. Man bara försätts i verkligheten, på betongen och med kraftledningstrådarna i skyn, med helikoptrar vid horisonten och med skränet av en melodiradio någonstans ifrån.

En reklamskylt -

Vinkelförhållandet mellan en halvöppen dörr och en vägg -

En bilolycka -

Närbild av LBJ:s näsa -

Ett mentalsjukhus -

"A field day" för Ballarddyrkaren således: denna bok är gefundenes fressen för en titanisk människa, för en mauretanier med pervers längtan efter porr, våld och mediakaos i smakfull inramning, för den som är trött på romanens sedvaliga snömos och vill ha något rivigare, något mer stimulerande. Du är utelämnad åt bilderna, ja åt dina egna drömmar och mardrömmar; här finns ingen allvetande, sedvanligt kåserande berättare att hålla i handen, nej du måste fejsa konkretionerna, se symbolerna i vitögat, ja se dig själv i vitögat - för symbolerna talar till vårt undermedvetna.

Men räds icke, du har sällskap på resan: Oswald och JFK, Ralph Nader och Jackie Kennedy, Marilyn Monroe och Ronald Reagan.

Denna bok är perfekt läsning i bilkön, i hängmattan och på stranden. Bra som avkoppling efter en dag då du:

1. Drömt om sex med en flygvärdinna på Arlandas personaltoalett

2. Skjutit till måls på reklamtavlor för senaste BMW 5-serie

3. Mediterat över Max Ernsts "Europe après la pluie"

4. Bett Gud att sända J. G. Ballard av sin läkande kraft

5. Funderat över USA:s reträttstrategier i Irak

J. G. Ballard: Solens rike

B-29:or som släpper kanistrar över nejden, kanistrar med konserver och chokladkakor och Reader's Digest: det är en bild som etsar sig fast.

Den hungrande Jim kastar sig över innehållet, äter sig mätt under sin irrgång i risfältens ingenmansland. Sedan ser han ett ljussken i fjärran, och då är det samma B-29:or som fällt atombomb över Hiroshima. Liv och död, uppdrag som uppdrag...

Redan före Pearl Harbor och japanernas intåg i Europeiska enklaven är denne Jim flygintresserad. Och krigsintresserad: närvaron av japanska soldater känns bara exotisk. Så kommer 7 december 1941 och tillvaron rasar samman, det blir skilsmässa från föräldrarna och kringdrivande i Shanghai, kamp för tillvaron - och slutligen internering. Men riktigt hemskt är aldrig kriget, nej han gillar att se planen starta från flygbasen intill, han hurrar år såväl Zeropiloter som Mustanger som anfaller basen.

Lägret är framför allt trygghet: man får ett mål mat om dagen, bättre än ingenting. Så när japanerna slutligen ger sig av sommaren 1945 kommer tuffare dagar: kringirrande i risfältens landskap, ett externaliserat psyke, en tidlös geografi. Döden ligger på lur, bland parkerade bilar på en stadion, i kanalerna och i lastrummen till B-29:orna, samma B-29:or som fäller förnödenheter. En paradox, en oxymoron som "tung lätthet", "rörelsen som tillstånd", "en sorg i rosenrött"...

Spielbergs film av denna "Solens rike" håller jag ganska högt, en av hans bättre filmer måste jag säga (jämte "Duellen" och "Närkontakt av tredje graden", ja "Hajen" var också bra). Men J. G. Ballards roman ger mycket den också, den rör sig på en nivå där "japanskt fångläger"-romanen annars inte rör sig:

Väster om kajerna, i en grund lagun, låg det utbrända
skalet av en B-29 vars stjärtparti höjde sig i dunklet likt
en annonspelare av silver som gjorde reklam för sina
egna flottiljemblem.

---

... det dis som blåste upp från de blekta fälten,
stridsvagnsdikena och gravhögarna - samma ljus som
Jim hade sett från olympiastadion, som förebådade slutet
på ett krig och början på nästa.

---

"... Basie, jag har lärt mig hundratals nya ord... Belsen, von
Rundstedt, GI Joe..."

---

B-29:orna ingav Jim vördnad. De väldiga, strömlinjeformade
bombplanen var själva sinnebilden för Amerikas hela
styrka och skönhet. Vanligtvis flög B-29:orna högt över
den japanska luftvärnselden, men bara två dagar tidigare
hade Jim sett en ensam flygande fästning sväva över
risfälten väster om lägret, bara hundrafemtio meter ovanför
marken. Två av dess motorer stod i brand, men åsynen av
detta enorma bombplan med dess höga, svängda stjärtparti
övertygade Jim om att japanerna hade förlorat kriget.

---

(Tidningarna) var fulla av rubriker och slagord från en värld
han aldrig lärt känna och en massa obegripliga namn -
Patton, Eisenhower, Himmler, Belsen, Jeep, AWOL, Utah
Beach, von Rundstedt, Ardenneroffensiven och tusentals
andra detaljer om kriget i Europa. Tillsammans beskrev de
ett heroiskt äventyr på en annan planet, fyllt med scener av
offer, stoiskt mod och ofattbar djärvhet, ett universum skilt
från det krig Jim lärt känna på stränderna av Yangtsekiang.

Övergången är svårast, otryggheten finns i interregnumet. Sommaren 1945 på Kinas landsbygd flyter allt, man vet inte om kriget är slut eller om ett nytt just börjat, om atombomben skapat en ny värld eller ett nytt krig. Det är civilisationens sammanbrott, om än för bara några veckor; det är kaos och anarki, ljuva att drömma om i centralvärmens gos men mindre trevliga att utsättas för som 12-årig pojke i främmande land.

Det är som antytts en veritabel subgenre detta, berättelser från japanska fångläger. Titlar som "Kejsarens gäster", "Bron över floden Kwai" och Clavells "King Rat" kommer för en, liksom filmerna "Merry Christmas, Mr. Lawrence" och "Fem vilda höns". Ballards bok rör sig som sagt på en mer avancerad nivå än dessa, stilen är förhållandevis koncentrerad och metaforrik. Egentligen gör sig Ballards prosa bäst i novellformat, jag har aldrig riktigt gillat hans tidiga katastrofromaner ("The Drought", "The Wind from Nowhere" etc) eller Afrika-fantasin "The Chrystal World" (det finns en novell på samma tema, "The Illuminated Man" som ger romanen in nuce) - men i denna roman kommer Ballards prosa till sin rätt, de litterära piruetterna kryddar anrättningen som i övrigt är ganska rapp; stilen i stort är ordinär och det är som det bör vara, man måste kunna slöläsa en roman anser jag - men tack och lov finns här ingen sidutfyllnad, narrativet är koncentrerat.

Med andra ord: en hörnsten i varje sann Ballardälskares bokhylla.

(Not: Originalet hette "Empire of the Sun" och kom 1984, den svenska översättningen 1986. Spielbergs film kom 1987.)

Projekt Ballard

Adelsmärket för en författare är den där gnuttan humor: att vara seriös 9 till 5, men så skoja till det lite på kvällen. Att satsa hårt med gedigna verk, men inte värre än att man kan parodiera sig själv. Se bland annat Södergran med "jag bakar en katedral", Gripenberg med "Den hemliga glöden" och Heidenstam med "Svensk nationalhymn":

Där låg en hund begraven
sen hundra tusen år.
Då kom jag där med staven,
den gamla pilgrimsstaven,
den gamla, gamla staven
och strök den mot dess hår.

Då reste sig ur blunden
den gamla marmorhunden,
den gamla glada hunden,
den gammalgamla hunden,
sen gammalt döpt Azor.

Huruvida Ballard parodierat sig själv vet jag inte, men visst spexhumör var han ju på när han skrev "Hello America". Ett gäng upptäckare kommer till USA om tusen år och vandrar runt bland ruiner och lämningar, bland bilar och skyltdockor och i köpcentra, bland skyskrapor och hamburgerbarer och allt. Minnesvärd är till exempel scenen där några robotar förses med presidentmasker och tumlar om i en hög, Carters och Nixons och Kennedys och alla...

Här fick Ballard skriva av sig alla bilder han bar på av detta Amerika, han kunde samla sina USA-hieroglyfer i ett album för att sedan gå vidare. I senare böcker har han ju rört sig i andra nejder, i Cannes, London och franska Söderhavet; USA hade fått sitt i och med "Hello America" och "Memories of the Space Age" (åtta Cape Kennedy-noveller) tycks det mig.

"Running Wild" slår mig som en annan intressant avstickare i projekt Ballard. Vi vet alla att han kan skriva highbrow-prosa, med tjusiga metaforer och polerad stil, men här gör han det en smula svårt för sig - genom att skriva rapportprosa. Texten uppges vara just en rapport, över några barn som dödat sina föräldrar för att sedan dra till skogs. Sedan dyker de upp som urban gerilla. Skälet till detta beteende förklaras också, där en ledtråd är detta att bo i ett "gated community" med hela dagen inrutad av hysteriskt välmenande föräldrar. Barnen får aldrig vara barn, nej de ska tidigt skolas till att bli välutbildade, kringsynta perukstockar...

Det finns flera novellsamlingar av Ballards hand. Två har jag recenserat tidigare under denna etikett ("Ballard"): "War Fever" och "Myths of the Near Future". Den förra var nog aningen bättre, mer lekfull, även om båda bör innehas av den sanne fanen. Ännu en samling är "Vermilion Sands" från 1971, om en ökenenklav för avdankade filmstjärnor, knarkande psykologer och drömtunga hippies. Jag finner dessa noveller lite för välstädade, lite för klädsamt nihilistiska. Mycket snack och lite verkstad, en aning kultigt dock.

Sedan finns en massa Ballardsamlingar med överlappande innehåll, som "The Voices of Time", "Chronopolis", "The Impossible Man" och så vidare. Alltid finns väl något läsvärt i varje volym. Annars kan man ju köpa "The Complete Short Stories" från 2002, cirka 1000 sidor för nästan lika många kronor...

Jim Ballard: Kvinnors godhet

"Solens rike" var en halvdokumentär roman om Ballards liv i japanskt fångläger. "Kvinnors godhet" återvände delvis till samma miljö, till Shanghai och kriget och allt det där, men nu skrev han helt enkelt "jag" och inte "Jim". Och tonvikten i boken låg på hans efterkrigstida liv, tiden på läkarlinjen, som gift man, änkling och författare. Allt med Lunghua-lägret som ständigt närvarande referens.

Den som känner Ballard som sf-författare blir däremot besviken av denna bok: han nämner aldrig genren, diskuterar aldrig vad han ville med sina sf-verk - något han annars inte tigit om, han är ju strikt genreförankrad i sina egna ögon, se tidigare inlägg i kategorn "Ballard". Som skribent nämner han i "Kvinnors godhet" blott sin beröring med avantgardet, han läser någon Kennedy-text på en festival till exempel.

Om sitt författarliv berättar han antagligen mer utförligt i självbiografin, utkommen nu: "Miracles of Life - Shanghai to Shepperton".

Men "Kvinnors godhet" bjuder på en massa annat intressant. Ballard har till exempel en kvinnlig bekant som blivit medelklassig läkare, och han säger träffande: "Det borgerliga livet hade slukat Peggy - sunt förnuft, tolerans och förståelse hade förstört henne helt"... Jag håller med, i så måtto att tolerans ofta kan vara lika med förtäckt nihilism. Om allt tolereras kan i slutändan inget tolereras. Man måste ha ideal, mer subtila än "tolerans, förståelse och sunt förnuft".

På besök i Los Angeles hyr han en bil och kör runt bland villor och butiker som sträcker sig längs oändliga vägar, som kulisser till en film som väntar på att göras. Det är hans första besök i staden, i samband med premiären på filmen "Solens rike" 1987, och om sin exkursion säger han: "Jag älskade varje centimeter av det och kände mig omedelbart hemma." Känslan att hamna i trans när man släntrar i halvt öde urbana miljöer, jo vi har alla varit där...

En smula kontemplativ ro bjuder han oss på, för första gången någonsin, när han berättar om skrivandet fram på 70-80-talet: "Jag kunde lämna skrivmaskinen och ägna en timme åt att se på när en spindel spann sina nät." Det var promenader längs Themsen i Sheppertons ljuva natur, där han upptäckte "mysteriet och skönheten hos ett löv, trädens vänlighet, ljusets visdom".

Inga "ballardianska" stämningar precis, men skönt att se hur han utvecklas. Bort från skadeglädje och undergångsromantik, till att hylla livet och de enkla tingen.

Han hyste dock förakt för gamla sextiotalister som hankade sig fram på landsortsuniversitet, gav ut böcker om ockultism och alternativa livsstilar. Och där har vi den gamle bekante Ballard: en enögd positivist, en sinnesslö materialist utan blick för det diskreta i tillvaron.

På 50-talet läste han medicin i Cambridge, och föraktet för denna lärdomsstad är mer fruktbart: han säger att den blott var ett cykelställ framför en gotisk kuliss... Låter som Uppsala: mycket snack om traditioner och historia, men i vardagen bara rusch och pysch och snabb genomströmning. Ett sannare Cambridge fann han vid den amerikanska flygbasen med sina betongbanor och landningsljus, bland instituten och i den moderna arkitekturen - och återigen märker man detsamma i Uppsala, vi har ju vårt F 16 och det linjära komplexet med Ackis-Fysikum-Ekonomikum, och så Boländerna förstås. Det gotiska centrum ska inte förnekas, men Uppsala är så mycket mer än vad som syns på vykorten. Uppsala behöver sin egen Ballard, och i "Eld och rörelse" finns bitar av detta titaniska Uppsala inlemmat; inte så att jag jämställer mig med Ballard, men en inspiration har han förvisso varit.

Han redogör ingående för sin tid vid RAF, efter medschool men före skribentkarriären. Han hann inte längre än till att flyga Texan-plan, enmotoriga bjässar, men det gav honom förvisso känslan för detta att vara pilot; mången senare story bygger på detta, som "Low-flying Aircraft", "Myths of the Near Future", "Drömbolaget" och "My Dream of Flying to Wake Island". Han gick in vid RAF för att få uppleva tredje världskriget från ringside sa han, han ville flyga Vulcan-bombaren med "bitar av solen" i lastrummet...

Hade han varit lite äldre hade han säkert varit RAF-pilot i slaget om Storbritannien säger han, ej med heroiskt darr på stämman, å nej, det sägs med patos, det känns riktigt. Han kämpar länge med att finna ett narrativ för kriget, ett lämpligt sätt att berätta om andra världskriget och bomben och allt. Men när han pratar med krigsveteraner får han sig bara klichéer till livs, dessa tenderar ju att använda eufemismer och kåsera och ha sig: "Å sen garnera fienden skogsbrynet me' granater, å vi måste lägga benen på ryggen serru"...

Han måste nå fram till ett nytt språk, ett eget språk. Och detta ser vi dels i "The Terminal Beach" från 1964, om Traven på atombombsön som blir ett psykologiskt landskap, en projicering av hans psyke, och dels i "Solens rike" som efter 40 år sammanfattar hans egna krigsupplevelser. På ytan är detta en av många berättelser om fångar hos japanerna (q v "Kejsarens gäster", "Fem vilda höns", "Bron över floden Kwai", "Merry Christmas Mr. Lawrence"), men därutöver fångas här landskapet i odödliga hieroglyfer. Mer om denna bok senare.

Just det, för nu gällde det "Kvinnors godhet" från 1991. En gripande syntes över Ballards krigsfixering, hans "Lunghua-blick" och hatkärlek till B-29:or, Vietnam och allt, får man på slutet när ett Spitfirevrak från andra världskriget upptäcks och han är med om att gräva fram det. Liket av piloten finns kvar, och en regelrätt begravning hålls; deltager gör bland annat en koreansk pilot som i Ballards ögon får spela rollen av japan. Det hela andas försoning - försoning med fiender, försoning med gamla demoner, försoning med ens förflutna.

Ballardiana

1.

Man kan väl inte precis säga att Ballard är symbolist. Ändå finns det ett, ska vi säga, symbolistiskt drag i hans texter. Och det är detta som lockar.

Hur ska man annars förklara dragningskraften hos hans rymdskeppsvrak, sanddyner, betongöknar och tomma swimmingpooler, hans trasiga jukeboxar, öde nattklubbar och militärbaser, ja rostig industri och skrot i största allmänhet? Det är som hos van Vogt symboler som talar till ens undermedvetna, hieroglyfer ur samtidsskatten. En "sann" drömvision av vår värld, som någon sa.

Jag vet ingen annan än Ballard som omhuldar dessa formellt fula miljöer, såsom moderna industrilandskap, motorvägar och höghus av betong. Han omfattar dem med kärlek skulle jag vilja hävda, han erkänner deras existens och berikar därmed vår syn på omvärlden.

Att läsa Ballard kan vara befriande: ahh, ännu en som noterat formrikedomen i den moderna världen, ännu en som ger vardagsprylar mytologisk status!

2.

Någon sa att Ballard skildrade det urbana landskapet som en vildmark, tekniken som urtidslandskap. Något liknande sa ju också Apollinaire om Paris: "Här tillhör till och med bilarna urtiden"... Se där en övning i att öva upp "den oförlikneliga blicken"...

Drömtung blick på betongmiljöer... Det kan få en att tänka på Robert E. Howard, som hade förmågan att se in i "förundrans länder" enligt E. Hoffman Price. Dunsany ska ha haft samma förmåga: den där drömska blicken. Även Ernst Jünger sägs ha haft en drömmares ögon.

Nåväl, men är vi inte långt från Ballards eländesprosa nu, hans frosseri i undergång och död? Han hade förvisso en dragning åt hopplöshet, åt makabra detaljer och defaitism, åt kapitulation inför titaniska makter. Detta får honom på sätt och viss att likna Lovecraft; Ballard kan börja en novell med ett berättarjag som säger sig vara på väg att ta självmord, på väg att dö av letala skador eller redo för psyket, vilket tycks mig vara Lovecraft upp i dagen (se till exempel HPL:s "The Hound" från 1922)...

Ballard går i närkamp med vårt välplanerade Kosmopolis, mot den "luftkonditionerade mardröm" vi tycks leva i. Romanen "Super-Cannes" från 90-talet kan sägas sammanfatta detta. Den skildrar en "gated community" i en dal strax norr om Cannes, en perfekt bostadsanläggning för högborgerliga typer - men just på grund av att allt är så perekt riskerar dess pipel att bli galna, så huspsykologen leder dem ut på stöldraider och annat hyss för att de ska bevara stimulansen i sina liv.

Det kan behövas sån medicin för att hålla nihilister vid liv. Annars tycks mig Ballard ha kört slut på sina idéer; javisst, moderna samhällen kan ha sjuka drag - men vad ska vi ha istället då? Han nämner vagt något om hur mycket bättre det var i 30-talets urbana grannskap, där man hälsade på varandra och var aktiva i intresseföreningar. Låter som en väl diffus vision, en gamlings utopia; han är reaktionär den gode Ballard, hatar datorer och är i otakt med tiden.

3.

Det räcker inte med att gnälla, man måste ha något positivt att säga också. "Que est-ce qu'on faut dire les hommes?" sa Saint-Exupéry. Vad ska man säga till människorna? Ballards budskap är detsamma som det alltid varit: allt är elände. Men man får medge att han turnerat detta budskap genom åren, han har ibland förädlat sin defaitism till pessimism. Det var Jünger som gjorde distinktionen mellan dessa begrepp; pessimism innebär nämligen att ändå ha något slags vision, man har sett igenom optimismen och hoppas på något bättre. Pessimism är därför bättre än defaitism, som ju bara är kraftlöshet och uppgivenhet.

4.

JGB har yppat vissa visdomsord. Som:

. In a totally sane world, madness is the only freedom.

. Endast sf har den vokabulär av inre bilder som krävs för att skildra nuet, för att inte ens tala om framtiden.

. Den enda verkligt främmande planeten är jorden.

Han rör sig i psykologiska landskap, nejder där yttre och inre geografi möts. Sinnet projicerar landskapet och landskapet präglar sinnet, i ett evigt tvåvägsflöde. Någon gräns mellan inner- och yttervärld finns inte, det ena ger det andra.

Ta alltså en promenad i ditt psyke med Ballard som vägkarta, förslagsvis med stories som "The Voices of Time", med laboratorier, tomma swimmingpölar och radioteleskop i meningsfull hieroglyfskrift. Eller "The Ultimate City" som är en kortroman om en öde stad, ett måste för såna som jag (q v "Eld och rörelse" och dess öde stadslandskap) - eller "The Last World of Mr. Goddard", om ett miniatyrlandskap som blir verkligt - eller "The Terminal Beach" och "My Dream of Flying to Wake Island", med stillahavskrigets titaniska betongöar som psykiska scenerier.

Jim Ballard: War Fever

En journalist på semester i Mexico får höra talas om en flygkrasch. Omständigheterna är diffusa, jaktinstinkten vaknar hos honom och han tror sig vara En Stor Grej på spåren, kanske blir han den förste att rapportera från en Jumbojetkrasch. Hamnar han så till slut i bergsregion, han frågar sig fram, frågar efter "döda", skriker desperat - och finner till slut vraket av ett smärre sportplan.

Misslyckad scoppjakt - men det slutar inte där, för på återvägen genom de byar han passerat har innevånarna hörsammat hans vädjan, de har tagit fram sina döda i hopp om att kunna sälja dem till den påstridige västerlänningen, han som desperat skrek att han ville ha "döda"...

En elegant satir på min ära: journalistens jakt på säljande scoop, konkretiserat i de lik som allt bygger på...

Det rör sig om Ballards "War Fever" från 1990, med modmytologen i högform. Här finns till exempel konceptnoveller som "The Index", som berättar en efterkrigstida figurs karriär genom ett fiktivt index. Denne "Henry Rhodes Hamilton"s story är intressant i sig, men genom att det görs till ett register nås balla effekter. Som:

Hemingway, Ernest, first African safari with HRH, 234;
at Battle of the Ebro with HRH, 244; introduces HRH to
James Joyce, 256; portrays HRH in 'The Old Man and the
Sea', 453

Hitler, Adolf, invites HRH to Berchtesgaden, 166; divulges
Russia invasion plans, 172; impresses HRH, 179;
disappoints HRH, 181

Oswald, Lee Harvey, befriended by HRH, 350; inspired by
HRH, 354; discusses failure of the Presidency with HRH,
357-61; invites HRH to Dallas, 372

HRH har mött alla seklets stora får vi veta genom detta register. Här ges även spridda entries som "Vogue Magazine", "Lord Byron", "Elisabeth Arden" osv osv, ja här finns en hel tegelstensbiografi sammanfattad på fem sidor. Snygg turnering av genren "fiktiv dokumentär. När man läser sånt här återfår man tron på litteraturen: "Hey, literature can be fun too, you know!"

"Answers to a Questionnaire" är lite samma andas barn: vi får se svaren i ett frågeformulär, där torra, numrerade rader om blodprov, Jesu återkomst, chefen för IBM och annan ballardiana varvas med "Min främsta ambition är att bli ett TV-program" och "Han ville att jag skulle bli stridsspetsen i en kärnvapenmissil". Och det är inte bara fragment, allt berättar en story.

Ballard har ju sagt att Jorden är den enda främmande planeten, sf bör utspelas här och inte i rymden. En bra paroll, det är sant att vi kan möta mysterier bak närmsta gathörn bara vi tittar noga. Men i denna samling finner vi faktiskt en novell som utspelas i rymden: "Report on an Unidentified Space Station". Twisten är att denna rapport från ett rymdteam, landad på en tom station som man undersöker, visar att den är omöjlig att kartlägga: man går runt-runt i dess korridorer tills man finner att den är universum självt.

Något liknande finner snubben i "The Enormous Space": han beslutar sig för att stanna inne i sitt hus, och isoleringen gör att han tappar perspektivet, bokstavligt talat. Allt verkar till slut enormt för hans blick. Detta påminner i sin tur om Ballards "Manhole 69" från 1957. Och svårigheten i att kartlägga det oändliga möter man i novellen "The Concentration City" från samma år.

Åter till "War Fever", där "The Man Who Walked on the Moon" finner mitt gillande: en man söker en före detta astronaut, levandes i en turisthåla som en attraktion, snackandes med folk om sina minnen för en smärre summa, men han finner honom inte - så han beslutar sig själv för att bli denne. Han övar in en speciell mångång, en trevande gångstil som hos strandsatta astronauter, vana vid månens lättare gravitation...

Paradnumret är annars "The Object of the Attack". Redan layouten med stycken-avdelade-med-rubriker lockar, och storyn själv, om ett mordförsök på en astronaut som blivit fanatisk politiker, har goda vinklingar. Bland annat analyseras vad den arketypiska attentatsmannen vill - och detta är inte bara att förändra samtiden, nej det är att förändra verkligheten själv. Genom att skjuta ett högdjur som en president vill man, likt ett barn som slår sönder sina leksaker, ta kontrollen över tillvaron, man vill påverka vardagen för allt och alla, rubba själva existensen. Vi vet ju till exempel hur Kennedymordet och Palmemordet påverkade folk, alla som var med då minns var de var när de fick nyheten. "Världen förändrades."

Ser vi till ballardnovellens attentatsman så flyr från sitt sinnessjukhus genom en optisk illusion, ett "Amesrum"; från en tittglugg ser allt i detta rum okej ut, men allt är i själva verket upphängda kulisser bakom vilka man kan fly. Attentatsmannen iscensätter sedan ett Amesrum i större skala, han gäckar sina förföljare genom en serie illusionstrick som till slut förändrar vår syn på verkligheten. Ontologisk sf av bästa märke, med andra ord: "Matthew Young was dismantling and reassembling the elements of his own mind as if they were the constituents of an Ames Room"...

J. G. Ballard: Myths of the Near Future

En bok om kristallinska visioner i smäktande djungler, motellarkitektur och framtidens hieroglyfer, projicerade här och nu. En bok om att lågflyga med en Cessna över suburbana nejder, om att vänta på nyheter från solen, om USA krigandes i England (you wish) och om turistorter som morgondagens interneringsläger.

I titelstoryn går en Sheppard runt i ett övergivet Cape Canaveral, med en känsla som i en Chiricomålning: gåtfullheten i tingen är att de existerar. "Empty collonades and reveresed perspectives" hos målaren blir här till uttrasslad krypkedja till transportfordon, tomma raketställningar och skriande fåglar över lagunerna. Och arbetslösa rymdingenjörer, som ännu går och mumlar radiodialoger från rymdprojektens glada dagar.

"Zodiac 2000" vill konstruera en ny astrologi, med tecken som radardisk, psykiater och injektionsnål istället för babyloniernas gamla goda krets, som var alltför fixerad på bondesamhällets symboler... Förutom detta är det en skön story i urbana tablåer, med mellanrubriker och tät prosa utan radbyten.

"The Dead Time" är ett slags förstudie till "Solens rike", den självbiografiska romanen om tiden i japanskt fångläger. Nu ska Ballard till och med ha skrivit en regelrätt självbiografi; han blir visst aldrig klar med det där, risfälten och störtade flygplan och japanska militärlastbilar tuffande fram mellan likhögar. I denna novell kör berättarjaget dylik lastbil under förvirrande omständigheter, de döda lever med i världsskeendet, och över allt vilar ett oförlikneligt ljus, ett tideljus.

I "News from the Sun" är det en strandad astronaut, solspeglar i öknen och en hippiecommunity, en klinik och en huvudperson med tidsluckor. Dessa luckor blir längre och längre, och slutligen hoppas han kunna undkomma från tiden helt och hållet. Ja det vore väl skönt, leva i tidlöshet i evighet, segla runt i ett gränslöst akâsha.

Boken utkom första gången 1982.